Loggbok under vasabesök
Förberedelser ...
Jag tror det hade varit bra om vi hade läst om/diskuterat de finlandssvenskas situation mer inför resan, för att inte framstå som helt okunniga (och
ointresserade) på plats. Min, som det kändes, totala okunskap gjorde dock för min del att resan blev mycket mer intressant, fascinerande, lärorik och också personlig, än vad jag varit beredd på. jag vet att de flesta eleverna i vår grupp uppskattade resan, men den hade kanske varit lika givande för dem som för mig, om de lärt sig lite i förväg. Jag tror att förståelsen för de olika aktiviteterna hade ökat och att vi skulle ha gjort bättre ifrån oss om vi hade fått tid att fördjupa oss i detta ämne som förberedelse. Men man kan ju verkligen inte klaga på de finska lärarnas och elevernas föredrag m.m. som ju mer än väl mötte upp vår brist på kunskap och gav oss grundläggande redogörelser för bl.a. slaget i Oravais.
Vasa 16 april
Att sömnbrist starkt försämrade vår koncentrationsnivå och vårt deltagande är så uppenbart att det knappt behöver nämnas. Det var verkligen jättesynd att tröttheten påverkade en så jättemycket att man inte kunde följa med fullt ut i presentationerna. Men med tanke på omständigheterna tyckte jag ändå att det gick relativt bra.
- - -
mottagandet på skolan var fantastiskt, och även engagemanget och intresset bland ”utomstående” elever – det märktes att de tyckte att de fått ”fint besök”.
Vi fick en fin presentation av skolan, först av rektorn och efter rundturen i skolan även av eleverna. jag tror knappast att rektorn/eleverna på
Huddingegymnasiet skulle ansträngt sig så mycket, men samtidigt. en liten skola för en minoritetsgrupp som får chansen att visa upp sin skola för dem som de känner mest gemenskap till – självklart vill man göra det så bra som möjligt. jag fascinerades av de finska elevernas presentationer och engagemang. de hade verkligen ansträngt sig och presterade bra (verkade det i alal fall som; själva sade de efteråt när jag pratade med dem att de bara hade haft några dagar på sig att förbereda och att de tyckte att det hade gått dåligt- man kan ju jämföra deras ambition med den på vår skola, i sådana här sammanhang). Även om deras
redovisningar var ”projekt” inom ämnen de fick betyg i, tror jag att många gjorde det och överhuvudtaget deltog i utbytet av egen fri vilja- för att ta chansen att träffa nya människor (framförallt för att vi var svenskar. Även detta kan man jämföra med intresset som visats på vår skola/ i vår grupp, där de flesta gör det bara för betyget, för att de måste)
Med tanke på att en stor del av vår presentation var totalt improviserad, tyckte jag att det gick mycket bra. De elever jag pratade med efteråt sa i alla fall att de uppskattat den. jag tror att det hade mycket att göra med att vi var väldigt avslappnade, avbröt varandra, småpratade, skämtade och skrattade – det gav det hela en väldigt personlig prägel (och passade för Huddingegymnasiet) i stort) och vi fick respons direkt.
I början var jag lite skeptisk till presentationen av Sverige och svensk kultur (som för mig liknade en svensklektion när jag var beredd på en beskrivning av midsommarfirandet), eftersom jag trodde att de finska eleverna ville höra om svenska traditioner o.dyl. men jag fick ju sedan klart för mig att de visste lika mycket om Sverige som vi. Därför passade presentationens tema mycket bra, och de elever jag pratade med hade tyckt att det var väldigt intressant.
Redan under dessa presentationer framgick situationen klart: den finlandssvenska minoriteten vet allt om oss, vi inget om dem. mer om de finlandssvenskas situation längre fram.
Skillnaderna i skolsystemen var mycket intressanta, och jag uppfattade det finska mycket mer fördelaktigt – mer ansvarstagande om gav mognad,
studiemotivation och hög ambitionsnivå hos eleverna (och man ser ju skillnaden i de finska och de svenska resultaten). Jag skulle verkligen ha uppskattat ett sådant system här i Sverige. Samtidigt ska man minnas att detta är en skola direkt under staten och att endast de ”duktigaste” och mest ambitiösa går på denna skola, vilket sätter en hög standard. Självklart finns samma skillnader som i Sverige även i Finland.
Lektionen i ”processdrama” och Edith Södergran var verkligt intressant och ett utomordentligt sätt att bryta ”isen” – samarbetet skapade på en gång kontakt mellan de finska och de svenska eleverna (där de senares blygsamhet vägdes upp av de förras öppenhet). Undervisningsmetoden var ny för oss svenskar men visade sig vara mycket intressant och kreativ, och det hela visade sig vara över många av svenskarnas förväntningar, då det passade både för oss mer seriösa,
som direkt fick gensvar av våra konstnärliga finska samarbetspartners och för dem som inte tog aktiviteten så seriöst. Kunskaperna om Edith Södergran och hennes liv visade sig komma otroligt väl till pass!
Eftermiddagsbesöket på Åbo Akademi var nog det på programmet som blev mest lidande av vår sömnbrist. Även om det var intressant att besöka en del av det enda svenskspråkiga universitetet i Finland (bra alternativ för utlandsstudier för svenskar) och höra om dess utbildningar, var det mycket svårt att inte tappa koncentrationen. jag tycker att det är fascinerande att det finns ett
svenskspråkigt universitet, om än bara ett, med tanke på finlandssvenskarnas ställning. Om man som finlandssvensk inte kan finska så bra, och vill studera i Finland är detta det enda alternativet.
Eftersom skolan är väldigt estetiskt inriktad, och det verkade som om vasaborna i allmänhet var väldigt kulturella, med många teatrar, föreställningar,
utställningar pågående i staden, var kvällens teaterbesök ett sätt att visa Vasas och den finlandssvenska kulturens ”kapacitet” och samtidigt få in litet allmän underhållning i programmet. Tyvärr var ju detta allt annat än uppskattat av de svenska eleverna som försvann efter första akten, både p.g.a. trötthet och ointresse(Själv tyckte jag dock att det var fräckt att bara gå när
finlandssvenskarna hade ordnat ett så fint program). För mig var detta dock inget negativt: jag fick möjlighet att prata med några elever på skolan (som kommit dit frivilligt – återigen det egna intresset). Det var otroligt intressant att prata med dessa tjejer, då de var öppna, intresserade och förvånansvärt medvetna om sin egen situation (som om de både såg den utifrån och inifrån) och om likheter och skillnader. Dessutom var de perfekt sällskap på teatern, då vi hade det kulturella intresset gemensamt.
Det var under samtalet med dessa som jag fick inlandssvenskarnas situation klar för mig och som jag också fick en subjektiv bild av den. De finlandssvenska ungdomarna tittar i princip bara på svensk TV, de följer med i svensk politik men inte i finsk, de vet vad som är populärt i Sverige för tillfället och formar sig efter det. Samtidigt lever de i ett halvfinskt område, där de kommer i kontakt med finsk kultur och visa gamla, lantliga traditioner (då en del av dem kom från landsbygden) samt var medvetna om de krav som ställdes på dem (både allmänna, för alla i Finland, och för finlandssvenskarna särskilt): prestationer i skolan, engagemang i samhället, krav på tvåspråkighet (krav som vi inte har i lika stor utsträckning i Sverige) o.s.v. Detta verkade ha gett dem självinsikt och gjort dem mycket mer mångfacetterade (påverkan från olika kulturer ger speciell
livssyn, mentalitet etc) och därmed också mer mogna än vi svenskar. De kunde ge konkreta exempel på fördelar och nackdelar med tvåspråkighet – finska krav för anställning, trots förbud mot diskriminering, osäkerhet inför val av språk i
sociala sammanhang, bredare umgängeskrets (både finskt och svenskt
kontaktnät) o.s.v. Och gemensamt för dem alla verkade vara medvetenheten om vikten av och viljan att bevara den finlandssvenska kulturen.
Jag märkte direkt likheter i mentalitet, livssyn, intressen, värderingar, åsikter o.s.v.- vilket säkert beror både på vårt gemensamma kulturarv och på deras påverkan av dagens svenska kultur (TV m.m.). Jag kom otroligt bra överens med och nära dessa tjejer jag pratade med, på anmärkningsvärt kort tid – vi fastnade direkt för varann. De likheter jag uppfattade kan dock ha varit personliga – med liknande uppfattningar, intressen och inställning kände jag att jag hade mer gemensamt med dessa tjejer än med svenskarna, som nog inte såg (brydde sig om att se) likheterna.
Eftersom jag dessutom tyckte om ”Cosi” [pjäsen] blev kvällen för min del lyckad.
Torsdag 17 april
Denna dag började med deltagande i lektioner på skolan, vilket var mycket intressant. Tack vare skolsystemet som gav studiemotivation, ansvarstagande och mognad, var uppmärksamma, tysta och fokuserade på engelsklektionen vi var på, som för övrigt var ungefär som de i Sverige. Detta var dock yngre elever, men de låg på ungefär samma nivå i engelska som våra tvåor. Detta tillsammans med ambitionsnivån i klassrummet gjorde att standarden var mycket hög. Det skulle bara vara larvigt att jämföra med Huddingegymnasiet...(det låter som om jag hatar vår skola men faktum är att ajg efter tre års tid faktiskt är trött på studienivån...)
Efter lektionsbesöket gick vi till Keskuskoulu, där vi skulle läsa de sagor vi
(skulle ha) förberett innan resan. Trots halvdana förberedelser (kort genomgång med Odd dagen innan) och blyga lågstadieelever gick det bra att läsa sagan, och mot slutet pratade barnen faktiskt en hel del. Vi diskuterade sagan litet och småpratade sedan med dem. Jag tycker dock att vi svenskar hade lite svårt att anpassa oss till situationen (något jag märker av i en del sammanhang och som kan bero på att det i det svenska samhället inte ställs så stora anpassningskrav på oss). Det var intressant att se hur lågstadiet anpassats till att bli tvåspråkig/
främja tvåspråkighet, och att denna lågstadieskola var exakt som en vanlig svensk. samma böcker, samma genomgångar (t.ex. genomgång av Astrid lindgren
och henens böcker uppskriven på tavlan när vi var där). Som en svensk skola i Finland helt enkelt.
Efter lunchen presenterades svensk film, med utgångspunkt från Colorado Avenue av Klas Fransberg. Även detta var en fin och intressant programpunkt, som jag förstår att VÖS ville ha med (även detta var något de stolt kunde visa upp), men även här var vårt deltagande ganska dåligt (framförallt med tanke på att vi sett filmen, kunde svara på hans frågor och hade uppfattat filmen så som han kom att beskriva den). Selims kommentar i början, ”den var helt okej”, gav väl inte en helt sann och bra bild av oss svenska elever... Avslutningen om finskt och svenskt filmskapande, med sin grund i kulturskillnader var mycket intressant och lärorik.
om vi svenskar var en aning okoncentrerade under föredraget om finlandssvensk film, gjorde nästa programpunkt, Hippi Hovis genomgång av Radio Vaasa och tvåspråkig radioverksamhet, oss mycket alerta och aktiva.
