Fakulteten för humaniora och samhällsvetenskap Socialt arbete/Institutionen för sociala och psykologiska studier
Céline Stöldal och Louise Suonvieri
“Jag sa att jag hade ramlat baklänges, just för att jag skämdes”
En kvalitativ studie om våldsutsatta män i heterosexuella relationer
”I said I had fallen backwards, just because I felt ashamed”
A qualitative study of abused men in heterosexual relationships
Examensarbete 15 hp
Socionomprogrammet
Termin: HT 2018
Handledare: Marie Nordfeldt Examinerande lärare: Helén Olsson
Karlstads universitet 651 88 Karlstad Tfn 054-700 10 00 Fax 054-700 14 60
Information@kau.se www.kau.se
Abstrakt
Tidigare forskning om våld i nära relation berör främst mäns våld mot kvinnor. Det finns en kunskapslucka om förekomsten av och kunskapen om mäns våldsutsatthet. Majoriteten av studier om våld mot män omfattas av kvantitativa studier. Den här studien syftar till att genom kvalitativa intervjuer, undersöka hur våldet mot män i heterosexuella relationer tar sig uttryck och hur mannens uppbrottsprocesser kan se ut, för att jämföra det med den kunskap som finns tillgänglig om kvinnors våldsutsatthet. Studien syftar även till att undersöka vilken hjälp och stöd som finns att tillgå. De teoretiska utgångspunkter som används innefattar teorier om våld, normaliseringsprocessen, uppbrottsprocessen, norm- och genusteorier. Urvalet innefattar fem våldsutsatta män som tidigare erfarit våld i heterosexuell relation. Studiens resultat tyder på att samtliga former av våld förekommer i de relationer där män utsätts för våld. Deras uppbrottsprocesser överensstämmer väl med teorier om kvinnors uppbrottsprocesser, vilket antyder att männen upplever samma svårigheter att lämna relationen. Ett utmärkande drag för våldsutsatta män kan kopplas till normer och förväntningar på könsroller, samt att det bidrar till ökade skam- och skuldkänslor. Mörkertalet av våldsutsatta män kan därmed förklaras genom att män inte söker hjälp och stöd på grund av skam, lågt förtroende för rättsväsendet eller okunskap om vart de kan vända sig. De konsekvenser som framkommer till följd av våldet överensstämmer väl med forskningen om kvinnor, där konsekvenserna tenderar att bli långvariga. Genom att normalisera mannen som våldsutövare försvåras möjligheten för våldsutsatta män att få rätt hjälp att hantera eller komma ur den destruktiva relationen.
NYCKELORD: VÅLD I NÄRA RELATION, VÅLDSUTSATTA MÄN, MASKULINITET, GENUS, NORMALISERINGSPROCESSEN.
Abstract
Previous research on intimate partner violence mainly concerns mens violence against women. There is a knowledge gap about the occurrence and knowledge of mens experience violence, the majority of studies are quantitative studies. This study aims to, through
qualitative interviews, examine how the violence against men in heterosexual relationships takes form and how the processes of breakup can be compared with the knowledge available about womens violence, and investigate the available support. The theoretical perspectives include theories of violence, the normalization- and breakup processes, norm- and gender theories. The sample includes five mens experience on intimate partner violence in heterosexual relationships. The results indicate that all forms of violence occur to men subjected to intimate partner violence. The processes of breakup resembles the theories of womens processes, which indicates that men experience the same difficulties in leaving the relationship. A distinctive characteristic of men who are victims of intimate partner violence can be linked to the norms and expectations of gender roles and that contributes to increased shame and guilt feelings. The number of men exposed to violence can thus be explained by the fact that men do not seek help and support because of shame, low confidence in the legal system or lack of knowledge about where they can turn to for help. The consequences that result from the abuse are similar to research on women, where the consequences tend to be prolonged. By normalizing the man as the perpetrator, makes it difficult to get the right help and leave the destructive relationship.
KEYWORDS: INTIMATE PARTNER VIOLENCE, ABUSED MEN, MASCULINITY, GENDER THEORY, NORMALIZATION PROCESS THEORY.
Förord
Tack vare genomförandet av denna studie har vi fått upp ögonen för mäns våldsutsatthet i nära relation och dess komplexitet. Vi vill tacka samtliga respondenter vars erfarenheter som möjliggjorde studien och dess resultat. Vi vill även tacka de professionella och andra insatta i ämnet som hjälpt oss att komma i kontakt med respondenterna.
Slutligen vill vi tacka vår handledare som hjälpt oss att finna struktur och hålla fötterna på jorden, samt varandra som turats om att dra lasset och peppa varandra med ny energi.
Vi har tillsammans åstadkommit samtliga delar!
Innehållsförteckning
1. Inledning ... 1
1.1. Syfte och frågeställningar ... 2
2. Teoretiskt perspektiv ... 3
2.1. Teorier och centrala begrepp ... 3
2.1.1. Definition av våld ... 3
2.1.2. Normaliseringsprocessen och det traumatiska bandet ... 3
2.1.3. Uppbrottsprocessen ... 4
2.1.4. Normer och stigmatisering ... 5
2.1.5. Teorier om genus ... 5
2.2. Tidigare forskning ... 5
2.2.1. Förekomsten av våld ... 5
2.2.2. Våldets karaktär ... 7
2.2.3. Konsekvenser av våld ... 8
2.2.4. Värderingar och normstrukturer ... 9
2.2.5. Hjälp och stöd ... 10
2.3. Sammanfattning av tidigare forskning ... 10
3. Metod ... 12
3.1. Genomförande ... 12
3.2. Avgränsningar ... 13
3.3. Urval ... 14
3.4. Validitet och reliabilitet ... 14
3.5. Etiska överväganden ... 15
4. Resultat och analys ... 17
4.1. Respondenternas bakgrund och relationens inledning ... 17
4.2. Typer av våld ... 18
4.3. Uppbrottsprocessen ... 23
4.3.1. Steg ett i uppbrottsprocessen ... 24
4.3.2. Steg två i uppbrottsprocessen ... 25
4.3.3. Steg tre i uppbrottsprocessen ... 25
4.4. Syn på våld som fenomen ... 26
4.5. Hjälpsökande ... 28
4.6. Direkta och indirekta konsekvenser ... 30
5. Sammanfattande slutsatser ... 34
5.1. Vilken typ av våld kan män i heterosexuella relationer utsättas för? ... 34
5.2. Hur kan uppbrottsprocessen samt konsekvenserna av våldet se ut för våldsutsatta män? ... 34
5.3. Vilka insatser kan erbjudas till våldsutsatta män? ... 35
6. Diskussion ... 36
6.1. Resultatdiskussion ... 36
6.2. Metoddiskussion ... 37
6.3. Förslag till vidare forskning ... 38
Referenslista ... 40
Bilaga 1: Informationsbrev ... 45
Bilaga 2: Intervjuguide ... 47
1 1. Inledning
När diskussionen om våld i nära relationer förs omnämns i regel främst våld mot kvinnor och det tycks finnas ett stigma gentemot män som befinner sig i samma situation. Enligt Nybergh (2013) finns det omfattande studier om kvinnors utsatthet inom partnervåld, medan de olika aspekterna av heterosexuella mäns utsatthet ännu inte har synliggjorts i samma utsträckning.
Den första svenska rapporten om våld i nära relationer som även kom att inkludera
våldsutsatta män släpptes av Brottsförebyggande rådet (BRÅ) år 2009 (Hradilova Selin 2009).
Resultaten i studien uppvisade att det var lika många män som kvinnor som var utsatta för någon form av våld i nära relation, samtidigt som det grova fysiska våldet inte var lika
förekommande för våldsutsatta män (ibid). Siffror tyder även på att dödligt våld i nära relation är mer förekommande för våldsutsatta kvinnor än våldsutsatta män (Socialstyrelsen 2018).
Samtidigt antyder Hradilova Selin (2009) att män tenderar att inte anmäla våldet, vilket gör att mörkertalet är omfattande och försvårar att ge en klar bild av det våld som förekommer. I media omnämns främst kvinnors våldsutsatthet eller mäns våldsutövande. Media ger mer förekommande en överblick av kvinnornas våldsutsatthet likväl som de subjektiva
upplevelserna, samt debatter kring våldsutövande män och hur problematiken bör hanteras (Westlund Snecker & Karlsson 2018; Säfström 2017; Linné 2018; Yoldas 2018). Under senare år har media även börjat att diskutera våldsutsatta män i heterosexuella relationer, men främst belyst ur ett perspektiv att medvetengöra förekomsten snarare än att ge vidare
information om hur våldet tar uttryck eller hur männens situation egentligen ser ut (Bodström
& Sanz 2017; Mparmpagiannis 2018; Slottner 2016).
I politiken återspeglas en diskriminering kopplat till mäns våldsutsatthet. I regeringens jämställdhetsmål diskuteras att kvinnor och män, flickor och pojkar ska ha samma rätt och möjlighet till kroppslig integritet (Skr. 2016/17:10). Samtidigt beskrivs målet innefatta att mäns våld gentemot kvinnor, barn samt i samkönade relationer ska upphöra, medan mäns våldsutsatthet inte omnämns vidare i målbeskrivningen. Istället beskrivs de mål kopplat till män snarare omfatta våldsprevention. Även lagstiftningen återspeglas denna försummning av mäns våldsutsatthet. I brottsbalken (SFS 1962:700) 4 kap. 4a § 2 st. framkommer en
specificering av beskrivningen om våld i nära relation och dess olika former utifrån mäns våld mot kvinnor, ett brott som benämns kvinnofridskränkning. I kapitlet framkommer inte
information om brottsliga gärningar mer specificerat till våld i nära relation i samkönade relationer eller kopplat till männens våldsutsatthet. I socialtjänstlagen (SFS 2001:453) 5 kap 11 § beskrivs hur socialnämnden ska verka för den som utsatts för brott och att dennes
närstående ska få hjälp och stöd, samtidigt som socialnämnden särskilt ska beakta kvinnor och barns våldsutsatthet. Trots att samhällsnormer och viss tidigare forskning antyder att kvinnors utsatthet för våld i nära relation innefattar ett grövre våld (Archer 2000; Melton & Belknap 2003; Hradilova Selin 2009; Romito m.fl. 2013; Coker m.fl. 2002), riskerar mäns
våldutsatthet att exkluderas och bagatelliseras genom att endast specificera kvinnors
våldsutsatthet. Denna prioritering av våldsutsatthet har medfört en ojämlikhet av de insatser som tillhandahålls. Det existerar inga skyddade boenden för våldsutsatta män i Sverige (Stolt 2010). Socialtjänsten kan dock erbjuda männen ett tillfälligt boende under en begränsad tid (ibid). Trots att män kan ansöka om samtalsstöd via socialtjänst eller få samtalsstöd via
2 mansjourer för de olika länen (ibid), återfanns inte information riktat mot våldsutsatta män på flertalet kommuner och läns informationssidor, i samband med att information om
professionell hjälp söktes till studien. Den informationstext som återgavs var inte könsneutral, utan riktade sig till våldsutsatta kvinnor eller våldsutövande män. Vidare finns en
informationslucka kopplat till de nationella socionomutbildningarna, där våld i nära relation diskuteras utifrån könsnormerna där männen utgör förövarna och kvinnorna offren. Denna okunskap om våldsutsatta mäns erfarenheter och möjligheter att få hjälp och stöd väckte intresset för c-uppsatsen. Avgränsningen till heterosexuella relationer grundar sig i intresset för att undersöka teorin om att män utövar våld i nära relation för att öka sin maskulinitet (Lundgren 2012), vilket väckte frågan hur våldsrelationen tar sig uttryck om parternas roller är ombytta. Valet att genomföra en kvalitativ studie grundar sig i att majoriten av forskning som återfinns om mäns våldsutsatthet är kvantitativa studier (Nybergh 2013). De teoretiska utgångspunkter som vi valt att använda oss av är olika teorier om våld och dess processer, genus och maskulinitet samt normernas påverkan på fenomenet.
1.1. Syfte och frågeställningar
Syftet med studien är att undersöka hur våld mot män kan ta sig uttryck i heterosexuella relationer och huruvida det kan skilja sig mot våld mot kvinnor enligt den kunskap som finns tillgänglig, samt att bidra med mer kunskap om hur mannens uppbrottsprocesser kan se ut.
Vidare vill vi öka kunskapen om och förståelsen för hur arbetet för våldsutsatta män ser ut och vilken hjälp som finns att tillgå. Vi kommer att använda oss av frågeställningarna:
1) Vilken typ av våld kan män i heterosexuella relationer utsättas för?
2) Hur kan uppbrottsprocessen samt konsekvenserna av våldet se ut för våldsutsatta män?
3) Vilka insatser har de våldsutsatta männen blivit erbjudna?
3 2. Teoretiskt perspektiv
Under följande kapitel presenteras de teorier som används i uppsatsen och kommer att ligga till grund för analysen. Centrala begrepp definieras för att klargöra betydelsen av begreppen som används och på så sätt öka begripligheten av resultatet. En överblick av det rådande kunskapsläget inom ämnet presenteras därefter under rubriken tidigare forskning.
2.1. Teorier och centrala begrepp
2.1.1. Definition av våld
För att förstå våldets karaktär behöver först våldet definieras. Vi har valt att utgå från Holmberg & Enanders (2011) definition av våld, eftersom definitionen omfattar flertalet former av våld; fysiskt, psykiskt, sexuellt, materiellt, sexuellt, ekonomiskt, socialt och latent våld:
▪ Fysiskt våld innefattar till exempel knuffningar, slag, bli fasthållen, sparkar och så vidare.
▪ Psykiskt våld är verbalt och kan innefatta exempelvis kränkningar, direkta eller indirekta hot, pikar eller förlöjligande.
▪ Sexuellt våld är tvingande till sexuella handlingar eller våldtäkt som den våldsutsatta inte vågar säga nej till.
▪ Materiellt våld innefattar att våldsutövaren avsiktligt förstör den våldsutsattas materiella ägodelar.
▪ Ekonomiskt våld tar uttryck i form av att våldsutövaren tar kontroll över den
våldsutsattes pengar, begränsar och/eller hotar. Denna form av våld kan göra det svårt för den våldsutsatta att lämna då denne ser sig som ekonomiskt beroende av
våldsutövaren.
▪ Socialt våld isolerar den våldsutsatte från omgivningen, vilket gör att omgivningen får mindre inblick i vad som föregår i relationen. Den våldsutsatte kan hindras från att träffa vänner och familj eller delta i sociala sammanhang. Detta får även den våldsutsatte att känna sig mer ensam i relationen och det den upplever.
▪ Latent våld kan vara det svåraste våldet att upptäcka. Det kan vara svårt för den våldsutsatte att förklara denna form av våld då det inte handlar om direkta handlingar eller verbala uttryck. Kroppshållning och underliggande ilska hos våldsutövaren kännetecknar det latenta våldet vilket i sin tur utgör ett indirekt hot om fysiskt våld mot den våldsutsatte eller påminner om tidigare upplevelser (Holmberg & Enander 2011).
2.1.2. Normaliseringsprocessen och det traumatiska bandet
I detta avsnitt presenteras normaliseringsprocessen, som är en teoribildning utifrån kvinnors erfarenheter och process vid våldsutsatthet. I avsaknad av teorier gällande våldsutsatta män uppfattas teorin som relevant för att kunna jämföra hur normaliseringsprocessen uttrycker sig för våldsutsatta män. Normaliseringsprocessen förekommer i samtliga våldsrelationer
(Nordborg 2014). Våldet sker över tid och eskalerar i de flesta fall gradvis vilket innebär att
4 den våldsutsatte vänjer sig vid behandlingen och våldet börjar betraktas som ett normalt tillstånd i relationen. Gränserna tänjs där de negativa aspekterna av våldet förminskas och accepteras medan de positiva handlingarna förstoras upp. Det är en form av växling mellan våld och värme som förstärker det känslomässiga bandet till våldsutövaren, så kallat det traumatiska bandet (ibid). Även våldsutövaren går igenom denna process. Nordborg (2014) beskriver att den våldsutsatte tar över mannens värderingar om henne som en del av
normaliserandet av våldet, då den våldsutsatte tar på sig skulden för våldets förekomst.
Lundgren (2012) skriver att perioderna utan våld kan betraktas som bra på grund av avsaknaden av våldet. Samt att i de fall kvinnan utsätts för våld i heterosexuella relationer ökar våldet mannens kontroll och maskulinitet och våldet rättfärdigas (ibid). Holmberg och Enander (2011) skriver att isolering är vanligt förekommande i våldsrelationer. Isoleringen kan innefatta både fysisk och emotionell isolering. Flera kvinnor i studien uttryckte att när de inte var redo att lämna våldsrelationen, kunde anhörigas stöd/uppmaningar till ett uppbrott få motsatt effekt. Kvinnorna i studien beskrev att stödet/uppmaningen uppfattades istället som kritik till relationen och resulterade i att de tog sin partner i försvar (ibid).
2.1.3. Uppbrottsprocessen
När våldet har normaliserats enligt ovanstående beskrivning kan den våldsutsatte uppleva svårigheter att lämna relationen. Uppbrottsprocessen är en förklaringsmodell som förklarar vilka faser den våldsutsatte går igenom vid uppbrott från våldsutövaren (Holmberg & Enander 2011). Processen som Holmberg och Enander (2011) teoretiserar utgår från kvinnors
erfarenheter av att lämna sina våldsutövande män. Processen tolkas som relevant för att studien då den kan bidra till en ökad förståelse om de svårigheter ett uppbrott från en
våldsutövande partner kan innebära och den anses relevant att jämföra med våldsutsatta mäns erfarenheter av uppbrottet då teorin brukas av professionella i arbetet med våldsutsatta män.
Holmberg och Enander (2011) skriver att uppbrottet kan delas in i tre faser i kvinnans fall; Att bryta upp, att bli fri och att förstå. Att bryta upp är processen där den våldsutsatta lämnar. Att bli fri syftar till det emotionella bandet den våldsutsatte har till våldsutövaren. Den
sistnämnda fasen har fyra stadier; “jag älskar honom”, “jag hatar honom”, “jag tycker synd om honom” och “jag känner ingenting”. Att förstå handlar om att den våldsutsatte får förståelse för vad han/hon varit med om och definierar våldet och sig själv som våldsutsatt.
Dessa stadier behöver inte ske i turordning utan kan ske samtidigt eller i olika ordningsföljd.
Den våldsutsatte kan till exempel bryta sig fri från det emotionella bandet innan han/hon lämnar (ibid). Exitprocessen (Holmberg & Enander 2011) är en annan förklaringsmodell till uppbrottet, där den våldsutsatte först går igenom fyra faser innan han/hon är fri från sin våldsutövare:
1. Att börja tvivla (förstadie) - Relationen börjar väcka tvivel. Detta kan grunda sig i exempelvis utmattning, utlösande händelser (exempelvis graviditet) eller besvikelse.
2. Söka alternativ (förstadie) - Börja söka efter bekräftelse av andra utöver sin partner.
3. Vändpunkten (uppbrottet) - Här gör personen ett slutgiltigt beslut att lämna, ofta i samband med en annan vändpunkt i livet, exempelvis risk att förlora barnen.
4. Att skapa en ex-roll (efterstadie) - Den våldsutsatte anser sig i många fall inte som våldsutsatt vilket resulterar i att det inte alltid finns en given roll eller
5 grupptillhörighet. Den våldsutsatte skapar en ex-roll baserat på vad denne varit med om som dennes nya roll får förhålla sig till.
En annan bidragande faktor till vändpunkten som framkommer i Holmberg och Enander (2011) studie av våldsutsatta kvinnor är att den våldsutsatte når “botten” vilket i sin tur leder till uppbrott. Det kan vara i form av fysisk eller psykisk utmattning där den
våldsutsatte inte orkar mer. En annan bidragande faktor till denna vändpunkt kan vara att den våldsutsatte känner en rädsla för sitt liv då våldet eskalerat. I vissa fall når den våldsutsatte en acceptans/likgiltighet över att dennes liv är i fara, där personen kommit såpass långt att denne inte längre fruktar sitt liv. I dessa fall krävs det ibland att någon utomstående riskerar fara eller utsätts, exempelvis graviditet, barn eller husdjur som utsätts, vilket leder personen till uppbrott för att skydda barnet/husdjuret snarare än sig själv (Holmberg & Enander 2011).
2.1.4. Normer och stigmatisering
Ytterligare komplexitet i fenomenet våld i nära relationer tillkommer genom de sociala spelregler som finns att förhålla sig till i samhället, så kallat normer (Madsen 2006). En norm beskrivs enligt Madsen (2006) utgöra vad som anses vara “normalt". Dessa spelregler är underförstådda av omgivningen om vad som är “okej" och inte. Exempelvis partnervåld bryter normen, vilket resulterar i att båda parter i en relation där våld förekommer ofta döljer detta istället för att visa det för omgivningen på grund av att det väcker negativa reaktioner från omgivningen när normen bryts. Dessa negativa reaktioner kan i sin tur leda till en stigmatisering i form av fördomar och exkludering, till exempel i sociala sammanhang (Goffman 1972). Stigmatiseringen är globalt förekommande, kopplat till kultur och bidrar till kategorisering av till exempel en grupps egenskaper, så kallat stereotypi (ibid).
2.1.5. Teorier om genus
Tydliga normer och förväntningar kan återfinnas kopplat till könsrollerna. Genus syftar till att kön är en social konstruktion utifrån normer som finns i samhället och kan därav skilja sig mellan olika kulturer utifrån synen på manligt och kvinnligt (Hirdman 2003). Denna
särskiljning skapar olikheter mellan könen, där man och kvinna blir ett motsatspar och vissa egenskaper kopplas till man respektive kvinna. Connells (1996) begrepp hegemonisk
maskulinitet myntades för att förklara de manliga egenskaperna, maskulinitet och hur det skapas. Connell (1996) menar att maskuliniteten skapas och upprätthålls i förhållande till andra maskuliniteter och femininitet. Det innefattar delvis stereotypiskt önskvärda mansideal, dock i relation till en positionering. Utifrån de önskvärda mansidealen rangordnas
maskuliniteten, där den överordnade positionen benämns hegemonisk maskulinitet. Den hierarkiska ordningen kan därmed även förändras och påverkas av tid och rum (Connell 1996).
2.2. Tidigare forskning
2.2.1. Förekomsten av våld
Det finns två dominerande synsätt på våld i nära relation. Det ena synsättet innefattar dubbelt våld, där båda parter utövar och utsätts för våldet. Synsättet härstammar från forskning om
6 familjekonflikter (Straus 1990; Straus & Gelles 1988). Det andra synsättet innefattar
viktimiseringen av kvinnan, där mannen antas vara den utövande parten. Det senare synsättet har fått mycket uppmärksamhet och det finns en tydlig snedfördelning av kunskap om våld i nära relation, där intresset för den vetenskapliga forskningen domineras av mäns våld riktat mot kvinnor (Hradilova Selin 2009; Hines & Douglas 2009; Tsui m.fl. 2010; Ross 2012).
Förekomsten av kvinnors våld gentemot män började att uppmärksammas i mitten av 1970- talet i samband med incidentrapporter där kvinnor fysiskt utsatt sina män för våld (Hines &
Douglas 2009). Hradilova Selin (2009) beskriver att det finns en avsaknad av en samlad kunskap om i vilken utsträckning män blir utsatta för våld i nära relation. Den evidens som hittills tagits fram är vinklad då resultatet avspeglar studiens begränsning i form av att undersöka endera konflikter eller brott (ibid). Det tycks finnas en markant skillnad mellan könen om våldsbrott undersökts, där kvinnor är utsatta i en högre grad. De studier som snarare undersökt konflikter tyder resultaten på att båda könen utsätts i samma utsträckning. Studier som undersöker våldsbrott uppskattas även vara underrapporterade på grund av att både män och kvinnor tenderar att inte klassificera det fysiska våldet som ett ‘brott’ (Hines & Douglas 2009). Här skapas en tvetydighet i form av två skilda uppfattningar gällande mäns utsatthet som diskuteras synonymt. Steinmetz (1977) beskriver att en anledning till varför män inte klassificerar det fysiska våldet som ett brott kan orsakas av de normer om maskulinitet och synen på att män är fysiskt överlägsna gentemot kvinnor och därmed ska ‘klara av’ att ta det fysiska våldet när det är en kvinna som utövar det. En annan anledning till att våldsbrott gentemot män uppskattas vara underrapporterade kan bero på att våldsutövande kvinnor i lägre utsträckning än män söker stöd eller hjälp för att komma tillrätta med problemet (Hines
& Douglas 2009). Enligt Mihalic och Elliot (1997) uppskattas 75% av alla våldsutövande kvinnor inte rapportera våldet eller söka hjälp.
Det finns få studier som uppskattar antalet av våldsutsatta män i Sverige. Hradilova Selin (2009) ger en första, övergripande bild av fenomenet genom att beskriva våld i nära relationer utifrån männens erfarenheter som framkommer i Brottsförebyggande rådets Nationella trygghetsundersökning (NTU). I studien deltog 37 500 personer i Sverige i åldrarna från 16 år och äldre. Utav totalt 505 händelser av partnervålds-karaktär som rapporterats till NTU av 304 personer under år 2006-2008 (motsvarande 0,7% av respondenterna), utgjordes en femtedel av våldsutsatta män (motsvarande 0,3%). Enligt Hradilova Selin (2009) tycks det finnas en tydlig underrapportering (ibid). Undersökningen begränsades till att undersöka utsatthet av misshandel, sexuellt våld, trakasserier eller hot av partner eller före detta partner (ibid). I undersökningen framkommer även att unga personer och ensamstående föräldrar, samt kvinnor utgör den målgrupp som löper störst risk för att drabbas.
En studie genomförd i USA tyder på att det inte finns någon avsevärd skillnad mellan förekomsten av utsatthet för våld i nära relation när de undersökt erfarenhet av fysiskt-, sexuellt- och psykiskt våld, trots att det framkommer att den typ av våld som en man
respektive kvinna utsätts för tycks vara könsbundet (Coker m.fl. 2002). En annan amerikansk studie beräknar att åtminstone 12% av män bosatta i USA utsätts för någon typ av fysiskt partnervåld och att 4% av män bosatta i USA utsätts för grövre våld (Straus 1995), vilket motsvarar över 2,5 miljoner män i USA.
7 2.2.2. Våldets karaktär
Tidigare forskning uppvisar en tvetydighet gällande vilken typ och form av våld som män utsätts för i nära relationer. Förekomsten av någon form av våld, såsom fysiskt-, psykiskt-, socialt-, ekonomiskt-, materiellt-, sexuellt- eller latent våld, tycks könen utsättas för i samma utsträckning enligt vissa studier (Hradilova Selin 2009; Romito m.fl. 2013; Coker m.fl. 2002).
Vissa studier antyder att män främst skulle utsättas för trakasserier eller psykiskt våld (ibid).
Enligt dessa studier utsätts kvinnor i högre utsträckning för grövre fysiskt våld såsom misshandel, sexuellt våld och hot, samt i samma utsträckning som män för psykiskt våld (ibid). Enligt en svensk studie som undersökt förekomsten av synliga märken eller sjukvård i följd av fysiskt våld framkom att utav de totalt 72% av de rapporterade fallen i form av misshandel, hade 22% av de kvinnor som utsatts behövt sjukvård eller haft synliga märken (Hradilova Selin 2009). Totalt åtta stycken män i heterosexuella relationer angav att de utsatts för fysiskt våld, varav tre stycken hade synliga märken som följd av våldet. Det fysiska våldet hade skett i grövre form för två av de åtta männen.
En annan studie tyder på att kvinnor tenderar att bruka mer eller agera mer fysiskt aggressivt än män, samt mer frekvent när de utövar det fysiska våldet (Archer 2000). Enligt Archer (2000) tenderar män dock till att orsaka större fysisk skada än kvinnor när de utövar fysiskt våld. Män brukade främst sin egen kropp vid utövandet av våldet (Bush & Rosenberg 2004). Kvinnliga våldsutövare använde i större utsträckning tillhyggen mot sin partner,
kastade objekt, körde på mannen med sin bil, bet honom eller använde vapen vid utövandet av våldet (Melton & Belknap 2003; Henning & Feder 2004; Bush & Rosenberg 2004). Det tycks vara lika förekommande mellan de två könen att våldsutövaren använt droger i samband med utövandet av våldet (Busch & Rosenberg 2004). Enligt Melton och Belknaps (2003) resultat framkom inga skillnader mellan könen gällande utövandet av fysiskt våld i form av örfilar, olika former av slag, användandet av kniv, knivhugg eller skador i följd av skärsår, skrubbsår, brutna ben eller tänder. Det tycks inte heller finnas några könsskillnader hos de våldsutsattas omfattning av skador i form av psykologisk misshandel, självmordshot eller förföljelse (Henning & Feder 2004). En annan studie förklarar även kvinnors våldsutövande i nära relation som ett resultat av att de blivit förtryckta, kände sig rädda eller hotade utav mannen och att våldet därmed grundats i en uppfattning om att kvinnorna agerat för att skydda sig själva eller sina barn (Dobash & Dobash 2004).
En tidigare omnämnd amerikansk studie visar även på att en tredjedel av de deltagande kvinnorna någon gång brukat fysiskt eller psykiskt våld i syfte att inleda sexuella handlingar eller samlag, samt att 20% av männen upplevde återkommande sexuella påtränganden från den våldsutövande kvinnan (Hines & Douglas 2009). Denna skillnad i procent kan tänkas grundas i endera den subjektiva upplevelsen och acceptansen inför våldet eller hur
representativa deltagarna i studien kan tänkas vara (ibid). Kvalitativa studier som undersökt anledningar till att våldsutsatta män stannar kvar i äktenskap/relationen pekar samtliga på att männen eventuellt har en traumatisk anknytning till sin fru, vill skydda sina barn, upprätthålla ekonomin och livsstil, skäms över situationen eller är dedikerade i sitt äktenskap och därav inte vill skiljas (Hines & Malley-Morrison 2001). Wendt och Enander (2013) skriver att när den våldsutsatte upptäcker att våldet i relationen påverkar deras barn utgör detta oftast den viktigaste faktorn till uppbrottet (ibid).
8 2.2.3. Konsekvenser av våld
Vilka konsekvenser som de män som utsätts för våld i nära relation egentligen erfarit är enligt svensk forskning inte fullt kartlagt. Sammantaget med utländska studier ges en bild av att det finns både direkta konsekvenser av våldet i form av de fysiska skador som kan leda till akut sjukvård, samt indirekta konsekvenser som kanske inte verkar lika omedelbart men lever kvar desto längre. Majoriteten av forskning tyder på att män inte utsätts för fysiska skador av samma grad som kvinnor (Hradilova Selin 2009; Romito m.fl. 2013; Coker m.fl. 2002;
Archer 2000). Samtidigt antyder viss forskning att även grövre våld förekommer såsom utslagna tänder, brutna ben och bränn- eller köttsår (Douglas & Hines 2009). Våld mot män i nära relation med dödlig utgång förekommer i en begränsad omfattning och det tycks finnas ett samband med kvinnans upplevda självförsvar vid förekomsten (Dobash & Dobash 2004).
Under år 2016-2017 rapporterades 19 fall av våld i nära relation med dödligt utgång i Sverige, varav ett av dessa fall utgjordes av ett manligt offer (Socialstyrelsen 2018). Coker m.fl. (2002) beskriver dock att konsekvenserna för våldsutsatta män och våldsutsatta kvinnor som utsätts för fysiskt våld är desamma; ökad risk för dålig hälsa, missbruk, utvecklandet av kroniska sjukdomar och skador. Även psykiskt våld utgör allvarliga konsekvenser för de som utsätts.
En norsk studie har visat att det psykiska våldet är lika skadligt som det fysiska våldet (Sogn
& Hjemdal 2010). Det är vanligt förekommande att våldsutsatta män drabbas av psykisk ohälsa, posttraumatiskt stressyndrom (PTSD), depressioner, nedstämdhet, panikångest, dödsångest, sömnsvårigheter, samt försöker begå självmord (ibid). Vilken typ av hjälp och stöd männen fått för att kunna hantera det de erfarit antyds spela en avgörande roll för vilken riktning rehabiliteringen tar. Män som har sökt hjälp och haft en positiv erfarenhet av
hjälpsökandet uppvisar en mindre grad av PTSD samt dricker mindre alkohol, jämfört med män som har sökt hjälp men haft en negativ erfarenhet av det (Douglas & Hines 2009).
Huruvida män uttrycker rädsla i samband med eller efter våldet tycks det inte finnas någon samstämmighet om. Den rädsla som upplevs som konsekvens av att ha blivit utsatt för partnervåld som man tycks vara en påföljd av hur grovt våldet som mannen utsatts för varit (Hradilova Selin 2009). En tidigare omnämnd norsk studie beskriver även att män utsatta för grovt partnervåld ofta utvecklar social fobi med upplevd isolering och en negativ påverkan på det sociala nätverket som följd (Sogn & Hjemdal 2010). Denna typ av påföljd har även en tydlig negativ påverkan på männens möjlighet att sköta sitt arbete. En annan aspekt är att männen kan uppleva en rädsla för att vistas i det egna hemmet eller staden och tvingas lämna hemorten (ibid). Våldet beskrivs i studien som en rädsla för att utsättas igen av samma person eller en eventuell ny partner, vilket tydligt begränsar männen och har en negativ påverkan på livskvaliteten.
I andra studier tycks våldet inte få samma negativa konsekvenser. I Hradilova Selins (2009) rapport framkommer det att både kvinnor och män i högre utsträckning avstår från aktiviteter såsom gå på bio, träffa en kompis eller ta en promenad, jämfört med människor som inte utsätts för våld. Begränsningarna tycks dock vara betydligt mer omfattande för kvinnor än för män. De män som blivit utsatta för våld i nära relation känner även en lägre grad av oro för att bli utsatta för upprepat våld, jämfört med män som utsatts för annan typ av våld eller för våldsutsatta kvinnor. Samtidigt visar samma rapport att risken för att bli utsatt för våld igen om man en gång varit utsatt för partnervåld är stor, för båda könen. När det kommer till uppskattad oro för att någon närstående ska drabbas av brott tycks mönstret vara
9 det omvända, där män angav en högre grad av oro än vad kvinnor eller män som blivit utsatta för annan form av brott angav (ibid). Även i en italiensk studie där skillnader i hälsoeffekter hos ungdomar som utsatts för partnervåld i form av fysiskt-, psykiskt- eller sexuellt våld, framkommer det att en majoritet av flickorna angav att de känt sig rädda, förnedrade, arga eller sårade emotionellt i samband att de blivit utsatta för fysiskt eller psykiskt våld från sin partner, jämfört med pojkarna som snarare angav att de skrattade eller inte brydde sig i samband med att de utsattes för fysiskt eller psykiskt våld från sin partner (Romito m.fl.
2013). Här kan dock tolkas att studien även kan ha påverkats av respondenternas unga ålder. I Follingstad m.fl. (1991) studie där psykologiska konsekvenser i följd av fysiskt våld
undersöks, framkommer det att endast 15% av de våldsutsatta männen känner rädsla och/eller skam. Vanligast förekommande var att männen kände sig arga (motsvarande 75%) eller hämndlystna (motsvarande 30%). Endast 23% svarade att de kände att de behövde skydda sig själva och 10% kände sig oälskade eller hjälplösa i följd av våldet.
2.2.4. Värderingar och normstrukturer
Hradilova Selin (2009) problematiserar både kring det låga antalet anmälningar gällande våld mot män i nära relation och om det kan påverkas utav samhällssynen på män som
våldsbrottsoffer. En vanlig förklaring till våld i nära relationer innefattas av en ojämn maktfördelning mellan parterna i förhållandet (ibid). Det finns en viss kontroversialitet i att problematisera kring män som brottsoffer på grund av rådande normer och föreställningar i samhället (Burcar 2005). Connell (1996) menar att den traditionella bilden av en man kännetecknas av kontroll, dominans, handlingskraft och styrka, så kallat hegemonisk maskulinitet. Bilden av mannen ställs i jämförelse med bilden av barn och kvinnor som snarare kännetecknas av svaghet och undergivenhet. Med bakgrund i dessa traditionella föreställningar av genus och den hegemoniska maskuliniteten (Connell 1996), medför det även ett direkt antagande att mannen ska vara den våldsutövande i ett heterosexuellt
förhållande (Burcar 2005; Tsui m.fl. 2010). Enligt Migliaccio (2001) och Tsui m.fl. (2010) är denna syn på kön även en förekommande anledning till att män i lägre utsträckning än
kvinnor berättar om de utsätts eller blivit utsatta för våld av sin partner. En annan anledning grundar sig också i samhälleliga normer i form av att män inte sällan misstros när de berättar om våldet (ibid). Migliaccios (2001) studie visar att oron inför hur omgivningen ska uppfatta männen även kan resultera i att männen väljer att stanna kvar i förhållandet, för att motverka stigmatisering och marginalisering när männen inte lever upp till den samhälleliga bilden av hur en man ska vara.
Vissa studier visar vidare att professionella inom människobehandlande yrken som kommer i kontakt med våldsutsatta män har svårigheter vid viktimisteringen av männen (Burcar 2005; Kullberg m.fl. 2015). Detta beror dels på männens förhållningssätt när de återger för socialarbetare vad de blivit utsatta för, som förekommande tar uttryck i humor och skratt (Burcar 2005). Humorn kan tolkas som ett uttryck för självsäkerhet och kontroll, vilket vidare påverkar socialarbetares förhållningssätt och förväntningar gentemot våldsutsatta män (ibid). På grund av den samhälleliga bild på vad som kännetecknar en man och frånvaron av mäns egen viktimisering skapar det en inkongruens med bilden av ett offer (Kullberg m.fl.
2015). Kullberg m.fl. (2015) påvisar i sin studie att socialarbetare lägger betoning på att våldsutsatta mäns eget handlande är avgörande för hur de ska förstås. Detta på grund av att
10 socialarbetare uppfattar handlingsförmåga som en motsats till idealiseringen av vad det
innebär att vara ett offer, vilket snarare omnämns som försvars- och initiativlöst.
2.2.5. Hjälp och stöd
Som redogjorts ovan finns en tydlig stigmatisering gentemot våldsutsatta män vilket tycks vara en anledning till att män i lägre utsträckning söker hjälp eller anmäler det våldet i följd av känslor av skam och skuld (Burcar 2005; Migliaccio 2001; Tsui m.fl. 2010). Det är även vanligare att fysiskt våld anmäls än psykiskt våld, på grund av problematiken att ålägga bevisföring för det psykiska våldet (Tsui m.fl. 2010). En tidigare omnämnd amerikansk studie har visat att män som anmält våldet till polis har blivit dåligt bemötta (Douglas & Hines 2009). Studien visar att polis har förnedrat och förlöjligat de våldsutsatta männen eller vänt på deras anmälan genom att ha tagit förgivet att det varit männen som utsatt kvinnorna och arresterat männen som gjort anmälan. Arresteringen har då genomförts trots avsaknad av skada på de kvinnliga partnerna som kan utgöra bevis (ibid). Även när våldet pågått aktivt och männen kontaktat polis via telefon har polisen inte varit behjälpliga, då de inte svarat eller färdigställt en rapport över anmälan.
I tidigare omnämnd svensk rapport framkommer att i jämförelse med både kvinnor och män som utsatts för annat våld, uppvisar män som utsatts för partnervåld även ett lägre förtroende för rättsväsendet (Hradilova Selin 2009). Vad det beror på har den NTU inte kunnat förklara. I rapporten framkommer att de deltagande männen fått ett gott bemötande, samt att de vanligaste orsakerna till att de inte har anmält grundade sig i att den utredande parten hade kännedom om den våldsutövande, att den våldsutsatte hade uppfattningen att det ändå inte gick att göra någonting eller att den våldsutsatte inte vågade.
Jämfört med våldsutsatta kvinnor erbjuds våldsutsatta män hjälp och stöd i lägre utsträckning, motsvarande en tiondel av männen jämfört med en fjärdedel av kvinnorna (Hradilova Selin 2009). De våldsutsatta männen uppgav även att de hade behov av stöd och hjälp i 29% av de rapporterade händelserna, som inte motsvarades av resurserna för den hjälp och det stöd som fanns att tillgå. Tidigare forskning antyder att det generellt finns få insatser att söka som är inriktade mot våldsutsatta män, både i Sverige och på en global nivå (Tsui m.fl. 2010; Hradilova Selin 2009). Samtidigt tycks män inte uttrycka behovet av hjälp i samma utsträckning som kvinnor (Hradilova Selin 2009), trots att ungefär hälften av de män som blivit utsatta för relationsvåld upplever konsekvenser som påverkar sin livskvalitet efter våldet i ett långsiktigt perspektiv (Sogn & Hjemdal 2010; Coker m.fl. 2002). Män som söker hjälp via ideella självhjälpsorganisationer tycks ofta hänvisas till insatser inriktat för
våldsutövare (Douglas & Hines 2009). Polis och socialtjänst tycks också ha bristfällig kunskap och är osäkra i bemötandet eller hur de kan tillhandahålla hjälp för våldsutsatta män (ibid), vilket även kan vara en anledning till att män inte söker hjälp. Män förlitar sig i större utsträckning på stöd från familj, vänner och information som finns att ta del av på internet, samt klassisk sjukvård (ibid).
2.3. Sammanfattning av tidigare forskning
Den tidigare forskningen om våld mot män i nära relation uttrycker viss tvetydighet kopplat till de olika studiernas struktur. Framträdande skillnader kan återspeglas kopplat till studiens
11 inriktning mot familjekonflikter eller våldsbrott, där frekvensen av mäns våldsutsatthet är högre i familjekonfliktsstudier. Mörkertalet och skillnaderna i frekvensen mellan studierna kan förklaras genom att männen generellt inte klassificerar kvinnornas våldsutövande som ett brott. Studier antyder att män är utsatta för någon av de olika formerna av våld i samma utsträckning som kvinnor, där vissa studier uppvisar resultat där män främst blir utsatta för psykiskt våld medan andra studiers resultat antyder att kvinnors utövande av fysiskt våld är mer frekvent, eller lika förekommande för våldsutsatta män som våldsutsatta kvinnor. Vissa studier antyder att kvinnor tenderar att bruka tillhyggen oftare än män vid utövandet av våldet.
Droger eller drogpåverkan hos våldsutövaren tycks vara lika förekommande mellan könen.
Den tidigare forskningen antyder att anledningarna till att stanna kvar i relationen innefattar att männen har endera en traumatisk anknytning till sin fru, att de vill skydda barnen, upprätthålla ekonomin eller livsstilen, på grund av skam eller för att de är dedikerade i äktenskapet. Vilka konsekvenser och dess omfattning tycks också variera mellan studierna.
Majoriteten av tidigare forskning tyder på att män inte har lika omfattande direkta
konsekvenser, medan annan forskning menar att de direkta- och indirekta konsekvenserna är desamma mellan könen. Exempel på konsekvenser som beskrivs är benbrott, utslagna tänder, skär- och köttsår, psykisk ohälsas såsom PTSD, depressioner, nedstämdhet, panikångest, dödsångest m.m. Omfattningen av konsekvenserna tycks även påverkas av våldets omfattning och vilken typ av hjälp som männen fått. De män som uppfattade hjälpen som positiv
uppvisade lägre risk för PTSD och alkoholmissbruk. Den rädsla som männen upplever i följd av våldet tycks enligt vissa studier vara markanta och bidra till lägre livskvalitet genom social isolering, begränsning, samt oro att träffa en ny partner. Andra studier antyder att rädslan inte är lika omfattande och att männen inte uttrycker oro för att bli utsatta igen.
Normer och genus beskrivs som viktiga aspekter för mäns våldsutsatthet. Förväntningar på maskulinitet innefattar styrka, kontroll och makt, vilket bidrar till att männen känner skam och skuld när de som våldsoffer inte lever upp till den förväntade normen på könsrollen. Följden blir då att männen tenderar att dölja sin våldsutsatthet. Studier beskriver även hur normerna påverkar professionellas förmåga att viktimisera männen, där svårigheter upplevs kopplat till brukandet av humor eller normerna. Det framkommer även att män tenderar att polisanmäla våldet i lägre utsträckning än kvinnor, vilket kan vara kopplat till svårigheterna vid
bevisföring av psykiskt våld. Den tidigare forskningen uppvisar att polisens bemötande vid anmälningar har i vissa studier varit positiva, medan i andra negativa. Ett lägre förtroende för rättsväsendet hos män tycks dock infinna sig trots ett gott bemötande. Män har inte tillgång till samma insatser som kvinnor vid hjälpsökandet, då det finns en avsaknad av resurser riktat mot våldsutsatta män såväl i Sverige som på global nivå.
12 3. Metod
Den metod som har valts för arbetet är kvalitativ, vilket innebär att studiens huvudfokus innefattar att undersöka ett fenomen på en djupare nivå och mindre skala (Alvesson &
Sköldberg 2017). Den kvalitativa forskningsmetoden undersöker hur istället för om och syftar till att skapa förståelse för fenomenet utifrån de aspekter som undersöks och de subjektiva perspektiv som efterfrågas (ibid). Studien i sin helhet bygger på en hermeneutisk
vetenskapsteoretisk tradition. Hermeneutiken är en av de mest förekommande
vetenskapsteoretiska traditionerna inom de humanistiska vetenskaperna, eftersom att det förespråkar tolkning och förståelse för fenomenet som undersöks (Thomassen 2007).
Hermeneutiken brukar därmed användas vid en djupdykande kvalitativ studie vars syfte innefattar en återspegling av och ökad förståelse om respondenternas subjektiva upplevelser av ett specifikt fenomen (Westlund 2015). Enligt Alvesson och Sköldberg (2017) menar hermeneutiken att intuitionen innebär ett “inre skådande” till skillnad mot objektiv kunskap utan tolkning, vilket främjar ett undersökande av meningsbakgrund istället för
orsakssamband. Förförståelsen utgör därför en viktig roll vid undersökandet av fenomenet enligt den hermeneutiska forskningstraditionen, eftersom det påverkar tolkningen och förståelsen av det som undersöks. Vår förförståelse för våldsutsatta män som fenomen är begränsad. En av författarna har erfarenhet av möten med enstaka våldsutsatta män genom arbetet på socialtjänst, samtidigt som författaren stött på desto fler våldsutövande män och våldsutsatta kvinnor och barn. Författaren är därmed bekant med våld i nära relation som fenomen. Den andre författaren har ingen erfarenhet av våldsutsatta män som fenomen, utan endast erfarit våld i nära relation vid enstaka tillfälle genom arbete med unga på socialtjänst.
Båda författarna har kommit i kontakt med teorier om våld och våld i nära relation genom sin socionomutbildning, dock med inte teorier eller forskning om mäns våldsutsatthet före genomförandet av studien. Denna förförståelse innefattar därmed en kunskapslucka om mäns våldsutsatthet och ett utforskande förhållningssätt.
3.1. Genomförande
Vid genomförandet av studien har vi valt att använda oss utav semistrukturerade intervjuer, där vi utgår från olika förbestämda teman med underfrågor som endast utgör ett stöd om den röda tråden tappas under intervjun gång (se bilaga 2). Genom att använda semistrukturerade intervju ges respondenten en större möjlighet att utveckla sina svar samtidigt som intervjuaren blir mindre styrande, vilket i sin tur ger en djupare förståelse om fenomenet ur respondentens perspektiv (Lundahl & Skärvad, 1999; May 2013).
Ett informationsbrev delades ut efter en första kontakt (se bilaga 1). Tid och plats för intervjuerna planerades tillsammans. Intervjuerna hölls endera på kontoret hos de
verksamheter som hjälpt oss att komma i kontakt med respondenter, i bokat grupprum på två olika universitet i mellansverige, eller via telefon. Vid kontakt inför intervjun bestämdes även att 60 minuter skulle avsättas och att det fanns utrymme att utöka den avsatta tiden om
respondenten önskade samt situationen krävde det för att undvika en påskyndad intervju.
Genom att låta respondenten vara delaktig i planerandet av vart intervjun kommer att hållas samt genomförandets struktur bidrar det till en mer innehållsrik och lyckad intervju (Eriksson- Zetterquist & Ahrne 2015). För att säkerställa att kommunikationsproblem i form av olika
13 förståelser för definitionerna som brukades vid intervjun, valde vi att presentera den definition av våld som vi använder i studien inledningsvis i intervjuerna. Respondenterna gavs därmed möjlighet att bruka definitionerna för att beskriva våldet, vilket även säkerställde att de använde definitionerna på samma sätt när kontrollfrågor nyttjades som följd. Intervjuerna spelades in enligt överenskommelse vid första kontakt med respondenterna, för att kunna transkribera materialet efteråt med syfte att öka validiteten och säkerställa att rätt information återspeglas i resultatet. Transkriberingen utfördes därefter ord för ord för att inte missa viktiga nyanser (ibid).
Vid analysen av det transkriberade materialet lästes både delar och hela intervjun igenom upprepade gånger för att öka förståelsen för både enhet och helhet, ett
tillvägagångssätt utgör grunden för att få en helhetsförståelse för fenomenet och kallas för den hermeneutiska cirkeln (Westlund 2015). Den analysmetod som använts är en innehållsanalys.
Enligt Watt Boolsen (2007) är innehållsanalysen särskilt tillämpad för att analysera texter med hjälp av kodning och kategorisering av materialet. Innehållsanalysen kan tillämpas som analysmetod av flertalet olika texter och kan både användas genom kvantifiering av
förekommandet av specifika ord och uttryck, för att få en ökad förståelse för vikten av en specifik komponent, liksom tydliggöra vilka kategorier som fenomenet tycks innefatta (ibid).
Genom att använda en innehållsanalys säkerställs att samtlig information av essens för det undersökta fenomenet fångas upp, lika väl som dess omfång. Efter transkriberingen
markerades olika ord eller kortare meningar som respondenten betonar av vikt för fenomenet i olika färger för att koda materialet (Graneheim & Lundman 2004). Utifrån de valda färgerna kategoriserades kodningen in i olika teman för att få förståelse för de områden som utgör en gemensam nämnare i respondenternas utsagor (ibid). Även de kategoriseringar som utgjorde en mer unik varians för just den respondentens upplevelse har tagits med i resultatet för att även synliggöra fenomenets bredd och komplexitet.
3.2. Avgränsningar
Studien fokuserar på våldsutsatta män i heterosexuella relationer. Avgränsningen grundas i teorier om förväntningar på maskulinitet och femininitet kopplat till rollen som våldsutövare och utsatt, där vi ser ett behov av att undersöka dynamiken i relationen om den våldsutövande parten är en kvinna. Samtliga respondenter som deltog i studien var myndiga. Vid studiens genomförande söktes män oberoende av etnisk bakgrund. Ett krav var dock att de ska vara svenska medborgare, främst för att kunna säkerställa att de har samma rättsliga möjligheter att ta del av stödjande insatser. Etniciteten anses inte vara avgörande i studien då den undersöker våld som fenomen och vilket stöd som finns att tillgå. Vidare har avgränsningen gjorts till våldsutsatta män och deras egna subjektiva upplevelser, snarare än professionella som möter våldsutsatta män och deras sekundära uppfattning. Studien syftar inte heller till att förminska andra grupper som påverkas av våld, såsom kvinnor, homosexuella eller barns utsatthet utan avgränsningarna har gjorts för att belysa de heterosexuella männens utsatthet och avsaknaden av forskning inom området. Männen som efterfrågats har inte befunnit sig i en aktiv
våldssituation, vilket har säkerställts vid en första kontakt med männen då information om studien har lämnats.
14 3.3. Urval
Den urvalsmetod som nyttjats är en kombination av ett snöbollsurval och ett
bekvämlighetsurval. Ett snöbollsurval är ett urval som uppkommer genom referensen från en person till den andre (Denscombe 2010). Genom att en person lämnar referensen och tillfrågar den näste är möjligheten större att den tillfrågade personen ställer upp i studien, då den redan har en kännedom och tillit gentemot personen som den blir tillfrågad utav (ibid). Studien nyttjade snöbollsurvalet genom att professionella som hade kontakt med målgruppen
tillfrågade klienter och tidigare respondenter tillfrågades att sprida ordet om studien. Genom att frågan ställs via en tidigare bekant till den potentiella respondenten, utgörs därmed en säkerhet för den tillfrågade (ibid). Fyra utav sex respondenter påträffades genom detta tillvägagångssätt. De andra två respondenterna påträffades via personlig direkt eller indirekt kontakt, såsom till exempel respons på annonsering via sociala medier, ett så kallat
bekvämlighetsurval. Ett bekvämlighetsurval är ett urval som används i de flesta studier och innefattar användandet av ’första bästa’ urval, förutsatt att urvalet lever upp till de angivna avgränsningarna och syftet (ibid). Inledningsvis förelåg svårigheter att hitta respondenter.
Problemet grundade sig främst i att socialtjänster och organisationer som arbetar behandlande på socialtjänstens initiativ tycks ha begränsad kontakt med målgruppen. Vid kontakt med 20 stycken olika verksamheter i kommunal regi i mellansverige kunde endast två hjälpa oss att hitta varsin respondent, trots att ytterligare några utav kommunerna försökte och hade ambitionen att hjälpa till. Flertalet kommuner ansåg även att det inte var etiskt lämpligt att tillfråga målgruppen, eller lämna ut information om studien. Kontakt togs även med tolv privata organisationer. Trots att vissa organisationer inte kunde hjälpa till vid sökandet av respondenter på grund av avsaknaden av kontakt, gav de tips om tillvägagångssätt att komma i kontakt med målgruppen. På grund av att den önskade målgruppen utgör en ytterst
begränsad kontakt med professionella eller ideella insatser fick vi därmed nyttja
bekvämlighetsurvalet. Enligt Denscombe (2010) är en betydande anledning till användandet av ett bekvämlighetsurval att det föreligger en tidsbegränsning, vilket även utgjorde
begränsningen av valet av urvalsmetod vid genomförandet av denna studie. Urvalet fortlöpte under studiens gång. Studiens respondenter kommer från olika län och städer av olika storlek i Sverige. Respondenternas ålder varierar mellan 31-60 år.
3.4. Validitet och reliabilitet
Kvale och Brinkmann (2014) definierar reliabilitet som forskningens konsistens och dess pålitlighet till ett sanningsenligt svar. I kvalitativ forskning innefattar det bland annat om intervjupersonerna antas ändra sitt svar om en annan person skulle intervjua dem, eller under intervjuns gång. På grund av studiens syfte att undersöka komplexa, subjektiva upplevelser innebär det en svårighet i att säkerställa att respondenterna ger en rättfärdig bild av sina upplevelser och inte censurerar vissa delar. Vid intervjun har vetskapen om vart respondenten befunnit sig i hanterandet av vad han erfarit endast infunnit sig i efterhand och studien riskerar att vara vinklad utifrån hur bekväma respondenterna känt sig i situationen därmed. För att tillförsäkra att studien inte påverkas av den så kallade intervjuareffekten, där respondentens svar modifieras omedvetet utifrån vad respondenten uppfattar att intervjuaren önskar (Svenning 2003), har ledande frågor medvetet undvikits. En av respondenterna var bekant med en av författarna innan studiens genomförande, vilket också kan ha påverkat den
15 information som lämnades under intervjun. För att säkerställa att rätt information kom fram och att frågorna inte vinklades agerade den andre författaren, utan tidigare vetskap om respondenten, intervjuare. Vidare beaktas det faktum att författarna är av kvinnligt kön och dess potentiella risker att påverka männen negativt. Reliabiliteten i en studie påverkas också av hur författarna väljer att transkribera sitt spelade material, samt hur det analyseras (Kvale
& Brinkmann 2014). Transkriberingen har genomförts ord för ord för att inte missa några detaljer. Inga betoningar i form av kursiveringar eller fetstilt har använts, för att säkerställa att det inte endast är författarens egen tolkning av det som transkriberas som återspeglats (ibid).
Om respondenten skrattat vid specifikt svar har det valts att skrivas ut på grund av att det ger en mer objektiv återspegling av respondentens sinnesstämning utan att vidare riskera
tolkningar.
Enligt Kvale och Brinkmann (2014) betecknas en studie ha hög validitet om den
använder sig av en metod som undersöker det den påstås undersöka. Validiteten i en kvalitativ studie innefattar dess giltighet och till vilken grad de observationer som genomförts
återspeglar fenomenet eller variabler som undersöks. Då studien syftar till subjektiva erfarenheter av våld utgör metodvalet den största möjligheten att uppfylla syftet. Enskilda intervjuer ökar chansen att respondenten vågar uttrycka sig mer ingående (ibid) och de semistrukturerade intervjuerna lämnar stor möjlighet för respondenten att återberätta erfarenheten och utforma vad han tycker är av essens i erfarenheten (Lundahl & Skärvad 1999; May 2013). En innehållsanalys ger en mer ingående förståelse för den värvade kunskapen genom kodning och kategorisering av transkriberingen (Watt Boolsen 2007).
Metodvalet fångar därmed fenomenet och undersöker det som studien syftar till. Vid studiens val av urvalsmetod beaktas dock en försiktighet gällande dess validitet på grund av
svårigheter att tillförsäkra vilken information respondenterna har respektive inte har tagit del av när de tillfrågats. Trots att samtliga respondenter tagit del av ett informationsbrev (se bilaga 1) i samband med att de tillfrågats, finns en risk att professionell eller den person som framfört informationen till respondenten kan ha uttryckt sin egen uppfattning om vad studien syftar till samt antytt kring vad som kan diskuteras/inte behöver diskuteras.
Generaliserbarheten av studien är låg på grund av det begränsade urval som en kvalitativ intervju omfattar (Kvale & Brinkmann 2014). Däremot återspeglar de intervjuer som genomförts fenomenet väl genom att urvalet av respondenter representeras av män i olika åldrar, av olika bakgrund och därmed skilda förutsättningar.
3.5. Etiska överväganden
Genomförandet av studien utgår från Vetenskapsrådets etiska förhållningssätt
(Vetenskapsrådet 2017; Vetenskapsrådet 2011). Fyra specifika krav för genomförandet av studien beaktas: informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och
nyttjandekravet (ibid). Informationskravet beaktades genom att samtliga respondenter informerades om villkoren för deltagandet i studien. Som respondent i studien utgörs deltagandet på en frivillig grund och deltagandet kan avbrytas när som helst under studiens gång. Respondenterna informerades även inledningsvis vid kontakt om studiens syfte samt tillgavs ett informationsbrev (se bilaga 1). Informanterna informerades om samtliga
omnämnda riktlinjer i detta avsnitt före och i samband med intervjun (ibid).
16 Samtyckeskravet har beaktats i studien genom att respondenterna frivilligt deltagit i studien och har samtyckt muntligt ytterligare avslutningsvis vid intervjuerna att det insamlade materialet får användas i studien. För att säkerställa att respondenterna har förståelse för vad deltagandet innebär och för att de själva ska kunna ta ställning till deltagandet oberoende av annan part efterfrågades endast myndiga män. Enligt riktlinjerna ska respondenterna vara med att bestämma villkoren för intervjun och därmed även platsen för intervjun. I studien
tillfrågades respondenterna vart de föredrog att intervjun genomfördes. I ett utav fallen nekades dock en respondent förslagen plats eftersom den föreslagna platsen var offentlig och konfidentialitetskravet i så fall inte hade kunnat uppfyllas. Respondenten samtyckte till föreslagen plats efter att anledningen förklarats.
Konfidentialitetskravet innefattar förpliktelsen att säkerställa att känsliga uppgifter om respondenterna antecknas, lagras och avidentifieras på ett sätt som gör att respondenterna inte kan identifieras av utomstående. I studien har samtliga namn bytts ut, samt känsliga uppgifter som kan göra det möjligt att identifiera respondenterna har tagits bort. Allt insamlat material avidentifieras under transkriberingen och ljudfilen med annat insamlat material förstörs i samband med att studien färdigställts.
Det sista kravet enligt de etiska riktlinjerna innefattar att känsliga uppgifter som insamlats i vetenskapligt syfte endast för användas i andra syften eller bruk, så kallat
nyttjandekravet. Studien förhåller sig till dataskyddslagen (SFS 2018:218) där respondenterna har rätt att gratis ta del av samtliga uppgifter om dem som hanteras och vid behov få
eventuella fel rättade. De har även rätt att begära radering, begränsning eller att invända mot behandling av sina personuppgifter, och det finns möjlighet att inge klagomål till
Datainspektionen (ibid). Karlstads universitet är personuppgiftsansvarig.
Vidare har studien beaktat respondenternas eventuella konsekvenser i samband med intervjuerna, då respondenterna tillhör en ytterst utsatt målgrupp och intervjun berör känsliga frågor som kan väcka negativa känslor. Inledningsvis vid kontakten fanns inte någon
uppfattning om vart i uppbrottsprocessen de befinner sig, vilket kan medföra en risk för respondenterna vid deltagandet i studien. För att minska risken och skydda respondenterna från eventuell skada i linje med individskyddskravet (Vetenskapsrådet 2017) har det säkerställts att respondenterna har en pågående/tidigare haft personlig samtalskontakt med professionell eller har kännedom om hur kontakt med professionell kan tas vid behov. De respondenter som inte hade en pågående professionell kontakt har även fått vidare
information om vilken hjälp som finns att få i samband med intervjuns avslut samt hur tillvägagångssättet ser ut, trots att samtliga kände sig säkra på hur en kontakt kunde tas.
Vidare uppmanades respondenterna att kontakta oss om intervjun väckte oro eller negativa känslor, eller vid funderingar kring studien. Ingen av respondenterna har tagit ytterligare kontakt efter intervjuns genomförande. Samtliga respondenter i studien har genomgått ett uppbrott från den våldsutövande kvinnan och befinner sig inte längre i en aktiv våldssituation.
Genom dessa säkerställanden om respondenternas kunskap och situation, samt genom den handledning och stöd som tillhandahållits via Karlstads universitet bedöms studiens genomförande och val av målgrupp vara etiskt försvarbart.
17 4. Resultat och analys
I följande kapitel presenteras studiens resultat. Resultatet delas in i olika teman för att på så sätt enklare kunna få en förståelse för våldets olika delar. Enligt Graneheim och Lundman (2004) beskrivs det som naturligt att delar i tematiseringen kan överlappa varandra, på grund av den komplexitet som subjektiva erfarenheter innefattar. I resultatet kan därmed visst
innehåll passa in i flera teman. Under avsnittet 4.1. Respondenternas bakgrund och relationens inledning presenteras en överblick av respondenternas bakgrund för att skapa en förståelse för deras skillnader i samband med att våldsrelationen inleddes. Inga kopplingar görs därmed till tidigare forskning. I avsnittet 4.2. Typer av våld presenteras hur våldet togs uttryck i
respondenternas relationer och jämförelser med tidigare forskning samt teorier görs. Under avsnittet 4.3. Uppbrottsprocessen jämförs respondenternas olika förlopp under relationens gång med teoribildning om relationens olika stadier. Under avsnittet 4.4. Syn på våld som fenomen beskrivs respondenternas uppfattning om våldsutsatta män generellt och utifrån synen på sin egen våldsutsatthet. Kopplingar görs till tidigare forskning och teorier. Under avsnitt 4.5. Hjälpsökande så beskrivs respondenternas erfarenheter i kontakt med myndigheter och professionella, samt dess bemötande. Här ges även en bild av antal respondenter som sökt eller inte sökt hjälp för sin utsatthet och kopplas till tidigare forskning. Under avsnitt 4.6.
Direkta och indirekta konsekvenser beskrivs respondenternas upplevelser av våldets
konsekvenser och kopplingar görs till tidigare forskning. I resultatet används fingerande för att säkerställa respondenternas anonymitet; Adam, Bert, Carl, David och Emil.
4.1. Respondenternas bakgrund och relationens inledning
För att ge en ökad förståelse för respondenternas erfarenheter beskrivs respondenternas bakgrund och relationens karaktär inledningsvis. Ingen koppling till det teoretiska perspektivet kommer att göras under avsnittet, då det syftar till att ge en överblick över respondenternas bakgrund. Respondenternas åldrar varierade mellan 18-60 år när de utsattes för våldet av sin dåvarande partner. Två respondenter, Carl och Emil, har erfarit partnervåld i två utav sina relationer medan övriga tre respondenter, Adam, Bert och David, blivit utsatta i en relation. David och Adam hade barn med respektive kvinna och i Emils relation hade kvinnan barn sedan tidigare. För Bert och Carl fanns inte barn i relationen, dock fanns tankar medan våldet pågick i Carls relation att våldet eventuellt kunde upphöra om de fick ett gemensamt barn, vilket han fick insikt om i efterhand att det säkerligen inte hade varit fallet.
Hur länge relationen varade varierade för de olika respondenterna mellan fem månader till 15 år. Tre utav respondenterna, Bert, David och Emil, uttryckte sig komma från en ‘tuff
bakgrund’ före relationen inleddes, vilket påverkade deras självkänsla negativt. Bert kände sig ofta rädd och orolig och valde därmed att omge sig av ‘trasiga’ människor för att ‘härdas’ och bli tuffare. Respondenten David beskriver sig komma från ett hem med avsaknad av
emotionellt stöd och att han därmed hade svårigheter i anknytning till andra människor före relationen med våldsutövaren. Emil kom från en missbruksbakgrund, vilket även pågick i båda hans våldsrelationer. Adam och Carl beskriver sig komma från trygga
uppväxtförhållanden.
Inledningsvis tillförde relationen bara positiva aspekter för fyra av fem respondenter.
Adam beskriver relationen som en vanlig kärleksrelation där de olika stegen såsom att flytta
18 ihop, giftermål och skaffa barn gick snabbt efter att de blivit ett par. Efter strax över ett halvår upptäckte Adam att något var fel i form av en eskalerande svartsjuka. Han hade uppfattningen att ett äktenskap och ett barn skulle stilla svartsjukan då det enligt honom var ett tecken på att han värderade deras relation, vilket kom att resultera i raka motsatsen.
Bert beskriver relationen som rolig och spännande. Bert var yngre än kvinnan och de festade samt hade en sexuell relation som uppfattades som positiv. Det fanns en outtalad överenskommelse att Bert skulle ‘härdas’ in i de ‘tuffare’ gängen som paret omgav sig av, vilket Bert till en början även hade önskan om.
Carls relation inleddes med vad han kallar för ‘filmromantik’ i form av en snabb och djup förälskelse. Han beskriver att det fanns flertalet romantiska handlingar inledningsvis från båda parter. Kvinnan hade en svartsjuka gentemot andra kvinnor redan från början, vilket Carl inledningsvis uppfattade som någonting ‘gulligt’. Våldet tog form inledningsvis i samband med festande och alkohols inblandning.
David levde i en relation med en kvinna sedan flera år tillbaka när våldet började. Paret hade inlett en kärleksrelation, levde tillsammans och hade barn, när kvinnan efter några år fick en hög arbetsbelastning. I samband med kvinnans höga prestationskrav, medförde arbetsbelastningen svårigheter att hantera vardagslivet vilket påverkade hela familjen.
Emil beskriver relationen som ojämn redan inledningsvis. Han hade ett pågående missbruk och hade ingen sysselsättning om dagarna. Kvinnan hade ett fast jobb och Emil uttrycker en stolthet att kvinnan ville vara med honom. Han uttrycker att våldet förekom redan inledningsvis i relationen.
4.2. Typer av våld
De typer av våld som respondenterna erfarit varierar i både form och omfattning. I följande avsnittet presentas hur våldet tog sig uttryck, där koppling görs både till teori och tidigare forskning.
Adam uttrycker att våldet började i form av en eskalerande svartsjuka i samband med giftermålet och graviditeten. Adam beskriver det som att “det var ungefär som att hamna i en kontroll och maktsituation, där hon kände sig tryggare att hon hade mig då.” Kontrollen utövades genom att hindra Adam att gå ut eller genom materiellt våld (Holmberg & Enander 2011) i form av att ta hans bilnycklar så att han inte kunde resa i jobbet. Denna utveckling av våldet från en romantisk relation till ett kontrollerande och psykiskt våld i form av
begränsningar ger ett uttryck den för normaliseringsprocess som våldsutövandet genomgår (Nordborg 2014; Holmberg & Enander 2011). Adam beskriver att sociala sammanhang ofta innebar problem utifrån hennes uppfattning om hans intentioner:
Vad du än gjorde så fanns det alltid misstanke från den andra [kvinnan] att jag hade gjort någonting. När vi gick på stan så kanske jag släppte undan lite människor och det gjorde jag ju ‘bara för att det skulle råka vara kvinnor’, att jag då skulle titta på dem.
När de umgicks med andra barnfamiljer blev Adam ifrågasatt i form av att han skulle älska det andra barnet mer än sitt eget. Adam beskriver att han blev provocerad och ledsen av de falska påståendena. När kvinnans svartsjuka tog överhand tillkom det fysiska våldet:
