MÄRK-WÄRDIGE HÄNDELSER

(1)

MÄRK-WÄRDIGE HÄNDELSER

En svensk konsuls brev till kanslikollegium 1773-1800

Benjamin Skagerstrand

Historia C C-uppsats, 15 hp

(2)

Härmed ger jag mitt tillstånd att föreliggande uppsats får spridas och att forskare och studerande får citera ur densamma. Uppgifter om uppsatsen får läggas ut på Internet.

(3)

Innehållsförteckning

Inledning...1

Sverige blickar söderut...2

De Svenska konsulatens funktion och utveckling...3

Kanslikollegium...4

Cadiz och dess roll i Svensk Medelhavshandel...5

Hans Jacob Gahn...6

Syfte och frågeställningar...7

Tidigare forskning...8

En ny diplomatisk historia? - Konsuler som diplomatiska aktörer...10

Metod- och Källfrågor...13

Undersökningens upplägg...16

Undersökning...17

Gahns första år - 1773-1779...17

Kapade skepp och konkurser - 1780-1793...21

Masterna och Tystnad 1794-1797...28

Blockaden av Cadiz - 1797-1800...31

Gahns död...35

Diskussion...37

Sammanfattning...41

Käll- och litteraturförteckning...42

Otryckta källor...42

Tryckta källor...42

Litteratur...43

Bilagor...46

(4)

Inledning

Wid betraktande af Sweriges handel här, undfaller det beklagl[igt]

ej, att den i alla tider warit af ringa betydenhet. Den har dock för få år tillbaka tycks litet grand uplifwas; men åter nu tillbaka fallit i den grade, att den föga ringare och mindre fördelagti wara kan.

Hans Jacob Gahn verkade inte imponerad av svensk handel i Cadiz. Han hade nyss anlänt på orten, och året var 1773.¹ Gahn skulle bli Sveriges nya konsul i den spanska staden, och det innebar att det nu var hans uppgift att överse och understödja svensk handel på denna ort. Hans företrädare, Arent Dreyer, hade i många avseenden misslyckats med sitt uppdrag. Hans vicekonsul Anders Hagström var en framgångsrikare handelsman och hade bättre kontakter, och efter fyra år på posten lämnade Dreyer Cadiz.² Gahn skulle till skillnad från Dreyer komma att bli kvar på posten länge. Faktum var att Gahn tjänade som konsul till sin död år 1800, över ett kvarts sekel senare. Under denna period skulle Europa gå igenom flera omvälvande konflikter och revolutioner, som inte minst påverkade Spanien på flera dramatiska sätt. Under hela denna period satt alltså Gahn i Cadiz, och rapporterade hem. Men vad rapporterade han om, och till vem? Frågan man kan ställa sig är om en person, som visserligen först och främst är en handelsagent, men som ändock är den svenska statens utsända på plats i Cadiz kan ha gjort förutom detta, antingen på anmodan av sina överordnade, eller på eget bevåg. Först och främst måste dock Sveriges konsulära närvaro i Cadiz kontextualiseras.

1 Consul Gahn till Kommers- och Kanslikollegium 8/7 1773, Konsulers i Cadiz brev 1696-1808, (II) Vol. 53, Diplomatica Hispanica 1572-1809 (2108), Riksarkivet (RA), (23)

2 Leos Müller, Consuls Corsairs and Commerce The Swedish Consular Service and Long-distance Shipping, 1720–

1815 (Uppsala 2004) s. 111-112

(5)

Sverige blickar söderut

Det Stora nordiska kriget (1700-1720) kan anses vara slutet på den svenska Stormaktstiden. Den resulterande försvagningen av Sveriges militära makt, och den interna maktförskjutningen från kungen till riksdagen under kommande år ledde till en förändring i Sveriges utrikespolitiska och ekonomiska mål. Efter kriget ökade antalet Svenska handelskonsulat i Medelhavet, som tidigare haft en sydlig konsulär närvaro främst i Lissabon, med vissa tillfälliga utnämningar på andra platser så som Cadiz. Innan 1700 var Lissabon den enda svenska konsulära närvaron söder om Amsterdam, men under 1700-talets gång skulle det komma att etableras över trettio konsulat i Medelhavet och södra Europa. Antalet svenska konsulat ökade även i resten av Europa, men det var i söder som den absoluta majoriteten bildades under denna period.³ Detta kan ses som ett uttryck för ett ökat

ekonomiskt intresse i området, i och med att Sverige definitivt tappat dominansen man tidigare haft över Östersjön. Under 1700-talet ökade också efterfrågan på svenska varor såsom järn, trä, tjära och beck till skeppskonstruktion i Medelhavet, och den neutralitetspolicy som Sverige tagit efter 1721 gjorde neutral frakt, att Svenska handelsskepp fraktade andra staters varor åt dem, till ett lukrativt alternativ i området.

Att Lissabon var den första sydeuropeiska hamnen med ett svensk konsulat berodde på det svenska behovet av stora mängder salt, och under 1600-talet började Sverige köpa allt mer av sitt salt från Portugal. Det portugisiska havssaltet svängde dock ofta kraftigt i pris, och i och med en

chockhöjning i pris på 265 procent i slutet av 1600-talet började svenska handelsskepp leta sig in i Medelhavet på jakt efter en annan källa till havssalt.⁴ Att det var just svenska skepp som rörde sig i Medelhavet, vilket förstärkte behovet av svenska konsulat i området, var införandet av

produktplakatet 1724. Portugisiskt salt och andra produkter hade länge nått Sverige, speciellt under det Stora nordiska kriget, på holländska skepp. Produktplakatet var ett klassiskt merkantilistiskt verktyg för att motverka detta, genom att bestämma att handelsvaror som äntrade eller lämnade Sverige enbart fick bäras av svenska skepp, eller skepp från varans ursprungsland. Under 1700-talet utvecklades alltså den svenska handelsflottan för att frakta hem bland annat salt från hamnar i Medelhavet.⁵

3 Müller (2004) s. 40-41

4 Müller (2004) s. 50-51

5 Müller (2004) s. 61-62

(6)

De Svenska konsulatens funktion och utveckling

Den Svenska konsultjänsten bildades efter år 1720, även om Sverige haft konsuler eller liknande representanter med en varierande uppsättning titlar under 1600-talet, organiserades konsulaten nu på engelsk och holländsk modell. Etablerandet av ett konsulat var främst ett verktyg för att främja och uppmuntra Svensk handel i ett område snarare än ett medel för att underlätta en redan

existerande verksamhet. Svenska konsulat skulle även komma att etableras i hamnar så som London och Amsterdam där Sverige redan hade en mer etablerad närvaro, men inte med samma ambition för utveckling som hos de längre söderut. Under hela den aktuella perioden för denna uppsats var det inte ovanligt att personer med utländskt ursprung var anställda som svenska konsuler. De hade fördelarna med att ofta ha bättre lokalkännedom och kontaktnät i områdena de skulle arbeta i⁶, men generellt sett föredrogs svenska medborgare av kommerskollegium, en svensk myndighet bildad 1651 med ansvar för handel.⁷ Det var kommerskollegium som i samråd med representanter för Stockholms handelselit, och efter 1770 Grosshandelssociteten, som utsåg konsuler.

Grosshandelssociteten var en organisation främst bestående av samma familjer som tidigare utsett representanter att delta i nomineringen av konsuler, och ett resultat av att de var inblandade i utnämningsprocessen var att många konsulat innehades av medlemmar av dessa familjer. Att dessa handelsmän hellre rekommenderade handelsmän de kände sedan tidigare förstärkte tendensen att föredra svenska handelsmän till konsulsposterna. Generellt sett var det vanligare med utländska handelskonsuler innan Sverige var väletablerat i Medelhavet, då deras lokalkännedom var mer värdefull.⁸

En av handelskonsulernas viktigaste uppgifter ur statens perspektiv var att rapportera till kommerskollegium om olika handelsrelaterade ämnen. Konsuler förde bok över vilka Svenska handelsskepp som lade till i den hamn de var baserade i, de förmedlade prislistor på lokala varor, om ett svensk skepp blivit beslagtaget av utländska kapare och annan information som kunde vara av nytta eller intresse för handlande i området. Det kunde vara epidemier, hot om krig eller just aktiva kapare i området det varnades om. En annan uppgift för en handelskonsul var också att representera kaptener och handelshus i lokala domstolar vid kapningen av svenska skepp. Under 1700-talet låg Storbritannien ofta i krig med Frankrike och Spanien, och Storbritannien var en av de stater som mest nitiskt försökte stoppa den neutrala sjöfarten, då Sverige skeppade varor, samt

6 Müller (2004) s. 79-82

7 Leos Müller & Aryo Makko, ”Svenska konsuler 1650-1985: I sjöfarten och statens tjänst”, i Leos Müller & Aryo Makko (red.) I främmande hamn: Den svenska och svensk-norska konsulstjänsten 1700-1985 (Malmö 2015) s. 26

8 Müller (2004) s. 79-82

(7)

exporterade material för skeppsbygge, till stater de låg i krig med under bland annat Amerikanska frihetskriget (1776-1783) och de franska revolutionskrigen (1793-1803).⁹ Exakt vad konsulerna skulle rapportera hem om, och till vem, var i alla fall i början av denna period inte tydligt kodifierat, och följaktligen fanns det en stor variation i vad en konsul rapporterade och höll sig informerad om, från enbart prislistor och försäkringspremier till internationell diplomati i området. Slutligen

rapporterade konsuler hem till kommerskollegium om den lokala befolkningen av Svenskar på sina stationeringsorter, och en konsuls diplomatiska immunitet och olika stipulationer i handels- och fredsfördrag gjorde ofta en konsuls hem till den plats som svenska gudstjänster fick hållas för sjömän och andra på orten.¹⁰

Kanslikollegium

Konsultjänsten hade två myndigheter som ansvarade för deras verksamhet och de därför

rapporterade till. Den första är det tidigare nämnda kommerskollegium. Den andra myndigheten, kanslikollegium, skulle också hållas informerade, i teorin om det som inte föll under

kommerskollegium, men mer om detta senare. Kanslikollegium var en myndighet med ett visst släktskap till dagens utrikesdepartement. Kungl. Maj:ts Kansli, en förfader till regeringskansliet och under tidigmodern tid ansvarig för statlig in- och utrikes korrespondens, var efter 1626 organiserat som kanslikollegium, även om dess befogenheter inte var jämförbara med andra svenska kollegier under samma period. Det var presidentkontoret, en avdelning av detta kollegium, som i och med departementsreformen 1840 och andra organisationsförändringar senare skulle komma att bli UD.

Kanslikollegium hade innan kommerskollegiums bildande 1651 ansvar för kontakten med alla svenska ambassadörer och övriga agenter såsom handelskonsuler utomlands. Även efter bildandet av en mer renodlad handelsmyndighet fortsatte konsulerna alltså att rapportera till

kanslikollegium.¹¹

Konsulsstadgan (1793) beskriver en konsuls rapportuppgifter till respektive kollegium på detta sätt:

9 Müller & Makko (2015) s. 29-30

10 Müller (2004) s. 85-90

11 Örjan Romefors, ”Förvaltningen av och arkiven efter sjöfartskonsulaten”, i Leos Müller & Aryo Makko (red.) I främmande hamn: Den svenska och svensk-norska konsulstjänsten 1700-1985 (Malmö 2015) s. 69-72

(8)

At [...] til Commerce-Collegium insända rapport hwart fjerdedels år, eller så ofta

Collegium sådant äskar, om alt hwad märkwärdigt och nyttigt för handelen å den ort han Wistas förefaller, eller hwad från andre orter til hans kunskap derom komma kan,

samt til Cantzlie-Collegium om andre märk-wärdige händelser, efter den instruction eller särskilde befallningar, som honom af Collegio meddelas.¹²

Denna stadga utkom sent under den aktuella perioden för denna uppsats, men kan ses som ett försök att förtydliga vilken slags rapportering som skulle skickas till vem av konsulerna, något som bekant kunde variera kraftigt.

Cadiz och dess roll i Svensk Medelhavshandel

Staden Cadiz, på Spaniens södra kust väster om Gibraltar sund, var landets största handelshamn.

Det var bara till Cadiz som hela det spanska kolonialimperiets varor fick äntra Europa, och det var där den spanska kolonialflottan lade till för att repareras och lasta förnödenheter inför nästa resa till kolonierna. Sveriges stora exportvara, järn, fanns det inte stor efterfrågan på i Spanien, som hade en egen järnproduktion, Cadiz var inte heller en stor marknad för svenskarna, som främst var ute efter salt i sin Medelhavshandel, men detta hittade man generellt på andra orter. Staden var dock

fortfarande en viktig handelsplats, då främst för trävaror, tjära och beck, samt andra material som krävdes vid underhåll och bygge av skepp.¹³ Under perioden skulle svenska skepp dock komma att bli aktiva inom neutral frakt, speciellt under perioder av konflikt mellan stormakterna i Europa, då mindre, neutrala stater kunde frakta varor åt andra, och antalet svenska skepp som köpte ”Algeriska pass”, som var en slags identifikationspapper som förhindrade att bli stoppade av Algeriska kapare på Medelhavet enligt ett avtal med Sverige, ökade under bland annat Österrikiska tronföljdskriget (1740–48), Amerikanska frihetskriget, och under hela franska revolutionsperioden.¹⁴ Cadiz, i sin roll som enda hamn för spanska kolonialvaror, var inte oviktig i denna neutrala fraktsjöfart. De medföljande farorna med neutral frakt var en av anledningarna till etablerandet av konsulat i Medelhavet av Sverige.

12 Johan Axel Almqvist, Kommerskollegium och riksens ständers manufakturkontor samtkonsulsstaten. Administrativa och biografiska anteckningar. (Stockholm 1912–15) s. 140

13 Müller (2004) s. 106-107

14 Müller (2004) s. 146-147

(9)

Hans Jacob Gahn

Författaren av uppsatsens källmaterial, Hans Jacob Gahn (Ibland skrivet som Jean Jaques Gahn), född 1748, var en av de mindre kända medlemmarna av familjen Gahn från denna tid. Han hade åtta syskon som överlevde tidig barndom, och värd att notera är hans bror Johan Gottlieb, som var en känd kemist. Han var bland annat delaktig i upptäckten av Mangan. Mineralen Gahnit är uppkallad efter honom. En annan bror, Henrik, var en respekterad och erkänd överläkare. Om Hans Jacob själv, härefter kallad endast Gahn, finns det mindre information om i släktbiografierna, där det endast nämns att han var konsul i Cadiz mellan 1775 och 1800, som också var hans dödsår. Släkten Gahn var borgare och brukspatroner och härstammade troligtvis från Skottland, och var baserade i området kring Falun. Gahns far var patron av Voxna bruk, som även var Gahns födelseort.¹⁵¹⁶ Förutom sina mer famösa medlemmar han familjen bland annat skrivits och forskats om ur ett nätverksperspektiv, där deras sociala kopplingar till familjen Clason, som ägde Furudals bruk, beskrivs. Gahnfamiljen var alltså en avgjort borgerlig släkt, med intressen inom bruksindustrin och förmodligen i utsträckning handeln i järn och andra metallråvaror. De var dock inte en medlem av den så kallade ”Skeppsbroadeln”, de borgerliga handelsfamiljerna i Stockholm som hade ett stort inflytande över svensk handel och en direkt hand i utnämnandet av handelskonsuler.¹⁷ Gahn verkar dock ha blivit kansliråd och handelsman, och det var i denna kapacitet, och förmodligen sociala band med andra svenska borgarfamiljer, även om dessa band inte är klarlagda, som han blev

utnämnd till handelskonsul. Vad mer som går att veta om Gahn kommer måhända finnas i hans egna skrifter.

15 Gahn, släktbiografi <https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14646>, Svenskt biografiskt lexikon (art av Pontus Möller), hämtad 2019-05-19.

16 Gahn, släktbiografi <https://www.adelsvapen.com/genealogi/Gahn>, hämtad 2019-05-19.

17 Ylva Hasselberg, Leos Müller & Niklas Stenlås, History from a network perspective: Three examples from swedish early modern and modern history c. 1700-1950 (Uppsala 1997) s. 14, 23-24

(10)

Syfte och frågeställningar

Syftet med denna uppsats är att med Hans Jacob Gahn som exempel på en svensk handelskonsul under den aktuella perioden av svensk konsulär aktivitet analysera en svensk handelskonsuls aktiviteter bortom de relaterade till handel, främst då av diplomatisk art. Detta kommer att ske ur perspektivet av hans roll som en potentiell diplomatisk aktör, och utgår från en hypotes att svenska handelskonsuler, i egenskap av att vara personer på uppdrag av svenska staten genom

kommerskollegium och kanslikollegium, men med relativt odefinierade ansvarsområden, kan tänkas ha varit viktiga aktörer i den svenska diplomatiska aktiviteten vid deras postering. Med utgångspunkt i vad som rapporteras hem till kanslikollegium, en myndighet som inte direkt var inblandad i handelsfrågor, kommer Gahns eventuella andra förehavanden studeras. Handlade Gahn i en diplomatisk eller på annat sätt utrikespolitisk kapacitet över huvud taget? I vilken grad agerade Gahn självständigt, jämfört med på uttryckliga order? Hade han kontakter med representanter för andra stater? Gahns posteringsland Spanien var inblandat i flera krig under hans tid som

handelskonsul, hade det några konsekvenser för vilka typ av aktiviteter han tog sig för eller fick i uppgift att utföra? När frågan om Gahn kan ha varit mer än bara en handelsman med ansvar att hålla koll på andra svenska handlande väcks omedelbart flera andra frågor i nästa led.

Den följande frågeställningen är allmänt formulerad eftersom det är de generella slutsatserna som eventuellt skulle kunna dras av exemplet Hans Jacob Gahn som är själva målet med denna uppsats.

– Förutom sin roll inom svensk handel i området, hur kan de svenska handelskonsulernas aktiviteter karaktäriseras?

– Vilka generella slutsatser om konsulers politiska och diplomatiska roll kan man dra av den rapporterade konsulära aktiviteten i Cadiz under 1772-1800?

– Går det att utläsa förändringar i Svenska handelskonsulers aktiviteter beroende på det inrikes- eller utrikespolitiska läget i Spanien?

– Vilken geografisk utsträckning har handelskonsulernas aktiviteter? Är de helt avgränsade till sin posteringsort eller finns det tecken på aktiviteter på en regional eller nationell nivå?

– I vilken grad agerade svenska handelskonsuler självständigt jämfört med som en del av en organisation?

(11)

Tidigare forskning

Den generella anmärkning man kan ha när man tittar på vad som skrivits tidigare om det svenska konsulväsendet i olika historiska är att de verk som finns kan delas upp i tre generella kategorier, där en klart dominerar i antal verk. Den första kategorin består av historiska verk om

unionsupplösningen av Sverige och Norge 1905, där konsulväsendets roll som en av

konfliktarenorna i upptakten till nämnda upplösning är det som behandlas. Dessa verk överlappar inte nämnvärt med denna uppsats undersökningsområde, varken i tid, plats eller art. Den andra kategorin berör den vita slavhandeln i Medelhavet under tidigmodern tid, där de svenska konsulaten i Nordafrikas diplomatiska arbete med gåvor och återköpande av svenska sjömän som förslavats är det huvudsakliga undersökningsområdet. Denna kategori är givetvis mera relevant för denna uppsats, konsuler som diplomatiska aktörer kommer även att vara ett viktigt fokus för denna uppsats. Dock är det är värt att notera är att de Nordafrikanska konsulaten hade ett tydligare diplomatiskt uppdrag än till exempel det i Cadiz hade.¹⁸ Det tredje sammanhanget som

konsulväsendet behandlats i någon anmärkningsvärd utsträckning är som ett ekonomihistoriskt fenomen, främst i samband med utvecklingen av protektionism i olika Europeiska stater, då bland annat i Sverige. Denna kategori leder helt klart i antal verk och kan anses vara den aspekt av det svenska konsulväsendet som det forskats kring utförligast, av naturliga skäl.

En av de större verken om svenska handelskonsuler i deras egenskap av ekonomiska aktörer som producerats är Consuls, Corsairs, and Commerce: The Swedish Consular Service and Long-

Distance Shipping, 1720-1815 av Leos Müller, troligtvis den akademiker som producerat flest verk om det svenska konsulväsendet. Verket består av två fallstudier med syftet att omvärdera olika ekonomihistoriska utlåtanden om dåtidens protektionism. Detta är alltså främst en ekonomihistorisk text med en neoinstitutionell¹⁹ utgångspunkt. Institutionell teori som ett historiskt tolkningsverktyg är ett gigantiskt ämnesområde, men en bra sammanfattning om det Svenska konsulväsendet som institution går att finna i antologikapitlet Konsuler och den institutionella revolutionen av Ferry de Goey.²⁰ Consuls, Corsairs, and Commerce har varit till stor nytta som sammanfattande verk om olika aspekter av en konsuls verksamhet som faller utanför denna uppsats undersökningsområde, så som rent ekonomiska ärenden, men som fortfarande är av vikt för att kontextualisera deras

agerande. Det innehåller även en väl författad översikt över flera nyckelkonsulats historia, däribland

19 Müller (2004) s. 31

20 Ferry de Goey, ”Konsuler och den institutionella revolutionen”, i Leos Müller & Aryo Makko (red.) I främmande hamn: Den svenska och svensk-norska konsulstjänsten 1700-1985 (Malmö 2015) s. 37-54

(12)

Cadiz. Beskrivningen av Gahn i denna bok är relativt kort, och främst baserad på hans brev till kommerskollegium. Det är en av få historiska verk som använt Gahn som en källa, eller ens nämnt honom, och då alltså med ett helt annat material. Även om det finns vissa paralleller kan det även finnas möjliga skillnader i vilken slags bild av Gahns konsulskap som framträder ur hans brev till kanslikollegium.²¹

Saltets Pris: Svenska Slavar I Nordafrika Och Handeln I Medelhavet 1650-1770 av Joachim

Östlund är främst ett verk om svenska sjömän som tagits som slavar av nordafrikanska kapare under tidigmodern tid. Saltets Pris undersöker bland annat de nordafrikanska konsulerna i deras roll som diplomater till de olika barbareskstaternas hov och då främst i deras roll som fredsmäklare med de korsärer som var baserade i dessa stater, samt friköpare av de svenska slavar de tagit.²² Konsuler som diplomatiska agenter i Nordafrika är på ett internationellt plan ett relativt väl undersökt ämne, till exempel har flera artiklar och uppsatser om de holländska konsulerna författats av Erica

Heinsen-Roach. Hon beskriver bland annat hur holländska handelskonsuler i Nordafrika gradvis

”skiftade” i sitt agerande för att bli något som mer liknade diplomatiska agenter.²³²⁴ De svenska konsuler hade dock som sagt ett mer uttalat diplomatiskt uppdrag, och att handelskonsuler blev dem som utförde dessa diplomatiska uppgifter i Nordafrika, istället för att europeiska stater skickade ambassadörer till Tunis eller Alger hade bland annat med motviljan att erkänna vad som i praktiken var de facto självständiga ottomanska provinser som ”riktiga” stater, värdiga en ambassadör.

Sammanfattningsvis kan man säga angående tidigare forskning om svenska handelskonsuler att de historiska avhandlingar och böcker som skrivits om det svenska konsulväsendet främst haft ett fokus på konsulernas roll inom, och påverkan på, svensk handel. De som behandlat diplomatiska aspekter täcker enbart de Nordafrikanska konsulaten. Både vad gäller undersökningsfokus och källmaterial finns det alltså ingen nämnvärd forskning som fokuserar på de ”vanliga” svenska konsulernas diplomatiska förehavanden. Vad finns det som indikerar att en handelskonsul i Spanien inte kunde, i alla fall i någon form, vara diplomatiska aktörer? Detta hål i forskningen uppmuntrade frågan att ställas i denna uppsats.

21 Müller (2004) s. 111-115

22 Joachim Östlund, Saltets pris: Svenska slavar i nordafrika och handeln i medelhavet, E-Bok, (Lund 2014) s. 172

23 Erica Heinsen-Roach, ”Consuls-of-State and the Redemption of Slaves: The Dutch Republic and the Western Mediterranean, 1616-1651”, Itinerario 39:1 (2015)

24 Erica Heinsen-Roach, Consuls, Corsairs, and Commerce: The creation of Dutch diplomacy in the Early Modern Meditteranean, 1596-1699, (Miami 2012)

(13)

En ny diplomatisk historia? - Konsuler som diplomatiska aktörer

Det aktuella forskningsläget innebär att det inte finns någon teoretisk kanon att antingen följa eller ifrågasätta när det kommer till svenska handelskonsulers verksamhet bortom den som

huvudsakligen studerats i modern tid, vilket när det kommer till handelskonsuler med de baserade i Nordafrika som undantag gäller deras handelsrelaterade verksamhet, främst ekonomisk men också dess sociala aspekter, så som stöd till svenska kaptener och sjömän. Eftersom arbetet med denna uppsats har framskridit med hypotesen att det borde finnas tecken på andra typer av verksamhet, hur ska eventuell empiri som indikerar denna “andra“ verksamhet tolkas? Hypotesen att någon typ av politisk eller diplomatisk aktivitet kan komma att finnas i källmaterialet har varit ett av

utgångspunkterna i denna uppsats, även om begreppen “politik“ och “diplomati“ i den aktuella kontexten är otympliga, och missvisande. Skulle det visa sig att det finns spår i källorna som vittnar om att Gahn haft kontakter med personer inom Spanska staten för andra ändamål än de strikt relaterade till hans roll som handelskonsul, i den mån den rollen kan definieras, är det då diplomati eller utrikespolitik? Det går att argumentera för att detta i många fall är samma sak, och i

sammanhang med denna uppsats teoretiska anknytning kommer de generellt sett att behandlas således.

Vad som behövs är en teoretisk ansats för att tolka de aktiviteter som källorna beskriver bortom vad de olika ekonomiska eller institutionella teorierna kan göra. 2008 publicerade John Watkins en inledande artikel i en upplaga av Journal of Medieval and Early Modern Studies på tema diplomati under dessa perioder. Toward a New Diplomatic History of Medieval and Early Modern Europe kom att bli det första större steget i ett försök att bilda en ny teoretisk ansats för att studera diplomatihistoria. Watkins efterfrågar i sin artikel en omvärdering av fältet förmodern diplomati, som han karaktäriserar som en av de mest konservativa och traditionsbundna fälten i hela

historieämnet. Vad gäller denna ”gamla“ diplomatiska historia säger Watkins bland annat:

For English readers, two books published in the middle of the last century dominate thinking about medieval and early modern diplomacy: Donald Queller’s The Office of Ambassador in the Middle Ages (1967) and Garrett Mattingly’s Renaissance Diplomacy (1955). Every general history of diplomacy written in the last forty years bases its account of premodern Europe almost exclusively on these works. This lack of a new

historiographic synthesis has left unchallenged the periodizations and narrative teleologies that structure Queller’s and Mattingly’s arguments. ²⁵

25 John Watkins, ”Toward a New Diplomatic History of Medieval and Early Modern Europe”, Journal of Medieval and Early Modern Studies 38:1 (2008) s. 1-2

(14)

Denna traditionella disciplin lider enligt Watkins av flera svagheter ärvda från dessa två kanonverk.

Svaga, eurocentriska periodiseringar, där den moderna mellanstatliga diplomatin beskrivs som en italiensk uppfinning under renässansen som sprids och driver bort det medeltida mörkret och banar väg för den moderna nationalstaten och dess ambassadsystem, allt enligt eller i motsats till den västerländska modellen. Watkins har fler argument mot den traditionella diplomatiska

historieskrivningen i artikeln, och han tar upp flera verk som enligt honom rört sig i rätt riktning, verk som försöker kombinera diplomatisk historia med social- och kulturhistoria.²⁶ Watkins menar inte att han är den första personen som vill forska om historisk diplomati på detta sätt. Han menar snarare, likt Giacomo Guidici i hans recension av fem böcker skrivna inom detta nya fält, From New Diplomatic History to New Political History: The Rise of the Holistic Approach, att det har funnits flera exempel på verk inom diplomatisk historia som inbegripit den typ av multidisciplinära element som Watkins efterfrågade i minst ett decennium innan hans försök att bilda en

begreppsapparat för det 2008.²⁷ Problemet som kvarstår sammanfattar Watkins i sin slutsats med att i en tid av globalisering och nationalstatens minskande betydelse blir det uppenbart att för att studera den förmoderna och för-nationella tidens diplomati, ”[...] scholars need critical vocabularies that do not assume the greater value and sophistication of nation-based diplomacy.“²⁸

Vad är då denna ”nya diplomatihistoria” som Watkins och flera efter honom har efterfrågat, försökt definiera och även producera forskning utifrån? Rent generellt är det ett försök att ta in flera perspektiv inom forskningen av diplomatins historia, så som genusfrågor, kulturella och sociala aspekter och så vidare. I detta avseende är motivet och metoderna liknande den typ av fokusskifte från ”Great Man history” och whigperspektiv som skett inom många historiska discipliner (och även andra akademiska ämnen generellt), men några decennier efter de flesta. I Historisk Tidskrift för Finland ger My Hellsing och Sophie Holm, postdoktor i Uppsala respektive doktorand i Helsingfors, en beskrivning av ”ny diplomatihistoria” i artikeln Tidigmodern utrikespolitik som kulturhistoria? En presentation av forskningsfältet ’new diplomatic history’. Denna artikel har givit en begreppsapparat på Svenska, och är skriven 7 år efter Watkins artikel, och ger därmed en bild av hur new diplomatic history har artat sig på senare år. De argumenterar att trots en viss teoretisk och metodologisk oenighet kan ny diplomatihistoria kallas just ett nytt fält inom historieforskningen.

26 John Watkins, ”Toward a New Diplomatic History of Medieval and Early Modern Europe”, Journal of Medieval and Early Modern Studies 38:1 (2008) s. 6

27 Giacomo Giudici, ”From New Diplomatic History to New Politichal History: The Rise of the Holistic Approach”, European History Quarterly 48:2 (2018) s. 314-315

28 John Watkins, ”Toward a New Diplomatic History of Medieval and Early Modern Europe”, Journal of Medieval and Early Modern Studies 38:1 (2008) s. 5

(15)

De karaktäriserar, likt Watkins, den gamla skolans diplomatihistoria som en konservativt och omodernt forskningsfält som hamnade i skymundan under social- och kulturhistoriska studier under andra halvan av 1900-talet.²⁹

Vad som enligt Hellsing och Holm är det egentligt ”nya” med diplomatihistorian som nu börjat produceras är dess val av undersökningsobjekt, då de diplomatiska aktörerna som undersöks inom ny diplomatihistoria inte är avgränsat till officiella ambassadörer och statshuvuden. Istället är diplomati ”en kulturbunden aktivitet som skapas av en brokig samling individer vars diplomatiska verksamhet påverkas av deras världsbild, i sin tur formad av deras bakgrund, personliga intressen och relationer”³⁰ som enligt dem dessutom är en bättre representation av diplomati i en tid före en fullt utvecklad koppling mellan stat och nation, och ibland till och med före koncept som nationer.

De olika nätverken av patronage, vänskaper och allianser som vävde in politisk handling i sociala och kulturella sammanhang i en tid innan rollen som diplomat var fullständigt avgränsad och definierad, motiverar detta ökade synfält. De större svagheterna med fältet är enligt

artikelförfattarna en viss eurocentrism, enligt dem inte av någon värre grad än något annat historiskt fält utan snarare en allmän svaghet med discipliner grundade i väst. Enligt författarna har man möjligtvis gått ett steg för långt i försöken att förnya diplomatihistoria och i onödan avfärdat äldre verk som i vissa fall innehöll många liknande försök att bredda källmaterial och undersökningsobjet som idag. Slutligen har detta nya fält, i och med sin unga ålder och relativt låga mått av

metodologisk och teoretisk konsensus vissa problem med gränsdragningar, både vad gäller historisk periodisering och just vad gäller undersökningsobjekt - hur långt från officiella diplomaters arkiv kan man titta och fortfarande anses forska om diplomati? ³¹

New Diplomatic History ser i vilket fall gränsen mellan diplomati och ”annat” som liggandes längre bort från de diplomatiska arkiven än den gamla skolan, och det är också i detta som dess värde vid analysen av detta källmaterial ligger. Kan denna uppsats huvudsakliga undersökningsobjekt, Hans Jacob Gahn, vara en av de individer som hade en aktörsroll inom Svensk diplomati i Spanien? I äldre tiders diplomatihistoria var han inte av direkt intresse, så länge han inte finns direkt omnämnd som delaktig i officiella diplomatiska kontakter i ett arkiv, men denna uppsats har från början

29 My Hellsing & Sophie Holm, ”Tidigmodern utrikespolitik som kulturhistoria? En presentation av forskningsfältet 'new diplomatic history'”, Historisk Tidskrift för Finland 100:4 (2015) s. 550

30 Daniel Riches, Protestant Cosmoplitanism and Diplomatic Culture: Brandenburg-Swedish Relations in the Seventeenth Century (Leiden 2013) s. 4

31 My Hellsing & Sophie Holm, ”Tidigmodern utrikespolitik som kulturhistoria? En presentation av forskningsfältet 'new diplomatic history'”, Historisk Tidskrift för Finland 100:4 (2015) s. 557-558

(16)

producerats med hypotesen att en handelskonsul, på plats i en ekonomiskt och geopolitiskt viktig hamn, med uppdrag att hålla sig informerad om skeenden i det omedelbara området mycket väl kan ha spelat en diplomatisk roll i flera sammanhang. Om det endast är som informatör åt andra svenska diplomater, eller som en initiativtagare till någon typ av politisk eller diplomatisk handling återstår att se. Svenska handelskonsuler är relativt välstuderade, men bara ur ett begränsat antal perspektiv.

Att undersöka i vilken utsträckning en handelskonsul, i egenskap av Sveriges huvudsakliga agent

”på plats” kan tänkas ha agerat i någon av utrikespolitikens olika former är värt att undersöka.

Ett ancillärt men helt kompatibelt teoretiskt ramverk för att analysera vissa aspekter av Gahns konsulskap är Nätverksteori. I uppsatssamlingen History from a network perspective : three examples from Swedish early modern and modern history c. 1700-1950 analyseras Stockholms

”Merchant Elite” under sjutton- och artonhundratalet, där familjen Gahn nämns som en del av denna elits nätverk av borgarfamiljer och sätts in i ett sammanhang av sociala, kulturella och ekonomiska band med de andra familjerna, som dessutom ofta innehade konsulstjänsterna. Att betänka Gahns utnämning till generalkonsul av Cadiz, samt hans kommunikation med andra inom kanslikollegium eller andra handlande på orten i egenskap av att vara en medlem av dessa nätverk kan visa sig fruktbart.³²

Metod- och Källfrågor

Den huvudsakliga källan i denna uppsats är Gahns brev hem till Kanslikollegium i Stockholm.

Breven var antingen adresserade till hela kanslikollegiet, eller till enskilda personer inom organisationen, då huvudsakligen till kanslipresidenten. Dessa är åtskilda från de rapporter som konsulerna skickade till kommerskollegium, vilka var mer renodlat dedikerade till handelsfrågor. I konsulstadgan 1793 bestämdes att konsulernas rapporter till kanslikollegium skulle meddela "andre märkwärdige handelser, efter den instruction eller särskilde befallningar, som honom af Collegio meddelas."³³ Dock ska noteras att Gahns brev till kanslikollegium innehåller minst lika mycket information om handel som om "annat", speciellt under perioden innan denna stadga. Att huvudkällan till uppsatsen består av den ena delen av en oregelbunden korrespondens skapar uppenbara problem med dess förmåga att belysa Gahns aktiviteter. Det går såklart inte att veta varför han rapporterar (eller inte rapporterar) om något, och vissa av dokumenten är svårtolkade

32 Hasselberg, Müller & Stenlås (1997)

33 Konsulsstadga 1793

(17)

utan kontexten av målen för skrivelserna. Till exempel innehåller vissa brev referenser till olika handlingar Gahn utfört, men det är oklart om han rapporterar sina framsteg med att utföra en order från kanslikollegium, eller helt enkelt rapporterar om handlingar han utfört på någon annans order eller eget bevåg. Breven till kanslikollegium är också långt ifrån regelbundna, och det längsta avbrottet i arkiven är strax över fem år (1787-1792). Samtidigt finns det få andra dokument skrivna av eller om Gahn, så det som går att veta om honom i hans gärning som Svensk handelskonsul i Cadiz finns huvudsakligen i dessa brev samt breven till kommerskollegium. Jag har under arbetets gång försökt hålla en hög medvetenhet om svagheterna i materialet.

Förutom materialets inherenta svagheter finns det en annan typ av problematik med att göra denna typ av undersökning med en (huvudsaklig) ensam källa till empiri. En av de metodologiska

praktiker som Hellsing och Holm anser vara utmärkande för ny diplomatihistoria är strävan efter ett varierat källmaterial, inte enbart begränsat till officiella diplomatiska dokument. Här är källvalet enbart halvvägs framme, då en handelskonsuls brev visserligen inte på något sätt är den typ av diplomatiska korrespondens som tidigare varit diplomatihistorians huvudsakliga källmaterial, men det går knappast att anses som ett varierat sådant. Den praktiska anledningen till detta begränsade källmaterial är givetvis en C-uppsats begränsade omfång, och faktumet att materialet kräver en relativt stor bearbetning vilket tidsmässigt inneburit ett stort hinder. Uppsatsens potentiella resultat begränsas av denna ensidighet i källmaterialet. Det är mycket möjligt att starka indikatorer på en diplomatisk eller politisk aktivitet hos Gahn upptäcks i källmaterialet, men detta kommer främst motivera fortsatta studier av handelskonsulernas aktiviteter, snarare än leda till tvärsäkra slutsatser om saken.

När man arbetar med ett källmaterial så som detta, en serie brev som rapporterar om olika händelser, kan det vara nyttigt att genomföra en källkritisk utvärdering av det. De källkritiska kriterierna som denna uppsats utgår ifrån är äkthet, representativitet, tendens, närhet och rimlighet.

Källan har utvärderats utifrån dessa, och de kriterier som den eventuellt brister i har hafts i åtanke under bearbetningen av materialet. Äktheten finns det inga särskilda anledningar att ifrågasätta. Att breven som finns i riksarkivet och är markerade och sorterade som att vara skickade från Gahn till kanslikollegium skulle vara förfalskningar, utan uppenbar anledning, borde kunnas vli avskrivet som väldigt osannolikt. Vad gäller representativitet kan man ställa sig frågan om Gahn var en typisk konsul, med en korrespondens som var jämförbar med andra konsulers. Nu har ingen annan konsuls korrespondens till kanslikollegium undersökts av mig i någon vidare utsträckning, men på ett ytligt plan, sett till antal brev och de generella ämnena de berör är de jämförbara. Det har aldrig utförts

(18)

någon bred komparativ studie av vad olika svenska konsuler skrev om till kanslikollegium, så detta är ett antagande som kan komma att motbevisas i framtiden. En av de viktigare källkritiska frågorna man bör ställa när man använder detta källmaterial är om Gahns brev kan misstänkas vara

tendentiösa, alltså om han haft någon anledning att ljuga eller överdriva, eller för den delen

underdriva. Om Gahn rapporterar om ett misslyckande som någon annan persons fel, försöker han bara skjuta ifrån sig ansvar? Påstår han saker, till exempel rykten om krig som verkar osannolika, eller som vi i efterhand vet inte stämde, med uppsåt eller oaktsamhet? I en tid när det kunde ta många veckor för ett brev att nå andra sidan Europa, och man är kanslikollegiums huvudsakliga rapportör från orten kan ett misslyckande lätt förklaras bort utan att ens lögn avslöjas. Beroende på vilken händelse Gahn beskriver kan det finnas olika anledningar att misstro honom. Vad gäller närhet är det också det individuella fallet som avgör källmaterialets styrka. Händelser i Cadiz som Gahn rapporterar om på plats, och inom någon vecka, kan anses ge honom en utomordentlig närhet.

Rapporterar han om ett sjöslag utanför Cadiz baserat på hörsägen i tredje hand, kan närheten dock inte anses densamma. Detta är åter en punkt där man måste vara vaksam i läsningen av breven, vilka händelser uppger Gahn att han varit närvarande vid, och vilka vidareförmedlar han från andra källor? Slutligen kriteriet rimlighet, vilket såklart också måste bedömas per varje individuella rapporterade händelse eller annan information. Som tidigare indikerat bör man vara uppmärksam på om uppgifterna i materialet enbart är vidareförmedlat skvaller, eller liknande opålitlig information.

Konsulerna skulle rapportera saker av intresse utöver det som rörde kommerskollegium till kanslikollegium. Förutsatt att motiv fanns kan det finnas risk att rykten vidareförmedlas eller händelser kryddas på annat sätt.

Källmaterialet, samt dess svagheter vad gäller kontext och tolkning, ledde till att valet av metod blev enkelt. Den huvudsakliga metoden för att analysera källmaterialet är av naturliga skäl textanalys, eftersom det krävs ett stort mått av bearbetning och tolkning av breven. De ska läsas, renskrivas, begrepp ska tolkas och i vissa fall översättas. I textanalysen har jag letat efter

beskrivningar av handlingar eller skeenden som ur ett New Diplomatic History-perspektiv kan klassas som diplomatiska, eller vara kopplade till diplomatiska handlingar. Det kan vara rapporter om kontakter med representanter för andra stater, förmedlande av information om andra staters förehavanden eller dylikt. Man får även vara vaksam efter mer indirekta indikatorer på denna typ av aktiviteter, så som referenser till att Gahn står i någon slags kontakt med personer inblandade i diplomati. Vilka slutsatser som dragits av direkta uppgifter från källmaterialet, samt vilka som bygger på en analys av samma uppgifter, frånvaron av uppgifter, språkval i breven och så vidare

(19)

kommer att vara tydligt angivet i uppsatsen. Kategoriseringen av breven har hållits på en relativt enkel nivå, då det är ett för litet antal brev för att få fram någon utförligare statistik om mottagare eller ämnen. Breven har generellt sett analyserats kronologiskt, och de olika uppgifterna i empirin har sedan delats in efter tema, vilka slags förehavanden de handlar om. En ancillär källa är de brev som en av Gahns vicekonsuler, Christernin, skickade till den Svenska ambassadören i Madrid, förmodligen på Gahns anmodan. Dessa har på grund av tidsbrist inte utnyttjats till den grad de kunnat, då endast ett av dem är ordentligt inkorporerat i undersökningen. Dessa brev är fortfarande relevanta i egenskap av att de var de enda brev som skickades från Cadiz till Madrid under denna tid, och värda att undersöka närmare i framtiden.

Undersökningens upplägg

Uppsatsens kärna är en presentation och analys av innehållet i Gahns brev till kanslikollegium, utifrån en hypotes stödd på New Diplomatic History - att Gahn mycket väl kan ha varit en diplomatisk aktör, och att om så är fallet bör det finnas indikatorer på det i detta källmaterial.

Breven kommer huvudsakligen presenteras kronologiskt, så att någon typ av narrativ stomme i Gahns konsulskap framträder. Med hänvisning till att demonstrera eventuella förändringar i Gahns aktiviteter utefter samtida händelser var det nyttigt att behålla denna struktur. Med viss

överlappning är olika ämnen mer eller mindre framträdande under vissa perioder av Gahns karriär, vilket avspeglas i de brytningar och undantag i kronologin som gjorts. I och med att varje brev presenterats kommer den kunskap det medför sammanfattas och analyseras, innan det nästa brevet i kronologin presenteras. Mängden bakgrundsinformation och kontextualisering som behövts har motiverat en uppdelning av detta mellan inledningen, som ger en överblick över Svensk

utrikeshandel under perioden, uppsatsens undersökningsobjekt Gahn, konsulväsendet och staden Cadiz, och utvikningar om pågående krig och andra samtida händelser som presenteras i

undersökningskapitlen i anknytning till de specifika brev där det kan anses vara relevant för att kontextualisera innehållet.

(20)

Undersökning

Gahns första år - 1773-1779

Det allra första brevet som Gahn skickar in är adresserat till både kommers- och kanslikollegium som respektive helhet. Brevets huvudsakliga innehåll är vad som kan karaktäriseras som en proklamation av avsikter, målsättningar och förmågor från Gahn, i och med att han alltså blivit utsedd till generalkonsul i Cadiz. Han beskriver i ett långt stycke hans målsättning att utföra arbetet som handelskonsul till sin yttersta förmåga, hur tacksam han är för utnämningen och hur motiverad han är att göra sig förtjänt av förtroendet som investerats i honom i och med utnämnandet till posten. Utöver denna del innehåller brevet en del inte oviktiga praktiska detaljer. Gahn beskriver hur processen går till när en utnämning till handelskonsul godkänns av Spanien, först av ”Junta af Collegii d Comasul” i Madrid och sedan av den spanska monarken, samt de uppgifter om den nya handelskonsulen som måste intygas av Sverige. Dessa steg säger Gahn att sändebudet som skickade hans konsulsdiplom ”till tidens winnande, säger sig dessa omständigheter förbigådt”, och Gahn kan alltså nu inte skicka in sitt diplom för att godkännas av Spanjorerna. Däremot har han fått ta del av sparade rapporter och protokoll om handeln i Cadiz av sin företrädare, konsul Dreyer, samt

”underrättelser, som med handelsämnen gemenskap äga kunna och berättelser om de derwid förfallande omständigheter”.³⁴ Alla dessa komplikationer har satt Gahn overksam på plats i Cadiz, men han verkar då ha samlat in egna uppgifter om handeln vid sidan av de rapporter han fått, och skrivit en egen analys av den dåvarande situationen för svensk handel i Cadiz. Denna, samt en essä om trävaror, är bifogade med detta första brev.

Gahns första brev innehåller flera indikatorer på vad som under åtminstone den första halvan av hans konsulskap är ett återkommande problem, det vill säga komplikationer vad gäller

kommunikation och förseningar i olika skeenden. Om man skall tro honom i hans beskrivning av dessa förseningar som generellt utanför hans kontroll, eller om man kan anta att han var lika kompetent som sina kollegor och överstående, är oklart. I breven hem till kanslikollegium kommer Gahn i vilket fall endast ta upp andras tillkortakommanden, som i detta fall den budbärare som bar på hans konsulsdiplom. I vilken anda man skall ta Gahns generellt överdådiga komplimanger och försäkringar om hur lojal och hedrad han var är sett bara till detta brev oklart, men man kan spekulera att det generellt handlar om rena formaliteter. Den bifogade texten om handeln i Cadiz,

34 Consul Gahn till Kommers- och Kanslikollegium 8/7 1773, Konsulers i Cadiz brev 1696-1808, (II) Vol. 53, Diplomatica Hispanica 1572-1809 (2108), (RA), (23)

(21)

titulerad ”Om handeln i Cadiz i allmänhet” skickades till både kommers- och kanslikollegium, men var generellt en ren ekonomisk skrift. Bilden som ges av svensk handel i staden är att efterfrågan på svenska exportvaror var låg, och marknaden för fraktuppdrag gick långsamt. Gahn beskriver svensk handelsaktivitet i Cadiz som svag i jämförelse med andra länders handelsmän.³⁵

Det enda brev Gahn skickar innan han blir konfirmerad som svensk konsul i Cadiz är ett kort svar på en befallning från kanslikollegium, skrivet den 14 december 1773, om att han ska hålla det svenska Amiralitetskollegiet underrättat om ”de Permitterade Amiralitéts officerare, Cadetter och under officerare som på denna orten anlända eller wistas, tillika med deras förehafwande och förhållande ”.³⁶ Gahn bekräftar att han skall utföra denna uppgift. Allt inom brevet talar för att det endast är svenska officerare som han skall hålla Amiralitetskollegiet underrättat om, men man kan notera att det aldrig uttryckligen specificeras av Gahn. Det finns två generella möjligheter vad detta brev betyder. Antingen ville kanslikollegium ha rapporter om svenska officerare i Cadiz på ett liknande sätt som handelskonsuler skickade rapporter om vilka svenska handelsskepp som passerade deras områden, eller så är det utländska militärers posteringar och ”förehafwande och förhållande” de vill hållas underrättade om av någon anledning. Enkelt konstaterat kan man säga att kanslikollegium vill ha uppgifter av Gahn, men det är oklart om de är av inrikes- eller

utrikespolitisk art. Utan ett exemplar av brevet han svarar på att studera går det dock inte att påstå något mer om den saken.

Den 11 Augusti 1775, nästan två år senare, skickade Gahn ett brev addresserat enbart till Presidenten för kanslikollegium. Det är främst skickat för att konfirmera att Gahn till slut blivit officiellt godkänd som svensk ordinarie konsul i Cadiz, och det följs av ett personligt, mycket underdånigt meddelande till kanslipresidenten där han lämnar en övertygelse om sin lojalitet och meddelar att han söker presidentens “beskydd“ i och med dennes närhet till tronen.³⁷

Det som är värt att notera med detta brev är för det första att Gahn fick vänta flera år på att bli officiellt utnämd som konsul när han väl var på plats i Cadiz, vilket inte är särskilt effektivt. De olika problemen kring hans godkännande av spanjorerna har konstaterats, men om detta var en

35 Consul Gahn till Kanslikollegium 8/7 1773, Konsulers i Cadiz brev 1696-1808, (II) Vol. 53, Diplomatica Hispanica 1572-1809 (2108), (RA), (23)

(22)

”normal” försening i sådana här ärenden för tidsperioden är okänt. För det andra går brevet att sätta in i kontexten av tidigmoderna institutioners icke-proffessionella organisation, med personliga anknytningar i ett nätverk som en av stommarna i dess arbete. Meddelandet är kort och enkelt, men är skrivet på ett helt annat sätt än de brev med fler avsedda mottagare inom kanslikollegium.³⁸ Det första ärende Gahn kontaktar kanslikollegiet om som officiell konsul är en typisk uppgift för en handelskonsul, i egenskap av att vara en central figur bland svenska handelsmän och sjömän på orten. I detta fall har Gahn agerat som en mellanhand som kommunicerade till den handlande ”And.

Hagström” - troligtvis vicekonsul Andres Hagström³⁹, att han fått en kallelse till ”Rådhufwu-rätten”

i Helsingfors. Målet gällde den nyligen avlidne ”J. Abr. Clason”, som var skyldig Hagström pengar, och för att få sin fordran av dödsboet måste han alltså svara på kallelsen, samt avlägga en ed. Vad det verkar skulle detta göras snarast, och eftersom Gahn inte tyckte att en ed given i en spansk domstol skulle duga, fick Hagström avlägga denna ed till Gahn istället. Hans intyg på avlagd ed samt Hagströms svar på kallelsen bifogades med brevet. Att handelskonsuler är mellanhänder i denna typ av kommunikation är som sagt typiskt för perioden, men hur vanligt det var för dem att ta emot eder på detta sätt i en domstols ställe är oklart. Gahn uttrycker en viss osäkerhet att hans intyg om avlagd ed skulle godtas, vilket kan indikera att det inte var praxis.⁴⁰

Från Gahns första handfull år som handelskonsul i Cadiz finns knappt ett brev per år i

kanslikollegiums arkiv, och brevet som skickades i februari 1777 är dessutom det kortaste. Det är en enkel notis, adresserad enbart till kanslipresidenten, om att brevet han fått att skicka vidare till

”Consuln Wenström”⁴¹, troligtvis Johan Magnus Wenström, som var generalkonsul i Tanger 1775- 1787,⁴² hade skickats vidare över Gibraltar sund, som Gahn kallar ”wår wanliga och altid säkra postgång”.⁴³ De svenska konsulerna baserade i Nordafrika hade ett mer renodlat diplomatiskt uppdrag än andra handelskonsuler. Att Gahn försäkrar om att posten skickats vidare på säkra vägar kan indikera någon typ av hemlig eller åtminstone viktig kommunikation till denne Wenström. Med bara detta korta brev som grund går det inte att konstatera något säkert.

39 Müller (2004) s. 113

42 Svenska konsulers skrivelser till Kung. Maj:t och kanslipresidenten 1764-1809, (II-IX), Diplomatica Maroccana 1698-1809 (2112), Riksarkivet (RA)

(23)

Vad som sedan följer är en period av frånvaro från Cadiz, då Gahn verkar ha varit på permission i Sverige. Det är en ansökan om en förlängning på den aktuella permissionen från sin tjänst, författad av Gahn på okänd ort och eftersänd till kanslikollegium som är den huvudsakliga källan till kunskap om denna ledighet. Gahn meddelar att han varit i Sverige sedan april 1777, och nu när brevet författades, den 12 Mars 1778, behövde ytterligare ett års permission från sin tjänst innan han kunde återvända. Orsaken han uppger till förseningen är “oundwikligt drögsmål“ på hemfärden från Cadiz på “handlande orter“, samt olika händelser väl i Sverige av både personlig och “allmän“ art. Här nämnde Gahn också att han hade en ”Vicarius”, eller vicekonsul, tillsatt med kanslikollegiets tillstånd på plats i Cadiz under hans frånvaro.⁴⁴ I Gahns brev till kommerskollegium framgår det att det är Anders Hagström, den person som ett par år tidigare kallats till Helsingfors och som även var vicekonsul under Gahns föregångare Dreyer han refererade till.⁴⁵ Eftersom han ville besöka flera handelsstäder även på tillbakaresan “till kunskapens och bekantskapers samlande“ ville han alltså ha sin ledighet förlängd till årsslutet.⁴⁶

Denna första av två längre permissionsperioder som det finns uppgifter om i källorna verkar

huvudsakligen ha varit en privat resa för Gahn. Här är ett exempel på en källa där frånvaron av viss information leder till vissa slutsatser. Gahn beskriver bland annat att han var i Sverige av personliga skäl, men även i “allmänna“ affärer. Handelskonsuler levde huvudsakligen på egna medel, så att de ibland behövde bedriva affärer för det egna uppehället i deras egenskap av handelsmän finns det belägg för, och det verkar vara detta som Gahn främst har haft för sig. Gahn beskriver att han blev fördröjd på flera orter på vägen hem, och planerade att stanna till på andra platser flera gånger på tillbakaresan. Hur man skall tolka det är inte helt säkert, men det finns bara ett par få referenser till förehavanden som skulle vara till nytta i tjänsten. Huvudexemplet på detta är att han anser det nödvändigt att stanna till på flera Finska orter för “Trä- och öfriga handelns upbringande“. Gahn beskriver dock vilka orter han tänker besöka, samt arten av sina förehavanden ,väldigt allmänt eller inte alls, vilket verkar vara ett tecken på att permissionens huvudsakliga motiv var bedrivande av privata affärer. Man kan anta att även om den information av handeln han samlade in, samt de kontakter han knyter, skulle kunna vara till nytta för kommerskollegium så nämns i vilket fall inga fler detaljer om dessa i breven till kanslikollegium. Dessutom fanns det redan Svenska

handelskonsuler i många hamnar och handelsorter norr om Cadiz vars uppdrag var att samla in denna typ av information från dessa områden för statens räkning. Generellt sett uttrycker Gahn sig

45 Müller (2004) s. 113

(24)

inte heller i ordalag som tyder på att han samlar in information åt någon annan. Det ligger alltså nära till hands att anta att Gahn främst besökte dessa orter för egen del.

Gahn meddelade den 5 Januari 1779 i ett brev till kanslikollegium att han återkommit till Cadiz, och inväntar nya order. Detta brev är antingen enbart menat att informera om att han anlänt vid sin post, och den innehåller den typ av komplimanger, övertygelser om Gahns lojalitet och samarbetsvilja och efterfrågan om “beskydd“ som i andra brev skrivna direkt till presidenten, men om det stämmer att Gahn gjort sin resa enbart i personligt ärende är brevet en mer direkt upplysning om att han åter igen är “i tjänst“ som handelskonsul.⁴⁷ I vilket fall finns inga brev från Gahn i arkivet under en 2-års period efter detta meddelande.

Kapade skepp och konkurser - 1780-1793

Det första brev av substans från Gahn efter hans återkomst till Cadiz 1779 vittnar dock om att många av Gahns aktiviteter inte finns dokumenterade i kanslikollegiums arkiv, och flera av korrespondenserna Gahn redogjorde för i detta brev är troligtvis förlorade. Det är åter ett brev adresserat till kanslipresidenten, där Gahn beskriver ett problem med Svenska handelsskepp som stoppats av spanska staten och kvarhållits i Cadiz hamn, för vad som verkar vara någon slags rättslig process. Gahn undviker att gå in i detalj på dessa fall, eftersom “Det skulle bli altför långt, att här detaillera alla dessa måls särskilta beskaffenhet, eller att ens ådagalägga deras allmänna art och utseende“⁴⁸, men det finns bara ett fåtal olika anledningar till att skepp skulle stoppas och drivas rättsliga mål mot på detta sätt, antingen i någon slags skuld eller handelstvist, eller så har de stoppats för att de fraktade varor åt en stat Spanien var i krig med. Troligtvis hade skeppet stoppats av Spanjorerna för att de misstänktes frakta brittiska varor, då Spanien 1779 äntrat Amerikanska frihetskriget på den Amerikanska sidan med Frankrike.⁴⁹⁵⁰

Att neutrala skepp, alltså skepp från stater inte inblandade i ett krig, stoppades av en av de stridande parterna för att de misstänktes frakta fiendens varor var ett återkommande problem, speciellt för mindre nationer. I och med Franska revolutionen och Napoleonkrigen kommer beslagstagandet av

49 Müller (2006) s. 113

50 Övergripande om konflikt, <https://en.wikipedia.org/wiki/Spain_and_the_American_Revolutionary_War>, hämtad 2019-05-21.

(25)

Svenska skepp igen, som under detta krig, bli ett stort problem. I första hand var detta ett ärende för kommerskollegium, och Gahn beskriver hur han dragit sig för att ta upp dessa ärenden med

kanslipresidenten utan en uttrycklig order om detta, vilket kan betyda att detta brev är ett svar på en fråga om situationen för de Svenska handelsskeppen från denne. I vilket fall skriver Gahn här att han har en “postdagelig“ korrespondens med den Svenska ambassaden i Madrid om “dessa och alla andra dylika eller politiska ämnen“, men att han dessutom skrivit 15 separata brev till olika personer inom kommerskollegium. Gahn verkar frustrerad över att inte ha fått ett enda svar på dessa brev, då parterna i de aktuella målen enligt honom själv skriver till honom med sina klagomål, inklusive krav på “ersättning för deras lidande, som de till äfventyrs tro mig med någon försumlighet warit orsaken till“⁵¹. Gahn anhöll i och med detta brev om hjälp från kanslipresidenten med dessa ärenden istället, och brevet avslutas med de vanliga formaliteterna och tacken för kanslipresidentens ynnest och beskydd.

Det finns ett par framträdande saker man kan konstatera baserat på informationen i detta brev. Den första är att det troligtvis finns mycket mer man kan lära om Gahns eventuella politiska och

diplomatiska förehavanden i andra arkiv eller andra källor än den huvudsakliga källan för denna uppsats. Han beskriver själv att han är i kontakt med ambassaden i Madrid, bland annat då gällande rättstvister inbegripande Svenska handelsskepp, en vanlig uppgift för handelskonsuler, men även i vad han beskriver som “alla andra dylika eller politiska ämnen“. Exakt vad dessa ämnen kan vara kan inte konstateras här, och korrespondensen mellan Madrid och Cadiz (som främst verkar ha skett mellan ambassaden och Gahns vicekonsul Christernin) finns för tillfället bara tillgängligt från och med år 1795, alltså 14 år efter dessa händelser. Vidare angående detta kan man konstatera att Gahn själv anser sig vara inbegripen i olika politiska förehavanden. Han har i alla fall enligt egen utsago en korrespondens om dessa ämnen med den svenska ambassadören i Madrid. Det finns troligtvis mera material från dessa år i arkiven att upptäcka i framtiden.

Det andra man kan säga om detta brev är att det vittnar om en myndighet med en grad av

oprofessionalitet som för moderna människor måhända höjer på en del ögonbryn. Spanien äntrade kriget samma år som Gahn återvände till Cadiz; 1779. De hade sedan börjat stoppa skepp de misstänkte fraktade varor åt britterna. Gahn skriver brev till specifika personer inom

kommerskollegium som han trott kunnat hjälpa honom, utan att få några svar. Det är mycket möjligt att Gahn skrivit till kommerskollegium om kapade Svenska skepp i dessa två år fram till 1781, då

(26)

han nu till slut kontaktar presidenten av kanslikollegium istället. Talande är också att Gahn i sitt sökande på hjälp med att hantera den aktuella situationen inte motiverade vem han kontaktat med deras faktiska ansvarsområden, som med konsulen som paradexempel kunde vara väldigt dåligt definierade, utan snarare att de personerna han kontaktat är de han “trodt kunna bidraga till deras andragande och understödjande“⁵². Att svenska statsärenden bedrivs på detta sätt kan mycket väl härledas till att detta är en period med en relativt låg grad av professionalisering inom stater, där samarbetet mellan personer var baserad på privata band snarare än just professionella. I detta brev ber Gahn presidenten för kanslikollegium, som enligt Gahn själv inte alls är den som i första hand har hand om eller ens behöver bli informerad om denna typ av situationer gällande Svenska handelsskepp om hjälp.⁵³ I en bokstavlig läsning av detta brev anser sig Gahn kunna be om eftersom han är under kanslipresidentens “beskydd“. I kontexten av brev av denna art kan man också fråga sig om man skall bortse från de olika underdåniga övertygelserna om lojalitet och bönerna om beskydd som enbart smicker och formaliteter, då de i en ineffektiv organisation mycket väl kan ha fyllt en faktisk funktion. Om Gahn fick den hjälp av kanslipresidenten han bad om för att lösa situationen med de stoppade skeppen finns det dock ingen uppföljning på i arkivet, så detta går ej att konstatera något om.

Nästa brev till kanslikollegium från Gahn kommer först fyra år senare, 1785, och är väldigt kort.

Värt att notera är även att detta är början på en period där Gahn verkar ha använt en annat person att ta diktamen av honom, och teckenstil och stavning är dramatiskt annorlunda under en period. Det angår konkursen av Weyland & Söner, som antagligen var ett handelshus med någon slags

inblandning i handeln i Cadiz fram tills dess. Detaljerna är få, men Gahn verkar ha haft någon slags kontakt med handelshusets kreditorer, inte en ovanlig uppgift för konsuler när det gäller svenska handelshus.⁵⁴ Redan nästa år skickar Gahn ett brev av liknande karaktär. Denna gång är det

”Ammiralitets Lieutnanten Olof Tahlerantz” som är inblandad i någon slags konkursaffär. Vad det verkar svarar Gahn på en befallning att Tahlerantz skall åka hem till Sverige, så det kan vara frågan om en annan typisk uppgift för en handelskonsul, att hjälpa svenska sjömän hem om de inte har egna medel, vilket alltså verkar vara fallet här.⁵⁵ Dessa två ärenden verkar vara liknande det med Hagström från 1776, även om de tre olika ärendena tekniskt sett var av olika karaktär, en berör ett

(27)

dödsbo, den andra ett handelshus i konkurs och den tredje en individ i personlig konkurs i behov av ekonomisk hjälp, är Gahns roll liknande. Han agerar som en kommunicerande mellanhand. Istället för att kalla Hagström till domstol med ett brev till honom har man skrivit till Gahn. Om

kreditorerna till handelshuset som gått i konkurs inte var svenska, vilket i och för sig inte är

klarlagt, får Gahn sköta kommunikationen med även dem. Vad dessa ärenden illustrerar är konsuln som representant för den lokala svenska befolkningen, både till staten och till andra nationer.

I december 1787 skickade Gahn ett brev till kanslipresidenten om ett antal olika ärenden. Först och främst med ett svar på en befallning att ”understödja” den avlidna konsuln Jacob Martin Bellmans efterlevande⁵⁶, vilket förmodligen enbart innebar den änka han gifte sig med i Cadiz, Isabel Ignacia Maria Rosa Bohorquez, då de inte hade några barn tillsammans. Bellman, släkt med nationalskalden Bellman, var handelskonsul i Cadiz 1744-1766, men blev därefter avskedad. Värt att notera är att Bellman konverterade till Katolicismen innan han gifte sig 1768, vilket alltså var efter att han lämnat sin tjänst.⁵⁷ Hans brev till kanslikollegium upphör 1761, så en brist i kommunikationen hem kan ha varit en faktor i hans avsked. Trots allt detta får nu Gahn, i och med Bellmans död 1786, order om att ge vad som kan antas vara ekonomiskt stöd till hans fru. Exakt hur och varför man ansåg det nödvändigt att ge detta stöd är oklart ur dagens kontext, men om man begrundar att det bara delvis är en professionell relation som hittils framträtt mellan Gahn och kanslipresidenten, kan man anta att en liknande personlig (icke-professionell) relation funnits mellan Bellman och vissa individer inom kanslikollegium. Oavsett varför han avskedades kan de ha haft en skyldighet att hjälpa hans efterlevande vid hans död, en slags ”pension” för hans fru om man så vill. Inga summor eller liknande detaljer diskuteras.

Det andra ämnet Gahn tar upp i brevet är en personlig gratulation till kanslipresidenten, som blivit upptagen i den kungliga Nordstjärneorden. Detta kan man se även i brevens titulering, där Gahn nu började titulera kanslipresidenten som medlem i denna orden. Han avslutar brevet på ett sätt som illustrerar den personliga aspekten som finns i Gahns relation till sin chef:

57 Biografi, Bellman <https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18440>, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ivar Simonsson.), hämtad 2019-05-08.