En kammargrav från vikingatiden vid Långtora, Uppland Arbman, Holger Fornvännen 31, 89-98 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1936_089 Ingår i: samla.raa.se

En kammargrav från vikingatiden vid Långtora, Uppland

Arbman, Holger

Fornvännen 31, 89-98

http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1936_089

Ingår i: samla.raa.se

EN KAMMARGRAT FRÅN VIKINGATIDEN VID

LÅNGTORA, UPPLAND

AV

H O L G E R A R B M A N

P

å våren 1933 hade man vid plöjning i en å k e r c:a 500 m VNV om L å n g t o r a g å r d i L å n g t o r a socken, Uppland, på-träffat ett svärd, en spjutspets, ett betsel och en hel del häst-ben. F y n d e t r a p p o r t e r a d e s till R i k s a n t i k v a r i e n , som lät före-taga en u n d e r s ö k n i n g av fyndplatsen.1

Sedan länge tillbaka ä r området odlad m a r k och mitt över graven gick en djup r i k t t å r a fram. D ä r f ö r h a r graven, i s y n n e r h e t dess h ö g r e liggande partier, u n d e r å r e n s lopp s t a r k t s k a d a t s , hästben lågo utplöjda över ett område av 4—5 m : s längd, medan det ena av de båda människoskeletten, vilket låg djupare i en g r a v k a m m a r e , h a r varit bättre skyddat.

I den u r s p r u n g l i g a m a r k e n h a r g r ä v t s ett schakt, av vilket endast den södra väggen delvis k u n d e fastställas. Schaktets djup var n u c:a 40 cm, men u r s p r u n g l i g e n , innan m a r k e n odlades upp, h a r det troligen varit något djupare. I detta schakt h a r säkerligen en grav-k a m m a r e byggts i analogi med de stora, i h u v u d s a grav-k ö — V orien-terade g r a v k a m m a r e vi k ä n n a från a n d r a h å l l : Birka, Västergöt-land,2 S y d r y s s l a n d ,3 D a n m a r k , Holstein3 e t c , men troligen ej så

djup och stabil som m å n g a av dessa. Den döde var försedd med en rik u t r u s t n i n g (fig. 1 ) : ett svärd vid vänstra sidan, en stor hugg-kniv i ett g e h ä n g över bröstet, ett knippe pilspetsar vid svärdet, spelbrickor av glas, en j ä r n s ö l j a på axeln, en kam och ett s k r i n .

1 Fynden ha i St. H. M. inv.-nr 20348.

2 Hov i Hällstad socken undersökta av E. Flodorus 1933.

3 T. J. A r n e, Skandinavische Holzkammergräber aus der Wikingerzeit

90

H O L G E R A R B M A N

Fig. 1.

Plan av graven vid Längtora gärd,

Långtora socken, Uppland.

Dessutom hade en häst med

mundering och en hund fått

följa den döde i graven. Hästen

låg snett nedanför den döde, på

en något högre nivå, hunden på

samma djup öster om hästens

huvud. Det är troligt att djuren

legat delvis utanför och över

gravkammaren.

Skelettet efter den döde var

starkt förmultnat och kunde till

stora delar blott skönjas som en

skuggning av jorden. Medan i

regel skeletten i vikingatidens

kammargravar ligga med

huvu-det åt väster enligt kristet bruk.

har den döde i Långtoragraven

placerats med huvudet åt öster.

Enligt den arbetares uppgift,

som tidigare påträffat ett svärd

och en spjutspets på platsen,

lågo dessa ej på det ställe där

graven nu anträffades, utan c:a

1 m längre åt nordost. Här

hit-tades även en del ben av häst

och hund, ett halvt

människo-kranium (se fig. 1) samt bland dessa skelettrester en kniv, ett betsel

och spelbrickor av ben, alltsamman inom ett mindre område och utan

synbar ordning (se planen).

Det viktigaste av de rika fynden i denna gravanläggning är

svär-det (fig. 2 o. 3), som erbjuder goda möjligheter till datering. Tyvärr

är det nu starkt skadat. Fästeknappen har varit rikt belagd med små

silverbleck, av vilka tyvärr dock endast ett låg i läge (fig. 3), de

andra ha sprängts loss vid rostbildningen och eftersom svärdet låg

snett och jordlagren vid fästet rubbats av plogen ha silverbeslagen

förts nr sitt urprungliga läge och en del förkommit. Nedre hjaltet

har på översidan en kantskoning av tunt silverbleck med

pärlbands-mönster (fig. 4, nederst). Svärdets längd är 84 cm. Denna svärdstyp är

välkänd, i 14 exemplar föreligger den från Norge. J. Petersen

4

har

E ,V K .1 ill M A R G II A V K R A N V I K / ,V G A T I I ) E N ₉₁

Fig. 3.

Fästet av svärdet fig. 2. Skala l/ r

Fig. 2. Det tve-eggade svärdet.

Skala V,

Fig. 5.

Detalj med runor av det halvmänforniiga silverbeslaget, n:r 2 från v. på fig. 4.

/,-9 2 H O L G E R A R B M A N

betecknat dem som L-typ och liksom Shetelig

5

anser han att typen

ursprungligen är kommen från England. Bröndsted

8

har sammanställt

en grupp fynd, vars ornamentik han efter ett viktigt fynd med mynt

från Trewhiddle

7

nära St. Austen i Cornwall kallar

Trewhiddle-stil. Bland föremålen i denna grupp förekomma utom en del

engelska fynd även tre i Norge funna svärd med

silverpläte-ring, av samma typ som på Långtora-svärdet.

8

Ett av dessa från

Hoven

9

visar i kompositionen av silverblecken mycket stor

över-ensstämmelse med Långtora-svärdet. I mitten på knappen en ring

med pärlband samt på sidan om denna trekantiga och

halvmänfor-miga beslag, som även ha samma förenklade bladornamentik som på

Långtora-svärdet. Däremot förekomma dessutom djurbilder, vilka

fullständigt sakna motsvarighet på det uppländska svärdet. Detta

ty-der på

10

att det uppländska svärdet är senare än Trewhiddle-svärdet.

Då detta och även svärdet från Hoven kunna sättas till 800-talets

mitt bör Långtora-svärdet på grund av dess överensstämmelser i

orna-mentiken med de förstnämnda, ej sättas senare än till 800-talets

nare del. Svärdet från Långtora är tillverkat i Sydengland, men

se-dan det kommit till Sverige har någon runkunnig nordbo på ett av

fästets silverbeslag ristat in några runor (fig. 5). Det är 5 k-runor,

varav en är ristad snett

-

över de två första.

11

Säkert är att dessa

runor ristades i magiskt syfte, och uti eddadikterna finnas

uppgif-ter om att runor inristades för att förläna svärden kraft. 1

Sigrdri-fumål 6 står det: ristade (sigrunar) »å hjalti hjgrs, surnar å véttrimura,

surnar å valbostum».

12

Valbgst betyder enligt Falk »välskt överdrag»

och innehåller ordet »bast» i betydelsen »den tunna huden, som

om-giver ett föremål». Vettrimen är beslagen på kaveln intill hjälten. I

detta fall ristades runorna »å valbostum», d. v. s. de praktfulla

silver-beläggningarna, som det importerade svärdet var försett med.

* De norske vikingesverd, sid. 112 ff.

5

Urnesgruppen i Ab. 1909, sid. 92.

0

Early English Ornament, 127 ff.

7

Vict. Hist. Cornwall, vol. I, sid. 375—78.

8

Bergens M. Aarb. 1920—21, sid. 16—18.

• Bergen Mus. Aarb. 1920—21, sid. 16—18, fig. 7 a.

10

B r o n s t e d , a. a., sid. 149.

11

Det är möjligt att den sista runan i raden i stället för att betraktas som

en k-runa, vars bistav sammanfaller med ornamentiken, bör läsas som en

i-runa.

E N K A M M A R G R A V F R Å N V I K I N G A T I D E N 93

Fig. 4.

Silverbeslag till svärdfästet. Skala

Vi-Det a n d r a vapnet, huggkniven (fig. 6), var s å s t a r k t skadat av ä r g och rost, att det ej kunde p r e p a r e r a s fram vid u n d e r s ö k n i n g e n , utan hela j o r d k l u m p e n måste föras in till museets konserveringsanstalt. Det ä r ett svenskt arbete, säkerligen tillverkat i Mälardalen. Slidan, som r ä c k e r ända upp till knivskaftets övre ända, ä r rikt b e s l a g e n m e d bronsbleck och försedd med tre b r o n s r i n g a r för fästande av ge-hänget. Ornamentiken består av linjer l ä n g s k a n t e r n a . L ä n g d 51,5 cm. Dessa stora h u g g k n i v a r med rikt beslagna slidor förekomma i denna utformning h u v u d s a k l i g e n inom två svenska områden, dels i Mälardalen och därmed kulturellt s a m h ö r i g a l a n d s k a p , dels på Got-land, e h u r u inom det s i s t n ä m n d a området endast i ett relativt litet antal.1 3 De ha utvecklats såsom en lokal typ i Mälardalen, möjligen,

e h u r u vi ej k u n n a följa gången, u r folkvandringstidens praktfulla h u g g k n i v a r , vilka talrikt förekomma inom detta område. Ett s t a r k t inflytande från sydost kan s p å r a s , vilket m å h ä n d a kommer från for-mer som u r s p r u n g l i g e n gå tillbaka till h u n n e r n a och som l ä n g s Weichselvägen h a r nått Östersjön.1 4 Ett knippe pilspetsar (fig. 7: 3)

13 Dessutom förekomma de i Ryssland, där de väl få anses som införda

från Sverige; A r n e, a. a. Do gotländska exemplaren tyckas i allmänhet vara yngre än de övriga.

94 H O L G E R A R U M A N

hörde även till vapenutrustningen, en näsiaii stående u t r u s t n i n g i inansgra-v a r n a från denna tid.

P å h ö g r a s k u l d r a n h a r en enkel ringsölja av j ä r n (fig. 7 : 4 ) hållit s a m m a n manteln, ö v e r h u v u d taget ä r o de enkla j ä r n s ö l j o r n a under vikingati-den g a n s k a vanliga, ibland försedda med b e l ä g g n i n g a r av vitmetall. I regel ä r detta spänne, såsom h ä r är fallet. mannens enda smycke. Ett gott be-grepp om h u r dessa spännen fungerat får man u r samtida miniatyrer i etl flertal handskrifter. Fig. 8 visar en k r i g a r e med ett liknande spänne på högra axeln. Bilden är hämtad ur Vivian-Bibel, som kan d a t e r a s till 800-talets a n d r a fjärdedel.'''

14 G. G j e s s i n g , Studier i norsk

mero-vingertld, sid. tin f. B. E h r l i c h , Elbing, Benkensteln und Meistlatem, Mannus 24 (1932), sid. S99 ff. -lag kan ej finns att or-namentiken pa doppskon Iran Vendle, Tor-Mini -II. Västmanland (Mbl. 1903—05, sid. 245, fig. 337) är stil III, G j e s s i n g , a. a. sid. 86, den ar att betrakta som Jellingestil Detta exemplar utgör intet mellanled från Vendeltidens svärdsslldor till den tidigast mot 800-talets mitt förekommande yngre formen.

15 K ö b 1 o r, Die Schule von Tours. Man

skulle kunna tro aii miniatyrernas bild-framställningar äro gjorda schablonmäs-sig! och ständig! upprepades efter samma mönster. Sa är i viss nian förhållandet, men å andra sidan ser man, bur detaljerna ofta måste vara direkt hämtade Iran omgivnin-gen, 1. SZ. -värden, vars olika former vi återfinna i del arkeologiska materialet och i elt fall som fig. 8 de myckel tydligt äter-preparerade i deras ursprungliga (Jiyna rembeslagen av en typ, som endast

läge. Skala 3/i„- förekommer under karolingisk lid.

Fig. 6.

E N K A M M A R G R A V F R Å N V I K I N G A T I D E N 95

Fig. 7.

1. Betsel, 2. Remkorsningsbeslag till hästmunderingen, 3. Pilspets, 4. Ring-sjiänue, 5. Hästbrodd, 6. Skrinbeslag (flertalet av dessa upplöjda före

under-sökningen"). Skala '/«•

E n u p p s ä t t n i n g spelpjäser av g l a s (fig. 9) hade den döde fått med sig. Den består av en »kung» samt 12 eller 13 b l å g r ö n a och 6 m ö r k g r ö n a — b r u n a pjäser. Av de b l å g r ö n a är »konungen» samt en a n n a n o r n e r a d e med en spiralformigt insmält, mörkblå glastråd. Det ä r ytterst vanligt u n d e r j ä r n å l d e r n att de döde få med sig brädspel i graven, ett bevis för vilken oerhörd roll brädspel u n d e r denna tid spelade. Man får ett begrepp därom, då man reser i Norge och kom-mer in i kom-mer isolerade trakter, där brädspelsborden ä n n u ingå som ett stående inventarium i b ö n d e r n a s heminrednig, ett drag, vilket som mycket annat, visar h u r djupt rotade i vikingatidens k u l t u r ä n n u den n o r s k a allmogens seder och b r u k äro.1 6 Oftast ä r o de enkla

brädspels-p j ä s e r n a under vikingatiden hemmagjorda av ben, horn eller hästtän-der. R i k a r e folk h a r haft r å d att hålla sig med d y r b a r a r e varor —

'" I den nyligen undersökta båtgraven från vikingatid vid Arby i Rasbo-kil sn, Uppland, Upplands Fornm:s Iör:s tidskr. XLV; 1 (1935), sid. 129 ff., jiåträftades även ett enkelt spelbräde. Ett gammalt spelbräde av samma sort finns i >De Heibergske Samlinger». Bland allmogen i Sogn användas ännu liknande spelbräden till ett spel som kallas »trekktavle». För dessa upplys-ningar ber jag att få framföra mitt tack till godsägare G. F. Heiberg.

9 6 H O L G E R A R B M A N

Fig. 8.

Krigare ur en karolingisk miniatyr.

(Efter Köhler, Die Schule von Tours.)

med bärnstens- eller glaspjäser. Spelpjäser av glas av samma slag

som d e i Långtora-graven funna, äro nu kända i ett relativt stort antal

från Sverige, Norge och Ryssland, men deras ursprung är ännu ej

utrett. Kammen (fig. 6) en enkelsidig hornkam, är starkt skadad, dess

ornamentik kan ej i detalj urskiljas. Den har tydligen burits vid

bältet, troligen i någon liten taska.

Av skrinet, vilket den döde fått nedställt vid fötterna, funnos endast

två ringformiga handtag samt några förrostade beslag kvar (fig. 7:6).

Hästen låg vid fötterna snett över skrinet, men benen voro så

upp-rivna av plogen, att man endast delvis kunde faställa deras

ur-sprungliga läge. Munderingen var enkel (fig. 7: 1, 2): ett grovt betsel,

några bitar av kvadratiska remkorsningsbeslag av en i Mälardalen

mycket vanlig typ, ett par broddar. Bredvid hästen låg hunden,

sä-kerligen en jakthund, ett kraftigt exemplar.

Hur man skall tolka fynden N om den nu beskrivna gravens ö

ända är svårt att avgöra i det omrörda skick de befunno sig vid

undersökningen: en samling ben, utan ordning i relativt ytligt läge,

till c:a 20 cm under markytan, bland dessa ett halvt

människokra-nium, häst- och hundben samt kniv, 4 spelbrickor av ben och ett

betsel. Här hade enligt uppgift tidigare ett svärd och en spjutspets

B .V K .1 M M A Ii G Ii A V F R A N V I K I N G A T I 1) E N 97

• * •

» (Q| ^ j | ife

Fig. 9.

Spelpjäser av glas. Skala V,.

påträffats. Svärdet ä r fragmentariskt, grovt, till typen ej n ä r m a r e bestämbart.1 7 Spjutspetsen är av J . P e t e r s e n s E-typ med en 18 cm

lång fyrsidig j ä m t e n anbragt som tånge i holken. Till sin tidsställ-n i tidsställ-n g ä r detidsställ-ntidsställ-na typ tidsställ-något osäker, metidsställ-n i stort sett får detidsställ-n a tidsställ-n s e s som

tidig inom vikingatiden.1 8

Man h a r att välja på två alternativ vid förklaringen av detta a n d r a fyndkomplex. Antingen ä r det rester efter en äldre begravning, vilka k a s t a t s u n d a n då den s e n a r e graven a n l a d e s eller också ä r det en tjä-nare, i så fall trol. en slav, som fått följa med som sin h e r r e s eskort och begravts u t a n f ö r dennes k a m m a r e , på ett h ö g r e plan. liksom häs-ten och h u n d e n , raen f. ö. med en u t r u s t n i n g s v a r a n d e till h e r r e n s e h u r u e n k l a r e : vapen, spelhrickor, häst och h u n d . Att d r a g a n å g r a n ä r m a r e s l u t s a t s e r tillåter ej materialet.

D e n n a om lyx och rikedom vittnande g r a v f o r m : en stor k a m m a r e och den döde försedd med en rik u t r u s t n i n g , kom u n d e r 800-talet på modet i B i r k a u n d e r inflytande utifrån, från v ä s t r a E u r o p a och den spred sig till olika delar av Sverige och till de svenska kolonierna i R y s s l a n d . Det ä r naturligt att L å n g t o r a , som säkerligen vid denna

17 Trots grundlig undersökning av området runt omkring kunde övre

hjal-tet och knappen ej påträffas.

18 J. P e t e r s e n , De norske vikingesverd, sid. 20; jfr T. J. A r n e , Ein

bcraerkonswerter Fund in Östergötland. Acta Archaeologica 111:2, sid. 11; (I. G j e s s i n g ; a. a., sid. 59.

98 II O L G E Ii A II II M A N

tid var en viktig ort och stod i förbindelse med B i r k a skulle taga upp gravformen. Men h ä r liksom på de flesta a n d r a platser i Sverige utanför B i r k a , d ä r dessa g r a v a r påträffas, ä r gravformen något för-enklad. I stället för de djupa schakten med kraftiga t r ä k a m m a r e , som man ofta finner på B j ö r k ö , ä r o g r a v a r n a mycket g r u n t n e d g r ä v d a och om de u r s p r u n g l i g e n h a t t timrade k a m m a r e s a k n a s n u i varje fall s p å r av s å d a n a . Att häst och h u n d följt med den döde var säker-ligen en mycket utbredd inhemsk sed, vilket m a n k a n i a k t t a g a i tal-r i k a fynd ftal-rån b tal-r a n d g tal-r a v a tal-r .

L å n g t o r a s läge vid L å n g t o r a b ä c k e n , som för 1000 å r sedan, då vattnet i M ä l a r e n stod 4 å 5 m högre än det n u gör, bör h a varit en t r a f i k e r b a r vattenled, ä r väl lämpat för handelsförbindelser med B j ö r k ö i Mälaren, och en r u n s t e n vid vattendraget ej långt från den u n d e r s ö k t a graven vittnar om platsens betydelse u n d e r 1000-talet.

Z U S A M M E N F A S S U N G

HOLGER ARBMAN: Ein Kammergrab aus der Wikingerzeit

bei Långtora, Uppland.

Bei Långtora gård, Ksp. Långtora, Uppland (etwa 10 km NO von En-köping), ist ein stark beschädigtcs Kammergrab (Abb. 1) untersucht worden. Dessen jetzige Tiefe war 40 cm. Der Tote ist mit dem Kopf nach Osten hin bestattet, ihm zu Fiissen Pferd und Hund. Seine Aus-riistung bestand aus einom Schwert mit silberplattiortem Griff (Abb. 2—5), das in die Mitte odör don zweiten Teil des 9. Jahrhunderts datiert werden känn. Auf einem der Beschläge (Abb. 5) sind 5 fe-Kunen (mög-licherweise 4 fc-Runen und eine i-Rune) eingeritzt.

Dio andere Waffe (Abb. 6) war ein grossos Haumesser von einem im Mälartal oft vorkommenden Typ, der sich möglicherweise unter siidöst-lichem Einfluss entwickelt bat. Zur Ausriistung gehören ferner ein Biin-del Pfeilspitzen, eine eisernc Ringscbnalle (Abb. 7: 4^, deren Anwendung aus Abb. 8 horvorgeht, ein Satz Spielgeräte aus Glas (Abb. 9), ein Holz-kästchen, zu dem die Eisenbeschlägo Abb. 7: 6 erhalten geblieben sind, sowie ein einfaches Pferdogeschirr (Abb. 7: 1—2). NO von dem Schädel des Skeletts auf einem etwas höheren Niveau lagen Reste einer anderen Bestattung. In diesen durch Ackerarbeit stark umgewlihlten Partien waren frtiher ein fragmentarisches Schwert und eino Speerspitze ange-troffen worden, jetzt wurden ferner gefunden oin Gebiss, ein Messer, Spielsteine aus Knochen, ein halber Menschenschädel, Pferde- und Hun-deknochen. Ob diese Gruppe als Reste eines älteren Grabes zu erklären sind, odcr ob hier ein Doppelgrab vorliegt, lässt sich wegen der stark gestörten Lage der Funde nicht entscheiden.