Ett sörmländskt gravfynd från den begynnande vikingatiden Arbman, Holger Fornvännen 24, 340-347 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1929_340 Ingår i: samla.raa.se

Ett sörmländskt gravfynd från den begynnande vikingatiden

Arbman, Holger

Fornvännen 24, 340-347

http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1929_340

Ingår i: samla.raa.se

E t t sörmländskt gravfynd från den begynnande

vikingatiden.

Av

H O L G E R ARBMA N.

a on av Södermanlands största rullstensåsar,

Tumbo-mon, ligger ej långt från Tumbo kyrka pä

gårdar-'na Borga och Folkesta ägor, ett stort gravfält. I

samband med en omläggning av landsvägen

Eskilstu-na—Rekarne år 192(5 måste några gravhögar helt eller delvis

borlschaktas. Vid den undersökning, som då företogs

, visade

sig en av gravarna vara av särskilt intresse. Det var en stor

hög. c:a 15 m. i diam. och c:a 2,5 m. b. Men emedan vägarbetet

blod kom att beröra ett hörn av högen, undersöktes endast detta.

Därvid stötte man på ett brandlager, som sträckte sig från östra

kanten c:a 2 m. in under högen och som tydligen härrörde från

en tidigare begravning. I detta brandlager påträffades*:

Två lerurnor, en ornerad (fig. 145—6).

Dräktbeslag av brons (fig. 147) på baksidan försett med en för

fastsyning genomborrad kam.

Likarmat spänne av brons (fig. 149).

En hel och en fragmentarisk bronsbygel (fig. 158), som varit fästs

vid underlaget mod järnnitar.

Fyra fragmentariska hängsmycken av brons (fig. 151).

Två små bronsringar.

Fyra bronsskållor av dubbelvik! bronsbleck med nithål.

Sex försmälta bronsstycken.

Ett 50-tal glas- och glasflusspärlor.

Ett sörmländskt gravfynd frun den begynnande vikingatiden. Ml

lOn järnbrodd, två järnkrampor, ett 100-tal hela och

fragmenta-riska nitar och spikar av järn.

Brända ben.

Urnorna äro av den simpla vikingatidsformen, men på den ena,

som är hårdare bränd, har krukmakaren med ovana händer före

bränningen ristat in några figurer. På insidan syns ett

fyrfota-djur (fig. 146) med eleganl böjd hals och vilt uppspärrade käftar,

Fig. 1 l."p. lina med inristade figurer från Tumbograven. '/a

möjligen finnes också antydan till horn, och på utsidan (fig. 1 lö)

ser man en fågel med öppen näbb. lång. smal hals och en stor

stjärt. Onekligen har den större likhet med en tupp än med de

tillkrånglade fabelfåglarna i den upplösta och döende stil TU. Don

är anbragt mellan ett delvis streckfyllt fält och en vårdslöst

upp-dragen spiral. Bunt om urnans övre del löper ett lätt inristat

band av stora trianglar. Det är första gången man på rårs

vikingatidsurnor iakttagit on dekor, som sträcker sig ut över dei

rent geometriska och vågar sig på att återgiva levande väsen.

Troligen är det blott on nyck av krukmakaren, ett infall i räntan

på bränningen, o. d.

342 Holger Arbman.

den säkra, traditionsbundna ornamentiken på det lilla dräktbe

slaget (fig. 147).

Det hör till den egenartade grupp av boslag, som Stjerna har

sammanfört under benämningen "beslag med av ytornamonlot

be-tingad begränsningslinje"

. Det är närmast att jämföra med det

hos Stjerna, fig. 153 (loe. cit. sid. 208) avbildade, hästformade

be-slaget från Birka, men är tydligen åtskilligt yngre. Till höger

synes det stora, nedåtböjda huvudet med framtill och baktill

upp-rullad nacktofs och slutna käftar. Den breda halsen går något

Fig. 147. Dräktbeslag frän

Tiinihogravcn.

Vi-Fig. 146. Djurfigur från urnans

insida. */».

oorganiskt över i kroppen, som är söndertrasad och sammanflätad

och har den i sen stil III förekommande upprullningen av de extra

utskottens ändar.

Som bakben (med fötter) får man väl snarast

anse partierna under (delvis inflätade i) kroppen. Av ett något

annat slag är det ensamma frambenet. Utan samband med beslaget

i övrigt är ett litet manshuvud, med karakteristiska, långa, raka

mustascher, anbragt på djurets rygg.

Det förefaller vid första påseende, som om ornamentiken vore

ren stil III. Men vid närmare granskning visar det sig, att

konst-nären tydligen känt till arbeten i den tidiga vikingatidens stil

och från dem hämtat delaljcr, som han applicerat på beslaget.

i K. S t j e r n a : Bidrag till Bornholms bcfolkningshistoria under

järn-åldern, sid. 207, f.

Ett sörmländskt grta/fynå frau den begynnande vikingatiden. 343

Huvudet med den upprullade nacktofsen och de stora käftarna

har onekligen något gemensamt mod do stora, realistiska,

profil-sedda huvud vi känna från 800-talet, framför allt från "senget

i-l-'ig. 1 hs. Förgyllda bronsförcmnl av okänd användning. Gotland,

*/i-lerne" i Osebergsskeppet.

Shetelig anser att dessa huvud stamma

från stil II, men medgiver dock et! svagt karolingiskt inflytan

de. Man har över huvud tagel ingen kännedom om monumental

stil III ut iivcr det lilla och karolingiskt påverkade man känner

Iran Oseberg. Det förefaller mig dock naturligare alt i dessa

344 Holger . I rbman.

stora huvud, som även få plastisk utformning (ex. fig. 148)

snarare

se ett återgivande i profil av skulpterade, karolingiska huvud än

en kvarleva av den gamla vendelstilen. En annan detalj, som är

värd att lägga märke till, är det klumpiga frambenet, som tydli

gen hör hemma i den karolingiska formvärlden. Låret har här

bildat on tämligen obruten yta i vilken konstnären skurit in sina.

halvmänformiga hack. Samma förfarande återfinna vi på några

av beslagen från Broa i Hälla sn., Gotland.* Den konstnär, som

gjort dessa gotländska beslag, har rönt starkt inflytande från den

i ig. ill». Likarma! Fig. 160, Detalj a\

bronsspinne från Hg. 149. •/».

Tumhograven. Vi.

Fig. 161. Sängsmycken

i\ brons Eran

Tumhograven.

I

.

karolingiska stilriktningen. Han har tagit upp dess reliefdjur vid

sidan av de fäderneärvda samt även använt sig av den nya stilen-;

stränga ramindelning. I motsats härtill är Tumbo-beslagets

orna-mentik ännu fullständigt bunden vid ytan och fri från

fältindel-ning. Som synes (fig. 147) giva pärlraderna dock en viss känsla

av relief åt ornamentiken. Detta dräktbeslag är utfört med den

porsonliga, nästan kärleksfulla behandling, som kännetecknar

folkvandringstidens och även den begynnande vikingatidens

konst-närer, men som sedan alldeles går förlorad med teknikens

fram-steg, övergången från hantverk till industri.

i a) Från Krasse i Guldrupe sn. St. H. M. 6914; b) från Sojvide i

Sjon-hema sn. St. II. M. 10338.

Ett sörmländskt gravfynd från den begynnande vikingatiden. 345 Samma ä r f ö r h å l l a n d e t med det lilla, l i k a i m a d e s p ä n n e t (fig. 149). S å v ä l o r n a m e n t i k e n , v i l k e n i m i t e r a r f i l i g r a n b e l ä g g n i n g , som for-men ä r p r ä g l a d a v en måttfullhet och en fast s t i l k ä n s l a , som vi ej finna hos de s e n a r e , l i k n a n d e s p ä n n e n a . Det ä r n å g o t brand-s k a d a t , raen t r o l i g e n b e brand-s t å r o r n a m e n t i k e n på brand-s å v ä l mittknoppcii som a r m a r n a av pärlband.1 Som f r a m g å r a v d e t a l j t e c k n i n g e n

(fig. 150) ä r det s a m m a n k n y t a n d e s l i n g o r och r i n g a r . Det ä r icke något a v det gamla, t r a d i t i o n s b u n d n a , det ä r en frisk och s t a r k impuls u t i f r å n , som g i v e r ett nytt och betydelsefullt tillskott åt v å r v i k i n g a t i d s o r n a m e n t i k . Materialet från denna (id ä r ä n n u all-deles för litet k ä n t , fiir alt man med s ä k e r h e t skall k u n n a a v g ö r a

Fig. 1.V5. Byglar lill selbågsbeslag från Fig. 152. Selbågabeslag Eran grai 192, Birka. Vi. Tumbograven Va.

v a r i f r å n delta nya inflytande kommer. Men de! förefaller t r o l i g t . a t t I r l a n d ä r k ä l l a n .

D e t t a s p ä n n e s t å r isolerat inom de l i k a i m a d e s p ä n n e n a s g r u p p . Det ä r möjligt att det u t g ö r en f ö r e g å n g a r e lill do y n g r e s p ä n n e n a

med tredelade a r m a r och k r a f t i g t m a r k e r a d m i t t k n o p p . Men i sa fall m å s t e man t ä n k a s i g flera mellanled, som vi ej k ä n n a till. Man k a n s k e s n a r a r e får p l a c e r a det sida vid sida med dessa och ej r a n g e r a in det i n å g o n t y p o k i g i s k sorie.

De fyra h ä n g s m y c k e n a (fig. 151) av tunn b r o n s p l å t passa krono-logiskt väl s a m m a n mod fyndet i (ivrig!. Man f å r b e t r a k t a dom

1 Man -kulle möjligen kunna tänka sig alt mittknoppen bildas av lvn människohuvud, ställda med nackarna mot varandra. Det iir dock syn nerligcn osäkert, och de huvud man pä enare, likaimade spännen finner anbragta strax nedanför mittknoppen, äro' ej utvecklade ur dessa, do utgöra den enda kvarblivna, realistiska detaljen av den karolingiska gripdjur-ornamentik, som tidigare behärskade hela ytorna.

346 Holger Arbman.

som repliker i b r o n s av liknande silversmycken1, vilka J a n P e

tersen" h ä n f ö r till 800talet, helst dess f ö r r a hälft. A n m ä r k n i n g s -v ä r d ä r den t e k n i k , som b ä r kommit till a n -v ä n d n i n g . Man h a r på en s l ä t b r o n s p l a t t a lött fast t u n n a bronsbleck med d r i v n a orna-ment. P å ott av s m y c k e n a b e s t å r således m i t t p a r t i e t a v ett litet, r u n t bleck med en cirkel, som omsluter (re m i n d r e c i r k l a r , och på ett a n n a t ä r ett band med en v å g l i n j e a n b r a g t i n n a n f ö r k a n t e n . D e t t a t e k n i s k a f ö r f a r a n d e vid i m i t e r i n g a v f i l i g r a n f ö r k l a r a r , v a r -för man i g r a v a r f r å n d e n n a tid s t u n d o m f i n n e r alldeles släta, o o r n e r a d e h ä n g s m y c k e n a v b r o n s . De t u n n a bleck, som v a r i t fast-lödda, h a t y d l i g e n lossnat e l l e r smält b o r t på bålet. Som s y n e s s a k n a även två a v h ä u g s m y c k e n a från denna g r a v de pålödda blecken.

K a r a k t e r i s t i s k a för v i k i n g a t i d e n ä r o s e l b å g s b e s l a g e n . Man k a n följa d e r a s u t v e c k l i n g från de t ä m l i g e n små e x e m p l a r e n med tunna

b å g a r (fig. 152), som s e n a r e p r y d a s mod k a r o l i n g i s k a g r i p d j u r3 och

s l u t l i g e n u t v e c k l a s till de s t o r a , b a r o c k a f ö r g y l l d a e x e m p l a r e n . I detta fynd lia vi ett selbågsbeslag (fig. 153), som för oss ä n n u ett steg l ä n g r e t i l l b a k a i u t v e c k l i n g s k e d j a n . Det b e s t å r n ä m l i g e n av t v å lösa b y g l a r (av den ena finnes blott ett f r a g m e n t b e v a r a t ) , som med j ä r n n i t a r varit fästa vid selkroken.4 L ä n g s översidan

ä r o b y g l a r n a försedda mod låga k a m m a r , s a m m a k a m m a r , som vi å t e r f i n n a p å s e n a r e t y p e r , då b y g l a r n a f ö r e n a t s till ett enda b e s l a g .5

Som f r a m g å r a v det ovan a n f ö r d a ä r denna g r a v av s ä r s k i l t in-t r e s s e , emedan den in-t i l l h ö r b r y in-t n i n g s in-t i d e n mellan f o l k v a n d r i n g s in-t i d och v i k i n g a t i d , mellan g a m m a l t r a d i t i o n och n y a i m p u l s e r , on tid om v i l k e n v å r k u n s k a p ä n n u ä r t ä m l i g e n k n a p p h ä n d i g . Man f å r väl d a t e r a g r a v e n till 800-talets f ö r r a hälft eller mitt. Den inne-h å l l e r ett flortal n y a former, som till en del låta p a s s a in s i g i det u p p s t ä l l d a schemat men som till en s t o r dol faller u t a n f ö r dess ram. Men man bör t a g a med i b e r ä k n i n g e n , att dot b a k o m

försmå-t Aarsber. 1892, sid. 81—82, fig. 9.

2 Vikingotidens Smykker, sid. 150.

3 Se Vägledn. genom St. II. M. sid. 111.

* Från Birka grav 639 föreligger en ensam bygel, som möjligen hört till en solkrok. Den är rikt profilerad och har varit fäst med bronsnitar.

Ett sörmländskt gravfynd från den begynnande vikingatiden. 347 len s t å m ä n n i s k o r med fri och s k a p a n d e f a n t a s i . D e ä r o v i s s e r l i -gen b e r o e n d e a v de i n t r y c k de m o t t a g a f r å n s k i l d a håll, men do låsa icke fast s i n a s k a p e l s e r till n å g o n bestämd, e n h e t l i g stil u t a n s k a p a n y a motiv på g r u n d v a l e n av ä l d r e och y n g r e element.

ZUSAMMENFASSUNG.

II. A r b m a n : Kin södernianländischer (Irnbfund aus dem Beginn der Wikingerzeit.

Nicht weit von der Kirche zu Tumbo wurde 1926 ein Grabhiigel unter-sucht. In einer Brandschicht wurden angetroffen: zwei Tonurnon (Fig. 115—146), ein Gewandbcschlag aus Bronze (Fig. 147), eine gleicharmige Bronzospango (Fig. 149), ein ganzcr und ein fragmentarischer Bronze-bilgol (Fig. 153), vier fragmentarische Hängczierato aus Bronze (Fig.

181), Perlen, eiserne Nieten usw. Auf der einen Urne sind einige Figu-ren eingeritzt; auf der Innciiseitc ein viorfussiges Tior, auf der Aussen-seite ein realistisch wiodorgegebencr Vogel zwischen einem toilweise mil Strichen ausgeflillton Felde nnd einer Spirale. Es ist das erste Mal, dass man auf einer schwedischen Urne aus der Wikingerzeit eine Vorzicrung gefunden hat, die iiber das rein Gcomotrische hinausgoht. Die Ornamen-tik des Gowandbeschlags ist in Kerbschnitt in Stil I I I ausgefuhrt, aber mit deullicheiii Einfluss von dor karolingischen Formenwclt her. Dieser Beschlag hat jedoch nicht, wie das bei einigon Gegenständen nus Bro im Ksp. Hälla, Gotland, der fall ist, dio stronge Ralimeneinteilung des karo-lingischen Stils und auch nicht dessen Relief iibcrnommen. Dio Ornamen-tik der kleinen, gleicharmigcn Spange, welche Filigranbolag imitiert, besteht aus Schlingen und zusaiiimenhalteiidon Ringen, wie aus Fig. 150 hcrvorgeht. Es ist nicht mehr das alte Traditionsmässigc, es ist ein Impuls von ausson hor, der der Formenwclt unserer Wikingerzeit Neues zuruiirt. Die vier Hängczierato sind von tcchnischem Gesichtspunkt aus interessant. Man sieht hier deutlich, wie dio Filigrantechnik dadurch imitiert wird, dass diinne Bronzeblechc mit getriebenen Ornamenten auf der glatton Untorlago festgolötct werden. Dies liefert auch dio P^rkliirung dafiir, dass mehrere ahnliche Hängczierato ohne Ornamentik in unscren lunden aus dor Wikingerzeit angetroffen werden: das Bronzcblech ist in der Hitze geschmolzcn und abgefallen. Dio Goschirrhugelbeschlägc sind charaktcristisch fiir die Wikingerzeit. In diesem Grab finden wir einen derariigen Beschlag, der aus zwei lösen Biigeln besteht, einen Vorläufer de- gcwöhnlichen Typs, bei dem die Biigel miteinandor vcrwachscn sind und als ein ein/.iger Beschlag gegossen werden. Das Grab ist von Interesse, woil cs der tJbergangszeit zwischen alter Tradition und neuen Impulsen, der ersten Hälfto öder der Mitte dos 9. Jahrhunderts, angehört. Ils enthält mehrere Formen, die sich leilweise iu das aufgestelltc Schema einordnen lassen, leilweise aber sich dem Rahmen desselben nicht fiigen.