ETT BREV JAG SKULLE VILJA SKRIVA TILL MIN BLYGE ELEV, OM JAG INTE TRODDE DET SKULLE GÖRA MER SKADA ÄN NYTTA.
(Skrivet på maskin, minns inte när. Skriver in det i datorn i december 2019. Pappret är gulnat. Och tydligen har jag skrivit det i Spanien, på en spansk maskin, ty jag har lagt till å, ä och ö för hand.) (Uppgiften på sid 3 om att mina båda barn har börjat skolan tyder på att jag skrev detta redan i början eller mitten på 1970-talet.) (Ja, lite längre ner står det att jag är fyllda trettiofem. Visserligen gäller det inte mig utan det fiktiva jaget i berättelsen, men jag var nog själv i den åldern. 1942 + 35 = 1977.) (Lätt redigerat vid avskrift.)
Kära Bengt!
Nej, bli inte rädd, jag skall inte skriva till dig. Det här är bara ett tanke-experiment. Jag förstår så väl att din blyghet skulle slå över i panik om du anade att jag hyste något personligt intresse för dig, om än aldrig så professionellt, helt inom ramen för en god pedagogs kallelse.
Du skulle krypa ihop när våra ögon möttes i klassrummet och tänka: ”Där sitter hon nu och analyserar mig!” och du skulle försöka göra det omöjligt genom att resa ännu högre ogenomträngliga murar omkring din personlighet. Om du trodde att jag kanske förstod det också, vilket jag gör, skulle du i din panik mura in dig själv totalt, täppa till alla springor, tills du kvävdes.
Men jag skulle vilja berätta för dig att jag förstår därför att jag haft det lika svårt själv. Jag känner igen alla symptom, för jag har själv lidit av dem, och jag vet i förväg vilka försvarsåtgärder du skulle ta till, för i den situationen har man inget val. Den blyga människan kan genomskåda och analysera och välja teoretiskt mellan olika åtgärder, men han kan inte göra något annat än det han gör, han är förlamad, kan bara gå åt ett håll, baklänges längre in i sitt hål, och det är just däri blygheten består. Och ju klarare man ser att man gör fel, desto mer lider man, bara lider, det är allt man kan göra.
Kan jag hjälpa att jag skulle vilja hjälpa! Fast jag vet att det är omöjligt!
Jag sitter just nu och rättar de senaste engelsk-skrivningarna och räknar ihop poängen och fann att din skrivning hamnade ganska exakt i mitten på skalan. Inte bland de bästa, således, men betydligt bättre än jag väntat mig. Jag har ännu inte vant mig vid att du kan betydligt mer än du visar på lektionerna. Jag har bara känt dig i en termin, det här är fjärde skrivningen, men jag borde räkna med detta fakum ändå vid det här laget.
Du är inte den förste elev jag har haft som regelbundet visar bättre resultat på skriftliga prov och övningar än muntligen, och orsaken är oftast ren blyghet eller andra
närbesläktade nervösa besvär.
Men du är så mycket blygare än alla de andra, din tystnad på lektionerna så mycket kompaktare, dina virriga krumsprång mellan regler och exempel så mycket mer skrattretande, tills synes helt utom räckhåll för all intelligent kontroll över tankarna, när du blir tvungen att säga något. När jag blir tvungen att fråga dig något. Jag skulle helst vilja låta bli helt, för jag vet ju hur svårt det är att dominera en sådan blyghet; all
tankeverksamhet går åt till det just i det ögonblicket, när hela klassens tystnad omvärver dig och du knappt kommer ihåg hur man gör för att andas in för att kunna börja
producera mänskliga ljud; det blir ingen hjärnkapacitet över till något så förhållandevis oviktigt som produktion av tillfredsställande bevis på inhämtad kunskap.
Kampen för livet kommer före allt annat. Livet hänger på att inte göra sig löjlig.
Livet hänger på att inte rodna, inte säga fel, inte stamma, inte prata för högt eller för lågt, inte klamra sig fast vid bänklocket, inte luta sig så till synes avslappat bakåt i
stolen att man tippar över – alla detaljer måste kontrolleras medvetet, det automatiska omedvetna strejkar, arbetsbördan blir enorm, men man måste klara det, man får inte digna, ens personlighet skulle döden dö om man blamerade sig. Resultatet blir att man blamerar sig. Och man snappar efter andan, önskar sig livet ändå, trots allt, accepterar förödmjukelsen, försöker hämnas på känsligheten med att skälla den för överkänslighet, biter ihop läpparna, undviker alla blickar, känner sig feg som faktiskt låter bli att dö på fläcken. Man vet att det snart blir lika illa igen, men man försöker inbilla sig att man måste leva vidare för att få en chans till, för att vid nästa tillfälle bevisa att det inträffade bara var en enstaka episod utan betydelse, att egentligen är man ju fullt normal, mer än normal, man måste snart uträtta stordåd för att utplåna alla egna och andras minnen av de många klavertrampen...
En oändlig djävulsk spiral, djupare och djupare ner i hålet.
Men jag måste ju ge dig frågan ibland, annars skulle du känna dig utpekad av min tystnad. Jag är tvingad att tortera en frände.
Om det ändå hjälpte skulle jag vilja ta dig i enrum, krama om dig för att på primitivare folkstammars sätt utplåna all rädsla genom enkel icke-erotisk mänsklig kroppsvärme (men i vår civilisation finns knappt ens ett undermedvetet minne av icke- erotisk kroppskontakt kvar), (är det därför våra mentala funktioner går varmgång så ofta, i frånvaron av något nödvändigt, som man inte saknar därför att man aldrig upplevt det, på samma sätt som vissa sorters djur lider och dör i förtid i fångenskap, även om de levat i fångenskap i många generationer?) (slut på parenteserna)... Jo, jag skulle vilja lugna ner dig på något magiskt sätt, så att du blev i stånd att lyssna på mig utan att sitta och kämpa med din blyghet under tiden, så att du kunde sitta med alla sinnen öppna och lyssna och förstå, och då skulle jag berätta, bekänna, återigen skulle jag behöva magisk makt, nu i orden, så att de blev de rätta och jag verkligen fick dig att se klart hur det varit för mig och hur jag rått på det, och att berättelsen inte är en grym uppvisning av något för dig ouppnåeligt, utan ett recept, det är bara att pröva på, varsågod, du kan, jag vet, du får inte fortsätta så här, ingen människa borde få lida så som du lider, jag tål inte se det, ta dig i kragen, människa, sätt igång och ändra på dig själv...
Nej, jag får inte skrika och domdera, inte fordra, då är all magi förgäves.
Det är inte omöjligt. Jag har ju lyckats. Ytligt kanske, men blygheten är ett ytligt fenomen, trots sina djupa följdverkningar, symptomen är ytliga, fysiska. Jag har rått på dem. Känslan av blyghet sitter kvar, går aldrig bort. Och de många förtvivlade
minnena... men jag har faktiskt kommit så långt att jag kan sitta och bläddra bland minnena av de allra värsta förödmjukelserna, inte utan sorg, men utan skräck och utan risk för att halka tillbaka i samma ömkliga tillstånd, i blyghetens förlamning.
Det har blivit på modet att tala för barmhärtighetsmord på sådana personer som bara lider och inte kan uträtta något, bara hänger fast vid en maskin som håller dem vid liv. Berömda personer i tidningsintervjuer uttalar sin bestämda åsikt att de hellre dör i förtid än överlever i form av ”grönsak”. Jag skall inte diskutera den åsikten nu. Men blygheten är en sådan form av liv: vid fullt medvetande, lidande, levande, men ur stånd att förbättra sin situation, ur stånd att göra något positivt av sitt liv, fortsätter man att andas trots allt, utan hopp.
Kanske är jag inte något alldeles bra typexempel på sjukdomen. Som liten var jag inte blyg. Jag är inte född blyg. Medfödd blyghet kanske är obotlig.
Men å andra sidan var den blyghet jag senare led av inte särskilt mild. En av de trösterikaste upplevelserna jag kunde ha, på den tiden, var att träffa på någon individ, i verklighet eller fiktion, som var ännu blygare än jag. Men det var sällsynta tillfällen. Jag var bland det blygaste som fanns.
Mina föräldrar brukar berätta att jag böjade prata före fyllda ett år. Dra ifrån föräldrastoltheten och kvar finns ett exempel på en personlighet med tidig och tydlig kontaktlust. De påstår att jag vid tre-fyra år pratade ihop hela storproduktioner,
dramatiska och komiska, ensam i min barnkammare, så att besökare ute i hallen trodde att där pågick barnkalas. Jag hade många lekkamrater, och när vi var på besök
någonstans där jag inte kände någon, gick jag ut ensam till park eller sandlåda och skaffade mig ögonblickliga kontakter. Inga problem. Jag blev ”upptäckt” av äldre barn som dramatiskt ämne och placerad i barnroller i deras amatörteaterförsök och
stortrivdes med repetitioner, trots att jag blev hunsad av de äldre, och med uppträdanden och applåder. Före sex års ålder hade jag startat eget och tränade ännu mindre barn, inte bara i teater utan i all sorts klubbverksamhet.
Något traumatiskt måste ha inträffat ungefär när jag började skolan. Vad kan jag inte minnas. Så pass hemskt måste det ha varit att jag från min vuxna lugna platå, högt över alla gamla lidanden, utan skräck för dem längre, som sagt, ännu inte kan förmå mitt undermedvetna att släppa ifrån sig den hemligheten.
Innan första klass gått till ända var blygheten fullt utvecklad. Mamma smög sig ibland till skolan och stod utanför skolgården, gömd bakom en tall, och grät inför synen:
jag satt alltid ensam på trappan eller i något hörn, liten och hopkrupen och spänd, och såg på när de andra barnen lekte.
Det är ett av de många fula minnen som fortfarande gör ont. Jag är nu mamma själv, och jag förstår inte hur jag skulle orka med att se ett av mina egna barn i den situationen. Som tur är visar de inga symptom hittills, och de har nu båda börjat skolan.
Min mamma hade också varit blyg som ung och förstod och led med mig. Hur skall man kunna lyfta sig själv i håret och hoppa över månen?
Det gjorde inte saken lättare för mig. En stor del av kampen mot alla de
månghövdade arterna av förödmjukelsemonster gick åt till att dölja den fulla vidden av mitt misslyckande för mina föräldrar.
Ja, just det, en bekännelse rakt fram och utan magi skulle inte alls hjälpa dig, det är ju det jag säger... Men, kära Bengt, försök tro på magi!
Jag kan inte prata med dig inte skriva till dig... men kanske fungerar telepatin.
Och finns det telepati så finns det tomtar och troll, och finns det sagor så finns det prinsessor och halva kungariken och räddning ur alla drakars klor. Du är den stolte prinsen, eller den frimodige fåraherden, det gör detsamma, i vilket fall som helst så vet du att det gäller bara, endast och enbart, att kliva rakt fram till häxan och knäppa henne på näsan så smälter hon ihop till en liten våt illaluktande fläck.
Bara, endast och enbart: en fråga om sagor. Men alla sagor är liknelser, alla har de en verklighetsbakgrund.
Mitt liv från fyllda sjutton och framåt är ingen saga! Jag blev invald i elevrådet, gick med i klubbar, gick på skoldanser, blev så småningom utbjuden, vann priser och stipendier, blev firad och berömd inom mina små kretsar, frigjorde mig från min familj och från mitt rutinliv, började resa omkring, hade roligt i ordets alla betydelser, förförde nästan alla dem jag själv önskade förföra, gifte mig med den jag tyckte bäst om, fick två underbara – som sagt ännu så länge inte alls blyga – barn, skaffade mig ett yrke, slog nya rötter, lever än och har roligt, känner mig fortfarande som arton trots fyllda trettiofem, börjar ibland hoppa jämfota eller skuttspringa på nattliga gator, på väg ut från en bio eller in på ett dansställe, av pur glädje över livet, och ibland ramlar jag då i en lerpöl och gör mig mycket löjlig och alla omkringstående, vänner och make och främlingar, skrattar åt mig, och då känner sig mitt hjärta så varmt och förnöjt och jag skulle vilja gråta av lycka och leva för evigt... Det är sant!
Magin låg huvudsakligast i ett beslut. Jag var tretton och min pina tycktes mig evighetslång, både framåt och bakåt. Jag kunde inte minnas min frimodiga barndom.
Mina föräldrars försök att uppmuntra mig genom att berätta om den kändes bara som hånfulla lögner, vrångbilder, den förödmjukande hötappen på spöt framför åsnan. Jag var en åsna, jag kunde aldrig uppnå någon hötapp, men jag kunde trilskas, genomskåda listen. Jag trodde ingen om något gott.
I veckotidningarnas intervjuer med filmstjärnor och rockidoler förekom ofta bekännelser om blyghet. ”När jag var femton var jag fulast i klassen,” säger
sexdrottningen. ”Jag hade aldrig någon enda kamrat eller vän förrän jag blev berömd,”
säger den utländska sångaren. Jag drog två slutsatser. En var att räddningen för normalt blyga personer var att bli berömda, att ha någon alldeles speciell talang, gärna utseende.
Det hade inte jag. Den andra var att så blyga som jag hade de aldrig varit, då hade de inte vågat prata om det så där lättvindigt i intervjuerna. Så för mig fanns intet hopp.
De var fräcka nog att ge goda råd också. ”Glöm dig själv,” sade de, och samma sak sade psykologerna i hjärtespalterna och hjältarna och hjältinnorna i god såväl som dålig litteratur.
Jag försökte nog. Jag gick på min första skoldans när jag var tretton. Jag försökte desperat glömma mig själv. Jag stod still i ett hörn, glömsk av min
rörelseförmåga, glömsk av att andra kunde se mig, och iakttog. Stora damer på sexton år i urringade klänningar och uppsatt hår och minst tre kavaljerer i släpet.
Rolighetsministrar som cirkulerade i mängden och kände alla och blev bjudna på cigaretter. Förälskade par, romantiskt självupptagna, hopslingrade, två individer i varje par, så många två som kunnat hitta fram till varandra. Jag var ingenting. Nog hade jag glömt mig själv alltid, jag var bara en registreringsapparat för alla dessa märkvärdiga personer och händelser.
Jag hade säkert gått hem från den skoldansen fylld av enbart beundran, till och med avundsjuka tycktes mig för självsvåldig för ett sådant vakuum till varelse som jag, och aldrig mer satt min längtan så högt att jag gått på någon mer dans, om det inte varit för att jag råkade bli uppbjuden. Bara en dans, och av en helt okänd individ, som inte sade ett ord, och inte gav mig så mycket som en blick till avsked när musiken avslutade stycket. Jag kommer inte ihåg hur han såg ut. Men jag kommer ihåg hur hans hand brände min midja, tvärs igenom blustyget. Hoppet om en upprepning, en ny brännande hand under tre korta intensiva minuter, fick mig att svälja rädsla och blockera fula minnen och uppamma mängder av desperat, blint, dödsförakt och gå på fler skoldanser, många, nästan alla som bjöds.
Men jag blev inte alls uppbjuden varje gång. De många timmarna stående still i ett hörn, utanför en sjudande mängd människor som roar sig, är än idag bland de allra mest plågsamma minnen jag har, de som det tagit flest år för mig innan jag vågade ta fram och titta på.
I fjortonårsåldern fick jag faktiskt en beundrare. Men han var också blyg, så han sade aldrig någonting, och han kunde inte dra upp mig ur kamratlöjets träsk, för han satt lika fast i det som jag. Han följde mig med blicken så ihärdigt, och så glömsk av sig själv, att alla märkte det. Jag led av det. Och jag led med honom. Samtidigt gav hans beundran mig några få, men utsökta, i minnet konturskarpa och njutningsfyllda, tillfällen till kortvarig befrielse. De kom när situationen så vände sig att jag, osökt och oförberett (hade jag förberett något hade jag aldrig vågat genomföra det) kunde bära mig svinaktigt åt mot honom. Kunde uppträda, i gest och ord och handling, med ett föraktfullt: ”Äsch, den där...” och för en gångs skulle få skrattarna på min sida.
Jag skäms inte över det, inte ens nu. Jag gjorde honom illa, men det var så ytterst få gånger i jämförelse med alla miljoner gånger som alla andra gjorde mig illa.
Och det var livsuppehållande medicin.
Medicinens verkan varade sällan mer än några timmar. Men i alla fall.
Mitt beslut kom som sagt i trettonårsåldern. Före den här beundraren. Men när han figurerade på scenen hade det ännu inte satts i verket.
Beslutet var: Så här kan det inte fortsätta. Det är möjligt att det inte finns hopp för mig. I så fall har jag ingenting att förlora. Jag måste ta mig upp ur min blyghet, ingen annan kan göra det åt mig. Går det inte så kvävs jag. Min mentala personlighet är redan kvävd, min fysiska person är darrig och underutvecklad och har inte heller långt kvar. Jag måste våga börja. Jag måste våga göra mig ännu mycket mer löjlig än jag är nu, det är ofrånkomligt, och jag måste låtsas att det inte gör mig någonting. Jag måste stänga av min känslighet, min iakttagelseförmåga, min beundran för andra, min livslängtan... Jag måste våga hoppa, om det så leder till döden. Så här kan det inte fortsätta. Det är hur enkelt och tydligt som helst. Så här går det inte, alltså måste jag prova något annat.
Men hur? Det tog något år av funderingar, till stor del fysiska funderingar i form av huvudvärk, svaghetsanfall, illamående, dödslängtan, skrämmande intensiv
masturbation, och trötthet, trött, trött, trött...
Så småningom kom jag trots allt igång. Hur vet jag inte riktigt. Här kommer receptets svaga punkt. Jag har en känsla av att det bara var en fråga om beslutet självt, vidare kom jag inte på medveten väg, men beslutet, när det väl var fattat, var ett sått frö, och började efter smärtsamt lång tid gro nere i själens mörkaste natt.
En gång stod jag där vid min skoldansvägg och led och försökte glömma mig själv och le osjälviskt åt alla de underbara varelser utan blyghetssymptom som hade så roligt runt omkring. Och så tänkte jag (hur det nu kom sig att jag plötsligt kunde tänka så): ”Sjutton också, inte skall jag glömma mig själv, då glömmer de andra mig också.
Jag måste tänka på mig själv. Raka motsatsen till alla goda råd. Nu tänker jag att jag har rätt snygga ben, det är sant, och i år är kjolarna kortare, det är en alldeles objektiv sanning. Om jag nu går tvärs över golvet, över det hörnet som just nu är alldeles folktomt, och försöker glömma mig själv, så snubblar jag och ser rädd ut och gör mig löjig. Men om jag går tvärs över under stark koncentration på mig själv och mina snygga ben, i tanken att alla tittar på dem, och kanske vågar svänga en aning på höfterna, bara som ett experiment, ren terapi, då kommer jag att vid motsatt vägg vara så stolt över mig själv att jag kommer att kunna le fullt ärligt, i äkta glädje.” Och jag högg tag i livlinan: ”Så här kan det inte fortsätta. Värre kan det inte bli!” och gick. Kom fram till andra väggen. Vände mig om och log. Ingen tycktes ha sett mig. För första gången i mitt liv var det ingen lättnad utan nästan en besvikelse.
Mer blev det inte den kvällen. Knappa tio minuter senare smög jag, i gammal välkänd ynklig stil, ut i kapprummet och klädde på mig och gick hem, utmattad. Ensam och rädd som vanligt. Ledsen för att inte ha fått dansa, som vanligt. Men stolt också.
Något hopp kände jag inte, egentligen, men jag hade faktiskt gjort något, i stället för att bara underkasta mig mitt grymma öde.
Prometeus var en fegis i jämförelse med mig! Uppror mot gudar är en barnlek i jämförelse med uppror mot djuprotad blyghet! Jag skulle säkert bli straffad och satt på min plats igen, men jag hade gjort ett litet uppror, jag skulle inte dö förgäves.
Några dagar senare gjorde jag någon annan liten bravad, som jag nu glömt. Den första glömmer jag inte. Men kanske var den inte den första; förmodligen, tror jag nu från min ålders utsiktspunkt, föregicks den av många mindre bravader, så små att de
inte stack upp huvudet över medvetandets tröskel. För sedan forsatte de att växa organiskt, långsamt, ibland ryckigt, men obevekligt, i styrka.
Mitt liv hade blivit ett objekt för mig själv. Jag struntade i alla andra och allt annat. Mina betyg sjönk och det gjorde mig detsamma. Jag hade en uppgift, en självisk och egocentrisk uppgift, som tog alla krafter och all tid. Jag gjorde aldrig någonting för att det var roligt eller för att jag hade lust eller för att det var på modet eller för att jag ville vara snäll eller elak mot någon annan eller för att det var lätt eller svårt. Allt var bara terapi. Andra individer existerade inte annat än som bakgrund och staffage.
Samtidigt som jag fortfarande var blyg och stammade och rodnade och inte hade några vänner, fick jag ibland höra motvilligt beundrande kommentarer i stil med: ”Du vågar verkligen vara dig själv.” Jag var ibland den mest avvikande klädda flickan i klassen, ibland först med senaste flugan. Jag var ofta den enda som vågade säga ifrån till en elak lärare, den första som vågade anmäla sig som frivilllig för demonstration av en ny rörelse i gymnastiken eller ett nytt experiment i kemin. Jag darrade aldrig på rösten om jag skulle läsa upp en uppsats inför hela klasssen; ingen annan var så isigt lugn inför föredrag och skrivningar. De andras dolda beundran kände jag tvärs igenom min fortsatta instängdhet, och den stödde. Trots att den var oförtjänt. De andra visste ju inte att det var lögn och teater och overklighet alltsammans. Bara terapi. Hade ingenting med mig själv och min egen, egentliga, personlighet att göra. Min egentliga
personlighet var nersövd för behandling, genomgripande kirurgi.
”Vilka nerver jag har i alla fall!” sade jag till mig själv. ”Vad jag är bra på skådespeleri. De hade nog inte alldeles fel, de där barnen som upptäckte mig som skådespelerska innan jag kunde läsa.” Jag slutade fundera på om det kunde vara hälsosamt att blåsa upp sig själv inför sig själv. Jag hade inget val, min livlina fungerade och höll, och jag var nu långt ute över branten. Det fanns en väg tillbaka, visst, men den innebar ett misslyckande så svårt att jag föredrog döden, om nu linan skulle brista.
Den obevekliga spiralen neråt hade på något magiskt sätt lyckats vända på sig och bli lika obevekligt uppåtriktad. Men jag hade varit på väg neråt i sju år. Jag kunde inte vänta sju år på att komma upp till ytan igen, jag måste klättra och klänga i spiralen, spänna alla krafter i varje ögonblick.
Jag var sexton när jag satte igång en välgörenhetsinsamling i klassen, på eget initiativ. Listig som jag blivit satte jag inte mitt eget namn först på listan, för det hade inte tillräckligt med prestige, utan tog två av klassens ledande utåtriktade flickor i enrum och övertalade dem, med hänsynslöst utnyttjande av all min självupptäckta psykologi, att skriva på först. Sen blev det inga problem med de andra.
Kampanjen hade förts ut på vidare fält. Jag var inte längre förödmjukande utlämnad, förlamande blyg. Jag var bara blyg. Normalt blyg. Rodnade när jag fick frågan, men hade krafter över, trots hård koncentration på mina fysiska reaktioner, att svara rätt på frågan också, om jag kunde svaret. Lyckades ibland tvinga ner en
begynnande rodnad som jag kände stiga uppför halsen, hotande, lyckades faktiskt ibland hålla igen och känna den sjunka ner innanför kläderna och gömma sig igen. Det cirkusnumret gav jag upp i längden, det tog för mycket krafter från andra och viktigare detaljer. Jag har fortfarande lätt för att rodna. Min hy är för tunn och genomskinlig, min känslighet för stor, intalar jag mig, och så gör det mig ingenting. Jag rodnar och skrattar åt det och är lika glad för det.
Tänk om jag hade kunnat ana det när jag var tretton!
Tänk om jag kunde få berätta för dig, Bengt, hur det var, och hur det blivit, och tänk om det kunde hjälpa dig!
Kampen tog aldrig slut, bara blev större och större, modigare och modigare, använde allt större härskaror. Jag omvärvdes av medhjälpare. Jag vågade häva
bedövningen i artonårsåldern. Vägen tillbaka klipptes av i tjugofemårsåldern; sen dess är jag inte rädd för bakslag. Mitt liv är mycket mer än terapi nu, det är ett rikt och lyckligt liv. Kampen är en del av det, jag kan vara stolt över mina svidande minnen.
Men jag har inte blivit okänslig på kuppen. Kampen mot blygheten har vidgats och övergått i allmän kamp för självförbättring som jag hoppas kunna föra vidare till mitt dödsögonblick – och jag hoppas det är långt dit!
Du är fjorton nu. Kanske har du börjat en liknande kamp med dig själv. Det kommer i så fall inte att synas utåt på ett tag ännu. Men om du inte börjat än, åh! För det första förlängs ditt lidande, det är inte värt det, och för det andra blir det kanske för sent.
Varje svårsmält minne är en bastant tegelsten i den mur man sedan måste riva ner med bara händerna, och även om man inte bryr sig om att naglarna blöder när man väl kommit igång, för då är man så glad att man faktiskt kommit igång, så återstår faktum att ju fler tegelstenar desto tyngre rivningsjobb. Jag vet inte säkert, men det kan ju hända att murar kan bli så stadiga att ingen kan rå på dem, att inga beslut i världen kan växa upp innanför dem, i deras djupa polarskugga. Riskera inte det, börja nu! Ack, käre elev och själsfrände, om ändå jag, som nu inte riskerar någonting, kunde fatta beslutet åt dig!
Eller, i brist på det, om ord kunde fungera och nå fram med det budskap de är avsedda att förmedla!
Din bekymrade lärare
