John-Elof Forssander : in memoriam
Althin, Carl-Axel
Fornvännen 1944(39), s. 45-47
http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1944_045
Ingår i: samla.raa.se
IN MEMOKIAM
JOHN-ELOF FORSSANDER
Med bestörtning och djup sorg mottogs i de vidaste kretsar budskapet, att professorn i förhistorisk och medeltidsarkeologi vid Lunds universitet fil. dr John-Elof Forssander plötsligt avlidit after blott några timmars sjukdom den 14 januari 1944, ännu icke fyrtio år gammal.
Trots den korta tid, sora beskärdes honom, har Forssander gjort en impo-nerande insats. Eflor barndoms- och ungdomsåren i Växjö, Kristianstad och Lund blev han student 1922 och började, efter en termin i juridiska fakul-teten, studera humaniora samt absolverade på kort tid en ovanligt omfat-tande filosofie kandidatexamen. När hans intresse därefter länkades in på
4 6 I N M E M O R I AM
den nordiska fornforskningens problem ägde han de bästa förutsättningar genom metodisk skolning i både historia och språkforskning. Ar 1930 blev han filosofie licentiat, 1933 disputerad© han och blev samma år docent. 1938 utnämndes han till professor vid Lunds universitet i förhistorisk och model-tidsarkeologi.
Forssanders första stora arbete, doktorsavhandlingen D i e s c h w e d i s c h e B o o t a x t k u l t u r u n d i h r e k o n t i n e n t a l e u r o p ä -i s c h e n V o r a u s s e t z u n g e n 1933, är s-ign-if-ikat-ivt för hans vetenskap-liga insats: fri och oberoende av äldre forskarskolor tar han upp ett cen-tralt problem till behandling och ådagalägger en lika intim kännedom om det utomnordiska som om det nordiska materialet; arbetets största förtjänst ligger emellertid inte däri att han presterat den hittills bästa utredningen av don svenska båtyxkulturens ursprung utan i den vetenskapliga metod, han där utformat. Montelius' kronologiska system hade i sina huvuddrag upp-byggts på stratigrafiska förhållanden och typologien hade endast använts i detaljerna, även om Montelius själv, i kampen för sin (ypologiska metods förträfflighet, icke erkänt detta; vissa av hans lärjungar använde emellertid den typologiska metoden renodlad utan hänsyn till stratigrafien. Mot detta kämpado Forssander, och hans vetenskapliga arbetsmetod, ytterligare för-finad i hans senare verk, kommer ständigt att vara föredömlig i vederhäftig fornforskning.
Genom sitt arbete med den kontinentala stridsyxkulturen kom Forssander i kontakt med den äldsta metalltidens problem och efter nya studieresor i Mellaneuropa och Italien framlade han 1936 D e r o s t s k a n d i n a v i s c h e N o r d e n w ä h r e n d d e r ä l t e s t e n M e t a l l z e i t E u r o p a s , som av sakkunskapen satts synnerligen högt. I detta verk klarlägger han metall-kulturens framväxande frän den nordiska yngre stenålderns början (Byg-holmfyndet) t. o. ra. bronsålderns andra period. — Forssander, som redan 1935 o. 1937 publicerat betydelsefulla uppsatser om bronsålderns problem ( B r o n s å l d e r n s k r u m s v ä r d i Medd. fr. L. U. H. M. och B r o n s -å l d e r n s g u l d o r n a m e n t i k i »Fr-ån sten-ålder till rocooo»), fortsatte sina kronologiska och genetiska studier över bronsålderskulturen med E u r o -p ä i s c h o B r o n z e z e i t (Medd. 1939), i vilken de med äldre nordisk bronsålder samtidiga kulturförhållandena i Mellaneuropa och Italien be-lysas, och K o b a n u n d H a l l s t a t t (Medd. 1942), en uppsats genom vilken Forssander synes bringa reda i den tämligen förvirrade uppfatt-ningen av den nordiska yngre bronsålderns europeiska kultursammanhang och i Hallstattkulturens relativa kronologi.
Det är naturligt att en forskare ined Forssanders vittomspännande intres-sen och omfattande vetande med liv och lust kastade sig in i den det sista årtiondet så aktuella diskussionen kring de centrala järnåldersproblemen; i P r o v i n z i a l r ö m i s c h e s u n d G e r m a n i s c h e s (Medd. 1937) skildrade han stil I:s förutsättningar och framväxande och i I r l a n d — O s e b e r g (Medd. 1943), hans sista vetenskapliga verk, synes han ha löst den äldre vikingatidskonstens svära problem. Dessa båda förnäma
avhand-I N M E M O R avhand-I A M 47
lingar voro dock blott prolegomena till det stora verk om järnåldern från 400—1100, mod vars utarbetande han var ivrigt sysselsatt vid sin plötsliga bortgång.
Som vetenskapsman var Forssander en av do främsta, och som det måste vara för att man skall kunna nå de stora resultaten inom förhistorisk forskning, var han lika framstående sora fältarkeolog. Forssander har den största äran av do första mönstergilla gånggriftsundersökningarna i Skåne, Gillhög och Västra Hoby, och dessa fältarbeten gåvo upphov till bl. a. den betydelsefulla avhandlingen S k å n s k m e g a l i t k e r a m i k o c h k o n-t i n e n n-t a l e u r o p e i s k s n-t e n å l d e r (Medd. 1936), liksom hans boplatsgrävningar ledde till uppsatserna E n m ä r k l i g s t e n å l d e r s b o p l a t s v i d S j ö h o l m e n (Medd. 1930), D o n s y d s v e n s k a b o -p l a t s k u l t u r e n (Medd. 1941) ooh D e t ä l d s t a S k å n e (Skånes hembygdsförb. årsbok 1938).
Även inom populärvetenskapen var Forssander en ovanligt framstående författare. Hans stora verk på detta område, S v e r i g e s f ö r h i s t o -r i s k a b e b y g g e l s e (Malmö 1938), ha-r fått va-rmt e-rkännande, ooh dot med rätta. Boken är lättläst och ger inte blott don kulturhistoriskt in-tresserade allmänheten en ovanligt livfull inblick i forntidens förhållanden utan även fackmannen en rad inspirerande uppslag; den tes t. ex., som han utformat och lett i bevis i »Irland—Oseberg» 1943, låg i huvudsak klar redan i detta populärt hållna verk. Som populärvetenskaplig föreläsare var Forssander högt skattad och flitigt utnyttjad i hela Skåne.
Klar och intresseväckande förcläsningskonst utmärkte också Forssanders gärning som akademisk lärare och genom sin djupa lärdom, toleranta vid-synthot ooh förmåga att entusiasmera sina lärjungar och visa dem varmt personligt intresse och vänskap, var han den idealiske läraren.
Som museiman skulle Forssander troligen ha kommit att bilda epok, om han hunnit fullfölja don omordning av Historiska museets förhistoriska samlingar, på vilken han arbetade vid sin död. Han ägde en lycklig förmåga att på ett estetiskt högst tilltalande sätt ge en vetenskapligt korrekt fram-ställning av kulturutvecklingen i Nordens forntid, begriplig även för den icke fackkunnige.
Men trots alla hans förtjänster som forskare, lärare och museiman, skola dock alla som haft den oskattbara förmånen att stå honom nära, framför allt i ljust minno bevara vännen John-Elof Forssander. Vänskapen var för honom helig och hans självuppoffring kändo inga gränser. Ett sällsynt lyckligt familjeliv utgjorde grunden till hans enorma arbetskapacitet och hans hustru var hans trogna ledsagarinna på otaliga färder i arkeologiens och fornminnesvårdens tjänst. Han var en glad student bland studenter och ägde en ovanlig förmåga att vinna vänner inom alla samhällsklasser.
Det är omöjligt, att på några korta rader teckna bilden av John-Elof Forssander och hans verk. Han har emellertid själv, genom allt vad han hann uträtta under sitt, mänskligt att döma, alltför korta liv, åt sig upprest ott monumentum » r e perennius.
