Framställningen av kvinnor i musikjournalistiken

Framställningen av kvinnor i musikjournalistiken

En fallstudie av musikmagasinet Groove

Mitra Björk Tahmirpour

C-uppsats 2011 Handledare: Lars Berglund Institutionen för musikvetenskap

Uppsala universitet

Abstract

Syftet med denna uppsats är att ur ett genusperspektiv belysa hur kvinnor framställts i 00-talets musikjournalistik. Tanken är att, genom en fallstudie, uppmärksamma genus som en pågående konstruktion och visa hur denna konstruktion återkommande reproduceras i medier idag.

Genom en analys av utvalda omslagsbilder och reportage i musikmagasinet Groove har det framkommit att skillnader finns i framställningen av de olika könen. Journalistens språkstil och fokus i texten varierar beroende på den intervjuades kön då kvinnor beskrivs utförligt, både till det yttre och hur hon är som person, medan det fokuseras på musiken snarare än personligheten när det gäller manliga artister. Vidare uttrycker journalisten ofta förväntningar på den kvinnliga artisten, för att sedan visa att hon egentligen är det motsatta. Detta är ett inslag som sällan förekommer i reportage om manliga artister, där istället frågor om politik och ekonomi får utrymme. Överlag används ett stereotypt sätt att beskriva män och kvinnor på, och detta gör könsmaktsordningen statisk medan genusskillnaderna fortsätter att reproduceras.

Sammanfattningsvis får de kvinnliga artisterna i Groove stå för det personliga och familjära medan männen framställs i sin yrkesroll, som professionella musiker. Detta resultat har visats sig stämma överrens med tidigare forskning med den skillnaden att kvinnliga artister i Groove ibland antar en mer manlig image och då porträtteras som en ofullgången man.

Innehållsförteckning

1. Inledning ... 6

1.1 Syfte... 6

1.2 Material och avgränsningar ... 6

1.3 Text- och bildanalys ... 7

1.4 Genusteori ... 8

1.4.1 Genuskontraktet ... 8

1.4.2 Härskarteknikerna ... 9

1.4.3 Hon – tre formler ...10

1.5 Tidigare forskning ...10

1.6 Disposition ...12

2. Kvinnan på bild ...13

3. Kvinnan i text ...18

3.1 Intervjusituation och omgivning ...18

3.2 Den beroende kvinnan och den oberoende mannen ...20

3.3 Kvinnan som privatperson och mannen som professionell yrkesutövare ...21

3.4 Journalistens förväntningar på den kvinnliga artisten...23

3.5 Stereotyper ...24

3.5.1 Rockstjärnan...25

3.5.2 Modersgestalten ...26

3.5.3 Pojkflickan ...27

3.5.4 Manliga stereotyper ...28

4. Slutdiskussion ...32

5. Käll- och litteraturförteckning ...34

6

1. Inledning

Varje svensk konsumerar ungefär sex timmar media om dagen i form av reklam, musik och tidningar,¹ därför är det inte konstigt att medierna har så stort inflytande i samhället. Genom media påverkas människans värderingar och uppfattningar om världen och samhället och därför är det viktigt att undersöka vilka normer som förmedlas till mottagaren. Frågan om hur medierna skildrar män och kvinnor är central. Vad presenteras som norm och vilka är ”de andra”?

Forskning har visat att kvinnor inte alltid ses som individer utan som en del av ”kollektivet kvinnor” i yrkeslivet. En läkare betraktas inte som läkare utan som kvinnlig läkare. En chef är inte bara chef utan en kvinnlig chef.² Min undran är om detta speglas även i musikjournalistiken, eller om artister behandlas lika i text och på bild, oavsett kön.

1.1 Syfte

Syftet med denna uppsats är att ur ett genusperspektiv belysa hur kvinnor gestaltats och framställts i 2000-talets musikjournalistik. Fokus ligger på Groove, det populära gratismagasinet under 00-talet. Uppsatsen syftar till att uppmärksamma genus som en pågående konstruktion och visa hur denna konstruktion återkommande reproduceras i medier idag. Min analys av tidskriften Groove ska ses som ett exempel på detta.

1.2 Material och avgränsningar

Det Göteborgsbaserade musikmagasinet Groove startades 1995 av Jörgen Westman under namnet Magazine Groove och var då ett lokalt punkfanzine, en tidning skriven av fans – för fans. I en ledare 2008 skriver den nuvarande chefredaktören Gary Landström att ”nu är vi en bred musiktidning med förankring i hela Sverige. Vi har växt, blivit bättre men alltid varit nyfikna på spännande musik. Och vi är fortfarande indie”.³

I samband med en nysatsning år 2000 gjordes layouten om från grunden och namnet kortades ner till enbart Groove. Tidningen nådde då en upplaga av 75000 exemplar och distribuerades delvis via skivbutiker och caféer som ett reklamfinansierat gratismagasin, delvis som prenumeration.

1 Linda Fagerström & Maria Nilson, Genus, medier och masskultur, (Malmö, 2008), s. 25.

2 Yvonne Hirdman, Genus – om det stabilas föränderliga former, (Malmö, 2001), s. 59f.

3 Gary Landström, Groove 5, (Göteborg, 2008), s. 4.

7

Tidningen gavs ut med mellan åtta och tio nummer per år och som prenumerant fick man exklusiva cd-skivor till vissa nummer.

Den oberoende musiktidningen gavs ända till år 2010 ut av Musiktidning i Göteborg AB. I början av 2011 lades papperstidningen ner på grund av finansiella och tidsmässiga skäl. En möjlig fortsättning som nättidskrift är enligt redaktionen inte utesluten, men under maj 2011 har hemsidan ännu inte uppdaterats med nytt material.⁴

Då senare nummer av tidningen har varit svåra att få tillgång till har endast utvalda nummer mellan 2000 och 2008 använts. Med hänsyn till uppsatsens omfattning analyseras bilder övergripande med endast några få utvalda exempel. Fokus ligger på det kvinnliga könet i förhållande till det manliga och då tidsaspekten fått styra har ingen direkt koppling till ålder, genre eller etnisk härkomst inkluderats i analyserna, även om detta sannolikt har väsentlig betydelse för hur artisterna porträtteras.

Då kunskap om omständigheter kring intervjusituation och journalistens värderingar saknas, fokuseras på texter och bilder som fristående objekt, inte journalistens intentioner med dessa.

1.3 Text- och bildanalys

Då området genus i musikmedia är mycket stort är en avgränsning nödvändig. Uppsatsen har därför utformats som en fallstudie över tidskriften Groove, som här får representera det breda fältet musikjournalistik. Genom att studera texter och bilder ur detta musikmagasin och tolka dessa mot bakgrund av en genusteoretisk kontext urskiljs skillnader i hur män och kvinnor framställts under det senaste decenniet. Analyserna har strukturerats mot bakgrund av några centrala teoretiska begrepp så som Yvonne Hirdmans genuskontrakt och Berit Ås härskartekniker, men även genom skilda fokus så som till exempel omgivning och intervjusituation, skillnaden mellan privatperson och professionell yrkesutövare samt förekomsten av stereotyper. I bildanalysen har endast omslagsbilder analyserats. Detta eftersom en tidnings omslag är det första läsaren möts av och därför också ger läsaren ett första intryck av tidningen som helhet.

Denna metod valdes främst eftersom en kvantitativ analysmetod ej hade gett de resultat som krävs för att uppfylla syftet med uppsatsen. Resultaten som söktes var de underliggande och stereotypa skillnaderna i framställningen mellan man och kvinna. Det statistiska resultatet hade snarare visat den antalsmässiga dominansen, vilket i denna uppsats med hänvisning till syftesformuleringen endast konstateras.

4 Göteborg Nonstop, (besökt maj 2011), <http://goteborgnonstop.wordpress.com/2010/02/07/groove- lagger-ned>.

8

Jag vill poängtera att jag med de stereotyper jag funnit utgår från min egen erfarenhet av vad som karaktäriserar en stereotyp. En person med annan erfarenhet, uppväxt och från annan kultur skulle säkert finna andra typer av stereotyper och karaktärisera dessa på ett annorlunda sätt.

Varför jag ändå använt mig av stereotyper är främst för att visa hur de ”manliga” egenskaperna dominerar, och detta inte enbart när det gäller män, utan alltså även när det gäller kvinnor.

1.4 Genusteori

”Genus” är ett centralt begrepp i denna undersökning och refererar till de historiska, sociala och kulturella betydelser som tillskrivs kategorierna man och kvinna, alltså inte det biologiska könet.

Användandet av termen kan ses som en utveckling från begreppen ”könsroll” och ”socialt kön”.⁵ Begreppet ”kön” syftar i daglig användning till motsättningen mellan maskulinitet och femininitet. I Karin Westman-Bergs Textanalys från könsrollsynpunkt exemplifieras några av de motsatspar som i många kulturer förknippas med maskulinitet respektive femininitet:⁶

Maskulinitet Femininitet

aktivitet

passivitet

styrka

svaghet

intellekt

känsla ljus

mörker

liv

död

himmel

jord

Detta är endast några av de motsatspar som förknippas med respektive biologiskt kön, och dessa är vanligt förekommande i all typ av media. Många av dem syns tydligt i de texter och bilder som senare analyseras.

1.4.1 Genuskontraktet

Under 1980-talet lanserade genusforskaren Yvonne Hirdman begreppet genuskontrakt. Hirdman menar att detta kontrakt strukturerar arbetsfördelningen på flera nivåer mellan män och kvinnor i samhället. Kontraktet bygger på två delar: dels isärhållandets logik - att män är det kvinnor inte är

5 Anja Hirdman, Tilltalande bilder, (Stockholm, 2002), s. 13.

6 Karin Westman-Berg, Textanalys från könsrollssynpunkt, (Lund, 1976), s. 173.

9

och vice versa, dels att mannen är norm. Mannen utgör alltså standardmänniskan och gör att kvinnor blir de avvikande. Genom att sätta namn på detta synliggör man också att män och kvinnor tillsammans upprätthåller hierarkin, trots att det är mannen som har fördelar av det ojämställda samhället. Genuskontraktet är alltså ingått på olika villkor.⁷

Genuskontraktet omförhandlas med jämna mellanrum men historiska föreställningar om maskuliniteter och femininiteter präglar vår kultur än idag. Dessa föreställningar finns runt omkring oss hela tiden men blir kanske mest synliga i medier.⁸ Vi omges så ofta av stereotypa framställningar att vi blir blinda för dem, detta kallas genusslentrian.⁹

1.4.2 Härskarteknikerna

1976 myntade socialpsykologen Berit Ås begreppet härskarteknik. Hon namngav och numrerade fem härskartekniker som beskriver ett subtilt förtryckarfenomen som medvetet eller omedvetet används för att personer ska skaffa sig eller behålla sin position gentemot undertryckta grupper.¹⁰

Det Ås främst ansåg sig se var att dessa härskartekniker används i speciella kombinationer och situationer gentemot kvinnor på grund av manssamhällets definition av kvinnor som objekt eller ägodel. De visar alltså hur män bibehåller sin position som det starkare könet i könsmaktsordningen.¹¹ Härskartekniker används också inom andra sociala grupper där det handlar om till exempel etnicitet eller samhällsklass, men även av kvinnor mot män.

De fem härskarteknikerna som Ås beskrev var; Osynliggörande, Förlöjligande, Undanhållande av information, Dubbelbestraffning och Påförande av skuld och skam. Nedanstående förklaringar är direkt hämtade från det nationella infomationscentret för könsforskning i Norge: Kilden.

Osynliggörande försiggår när kvinnor blir bortglömda, förbigångna eller ”överkörda”.

Osynliggörandet fråntar kvinnor deras identitet eller påminner dem om att de är mindre värda.

Att de är oviktiga och betydelselösa.

Förlöjligande försiggår när kvinnors insats blir förhånad, utskrattad eller liknad vid djur, till exempel höns. Som när kvinnor sägs vara speciellt känsliga eller att de är sexuella varelser eller när kvinnor blir avvisade som kalla eller cyniska. Alltsammans är beteckningar som vanligtvis inte sätts på mäns reaktioner.

Undanhållande av information försiggår när män som en självklarhet vänder sig till andra män och kvinnor inte ges information om viktiga saker på arbetsplatsen eller i det politiska livet. Även kvinnors insats i hemmet och med hushållsarbetet förtigs.

7 Fagerström & Nilson, Genus, medier och masskultur, s. 9.

8 Fagerström & Nilson, Genus, medier och masskultur, s. 12.

9 Fagerström & Nilson, Genus, medier och masskultur, s. 43.

10 Ditte Jonasson & Ulrika Flock et al., Bekräftartekniker och motstrategier - sätt att bemöta maktstrukturer och förändra sociala klimat, (Stockholm, 2004).

11 Kilden, (besökt mars 2011), <http://kilden.forskningsradet.no/c16881/artikkel/vis.html?tid=35132>.

10

Dubbelbestraffning försiggår när det är fel både det kvinnor gör och det de inte gör. Den här tekniken tas i bruk mot dem som man har fördomar mot. T ex när kvinnor i kvinnorörelsen beskylls för att vara orsak till alla skilsmässor och samtidigt beskylls för att inte vara tillräckligt aktiva i politiken. Damn you if you do, damn you if you don’t.

Påförande av skuld och skam sker genom förlöjligande och dubbelbestraffning. Det försiggår när kvinnor får veta att de inte är tillräckligt bra, även om anledningen kan vara: 1. att de tänker och handlar annorlunda och på ett nytt sätt i förhållande till män. 2. att de inte har kunnat skaffa sig tillgång till information som männen behärskar.¹²

1.4.3 Hon – tre formler

Yvonne Hirdman menar att ett stereotypt tänkande kring könen kan komprimeras till tre slags formler; A-icke A= grundformeln, A-a= jämförelsens formel, och A-B= den normativa formeln.¹³

Grundformeln, A-icke A, beskriver kvinnan som en skugga av mannen, kvinnan är allt mannen inte är, och inte vill vara. Mannen står för form och kvinnan för formlöshet. Hon syns inte och finns därför inte. Detta är ett sätt att beskriva icke-existensen av det kvinnliga.¹⁴

Jämförelsens formel, A-a, står för kvinnan som den ”lilla mannen”. En gammal föreställning är att Gud skapade kvinnan av mannens revben, vilket gör kvinnan till en ofullgången man.

Mannen fick stå för förstånd, kontroll och själ medan kvinnan var det kroppsliga. Formeln kan även ses som ett uttryck för enkönsmodellen, att kvinnokönet var detsamma som det manliga könet, fast felvänt.¹⁵

Genus görs av isärhållning och den normativa formeln, A-B, är betoningen av det totalt åtskiljande mellan könen. Det handlar om motsatser, kontraster och dikotomier så som liv/död, ljus/mörker, kraft/svaghet och så vidare. Poängen med denna formel är att det skapar utrymme för att undvika den ständiga jämförelsen eftersom kvinnan då blir ojämförbar med mannen.

Detta har dock misslyckats då det bara blivit en utveckling av A-icke a-formeln, där B blir en stereotyp av en kvinna, vad kvinnan borde vara.¹⁶

1.5 Tidigare forskning

Det finns mycket forskning kring kvinnans roll i media, och då främst inom reklam eller nyhetsmedia.

12 Förklaringarna är direkt hämtade från Kilden, (besökt mars 2011),

<http://kilden.forskningsradet.no/c16881/artikkel/vis.html?tid=35132>.

13 Yvonne Hirdman, Genus – om det stabilas föränderliga former, (Malmö, 2001), s. 26-44.

14 Hirdman, Genus – om det stabilas föränderliga former, s. 28.

15 Hirdman, Genus – om det stabilas föränderliga former, s. 30.

16 Hirdman, Genus – om det stabilas föränderliga former, s. 43.

11

Henrique Norman och Fredrik Svensson har gjort en detaljerad och innehållsrik studie av kvinnans gestaltning i svenska musikmagasin i It’s a man´s man´s man´s world (2008). Genom en komparativ kvalitativ innehållsanalys av de två musikmagasinen Sonic och Pop har Norman och Svensson dragit slutsatserna att kvinnor marginaliseras i en musikbransch som är manligt könad.

Vad de inte tagit upp i studien är hur kvinnan gestaltas i bild, fokus ligger enbart på text.

I Genus i popjournalistik : En kvalitativ studie av åtta personporträtt i Sonic Magazine (2009) har även Louise Hedenstedt och Jenny Östlund studerat Sonic Magazine men utifrån en annan utgångspunkt. Genom kvalitativa text- och bildanalyser undersöker Hedenstedt och Östlund om det förekommer manliga och kvinnliga stereotyper och hur dessa ser ut. Som författarna själva påpekar är de åtta personporträtten inte tillräckligt stort material för att kunna dra några större slutsatser från. Däremot kan de visa tendenser på om, och i så fall hur, kvinnor och män gestaltas olika i musikrelaterade reportage.

I Byxbegär skriver Tiina Rosenberg om musikens och teaterns genusöverskridande förklädnadsakter, cross-dressing. Rosenbergs fokus ligger på så kallade ”byxroller”, det vill säga kvinnor som kläs i manskläder. Hon konstaterar att män historiskt sett omvandlas till kvinnor på scenen som ett uttryck för social degradering. Kvinnoattribut konnoteras med förförelse och sexualitet och kvinnor kläs i manskläder för att komma ifrån det traditionella ”kvinnolivet”.

Förklädnaden gör det konstruerade i sociala och sexuella identiteter synligt, vilket i sin tur avslöjar de maktstrukturer med vilka de är förbundna. Denna bok behandlar teaterkonsten och opera men ämnet är ändå relevant som bakgrund för denna uppsats då det visar på hur kvinnor i en mansdominerad bransch ofta måste uppvisa ”manliga” egenskaper för att bli accepterade.

Rundgång: genus och populärmusik består av fyra essäer skrivna av Hillevi Ganetz, Anna Gavanas, Ann Werner och Hasse Huss. Essäerna behandlar på olika sätt genus och stereotyper i populärmusiken och är uppdelade inom fyra ämnesområden: elektronisk dansmusik, musikindustrin, talang-reality och ungdomars musikanvändning. Författarna konstaterar snabbt att genus skapas och reproduceras i kultur och samhälle och därmed även i musiken. Viss musik och vissa instrument är könskodade, femininitet ses som något respektabelt medan maskulinitet förknippas med autencitet.

I Media, gender and identity av David Gauntlett diskuteras mediernas inflytande över mediekonsumenterna samt hur kvinnliga och manliga roller skapas i media. Gauntlett´s syfte är att redogöra för tidigare studier i ämnet samt visa hur människor anpassar sig till den bild medierna sänder ut. Han tar Spice girls och Destiny´s child som exempel på ”girl power” och visar hur viktigt det är med ”role models”; att som konsument ha någon att identifiera sig med inom populärmusiken.

I Hennes röster har Hillevi Ganetz blandat musik-, litteratur- och genusvetenskap genom att skriva om rockmusik och rocktexter. Ganetz avsikt är att undersöka vad som händer då kvinnor

12

som ”de Andra” uttrycker sig inom rockmusiken, som annars är en manligt dominerad genre.

Det är en detaljstudie av tre kvinnors texter och tyngdpunkten ligger på tematik och motiv.

Det är tydligt att stereotyper är föremål för mycket forskning när det gäller genus i media, likså det faktum att mannen ofta får stå för normen. Detta är något som visat sig vara relevant att diskutera även inom musikjournalistiken.

1.6 Disposition

I första kapitlet redovisas syfte, material samt avgränsningar. Metod och teori diskuteras medan en kort bakgrund till Groove och tidigare forskning presenteras. Tredje kapitlet består av en bildanalys och kapitel fyra en textanalys. Dessa analyser diskuteras i kapitel fem. Sjätte kapitlet är en käll- och litteraturförteckning.

13

2. Kvinnan på bild

En överblick över framsidorna av Groove mellan åren 2000-2010 visar att en fjärdedel av tidningarna har en kvinna med på omslaget. Flera av dessa omslagsbilder föreställer en duo eller grupp där både män och kvinnor finns representerade, och då återstår en knapp femtedel som består av enbart kvinnliga porträtt.¹⁷ Detta kan ses som ett exempel på en av härskarteknikerna som Berit Ås 1976 identifierade och namngav, nämligen osynliggörande av det kvinnliga könet.

Detta eftersom en tidnings omslag är det första läsaren ser och därför också ger det första intrycket. Genom att låta det manliga könet dominera över framsidorna görs mannen till norm och kvinnan till det sekundära som inte får ta lika stor plats.

Bildmaterialet i Groove består bara till viss del av bilder fotograferade av tidningens anställda fotografer, mycket är inköpt material. Detta betyder inte att bilder bör uteslutas i denna studie eftersom ett urval från redaktionens sida har gjorts i de fall bilden är köpt.

De flesta bilder på tidningens omslag genom åren består av ansiktsporträtt eller porträtt i halvfigur, alltså från midjan och uppåt. Personen tittar antingen rakt in i kameran eller åt sidan.

Gällande perspektivet är det oftast fotograferat rakt framifrån eller från sidan, det är sällan tal om fågelperspektiv eller grodperspektiv. Vid undantag görs ingen tydlig skillnad mellan könen.

När Anja Hirdman analyserade framsidor på Veckorevyn såg hon ett mönster i att kvinnors leende ofta är blygsamma med slutna läppar eller lätt öppen mun, samt att ansiktet är vridet mot kameran. Detta presenterar, enligt Hirdman, kvinnan som oproblematisk och lättillgänglig för läsaren. Mannen ser däremot allvarligare ut med en intensiv och kisande blick, vilket ger ett mer seriöst intryck.¹⁸ Detta mönster stämmer in på en stor del av bildmaterialet i denna studie.

På bilden av Elin Ruth Sigvardsson på nästa sida ser vi att bilden är fotograferad från sidan och att Sigvardsson har ansiktet vridet mot kameran. Hon ler inte men har munnen lätt öppen.

Hon visar inga direkta känslor med sitt ansiktsuttryck och blir på det sättet ganska lättillgänglig då ett neutralt uttryck inte kräver så mycket av mottagaren. Färgskalan är dämpad och går i varma toner, det finns inget som gör att lugnet bryts.

Bilden av Xzibit är däremot tagen rakt framifrån och artisten tittar rakt in i kameran med en allvarlig min. Färgerna är mörka och ansiktet är skarpt medan allt runtomkring är suddigt.

Artisten ser ut att ha full kontroll och tittar åskådaren rakt in i ögonen. Den framåtlutade positionen skapar en utmanande känsla. Den största skillnaden mellan dessa bilder finns i tilltalet till åskådaren. Det lugna och varma ställs i kontrast till det mörka och utmanande.

17 En granskning av tidningens framsidor mellan åren 2000 och 2010 visar att 21 av de totalt 84 tidningarna har en kvinna med på omslaget. 15 av dessa består av enbart ett kvinnligt porträtt.

18 Hirdman Anja, Tilltalande bilder, s. 57.

14

Elin Ruth Sigvardsson Xzibit ^Foto: Mattias Elgemark (Groove 10, 2007) ^Foto: Mia Olsson (Groove 9, 2002)

Shakira Timbuktu Foto: Antoine Verglas (Groove 9, 2005) Foto: Johannes Giotas (Groove 1, 2007)

15

Shakira är, till skillnad från Elin Ruth Sigvardsson fotograferad rakt framifrån, men även hon har den lätt öppna munnen och den neutrala minen som kännetecknar många bilder av de kvinnliga artisterna. Bilden är i övrigt väldigt lugn och Shakira själv är passiv, då hon sitter still med armarna hängandes ned längs sidorna. Hela artistens ställning markerar en sårbarhet och öppenhet, i och med benens position, den raka ryggen och de tillbakadragna axlarna. Färgerna är ljusa och klädseln enkel och vardaglig. Ljuset i bilden ligger bakom Shakira, vilket gör att hennes hår ser upplyst ut och nästan försvinner in i bakgrunden. Detta skapar en oskuldsfull och änglalik känsla, ljuset skulle kunna symbolisera en gloria runt hennes huvud.

Timbuktu har det ”kvinnliga” leendet på sina läppar men de ”manliga” kisande ögonen. Han ser självsäker ut och antar en teatralisk pose som gör bilden underhållande. Det finns en rörelse i bilden, vilket gör artisten snarare aktiv än passiv – han är på väg att göra något. Detta syns också i bakgrunden, vilket verkar vara en ridå på en teaterscen. Timbuktu är klädd i en t-shirt som kontrast till bakgrunden, men hatten gör att han ändå ser uppklädd ut. Det finns ett djup i bilden i och med att Timbuktu håller handen utsträckt en bit från kroppen. Detta återfinns i regel inte i de kvinnliga porträtten som oftast är ganska platta.

De undantag som finns från det typiska halvfigursporträttet bland Grooves omslagsbilder känns ganska stereotypa i den meningen att de bekräftar och förstärker människans föreställningar om könen. Mannen är den aktiva och allvarliga medan kvinnan är den känsliga och sensuella. Detta ses tydligt på nedanstående bilder, där gitarristen i Soundtrack of our lives, Ian Person, porträtteras med ett basebollträ, redo att slå. Även här är blicken något kisande och munnen allvarlig, nästan sammanbiten. Denna omslagsbild visar sig dock i reportaget relateras till en text med sportanknytning, därav attributet och den tydliga attityden, vilket påverkar hur man som läsare tar till sig bilden. Text och bild visar sig höra starkt ihop vid liknande reportage och denna bild visar att det är viktigt att se till helheten och relationen mellan bild och text. Något liknande exempel har ej hittats bland de kvinnliga porträtten.

Bilden på Mariah Carey visar en väldigt vanlig bild av hur kvinnor framställs i media. Hon visar mycket hud, har benen särade och ett ansiktsuttryck som uttrycker njutning. Detta förstärks även av att Mariah Carey leker med sitt hår samt har en åtsittande kort klänning. Benens ställning i denna position skiljer sig från bilden på Shakira, eftersom Mariah Carey inte är vänd mot kameran. Detta skapar, istället för en öppen känsla, en retsamhet då Carey inte vänder sig mot läsaren utan mot något utanför bilden. I denna bild finns även ett djup men vad som är anmärkningsvärt är att artistens kropp utgör fokus medan ansiktet hamnar lite i skymundan.

Båda dessa bilder, och väldigt många fler i Groove, har det gemensamt att ingen av dem på något sätt antyder att det är musik som personen på bilden i huvudsak sysslar med. Detta kan vara svårt att få fram på en profilbild i halvfigur men görs alltså inte heller när det handlar om bilder där hela kroppen syns. Dessa exempel visar också tydligt att mannen är den aktiva och kvinnan den passiva.

16

Ian Person Mariah Carey Foto: Johannes Giotas (Groove 1, 2001) Foto: Ej angivet (Groove 6, 2005) Den sista bilden, föreställande Timo

Räisänen poserande vid en pool, är ett ganska speciellt exempel.

Räisänen står halvnaken vid en simbassäng med ena handens tumme i badbyxlinningen och andra handens finger mellan läpparna. Kroppstyngden ligger på ena höften vilket gör att han svankar lite.

Detta är en ganska vanlig ”kvinnlig” pose, om än något överdriven. Att denna bild medvetet är skapad för att uppfattas som humoristisk och ironisk råder inga stora tvivel om, men frågan är vad bilder som denna ger för uppfattningar om tidningen och tidningens syn på kön. Denna bild kan även ses som ett utnyttjande av en av de härskartekniker som Ås identifierat och

namngett, nämligen det som hon kallar dubbelbestraffning. Att göra sig rolig på kvinnans

Timo Räisänen

Foto: Johannes Giotas (Groove 6, 2007)

17

bekostnad genom att härma hennes gester och poser på ett uppenbart överdrivet sätt antyder att det är något som är fel i hur kvinnan framställer sig själv. Men samtidigt är det också fel om hon skulle göra det motsatta. En kvinna som i bild framställer sig själv som manlig eller osexig är ingen ”riktig kvinna”.

Här har fotografen lekt med könsrollerna på samma sätt som nätverket KUG – Kvinnor utan gränser gjorde med sitt bildprojekt ”Vanliga kroppar” 2002.¹⁹ Bilderna som KUG spred på internet och via egna affischer föreställde oretuscherade män och kvinnor i damunderkläder.

Männen på bilderna hämtade sina kroppsställningar från reklamaffischernas idealiserade

”feminina” gester och poser. Bilderna mottogs till en början som humoristiska men var menade som en redogörelse för hur genus konstrueras och att genus är en pågående konstruktion. Vi förväntar oss att någon som ser ut som en man ska agera och posera som en man, men när förväntningarna inte uppfylls blir vi osäkra.²⁰ Reaktionerna av denna osäkerhet kan yttra sig i skratt och detta är en anledning till varför bilderna till en början kan ha mottagits som humoristiska.

Precis som KUG:s bilder kan bilden på Timo Räisänen uppfattas på två sätt – antingen som humoristisk eller som provocerande. Oavsett vilken intention fotografen hade med bilden är den som gjord för diskussion. Att som redaktör sätta denna bild som omslagsbild på en av Sveriges största musikmagasin kan vara att ta en stor risk eftersom tidningens syn på kön kan ifrågasättas.

Genom att analysera dessa bilder kan man se ett tydligt mönster i hur kvinnor och män framställs. Det aktiva ställs mot det passiva, oskuldsfullhet mot kontroll. Denna framställning kan vara avgörande för tidningens läsekrets då samtliga bilder är omslagsbilder som ger läsaren ett första intryck av tidningen redan innan första bladet har vänds. Oavsett om bilder och text inuti tidningen följer samma mönster eller ej, har tidningen redan gett läsaren en bild av hur olika män och kvinnor framställs.

19 Se bilderna på <http://www.angelfire.com/folk/vanligakroppar/page2.html>.

20 Fagerström & Nilson, Genus, medier och masskultur, s. 63.

18

3. Kvinnan i text

Groove är en musiktidning som är bred både när det gäller musikstilar och målgrupp. Artisterna som intervjuas tillhör olika genrer och är av varierad ålder. En del är kända världen över, andra bara i Sverige. Precis som när det gäller bildmaterialet är de manliga artisterna betydligt mer representerade än de kvinnliga.

I analysen nedan har störst vikt lagts vid de kvinnliga artisterna, och skillnaden i framställning gentemot de manliga. Genom att granska journalistens vinkel och fokus i texten, samt hur denne har valt att porträttera artisten genom formuleringar och språkstil märks skillnader könen emellan. Både val av intervjumiljö och sättet att framställa artisten på genom språket känns igen i många reportage. Journalisterna i Groove använder sig ofta av ett stereotypt sätt att beskriva män och kvinnor och genom detta tillåts inte läsaren att själv bilda sig en uppfattning då ”Stereotypen påverkar ofta den bild man skapar sig av en individ ur en viss grupp utan att man närmare prövar om den är korrekt”.²¹ Detta förstärker och bekräftar alltså de fördomar som redan finns. Ett tydligt exempel på detta är hämtat ur en artikel om Ken Ring: ”I köket lagar höggravida flickvännen Camila mat och bakar bullar med en kompis. Ken sitter i soffan med ett glas whiskey och slappar”.²² Detta exempel visar tydligt kvinnan som hemmafru, vars uppgift är att behaga mannen. Att hon dessutom är höggravid gör det ännu mer tydligt vilken roll kvinnan spelar i familjen. Mannen är den arbetande parten som efter jobbet kan unna sig lite fritid.

Detta är ett tydligt och stereotypt exempel som återkommer hela tiden i media idag. Alla skillnader är dock inte lika lätta som denna att upptäcka, vilket visas i analysen nedan.

3.1 Intervjusituation och omgivning

Om platsen och omständigheterna kring intervjusituationen är ett val av journalisten eller artisten själv är omöjligt att avgöra genom att bara titta på texten. Detta spelar i den här analysen mindre roll då det viktiga är vad texten förmedlar till mottagaren, inte journalistens intention med texten.

Oavsett intention är det tydligt att det finns en skillnad mellan könen när det gäller framställning av omgivning och intervjusituation.

Många av de kvinnliga artisterna intervjuas på sitt hotellrum eller i sin lägenhet och omgivningen är ofta dyr och lyxig: ”I lyxhotellet i centrala Paris där exmodellen Carla Bruni gör intervjuer hela dagen är det mycket som händer:”²³ ”Mariah Carey tar emot på tjusiga Hyatt

21 Nationalencyklopedin, (besökt april 2011), <http://www.ne.se>.

22 Sara Thorstensson, ”Ken Ring – Tillbaka med hög målsättning”, Groove 9, (Göteborg, 2007), s. 16.

23 Johansson Cavalera, ”Carla Bruni”, Groove 1, s. 20.

19

Regency Hotel med en sagolik utsikt över centrala Köln […] Just när jag ska ställa min första fråga kommer Mariahs assistent Jackie in och frågar om vi vill ha champagne”.²⁴

Om alkohol nämns handlar det ofta om vin och champagne när det gäller kvinnor, medan männen dricker öl eller sprit. Tillsammans med Kleerup har journalisten till exempel ”smugit in på det lokala sunkhaket och sitter mjukt inbäddade i de blå skuggorna med en varsin ljummen fulöl i handen”²⁵, medan Stina Nordenstam ”ber om ett glas champagne, som hon sedan spär ut med mineralvatten under samtalets gång”.²⁶

I reportage med kvinnliga artister är språket ofta finstämt och tillsammans med den lugna miljön skapas en intimare och personligare stämning än när det gäller de manliga artisterna där omgivningen ofta utgörs av ruffiga replokaler eller barer, som i exemplet med Sean Paul nedan.

I taket i den dunkla lokalen hänger kristallkronor och lite varstans på väggarna har man satt upp jamaicanska flaggor med ’Sean Paul’ tryckt i guldtryck. I baren radar personalen upp gratisflaskor av Jamaicas (vad annars?) ölexport Red Stripe medan de tunga rytmerna från The Trinity pumpas ut ur högtalarna.²⁷

Det finns självklart undantag även här, men dessa undantag känns ganska uträknade från journalistens håll, eftersom det då handlar om artister som har tagit sig an mer ”manliga” attribut.

Ett exempel är reportaget med Pink där språket är mer vardagligt med svordomar och slanguttryck och journalisten skriver om ”tyska musikjournalister som jublar spontant när de misstar flaskorna med mineralvatten på drinkvagnen för vodka. På stereon snurrar Pinks senaste skiva, Try This”.²⁸

Ett exempel som skiljer sig från mängden är Kristian Anttila, som intervjuas hemma hos journalisten. Denna privata miljö skapar inte någon lugn och trygg stämning i texten eftersom Anttila framställs på ett helt annorlunda sätt än till exempel Carla Bruni eller Sophie Ellis-Bextor:

”En nedkyld och kraftlös Kristian Anttila sitter tillbakalutad vid mitt köksbord och trycker i sig skinksmörgåsar som om han vore en bulimisk Lindsay Lohan”.²⁹ Om detta beror på att journalisten är bekväm med omgivningen och därför kan tillåta sig att vara kaxig i sitt uttryck eller om det beror på att artisten i fråga själv väljer att framstå på detta sätt är svårt att veta. Men med tanke på att Anttila är en artist som med sin första skiva ”både slog och smekte, ifrågasatte och provocerade”, och i andra intervjuer har framställts som ”svärmorsdröm och en uppviglare, provokatör” kan man anta att det är hans eget val att framställa sig på detta sätt.³⁰ Även artistens

24 Mats Almegård, ”Mariah Carey – Vill inte vara diva”, Groove 6, (Göteborg, 2005), s. 12.

25 Fredrik Franzén, ”Kleerup – Har funnit känslan som sluter cirkeln”, Groove 4, (Göteborg, 2008), s. 24.

26 Henrik Strömberg, ”Stina Nordenstam – Med friktionsfiltret på”, Groove 6, (Göteborg 2004), s. 16.

27 Daniel Axelsson, ”Sean Paul – Håller lågan levande”, Groove 7, (Göteborg, 2005), s. 16.

28 Kristofer Ahlström, ”Pink – Säkerhetsbältet på”, Groove 8, (Göteborg, 2003), s.16.

29 Fanny Bildsten, ”Kristian Anttila – En dåres försvarstal”, Groove 2, (Göteborg, 2008), s. 17.

30 Kristian Anttilas hemsida, (besökt maj 2011), <http://www.kristiananttila.com>.

20

genretillhörighet kan ha betydelse i journalistens val av formuleringar. Anttila har själv beskrivit sin musik som ”solig undergångspop”³¹ och kanske är det hans råa och sakliga texter som journalisten inspirerats av i sitt sätt att beskriva Kristian Anttila.

Intressant att notera är att detta är ett exempel som sällan, om ens någonsin, återfinns bland de kvinnliga reportagen.

3.2 Den beroende kvinnan och den oberoende mannen

När kvinnor förekommer i medietexter uppträder de ofta i relation till manliga figurer som till exempel chefer, makar eller fäder. Kvinnorna porträtteras som beroende och passiva.³² Detta syns även i de artiklar som här studerats, då de kvinnliga artisternas framgång ofta verkar vara beroende av en man, om det så är producenten eller livskamraten.

Andreas Mattson från Popsicle har producerat och spelat. Han har så stor del i hur skivan blev.

Det kan vara svårt att veta om man gillar sina egna grejer, men jag är så imponerad av det han har gjort med det.³³

Detta stämmer väl överens med Hirdmans tankar om genuskontraktet, där kvinnan ses som den naturlige själen medan mannen är den talangfullt kreative.³⁴ Med detta genuskontrakt som grund kan mannen ta rollen som den aktiva musikproducenten och försätta kvinnan i en beroendeställning. Musikjournalismen reproducerar denna bild genom att gestalta kvinnan som passiv som endast med hjälp av de tekniskt kunniga männen i omgivningen kan nå ut med sin musik.³⁵ Producenter nämns även i intervjuer med de manliga artisterna men i de artiklar som här studerats har ingen nämnts vid namn, de är viktiga i sin yrkesroll, inte som individer.

Detta kan ses som ett exempel på osynliggörande, men inte bara mellan man och kvinna utan även kvinnor emellan. Istället för att lägga all fokus på artisten i fråga jämförs ofta den kvinnliga artisten med andra artister, då främst kvinnliga.

Journalisten påpekar till exempel att Shakira blivit jämförd med Britney Spears och Christina Aguilera och frågar hur det kändes. Efter att Shakira svarat ganska undvikande kommer en följdfråga, eller snarare konstaterande att det var baserat på utseende, vilket tvingar Shakira att fortsätta på ämnet.³⁶ I reportaget med Sophie Ellis-Bextor skriver journalisten rakt på sak: ”Den

31 Kristian Anttilas hemsida, (besökt maj 2011), <http://www.kristiananttila.com>.

32 Louise Hedenstedt & Jenny Östlund Genus i popjournalistik– En kvalitativ studie av åtta personporträtt i Sonic Magazine, (Stockholm, 2009), s. 16.

33 Emma Rastbäck, ”Hello Saferide – Inte Säkert”, Groove 7, (Göteborg, 2008), s. 19.

34 Henrique Norman & Fredrik Svensson, It’s a man’s man’s man’s world (Lund, 2008) s. 26.

35 Norman & Svensson, It’s a man’s man’s man’s world , s. 27.

36 Isac Nordgren, ”Shakira – En sann världsartist”, Groove 9, (Göteborg, 2005), s. 17.

21

[Bextors låt ”New York City Lights”] påminner en del om Madonnas I Love New York”.³⁷ Hela stycket efter ägnas sedan åt Bextors förklaring till varför.

Detta stämmer överens med Hirdmans tankar om mannen som norm, då kvinnor blir avvikande och behandlas som en homogen grupp, kvinnor, istället för individer.

Normen, i det här fallet manliga musiker blir i högre grad bedömda som individer, medan personer utanför normen behandlas som en homogen grupp. I denna minoritetsposi-tion [sic!] tvingas man ofta fungera som en token/symbol för sin grupp, kvinnliga musiker företrä-der [sic!] således andra kvinnor. Inte sällan blir man också jämförd med varandra inom gruppen.³⁸

Genom att ägna så stor del av texten åt en jämförelse med en annan artist låter man inte den huvudsakliga personen stå i fokus och ta plats, vilket skiljer sig från de få texter där männen jämförs med andra artister. Anders ”Moneybrother” Wendin jämförs i förbigående med Johnny Cash, men detta är inget som vidare diskuteras efter Wendins korta kommentar om att hans nya album är en ”väldigt lyckad och blandad skiva”.³⁹ Skillnaden mellan dessa exempel är att den kvinnliga artisten verkar få stå till svars för att hon musik- eller utseendemässigt liknar en annan artist, medan den manliga artisten kan se likheten som en komplimang. Som utomstående är det svårt att veta hur samtalet egentligen rört sig kring detta, men genom journalistens val av formuleringar och vad som faktiskt står märks en motsättning mellan manlig styrka och kvinnlig svaghet och ödmjukhet som återkommer i flera reportage.

3.3 Kvinnan som privatperson och mannen som professionell yrkesutövare

Förutom svaghet kopplas kvinnor ofta ihop med det naturliga, drömmande, känsliga, men också med det yttre, det kroppsliga.⁴⁰ Detta speglas i texterna i och med att journalisten i de flesta intervjuer med kvinnliga artister beskriver ganska ingående hur hon ser ut, vilka kläder hon har, hur hon skrattar och på vilket sätt hon säger något: ”Fasiken, jag kan inte själv förstå att det bara gått två år, säger Linda med både glädje och eftertänksamhet i rösten”.⁴¹ Denna typ av

beskrivningar gör att läsaren kommer artisten närmare och får, genom journalistens språk, en bild av hur hon är som person.

När manliga artister beskrivs till det yttre eller på vilket sätt de säger något, är det oftast på en mer distanserad och objektiv nivå. När Andreas Häggström intervjuar Anders ”Moneybrother”

37 Mats Almegård, ”Sophie Ellis-Bextor – Ofrivilligt Roxettefan”, Groove 4, (Göteborg, 2007), s. 29.

38 Frida Olsson, Syns du inte så finns du inte – en studie av kvinnlig representation i fyra svenska musikmedier, (Stockholm, 2010), s. 37.

39 Andreas Häggström, ”Moneybrother – på väg mot karriärtoppen”, Groove 5, (Göteborg, 2007), s. 16.

40 Hirdman, Genus – om det stabilas föränderliga former, s. 30.

41 Gary Landström, ”Miss Li – ’Förmodligen har jag fått för mycket beröm!’”, Groove 5, (Göteborg, 2008), s.

17.

22

Wendin skriver han kort och gott ”Anders skrattar”,⁴² medan Sophie Ellis Bextor blir beskriven med fler adjektiv, och betydligt fler ord. Där skrivs det om ”hennes svalt vackra stämma”⁴³ och att hon ”avfyrar ett nytt skratt”.⁴⁴ Denna språkstil syns texten igenom: ”När vi pratar är Sophie upprymd och glad […] Hon är på lysande fredagshumör och skrattar mycket ”.⁴⁵

Självklart kan intervjusituationen och journalistens kön påverka hur texten är skriven, men om Carla Bruni hade varit en man är det rimligt att anta att Alessandra Johansson Cavalera hade formulerat sig på ett annorlunda sätt än: ”Därefter får jag en slängpuss vilket sammanfattar hela omtänksamma Carla Bruni. En fantastisk kvinna”.⁴⁶

Att genom texten visa kvinnan som den privata människan och ge läsaren känslan av att komma henne in på livet är i Groove mer regel än undantag, det återkommer nästan uteslutande i artiklar och reportage som handlar om kvinnor; Britta Persson berättar ”på sitt drömmande och eftertänksamma vis”⁴⁷, och Carla Bruni ”är varm, omtänksam och öppen”.⁴⁸

Ämnen som behandlas är ofta familj, känslan av att stå på scen och vad artisten skulle vilja göra efter sin musikkarriär.

Då skulle jag vara en hemmafru. Vid den här tiden skulle jag förmodligen ha förberett för lunchen, städat lite och dansat omkring i mitt kök. Jag älskar att laga mat.⁴⁹

Män, visar det sig, behandlas istället på ett mer professionellt plan, som yrkesutövare snarare än privatperson. Få frågor om kärlek och familj ställs, och inga djupare analyser av personen på ett personligt plan finns. Det fokuseras istället på musiken, nya skivan och ibland uppväxten. Men skillnaden är att när barndom eller kärleksliv behandlas har detta ofta en direkt återkoppling till den musik som artisten gör. När ”Moneybrother” själv kommer in på tema kärlek är det ingenting som journalisten väljer att fokusera på i artikeln. Inga vidare frågor verkar ställas och ämnet rinner ut i sanden.

Om ämnet musik frångås kan det handla om samhällsfrågor eller politik: ”Jag kan inte hålla mig från att fråga varför han bor i USA och vad han anser om deras utrikespolitik”.⁵⁰ När frågor om till exempel politik eller ekonomi ställs kommer journalisten ett steg närmare mannen, och läsaren får veta artistens åsikt om viktiga frågor, men till skillnad mot de kvinnliga artisterna finns

42 Andreas Häggström, ”Moneybrother – på väg mot karriärtoppen”, Groove 5, (Göteborg, 2007), s.17.

43 Almegård, ”Sophie Ellis-Bextor” Groove 4, s. 29.

44 Ibid.

45 Ibid.

46 Johansson Cavalera, ”Carla Bruni”, Groove 1, s. 21.

47 Mikael Malmborg, ”Britta Persson – Hittar rätt i större ljudvärld”, Groove 1, (Göteborg, 2008), s. 20.

48 Alessandra Johansson Cavalera, ”Carla Bruni – Fantastisk främling”, Groove 1, (Göteborg, 2007) s. 21.

49 Sara Thorstensson, ”Amy Winehouse – Rockstjärnemyten personifierad”, Groove 2, (Göteborg, 2007), s. 16.

50 Henrik Strömberg, ”Dave Gahan – ’Vem bryr sig om jävla Depeche mode!’”, Groove 4, (Göteborg, 2003), s.15.

23

inte intimiteten där. Den manliga artisten får svara på konkreta frågor med konkreta svar, åsikter som kan vara provocerande eller som man som läsare kan hålla med om. Den kvinnliga artisten avslöjar istället ofta något personligt som gör att man som läsare känner något för. Det kan vara att hon saknar sina barn under långa turneringar eller att hon blivit deprimerad av all uppmärksamhet. Detta skapar två olika sorters närhet till artisten och jag skulle vilja säga att det finns en privat/professionell motsättning här.

Även om detta är ständigt återkommande i de artiklar som studerats måste sägas att allt ansvar inte kan läggas på journalisten, ibland framgår nämligen att det är artisten själv som lett in samtalet på dessa ämnen.

Fast besluten att inte prata skandaler – utan musik, låtskrivande och studioarbete äntrar jag rummet. Men så var det ju det där med rökning, som ledde till första pojkvännen, hans syster och så vidare. Det är så Mariah Carey svarar på frågor – långa utsvävande svar där associationerna hakar i varandra. ⁵¹

3.4 Journalistens förväntningar på den kvinnliga artisten

Ytterligare exempel på hur journalisten genom texten ger läsaren känslan av att komma den kvinnliga artisten in på livet är genom att uttrycka förväntningar på artisten – och sedan berätta hur hon egentligen är.

Jag hade förväntat mig John Goodman i King Ralph. En jänkare i Kung Arthurs hov, amerikansk trashkultur i frontalkrock med stel överläpp, tomma Dominos-kartonger och Newport-limpor på bruna heltäckningsmattor – hela den prylen. Men icke. […] Personen som sitter hopkrupen framför mig i en soffa stor som en husvagn på femstjärniga Sanderson Hotel i London är renskrubbad, ledigt klädd och svarar med artiga, välrepeterade monologer. Som vilken

väluppfostrad, kristen förortsslyngel som helst från mellanvästra Amerika med vita spjälstaket och två bilar i garaget.⁵²

Exemplet ovan är hämtat från en artikel om Pink. En skämtsam ton anas, kanske för att journalistens förväntningar så totalt krockade med personen han träffade. Förväntningarna han uttrycker om Pink är att hon är en mer ”manlig” slashas som står i stor kontrast till det lyxiga hotellet där intervjun äger rum. King Ralph är en amerikansk komedifilm och huvudpersonen som Pink här skulle liknas vid beskrivs på IMDb, The Internet Movie Database, som: ”Ralph, a sleazy American lounge singer”.⁵³ Medvetet eller omedvetet uttrycker journalisten därmed mannen som norm inom den genre som Pink tillhör. Istället visar sig Pink vara artig och väluppfostrad och passar bra in i miljön. Pink blir genom denna text mer feminin än den bild som media annars målar upp.

51 Mats Almegård, ”Mariah Carey”, Groove 6, s. 12.

52 Kristofer Ahlström, ”Pink – Säkerhetsbältet på”, Groove 8, (Göteborg, 2003), s. 16.

53 The Internet Movie Database, ”King Ralph”, (besökt maj 2011),<http://www.imdb.com>.

24

När journalisten på detta sätt försöker visa vem den egentliga artisten är – bakom ytan, handlar texten inte om artisten som varumärke utan om individen bakom. Kanske får man som läsare en mer personlig relation till artisten när hon beskrivs som en ”vanlig” tjej.

Även Sara Thorstensson börjar sin text om Amy Winehouse med att upplysa läsaren om att hon förväntar sig ”en social, sprallig liten tjej”. Därefter påpekar hon att ”Amy Winehouse är visserligen pytteliten men långt ifrån glad och sprallig visar det sig”.⁵⁴

Att uttrycka förväntningar och sedan visa motsatsen är alltså ett stilgrepp som journalister i Groove visat sig använda ganska ofta när det gäller kvinnliga artister. Stilen används dock på olika sätt i dessa två exempel. Pink blir genom journalistens felaktiga förväntningar snällare och mer feminin medan Winehouse framställs som tråkig och sur, den nonchalanta rockstjärnan. I reportaget om Amy Winehouse används dock stilen mer övergripande, vilket jag återkommer till i nästa kapitel, om stereotyper.

Inga exempel där förväntningar på en manlig artist på något sätt antytts i texten återfinns i de artiklar som här studerats. Däremot uttrycks förväntningar på nya skivan eller den senaste låten.

När vi satt oss berättar jag att jag hade föreställt mig den vara mer en rockskiva, mer gitarr- bastrummor. Som det är innehåller den en hel del programmerade ljud.⁵⁵

Här blir skillnaden tydlig, det handlar om musiken och inte om artisten som individ.

Förväntningare ligger således på saker som hur musiken ska låta i relation till hur tidigare skivor varit, inte hur väl musiken eller den tidigare mediabilden stämmer överens med artisten som person.

3.5 Stereotyper

Att journalisten har förväntningar på artister innan en intervju är inget konstigt, precis som det inte är konstigt att man som läsare tror sig veta hur en artist är, baserat endast på vilken musik artisten gör eller hur han/hon tidigare framställts i media. Genom att konstant bli matad med information från skvallerpress och nyhetsmedia skapas förväntningar och förutfattade meningar om hur en speciell typ av person ska se ut, handla och bete sig. De som passar in denna mall blir då sterotyper, vilket är en förenklad bild av de egenskaper som en viss typ av människa ”bör”

inneha. I nationalencyklopedin ges denna beskrivning av ordet stereotyp:

Stereotyp - inom socialpsykologin: förenklad, ofta allmänt omfattad föreställning om utmärkande egenskaper hos alla som tillhör en viss grupp, t.ex. nation, ras, religion eller kön, också en där man själv ingår. Stereotypen påverkar ofta den bild man skapar sig av en individ ur en viss grupp utan att man närmare prövar om den är korrekt. En stereotyp är vanligen uppbyggd av viss faktisk

54 Thorstensson, ”Amy Winehouse”, Groove 2, s. 16.

55 Henrik Strömberg, ”Dave Gahan”, Groove 4, s. 14.

25

kunskap och förenklar hanteringen av intryck från omvärlden, men den kan påverka inte bara uppfattningen om hurdana vissa andra "är" utan också om hurdana de "bör" vara. Stereotyper bidrar ofta till att vidmakthålla fördomar och negativa attityder.⁵⁶

Genom att, som journalist, medvetet eller omedvetet använda sig av stereotyper för att framställa artister av olika kön reproducerar man alltså en bild av hur en kvinna eller man ”ska vara”. Detta skapar, precis som det står i nationalencyklopedin, en nedåtgående spiral av fördomar och negativa attityder som är svår att bryta.

Att medvetet använda sig av stereotyper i sin beskrivning av kvinnan förenklar visserligen framställningen men gör att man som journalist skapar en associationskedja hos läsaren utan att ge läsaren chansen att själv få pröva om den är korrekt.

3.5.1 Rockstjärnan

Hela artikeln om Amy Winehouse kan ses som ett sätt att göra upp med myten om henne som den självständiga, knarkande rockstjärnan som med stort självförtroende sjunger ”they tried to make me go to rehab/but I said no, no, no”.⁵⁷ Artikeln har titeln ”Rockstjärnemyten personifierad”, vilket står i stor kontrast mot texten som följer. Det stora mönster man kan se är att Winehouse ”feminiseras” under textens gång. Journalisten börjar med att beskriva Winehouse som ett namn som ständigt förekommit i skvallertidningar tillsammans med ord som

”viktminskning, ätstörningar, alkohol- och drogproblem”,⁵⁸ ord som ofta sammankopplas med rockstjärnor, vilket i sin tur sammankopplas med det manliga könet. Vidare är Winehouse trött, sur och sarkastisk, och samtalet kretsar kring musik, otrohet, depression och alkohol. En glimt av hennes personlighet framkommer dock när hon beskrivs som en känslig person som saknar England och ”doften efter att det har regnat […] till och med trottoarerna”.⁵⁹ Detta kontrasteras mot den festande, drogpåverkade och okontrollerade rockstjärnan.

Mitt under intervjun, och även mitt i texten, sker en brytpunkt. Winehouse’s pappa ringer och hon ”börjar nästan gråta när hon berättar att hennes pojkvän inte mår bra och att hon bara vill hem till honom”.⁶⁰ Det är nu förvandlingen sker. Winehouse ber journalisten om ursäkt för att hon ”varit en sån bitch tidigare” och förklarar att det var skönt att få prata med sin pappa.⁶¹ Hon blir efter samtalet mer lättsam och roligare att intervjua.

56 Nationalencyklopedin, (besökt april 2011), <http://www.ne.se>

57 Thorstensson, ”Amy Winehouse”, Groove 2, s. 16.

58 Ibid.

59 Ibid.

60 Ibid.

61 Ibid.

26

Den stora kontrasten mot inledningen av texten är att Winehouse nu berättar att hon helst av allt skulle vilja vara hemmafru och att hon älskar att laga mat. Det finns en tydlig disposition i texten som uppenbart är konstruerad av journalisten för att skapa denna övergång från mer

”manlig” rockstjärna till det mest ”kvinnliga” av allt – hemmafru. Journalisten avslutar sedan texten med att sammanfatta det man som läsare redan sett:

Amy är på ett sätt rockstjärnemyten personifierad, med musik och droger som största intressen.

Men å andra sidan är hon en tjej med ganska dålig självkänsla och en hel del problem, som råkar vara grym på att sjunga.⁶²

Detta är ett väldigt tydligt sätt att framställa stereotyper på. Att de förutfattade meningar som finns om Amy Winehouse är många är inte konstigt med tanke på allt som skrivits om henne de senaste åren. Att sedan sönderdela denna stereotypa föreställning och visa den ”verkliga”

personen bakom ytan är ett sätt att ge läsaren illusionen av att lära känna Amy Winehouse som person, inte som den artistiska image som tidigare framställts.

3.5.2 Modersgestalten

En vanligt förekommande stereotyp i mediesammanhang är modersgestalten. Ett exempel på detta i Groove är Alessandra Johansson Cavaleras reportage om Carla Bruni. Bruni framstår som en ödmjuk och varm person som är ”trevlig men inte för trevlig och det känns som att prata med en gammal vän när hon sitter bredvid mig i soffan”.⁶³

Att denna vinkling är medveten av Cavalera är ganska tydligt. Kanske är det hela situationen kring intervjun och mötet som gör Carla Bruni till den omhändertagande modersgestalten.

Cavalera skriver i ingressen om sin väg till hotellet där intervjun ska äga rum, då hon i Paris tunnelbana blir bestulen på alla sina viktiga ägodelar. Hela reportaget avslutas med en beskrivning av Carla Bruni ”utspringandes på en balkong ovanför och ropar på mig och säger att jag inte ska vara ledsen för att jag blivit ’ficktjuvad’”. Detta visar på en omhändertagande, tröstande och omtänksam person, precis de egenskaper som en modersgestalt förknippas med.

Stämningen beskrivs som smått kaotisk på hotellet där intervjun äger rum, men ”Carla hanterar det hela galant”. I övrigt lyssnar Bruni på klassisk musik, läser poesi och romaner och talar många språk flytande. Detta visar på ett lugn och en erfarenhet och allmänbildning som även det ofta kopplas ihop med den stereotypa bilden.

62 Thorstensson, ”Amy Winehouse”, Groove 2, s. 16.

63 Johansson Cavalera, ”Carla Bruni”, Groove 1, s. 20.

27 3.5.3 Pojkflickan

I Sara Thorstenssons reportage om Lady Sovereign bryts mönstret med den lugna kvinnliga artisten i den lyxiga miljön, här handlar det istället om en kaxig liten hiphoptjej vars självförtroende framkommer tydligt.

Dom verkar gilla mig här av någon konstig anledning, säger hon och jag kan se framför mig hur hon samtidigt rycker på axlarna. Hon håller med om att det har hänt mycket på kort tid, det känns fortfarande overkligt och helt galet. Men hon är sig själv bara, och tar dagarna som de kommer. - Jag tror jag är lite mer normal än vissa artister. Jag är inte så upptagen av kändisskapet och allt

runtomkring. Men sen tillägger hon att det såklart beror på att hon är bäst, helt enkelt. - Jag spelar i en egen division och där är jag bäst.⁶⁴

Detta är ett exempel som tydligt bryter det kvinnliga mönstret. Lady Sovereign beskrivs som en

”pojkflicka” som blivit utsparkad från skolan, drömt om att blivit fotbollsproffs och vars dåliga vanor består av sprit och cigaretter. Hon har en ”nonchalant tonårsattityd” och ”svarar ’jag vet inte’, ’jag bryr mig inte’, ’kanske’ på de flesta frågor”.⁶⁵ Hon jämförs inte med någon annan och

”har inga förebilder förutom sig själv och inga andra inspirationskällor”.⁶⁶ Anledningen till denna stora kontrast mot de andra kvinnliga artisterna i denna studie kan vara att Lady Sovereign, i enlighet med Hirdmans tankar om genuskontraktet och isärhållandets logik, bryter mot normen genom att vara en kvinnlig artist i en manligt dominerad genre, där kvinnor klär sig som männen och använder ett mer ”manligt” språk.⁶⁷

Ett annat exempel på en stereotyp pojkflicka är Pink. Skillnaden mellan Lady Sovereign och Pink ligger i att medan Lady Sovereign framställs på ett typiskt manligt sätt texten igenom visar Pink ibland en manlig sida men sedan även en tydligt ”kvinnlig” sida.

När Mats Almegård träffar en flygrädd Pink på Arlanda beskrivs hon med ett ganska rakt och konkret språk och framställs som en slashas:

En privat och uppenbarligen lite småsliten variant av den officiella P!nk som jag mött två dagar tidigare och sett på Café Operas scen kvällen innan. P!nk är inte död, hon ser bara lite halvdöd ut.

Well, stjärnor har också dagar då de helst käkar pizza i kartong, snyftar framför meningslösa komedier och dricker kopiösa mängder läsk.⁶⁸

Vidare återberättar Almegård hur Pink högt berättar att hon ”Förr dövade [...] rädslan med sprit i mängder, vilket gjorde flygresorna skitjobbiga.” Detta förstärker de manliga dragen hos Pink och visar hennes mindre smickrande sidor.

64 Sara Thorstensson, ”Lady Sovereign – Redo att ta över”, Groove 2, (Göteborg, 2007), s. 12.

65 Thorstensson, ”Lady Sovereign”, Groove 2, s. 12.

66 Ibid.

67 Se teorikapitel 1.4.1.

68 Mats Almegård, ”Pink – Ingen dum brud”, Groove 2, (Göteborg, 2006), s. 17.

28

Efter beskrivningen av mötet på flygplatsen följer en redogörelse för intervjun med den då nygifta Pink. Samtalet kretsade kring låten ”Stupid Girls” och vad som inspirerat henne att skriva texten som handlar om

enkla exempel på en farlig livsstil. En livsstil som säger att man ska shoppa hela dagarna, glömma att det pågår ett krig, glömma kvinnokampen. Man ska ha storlek S, en plånbok med 10 000 dollar och man ska framför allt inte tänka – för det är inte sexigt.⁶⁹

Almegård skriver att Pink blivit kritiserad i media för att vara en hycklare som attackerar en livsstil som hon själv är en del av. ”Hyckleriet skulle bestå i att hon själv klär sig utmanande, inte är rädd för att visa hud och gillar att partaja”⁷⁰ men Pink är av annan åsikt:

Jag är kvinna och kvinnor är dom sexigaste varelserna på planeten, jag tycker bara att vi både ska vara sexiga och smarta. Det är ingen motsättning i det. Du behöver inte vara dum för att vara sexig eller söt. Sånt kan vara svårt, jag har mina komplex för min kropp, men jag vill inte bidra till att ännu en tonårstjej får ångest för sitt utseende, tvärtom!⁷¹

Pink visar nu upp en mer feminin sida, men ändå med tydligt manliga drag. Hon försvarar sig och står för det hon anser viktigt, vilket snarare kopplas ihop med den ”manliga” bestämdheten än den ”kvinnliga” ödmjukheten.

Samtalet byter sedan fokus mot Pinks giftemål med motocrossstjärnan Carey Hart, och ”Hon är överlycklig säger hon, och ögonen sänder nästan ut lika mycket glitter som diamantringen på fingret”.⁷²

Genom dessa kontraster märks en tydlig skillnad hos Pink gentemot andra kvinnliga artister.

Pink dricker sprit, svär och tar mycket plats men journalisten lämnar läsaren med en bild av den nygifta lyckliga bruden.

3.5.4 Manliga stereotyper

När det handlar om manliga artister är de mest dominerande stereotyperna karriärsmannen, småstadskillen och kvinnokarlen.

P Diddy är ett exempel på den typiska karriärsmannen. När Gary Landström intervjuar honom på ett hotell i London är beskrivningarna av lyxen oändlig. Det är livvakter, Louis Vuitton-väskor och lädersoffor, exklusivt engelskt bordsvatten och flera servitörer som ”pilar in

69 Ibid.

70 Ibid.

71 Ibid.

72 Ibid.