Personligt ombud
Erfarenheter från arbete med psykiskt funktionshindrade personer i
Västra Götaland
© FoU i Väst och författarna Första upplagan juni 2005 Layout: Infogruppen GR
Tryckeri: Elanders Infologistics Väst AB, Mölnlycke ISBN: 91-89558-29-4
Omslagsbild: Hinderlöparen. Tomas Niklasson
FoU i Väst
Göteborgsregionens kommunalförbund Box 5073, 402 22 Göteborg
e-post: fou@gr.to
Personligt ombud
Erfarenheter från arbete med psykiskt
funktionshindrade personer i Västra Götaland
Den bok du håller i dina händer och de rader som ligger framför dig är faktiskt något unikt. De handlar om ett nytt yrke – personligt ombud för psykiskt funk- tionshindrade.
Länsstyrelsen i Västra Götalands län bad på hösten 2002 FoU i Väst/GR att anordna en forsknings- och utvecklingscirkel för att undersöka yrkesrollen per- sonligt ombud. Kerstin Smedberg och Christina Foconi vid länstyrelsen har varit intresserade skyddsänglar för den här kunskapsutvecklingen. Tanken med cirkeln var bland annat att försöka beskriva utvecklingen av detta nya arbete.
Att cirkelträffarna skulle utmynna i någon form av skrift var planerat från början. Ett trettiotal mer eller mindre nyrekryterade personliga ombud valde att delta i forskningen.
Här är nu det skriftliga resultatet av många timmars intressant och inten- sivt diskuterande och skrivande. Att de personliga ombuden har fått möjlighet att reflektera och dela med sig av sina egna erfarenheter i ett nytt yrke har varit en fantastisk förmån. Det har varit givande på så många fler sätt än dessa texter kanske kan förmedla. Men ändå, texterna ger dig som läsare goda möj- ligheter att få en uppfattning om vad personligt ombud är och vad det kan innebära att leva som psykiskt funktionshindrad i Sverige idag.
I Västra Götalandsregionen arbetar idag närmare 50 personliga ombud. I december 2004 fanns i hela landet 287 personliga ombud i 103 verksamheter, fördelade på 231 kommuner av landets 290. Under 2005 tillkommer ytterligare fem kommuner och sju personliga ombud. Vad man kan utläsa av detta är att många personliga ombud arbetar ensamma i sin kommun.
Alla som deltagit i forskningscirkeln vill rikta ett varmt tack till vår hand- ledare och inspiratör Lars Rönnmark, fil dr och forskningsledare på FoU Väst/
GR i Göteborg.
Prolog
Av Marcus Erlandsson och Inger Unenge
Prolog ... 5
Kapitel 1 Inledning ...9
Min roll som personligt ombud av Maria Jorfors ... 13
Tänk om av Maj, en uppdragsgivare ... 14
Kapitel 2. Uppdragsgivare berättar ...17
Finns det någon som lyssnar? av anonym kvinnlig uppdragsgivare ... 18
Lyssna på patienten av kvinnlig uppdragsgivare ... 21
Ingen av Ulf Jansson, från diktsamlingen Rösten inifrån ... 23
Där du är av Ulf Jansson, från diktsamlingen Rösten inifrån ... 24
Resa sig av anonym manlig klient ... 25
Det moderna undret av anonym manlig klient ... 25
Lyckomaskinen av anonym manlig klient ... 26
Mitt personliga ombud av anonym manlig klient ... 26
Makten över ditt liv av Ulf Jansson, från diktsamlingen Rösten inifrån ... 27
Individ i kollektiv rehab av Niklas Silinskis ... 28
Längtan att vara den jag är av Marie Nygårdh ... 29
Kapitel 3. Personligt ombud berättar om uppdragsgivarna ...33
Polisförhöret av Ywonne Brunkow och Martin Ek ...35
Hotellet av Per Söderberg ... 38
Längs en krokig väg av Karin Hansson ... 43
När våld och maktlöshet styr av Maria Jorfors ... 46
Marianne av Ywonne Brunkow ... 49
Labyrinten av Maria Jorfors ... 56
Att definieras av andra av Annakarin Bergström ... 59
Kapitel 4. Bakgrund till personligt ombud ...63
Personligt ombud i historisk och juridisk belysning av Ann-Marie Werner ... 64
Personligt ombud och case management av Karin Hansson ... 69
Kapitel 5. Arbetssätt och metoder i vardagsarbetet ...73
5a. Hur ett uppdrag blir till ... 74
Vad är arbete på klientens uppdrag? av Karin Hansson ... 75
Att handskas med förtrolig information av Catrin Johansson ... 82
Uppdragsgivare utan självinsikt av Catrin Johansson ... 85
Tre dilemman och en paradox av Christel Larsson ... 87
När barnskyddet tar över av Catrin Johansson ... 98
5b. Platsen ... 101
Parkbänken av Jan-Åke Andersson och Mirjam Neuman ... 102
Väntkuren av Lars Lundberg ... 107
Innehåll
5c. Att ge tid ... 116
Skroten av Ywonne Brunkow ... 117
Tid och fantasi av Catrin Johansson ... 122
Badsjön av Rune Sjögren ... 123
Soffan av Maria Jorfors ... 129
5d. Att förmedla hopp ... 136
Hoppet och hållandet av Rune Sjögren ... 138
Med rätt förklaring är halva jobbet gjort av Lars Lundberg ... 142
Uppdrag – Att få livet tillbaka av Marie Sormunen ... 153
Kapitel 6. Systemfel – att falla mellan stolarna ...157
Om att falla mellan stolarna av en ung kvinna. Inramning av Karin Hansson ... 161
Hjälpsystemet av Maria Jorfors ... 165
Vräkningen av Ywonne Brunkow ... 167
Anna av Maria Jorfors ... 172
Oskiljaktiga av Rune Sjögren ... 176
Ombudsarbetet som ett förändringsuppdrag av Ann-Marie Werner och Christina Kirpensteijn ... 179
Kapitel 7 Yrkesroller ...195
7a. Rollrepertoarer ... 197
Finna henne där hon är av Martin Ek ... 198
Yrkesrollen av Jan Magnusson ... 205
Personligt ombud som socialarbetare av Jan Magnusson ... 214
7b. Speglade roller ... 218
Modet att gå vidare av en uppdragsgivare ... 219
Personligt ombud speglat av en psykiater av Håkan Andersson ... 220
Personligt ombud speglat av en PO-chef Intervju med Eva Claesson av Elisabeth Beijer ... 229
Yrkesrollen speglad mot uppdragsdokumenten av Karin Hansson ... 232
Ingenmanslandet av Catrin Johansson ... 238
7c. Yrkesutveckling ... 240
En yrkesundersökning av Christina Hagberg och Magnus Liljegren ... 242
Målgruppen – en diskussionsfråga av Inger Unenge ... 255
Reflektioner av Ann-Marie Werner ... 264
Yrkesföreningen för personliga ombud av Marie Sormunen ... 273
Kapitel 8. Undersökningsmetoder...278
Praktiknära kunskapsutveckling av Lars Rönnmark ... 279
Personer med psykiska funktionshinder kan få stöd av så kallade ”personligt ombud”. Det gäller personer som behöver hjälp att få det stöd och den behandling som behövs från sjukvården, socialtjänsten, arbetsförmedlingen, försäkringskassan eller andra verksamheter i samhället. Personligt ombud ska vara ett stöd under en begränsad tid, kanske 1-2 år för att en person ska börja få kontakter med myndig- heter eller samordna de kontakter som redan finns. Personligt ombud är en person med stor kunskap om hur samhällets olika verksamheter fungerar och som arbe- tar tillsammans med den som är funktionshindrad att få bra kontakter med de myndigheter med flera som han eller hon behöver ha kontakt med.
Denna beskrivning av ombudsfunktionen stod att läsa på Göteborgs kommuns hemsida i oktober 2002. Det var så man tänkte sig denna nya yrkesgrupp.
Utgångspunkten är Socialstyrelsens meddelandeblad 14/2000. Detta medde- landeblad är statsmakternas dokument som redogör för intentionerna med per- sonligt ombud. Meddelandebladets beskrivning av ombudets uppgifter lyder:
att tillsammans med den enskilde identifiera och formulera dennes behov av vård, stöd och service.
att tillsammans med den enskilde se till att olika huvudmäns insatser planeras, samordnas och genomförs.
att bistå – och om fullmakt finns – företräda den enskilde i kontakterna med olika myndigheter etc.
se till att den enskilde får vård, stöd och service utifrån egna önskemål, behov och lagliga rättigheter.
Det fanns ingen manual kring hur uppgifterna skulle lösas. Den metodiska friheten var stor för hur man skulle lösa dessa arbetsuppgifter och i nästa led forma denna nya funktion i samhället. ”Man” var i detta formande ombudet själv, tillsammans med sin klient. Det är där, i mötet mellan ombud och klient,
Kapitel 1
Inledning
som hela arbetet har sin upptakt. Ombuden har haft styrgrupper, ledningsgrup- per eller samverkansgrupper som på olika sätt deltagit i formandet av yrket.
Det kollegiala stödet har också varit viktigt. Men det är i praktiken som for- mandet sker. Ombudsverksamheten är individbaserad. Det är individen, klien- ten, som bestämmer ombudets arbete.
Erfarenhetskunskap
I boken skildrar personliga ombud vardagssituationer och lyfter fram angeläg- na eller problematiska delar av yrkesutövningen. Ofta är texterna skrivna i jag-form och den berättarformen passar väl in när författaren vill återge upp- levda yrkeserfarenheter. Ett möte sker sällan med en funktion eller en yrkesroll utan ett möte sker mellan personer, viljande och kännande subjekt med sina historier, kunskaper och preferenser. I äkta möten med uppdragsgivare finns denna subjektivitet med och det är en tillgång i yrkesutövningen. För att åter- spegla detta har de självframställande uttrycken fått plats i denna antologi.
Det har dock visat sig att när det självupplevda delas finns det nästan alltid något som kollegor kan bekräfta och känna igen. I det enskilda finns även det allmänna.
Berättelserna har kommit fram genom de undersökningar av yrkesrollen som ägt rum i FoU-cirkeln Personligt ombud – en ny yrkesroll under framväxt.
De har delats med kollegor genom uppläsning och författaren har fått respons kring innebörder och idéer på hur berättelsen kan utvecklas. Ofta har frågan:
hur personligt ett personligt ombud kan och bör vara, kommit upp när kollegor lyssnat till uppläsningar av texterna och reflekterat kring deras budskap. Många texter handlar just om autentiska möten mellan uppdragsgivaren och person- ligt ombud, och i många texter återges äktheten i sådana möten med uppdrags- givare eller tillsammans med uppdragsgivare någonstans i hjälpsystemet. Om inte annat så kommer dessa nedtecknade erfarenheter att sparas som tidsdoku- ment till eftervärlden, men vi hoppas att den har något viktigt att förmedla om utsatta människors villkor, hur personligt ombud kan hjälpa och om hur en ny yrkesroll utformas.
En del berättelser är skrivna av de personer som ombuden hjälper. Dessa kallas i boken den enskilde, klienten eller uppdragsgivaren. Den senare beteck- ningen framhåller att den psykiskt funktionshindrade personen ger uppdraget, alltså bestämmer vad som skall göras. Begreppet myntades av samverkans- gruppen som lade upp riktlinjerna för Göteborgs och Partille kommuns person- ligt ombudsverksamhet.
Boken innehåller närmare 60 texter skrivna av 35 författare. En del med- verkar under pseudonym men de flesta signerar sitt bidrag med sitt namn.
Författarna har själva valt ämnet och strukturen i boken har vuxit fram som ett försök att ge utrymme för olikheter och variationer hos ett yrke i vardande.
Tillsammans belyser texterna olika delar av personligt ombuds yrkesroll utan anspråk på att lägga tillrätta ett slutligt mönster. Det är alldeles för tidigt att göra det i ett yrke som bara funnits i några år.
Disposition
I början av boken får läsarna en inblick i uppdragsgivarnas verklighet, först som korta berättelser och dikter av uppdragsgivare och senare som skildringar av personliga ombud. Där kan vi lära något om vad för slags lidande och svårigheter uppdragsgivare hanterar i sin vardag, och det framkommer hur hjälplöst hjälpsystemet ibland står inför detta lidande.
Det finns ännu ingen etablerad metodrepertoar för yrket utan metoderna är ofta knutna till de personliga ombudens egen erfarenhet och stil. Arbetet i FoU- cirkeln har varit att lokalt bidra till utveckling av en yrkesgemensam sortering av uppgifter, metodrepertoar och kunskapsbas. En poäng med arbetssättet är att metod och kunskapsbas växer fram i direkt relation till det praktiska arbe- tet. Det är ett exempel på vad man brukar kalla praktiknära kunskapsutveck- ling. I bokens mest omfattande del presenteras erfarenheter av metodanvänd- ning och arbetssätt i vardagsarbetet. Det framkommer tydligt att personligt ombud ofta utför sina yrkesuppgifter på okonventionella platser, ofta platser som uppdragsgivaren har valt och där denne känner sig trygg. Det framkom- mer också att tiden är en viktig faktor, både när det gäller att få ett uppdrag och att utföra det i takt med uppdragsgivaren.
Kapitlet om systemfel – att falla mellan stolarna – handlar om myndighe- ters ibland bristande förmåga att enskilt eller tillsammans hjälpa den psykiskt funktionshindrade på ett flexibelt och individanpassat sätt. En av personligt ombuds uppgifter är att påtala detta så att en förändring skall kunna komma till stånd.
Målet för undersökningarna i FoU-cirkeln var att få kunskap om personligt ombuds yrkesroll. I kapitel 7 belyses yrkesrollen både inifrån och utifrån. Det finns exempel på den breda och fantasifulla rollrepertoar som ibland behövs för att möta klienters behov. Det finns många metaforer som används för att illustrera rollen som personligt ombud. Lotsen, den förtrogne och nätverksar- betaren är ett förslag från ett ombud. Repliken från ett annat ombud lyder:
När jag satt och spånade så dök det upp en massa andra ord och rolltolkningar såsom pedagog, vägvisare, lots, coach, advokat, samordnare, medvetandegörare, motiverare, ombudsman, språkrör, mäklare, kunskapsspridare, samhälls- förändrare, brobyggare, grindöppnare, problemlösare, diplomat, förhandlare, pådrivare, uppföljare, marknadsförare, informator, bollplank, container, samtals- partner, ögon och öron, gränsöverskridare. Flera av dessa ord kan säkert katego- riseras in i rollerna spindel i nätetfunktionen, lindansarfunktionen, nätverksarbe- taren, lotsen, eller den förtrogne som redan finns beskrivna eller så kan man få fram nya intressanta kategorier.
Avslutningsvis redovisas undersökningsmetoder och lärandet i FoU-cirkeln.
Så kära läsare, välkommen in i den spännande vardagen i detta nya yrke!
Här följer två mycket personliga texter. Den första är skriven av ett personligt ombud och handlar om de egna tankarna kring hur det är att arbeta som personligt ombud. Den andra är skriven av en uppdragsgivare och beskriver hennes tankar om personligt ombud.
/Redaktionsgruppen: Inger Unenge, Marcus Erlandsson och Lars Rönnmark
Jag kan inte se din värld utan att du förklarar för mig, Om du bara tillåter mig att se, får jag äran att vara nära dig.
Det är du som bestämmer, och jag vandrar bredvid dig i din egen takt, Och det jag vill ge dig, är styrkan att överta din rättmätiga makt.
Det är din värld, som ska möta världen där utanför, bakom neddragna persienner.
Jag ska visa dig en del av den, utifrån den världen som jag på mitt sätt känner.
Om vi tillsammans kan förstå dessa världars gemenskap och olikhet, Hoppas jag att din maktlöshet sakta ska växa till en inre säkerhet.
Jag ska finnas hos dig och tillvarata just dina behov, efter dina egna mål, Och mina steg bredvid dig många uppförsbackar tål.
Kanske går vi vilse, solen bränner, vi tar fel stig emellanåt.
Kanske blåser det där ute, och av regn blir både du och jag våt.
Vi kan bygga regnskydd och fånga vinden i väderkvarnar,
Vi kan skydda oss i skuggan och gå på marken när sanden svalnat.
Jag ska finnas kvar hos dig och vi gör nya kartor med alternativ, Tillsammans ska vi finna stigar som ger dig ett bättre liv.
Om du bara tillåter mig att se din värld och förklara för mig.
Om du bara tillåter mig att se, får jag äran att vara nära dig.
Min roll som personligt ombud
av Maria Jorfors
Tänk om mitt personliga ombud inte varit det eller om hon varit min väninna som jag har saknat?
Det är inte andras fel, det är mitt eget.
Har fått många chanser att göra saker annorlunda
Läkare, psykologer,
en del har jag verkligen tyckt om.
Men de försvinner,
andra platser och så vidare.
Varje gång gör det ont.
Visste ej vad personligt ombud innebar, men jag vet nu.
Det är ej som att gå till läkare då man har en bestämd tid, man vet man behöver mediciner och vad man skall göra.
Att den lilla tiden är allvar och man blir för det mesta ledsen.
Med mitt personliga ombud blir allting annorlunda, vi kan skratta, gråta.
Tänk om?
av Maj, uppdragsgivare
Det svåra
att ta kontakt med andra, i kommunen,
viktiga samtal
som är så svårt för mig,
där kommer hon in som min ryggrad.
Har alltid tyckt om och behöver en ledare, för mig är hon det
bland annat.
Det är vad jag behöver.
På något vis känner jag,
fast jag aldrig skulle missbruka det, att hon skulle lyssna på mig dygnet runt.
Så är det inte, för hon har sin arbetstid, men jag känner det så
och det är så viktigt för mig.
Det är mycket kraft i mig har läkaren sagt.
Jag har känt så också,
men om inte mitt personliga ombud funnits för mig nu så tror eller vet jag min kraft skulle vara mycket liten.
Det kanske kommer en dag
då mitt personliga ombud inte kommer till mig, men det får jag inte tänka på nu.
Mitt personliga ombud är hela vår stad.
Bara hon inte flyttar
för då blir min katt och jag arga.
Bild av Monica Persson.
I detta kapitel har uppdragsgivare bidragit med tankar och berättelser om sig själva och sin situation. Texterna andas av både vanmakt och kraft, kränkthet och upprättelse, ilska och glädje.
Att få tillfälle att läsa sådant som är självupplevt och autentiskt ger en extra dimension. Människan bakom orden lever faktiskt här och nu. Hur ofta har personer med psykiska funktionshinder fått komma till tals genom åren? Vem har lyssnat uppmärksamt och nyfiket på deras tankar och åsikter? Varför är det så ovanligt att den som är i behov av själva hjälpen hörs så lite i psykiatride- batten?
Det som framkommer i texterna väcker många frågor och funderingar. Varför skall det vara så svårt att få hjälp på lika villkor? Varför lyssnar vi så dåligt till vad den enskilde har att säga? Varför brister det så i inlevelseförmågan, trots goda kunskaper och god vilja? Detta är några av de många och olika frågor man kan ställa sig när man läser berättelserna.
Låt frågorna leva vidare och ta med dem till din arbetsplats, dina vänner, men framför allt, låt dem sjunka in i dig själv. Förändringen av arbetssätt och samhällets attityder kan först bli verkliga efter det egna reflekterandet och ställningstagandet.
Redan inrättandet av personligt ombud kan ju ses som ett tecken på en attitydförändring. Personer med psykiska funktionshinder har både ur ett histo- riskt och samhälleligt perspektiv varit marginaliserade. Deras status höjs nu genom att en yrkesgrupp tillsätts för att bevaka deras intressen och rättigheter.
Viktigast av allt är kanske just att det är den enskildes röst som skall stärkas med hjälp av det personliga ombudet. Att på det sättet ge den enskilde makten tillbaka att själv mer kunna bestämma över sitt liv.
Kapitel 2
Uppdragsgivare berättar
Finns det någon som lyssnar?
av anonym kvinnlig uppdragsgivare
Mitt största problem som jag upplever, är att ingen lyssnar på mig. Jag har känslan av att det jag har att säga, om mitt liv, om mina bekymmer, inte är någonting värt. Att alla andra människor vet bättre hur jag är och fungerar.
Jag är inte viktig, min erfarenhet spelar ingen roll. Eftersom jag har den här extra känsligheten, tycks jag hela tiden få det bekräftat genom en mängd olika händelser. Nu när jag har ett personligt ombud känner jag att jag har någon som lyssnar på mig, som bekräftar mig. Han behöver inte säga så mycket, bara finnas där.
Jag skriver det här för att andra ska förstå vad som händer när de professionella inte bekräftar mig. När jag bara får känslan av att vara ett namn, ett personnummer i en akt, som andra talar om för vad som är bäst, istället för att lyssna på vad jag vill ha hjälp med, vad jag vill ha sagt.
* * *
Jag har en dotter som lever med mig, och jag och mitt personliga ombud samtalar mycket kring hur hon har det. Vi bestämde att vi skulle kontakta socialförvaltningen angående en eventuell kontaktperson för min dotter. Jag har sedan tidigare en kontakt där så mitt ombud kontaktade henne för ett möte.
Vi gick dit tillsammans för jag kände att jag behövde ett mänskligt stöd, någon som kände mig väl och som visste vad det var som jag bekymrade mig för. Jag trodde att jag skulle få träffa min tidigare kontakt där tillsammans med en praktikant, för hon hade frågat mitt ombud om en praktikant fick vara med.
Istället möter jag två praktikanter och inte min ordinarie handläggare. Jag accepterade en av praktikanterna, bad den andra att gå. Jag blev fruktansvärt irriterad och ledsen. Det kändes som om jag inte var så viktig eftersom min ordinarie handläggare lämnat över mitt ärende till två praktikanter och inte
informerat mig om det. Dessutom togs ingen hänsyn till att jag tycker det är jobbigt att ständigt möta nya ansikten när jag behöver hjälp, råd och stöd.
Jag framförde mitt ärende och fick svara på en massa frågor. Talade om för praktikanten att jag själv ville berätta för min dotter om det här med kontakt- person, när jag med säkerhet visste om det skulle bli så.
Några dagar efter mötet ringde praktikanten och frågade om hon kunde komma hem till mig. Det var några frågor hon ville komplettera med. Jag sade att det gick bra. Nu träffade jag henne utan mitt personliga ombud. Maja, min dotter, var inte hemma. Under samtalet vid köksbordet upprepade jag flera gånger att det var viktigt att jag själv, ensam, fick berätta för Maja, när det fanns ett beslut om kontaktperson, vad det skulle innebära för henne.
Under tiden vi satt där kom Maja hem. Praktikanten sade då att hon tyckte det var viktigt att Maja fick reda på vem hon var och varför hon var där. Hon reste sig upp och gick in på min dotters rum. Jag hörde att hon presenterade sig och sedan berättade hon just det jag inte ville att hon skulle säga. Min dotter började gråta och sade att hon inte ville ha någon kontaktperson. Jag förstod inte varför praktikanten utsatte mitt barn för detta. Jag känner min dotter bäst och hade vid upprepade tillfällen sagt åt praktikanten att låta mig berätta. På mitt sätt och när jag visste hur det skulle bli. Jag bad praktikanten att gå för att kunna trösta min dotter.
Efter någon dag ringde praktikanten och undrade om hon kunde komma hem till mig igen. Nu ville hon diskutera med mig om hon kunde ta kontakt med Majas pappa. Kanske kunde han träffa Maja oftare? Jag blev oerhört ledsen eftersom detta inte var aktuellt och det hade jag upplyst henne om.
Socialförvaltningen hade sedan tidigare information om Majas pappa och bor- de veta att det var uteslutet. Det kändes som om ingen lyssnade på mig och den information som jag hela tiden försökte ge. Återigen upplevde jag känslan av att vara överkörd, totalt avsågad och inte värd att lyssna på.
* * *
När mitt personliga ombud var med på mötet upplevde jag att de lyssnade på mig. Efter dessa samtal med praktikanten och de uteblivna samtalen från min handläggare, känner jag mig åter som en mindre vetande människa. Måste det vara såhär? När jag är ensam med sociala myndigheter lyssnar de inte på mig!
För mig känns det som om jag likaväl kan prata med en vägg. Är det här ett riktigt bemötande av mig som människa? Jag var i behov av hjälp, men det betyder inte att jag inte är värd att lyssnas på.
Nu har jag igen fått bekräftat det som är mitt största bekymmer. De profes- sionella tar mig inte på allvar. Det jag har att säga är inte av värde. Jag önskar att jag aldrig behöver ha med sociala myndigheter att göra igen, så ledsen och kränkt är jag av deras bemötande.
* * *
För några dagar sedan ringde jag upp praktikanten och sade att hon kunde riva ansökan om kontaktperson. Jag inser att mina känslor och handlingar drabbar min dotter, men tyvärr är jag inte mer än en vanlig människa.
Lyssna på patienten!
av kvinnlig uppdragsgivare
Även om jag har jättemycket att säga
angående psykiatrin och dess vård efter sju år som jag haft med den att göra
är jag lite rädd att sticka ut hakan.
Funderar på att
om man säger precis vad man tycker kanske det slår tillbaka
om man nån gång skull behöva söka den hjälpen igen.
Har dock två saker som jag tycker att jag vågar släppa fram.
Ett.
Personalen som jobbar på psykiatriska avdelningar borde ägna sin tid åt patienterna
istället för att tycka att dom är i vägen och helst ska ligga i sina sängar.
Två.
Personalen skall inte passera förbi patienterna i korridorerna som om dom vore luft.
Ta fem minuter och sätt er ner fråga, hur det är eller bara prata med dom, spelar ingen roll vad det är,
visa att dom finns.
Det är människor det handlar om.
Under mina år med behov av psykiatrisk hjälp har jag träffat två personer som har hjälpt mig otroligt mycket.
Först en kurator som jobbade på sjukhuset hon var otroligt bra
det var inget trams där
utan hon gjorde det som behövde göras och mer därtill.
Jag har saknat henne många gånger när det varit jobbigt.
Tyvärr slutade hon
flyttade och började jobba i en annan stad.
Har under cirka två års tid haft psykologkontakt som jag än idag inte fattar varför jag har.
Ger mig ingenting, tyvärr.
För cirka ett år sedan fick jag reda på att det fanns nåt som hette Personligt ombud,
vilket jag aldrig hört talas om förut.
Var väl lite tveksam i början
för jag visste inte vad hon skulle hjälpa mig med,
men bestämde mig i alla fall för att kolla vem och hur hon var.
Ett av mina bästa beslut jag har tagit.
Ibland krävs det bara en person som man känner förtroende för.
Att personen bemöter en som en människa, att man känner sig avspänd och kan vara sig själv, att hon är ärlig och att hon lyssnar på det jag har att säga oavsett vad det gäller,
och att hon ger av sig själv.
Många gånger kan det räcka för att man ska börja vända åt rätt håll med sin egen situation.
Ibland så kan jag väl tycka att jag upptar lite för mycket av hennes tid för jag vet att det finns dom som behöver henne mycket mer än jag, men hon har aldrig någonsin uttryckt det utan hela tiden är det jag som avgör vad jag vill.
Jag kan rakt från hjärtat säga att i mina ögon är hon guld värd.
Det finns många inom psykiatrin som har mycket att lära av henne.
Ingen
av Ulf Jansson
Ingen som ser kan förstå den blinde
Ingen som hör kan förstå den döve
Ingen som mår bra kan förstå den med psykisk ohälsa
När du förstår detta har du börjat förstå men hur mycket
Där du är
av Ulf Jansson
Ingen vill lyssna Du är ensam
Möta dig med din integritet i behåll
Ingen vill möta dig som människa
Möta dig där du är och börjar där
Det moderna undret
av anonym manlig klient
Det moderna samhället trots trygghetssystem var inget för de svaga
de föraktades, trampades ned.
Orsakerna bakom var vaga.
Experterna saknade ibland en led, en benflisa eller ett helt kranium.
Ordning, system och linjer så raka.
Så omänskligt, att ingen fick vara på sned eller vågade visa det naknaste nakna.
Resa sig
av anonym manlig klient
Psykvården skall inte bota människor.
Psykiatrin skall istället ge förutsättningar för den enskilde personen
att med egen kraft kunna resa sig.
Lyckomaskinen
av anonym manlig klient
Mitt personliga ombud
av anonym manlig klient
Utan henne hade jag inte klarat mig.
Hon blev mycket mer är bara ett ombud.
Hon blev min psykolog, bästa vän och någon att gråta med.
När livet blev så rörigt som mitt blev, så kunde jag inte ta hand om mig själv.
Då fanns hon hela tiden där och redde ut allt.
Hon fick mig att tro på livet och gav mig tid att läka.
I min lyckomaskin är världen så enkel och fin Jag vet där ingenting om smärta
och där har mitt hjärta en existens
som inte känns.
Det är skönt och bekvämt bara trycka på knappen.
Sväva bort i en dimma skuld och ångest försvinna.
Det sägs att den drivs med nån vätska som liknar morfin.
Makten över ditt liv
av Ulf Jansson
Att ta makten över ditt liv Att ha makten över ditt liv
Forma ditt liv efter dina förutsättningar Du kan göra det Alla kan göra det
Lär känna dig själv Lyssna till ditt inre Skapa ett liv där du själv har makten
Ha makten över ditt liv Inte makten över andras Oavsett om du är funktionshindrad eller ej
Utan insikt om dig själv kan du inte ta makten över ditt liv och finna mening och harmoni i livet
Individ i kollektiv rehab
av Niklas Silinskis
Det är inte rätt att sätta sig på individer, bara för att dom lider av en psykisk sjukdom eller någon typ av symtomkomplex. Jag som du är en människa, men bara för att du är sjuk så är du ju inte mindre värd. Ditt värde som människa kommer alltid att vara högt i mina ögon.
Respekt är viktigt, även du som frisk får ta hänsyn till de sjuka, för en dag står du själv under dessa vansinniga regler som psykiatrin har. Är du inte tillräckligt sjuk kommer du aldrig att bli insläppt bakom muren till psykiatrin, är du inte tillräckligt fysiskt sjuk kommer du aldrig in i primärvården. Varför måste man bli allvarligt sjuk innan man kan få hjälp?
Jag som människa och som en del av det här tokiga systemet undrar vart samhället är på väg och vart vi kommer att hamna om vi inte ser till att hjälpa varandra i de svåra perioder som vi alla har. Hjälp så blir du hjälpt, men står du här och inte bryr dig då faller systemet en vacker dag. Hjälp andra och på så vis hjälper du dig själv. Lyssna till varje persons egna önskemål och se till individens behov istället för att ge generella behandlingar som är lika för alla.
Längtan att vara den jag är
av Marie Nygårdh
Det är den 27 augusti 2002, min födelsedag. Ska träffa en av mina kontaktper- soner på mottagningen, är i stort behov av att få prata. Två månader tidigare tog en nära vän sitt liv, mina övriga vänner gick på semester. Ensam. Jag och teven, 5 till 10 timmar om dagen, ibland både natt och dag. Inget bra sällskap för den som grubblar. Det blir mörkare och svartare.
Så kommer dråpslaget. När jag kommer till mottagningen träffar jag båda mina kontaktpersoner. Men... vad har jag nu gjort? Inom en timme får jag reda på att det var sista gången vi träffades. De säger att det var länge sedan vi möttes, att de inte ville starta upp något nytt. Starta upp något nytt? När avslutades det gamla? Du har ju dina vänner, säger de. Det är meningen att jag ska gå på en annan mottagning. Det kommer att dröja 4-5 månader innan jag får komma dit, säger de. Jag visar ingenting. Ingen reaktion på det de säger.
Orkar inte ta det till mig. Får inte släppa fram vad jag känner. Pappa och min bror kommer ju på lördag för att fira att jag fyllt 35. Undrar vad det är för mening att födas egentligen. Ensam.
Aktivitetshuset stängde i 4 veckor den 1 juli. Det är den första månaden av min väns död. Jag går själv in i en djup depression, detsamma som tog min väns liv. Två kanske tre månader senare går jag sönder inombords, det jag känner kräver att få komma ut. Jag har fått tid hos en läkare på min gamla mottagning, var det för att jag kontaktade patientombuds-mannen? Jag ber en vän följa med till läkaren och det gör hon. Kanske lyssnar de på mig då? De kan iallafall inte säga vad som helst när hon är med... Det gör han inte heller, han är försiktig med vad han säger. När jag undrar varför han inte har skickat remissen till den nya mottagningen ännu, säger han att han ville träffa mig först. Borde han inte ha gett mig en akuttid på 10 minuter så att remissen hade kunnat skickas iväg på en gång? Vad var det som tog 2 månader? Tror han att
jag är en idiot? Det är den känslan man får. Men jag har inte ord för det jag känner.
Efter några månader kommer jag till den nya mottagningen. Under tiden har jag fått fortsätta träffa mina kontaktpersoner. Jag litar inte på dem och det säger jag till dem, men de är helt oförstående. De säger att de hade vissa orsaker till att det blev som det blev. De säger att det är ingen ursäkt, men en förklaring.
Förtroendet för psykiatrin är kört i botten, men jag klarar mig inte på egen hand ännu. Personalen på Aktivitetshuset är för tillfället de enda jag litar på.
De missbrukade inte mitt förtroende. Möter senare två personliga ombud på Aktivitetshuset. Lyssnar på vad de säger och känner att jag vågar ta kontakt.
Ser på Lena-Maria och undrar... Jag går fram och frågar om hon har tid. Det har hon! Vi går in i läsrummet. Första intrycket stämmer. När vi träffas senare på deras kontor frågar de om de får anteckna vad vi pratar om och förklarar att det kan vara bra för dem att ha som stöd. Är det jag som bestämmer det? De tillägger att jag när som helst kan säga att jag vill ha det de antecknar, efter- som det är mina papper! Det är det första steget mot ett förtroende. När de säger att de först måste prata med sin chef, innan de kan ge klart besked om en fortsatt kontakt får jag ont i magen. Vi bestämmer en ny tid och då ska jag få besked.
Det blir en fortsatt kontakt! Det känns som om jag fått fast mark under fötterna för första gången på mycket lång tid. När jag säger vid något tillfälle att jag alltid känt mig löjlig över att behöva hjälp men ändå alltid sökt den, säger Kalle att alla behöver hjälp ibland fast med olika saker i sitt liv. Även de.
Det känns skönt att få hjälp av någon som själv behöver hjälp ibland. Vi träffas några gånger alla tre. Med hjälp av Lena-Maria och Kalle får jag hjälp med att få boendestöd. Visste inte ens att det fanns innan! Så småningom får de mycket att göra och måste dela på sig.
Den fortsatta kontakten blir med Lena-Maria och det känns bra. Bra att få någon att dela tankarna med, någon som förstår och kommer med nya infalls- vinklar: Har du funderat på om du skulle kunna göra på det här sättet? Skulle du vilja pröva?
Hon får mig att tänka en gång till. Får mig att förstå att det är viktigt att det är mitt beslut och att det är viktigt vad jag vill och inte vill. Hon menar alltså att jag får säga vad jag inte vill, att hon inte går då? Nej, hon har inte gått fastän jag inte har anpassat mina tankar, men jag är ännu på väg i min längtan att våga vara den jag är. När jag försöker vara någon annan i det jag säger och gör, dröjer det inte så länge innan jag vet att jag inte behöver vara
det. Jag behöver inte vara rädd att såra eller trampa henne på tårna, det går alltid att prata om. Som med en storasyster. Det är så det känns. Visst kan man såra en syster, men man kan också be om förlåtelse. Det är viktigt i alla per- sonliga kontakter: Att inte behöva vara rädd.
Jag är fortfarande försiktig, rädd för att såra och bli lämnad. Behöver lära mig vad som är mitt ansvar i en relation. Allt beror inte på mig. Det är upp till den andre att sätta sina gränser. Samtidigt som jag ska respektera andras grän- ser behöver jag lära mig att hitta och respektera mina egna gränser. Jag tror att jag kan hitta mina gränser i relationen till andra människor. Kontakten med Lena-Maria är för mig en sådan relation.
Bild av Monica Persson.
I detta kapitel följer fem berättelser som är skrivna av personliga ombud som beskriver den verklighet man uppfattat att uppdragsgivarna befinner sig i. Det är texter som visar på stora svårigheter i det samhälle vi lever i idag, speciellt för de människor personligt ombud är satta för att hjälpa. Många har förutom sina psykiska funktionshinder dessutom en svår ekonomisk situation. Utan pengar står man utanför den sociala gemenskapen som många tar för självklar, som att kunna gå på bio, ta en fika, bjuda sina vänner på middag eller köpa lite nya kläder. Allt det där som vi andra kanske inte ens reflekterar särskilt mycket över. Utan pengar blir man än mer marginaliserad och möjligheterna till soci- alt umgänge utarmas, då ju nästan allt idag kostar pengar.
Myndigheter och offentliga förvaltningar fungerar oftast bra och är något vi vanligtvis kan förlita oss på. De finns för oss alla och speciellt för dem som är i behov av stöd och insatser. Ingen skall behöva fara illa eller vara exklude- rad från hjälp. Men ibland är skyddsnätet alltför grovmaskigt. Det som skulle ta emot och fånga upp visar sig ha revor och hål som gör att hjälpen och stödet uteblir. Vissa människor faller då handlöst och gör sig mer illa än de borde.
Skyddsnäten kan vara dåligt anpassade till den enskilde eller så överlappar de olika skyddsnäten inte varandra på ett tillräckligt bra sätt. Själva nätets trådar kan också vara utslitna och oelastiska. Utsätts de för mer stress och press hotar hela nätet att brista. I tider av ständiga krav på ökad effektivitet, och samtidigt minskande ekonomiska resurser, är det lätt att förstå sjukvårdens och sociala myndigheters svårigheter. Men för den skull inte mer acceptabelt för de personer vi som personliga ombud företräder.
Berättelserna vittnar också om personligt ombuds svåra roll i mötet med
Kapitel 3
Personligt ombud berättar
om uppdragsgivarna
klienter som inte själva ser sitt behov av hjälp. För alla runtomkring den en- skilde är det fullkomligt uppenbart att han/hon fungerar dåligt och behöver olika former av insatser. I den verkligheten träder nu även personligt ombud in. Ofta med förväntningar på sig själv att lyckas nå och möta den enskilde.
Liknande förväntningar finns också hos anhöriga och myndighetspersoner som förgäves försökt hjälpa.
Sista texten i kapitlet lyfter fram en central fråga som vi sällan funderar över. Vad betyder det att vara i behov av andras hjälp, ibland i ett helt liv? Vad gör det med en som människa? Och hur kan vi som ger hjälpen göra det på ett respektfullt och mänskligt sätt?
Polisförhöret
av Ywonne Brunkow och Martin Ek
I möten med kollegor framkommer att våra uppdragsgivare ofta har erfarenhet av att ha blivit ovänligt bemötta, avvisade och ibland rent av kränkta av tjänstemän i offentlig förvaltning. Ett skäl till detta är att deras frågor och ärenden inte passar in i hjälpapparaten, att det inte finns något utbud av det personen efterfrågar. De tomrum och hjälplöshet som detta uppdagar kan ib- land drabba uppdragsgivaren; denne är helt enkelt en jobbig människa som inte klarar av att anpassa sig till sin roll som klient i den aktuella organisatio- nen. Ett annat skäl är att spärrar, som man normalt har som tjänsteman, åsido- sätts när man möter människor i svåra, utsatta och ibland kaotiska livssitua- tioner. Ett exempel på det senare är Polisförhöret, där polisinspektören trots närvaro av två personliga ombud utsatte en uppdragsgivare för förnedrande maktutövning och dubbla budskap.
* * *
Den 21 november 2003 var min kollega och jag med en klient på polisstatio- nen. Klienten, en kvinna på 55 år, hade fått en kallelse från en kriminalinspek- tör att infinna sig för ”utredning/förhör i två ärenden avseende hundar, från 25/
4 och 6/9 2003”.
Klienten var mycket nervös inför detta möte och var rädd för vad hon skulle göra om hon kände sig trängd, men vi lugnade henne med att vi skulle vara med och hjälpa henne om så blev fallet.
Dagen före förhöret ringde en kriminalinspektör till min mobiltelefon och frågade om jag skulle följa med den person som skulle förhöras; han trodde att jag var personlig assistent. Jag förtydligade att jag var personligt ombud för psykiskt funktionshindrade och att jag skulle vara med som ett stöd för klienten och att även min kollega skulle närvara.
Till förhöret kom vi tre något försenade. Förutom inspektören fanns ytterli- gare en person med från polisen. Klienten satte sig längst in, jag och min kollega till vänster om henne. Inspektören satt bakom ett skrivbord och den andra personen i ett hörn nära dörren.
Förhöret pågick närmare två timmar och det var förskräckligt. Stämningen var fientlig från början och inspektören hätsk, oförskämd och bufflig. Det blev totalt kaosartat.
Han sade till klienten att berätta om händelserna. Hon berättade detaljrikt, men han avbröt henne stup i kvarten. Han ställde samma frågor flera gånger.
Hon blev förvirrad av detta och undrade om han inte förstod vad hon sa.
Samtidigt försökte han anteckna. Jag upplevde att han inte hade kontroll på någonting.
Klienten blev mer och mer upprörd. Hon sade att hon ville avbryta förhöret och reste sig upp, vilket gjorde inspektören vansinnig. Han ställde sig upp och skrek: ”Här bestämmer jag. Sätt dig ner!”. Han slängde en penna i skrivbordet med kraft och klienten backade men vägrade att sätta sig. Hon stod upp resten av förhöret. Så småningom började han lyssna lite mer på henne och han lutade sig tillbaka. När jag frågade om jag fick säga något, pekade han på mig och sa: ”Vänta ett tag” för att i nästa sekund säga: ”Det går bra”. Stämningen var laddad hela tiden.
Vi tre var mycket upprörda efteråt, och eniga om att vi måste göra något med denna händelse. Min kollega talade med en kommunjurist och vi berätta- de om förhöret i vår ledningsgrupp. Jag funderade på att ringa inspektören personligen för att beskriva hur vi hade upplevt förhöret.
Efter en månad ringde jag till honom och sade hur upprörda vi var över hur förhöret hållits och undrade om polisförhör brukar gå till på det sättet. Han visste direkt vem jag var och han tog på sig att det blev hetsigt och fel den gången. Han ansåg att jag kunde ha ringt honom några dagar innan och för- klarat varför vi skulle vara med två personer och att klienten var nervös och svag. Han berättade att han hållit över 1 000 förhör med både barn och gamla och ibland kan en advokat närvara, ”som sitter i ett hörn och sover”. Jag avslutade med att säga att hela situationen varit en katastrof.
En vecka senare ringde kriminalinspektören till klienten och bad om ur- säkt. Hon svarade att hennes syn på polisen absolut inte har blivit bättre efter detta men hon tog emot hans ursäkt.
* * *
Tänk att en myndighetsutövande tjänsteman använde sin maktposition på det- ta kränkande och okontrollerade sätt trots att två personliga ombud fanns med i rummet och bevittnade det hela. Man kan undra hur vanligt det är att sköra och rädda människor blir förnedrande, kränkta och utsatta av myndighetsutö- vare. Utan att få någon upprättelse då ord står mot ord. Om man ens har kraft att protestera som ensam människa.
Man kan också tänka sig att personligt ombuds närvaro provocerade myndighets-personen, att vreden och ilskan kom sig av att tjänsteutövningen var kontrollerad av personligt ombud. Men det måste man väl som tjänsteman tåla och kunna hålla frustrationen inom sig?
Att vår närvaro lugnar klienten i den här typen av farliga och stressande situationer, har jag förstått och jag har också lärt mig att det är en fördel att noggrant förbereda även myndighetspersonen på att personligt ombud deltar i förhör och möten.
Personligt ombud är inte tänkt som en insats för alla med psykiska funktions- hinder. Vi stöter på många som vill ha vår hjälp som vi måste säga nej till.
Ibland är det dock det motsatta – vi har en person som tveklöst tillhör vår målgrupp men som inte vill ha vår hjälp. Här har vi själva kärnan av vad personligt ombud är tänkt för: att arbeta med de sjukaste av de allra sjukaste.
Hur länge ska man försöka motivera en psykiskt sjuk person att personligt ombud är det rätta? Ska man överhuvudtaget försöka om han/hon verkar helt ointresserad?
* * *
En socialsekreterare, Magdalena, inom vård och omsorg ringer och berättar att hon har kontakt med en mamma som är orolig över sin son, David. Hon berättar lite om honom för att se om personligt ombud skulle vara lämpligt för honom.
Hon berättar att David är 33 år gammal, saknar jobb, bostad och bor tillfälligt på ett hotell. Den enda kontakt han har med omvärlden är i princip en socialsekreterare på stöd och försörjning. Vård och omsorg vill han inte gå till då han inte tycker att han har där att göra: ”Jag är väl inte i behov av vård och omsorg”, säger han.
Tidigare har David bott hos sin mamma och därefter hos sin mormor. I båda fallen har han varit hotfull och våldsam. Han har skurit sönder möbler och slagit både sin mamma och mormor. ”Mamma är ond”, enligt David. Vid ett tillfälle har han varit tvångsintagen på psykiatriska kliniken vid Storsjuk- huset. Detta vill han dock inte prata om. Hans mormor har flyttat till en lägen- het bredvid mamman utan att berätta detta för David. Mamman funderar på att flytta till hemlig ort. Båda mamman och mormodern är livrädda.
Hotellet
av Per Söderberg
Magdalena berättar allt i förtroende och säger att David inte får veta att vi har haft kontakt. Hon undrar om det inte kan vara aktuellt med ett personligt ombud.
Min omedelbara respons är att han är i akut behov av ett personligt ombud.
Jag tänker att det låter som om han tillhör målgruppen. Här har jag chans att med okonventionella metoder pröva det som personligt ombud är tänkt för.
Men jag känner respekt för uppdraget på grund av hotbilden. Vi arbetar alltid ensamma – är det lämpligt att gå hem till en sådan här man ensam? Eftersom han inte verkar ha några kontakter tidigare bör jag vara väldigt försiktig och inte dundra på och förklara att jag arbetar med ”psykiskt funktionshindrade”, då är nog risken stor för att han tackar nej. Mitt beslut blir att jag ska bedriva
”uppsökande verksamhet”. Alltså ska jag gå till hotellet och knacka på samt- liga rum eftersom det finns skäl att misstänka att det bor fler personer där som är i samma situation som David är.
* * *
Jag beger mig till hotellet och ringer på. David öppnar men vill inte släppa in mig så vi står i dörren och jag förklarar att jag arbetar som personligt ombud och vad det innebär; att jag fungerar som ett stöd i kontakt med myndigheter.
Att mitt jobb är att se till att den enskilde får det stöd och den service som han/
hon har rätt till. Jag trycker särskilt på att jag har mandat att påtala brister i samhället för att han ska förstå att jag är på hans sida.
David verkar något stressad över mitt oanmälda besök och undrar om han kan ringa mig istället. Det går bra och jag återvänder till kontoret. Efter ett par timmar ringer han faktiskt och jag berättar att jag bland annat kan hjälpa till att förmedla kontakter till hyresvärdar. Detta nappar han på och vi bestämmer möte på mitt kontor dagen efter.
David kommer något innan utsatt tid, jag har bett honom att gå genom en alternativ ingång till vårt kontor för att han ska slippa gå genom aktivitetshu- set där det finns risk att han stöter på psykiskt funktionshindrade och bli av- skräckt. Det är inte lätt att prata med David; han berättar i princip ingenting om sig själv och framförallt inte om några problem. Han är inte hotfull, men jag anar en viss misstänksamhet.
Under samtalets gång visar det sig att han rest mycket. Bland annat i USA, Asien, Kanada och Indien. I Indien var han en lång period, men vad han gjort där har han dock svårare att redogöra för. Jag försöker lyfta upp detta till något positivt. Det måste ju finnas en drivkraft hos en person som tar sig för dylika långresor och även någon form av organisationsförmåga och framtids-
orientering. Jag antyder att det är en bedrift att göra sådana långa resor, men David viftar bort detta och säger: ”Äh, det är väl inget märkvärdigt med det…”
* * *
Efter detta möte bestämmer vi en ny tid då vi ska ses men, David dyker inte upp. Jag ringer och erbjuder honom att komma hit och låna vår dator. Jag tänker att det kan vara ett sätt att få kontakt med honom och att det kanske kan locka honom att få möjlighet att kolla sin mail och att själv kunna söka lägen- heter på Boplats Göteborg. Han kommer mycket riktigt och använder datorn en gång, men sedan är det stopp. Jag ringer honom och vi bokar tid, men han uteblir. Jag besöker hotellet och pratar med honom i dörren, vi bestämmer tid, men han dyker inte upp.
* * *
Det går ett par månader. Då ringer Ella, hans socialsekreterare på stöd och försörjning. Hon berättar att David varit där. De har suttit och pratat i en halvtimme ungefär när David plötsligt frågar: ”Vad är det för spel ni håller på med?” Han undrar varför socialtjänsten monterat mikrofoner i hans hotellrum och anklagar dem för att ha smygkontakt med den psykolog han hade som barn. De här föreställningarna har uppenbarligen med upplevelser från barn- domen att göra. David hade mycket tvångssymptom när han var liten, han kontrollerade att dörrar var låsta om och om igen. Man funderade på om han hade autism. Stämningen blev hotfull och Ella ville inte träffa honom mer.
Hon nöjer sig numer med att betala ut hans socialbidrag via posten.
Efter detta blir David tvungen att flytta ut från hotellet då det ska hyras ut till andra hotellgäster under en månad. David åker till Kanada för att hälsa på sin pappa, mamman bekostar flygbiljetten utan att David får reda på det. När han kommer tillbaka får han flytta in tillfälligt hos mormodern. Jag befinner mig i en svår situation. Om jag söker upp honom hos hans mormor blir det uppenbart att någon tipsat mig om var han är och det kan öka på hans miss- tänksamhet.
Det går en tid och Magdalena ringer och berättar att Davids mamma kom- mit på en idé. Jag ringer Davids mormor eftersom mamman hört av sig till kommunen och är orolig över deras situation. Det har på så sätt landat på mitt bord. Detta kan vara en väg att få kontakt. Sagt och gjort, jag ringer och berättar mitt ärende, David låter förvånad, säger att det inte är något problem att bo hos sin mormor, men han är stressad och ber att få ringa mig dagen därpå. Det gör han dock inte. Det går några dagar och jag ringer upp igen,
men det är samma sak, han ska iväg och ber att få återkomma. Detta upprepas fyra gånger. Under tiden får jag reda på att han har en tid på stöd och försörj- ning. Jag ringer David och föreslår att jag kan följa med honom dit om han vill, men det avböjer han bestämt.
* * *
Jag har alltså problem med att få kontakt och jag börjar grubbla på hur jag ska göra. Ska jag avsluta honom? Han verkar ju inte vilja ha någon kontakt? Han tillhör dock tveklöst målgruppen och är väldigt ensam och har dessutom en våldsam historia. Situationen med mormodern är ohållbar i längden. Hon har lite uppgivet sagt att: ”jag får väl finna mig i att det är så här tills jag dör”.
Det finns alltså tunga skäl att fortsätta ombudsarbetet med David, så jag be- stämmer mig för att fortsätta. Jag tänker att David får be mig sluta uttryckli- gen om han inte vill ha kontakt.
Det skulle vara bra att få tala lite med hans mormor med tanke på hennes situation. Hon kanske kan bidra med något? Det har varit svårt att få prata enskilt med henne eftersom David alltid är hemma när jag ringer. När han går till socialsekreteraren tar jag chansen. ”Det fungerar ganska bra just nu” tyck- er mormodern när jag ringer, men det är knappast så hon vill ha det i längden.
Det är trångt i ett rum och kök och hon orkar inte lika mycket nu när hon är gammal, 83 år fyllda. Hon säger att det vore väldigt bra om David kunde få något eget, om han klarar det vill säga? Jag lovar att försöka fortsätta arbeta med David och ber henne att höra av sig om han skulle försämras.
Senare på dagen ringer David mig och säger att något personligt ombud är han inte intresserad av att ha. Det finns ingen anledning menar han. Han vill inte heller ha hjälp att ordna någon lägenhet för han vill flytta tillbaka till Kanada. Han trivs bättre där, gillar atmosfären och vill han någon gång ha barn så ska de absolut växa upp där. Därför vill han inte binda upp sig på något sätt här i Sverige. Jag ber honom höra av sig om det skulle bli ändrade planer och ifall han skulle stöta på problem med någon myndighet.
Efter detta samtal avslutar jag uppdraget som personligt ombud för David, trots att jag egentligen aldrig formellt haft det.
* * *
Den här berättelsen innehåller en paradox som flera av mina kollegor känner igen – den att uppdraget som personligt ombud inte direkt kan formuleras av uppdragsgivaren. Däremot finns det tveklöst ett behov av personligt ombud, objektivt sett. Det är inte sällan tjänstemän i kommunen har sett det här beho-
vet och försöker koppla över personen till personligt ombud. Det var ju så det gick till i detta fall. Tyvärr ledde det inte till att det blev en bra passning mellan objektiva behov av hjälp och stöd och subjektiva behov hos klienten.
Personligt ombud är en frivillig insats och jag tvingar mig inte på männis- kor. Problemet kvarstår. David har ingen bostad, inga vänner, ingen sysselsätt- ning, ingen insikt. Att han på egen hand skulle klara av att flytta till Kanada och etablera sig där är föga troligt. Enda skillnaden nu mot när jag fick kon- takt med honom är att han inte bor inhyst på ett hotell längre, utan är tillbaks hos sin mormor. Något som inte var önskvärt då han varit hotfull och våldsam mot henne. Man kan i detta fall tydligt se att anhöriga drabbas av att myndig- heter backar. Men anhöriga måste stå kvar.
Hur når vi och hjälper dem utan insikt om sina problem och sjukdomar?
Jag vill berätta om vad jag gör en eftermiddag varannan vecka, varför jag jobbar över. Det finns flera infallsvinklar på denna berättelse, bra och dåliga aspekter, men jag vill framförallt få fram det ovanliga i denna historia.
Det gäller Svea.
Hon är i grund och botten en alldeles vanlig kvinna, en människa som vem som helst. Hon är medelålders, har familj och bor i villa. Hon är en varm natur, har jobbat med barn och tycker mycket om djur. Där hon bor har hon flera katter, hundar och höns. Emellanåt bor det en strulig tonåring hemma hos henne. Det är kompisars kompisar till döttrarna, ungdomar som kommit på kant med tillvaron och behöver en tillflyktsort. Hos Svea är alla välkomna.
Hem alltså, för Svea går inte ut. Hon har nämligen agorafobi eller det vi kallar torgskräck. Om hon skulle gå ut får hon starka ångestattacker av panik- artat slag och tror att hon ska dö. Därför stannar hon hemma. Alltid. Utom när hon måste gå till tandläkaren för tandvärken och risken för att förlora tänder är akut. Då har hon ett säkerhetssystem för att klara det. I det ingår ritualer och att ta med vissa saker som gör att det känns tryggare. Som nässprayen, för
”tänk om jag blir täppt i näsan och inte får någon luft (och kvävs till döds)”.
All annan kontakt med omvärlden sköter familjen. Matinköp, kläder, husge- råd, allt beskrivs av Svea och inhandlas av någon annan i familjen, huvudsak- ligen sambon.
Hon vet att det är sjukt som hon håller på. Med sitt förnuft kan hon förstå att det är tokigt, men det hjälper inte. Ångesten lever sitt eget liv. Hon saknar kontroll och makt att styra över den.
Det började för länge sedan när yngsta dottern föddes. Då fick Svea blod-
Längs en krokig väg
av Karin Hansson
förlust och var riktigt illa däran. Efteråt förknippade hon insomningen på kväl- len med att förlora medvetandet. ”Tänk om man dör i sömnen?” Varje kropps- lig reaktion och fysiskt besvär analyserades grundligt. Ångesten kom smygan- de för att till slut ta över och bestämma över Sveas liv.
Svea har kontakt med psykiatrin. Förr träffade hon en kontaktperson från öppenvårdsmottagningen regelbundet. Det var meningen att hon skulle få hjälp att träna på att gå ut. En gång åkte de tillsammans ett par mil i bil, men sedan hoppade kontaktpersonen ur bilen och förklarade att Svea skulle ta sig hem själv. Svea grät hela vägen hem och förtroendet för psykiatrin åkte i botten.
Läkaren skriver ut mediciner, mest antidepressiva, men de hjälper inte. Gör faktiskt ingen nytta alls, bara onytta. En biverkan är att man kan få ökad aptit och med Sveas förtvivlade situation som fånge i sitt eget hem, får ätandet fylla alla otillfredsställda behov. Nu vill läkaren ge Svea pension, eller förlåt sjuker- sättning, men den saknar tidsbegränsning. Det verkar inte vara någon idé att hoppas på återgång i arbete. Prognosen är för dålig. Det är kört.
Signalen från samhället är att trots att Svea har 25 år kvar till ålderspen- sion, saknar hon helt arbetsförmåga. Hon har ingen funktion alls och kommer aldrig att få det. Då har läkaren alldeles missat KBT, kognitiv beteendeterapi.
85 procent av alla med Sveas diagnos blir hjälpta av den behandlingen och kan återgå till arbete, enligt amerikansk forskning (Roth och Fonagy, 2003).
Det är dessutom korttidsterapi mätt med de mått som psykodynamiska tera- peuter har. Det brukar nämligen räcka med 10-15 sessioner för den här typen av problematik. KBT-terapeuter finns på mycket få håll inom sjukvården. Det psykodynamiska eller psykoanalytiska tänkandet som varit det förhärskande inom det psykoterapeutiska fältet i åtskilliga decennier, är så djupt rotat att trots att det har mycket lite forskningsstöd, är det allenarådande. Socialstyrel- sen har ålagt hälso- och sjukvården att erbjuda en mångfald av behandlingsal- ternativ och vara evidensbaserade gällande metodval. Detta skulle innebära kognitivt inriktade psykoterapeuter.Och just detta föreslår det personliga om- budet.
Socialsekreteraren kopplade in mig för att hon kände hopplöshet och frus- tration över att sjukvården ville ge upp Svea. Jag känner till en KBT-psykolog som har privat mottagning kvällstid. Jag känner också till, från min tid som kurator, att man kan ansöka om så kallade Dagmarmedel, pengar som sjuk- vården använder till att bekosta privat psykoterapi för vissa patienter. Jag gjorde upp med Svea om att söka detta och kontaktade psykologen. Svea blev beviljad 15 sessioner. Dessvärre är hennes problematik så svår att hon inte klarar av att ta sig till hans mottagning som ligger cirka tre mil från bostaden.
Det är helt enkelt för långt. Svea har knappt varit längre än en kilometer hemifrån de senaste åren. Vi enas därför om att träffas på mitt kontor som ligger ungefär mittemellan.
Någon gång på eftermiddagen varannan vecka åker jag därför i någon av mina kollegors bil och hämtar psykologen och kör honom till mitt kontor, där Svea förhoppningsvis dyker upp. För det är inte säkert hon orkar komma. Det är en jätteansträngning för henne, men hon vill verkligen och hon har gett sig den på att klara detta. Svea och psykologen sitter i ett rum själva medan jag fikar en trekvart med Sveas sambo. Därefter skjutsar jag tillbaka psykologen och tackar ödmjukast varje gång för att han ställer upp på detta arrangemang och bjuder på restiden.
Paradoxalt nog har sjukvårdspolitikerna infört valfrihet i vården. Det inne- bär att patienter kan söka vård varhelst de önskar, utan krav på remiss. Detta betyder att Svea i princip kan söka psykologens hjälp som patient där han arbetar i en annan del av regionen och att de, såsom psykiatrin ska göra, kan erbjuda hembesök. Så slipper vi ta den krångliga vägen förbi mig med Dag- marmedel. Detta hade psykiatrin på hans sjukhus aldrig gått med på, men ändå. Det allra lättaste hade varit om psykiatrin på hemorten kunde erbjuda KBT och därigenom arbeta efter vetenskap och beprövad erfarenhet såsom de flesta andra gör.
Avslutningsvis vill jag bara säga att det är otroligt hur vårt samhälle fung- erar, på gott och ont. Det goda i denna historia är att Svea har 85 procents chans att bli fri från sitt handikapp och återgå i arbete. Det onda är att detta har tagit en krånglig väg och att tillfälligheter styr om det ordnar sig för Svea.
Det finns ingen bitterhet i deras berättelse. De ger uttryck för hopplöshet och förtvivlan. Hos dem finns kampen om att inte sonen ska skadas, men också oron och rädslan för att sonen ska skada andra. Det har hänt de senaste åren.
Detta våld, som varken de eller sonen rår över.
De förskönar inte bilden, inte heller försvarar de sin sons agerande. Det finns maktlöshet i deras ögon, rädsla. Deras berättelse om sonen är svår att återge. Vi som lyssnar har ju inte varit med från början. Turerna kring sonen har varit så många. De hjälper varandra att fylla i, så att vi ska förstå, så att vi ska få ett sammanhang.
Alltid har de funnits där, för sin son, för att hjälpa honom. Psykiatrin har tagit hjälp av dem. De har kunnat lugna sonen, de har gjort sonen mer stabil. När det inte fungerade på boendet, har de fått samtal om att komma, om att lugna, om att hjälpa personalen och sin egen son.
De upplever att historien kring sonen aldrig tar slut för deras del. De kan inte se om de någonsin kan få ro, om de någonsin ska kunna få möjlighet att släppa taget. Sonen förlitar sig på dem och känner sig trygg med dem, samhäl- let förlitar sig på dem. Sonen är vuxen nu, men ansvaret de upplever för sin vuxna son är lika stort som för ett nyfött barn. Hela familjen har anpassat sitt liv efter sonen.
Det fanns en tid när sonen var barn som mamman kände inom sig att nå- gonting var fel. Hon var så ensam i sin känsla. Hon försökte förklara för andra, men ingen kunde se genom hennes ögon. När sonen blev myndig för- stod även sjukvården detta och mammans oro fick bekräftelse. Hon beskriver lättnaden. Det finns ingen sorg i det, hon visste redan att någonting inte var
