"Fimbulvinter"
Bergeron, Tor
Fornvännen 1956(51), s. 1-18: ill.
http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1956_001
Ingår i: samla.raa.se
»FIMBULVINTER»
Av Tor B e r g e r o n , M a g n u s F r i e s , C a r l - A x e l Moberg och Folke S t r ö m
CARL-AXEL MOBERG: INLEDNING
Frågan om förhållandet mellan klimat och kultur i Norden vid järnålderns början kan sägas höra till de stående diskussions-ämnena i nordisk arkeologi, alltsedan m a n från naturvetenskap-ligt håll först hävdade att en klimatkatastrof inträffat ca 500 f. Kr. Meningsskiljaktigheterna har varit och är avsevärda.
På många håll har Rutger Sernanders uppfattning om sam-bandet accepterats i sina huvuddrag. Det faktum, att det från de tider, som det är fråga om, i somliga områden finns mycket litet fornfynd och i andra inga alls, anses då visa, att det inte fanns människor där och då. De hade dött ut eller flyttat bort. Det senare har då stundom satts i samband med uppgifter i skriftligt källmaterial om utvandringar från Norden.
Efterhand har man dock allt mera betonat frågans komplicerade k a r a k t ä r och ställningstagandet har blivit allt mer nyanserat.1
Eftersom det i vissa områden finns förhållandevis mycket fynd från skedet ifråga, h a r man beträffande sådana accepterat upp-fattningen om klimatförändringens verkan på odlingen på så sätt, att m a n menat att denna under vissa förutsättningar in-verkat ej enbart ogynnsamt på livsvillkoren (t. ex. genom bättre fodertillgång).2
En mera avvisande eller avvaktande inställning ifråga om
1 Exempel på n y a r e u t t a l a n d e n : Af. Stenberger, Det forntida Gotland, Boken om Gotland I, Visby 1945, s. 72. //. Arbman, H a l l a n d s forntid, Hallands h i s t o r i a I, H a l m s t a d 1954, s. 116 ff. Jfr C.-A. Moberg, I n n a n Sverige blev Sverige, Stockholm 1951, s. 56 f. samt E. Hinsch i Nord. t i d s k r . 1950.
- T. ex. J. Brendsted, D a n m a r k s Oldtid III, J e r n a l d e r e n , K0benhavn 1940, s. 77.
C A R L - A X E L M O B E R G
klimatets inverkan på kulturen har motiverats på olika sätt.8
Man har anfört, att fyndfattigdomen kan vara skenbar, antingen genom att fynden inte k u n n a t påträffas ännu, eller också på-träffats, men inte k u n n a t dateras riktigt. Enligt andra förkla-ringar är fyndfattigdomen visserligen en realitet, men kan för-klaras genom mänsklig inverkan, såsom förändringar i sedvanor
(särskilt gravskick) eller materialtillgång (på grund av import-svårigheter).
Oavsett ställningstagandet till de olika alternativen för tolk-ningen av fyndens vittnesbörd beträffande bebyggelse, levnads-standard eller kulturnivå, har man funnit anledning diskutera tidsrelationen mellan de fenomen, som studeras av å ena sidan arkeologen, å andra sidan naturvetenskapsmannen. Har de varit samtidiga?
Den arkeologiska debatten är långt ifrån avslutad. Det kan knappast förnekas, att den ibland förts med utgångspunkt mera från Sernanders ursprungliga ståndpunkt än under hänsyns-tagande till modernare naturvetenskapliga uppfattningar i frågan. Det är närmast i förhoppning, att det skall k u n n a underlätta orienteringen i denna del av problemkomplexet, den grundläg-gande, som Fornvännen härmed publicerar två korta översikter över de vegetationshistoriska och de meteorologiska synpunkterna. I en inledande artikel behandlas därjämte ur religionshistorisk synpunkt den ursprungliga innebörden av ordet »fimbulvinter», som kommit att användas så mycket i dessa s a m m a n h a n g genom att Sernander menade, att det skulle ha k u n n a t åsyfta en klimat-försämring vid järnålderns början.
Artiklarna återger i huvudsak författarnas inlägg i ett radio-program den 23 oktober 1955. Delta tillkom på förslag av fil. dr K. E. Sahlström.
3 T. ex. / / . Schetelig, Den förromerske j e r n a l d e r i Norge, Oldtiden 1913, s. 137. S. Lindqvist, Den keltiska H a n s a n eller h u v u d o r s a k e n till k u l t u r n e d -gången i Norden vid j ä r n å l d e r n s b ö r j a n , F o r n v ä n n e n 1920. A. W. Brygger, Det norske folk i oldtiden, Oslo 1925, s. 23 ff, s. 136. D e n s a m m e , De ti tusen år. Svenska t u r i s t f ö r e n i n g e n s årsskrift 1946, s. 28. K . E . S a h l s t r ö m , Vadsbo-bygcien vid tiden o m k r i n g Kristi födelse, Sveriges bebyggelse. Landsbygden, Skaraborgs län IV, Uddevalla 1954, s. 30 ff. Jfr C . J . Becker, F ö r r o m e r s k J e r n a l d e r i D a n m a r k , Finska fornminnesföreningens tidskrift LII, 1953, s. 29 f.
F I M B U L V I N T E R
FOLKE STRÖM: »FIMBULVINTERN» UR RELIGIONSHISTORIK SYNPUNKT
Fimbulvintern (isl. fimbulvetr) är 'den stora vintern', 'jätte-vintern'. Om denna vinter berättar Snorre Sturluson i Gylfa-ginning i Eddan följande.
»Vad är det som händer i Ragnarök?» låter han kung Gylfe fråga åsarnas talesman, »det har jag aldrig hört talas om.» Och Gylfe får till svar: »Det går både många och stora rykten härom. Det första är det, att då kommer den vinter som kallas fimbul-vintern. Då driver snön från alla väderstreck, det är sträng kyla och bitande vind. Solen förmår intet. Tre sådana vintrar följer på varandra och det är ingen sommar emellan. Men dessförinnan är det tre vintrar, då storkrig rasar över hela världen. Då dräper bröder varandra för vinnings skull och far och son skonar var-andra icke i m a n d r å p eller frändefejd» (Gylfaginning kap. 55).
Varifrån Snorre har sina uppgifter om fimbulvintern är som åtskilligt annat i hans Edda höljt i dunkel. Hans vederhäftighet som förmedlare av hednisk tradition blev för ett par decennier sedan häftigt bestridd (E. Mogk). Numera är emellertid, främst genom G. Dumézils kontrakritik, Snorres rang av trovärdig myt-berättare i stort sett återställd. F a k t u m kvarstår, att hans fram-ställning av fimbulvintern — som en inledning till världsunder-gången — icke kan verifieras med hjälp av någon bevarad källa från förkristen tid.
Däremot omtalas fimbulvintern utan samband med Ragnarök i en hednisk originaldikt, nämligen i eddasången Vaftrudnismal. I denna dikt, som utgöres av en dialog mellan Oden och jätten Vaftrudner, frågar Oden vilka människor som lever, då den be-ryktade fimbulvintern lider mot sitt slut. Han får svaret, att Lif och Liftrascr då lever gömda i Hoddmimers hult, där de livnär sig på morgondagg; från dem h ä r s t a m m a r människorna.
Det mä förhålla sig som det kan med det inbördes samman-hanget mellan de anförda mytiska varianterna. Kvar står den forntida föreställningen om en fruktansvärd och förhärjande vinter, som — om vi nu får sätta tro till Snorre — också h a r ingått som ett led i världsundergången.
F O L K E S T R Ö M
Tanken på en allt förhärjande vinter är ehuru sällsynt1 ej
in-s k r ä n k t till det in-skandinaviin-ska norden. I viin-sin-s mån bein-släktade myter är kända framför allt från Irans högland. Den iranska sagan om guldålderskonungen Yima skildrar sålunda hur denne räddar två exemplar av människosläktet jämte djur- och växt-arter undan en vinter, som förintar allt levande.2 I en altaisk, av
Uno Harva återgiven, saga berättas likaledes om en av köld och snö förorsakad världskatastrof. Den bebådas av skriandet från en blå stenbock med horn av j ä r n och den inledes av jordbäv-ningar, brand, skyfall, hagel och åska. Efter dessa preludier faller snö i sju dagar, varefter kölden fullbordar katastrofen. 1 denna liksom i den iranska sagan finns inslag, som påminner om syndaflodsberättelsen.
Att myter om katastrofvintrar påträffas bland folk med er-farenhet av mörker och vinterkyla förvånar knappast. Möjligen kan det överraska, att de inte ha en vidare utbredning än vad fallet är. Vad vintermörkrets välde innebar i forna dagar långt uppe i norr även under normala vintrar torde vi nutidsmänniskor ha svårt att enbart med fantasiens hjälp göra oss en föreställ-ning om. I litteraturen bevarade skildringar från gammal tid underlättar förståelsen. Det finns många att välja på. En av de äldsta och på sitt sätt en av de mest upplysande är Prokopios' bekanta skildring (från 500-talet) av invånarna i det yttersta Thule och deras vintertillvaro. Prokopios berättar om en plats, som ligger så långt uppe i norr, att solen om sommaren står på himmelen i fyrtio dagar utan att gå ned och om vintern är borta i fyrtio dagar. På den trettiofemte dagen skickas spcjare upp på ett högt berg och när de upptäcker solen vänder de tillbaka med budskapet, att solen snart skall lysa också nere i dalen. Folket i Thule firar då en stor glädjefest, som är deras största fest (De hello gäll. VI: 1 5 : 6 ) . Man har beräknat platsen för Prokopios' skildring till ungefär Tromsös breddgrad.
Prokopios tillfogar en fundering om, att man i Thule måste frukta, att solen aldrig skall komma tillbaka. Det är säkert en
1 Världsundergång genom vatten resp. genom eld är långt vanligare. Se
bl. a. Stith Thompson, Motif-index of F o l k - l i t e r a t u r e , I, 1932, s. 135.
s Olrik, Bagnarök, 1922, s. 19; Harva, Die rel. Vorst. der altaischen Völker, 1938, s. 135.
F I M B D L V I N T B R
riktig iakttagelse. Av vittnesbörd från naturfolkens liv vet vi hur osäker och maktlös n a t u r m ä n n i s k a n känner sig inför de stora periodiska växlingarna i årtidscykeln och med vilken spänning hon motser och upplever ljusets och den ljusa årstidens annal-kande. För den som är omedveten om mekaniskt verkande natur-lagar ligger det nära till hands att ställa frågan: kommer solen verkligen tillbaka? Kominer vinterns herravälde att vika också denna gång?
MAGNUS F R I E S : »FIMBULVINTERN» UR VEGETATIONS-HISTORISK SYNPUNKT
Det var Rutger Sernander, ett av de stora namnen i utforskan-det av den svenska naturen och dess historia, som för ungefär sextio år sedan lanserade den mytologiska beteckningen fimbul-vintern som naturvetenskapligt begrepp.1 Det skedde tydligen först
mest diskussionsvis men så småningom också i tryck (SERNANDER
1912 b).2 Stödd på kulturhistorikerna trodde Sernander, att
sagans fimbulvinter hade ett reellt underlag, att det verkligen hade varit en tid någon gång för länge sedan med synnerligen bistert klimat, en så hård tid att minnet av den kunde tänkas leva kvar i folkmedvetandet. Och det vore då inte alldeles omöjligt, att denna fimbulvinter hade någonting att göra med den klimatför-sämring, som han och hans lärjungar (den s. k. Uppsalaskolan) spårat och till tiden sammanställt med övergången bronsålder/järn-ålder och som enligt honom själv var särskilt hastig och våldsam
(SERNANDER bl. a. 1910 s. 219 IT.).
Men vad var det för naturvetenskapliga iakttagelser, som hade lett Sernander till den uppfattningen, att det hade skett en hastig klimatförsämring i kyligare och fuktigare riktning vid en lid, som
1 I ett brev 13/7 1927 till Sveriges geologiska u n d e r s ö k n i n g s sekreterare,
(il. dr K. K. Sahlström, skriver S e r n a n d e r : »Om jag b a r a visste själv var jag först framställt teorien om sagans fimbulvinter som den subatlantiska kli-m a t f ö r s ä kli-m r i n g e n . Jag hade den ekli-mellertid fullt färdig 1895, ty Högbokli-m okli-m- om-lalade. alt han blev så intresserad av min framställning d ä r a v att han beslöt gå u p p till Viktor Rydberg för att referera den. H a n u p p s k ö t saken ett p a r dar, och u n d e r tiden dog V. R. J a g var med vid begravningen sept. 1895.»
M A G N U S F R I E S
av allt att döma sammanfaller med bronsålderns övergång i järn-ålder ungefär 500 f. Kr.?
Att det tidigare hade varit varmare — ett par-tre grader mer än nu — det hade m a n klart för sig genom diverse fynd och iakttagelser. Man hade sålunda funnit hasselnötter i torvlager elt gott stycke norr om nutida vild hassel, ända upp mol Storsjö-trakten i Jämtland och till nordöstra Ångermanland (G. ANDERS-SON 1902). Av den märkliga sjönöten (Trapa nafans), som in i sen tid nätt och jämt tålde Sydöslsveriges klimat, finnas nötter här och var i riklig mängd i fornsjöar (igenvuxna sjöar) upp lill
norr-landsterrängens sydgräns (MALMSTRÖM 1920, F R I E S 1951 fig. 40).
Och i fjällen h a r m a n påträffat trädlämningar ell par hundra meter över nutida skogsgräns (GAVELIN 1909, SMITH 1931) — mycket annat att förtiga. I samma riktning pekade också den begynnande pollenanalysen. Lennart von Posts geniala metod att av den mängd pollen, som finns bevarad i torv och sediment, dra slutsatser om vegetalionsutvecklingen under gångna skeden (VON P O S T 1918, F^EGRI 1945, SELLING 1952).
Men att klimatförändringen innebar ett stort steg i fuktigare riktning och att den skedde geologiskt sett hastigt — på ett eller annat hundratal år — på det tyder enligt Sernander skiftningarna i lagerföljden i våra torvmarker. Var och en som sett elt torv-schakt vet, att det på en eller ett par-tre meters djup kan finnas ett stubblager i högförmullnad torv, som f. ö. kan användas lill bränntorv, och att det ovanpå kommer ett stubbfritt lager med för det mesta lågförmultnad torv, lämplig fiir slrötorv. Bakom ett omslag från en tallklädd, ganska torr mosse lill en svällande, val mosse måste ju ligga en förändring lill fuktigare klimattyp — detta givetvis under förutsättning att denna stratigrafiska före-teelse icke är lokal utan av regional räckvidd. Att så är fallet ha åtskilliga in- och utländska myrstratigrafiska undersökningar klarlagt, även om förhållandena visat sig vara mera komplicerade än vad Sernander ansåg (jfr nedan) och lokala faktorer ofta rubba den regionalklimatiskt betingade utvecklingsgången.
Mot bakgrunden av de n ä m n d a och andra observationer borde man alltså enligt Sernander räkna med ett ganska snabbt skeende klimatomslag i både kyligare och fuktigare riktning. Den klimat-depression, som denna förändring inleder, skulle f. ö. fortsätta 6
F I M B U L V I N T E R rosrCLACiAi— I P O S T G L A CIAL V Ä R M E T I D A T L A N T I S K I S U B B O H F . A L SVBATLANTISK TW m e s o l i t i s k t i d n eAU iroiuåU tjämålä. h ii * ?r -2 -T Kr.f. ' 1
Fig. 1. Ö v r e d i a g r a m m e t visar SERNANDERS uppfattning om »fimhul-vinterns» läge i det postglaciala temperuturförloppet i södra och mellersta Sverige (efter SERNANDER bl. a. 1912 a s. 405); den räta linjen för värmetids-avsnittet kunde enligt S. även t ä n k a s vara bågböjd. Den streckade linjen an-ger G. ANDERSSONS m o t t a t t a uppfattning om temperaturutvecklingen, enligt
vilken ingen m a r k e r a d klimatförsämring skulle hn inträffat vid tiden för »fimbulvintern» utan en mer eller mindre kontinuerlig förändring ba ägt r u m frän värmetidsoptimum till nutid (ur SERNANDER /. c., jfr även G. ANDERSSON 79/0 s. 289 ff.).
U n d r e d i a g r a m m e t avser att visa h u r man nu ur syd- och mellan-svensk s y n p u n k t kan uppfatta huvuddragen i det sen- och postglaciala tem-peraturförloppet och »fimbulvintern»» placering i detta. Kuruan är deluis g r u n d a d pä biologiska indikationer, deluis hypotetisk och a n t y d e r endast suagt ett troligen mer m a r k e r a t och komplicerat, periodiskt undulerande de-talfförlopp, som till största delen är okänt. Den fina k u r v a n t. h. kring den grova anger fuktighetsförändringarna sd som mun tgckt sig spåra dem i torv-lagerföljderna. varvid cn nedgång innebär blötare förhållanden pd de registre-r a n d e ungregistre-raregistre-rna, dvs. ökad humiditet. en uppgång ett t o registre-r registre-r a registre-r e tillstånd. Även denna kurva är till större delen hypotetisk och torde k o m m a att visa sig mera komplicerad iin som h ä r framställts. När de båda k u r v o r n a s nedåtgående svängningar sammanfalla ( t e m p e r a t u r s ä n k n i n g och ökad humiditet). vilket kanske oftast varit fallet, blir omslaget i klimatet som helhet särskilt k ä n n -bart. De romerska siffrorna ange de pollenanalgtiska zoner, som JESSEN (1935). IVERSEN (1941) ni. fl. tillämpat i Sgdskandinavien. Den absoluta tidsskalan i årtusenden slår underst i diagrammet. (Med ä n d r i n g a r efter F R I E S 1951 s. 120.)
M A G N U S F R I E S
in i nutiden men vara mest utpräglad i början, dvs. under för-romersk järnålder, den lid som de nordiska arkeologerna också tvingats kalla den fyndlösa perioden, då enligt en ej obestridd uppfattning en kulturtillbakagång skulle ha ägt rum —• just kanske på grund av de klimatiska förhållandena (fig. 1, övre diagrammet).
Så här enkelt och klart ledde det sig för en 30-40 år sedan, och naturvetarnas iakttagelser passade väl ihop med arkeologer-nas resultat.
Under senare decennier har det emellertid framkommit en hel del fakta på det vegetationshistoriska området, som visserligen inte motsäga, alt det varit en klimatiskt hård tid vid järnålderns början. Men de nya iakttagelserna göra Sernanders teori om iden-tifiering av sagans fimbulvinter med denna klimatförsämring mera tvivelaktig. Det tycks nämligen ha funnits icke blott en sådan allvarlig klimatförsämring, som Sernander antog, utan flera dylika, en hel serie sådana framstötar i sämre riktning, kraf-tigare och svagare, som ha Inträffat vid olika tider och till synes med en viss periodicitet (se fig. 1, undre diagrammet t. b.). På det tyda närmare studier av våra mosselagerföljder och i någon mån också förändringar i uppträdandet av sådana växtfossil, som säga någonting om klimatet. — Ett gotl grepp om klimalutveck-lingen får man dock inte, förrän man bättre lyckas sära ut de olika klimatfaktorerna, temperaturklimatet och
fuktighetsklima-tet, och precisera deras årstidsvariationer — ett önskemål på myc-ket lång sikt. Vi avläsa i naturen mest det gemensamma resultatet.
De nämnda komplicerade klimatsvängningarna i sämre rikt-ning, avbrutna av ansatser till klimatförbättring, tyckas ha bör-jat så smått redan under yngre stenålder (eller tidigare) och fort-satt under bronsålder och järnålder och in i våra dagar (jfr fig. 1, undre diagrammet). Likväl synes den aktuella klimatförsäm-ringen vid övergången bronsålder/järnålder ha varit en av de kraftigare efter klimatoplimum, i vissa områden förmodligen den som orsakade de största förändringarna i naturen.
Den nyssnämnda uppfattningen, att den förromerska järnål-dern — kanske som en följd av den Sernanderska »fimbulvin-tern» — skulle ha kännetecknats av en utpräglad kullurlillbaka-gång, synes nu kunna belysas och troligen korrigeras genom n y 8
F I M B U L V I N T E R
are pollenanalytiska undersökningar. (Man kan nämligen i den fossila pollenfloran identifiera inte endast pollen av olika träd-slag ulan också av sädesträd-slag, ogräs och andra växter.) Enligt arbe-ten i bl. a. Danmark (MIKKELSEN 1952, 1954, A. ANDERSEN 1954, m. fl.) finns det också i lager från förromersk järnålder inslag av kullurindicerande pollen i en förhållandevis betydande mängd. För Sveriges vidkommande ha liknande förhållanden konstaterats i Varnhemstrakten i Västergötland, där det i sjöavlagringar från förromersk järnålder finns inslag av »kulturpollen» i en omfatt-ning, som inte i någon väsentligare grad avviker från förhållan-dena under närmast föregående och efterföljande skeden ( F R I E S i manuskr.). Däremot är det troligt, alt åtminstone i vissa trakter en omläggning av lanthushållningen framtvingats och förskjutningar till andra marker förekommit. Klimatförsämringens inverkan på odlingen h a r säkerligen varit olika i olika trakter. Härvidlag hänger det ju också på hur klimatkänsligt näringsfånget var. Vi veta ännu så litet om allt detta.
Problemen kring den postglaciala klimatförsämringen — lik-som kring den forntida klimatulvecklingen över huvud taget — äro sålunda komplicerade. Ännu är härvidlag det mesta Ogjort. Dylika problem lösas tillfredsställande endast genom samarbete mellan arkeologer, meleorologer och vegetationshistoriker.
CITERAD LITTERATUR.
ANDERSEN, A., 1951: Two s t a n d a r d pollen d i a g r a m s from South J u t l a n d . — D a n m a r k s Geol. Undersog. II. R., Nr. 80. Köbenhavn.
ANDERSSON, G., 1902: Hasseln i Sverige fordom och nu. E n geologiskf-växt-geografisk u n d e r s ö k n i n g belysande frågan om klimatets f ö r ä n d r i n g sedan lilorinatiden. (Zusanunenfass.) — Sveriges geol. u n d e r s ö k n . Ser. Ca: 3. Stockholm.
, 1910: Swedish climate in the l a t e - q u a t e r n a r y period. — Die Verände-rungen des Klimas seit dem Maximum der letzten Eiszeit. Berichte d. 11. inlernat. Geol.-Kongr. Stockholm 1910.
F/EGRi, K., 1945: Pollenanalysen. E n översikt. — Viking. Norsk arkeol. selsk. tidsskr. Oslo.
F R I E S , M., 1951: Pollenanalytiska vittnesbörd om s e n k v a r t ä r vegetationsul-veckling, särskilt skogshistoria, i n o r d v ä s t r a Götaland. (Zusammen-fass.) — Acta Phytogeogr. Suec. 29. Uppsala.
GAVELIN, A., 1909: Om t r ä d g r ä n s e r n a s nedgång i de svenska fjälltrakterna. — Skogsvårdsfören. tidskr. 1909: -1—ö. Stockholm.
T O R R E R (i E R O N
1 VERSEN, J., 1941: L a n d n a m i D a n m a r k s Stenålder. E n pollenanalylisk Undersegelse över det förste L a n d b r u g s Indvirkning paa Vegeta-tionsudviklingen. (Engl. lexl: Land occupalion . . .) — D a n m a r k s Geol. Undersog II, R., Nr. 66. Köbenhavn.
J E S S E N , K., 1935: Archaeological dating in lhe history of Norlh J u l l a n d ' s vegetation. —• Acta Archaeol. 5: 3. Köbenhavn.
MALMSTRÖM, C , 1920: T r a p a Datans L. i Sverige. — Svensk bot. lidskr. 14 (1920): 1. Stockholm.
MlKKELSEN, V., 1952: P o l l e n a n a l v l i s k e Undersogelser ved Bolie. Ingår i A. Steensberg: Bondehuse og Vandmoller i D a n m a r k gennem 2000 Ar. (Suramary.) Köbenhavn.
, 1954: Studies on lhe sub-atlantic history of B o r n h o l m ' s vegetation. D a n m a r k s Geol. Undersog. II. R.. Nr. 80. Köbenhavn.
VON P O S T , L., 1918: Skogsträdpollen i sydsvenska torvmosselagcrföljder. — F o r h . ved 16. skand. n a l u r f o r s k e r m o l e 1916. Kristiania.
SELLING, O. H., 1952: P o l l e n a n a i v s . — Ny k u n s k a p . N a t u r och k u l t u r . Stock-holm.
SERNANDER, IL. 1910: Die schwedischen Torfmoore als Zeugen poslglazialer K l i m a s c b w a n k u n g c n . — Die Veränderungen des Klimas seit dem Maximum der letzten Eiszeit. Berichte d. 11. inlernat. Geol.-Kongr. Stockholm 1910.
, 1912 a: Y t t r a n d e i diskussionen kring »Les changcmcnfs du cliniat poslglaciaire.» — Comple rendu de la XI:e session du Congrés geol. inlernat. Stockholm 1910. I.
, 1912 b : Die geologische E n l w i c k l n n g des Nordens nach der Eiszeit in i h r e m Verhältnis zu den archäologischen Perioden. Ingår i G. Kossinna: Die erste Baltische Archäologen-Kongrcss zu Stockholm . . . 1912. — Mannus 4. Wiirzburg.
SMITH, IL, 1931: Skogen och fjället. — Sv. turislfören. årsskr. 1931. Stock-holm.
TOR BERGERON: > F1MMULVINTERN» UR METEOROLOGISK SYNPUNKT.
De av doc. Fries skildrade forntida förändringarna i växtlig-heten i Norden tyda väl först och främst på en m ä r k b a r sänk-ning av medeltemperaturen under hela året eller åtminstone un-der vegetationsperioden. Men även en avsevärd ökning av vinter-nederbörden, med bibehållanden av den postglaciala värmelidens högre sommartemperatur. kunde kanske försena sommarens början så starkt, att vissa växter, som fordra längre
F 1 M B U L \- I N T E R
period, inte längre hunne att frambringa mogna frön så högt över havet som förut i Norrland.
Därmed äro vi inne på ett par grundläggande meteorologiska problem. Ingen meleorolog tvivlar på att klimatförändringar in-träffat och alltjämt pågå. Men det finna å andra sidan givetvis inga direkta m e t e o r o l o g i s k a belägg för de klimatänd-ringar, som kunna ha ägt rum före historisk lid — och de äldsta tillförlitliga f o r t l ö p a n d e serierna av temperaturobservatio-ner började först för ca 200 år sedan (i Stockholm år 1756), och det är vackert så!
De spår i jordytan, som istiderna ha efterlämnat, utgöra emel-lertid ett slags meteorologiska registreringar, om man så vill. Liknande gäller forntida bäck- och älvfåror samt insjöars gamla strandlinjer, som vittna om gångna epokers nederbördsförhållan-den, och som bl. a. förtälja om betydligt våtare s. k. pluviallider på lägre breddgrader. Några andra och bättre minnesmärken av meteorologisk art känner man inte, och bland dessa ge endast is-spåren mera direkta antydningar om temperaturförhållandena.
Alla ha ju hört om den sista nedisningen: det skede då en in-landsis av ett par tusen meters mäklighet täckte stora delar av Nordeuropa och Nordamerika. Men del är ungefär 14 tusen år sedan isen började dra sig tillbaka frän vårt land, och det kan inte gärna vara minnet av denna istid, som fortplantats ända till nutiden i traditionen om en »fimbulvinter», även om istiden bättre än den scrnanderska s. k. klimatförsämringen motsvarar begrep-pet bister och evig vinter.
Frågan blir då denna: kan istidsstudiet verkligen hjälpa oss be-träffande det problem vi nu diskutera? — Svaret är både ja och nej! Visserligen är jordklotet i våra dagar inte på långt när så nedisat som under de egentliga istiderna, men det finns ju allt-jämt större och mindre inlandsisar och jöklar på vår jord. Väx-lingarna i deras höjdläge och utsträckning ha också registrerats på jordytan genom spår i berggrunden, genom lösa avlagringar osv. Fig. 2 återger tre kurvor (enl. H. W : S O N AHLMANN 1953). vilka visa växlingarna i nedisningens omfattning i Sverige, Norge och Island ända från den senaste stora istiden och till år 1950. I samtliga tre diagram ser man en rätt snabb sänkning av
T O R R E R G E R O N
ningsgränsen och andra tecken på ökad nedisning efter den post-glaciala värmetiden, som anses ha infallit mellan ca 6000 och ca 500 år f. Kr. (»klimatoptimum» i fig. 2). — Men förändringen går inte hela tiden i samma riktning utan är fördelad på flera vågor. Inte heller vet man, om den av jöklarnas beteende antydda klimat-förändringen verkligen var samtidig med den växthistoriskt på-visade klimatförsämringen vid järnålderns början. Förändringen kom säkerligen inle plötsligt, d. v. s. inte inom loppet av bara nägra tiotal år, och ledde som sagt knappast till mångårig, sträng och förödande »fimbulvinter». — Om kurvorna i fig. 2 äro någor-lunda riktiga, kunde m a n förövrigt, som synes, lika väl tala om en »fimbulvinter» ungefär i mitten av 1700-talet.
Detta är i alla fall inte det värsta! Det verkligt kinkiga i hela historien är att inte ens de glaciala spåren ge entydiga vittnesbörd om kvartärlidens temperaturförhållanden. — Under de senaste
100 åren har ett stort antal istidsteorier sett dagen. Härvid har det legat närmast tillhands att förklara både de stora istiderna och de perioder, då vår tids relativt små isområden varit på fram-marsch igen, genom m i n s k a d tillförsel av solvärme till jord-ytan. — Den framstående brittiske meteorologen Sir George Sirnp-son lanserade emellertid redan fiir 28 år sedan en mycket upp-märksammad teori, som förenklad och sammandragen kan åter-ges så h ä r : ö k a d tillförsel av solvärme lill jordytan ger ökad av-dunstning i tropikerna och medför större luftfuktighet samt mera moln och nederbörd, särskilt på högre bredder. Där skulle då ske en starkt ökad ansamling av vintersnö i fjällen, vilken komme jöklarna att växa så mycket, att de till slut bildade en enda väldig, sammanhängande ismassa, som trots sommarvärmen utbredde sig över närliggande lågländer, där den i sin lur verkade som ett fjäll och gav upphov till mer snönederbörd. Högre bredders ökade molnmängd skulle dessutom hindra en större del av solvärmet att nå lägre luftskikt. Slutligen verkar en vidsträckt snöyta all-mänt avkylande, emedan den reflekterar större delen av del om dagen instrålade solvärmet men likväl tillåter maximal värme-förlust genom utstrålning dygnet om. Några hundra kilometer söder om inlandsisens kant k a n emellertid sommarklimalet på låglandet samtidigt ha varit nästan lika varmt som nu.
F I M B U L V I N T E R
3000
ISOO
Glaciärtungornas framstötar och åter-tåg i Sverige (enl. E. Bergström).
1600 / T B O
Firnlinjens höjd ö. h. på Vatnajökull. Island (enl. J. Eybörson) Glaciärförändringar i Norge (enl. O. Liestöl).
f.v. = Sernanders »fimbulvinter». rom, j.å. = romersk järnålder.
Fig. 2. Glaciärernas och firnlinjens variationer i Norden efter den senaste is-tiden, enl. H A N S W : S O N A H L M A N N , 1953. — Logaritmisk absolut tids-skala. — Die Variationen der Gletscher und der Firnlinie im Norden nach der letzten Eiszeit ( n a c h H a n s W:son Ahlmann 1953). — Logaritmisch absolute Zeitrechnung. — Oberes Diagramm. Die Vorstösse und Ruckziige der
Gletscher-zungen in Schweden ( n a c h E. Bergström). — Unteres Diagramm. Höhe der Firnlinie u.d.M. auf dem Vatnajökull, Island ( n a c h J. Egpörson).
Gletscherueränderungen in Norwegen ( n a c h O. Liestöl). f.u. = Sernanders »Fimbulwinter», rom. j . d. — römische Eisenzeit.
Vi möta h ä r paradoxen »avkylning genom uppvärmning» Meteorologin bjuder på en rad sådana oväntade eller paradoxala orsakskedjor, vilket beror på att atmosfären med sin halt av
T O R B E R G E R O N
denserbar vattenånga och sin lättrörlighet utgör ett ofantligt kom-plicerat maskineri. (En liknande men lättare genomskådad para-dox i lufthavet erbjuder stackmolnsbildningen under soliga dagar över land. Den överhettade luften närmast jordytan blir lättare än den omgivande luften och stiger uppåt. Därvid avkyles den »dynamiskt», så aft vattenångan slutligen kan kondenseras lill moln, som avge nederbörd och därigenom avkyla luften även under molnet.)
Nu var det visserligen inlc istiden som angick oss direkt. Men förklaringen till den sernanderska klimatförsämringen k a n vara av samma art som istidernas, och intet hindrar, att det under denna tid kan ha rått tillbud till mera utbredd lokalglacialion i våra fjäll, med djup vinlersnö överallt och sena vårar, men i alla fall tämligen varma somrar på låglandet.
Geologerna anse, att de stora istiderna i allmänhet voro cirkum-polära och berörde båda halvklolen samtidigt. Därför bygga is-tidsteorierna i regel på något allmänt, kosmiskt inflytande. De mindre och kortvarigare klimatförsämringarna behöva däremot endast ha träffat en viss del av hemisfären, medan ett annat om-råde kan ha haft en lika markerad klimatförbältring. Erfaren-heten från nutidens abnormt kalla eller varma årstider antyder nämligen, alt dessa ej ha någon d i r e k t yttre, kosmisk orsak ulan istället närmast betingas av en mer eller mindre lokal omlägg-ning av atmosfärens allmänna slröiniiingsmönster under tidrym-den i fräga. Fjolårets rekordtorra och varma sommar i Sverige berodde sålunda på att den sommartid svala maritima väsllull-strömmen och dess regnväder hela liden undveko vårt land. I gengäld fingo både Island, Nordnorge och delar av Sydoslenropa en ovanligt våt och relativt sval sommar. »Den enes bröd iir den andres död».
Så snart växtgeografer och arkeologer kunna specificera vilka förändringar inom deras gebit, som anses ha berott på t e m p e-r a t u e-r e n och vilka pä n e d e e-r b ö e-r d e n (och helst undee-r vilka årstider), och antyda deras geografiska utbredning, skulle dessa klimatändringsmekanismer i någon mån kunna kartläggas och rimliga meteorologiska förklaringar kanske kunna ges.
Men vad blir det då kvar av »fimbulvintern»?!
F I M B U L V I N T E R
Kunde man inte såsom verklighetsunderlag för denna sägen till-gripa en följd av oerhört stränga vintrar, sådana som de, vilka uppträdde i Norden åren 1939—42, under en av de för övrigt mil-daste epokerna i vårt land i nyare tid? Antag dessutom, atl detta inträffade just i samband med en av de allmänna, ehuru måttliga klimatförsämringar, som de glaciologiska och vegetationshisto-riska kurvorna visa (eventuellt efter elt skede med mycket milda vintrar). I så fall borde väl därefter sägnen om en »fimbulvinter» ha kunnat uppstå och bestå hos dåtidens folk. — Att samma sägenbildning inte ägde r u m efter 1700-talets relativt kyliga period, k a n dels h a berott på förändrat språkbruk och dels på att nyss antagna sammanträffanden ej upprepades då.
Om framtidens klimatförhållanden veta vi givetvis ännu mindre än om den tid som varit. Men det är i varje fall bevisat, att medel-tillståndet i lufthavet, klimatet, ständigt undergår periodiska väx-lingar av högst olika hastighet och storlek, möjligen som resultat av påverkan utifrån, från solen, från världsrymdens stoft el. dyl.
Liknande ä r förhällandet med alla periodiskt svängande till-stånd. De kalla vintrarna 1939—42 utgjorde endast en »krusning» på den lilla klimalvåg eller k l i m a t f l u k t u a t i o n , som allt sedan 1860-talet i genomsnitt bragt mildare vintrar i Nordeuropa (se bl. a. GÖSTA H. L I L J E Q U I S T 1943). U n d e r denna vågrörelse ligger en slags längre »dyning», d. v. s. k l i m a t ä n d r i n g a r av samma omfattning som den h ä r anförda postglaciala värmetiden och den därpå följande svalare epoken, som sträcker sig fram lill vår tid, se fig. 2. Denna klimatändring var återigen liten och kort-varig jämförd med istidernas.
Vår kunskap om h u r dessa komplicerade vågsystem uppstå är ännu högst ofullkomlig (på grund av uppgiftens stora svårig-het); och vilket samspel av stora och små klimalsvängningar framtiden bär i sitt sköte, därom veta vi intet — och det ä r väl bäst sål
CITERAD LITTERATUR
H A N S W : S O N AHLMANN, 1953: Glacier V a r i a t i o n s a n d Climatic F l u c l u a t i o n s . —
Am. Geogr. S o c , Bowman Memorial Lectures, Series T h r e e . — New York 1953.
T O R B E R G E R O N
GÖSTA H. L I L J E Q U I S T , 1943: T h e Severity of W i n l e r s at Stockholm 1757— 1942. Statens Met. Hydr. Anstalt, Medd., Ser. Uppsatser, N:o 46. — Stockholm 1943.
. 1950, On F l n c l u a t i o n s of lhe S u m m e r mean T e m p e r a t u r e in Sweden. — Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut. Meddelande. Ser. B, Nr 7. — Stockholm 1950.
GEORGE C. SiMPSON, 1934: W o r l d Climate d u r i n g lhe Q u a r l e r n a r y Period. Q. J o u r n . Roy. Met. S o c . Vol. 60. p. 425. — London 1934.
ZUSAMMENFASSUNG
Tor Bergeron, Magnus Fries, Carl-Axel Moberg och Folke Ström: »Fimbulwinter».
Einleitungsweise gibt CARL-AXEL MOBERG eine Ubersicht iiber die Stand-p u n k t e verschiedener Vorgeschichtsforscher fiir und gegen S e r n a n d e r s Hypothese von einer K l i m a k a l a s t r o p h e ca. 500 v. Chr. und deren W i r k u n g e n auf Besiedlung und Kultur. Die hier publizierten Aufsätze — die auf ein Radiogespräch bauen — sind zustandegekommen, um die Orienlierung iiber die Ansicht der heutigen Naturwissenschaft zu diesem Problem zu erleichtern. F O L K E STRÖM b e h a n d e l t den »Fimbulwinter» vom rcligionsgeschichtlichen Gesichtspunkt. E r ist »der grosse Winter», »der Bicsenwinler». Bei Snorre begegnet er als Einleilung zum W e l t u n l e r g a n g . Hingegen wird er im Eddalied Vaftrudnismal ohne Z u s a m m e n h a n g mit dem Ragnarök besprochen. Der Gedanke eines verheerenden W i n l e r s ist, wenn auch seiten, doch nicht auf den skandinavischen Norden b e s c h r ä n k t . Einigermassen v e r w a n d l e Mytben sind vor allem aus dem Hochland I r a n s b e k a n n t . — Der Verf. referiert P r o k o p i o s ' Schilderung des W i n l e r d a s e i n s im äussersten T h u l e als ein Beispiel dafiir wie die Herrschaft der W i n t e r n a c h t im Norden in friiherer Zeit zu Erfahrungen gefiihrt haben konnte, die geeignel sind, zur Enlstehung von Mythen iiber Katastrophwintcr beizutragen.
MAGNUS F R I E S priift die Frage vom vegelalionsgeschichtlichen Gesichts-p u n k t . In den letzten J a h r z e h n l e n sind F a k t a ans Licht g e k o m m e n , die einerseits der Hypothese, dass zu Beginn der Eisenzeit eine klimatisch h a r t e Zeit v o r h e r r s c h t e , nicht widersprechen, die aber andererseils zeigen. dass es eine ganze Serie solcher Vorstösse gegeben hal, die zu verschiedenen Zeiten eintrafen,, u. zw. scheinbar mit einer gewissen Pcriodizität. Sernanders Identifizierung des »Fimbulwinlers* der Sage mit der Klimadepression w ä h r e n d der vorrömischen Eisenzeit n i m m t sich d a h e r nicht m e h r so natiirlich aus. Neuere pollenanalylische 1'ntersuchungen zeigen, dass sich in Schichten aus der vorrömischen Eisenzeit in Västergötland (wie auch in friiheren Fallen z. B. in Bezug auf Dänemark) Einschlägc von »Kullurpollen»
F I M B U L V I N T E R
in einem l mfang vorfinden, der n u r unwesentlich von den Verhältnissen während den nächslvorhergehenden oder -nachfolgenden Perioden abweicht (Manuskript von Fries). — Im Diagramm Abb. I werden ältere und neuere Auffassungen verglichen.
Das o b e r e D i a g r a m m zeigt Sernanders Auffassung der Lage des »Fimbulwinlerse im postglacialen Teniperaturverlauf in Siid- und Mittelschweden (nach SERNANDER U. a. 1912 a S. 405); die gerade Linie fiir den W ä r -mezeil-Abschnitt könntc nach S. auch gebogen gedacht werden. Die gestrichelte Linie gibt G. Anderssons entgegengesefzgestrichelte Auffassung iiber die T e m p e r a -l u r e n -l w i c k -l u n g an, nach der in der Zeit des »Fimbu-lwin-lers« keine m a r k i e r t e Klimaverschlechlcrung eingetreten sein soll, sondern eine m e h r oder weniger kontinuierliche V e r ä n d e r u n g vom W ä r m e z c i t o p t i m u m an bis zur .letztzeit slallgefunden habe (nach SERNANDER 1. c , vgl. auch ANDERSSON 1910 S. 289 ff.).
Das u n t e r e D i a g r a m m versucht zu zeigen, wie m a n vom siid- und miltelschwcdischen Gesichtspunkt h e r die Hauptziige im späl- und post-glacialen Teniperaturverlauf und die Placierung des »Fimbnlwinters» in ilnn jetzt auffassen känn. Die Kurve ist teilweise auf biologischen Indikationen basiert. teilweise ist sie hypothctiscb und deulet n u r schwach einen verinul-lich s t ä r k e r m a r k i e r l e n und komplizierlen, periodisch wellentörmigen Delailverlauf an, der zum grössten Teil u n b e k a n n t ist. Die feine Kurve rechts um die grobe h e r u m gibt die F e u c h l i g k c i t s v e r ä n d e r u n g e n an, wie m a n sie in der Folge der Torfablagernngen spiiren zu können glaubt, wobei ein Fallen feuchtere Verhällnisse auf den regislrierenden Mooren. ein Steigen einen Irockneren Zustand bedeutet. Auch diese Kurve ist grössten-leils hypolhelisch und diirfle sich als komplizierler erweisen, als dies hier dargestellt ist. W e n n die fallenden Schwingungen der beiden Knrven zusam-menfallen ( T c m p e r a t u r s e n k u n g und e r h ö h t e Feuchtigkeit), was vielleicht meistens der Fall war, wird der Klimaumschlag als Ganzes besonders fiihlbar. Die römischen Ziffern geben die pollenanalylhischen Zonen an. die JESSEN (1935), IVERSEN (1941) u. a. in Siidskandinavien a n g e w a n d t haben Die absolute Zeitrechnung in .lahrtauscnden steht zuunterst im Diagramm.
(Mit Änderungen nach F R I E S 1951 S. 126.)
In der Cbersicht T O R BERGERONS iiber den >Fiinbulwinler« vom meteoro-logischen Gesichtspunkt wird hervorgehoben, dass es selbslredend keine direkten meteorologischen Belege fiir die K l i m a v e r ä n d e r u n g e n gihl, die in vorhislorischer Zeit slallgefunden haben k ö n n e n — die friihesten zuver-lässigen forllaufcnden Serien von T e m p e r a l u r b c o b a c h l u n g e n begannen erst vor ca. 200 J a h r e n . W i r besitzen indessen in den Spuren in der E r d o b e r -fläche. die die Eiszeiten (und die Regenzeiten in den Tropen) hinferlassen haben, eine Art von meteorologischen Regislrierungen. Auch nach der Eiszeit haben die Vcränderungen in der Höhenlage und der Ausdehnung der grösse-ren und kleinegrösse-ren Inlandeisflächen und Gletscher d u r c h Spugrösse-ren in der Bcrg-unlerlage. d u r c h lose Ablagerungen u. s. w. auf der Erdoberfläche ihre Registrierung gefunden. Abb. 2 gibt drei Kurven wieder (nach AHLMANN
I» 1 M B V L V I X T E R
19531. die die V e r ä n d e r u n g e n in der Ausdehnung der Vereisung in Schweden. Norwegen und Island von der letzten grossen Eiszeit bis zum J a h r e 1950 zeigen. In sämllichen drei Diagrammen bemerkt m a n eine recht schnelle Scnkung der Vereisungsgrenze und andere Zeichen z u n e h m e n d e r Vereisung nach der postglacialen Wärmezeit. die zwischen ca. 6000 und ca. 500 in der Zeit v. Chr. eingetreten sein soll ( Kliraaoplimum« in der Abb.). Die V e r ä n d e r u n g gehl jedoch nicht während der ganzen Zeit in gleicher Richtung vor sich, sondern verteilt sich auf m e h r e r e Wcllen. Man weiss auch nicht. ob die d u r c h das Verhalten der Glelscher angedeulete K l i m a v e r ä n d e r n n g wirklich mit der pflanzenhistorisch crwiescnen Klimaverschlechlerung zu Beginn der Eisenzeit gleichzeilig war. Die Veränderung k a m sicher nicht plölzlich, d. b . nicht im Verlauf von n u r einigen J a h r z e h n l e n . und fiihrte k a u m zu einem vicljährigen. slrengen und verniclilenden » F i m b n l w i n l e r ' . — W e n n die Kurven in Abb. 2 einigennassen ricbtig sind, k o n n t e nian Librigens. wie es scheint, ebenso gut von einem »Fimbnlwinler ungefähr in der Mitte des 18. J a h r h u n d e r t s sprechen.
Dazu k o m m t noch, dass der Z u s a m m e n h a n g zwischen Wärmeznfubr und Vereisung auf verschiedene Weise gedeutet werden k ä n n . Nach einer von Sir George Sirnpson lancierten Theorie h ä l l e e r h ö h t e Zufuhr von Son-n e Son-n w ä r m o auf die Erdoberfläche. mil hieraus folgeSon-nder v e r m e h r l e r Ver-d u n s l u n g in Ver-den T r o p e n , Anlass zur Ausbrcitung Ver-des InlanVer-dcises geben können. Die E r k l ä r u n g fiir die s e r n a n d e r s c h e Klimaverschlechlerung k a n n von der gleichen Art sein wie die fiir die Eiszeiten. und nichts hinder!, dass w ä h r e n d dieser Zeit in unseren Hochgebirgcn eine Tendenz zu einer ans-gcdehnleren Lokalvereisung, mit tiefem Winlerschnee allerorts und spätem Friihjahr. vorgeherrscht hat. aber Irolzdem ziemlich w a r m e n Sommcrn im Tiefland. Eine Serie von u n e r h ö r l slrengen W i n t e r n , ähnlich denen, die in den J a h r e n 1939—42 einlralen. können Anlass zu den Vorstellungen von einem Fimbnlwinler* gegeben haben.
