Två främmande inslag i vår äldre järnålders keramik
Arbman, Holger
Fornvännen 27, 151-167
http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1932_151
Ingår i: samla.raa.se
TVÄ FRÄMMANDE INSLAG
I VÄR ÄLDRE JÄRNÅLDERS KERAMIK
AVH O L G E R A R B M A N
T
ill Statens historiska museum har nyligen förste provin-sialläkaren K. Bergström i Visby som gåva överlämnat en samling fornsaker, vilken bl. a. innehöll två tyvärr myc-ket ofullständiga lerkärl, som enligt uppgift äro funna till-samman. De hittades för c:a 25 år sedan "i ett dike" strax intill ett större stenröse på Ekobyåkern vid Kroks i Tofta socken på Got-land. Det uppgives, att de voro hela då de anträffades, men att de slogos sönder och kastades bort för att sedan åter tagas till vara. Utom dessa uppgifter vet man, att den ena urnan (fig. 61) haft ut-åtböjd mynningskant samt att den innehöll ett bronsföremål, som kastades bort. Trots det bristfälliga skick, vari dessa urnor befinna sig, äro de värda ett särskilt intresse, ty den ena (fig. 62) har i bott-nen ett nästan runt hål, i vilket utan tvivel en glasbit varit insatt. Det är den första fönsterurna, som påträffats i östra Sverige, och den visar oss, att detta kulturelement ej blott, som man förut vetat, följt den västliga kulturströmmen från Nordtyskland—Danmark— Västsverige—Norge utan även antingen via Skåne eller direkt från Danmark eller Nordvästtyskland nått Gotland. Urnans gods är tämligen grovt med inblandade mineraliekorn, ytan är grovt jämnad, gråbrun, och ornamentik saknas. En kantig glasbit har varit inpassad i hålet, som befinner sig ungefär mitt i bottnen. På insidan synas tydliga märken efter glasbitens skarpa kanter, som trängt in i den fuktiga leran. Glasbiten har så-ledes satts in i hålet innan bränningen ägde rum. Delvis i och bred-vid hålet sitter en gulgrön massa fastsintrad bred-vid urnan. Det är glas-biten som smält. Man kunde tydligen ej moderera bränningen, den152 H O L G E R A R B M A N
Fig. 61.
Kroks, Tofta sn, Gotland. St. H. M. 19612.
blev för kraftig för glaset. Av den a n d r a u r n a n (fig. 61) finnas blott fyra bitar kvar. Godset ä r mycket fint, tunt, endast obetydligt blan-dat med m i n e r a l i e k o r n , y t a n ä r j ä m n , b r u n g r å . Av ornamentiken iir elt mindre parti bevarat, som b e s t å r av två r a d e r mot v a r a n d r a snett ställda intryck, i n r a m a d e av parallella, vertikala linjer. U r n a n h a r haft s k a r p b u k k a n t , som varit o r n e r a d med en liten vulst. Det ytterst fina godset, liksom även ornamentiken, hänför u r n a n till 400-talets f ö r r a del.
Det ä r troligt, att dessa två u r -n o r tillhört e-n och s a m m a g r a v och att de-n o r -n e r a d e varit o s s u a r i u m . Om f ö n s t e r u r n a n varit välvd över eller i den a n d r a , på s a m m a sätt som f ö n s t e r u r n a n från Greby1, k u n n a vi ej veta.
Utom de två n u n ä m n d a f ö n s t e r u r n o r n a h a r m a n i Sverige anträf-fat y t t e r l i g a r e två samt i en g r a v en glasbit, som troligen h ä r r ö r från en f ö n s t e r u m a2.
Intendent G. S a r a u w vid Göteborgs m u s e u m u n d e r s ö k t e 1916 en del g r a v a r på ett s t ö r r e gravfält vid K n a p e g å r d e n , Ytter Kostads by i H a l t a socken, B o h u s l ä n . H a n påträffade därvid i en av g r a v a r n a en k r o s s a d fönsterurna8.
G r a v e n befann sig i en hög, 11 m. i diam., 0,9 m. hög, som fylldes av ett röse. Den döde h a d e lagts på u r s p r u n g l i g a m a r k e n , tydligen i en t r ä k i s t a , v a r a v blott obetydliga t r ä r e s l e r voro bevarade, ö v e r k i s t a n var roset u p p k a s t a t . G r a v e n innehöll en bältesölja av b r o n s (G. M. 7149) och två k r o s s a d e l e r k ä r l , som täcktes av en liten häll (G. M. 7147 och 7148). I n g a rester av skelett k u n d e
iaktta-i M o n t e l iaktta-i u s : Gravfältet viaktta-id Greby, Mbl. 1873, siaktta-id. 164 ff. Ds: Biaktta-idrag lill känned. om Göteb:s och Boh:s fornm. o. hist. Bd 11:1, sid. 12 f. 1879.
2 S a r a u w och A l i n : Götaälvsområdets fornminnen, Götoborg 1923,
-id. 320, anm.
8 Göteborgs museum. Arstryck 1917, sid. 100. S a r a u w och A l i n :
a. a., sid. 320, fig. 172. B u 11 e 1 - R c c p c n: Uber Fensterurnen i Olden-burger Jahrbuch XXIX, 1925, sid. 367 ff., fig. 43.
F R Ä M M .1 .V I) E I N S I A G I V Ä R J Å R N Å I. Ii E R S K E R A M I K 1 5 3
gas. Endast av den ena urnan var så mycket bevarat, att don kunde hopsättas. Höjden är 15.7 cm., mynningsvidden 14,9 cm. (fig. 68). Ytan är svart, glät-tad, ornamentiken består av strierade vulster. I bottnen äro två små, gulbruna glasbilar in-fogade (fig. 65). Huruvida dess,i blivit insatta före bränningen eller i senare tillknackade hal kan ej avgöras på grund av alt bottenpartiet är starkt skadat. Av det andra lerkärlet finns endast ett fragment bevarat. Det är brunaktigt med vittrad ytter-sida (fig. 64). Formen har varit samma som fönsterurnans.
Bältcsöljan är av brons (fig. 66) utan remfästebeslag. En li-ten bit av läderremmen sitter kvar på söljans bas, 3,5X5 cm. i genomskärning (G. M. 7149). Urnan är av en typ, som vi väl
känna till från Norge, i synnerhet från Ostfold och Vestfold1. Dessa
urnor tyckas i stort sett tillhöra 300-talet i Norge, och senare än till detta århundrades slut, "den plastiska ornamentikens glanstid", kunna vi ej datera Ytter Restad-graven. Söljan, med ramens breda, bågfor-migt sluttande främre del, motsäger ej denna datering. Typen är tämligen enkel, men hänger säkert samman med, är eventuellt före-gångare till, liknande söljor med tresidigt remfäste, som man finner i de senaste danska mossfynden. Det är en kontinental typ, som över Danmark förmedlas norrut. I Schleswig-Holstein är den säkert belagd på 300-talet2.
K i g. 62.
Kroks, Tofta sn, Gotland. SI. II. M. 19612.
i B o e : Jernalderens Keramikk i Norge, Bergen 1931, sid. 111. Jfr Boe fig. 138.
2 A. P l e t t k e : Ursprung und Ausbreitiing der Ängeln und Sachsen.
154 H O L G E R A R B M A N
i
^r-r"^ • J I
Fig. 63—64.
Knapcgårdcn, Ytter Restad by, Halta sn, Bohuslän. G. M. 7147 oeh 7148.
Tillsammans med en hel del föremål från Bohuslän förva-ras sedan gammalt i Statens
historiska museums samlingar några bitar av en fönsterurna, som saknar Inventarienummer och fyndort. Det är ju möjligt men dock synnerligen osäkert, att ur-nan är funnen i Bohuslän (fig. 67 och 68).
Godset är fint, fast, ytan brun-grå, glättad, ornamentiken be-står av inristade linjer, fyra ho-risontella kring buken och grup-per av vertikala på urnans nedre parti. Örat är profilerat.
Mitt i bottnen är ett hål, i vilket en glasbit suttit. Den saknas nu. Hålet är gjort innan urnan brändes. Glasbiten har varit ej fullt 1 mm. tjock. I falsen ser man tydliga avtryck av två glastrådar, som varit fastsmälta på glasbiten. Det har varit fina trådar, knappt 1 mm. i genomskärning, och de ha suttit 3 mm. från varandra. Ur-nans höjd 10 cm.
Fig. 65.
Urnan fig. 63 underifrån (starkt restaurerad).
F R Ä M M A N D E I N S L A G I V Ä R J Ä R N Å L D E R S K E R A M I K 1 5 5
Någon datering giver denna urna icke. Ornamentiken har jag ej kunnat återfinna från annat håll, anbragt på kärl, som dateras av säker fyndkombination. Formen hänför urnan till den grupp, som Beo (a. a., sid. 138 ff.) kallat "boller med hank ved randen", och dessa förekomma utan att väsentligen förändras från omkring 400 till 500-talets mitt.
Glasbiten bör, av intrycken efter de pålagda trådarna att döma, vara avslagen från ett tunt glas med fastsmälta tunna trådar, i mot-sats till de senare, grövre, gulgröna glasen. Glasbiten var således
troligen ganska gammal, då den placerades som fönster i urnans botten. Troligen var den en dyrbarhet, som på detta sätt räddades undan förgängelsen.
Denna egendomliga sed att i lerkärl sätta in små bitar av glas-kärl, på vissa håll bergkristall eller obsidian, förekommer inom två stora, från varandra både i tid och rum vitt skilda områden, ett transkaukasiskt-minderasiatiskt och ett mellan- och nordeuropeiskt. Fönsterurnorna inom det förstnämnda området ligga alla i tiden före år 500 f. Kr., och fönstren äro inom denna grupp alltid gjorda av bergkristall eller obsidian. Det förefaller därför, som om något samband mellan de två grupperna ej existerade.
Fönsterurnor, som hänga samman med de svenska, äro funna i Schlesien, Polen, Ostpreussen, nordvästra Tyskland, Frankrike, Hol-land, England och Norge, således över ett mycket vidsträckt område1.
Man har framfört en mängd olika hypoteser angående grunden till delta egendomliga bruk (se Buttol-Rcepcn och Boeder: a. a., där dessa hypoteser äro refererade).
Det har legat nära till hands att sätta det i samband med före-ställningen om den dödes liv i graven, man har försökt tyda
glasbiten som amulett, betraktat det som ett sätt att taga tillvara ett sällsynt och dyrbart material eller som en ren prydnadssak. Dot förefaller mig, som om denna sista hypotes vore den mest antagliga. Samtliga urnor med fönster äro bägare. Med ett undantag, en urna från Wester-Wanna, Kr. Hadeln, Hannover (Buttel-Keepen: a. a., fig. 4), finns alltid minst ett fönster i bottnen. Då man dricker, höjer man bägarens botten mot den. som befinner sig mitt emot, och 1 B u t t e l - R e e p e n : a. a., sid. 328 ff. Ds: Oldenb. Jahrb. XXXI 1927), sid. 231 ff. F. R o e d e r : Die sächsischen Fenstergefässe der Völker-wanderungszeit i Bericht der Römisch-Germ. Kommission 1928, sid. 149 ff.
156 H O L G E R .1 R B M .1 N Fig. 66. Knapogårdcii. Ytter Restad by, Hålla sn, Bohuslän. G. M. 7149. • \ \ \ \ \ Fig. 67. Bohuslän? St. H. M. utan nr. Vs. Lavering av H. Faith-Ell.
den lilla glasbiten glittrar. För denna mer profana förklaring talar även det förhållandet, att en fönsterurna anträffats i ett boplatslager vid Ferwerd i Friesland och således sannolikt aldrig använts som gravurna (Roeder: a. a., fig. 1).
Hur man vill tänka sig den idé, som legat till grund för detta egen-artade bruk, måste alltid förbli en subjektiv sak. Men av betydelse
är, att vi här kunna följa en idés vandring över ett vidsträckt om-råde. Man importerade icke urnorna, man importerade endast den främmande seden och anbragte små glasbitar i sina inhemska bägare. På sätt och vis analogt är ett annat bruk: att borra ett hål genom lerurnornas handtag, så att dessa kunna tjänstgöra både som handtag och som pip. Huruvida man här har att göra med ett rent praktiskt bruk eller icke är omtvistat. F. Roeder har klarlagt ursprunget till handtagspipen1. Man måste använda en träpinne för att man före
brän-ningen skulle få stadga i del mjuka lerhandtaget. Först borrade man endast igenom handtaget men ej urnans vägg. I Schlesien påträffar man urnor, gjorda på detta sätt. Sedan borrade man även igenom kärlets vägg med pinnen och upptäckte, att det hål, som fanns kvar, sedan träpinnen brunnit upp vid bränningen, kunde användas som
1 F. R o e d e r : Die hannovcrsch-cnglisclien Henkolgussuriien der
v
/•• B A M M .1 N l> E I N S L A G I V A R .1 Ä R X .1 /. I) B R S K B II .1 .1/ I K 1 5 7
Fig. 68.
Detalj av fig. 67. Vt.
Fig. 69.
Skuttunge, Skuttunge sn, Uppland. St. H. M. 18675.
pip, om det utvidgades. Någon s t ö r r e p r a k t i s k betydelse kan, såvitt j a g förstår, dessa h a n d t a g s p i p a r aldrig ha haft, det förefaller sna-r a sna-r e , som om de gjosna-rts på skämt och k ä sna-r l e n a n v ä n t s i lustiga dsna-ryc- dryc-keslag1.
Det är, som nämnts, på sydosttyskt område denna handtagsform h a r sitt u r s p r u n g . Det förefaller troligt, att detta b r u k fördes nord-västut l ä n g s den förbindelseled, som u n d e r denna tid ä r av stor be-tydelse och som s ä r s k i l t tydligt avspeglar sig i de s j ä l l ä n d s k a fyn-den. F ö r Norden bildar även, som m a n k u n d e vänta sig, D a n m a r k spridningsceiitrum för denna typ2. I e n s t a k a fall gå de d a n s k a
ur-n o r ur-n a med h a ur-n d t a g s p i p tillbaka till 200-talet*.
Det ä r betecknande, att en av de praktfullaste, svenska u r n o r n a (fig. 69) ulav denna typ ä r funnen i en skelettgrav i Uppland, ty såsom Almgren framhållit (Fv. 1916, sid. 101 f.) g å r förbindelsen mellan Uppland och r o m e r s k a världen icke via Gotland ulan över D a n m a r k lill R e h n l ä n d e m a och Gallien. G r a v e n påträffades c:a 70 m. från Skuttunge kyrka vid g r u n d g r ä v n i n g för ett s k o l h u s och
undersöktes av docent N. Åberg. U n d e r en illa åtgången, r e k t a n g u l ä r i B o e : a. a., sid. 132; jfr dock W. P e t z s c h i P. Z. XVII (1926), sid. 233 f. o. R o e d e r : a. a.
2 V e d e l : Bornholm f. 255. M i i l l e r : Ordning, fig. 148, texten. B o e :
a. a., sid 136.
158 H O L G E R A R B M A N
stensättning, 4,15X2 m., med längdriktning Ö—V, var en man be-gravd i en träkista, som var nedgrävd 65—70 cm. i gruset. Graven var fylld med mylla. Mannen har blivit bisatt i full rustning. Vid sidan bar han ett c:a 80 cm. långt, tveeggat järnsvärd (fig. 70), på vars klinga rester av den förmultnade träslidan äro bevarade. Slidan avslutas med en rund doppsko, som består av en tunn skiva av silver-plåt, framsidan, och en tunn bronsskiva, baksidan, sammanhållna av ett rännformigt bronsbeslag kring kanterna. Diam. 8,3 cm. För att dessa skivor ej skulle tryckas samman, är ett segmentformigt trä-stycke placerat emellan dem, såsom framgår av tvärsnittet (fig. 71). Till svärdet hör vidare ett remfästebeslag av brons, belagt med tunn silverplåt (fig. 72), vilken nu till stor del är bortfallen. Längd 6,9 cm. Över doppskon hade man, för att skydda den, lagt näver, ett förfa-rande, som är välkänt i andra fynd från äldre järnåldern. Under-sidan hade däremot legat direkt emot något tyg, troligen en flik av manteln. Ärgen har bevarat vävnaden, så att man tydligt kan ur-skilja en frans med c:a 3 cm. långa snoddar. Man ser, hur fran-sarna råkade i oordning, då svärdet placerades vid den dödes sida. Fästet är tyvärr mycket svårt skadat (fig. 73). Såväl knoppen som parerståugen äro av trä. ovala, knappen belagd med ett band av tunt silverbleck runt om med linjär ornamentik. Dessutom finnas rester av silverbleck, som antingen suttit fäst på den ovala knappen eller på den ovala parerståugen. Då alla bitarna nu äro lösa, kan man ej med säkerhet avgöra, var de ursprungligen varit fastade. Av nå-gon knopp till svärdsknappen finns intet spår bevarat, det är därför ej omöjligt, att de lösa bitarna av silverbleek varit fästa så, som de med all reservation intecknats på fig. 73. Till utrustningen hör vidare ett kastspjut och en lans, spetsarnas längd 42,5 och 32,5 cm. (fig. 74), samt en sköld, som placerats över svärdet på så sätt, att den nu krossade sköldbucklan kom att ligga mitt över svärdets dopp-sko. Endast fragmenter av bucklan finnas i behåll men dock till-räckligt, för att man skall kunna bestämma dess huvudtyp som Ä.E.G. 144. Kanten har haft en smal skoning av bronsbleck. Utom den krigiska utrustningen anträffades en enkel remsölja av brons, 2.9 X 2.3 cm. (fig. 75), och en bit av ytterligare en liknande sölja, 2 små, välvda bronsbucklor samt det med handtagspip försedda, ovanligt stora lerkärlet (fig. 69). Det är gjort av mycket fint gods. ytan är svart, polerad. Ornamentiken består av skrafferade
triang-F R Ä M M .1 N I) /•: / N S L A I, I V Å li .1 A B N .1 /, /) B /( S Ä E li .1 H / K
159-K i g. 72.
Fig. 71.
Fig. 70. Fig. 74 l i g . 13. Vä.
Fig. 70—74. Vapeninventariet i graven vid Skuttunge kyrka, Skuttunge sn, Uppland. Fig. 71: detalj av svärdsslidan fig. 70. Fig. 73: fästet till
160 / / O I . G E R A R B M A N
lar, instäraplade gropmönster — en k r e t s mindre g r o p a r k r i n g en s t ö r r e — samt på b u k k a n t e n 8 små knoppar. Även handtaget ä r o r n e r a t med skrafferade t r i a n g l a r och romber samt en rad g r o p a r , dess k a n t e r ä r o streckade och följda av-dubbla linjer. Höjd 21,1 cm. Största diam. 22,2 Fig. 75.
Skuttunge, Skutl-unge sn, Uppland. St. H. M. 18675. «/t.
G r a v e n ä r tydligen anlagd u n d e r 300-talets s e n a r e del. Doppskon ä r av en form, som ä r väl känd från flera 300-talsfynd men även från äldre fynd (jfr Ä.E.G., fig. 598). L i k a s å ä r typen på s k ö l d b u c k l a n och sköldhandtaget väl k ä n d a (jfr o v a n ) . Däremot k ä n n e r j a g endast två motsvarigheter till s v ä r d s s l i d a n s remfäste. Ett exemplar h ä r s t a m m a r från Öland och tillhör fynden från Skede eller S ö r b y mosse. F y n d o m s t ä n d i g h e t e r n a o s ä k r a (St.H.M. 12975: D 9). Det a n d r a ä r ett remfäste i K r a g e h u l mossfynd1 och bör således i
tiden falla o m k r i n g 400 eller något s e n a r e . Även vissa svärdsfästen från s a m m a mossfynd2 stå S k u t t u n g e s v ä r d e t s fäste n ä r a (jfr dock
även Nydamfundet, P l . V I : 3 ) . Att doppskon ä r rund, tyder dock på, att fyndet är något äldre än Kragehulfyndet, s n a r a r e samtidigt med Nydam. Därigenom skulle dateringen bli slutet av 300-talet eller k a n s k e fram mot 400. Dess innehåll visar även så stor överensstäm-melse med a n d r a u p p l ä n d s k a skclettgravar från 300-talet, att det k n a p p a s t finns något skäl att datera det s e n a r e än till detta å r h u n d -rade. N ä r A l m g r e n 1916 (Fv., sid. 95 ff.) påvisade det s t a r k a infly-tande från Själland, som gör sig gällande i Uppland u n d e r romersk j ä r n å l d e r , kände m a n utom G ö d å k e r g r a v e n inom landskapet endast L i t s l e n a g r a v e n och e t t . något osäkert gravfynd från G r a n b y å s i E r e n t u n a socken, som k u n d e s ä t t a s i samband med det rika, själ-l ä n d s k a gravskicket. Sedan dess ha från samma tid utom den ovan beskrivna S k u t t u n g e g r a v e n y t t e r l i g a r e två g r a v a r av samma typ u n -dersökts på Gödåkergravfältet och en i T i e r p s socken. Den sist-n ä m sist-n d a ä r belägesist-n på ett gravfält vid T ä m sist-n a r å sist-n på p r ä s t g å r d e sist-n s ägor. Stockholms h ö g s k o l a s a r k e o l o g i s k a s e m i n a r i u m u n d e r s ö k t e h ä r våren 1925 u n d e r n u v a r a n d e professor Lindqvists ledning 13 g r a v a r , d ä r a v 12 b r a n d g r a v a r från r o m e r s k j ä r n å l d e r och
folkvand-1 M U l l e r : Ordning II, lig. 385.
F R Ä M M A N D E I N S L A G I V Å R J Ä R N Å L D E R S K E R A M I K 1 6 1
ringstid samt en skelettgrav. Den sist-nämnda var en krigargrav under en obetydlig kulle, nedgrävd c:a 70 cm. under den naturliga markytan. Ingen stensättning påträffades. 1 graven låg ett eneggat svärd med svagt böjd tånge (jfr Ä.E.G., fig. 593). Slidan har varit av trä, rester finnas ännu bevarade, dess kanter ha varit skodda med rännformiga järnbeslag, spetsen är trubbig och saknar doppsko. Vi-dare anträffades en lans- och en kast-.spjutspets av samma typer som spet-sarna i Skuttungegraven. Vid föt-terna hade skölden legat. Sköldbuck-lan och sköldhandtaget äro av sam-ma typ som fig. 76 i Fv. 1931, sid. 189, men uppe på sköldbucklans spets är en klotformig järnknopp fastnitad. Utom vapen fanns i graven blott hartstätningsringar efter två spån-eller läderaskar samt en liten sam-ling kiselstenar vid don dödes fötter. På ett eller annat sätt hänga de sä-kert samman mod gravkulten. I fyll-ningen nere i graven låg en stor, äggformig sten (65 X 40 crn.), en
företeelse, som har vissa motsvarigheter i de samtida själländska skelettgravarna1. Graven dateras till förra delen eller början av
300-talet av sköldbucklan och det eneggade svärdet (St.H.M. nr 17907). Den av Ekholm undersökta, stora kistgraven på Gödåkergravfältet (Fv. 1925, sid. 340) innehöll lans- och kastspjut av samma former som
vi känna från Skuttungegraven. Denna grav dateras bl. a. av en fingerring av guld till 300-talets början.
Att vi i Skuttungegraven finna en urna med handtagspip stämmer
V. Näs
Fig. 76. Mobäcken, Kvättaks by,
sn, Västergötland. Uppmätning av O. Almgren 1902.
Skala 1: 20.
1 E n g e l h a r d t : Skclctgrave paa Sjseland og i det östlige Danmark i
Aarböger 1877, sid. 345 ff.
1 6 2 H O L G E R A R B M A N
kronologiskt med vad vi i övrigt känna om dessa urnor1.
Ornamen-tiken på denna urna är också av synnerligen stor betydelse och stär-ker ytterligare teorierna om direkta förbindelser mellan de danska öarna och Uppland. De skrafferade trianglarna är ett synnerligen vanligt ornamentsmotiv på keramiken från östra Danmark — Själ-land och Fyen — under 200—300-talet2. Däremot är det mer
säll-synt och, då det förekommer, sämre utfört på norra Jylland3.
Un-der samma tid är även det andra motivet på Skuttnngekärlet, en större grop omgiven av en krans mindre gropar, mycket vanligt i Danmark. Det har av danska forskare ansetts som ett klassiskt lån. ett sätt att återgiva den klassiska rosetten'. Även det tredje
orna-mentmotivet på Skuttnngeurnan är av sydligt ursprung: de små knopparna eller bucklorna på bukkanten. Buckelornamentiken dy ker upp i Västtyskland på 200-talet och når sedan en mycket rik blomstring, särskilt kring Wesers och Elbes nedre lopp6. Därifrån
når den Danmark och Sverige. I det äldre Nydamfyndet är t. ex. keramik med bucklor påträffad6. Skuttungeurnan tycks vara den
äldsta lerurna mod bucklor, som anträffats i Sverige. De övriga, tre från Bohuslän och en från Medelpad, äro alla senare7. De höra alla
till den västliga kulturgrupp, som har sina förbindelsevägar med kontinenten via Danmark (stundom direkt till Tyskland), sydliga Norge och Bohuslän och som sträckte sig över Jämtland ned till Östersjön.
På en annan väg, den ovannämnda förbindelseleden danska öarna —Mälardalen, har troligen Skuttungeurnan fått impulserna till buc-kelorneringen liksom även sina övriga ornamentsmotiv, såvida ej hela urnan är att betrakta som ett importerat föremål.
Kombinationen handtag och pip tycks i Sverige icke ha kommit i Hoc: a. a., sid. 132 ff.
2 M u l l e r : Ordning, fig. 159; S e h e s t e d : Archneologiske Underso-gelser, Pl. XIX: 2, XXVII: 3; E n g e l h a r d t : Vimosefundct XVI: 18.
8 B e e : a. a., kap. 13, anm. 13.
4 M i i l l e r : Vor Oldtid, sid. 517, fig. 316; jfr F r i i s J o h a n s e n :
Hobyfundet, Nord. Fortidsminder II, fig. 31.
5 B o o: a. a., sid. 141 ff. mod litteratur.
" E n g e l h a r d t : Nydamfundet, Pl. XIV: 122.
7 M o n t e l i u s : Atlas, fig. 398. Ds: Bidrag till Göteborgs och
Bohus-läns fornm. o. hist. VIII, sid. 234, fig. 6, St.H.M. 7678: 119, Mbl. 1898—99, sid. 184, fig. 146.
P II A M M I N I I E I N S I. .1 (; ; V .1 l i ./ Ä Ii N A I . I I E II S K B l i .1 M I K 1 6 3
V. Mobäeken. Kx.illäks by, Näs sn, Västergötland. St. II. M. 11481: B 2. Vs. Lavering av II. Failb-KII.
till användning i någon större utsträckning — utom på ett område. Gotland.
Medan alla svenska, pa fastlandet funna, daterbara urnor av denna typ tillhöra 300-talet — de ha tydligen kommit ur bruk omkring sekelskiftet — falla endast några få gotländska urnor med hand-tagspip före 400. Däremot äro ett 10-tal anträffade på Gotland i
164 H O L G E Ii A Ii II M A N
gravfynd från 400-talet, betecknande för den gotländska konservatismen (jfr Ä.E.G. 481, 571). Karakteristiskt är ock-så, att de östsvenska (gotländska och öländska) äro bruna och ej som de övriga ha svart, glättad yta.
På Öland, vid Dalby i Lots sn, har man funnit en vapengrav, som bl. a. in-nehöll en urna med handtagspip (Fv. C a 1924, tillväxten fig. 12). Ornamentiken fl liksom vapnen visa tydligt, att fyndet
I , tillhör 300-talet.
Den praktfulla, svarta urnan från Dy-beck i Skåne (Mbl. 1903—05, sid. 134, fig. 179) föreligger tyvärr ej i något säkert slutet fynd, men den är utan tvivel äldre än de gotländska från 400-talet.
Vid Västra Mobäcken, Kvätlaks by i Näs sn, Västergötland, har professor
Almgren undersökt två gravar, som in-nehöllo urnor med handtagspip. De voro anlagda under låga rosen. I grav 1 låg elt skelett, omgivet av en ram stora stenar (fig. 76). Vid huvudet låg en alldeles krossad lerurna. I graven fanns ytterligare spridda
de-lar av ett obränt människoskelett och en del brända benbitar. Några grova lerkärlsbitar lågo vid skelettets sida.
Det förefaller, som om det funnits två äldre gravar på platsen, som spolierades då denna grav anlades. Urnan är alldeles krossad, god-set är tämligen fint, ytan är svart, glättad. Formen kan ej säkert rekonstrueras men överensstämmer troligen i det närmaste med for-men på urnan i grav 2 (fig. 77). Ej heller ornafor-mentiken kan säkert bestämmas, den är dock tämligen enkel, består av skrafferade triang-lar eller snedställda streckgrupper, mellan horisontella fåror. Hand-taget är oornerat. (St.H.M. inv.-nr 11481. B. 1.)
Grav 2 hade skadats före undersökningen, och en bronsnål med profilerat huvud, längd 17,3 cm. (fig. 78), samt en fragmentarisk ringsölja av järn, diam. 3,7 cm. (fig. 79), hade tagits upp av mark-ägaren. Graven var en skelettgrav, orienterad i N—S med huvudet
»i Fig. 78-80.
V. Mobäcken, Kvättaks by, Näs sn, Västergötland. St. H. M. 11481: B 2. Vä.
F II Ä M M A N D E I N S L A G I V A R J Ä Ii N Å I. D E R S K B Ii A M I K 1 6 5
å t N. I g r a v e n a n t r ä f f a d e s en enkel s l ä n d t r i s s a av s a n d s t e n , diam. 2,9 cm. .(fig. 80), och r e s t e r a v en l e r u r n a , höj-den ej e x a k t b e s t ä m b a r : c:a 15 cm. (fig. 77). H a l v a u r n a n h a d e t i d i g a r e påträf-fats, men g å t t sönder och k a s t a t s bort. U r n a n ä r gjord a v fint gods, b l a n d a t med m i n e r a l i e k o r n , y t a n ä r s v a r t , glät-tad. O r n a m e n t i k e n ä r u t f ö r d med en t r u b b i g p i n n e och b e s t å r a v s k r a f f e r a d e t r i a n g l a r på h a l s p a r t i e t , h o r i s o n -tella linjer och dubbla, v i n k e l s t ä l l d a linjer n e d a n f ö r b u k k a n t e n . H a n d t a g e t ä r o r n e r a t med g r a n k v i s t m o t i v (St.HM. 11481 B. 2). Ä v e n b o t t n e n s u n d e r s i d a h a r en e n k e l l i n j e o r n a m e n t i k . De skraf-f e r a d e t r i a n g l a r n a liksom den s k a r p a b u k k a n t e n tyda på, a t t u r n o r n a ä r o
tidiga, 300-talet1. V a d n å l e n b e t r ä f f a r k a n m a n j ä m f ö r a dess
o r n a m e n t i k med de p r o f i l e r a d e ä n d a r n a på v i s s a g u l d a r m -r i n g a -r f-rån o m k -r i n g 400 och något tidiga-re2. P å ett något
avvikande sätt h a r en handtagspip, som anträffats i ett g r u s t a g i H ä g -linge sn, V. Göinge hd, Skåne, blivit utformad. Den h a r försetts med en päronformad knopp ovanpå handtaget, ett m u n s t y c k e till pipen (fig. 81). ( L u n d s Hist. Museum 20568.) N ä r m a s t e motsvarig-het till detta h a n d t a g finner m a n på en u r n a från G r e a t Addington i Northamptonshiro, England3. Roeder h a r även förslagsvis satt den
i samband med s k a n d i n a v i s k a u r n o r med handtagspip, utan att kän-n a Häglikän-ngefykän-ndet. Att av dessa e kän-n s t a k a fykän-nd d r a g a kän-n å g r a slutsat-ser voro dock förhastat.
Fig. 81. Häglinge sn, Skåne Imnds Hist. M. nr 20508. Vi.
Teckning av Harald Olsson.
i Jfr B o e : a. a., fig. 200, vad formen beträffar. Detta lerkärl dateras "et stykke u( i fierdo ärhundre".
2 J a n s e : Le travat] de Tor en Suede, fig. 115. Liknande nålar, ehuru
mindre och mod rundad avslutning (jfr J a n s e : 1. c ) , förekomma i ett något senare fynd från Bohuslän, Solbcrg i Skee sn. St.H.M.- 10128. Fyndet innehåller utom 2 nålar' ett korsformigt spänne, närmast som S h e -t e l i g : The cruciform brooches of Norway, fig. 97, och skullo all-tså hän-föras till 500-talets förra hälft.
166 H O L G E R A Ii B M A N
F ö r Sachsens del h a r man förmodat1, att f ö n s t e r n r n o r n a fingo
följa sin ägare, husfadern, i graven såsom o s s u a r i u m och atl hus-moderns ben bisattes i de praktfulla u r n o r n a med handtagspip. Om s å varit förhållandet h a r dock aldrig denna sed nått Sverige. Vi finna dem dessutom både i skelett och b r a n d g r a v a r , vilket n a t u r -ligtvis komplicerar förhållandena. H ä r förekommer, såvitt man kan se, ingen skillnad på samma sätt som i Sachsen. F ö n s t e n i r n a n från Ytter Rostad h a r legat i en m a n s g r a v , men även S k u t t u n g e u r n a n och u r n a n från D a l b y på Öland ligga båda i k r i g a r g r a v a r .
I f ö n s t c r u n i o r n a och u r n o r n a med h a n d t a g s p i p ha vi funnit två idéer, som vi k u n n a t följa på v a n d r i n g över vidsträckta områden, två modeföreteelser, som s n a r t försvunnit utan att sätta n å g r a s p å r i den följande utvecklingen. Men dessa element följde k u l t u r e n s all-fartsvägar, och medan de genom sin s ä r p r ä g e l ä r o tämligen s ä k e r t fixerade till tid och u r s p r u n g , k u n n a de stundom ha en viss bety-delse, då det gäller att giva oss en vink om, åt vilket håll vi böra söka förebilder och jämförelsematerial till samtida föremål av
mindre differentierade former.
Z U S A M M E N F A S S U N G .
H O L G E R A R B M A N : Zwei fremde E i n s c h l ä g e in u n s e r e r Keramik der älteren Eisenzeit.
Einem neuen. im Staatlichen Historischen Museum vorliamleiien Kund von Kroks in der Gemeinde Tofta auf Gotland gehören die beiden fragmenta-rischen Tongefässe Fig. (il u. ti2 an. wovon das letztere eine Fcnsterurno ist.
Die Glasstiicke sind geschmolzen und am Loch ist nur noch eine gelb-griine Glusmasso iibrig. Der Fund wird in den Beginn des 5. Jahrhunderts datiert Dies ist die erste Fensterurne die im östlichen Skandinavien an-getroffen wurde. Vorlier sind drei Feiisleriirnen in Schweden gefunden; eiin1 bei Greby in der Gemeinde Tanum in Bohuslän, die mehrfaeh
bc-schrieben worden ist; eine in einem Grabhiigel bei Ytter Restad in der Ge-nioinde Hålla in Bohuslän zusammen mit einer ähnliehen fragiiieiitarisclien Urne und einer Hroiizc.schnalle (Fig. 63—66). Der Form der I r n e nach stammt der Kund aus dem vierten Jahrhundert
Die Urne Fig. 67—68 stammt wahrscheinlich aus Bohuslän; sie ist ohne Fundangabc und Invenlariiiiiiiiiier. ihre Datierung isl iinsieher.
F R E M D E E I N S C H L Ä G E I N U N S E R E R K E R A M I K 1 6 7
Die Sitte ein öder raebrore Glasstiicke in ein Lehmgefäss einzusetzen ist iiber ein weit ausgedehntes Gebiet verbreitet von Schlesien bis nach Norwegen. Allo F e n s t c r u r n e n sind Becher und die Glasstiicke sind w a h r s c h e i n -lich n u r eingesetzt worden, um a l s F r e u d e fiir die Augen zu dienen, weil sie glitzerten, wenn der Becher geleert w u r d e .
Kontinental ist auch der U r s p r u n g eines a n d e r n B r a u c h s , nälimlieli den Ilenkel von gewissen Tongefässen zu d u r c h b o h r e n , so dass man eine Kombination von Hcnkol und Tiille orhält. Die Urne F i g . 69 gehört diesem T y p u s an. Sie ist in einem Skelettgrab in der Nähe der Kirche Skuttunge in Uppland gefunden worden zusammen mit den Gegenständen Fig. 70—75. D a s G r a b w i r d in das 4. J a h r h u n d e r t datiert. Die V e r z i e r u n g der U r n e weist nach den dänischen Inseln hin, mit denen Uppland w ä h r e n d der Kaisorzeit in direktor V e r b i n d u n g stånd. Darauf deuten auch drei andoro Waftengräbor hin, alle a u s dem 4. J a h r h u n d e r t slammend, zwei bei Göd-å k e r in dor Gemeinde T e n s t a und eines n a h e der Kirche von T i e r p , die w ä h r e n d der letzten J a h r e u n t e r s u c h t w u r d e n . A u s s e r der U r n e von Skuttunge kennt inan vom schwedischen Festlande zwei U r n e n mit
Henkel-Tiille a u s Skelettgräbern bei V. Mobäcken im Dorfe Kvättak in der Gemeinde N ä s in Västergötland, heide demselben T y j m s a u s dem 4. J a h r h u n -dert a n g e h ö r e n d ( F i g . 76—80). E i n o B r a c h t u r n e von diesem T y p u s w u r d e bei Dybeck in Schonen gefunden (Monatsblatt der Königl. Akademie der Wissenschaft, Geschichte und Altertumskunde, Stockholm 1903—05 S. 134, Fig. 179). Auch diese gehört dem i . J a h r h u n d e r t an. In einer Sandgrube in der Gemeinde H ä g l i n g c in Schonen ist die Henkel-Tulle F i g . 81 gefunden worden. Diese ist mit einem Mundstiick versehen. I h r e nächste Parallell-ist eine U r n e von G r e a t Addington in N o r t h a m p t o n s h i r e , E n g l a n d .
N u r in einer Gegend, nämlich auf Gotland, kommen U r n e n von diesem T y p u s in g r ö s s o r e r Anzahl vor, aber im Gegensatz zu den festländischen U r n e n gehören die meisten gotländischen dem 5. J a h r h u n d e r t an. Auch die Ornamentik ist ä n d e r s und w ä h r e n d die festländisch-schwedischen U r n e n eine s c h w a r z e poliertc Aussenseite haben, sind die gotländischen und die einzige öländische U r n e von Dalby in der Gemeinde Löt b r a u n r o t mit ziem-lich grober Aussenseite.
F u r das Vorkonmien dieser Urnen in Sachsen hat inan verinutet, dass die F e n s t c r u r n e n als Behåller fiir die ealziniertcn Gebeine der M ä n n e r ge-dient hatten, w ä h r e n d die Gebeine der F r a u e n in U r n e n mit Henkeltiille beigesezt w u r d e n . F u r Schweden trifft diese Regel jedoch nicht zu und a u s s e r d e m sind die V e r h ä l l n i s s e hier d u r c h den Wechsel von Skelett- und H r a n d g r ä b e r n komplizierter.
Beide A r t e n : U r n e n mit eingeselztcn F e n s t e m und mit Henkeltiillen sind Modeerscheinungen. die ohne eine S p u r in der E n t w i c k l u n g zu hinterlasscn, v e r s c h w i n d e n ; aber sie sind wegen i h r e s besonderen G o p r ä g e s leicht zu verfolgen und können u n s einen W i n k geben, wenn w i r nach Vorbildern suchen ftir die gleichzeitigon Denkmäler, die in ihren F^ormen weniger diffe-renziert sind.
