To Justify the Ways of Satan by Men
En analys av kritiska tolkningspositioner av Satan i John Miltons Paradise Lost
Författare: Stefan Björnlund Handledare: Jon Helgason Examinator: Peter Forsgren Termin: VT17
Abstract
To Justify the Ways of Satan by Men – An analysis of critical readings of Satan in John Milton’s Paradise Lost
This study analyses readings and interpretations of the satanic figure in John Milton’s epic Paradise Lost. The study highlights positions from the literature debate about Satan, the main character, and analyses interpretations of Milton’s Satan in order to investigate the critical positions about the relation between text and interpretation. The study has a meta-perspective and analyses the character of Satan in relation to the two main positions that have occupied the debate. The central question for this study is the role of the satanic figure in Paradise Lost. Have the critics read him as a tragic hero or is he being portrayed as the embodiment of evil? By reading which strategies have been used for interpretation by critics in order to come to conclusions about Satan, I have also shown what views exist concerning literary texts and character presentation. The result shows two clear traditions, satanists and anti-satanists, the former interpreting Satan as a positive character and the latter viewing him as a negative one. This study has shown that the debate concerning Satan has touched upon a wide spectrum of subjects where questions concerning authority, revolt and the closeness/distance to a text has been part of the interpretations. The satanic figure has at the same time shown to be an ambivalent ‘round’ character which makes simple interpretations of him even more difficult.
Nyckelord
Satan, Paradise Lost, John Milton, sataniker, Blake, anti-sataniker, Lewis, Empson, satanisk ambivalens, romantiker, det sublima, Shakespeare, nykritik, kristen
litteraturkritik, , Bloom, Gardner, Shelley,
Innehåll
Inledning __________________________________________________________ - 1 - Syfte, metod och teori ________________________________________________ - 5 - Synopsis av Paradise Lost _____________________________________________ - 9 - En kraft personifierad ______________________________________________ - 10 - Satans uppsåt – en brytpunkt mellan kristen tolkningstradition och nykritisk närläsning? _______________________________________________________ - 15 - C.S Lewis kristna läsning ____________________________________________ - 20 - William Empsons närläsning _________________________________________ - 20 - Den sataniska ambivalensen _________________________________________ - 23 - Influensen från Shakespeare _________________________________________ - 27 - Helen Gardner och den tragiska hjälten _______________________________ - 27 - Harold Bloom och Shakespeares influens ______________________________ - 27 - Slutdiskussion _____________________________________________________ - 30 - Källförteckning ____________________________________________________ - 30 -
Inledning
Satan är, som litterär och religiös gestalt, representant för det som är främmande och hotande för människan. Han gestaltas som motståndare till Gud och mänskligheten och har traditionellt sett framställts som en personifikation av ondskan. Gestaltad som den Andre, ett välanvänt begrepp inom litteraturen, blir Satan den som står utanför, främlingen bortom gruppen och gemenskapen.1 Som den negativa polen i den binära oppositionen mellan gott och ont, mellan ljus och mörker, är Satan symbol för det Andra och det oönskade.2 Satan är därigenom paradoxal, genom att han definieras av sin villkorliga existens. I rollen som den Andre är han den som är exkluderad från gemenskapen, men inte helt avskild som representant för den andra sidan. Den Andre ställs genom sin oppositionella roll samtidigt i en relation. Han uppfattas endast som en motståndare – alltid som funktion i förhållande till någon annan. Satan är således, som en uttolkare har uttryckt det, ”a supreme case of the excluded Other”.3 Genom att representera en motsats blir den Andre ”a part of, and to see something as a part is to imagine it as having relation to a whole”.4 Ansvaret för denna roll som ständig motståndare har samtidigt ifrågasatts då Satans handlingsutrymme i huvudsak varit betingat av den som skapat honom.5 Ursprunget till namnet ”Satan”, för att beteckna djävulsgestalten, kommer etymologiskt av det hebreiska ordet ṣāṭān (Satan), som kan betyda såväl ”motståndare” som ”hinder”.6 Samtidigt är det grekiska ordet διάβολος (lat. diabolus) med betydelserna ”förtalare” och ”anklagare” det etymologiska ursprunget till engelskans ”devil” och svenskans ”djävul”, liksom motsvarande ord inom flera germanska språk.7 De etymologiska ursprungen är intressanta i den mån att djävulen som litterär gestalt framställs som motståndare. Han utgör ett hinder för någon.
Han är den som anklagar och förtalar någon.
1 Melani Lilia, ”The Other”, Department of English Brooklyn College, 2009-02-05 http://academic.brooklyn.cuny.edu/english/melani/cs6/other.html (hämtad 2017-03-22).
2 Litteraturprofessorn Edward Said beskriver i sitt postkoloniala verk Orientalism begreppet den Andre som en negativt betingad kulturell konstruktion för det som representeras bortom jaget och gemenskapen.
Den egna identiteten, vi-känslan och överlägsheten förstärks genom stereotypisering och avhumanisering av den Andre, Edward Said, Orientalism, Stockholm, 1993.
3 Fred Parker, The Devil as Muse – Blake, Byron, and the Adversary, Waco, 2011, s. 25.
4 Ibid, s. 23.
5 Jonas Andersson, ”Satan får upprättelse i ny biografi”, Svenska Dagbladet 2010-03-10 ( Tillgänglig Mediearkivet 2017-02-17).
6 Jeffrey Burton Russell, Satan The Early Christian Tradition, Ithaca, 1981, s. 27.
7 ”Satan” OED Online, Oxford University Press, 23 Mars 2017.
Satansgestalten förekommer i många av världsreligionernas texter, som prövare i Bibeln och som den fallne Iblis i Koranen. Han uppträder även mer eller mindre explicit i en lång rad litterära texter, varav John Miltons Paradise Lost (1667) är en av de mest kända. I Paradise Lost (förkortat PL framöver) är Satan den centrala karaktären och inte, som i exempelvis Bibeln, den ensidiga antagonisten. Här är han istället ledaren och revoltören, upptäcksresanden och agitatorn. I gestaltningen av Satan finner vi mycket av verkets mångtydighet och det är också det som utgör grunden för en genom
litteraturhistorien löpande kontrovers kring Miltons epos. Jag har här för avsikt att lyfta fram denna stundtals hätska litteraturhistoriska debatt för att analysera de olika
positioner som intagits och de tolkningar av Miltons Satan som gjorts för att undersöka vad detta säger gällande relationen mellan text och tolkning.
Syfte, metod och teori
Denna uppsats analyserar olika läsningar och tolkningspositioner av satansgestalten i John Miltons diktepos Paradise Lost. Jag kommer att fokusera på forskning som utförts under 1900-talet men grundar diskussionen i romantikens tidigare texter där de tidiga skiljelinjerna i tolkning och debatt etableras. Jag avser att visa på vilka aspekter som lyfts fram och hur samtidens forskare ställer sig inför den rådande traditionen av tolkningar.
Min studie har i grunden ett metaperspektiv då den analyserar de litteraturvetenskapliga texter som kritiserar och analyserar ett skönlitterärt verk. Det omvända – att analysera det skönlitterära verket – är annars det normala i litteraturvetenskaplig forskning. Jag genomför här en kritisk komparativ analys där olika forskares argumentationer studeras utifrån en i vid mening idéhistorisk kontext – en kontext som inbegriper såväl religiösa som litteraturvetenskapliga frågeställningar. Genom närläsning av valda vetenskapliga texter som på olika vis avhandlar Miltons Satan, undersöker jag texterna och ställer dem i relation till varandra. Ett särskilt fokus ligger på frågan hur forskarna tolkar Satan som karaktär, och vilka tolkningsstrategier de använder för sina slutsatser, ytterst även vilken syn på den litterära texten och på frågan om karaktärsframställning som deras läsningar förmedlar.
Den kritiska diskussion kring Miltons Satan är intressant då den litterära forskningen
historiskt sett har delats upp i två läger, något som litteraturvetaren John Carey lyfter fram i sin essä ”Milton´s Satan”.8 Det första lägret utgörs av ”de sataniska” som stundom anklagats för att hylla Satan som karaktär.9 Det är en position som kan exemplifieras av några av romantikens poeter som William Blake och Percy Bysshe Shelley. Det andra lägret är ”de anti-sataniska”, som oftare lutar sig mot teologiska tolkningar i sin läsning.10 En berömd och ofta åberopad gränsdragning mellan dessa båda läger är Blakes formulering om att Milton genom sitt starka satanporträtt var ”of the Devil´s Party without knowing it”.11
En central fråga för de olika tolkningslägren handlar om satansgestaltens roll i PL: Det är min mening att här lyfta fram och analysera både implicita och uttryckliga tolkningar av Miltons Satan. Genom denna analys vill jag, som sagt, belysa de premisser som genomsyrar tolkningarna. Det är, vill jag mena, av betydelse att undersöka om den senare Milton-forskningen läser Satan som en tragisk hjälte eller om han ses som en ensidig personifering av ondskan. Samtidigt är det viktigt att undersöka vilka strategier som används för att analysera Satans egenskaper och handlingar och på vilka grunder dessa rationaliseras eller fördöms.
I syfte att kontextualisera och konkretisera tolkningstraditionen och de läsningar som gjorts av Satan i PL kommer jag inledningsvis att beskriva skiljelinjerna i debatten i förhållande till de två tolkningslägren: sataniker och anti-sataniker. Relationen mellan romantikernas hållning till Satan kontrasteras här av den teologiska läsningen av densamma. Jag kommer därefter att fokusera på två kontrasterande läsningar eller positioner som jag menar är centrala för förståelsen av den omfattande
tolkningstradition som antytts ovan. Dessa två exempel berör båda samma frågeställning: argumentet om Satans uppsåt i hans uppror mot Gud. Det första
exemplet är C.S Lewis kritik av romantikernas hållning visavi Miltons Satan. Det andra exemplet är ”satanikern” William Empson, vars synpunkter huvudsakligen är
formulerade i direkt polemik med Lewis. Genom att synliggöra dessa, som jag uppfattar
8 John Carey, Milton´s Satan, Daniel Danielson (red.), The Cambridge Companion to John Milton, Cambridge, 1989, s. 161.
9 När jag vidare använder mig av begreppen satanisk och anti-satanisk så använder jag dessa för att beteckna å ena sidan de forskare som tolkar Miltons Satan som tragisk hjälte, å andra sidan de forskare vars läsning är religiöst färgad och vars kritik främst härstammar ur kristna tros- och värdeföreställningar.
10 Jag kommer vidare att använda mig av begreppet satanisk snarare än satanistisk när det kommer till Satans ageranden och värderingar, detta för att undvika den i många fall missuppfattade filosofiska och (anti-)religiösa kontext som begreppet satanistisk har i dag.
11 William Blake, The Complete Poems, red. Alicia Ostriker, London, 2004, s. 182.
det, kontrasterande läsningar vill jag analysera hur läsningarna av uppsåtet görs och vad det är som forskarna väljer att argumentera för och emot. De två tolkningstraditioner som representeras av Lewis och Empson visar på att det finns utrymme för skilda förhållningssätt till Satan.
En logisk följd av resonemangen om Lewis och Empson är en fördjupande redogörelse av den mångfacetterade ambivalens som kännetecknar de olika tolkningspositionerna. Å ena sidan tillskriver flera uttolkare karaktären Satan en psykologiskt, extentiellt och moraliskt betingad ambivalens. Det är en position som utgår från att verkets komplexitet ligger i gestaltningen av Satan som en ”rund” karaktär.12 Å andra sidan den ambivalens som kännetecknar uttolkarna – hur de ska förhålla sig till den gestaltade ambivalensen – och hur de bör relatera denna komplexa karaktärsframställning till den religiösa bilden av Satan. Utifrån denna fördjupade frågeställning analyserar jag två ytterligare
tolkningar av Satan. Dessa tolkningar består dels av ”anti-satanikern” Helen Gardners text, som i Lewis efterföljd diskuterar Satan i relation till den tragiska hjälten inom elisbetansk teatern. Dels, och som motpol till Gardners läsning, Harold Blooms
”sataniska” läsning, där Bloom relaterar Miltons Satan till William Shakespeares karaktärsgestaltning.
Synopsis av Paradise Lost
Paradise Lost gestaltar den kristna berättelsen om Syndafallet och människans arvssynd med Satan som huvudkaraktär. Paradise Lost börjar in medias res där läsaren får följa Satan som vaknar på en brinnande sjö i Helvetet efter att tillsammans med andra änglar ha gjort uppror mot Gud och besegrats. Satan är den forne ärkeängeln Lucifer, den första bland änglar, som uppfattade sig förbisedd när Gud upphöjde sin son Kristus över honom. I Himlen blir Lucifer ledare för en grupp änglar och gör väpnad revolt. Han besegras och straffas genom förvisning till Helvetet. Lucifer är nu Satan, en spillra av sitt forna jag, och lovar hämnd mot Gud. För att undfly Helvetet beger sig Satan till det nyskapade Eden där han upptäcker de första människorna. Genom att fresta dem att äta av den förbjudna frukten orsakar Satan Syndafallet och återvänder i triumf till Helvetet
12 En ”rund” karaktär är ett berättartekniskt begrepp som avser en karaktär som är ”komplex, föränderlig och mångsidigt skildrad.” Till skillnad mot statiska och ensidiga karaktärer som betecknas som ”platta” är dessa karaktärer dynamiska i det att de förändras och utvecklas under handlingens gång. Claes-Göran, Holmberg & Anders, Olsson, Epikanalys – en introduktion, Lund, 1999, s. 61.
och sina medrevoltörer. Satan och de fallna änglarna straffas därefter av Gud genom att förvandlas till ormar och eposet slutar med att Adam och Eva tvingas lämna Eden.
En kraft personifierad
Diskussionen av Miltons satansgestalt är, som tidigare antytts, både religiöst och idéhistoriskt laddad. Litteraturvetaren John Carey visar i sin Miltonessä ”Milton´s Satan” hur den positiva bild av Satan inte grundades av romantikerna, vilket var en tidigare gängse uppfattning. Synen på Satan som eposets sanna hjälte var spridd inom litterära kretsar redan i 1700-talets början i Frankrike och England.13 Det är emellertid en än idag vanlig missuppfattning att det var romantikerna som först lyfte fram Miltons Satan. Denna missuppfattning kan spåras tillbaka till 1700-talets läsare som fann en perfekt illustration av det sublima i PL. Det sublima uppfattades som poesins förmåga till att transcendera konventionella uppdelningar i gott och ont, vackert och fult, sant och falskt. Litteraturvetaren Leslie E. Moore menar i sitt verk Beautiful Sublime – The Making of Paradise Lost, 1701–1734 att det sublima ”marked excess and instability and, more importantly, transcendence, the breaking of known boundaries, rules, and laws, which transformed the very stuff permitting transcendence in the first place”.14 Moore menar att kopplingen mellan det sublima och Milton var den mest
förekommande läsningen i den tidiga kritiska diskussionen av PL och att ”the quality of Milton most admired by the eighteenth century was ’sublimity’ the capacity of his poetry to enlarge the imagination of the reader.”15 Det sublima och dess koppling till föreställningskraften var passande begrepp i relation till Miltons val av ämne och hans kraftfulla poetiska uttryck. De satte även Satan i släktskap med en lång tradition av gränsbrytare, bland andra den grekiska titanen Prometheus som kom att bli en av romantikernas mest beundrade karaktärer.16
Inom romantiken kom denna föreställningskraft att förenas med den poetologiska diskursen om det sublima. För romantikens poeter blir denna frigjorda kraft en symboliskt laddad motbild till vad romantikerna uppfattade som ett förslavat och hårt tyglat människosinne. Det är klarlagt att flera av de engelska romantikerna var
fascinerade av Miltons satansgestalt. Förutom Blakes redan anförda omdöme om
13 Carey, s. 161.
14 Leslie E. Moore, Beautiful Sublime – The Making of Paradise Lost, 1701–1734, Stanford, 1990, s. 3–4.
15 Ibid, s. 3.
16 Neil Forsyth, The Satanic Epic, Princeton N.J., 2003, s. 281
Milton, så skrev bland annat även Shelley om PL. I ”On the Devil, and Devils” (1817) lyfter Shelley fram energin i eposets huvudkaraktär och vidhåller att gestaltningen av Satan rör sig långt bortom en traditionell personifikation av ondskan då ”Milton
divested him of a sting, hoof and horns, and clothed him with the sublime grandeur of a graceful but tremendous spirit”.17 Denna ”sublima storslagenhet” kom att bli ett av de styrande argumenten som används för senare beundran av Miltons Satan. Shelley hyste även en moralisk beundran för Satan. I ”A Defence of Poetry” (1821) skriver han om Satan i PL som en karaktär med högre moral än den Gud han gör uppror mot, som genomlider tortyr och sätter sig över hot om ytterligare straff för att okuvad hämnas och fullborda sin revolt.18 Likheten är slående med den tidigare nämnda Prometheus, som i uppror mot Zeus gav människan tillgång till elden och därefter straffades i all evighet genom att kedjas vid ett berg och få sin lever uppäten av en örn och sedan regenererad varje dag. Prometheus som ofta beskrivs som listig och intelligent och är starkt kopplad till människans upplysning, friheten och konstens uppkomst. Shelley ser vidare Satans uthållighet och motståndskraft som uttryck för en avvikelse från den traditionsenliga gestaltningen av Satan (ofta med förlöjligande fysisk parafernalia som svans och horn) och menar att ”Milton has so far violated the popular creed (if this be judged a
violation) as to have alleged no superiority of moral virtue to his god over his devil”.19
Utifrån Blakes förromantiska och Shelleys romantiska perspektiv är den fallne ängeln en symbol för kampen för frihet.20 Det är det som skapar en energi och glöd som till och med överträffar den personliga karaktären hos eposets gud. Den positiva tolkningen av satansgestalten är i Shelleys fall härledd ur hans omdöme av Satans psykologiska karaktär. I Blakes fall handlar det snarare om känslans seger över förnuftet. Shelley påtalar även karaktärens moraliska ställningstaganden, genom att det är en intern, individuell moraluppfattning hos Satan som är essentiell för hans agerande. Det att Satan framställs som mer konsekvent i sitt moraliska agerande jämfört med Gud gör att sympatin faller på den förstnämnde. Litteraturvetaren Fred Parker diskuterar Blakes inkännande inställning till Miltons Satan i sin bok The Devils as Muse – Blake, Byron, and the Adversary där Miltons relation till energin i sitt verk och motståndets betydelse lyfts fram. Parker menar, i likhet med Blake, att slagkraften hos Satan överträffar de
17 Percy Bysshe Shelley, “On the Devil, and Devils”, Timothy C. Miller (red.), The Critical Response to John Milton´s Paradise Lost, Conn., 1997, s. 148
18 Robert Graves – The Greek Myths Complete Edition, London, 1995, s.143 – 145.
19 Shelley, s. 149.
20 Parker, s. 21
motiveringar från Miltons Gud som var tänkta att vara eposets kärna. Milton uttalar i inledningen av PL att ambitionen med diktverket är att ”justify the ways of God to men.”21 Den starka framställningen av Satan får dock till följd att en distansierad Gud hamnar i skymundan och att denna kan tolkas som moraliskt tvivelaktig. Det får den paradoxala effekten att, som Parker skriver, ”the poetry of Paradise Lost therefore refutes the story that it tells”.22
Styrkan i den poetiska framställningen i förening med karaktärens okuvlighet utgör två av de mest flitigt använda ”försvarsstrategierna” för Miltons Satan. Den styrka som existerar i framställningen av Satan gör honom samtidigt problematisk i rollen som motståndare till de antaget mer moraliskt rättrådiga karaktärerna i verket. Parker pekar i sin bok på betydelsen av olika läsningar av verk och vill särskilt öppna upp för
möjligheten att göra läsningar mot såväl den implicita författaren som de auktoritära karaktärer som existerar i texten vars argument läsaren får ta del av.23 Parker
argumenterar för detta inte bara utifrån Blakes sympati för Milton, utan även i en vidare mening då Parker skriver att ”the Devil is only the Adversary for as long as God holds him down; there really can be a marriage between heaven and hell”.24 Den öppenhet som Parker argumenterar för genom att se till både positiva och negativa egenskaper i läsningen av Satan är något som anti-sataniska kritiker inte vill se. Satans uppsåt när det kommer till hans uppror och ambivalensen i hans karaktär blir senare två vattendelare i tolkningstraditionen av Miltons Satan.
Kritiken av den romantiska läsningen av Miltons Satan och kopplingen till det sublima kommer inte oväntat från religiöst håll. Detta, den anti-sataniska positionen, menar att den ”sublima” läsningen av PL har medfört betydande (och skadliga) konsekvenser: ”it has led generations of readers to miss the quieter virtues of Paradise Lost and its status as a human epic.”25 De kristna dygderna och människans relation till godhet och ondska genom Syndafallet utgör fokus för den religiösa kritiska läsningen av PL. Från ett religiöst och filosofiskt perspektiv mynnar tolkningen av satansgestalten ytterst ut i teodicéproblemet. Det vill säga frågan om ondskans förekomst i världen och om varför en välvillig och allsmäktig gud tillåter förekomsten av ondska i världen. Genom att
21 John Milton, Paradise Lost, London, 2003, I:26
22 Parker, s. 65
23 Parker, s. 66
24 Ibid.
25 Moore, s. 4.
inkludera en motståndare till denna gud skapas en förklaring till detta problem samtidigt som en tydlig skiljelinje mellan godhet och ondska etableras.26 I PL knyter Milton inledningsvis an till den traditionella kristna framställningen om Satan som ansvarig för Syndafallet när han frågar: ”Who first seduced them to that foul revolt? The infernal Serpent; he it was.”27 De traditionella bilderna av Satan, från den bibliske motståndaren och den fallne ängeln till ormen i lustgården följer berättelserna om honom genom århundrandena. 28 Carey menar att Milton i sin framställning isolerar och konkretiserar ondskan som egenskap genom att spåra den till en enskild och tydlig ”Evil One”. Eposet innehåller alltså en mental konstruktion som faststlår att ”once isolated, evil may
become containable or punishable.”29 Denna form av avgränsning, där ondska förläggs till en specifik plats och representeras av en karaktär genom ord och handling, är ett intressant område att undersöka i relation till Satans roll som den Andre, och de egenskaper som framställs som icke önskvärda i honom.
De ovan skisserade tolkningspositionerna är starkt sammankopplade med tolkningen av PL. En nyckelfråga för tolkningen är huruvida Satan bör uppfattas som en heroisk gestalt, värd beundran och medlidande, eller som eposets skurk. Ytterst handlar denna problematik om frågor kring skuldbeläggning och frihet, om hur Satans ansvar står i relation till hans handlingar. Från ett teologiskt perspektiv blir ondskan, vilket jag strax ska redogöra för, en personifierad kraft som förleder mänskligheten.
26 Litteraturvetaren Neil Forsyth diskuterar uppkomsten av ondskan och personifikation av ondska i verket The Old Enemy: Satan and the Combat Myth. Forsyth menar att Satan är sprungen ur det Forsyth kallar ”the combat myth”, en i många kulturer förekommande myt om den kosmiska kampen mellan godhet och ondska, ordning och kaos. Satans roll i denna tradition är att vara motståndaren och att vara representant för ondska och uppror mot en god gud. I en annan studie, The Satanic Epic, anlägger Forsyth detta perspektiv på Miltons Satan och ägnar boken åt vad han ser som viktigast i Miltons epos: ”the attraction of Satan.” Se Neil Forsyth, The Satanic Epic, Princeton N.J., 2003, s. 3.
27 Milton, I:33–34.
28 Det är intressant att jämföra Satans historiska utveckling med en av en annan av kristendomens syndabockar, Judas Iskariot. Enligt historikern Dick Harrison fyllde Judas ”en pedagogisk funktion.
Samtidigt kom han att agera som kollektivt hatobjekt, en legitim syndabock vars skurkaktighet tillväxte i styrka från sekel till sekel, så att svartmålningen till slut, paradoxalt nog, blev en positiv kraft genom att den lockade fram en armé av villiga äreräddare.”, Dick Harrison, Förrädaren, skökan och självmördaren, Stockholm, 2005, s. 78.
29 Carey, s. 160.
Satans uppsåt – en brytpunkt mellan kristen tolkningstradition och nykritisk närläsning?
I följande avsnitt kontextualiserar jag de två centrala tolkningpositioner som nämnts ovan: den anti-sataniska och den sataniska. En essentiell fråga för de båda lägren är frågan om Satans uppsåt och avsikten när det gäller revolten mot Gud. Två
betydelsefulla läsningar av PL får här representera dessa tolkningspositioner.
Genom att analysera den tolkning som görs av författaren och litteraturvetaren C.S Lewis vill jag först visa på en kristen litteraturtolkning vars huvudargument i huvudsak ligger bortom eller utanför texten. Samtidigt vill jag ställa denna tolkning mot en av nykritikens mest uppburna företrädare, litteraturkritikern William Empson, som i sin tolkning uppmanar till närläsning av PL.30 Jag betraktar Lewis och Empsons tolkningar som utmärkande för de två olika tolkningspositioner som nämnts ovan. I kraft av att de två är de mest tydliga representanterna för de olika lägren utgör deras respektive argument och positioner viktiga klangbottnar för efterkommande kritiska perspektiv.31
C.S. Lewis, troligtvis mest berömd för sina böcker om landet Narnia, är en av de som tagit starkast avstånd från synen på Miltons Satan som hjälte. Lewis litterära kritik av Miltons Satan uttrycks främst i A Preface to Paradise Lost (1942) men hans
förhållningssätt till litteratur kan läsas i An experiment in criticism (1961) och även i flera essäer i samlingsverket Christian Reflections (1967). Lewis kritik är, som det framgår av den sistnämnda titeln, färgad av hans kristna (katolska) tro. Lewis grundläggande kristna perspektiv dikterar att mänsklig synd och felbarhet gör oss människor mottagliga för satanisk influens.32 Att Lewis läser PL som ett kristet epos snarare än ett epos sprunget ur kristen mytologi görs tydligt när han menar att ”the poet did not foresee that his work would one day meet the disarming simplicity of critics who take for gospel things said by the father of falsehood in public speeches to his troops”.33 Lewis kommentar är betecknande både för inriktningen av hans kritik av PL
30 Empson är mest känd för sitt verk, Seven Types of Ambiguity (1930).
31 Litteraturprofessorn Neil Forsyth har noterat att huvudparten av de längre kommentarer som åtföljer utgåvor av PL efter 60-talet ställer sig kritiska till sataniska läsningar och anstränger sig för att kritisera Satans argument. Han pekar även på att det verkar finnas ett behov hos dessa kommentatorer att försvara Milton, Gud och läsaren mot Satan samt att Empsons argument oftast bemöts samtidigt. Forsyth, s. 272.
32 C.S. Lewis, ”Christianity and Culture”, C.S. Lewis, Christian Reflections, Grand Rapids, Mich., 1997 s. 174.
33 C.S Lewis, A Preface to Paradise Lost, London, 1942, s. 100.
och för hans kritik av några av verkets uttolkare. Lewis siktar in sig på en
grundläggande intentionsproblematik. Milton, menar Lewis, hade aldrig för avsikt att framställa Satan som hjälte och kan därför inte lastas för den naiva ”enkelhet” som kännetecknar de läsningar som tar Satans argument på allvar.34
William Empsons intar en tolkningsposition som är starkt kritisk till en kristen läsning av PL och han är även kritisk till Lewis specifika tolkning. I artikeln ”The Satan of Milton” (1960) analyserar Empson huruvida Satan och de fallna änglarna gör rätt i att ifrågasätta Guds auktoritet. Empson gör detta utifrån en närläsning av eposet i enlighet med nykritisk teoribildning.35 Utifrån sin läsning ifrågasätter Empson den anti-sataniska hållningen gällande Satans uppsåt, tankeverksamhet och hjältemodiga handlingar. Han uppmanar till en, som han definierar det, ”intellektuellt ärlig” analys av PL:s Satan, utan förutfattade meningar bortom verket. Empsons bok Milton´s God (1961) har setts som en attack mot kristendomen i sig men i synnerhet mot den Gud som framställs i PL.36 Genom kritiken mot Gud i eposet framträder samtidigt Empsons syn på Satan. Då Empsons läsning är nykritisk kommer jag att relatera Empsons tolkningsposition till av två av nykritikens teoretiska begrepp, det intentionella och det affektiva felslutet.
C.S Lewis kristna tolkning
Lewis syn på litteratur är starkt kopplad till en en kristen världs- och livsåskådning som betonar vaksamhet i alla avseenden när det kommer till risken att synda. Han menar att
”(...) our leisure, even our play, is a matter of serious concern. There is no neutral ground in the universe: every square inch, every split second is claimed by God and counter-claimed by Satan”.37 Lewis kritiska ställningstagande mot Satan låter sig tydligt avläsas genom detta citat och färgar hans läsning av Miltons Satan. I Lewis mening finns det, likt i hans universum, ingen gråskala i läsningen av Miltons epos. I läsningen av PL så står vi som läsare inför ett ständigt val, ett val mellan ”either the satanic predicament or else the delighted obedience”.38 Lewis utgår från vad han ser som den mänskliga felbarheten och hänvisar till Gud som auktoritet. Lewis postulerar Guds
34 Lewis, A Preface to Paradise Lost, s. 100.
35 William Empson, ”The Satan of Milton”, The Hudson Review, Vol. 13, No. 1, 1960.
36 Forsyth, s. 70.
37Lewis, ”Christianity and Literature”, s. 33.
38 Lewis, A Preface to Paradise Lost, s. 101.
allvetande och menar att ett ifrågasättande av denna auktoritet innebär en medveten felläsning. Människan är felbar i sin tolkning och detta blir ett argument för att den individuella tolkningen bör avfärdas och att vi bör acceptera Guds auktoritet, både i relation till vår världsåskådning och litteraturen i sig. I fallet PL är det ett misstag att ta Satans argument på allvar, eftersom vi är beroende av Guds ”kosmiska” auktoritet, oavsett vilka slutsatser som görs som resultat av den individuella tolkningen. Lewis menar i enighet med detta att ”Heaven understands Hell and Hell does not understand Heaven, and all of us, in our measure, share the Satanic, or at least the Napoleonic, blindness”.39
Lewis menade i sin litteraturkritik att läsaren ska öppna sig för ett mottagande av en text och inte sätta den egna tolkningen framför författarens avsikt.40 En läsning mot textens implicita auktoriteter i PL bör därför inte göras. Satans argument bör avfärdas, som en sorts motstånd från läsaren mot honom, i den kosmiska kampen mellan Gud och djävul.
Lewis strategi blir därför att förminska karaktären Satan genom att göra hans karaktär simpel i sin utformning och bortser från att Satan kan ha både beundransvärda och avskyvärda karaktärsdrag.41 Miltons auktoritet som författare åberopas hos Lewis när han menar att även Milton ska ha funnit Satan avskyvärd och i slutändan löjlig. Lewis menar att varje kristen bör bära med sig en liknande inställning då han skriver att: ”mere Christianity commits every Christian to believing that ’the Devil is (in the long run) an ass’.”42 Lewis tolkning färgas på flera punkter av denna syn på Satan när han riktar in sig på uppsåtet till Satans uppror. Känslan av oförrätt – ”sense of injured merit” –, som Satan känner riktad mot sig själv när han blir förbisedd, ser Lewis som ett karaktärsdrag tillhörande bortskämda barn, politiker och mindre betydelsefulla poeter.43
Det är författarens avsikt, inte läsarens tolkning som, enligt Lewis, ska stå i främsta rummet. Lewis syn på läsarens funktion är ytterst illustrativ för hans religiöst kodade textuppfattning. Läsaren bör ”motta” en text snarare än att ”använda” den: ”When we
’receive’ it we exert our senses and imagination and various other powers according to a
39 Lewis, A Preface to Paradise Lost, s. 101.
40 C.S. Lewis, An Experiment in Criticism, Cambridge, 1961, s. 88.
41 Lewis menar att Milton kan beundras för han konstruktion av karaktären Satan men att en beundran för karaktären i sig och dennes handlande är klandervärt. Lewis uttrycker bokstavligen att han inte vill försöka omvända de som beundrar Miltons Satan utan att han snarare vill visa vilka egenskaper de framhåller som positiva. Det råder enligt Lewis inga tvivel om att Milton inte hade för avsikt att framställa Satan i fördelaktigt ljus. Lewis, A Preface to Paradise Lost, s. 100.
42 Ibid, s. 95.
43 Milton, I:98.
pattern invented by the artist. When we ’use’ it we treat it as assistance for our own activities.”44 Läsaren är här föreställd som en form av mottagare för författarens budskap. Den hierarkiska ordningen går från författaren till texten till läsaren, där den sistnämnde är den som kan förvanska eller missförstå den tilltänkta meningen. Det går även att utläsa en liknande hierarki i Lewis tolkning av PL med Gud som skapare av världen, och hur Satan genom sin revolt missförstår världen och Skaparens avsikter.
Lewis inställning till samtida litteraturkritik är även värd att lyfta fram då han inte värderar originalitet och kreativitet i någon större utsträckning. Han är istället kritisk till den långa tradition av romantisk uttrycksestetik som kan spåras i hyllandet av en
nyskapande litteratur. Romantikernas originalitetskult, genom strävan efter frihet och innovation samt uppmuntran till utforskande och ifrågasättande, angrips av Lewis:
What are the key-words of modern criticism? Creative, with its opposite derivative; spontaneity, with its opposite convention; freedom, contrasted with rules. Great authors are innovators, pioneers, explorers; bad authors bunch in schools and follow models. Or again, great authors are always
’breaking fetters’ and ’bursting bonds’. They have personality, they ’are themselves’. I do not know whether we often think out the implication of such language into a consistent philosophy; but we certainly have a general picture of bad work flowing from conformity and discipleship, and of good work bursting out from certain centres of explosive force – apparently self-originating force – which we call men of genius.45 [min kursivering]
Jag har valt att citera ett längre avsnitt då hans förhållningssätt till den samtida kritiken på flera punkter speglar Lewis analys av Miltons Satan. Lewis använder samma termer och begrepp när han talar om Satan som när han diskuterar den samtida kritiken och romantikerna. Hans läsning är allt annat än positiv. Satan som karaktär i PL kopplas, som jag har visat, frekvent ihop med kreativitet, frihetssträvan och upptäckarlust. Lewis kritik är direkt riktad mot romantikens orginalitetskult och frihetslängtan när han talar om ”breaking fetters” och ”bursting bonds”. Det är även intressant att Lewis använder ett så religiöst färgat ord som lärjungskap eller ’discipleship’ i sin argumentation. Den explosiva kraften i relation till kreativiteten som personifieras i Satan och som hyllas som det sublima uttrycket hos romantikerna bygger, på samma sätt som den samtida litteraturkritiken, i Lewis ögon på en missvisande och självcentrerad tolkning. Lewis vänder sig istället till Bibelns auktoritet när han menar att originalitet: ”in the New
44 C.S. Lewis, An Experiment in Criticism, s. 88.
45 C.S. Lewis, ”Christianity and Literature”, s. 3.
Testament is quite plainly the prerogative of God alone (...) The duty and happiness of every other being is placed in being derivative, in reflecting like a mirror.”46
När det gäller Satan som enskild karaktär i PL så analyserar Lewis honom på samma sätt som han läser den samtida kritiken: Satan är självcentrerad och motsägelsefull och Lewis argumenterar att Satan saknar fog för sin revolt. Gud skapade Satan och
placerade denne i den himmelska hierarkin. Därför står det fritt för Skaparen att göra så som denne önskar med sin skapelse. Lewis ser revolten som inlindad i motsägelser från första början och menar att en varelse som revolterar mot sin skapare även revolterar mot källan till varelsens egna krafter och i förlängningen även mot kraften att revoltera.
Lewis påstående att ”it is like the scent of a flower trying to destroy the flower” befäster och förtydligar hans kritiska position som bygger på en rättrådig härskare och ett, i grundläggande existentiell mening, illegitimt brott mot dennes auktoritet.47
Lewis syn på verkligheten och den mänskliga existensen, som ständigt slagfält mellan Gud och Satan, tillsammans med den vaksamhet mot synd i läsandet som han uppmanar till, skapar ingen förutsättning för en mer komplex, nyanserad tolkning av Miltons Satan. Lewis förhållningssätt till den komplexa eller ”runda” karaktären Satan kan beskrivas som ett konsekvent förminskande och förenklande. Lewis ställer Gud i en position långt bortom Satan och förminskar på så vis eposets centrala konflikt. Lewis argumenterar vidare för att det aldrig existerat ett krig mellan dem båda, att konflikten som resulterade i Satans fall från Himlen istället stod mellan den fallne ängeln och ärkeängeln Mikael.48 Krigets vinster och förluster görs därför utan att inkludera Gud. I Lewis begreppsvärld blir Gud inte möjlig att räkna in trots Satans revolt och uttryckliga kamp mot honom. Ett genomgående mönster som jag identifierar är en vilja att reducera betydelsen av Satans revolt mot Gud. Med en Gud som ligger bortom det som går att beskriva är det som att denna konflikt inte ens registreras i Lewis analys. I hans läsning blir upproret mer en attack mot slottsvakten än den sittande regenten.
Lewis kritik rör sig på flera punkter kring vad han ser som Satans motsägelser och missförstånd. Satans uppfattningar ses av Lewis som ett hycklande där lögnens fader också faller offer för sin egen propaganda. Lewis spårar likaså en negativ progression av
46 C.S. Lewis, ”Christianity and Literature”, s. 6.
47 C.S Lewis, A Preface to Paradise Lost, s. 97.
48 Ibid.
Satan i Miltons epos. Lewis menar att Satan går ifrån att vara ”hero to general, from general to politician, from politician to secret service agent, and thence to a thing that peers in at bedroom or bathroom windows, and thence to a toad, and finally to a snake – such is the progress of Satan”.49 Lewis metaforik beskriver Satan i moderna termer och avhumaniserar den satansgestalt som Milton gett liv åt.
Lewis medger, något motvilligt, att Satan är den mest utvecklade av Miltons karaktärer.
Men även Miltons insats förringar Lewis, genom att argumentera för att Satan också är den enklaste karaktären att konstruera då det inte krävs mycket för att föreställa sig en hemsk person, men att det är desto svårare, snudd på omöjligt, att genom
föreställningskraft tänka sig en person med högre dygder då dennas värld är avstängd.50 Lewis skapar här en skarp linje mellan vad som är möjligt och omöjligt att förstå, vilket blir ett sätt att säga att vi som människor inte kan förstå Guds storhet. Lewis påstående är ännu en hänvisning till lydnad inför en auktoritet framför en egen självständig förståelse.
Lewis analyserar Satans karaktär i relation till Miltons formval och argumenterar att det är genom eposets dramatiska form som Satan framstår som en mer positiv karaktär än väntat.51 Då Milton valt eposet som form för historien om Satans fall så menar Lewis att Milton utifrån eposets genrekonventioner tonar ner Satans absurditet och löje till förmån för de tragiska aspekterna i karaktären. Man kan jämföra detta med Shelleys citat om att Milton valde bort forntida attiraljer med hovar och horn till förmån för storslagenhet och sublimitet. Lewis förutsätter att en annan diktform hade gjort Satan mer
löjeväckande, vilket är ett argument som vidare förminskar Satans positiva egenskaper och skyller dessa på eposets form. Lewis argument visar på hur en genrebestämning av en text kan få avgörande konsekvenser i tolkningen av densamma, här i relation till Satan. Eposets dramatiska form och huvudkaraktär reduceras därigenom för att anpassas till Lewis kristna tolkningsposition, som kännetecknar hans läsning. Den individuella läsningen avvisas till förmån för lagbundenheten. Den gudomliga auktoriteten står här över författaren, kritikern och texten.
49 C.S Lewis, A Preface to Paradise Lost, s. 99.
50 Ibid. s. 101.
51 Ibid. s. 95.
William Empsons närläsning
William Empson konstaterar i ”The Satan of Milton” (1960) att diskussionen kring Miltons Satan har kommit att kretsa kring ytterst högtflygande frågor. Empson föreslår att en förenkling av diskussionen genom att utgå från och fokusera på texten och se på den med det han kallar” intellektuell ärlighet”.52 Miltons epos, menar Empson,
behandlar klassiska kristna motiv och teman, så som Syndafallet, som allvarligt syftade intellektuella frågor.53 När det handlar om att analysera dessa frågor, speciellt när det gäller tydliga konflikter, så är det av största vikt att ta båda sidors argument på allvar.
När det gäller Satans uppsåt så tolkar Empson det utifrån den omedelbara texten där läsningen inte bör göras i relation till en metafysisk föreställningsvärld utan att den bör fokusera på texten. Det är textens möjliga motstridigheter och paradoxer som bör vara grund för diskussionen: ”As soon as we waive our metaphysical presumptions, we easily recognise that the motivation will be complex.”54 Empson menar att det inte är nödvändigt att ställa sig på Satans sida för att förstå hans drivkrafter men att det är genom att analysera hans uppsåt, situation och agerande som förståelsen för hur sympatin uppstår visar sig. Kontrasten är här stark till Lewis och hans tidigare
påstående om att kristendomen förpliktigar varje troende att se Satan som en fåne.55 För Empson handlar det således inte om att ta ställning för eller emot Gud eller Satan utan om egenvärdet i att på ett intellektuellt plan diskutera exempelvis förutsättningarna för och legitimiten i upproret mot Gud.56 Där C.S. Lewis vill att läsaren ska motta texten som ett passivt kärl för författarens intentioner, vill Empson snarare gå i närkamp med texten för att hitta vad den egentligen säger oss.
Empsons läsning kommer här att analyseras med utgångspunkt i två av nykritikens teoretiska postulat, det intentionella och det affektiva felslutet. Litteraturvetarna William K. Wimsatt och Monroe C. Beardsley formulerade dessa två postulat som ett sätt att ringa in den nykritiska verksamheten. De tog avstamp i det som de menade var två vanliga felslut, som hade kännetecknat litteraturvetenskaplig forskning fram till
52 Empson, ”The Satan of Milton”, s. 33
53 Ibid
54 Ibid, s. 36.
55 Lewis menade ju att ”mere Christanity commits every Christian to believing that the Devil is (in the long run) an ass”, Lewis, A preface to Paradise Lost, s. 95.
56 Ibid
dess. De menar, som verksamma inom nykritiken, att de inte önskar göra
poeten/författaren till en auktoritet utanför verket eller ägna sig åt författarpsykologi och framhåller att:
Den intentionella felslutet blandar samman dikten med dess ursprung, ett specialfall av vad filosofer kallar det genetiska felslutet. Det inleds med ett försök att härleda en norm för kritiken ur diktens psykologiska orsaker, och det resulterar i biografi och relativism. Det affektiva felslutet blandar samman dikten med dess effekter (vad den är och vad den gör)(...).57
Att Milton skulle vara partisk när han skrev om Satan är från Beardsley och Wimsatts perspektiv ovidkommande, oavsett om Milton var medveten om det eller ej.
Författarintentionen är vare sig nödvändig eller estetiskt intressant: ”antingen har den förverkligats i verket och är då identiskt med det, eller så har den inte förverkligats, och då bekommer den oss inte.”58 Wimsatt och Beardsley menade att författaren som sådan inte ska ses som måttstock vid bedömningen av ett litterärt verk och varnar för att dikten som objekt tenderar att försvinna om den överskuggas av en författares påstådda
intention. Inte heller de möjliga känslomässiga effekter som dikten kan ha bör tas i beaktande, vilket gör att en kritik som varnar för Satans möjliga påverkan på läsaren bör bortses från. William Empson delar deras position i sin fortsatta analys av Satan, även om han inledningsvis spekulerar kring Miltons förutsättningar för skrivande: ”I should think that, having written both history and propaganda, he would feel himself fairly well equipped to estimate what kind of truth lay behind the traditional propaganda of the devils.”59 I jämförelse med Lewis uttalande om att Miltons skulle förvånas över de kritiker som tar Satans ord på allvar menar Empson däremot att det är just Satans utsagor som bör undersökas. Även Guds ord och förmodade auktoritet bör ifrågasättas enligt Empson och det är genom att analysera dessa som sympatin för Satan uppstår.
I Milton´s God (1961) utvecklar Empson sin kritiska hållning till att även inbegripa den kristna gudsföreställningen. Han menar att Milton framställer den kristna guden
”noticeably less wicked than the traditional Christian one”.60 Det är genom argument som berör nepotism, änglarnas existens och det motstånd som revoltörerrna gör som
57 Monroe C Beardsley & William K Wimsatt, ”Det affektiva felslutet”, Modern Litteraturteori 1: Från rysk formalism till dekonstruktion, red. Cecilia Hansson, Lund, 1993, s. 131.
58 Monroe C Beardsley & William K Wimsatt, ”Det intentionella felslutet”, Modern Litteraturteori 1:
Från rysk formalism till dekonstruktion, red. Cecilia Hansson, Lund, 1993, s. 94.
59 Empson, ”The Satan of Milton”, s. 33.
60 William Empson, Milton's God, London, 1965, s. 11.
Empson ändå utläser en ondskefull gud i PL.61 Gud sätter inledningsvis Kristus framför Satan och denna handling får den senare att känna sig förbisedd då Sonen saknar
tidigare meriter, trots att meritokrati är något som framhålls från Guds sida. Satan lyfter även möjligheten att änglarna inte skapades av Gud utan att de möjligtvis har sitt ursprung på en annan plats. Empson menar att möjligheten att motstå Gud och åsamka denna skada, om än indirekt, blir ett argument för Satan att tro att Gud saknar
allsmäktighet.62 Samtidigt kan det vara så att Gud väljer att låta det som sker ske. Gud ses i detta fall som ond som låter det onda ske från ett fullständigt gott och fullständigt vetande perspektiv. Det blir ett slags svar på teodicéproblemet som inte pekar ut Satan som representant för ondskan.
Empson tycks vara medveten om att hans tolkningar av PL, som vänder sig mot både författarens och eposets ”gudomliga” auktoritet, kommer att leda till kritik från
”attackers who find it bad because it makes God bad and defenders who find it all right because it leaves God tolerable (...)”.63 Han anklagar kritiker för att fogligt anpassa tolkningen efter traditionen och kritiserar de som lämnar den textinriktade läsningen till förmån för en tolkning som upprättar Guds handlande med hänvisning till kristen
tradition. Empson exemplifierar genom att använda sig av Pascals trossats och menar att de kristna kritikerna gör sig skyldiga till att förespråka en liknande position.64
Matematikern Blaise Pascal (1623 – 1662), själv troende, formulerade denna statistiska trossats som bygger på att det är fördelaktigt att förhålla sig positiv till Guds existens då förkastandet av tron skulle medföra ett evigt lidande om den kristna världsbilden skulle vara sann. Ett avvisande av kristendomen i ett ändligt liv är enligt Pascal mindre värt än den möjlighet att ha rätt i evigheten bortom döden.65 Empson förkastar däremot Pascals trossats och riktar skarp kritik mot vad han kallar en moralisk kollaps. Empson finner denna under sin samtid bland de litterära auktoriteter som han menar inte bara
accepterar utan även förespråkar en sådan pragmatiskt-kristen position i förhållande till PL. Empson menar att de kritiker som hänvisar till Guds auktoritet i tolkningen av PL fogar sig inför en tyrann just på grund av dennes auktoritet och inte av rättrådigheten eller sanningen inom texten.
61 Empson, ”The Satan of Milton”, s. 55.
62 Ibid. s. 34.
63 Empson, Milton's God, s. 13.
64 Empson, ”The Satan of Milton”, s. 39.
65Alan Hajek, ”Pascal’s Wager”, Stanford Encyclopedia of Philosophy, 1998-05-02 https://plato.stanford.edu/entries/pascal-wager/(hämtad 2017-05-03)
Empson menar att det bland annat är den moraliska komplexiteten i relationen mellan Gud och Satan som bidrar till PL:s storhet. Genom att ge Satan en röst, och en stark sådan, ges argument från båda sidor av konflikten vilket även öppnar dörren för att den moraliska sympatin kan hamna hos revoltören och inte Gud. Möjligheten att förhålla sig sympatisk till Satan uppstår, menar Empson, bland annat genom att framställa den kolossala utmaning det är att trotsa Guds vilja. I Empsons läsning blir revolten ett komplext scenario väl värt att analysera. Satans uppsåt kan vid en första anblick anses som motsägelsefullt. Den personliga ärelystnaden kan utläsas som egenkärlek och självupptagenhet, men i samband med motståndet mot en tyrannisk Gud ser Empson dessa motiv i samklang med varandra. Den sympati som Empson har för Satan är både
”horrible and wonderful”.66 Empsons beskrivning har tydliga paralleller med hur romantikerna förhöll sig till det sublima. Den lyfter fram känslor som framstår som överväldigande och gränsöverskridande men som för den sakens skull inte är okomplicerat positiva.
Empson ser Guds möjliga allsmäktighet som en central fråga för hur vi ska tolka eposets huvudkaraktär. Han menar att Satan inte är övertygad om Guds allsmäktighet förrän han når Paradiset, långt efter revolten. Det finns skäl att anta att Satan tvivlar på Guds omnipotens genom den åverkan han gör på Skapelsen och hur den tillåtande kraften för ondska som existerar inte bestraffas förrän Satan och hans följeslagare förvandlas i eposets slut. Det är denna mångtydighet med rum för både onda och hjältemodiga egenskaper som, enligt Empson, gör Satan till en karaktär fylld av
”challenging intellectual dignity”.67 Satan själv ifrågasätter Guds allsmäktighet utifrån den logiska tanken att om upprorsmakarna kan hålla motståndarna stången en dag, varför inte alla? Empson angriper här ordet “Almighty“ på det sätt det används i PL och framhåller att: ”among men it would be correct to call an opponent ’all-powerful’
meaning ’able to defeat any opposing combination in battle’ (…) by saying he is now sure God is Almighty, since he has beaten ’such force as ours’.”68 Allsmäktighet i strid ställs mot samma begrepp i teologiskt sammanhang, människa mot Gud. Här ser vi återigen exempel på hur Empson menar att anti-sataniker gör sig skyldiga till det intentionella felslut som presenterats tidigare, kritiken pekar bortom den omedelbara
66Empson, Milton's God, s. 13.
67 Empson, ”The Satan of Milton”, s. 55.
68 Ibid, s. 34.
texten. Man skiljer inte ”mellan dikten och dess ursprung, mellan meningen med (författarens intention) och meningen hos verket (dess manifesta mening)”.69 En motsvarande åsikt från Lewis sida skulle vara att i dogmatisk ordning inte ifrågasätta ordet Almighty, utan istället rikta fokus mot absurdheten i att problematisera detta eller Satans uppsåt över huvud taget. Detta kan ses som ett specialfall av teodicéproblem då Satan har handlingsutrymme att utföra ondskefulla handlingar, men dessa är beroende av en Gud som tillåter honom att agera. En allsmäktig Gud som också är allvetande har så att säga alla korten på hand och kan välja att agera därefter.
Sammanfattningsvis kan den konflikt som tydliggörs i diskussionen om Satans uppsåt sägas handla om konflikten mellan läsningar. Lewis utgår från tradition, intention och teologi. Empsons nykritiska närläsning betonar verkets immanenta meningspotential.
Det är intressant att iaktta hur Empson konsekvent bortser från en eventuell författarintention för att istället fortsätta rikta blicken mot texten, och precis som Beardsley och Wimsatt försöker han komma åt diktverkets egna struktur. Empson menar även att tolkningen av eposets utveckling kan ses som en vattendelare när det gäller Satans utveckling, från första uppmaning till uppror till hans sista handling: ”you can either shudder at Satan´s villainy or take the offer as sincere, and feel the agony of his ruined greatness. But both are within him (…)”.70 Där anti-sataniska kritiker ser Satan som en karaktär med en mörk kärna från eposets första rad menar Empson att verkets ”magnificient architecture” existerar i kraft av att Milton presenterar ett slags himmelskt syndafall från det högsta till det lägsta.71 I motsats till bland annat Lewis ser Empson i Satan en karaktär som både kan beundras och beklagas, som ser sig förbisedd genom nepotism och låter en uppfattad oförrätt leda Satan in på nya djärva tankespår.
Samtidigt som Satan vägrar inse sig besegrad manar han till motstånd och hans egna handlingar leder till hans fördömelse.
Den skurkaktighet och intellektuella djärvhet som tillskrivs Satan i Empsons läsning visar på egenskaper som inte är odelbart ondskefulla eller goda. Det handlar om en komplicerad ”rund” karaktär som sätter läsaren på prov i mötet med honom. De tydligt kontrasterade läsningarna av Satan visar på en komplex och dynamiskt skildrad
karaktär. De observationer som gjorts om hans positiva och negativa egenskaper leder
69 Monroe C Beardsley & William K Wimsatt – ”Det intentionella felslutet”, s. 94.
70 Empson, ”The Satan of Milton”, s. 52.
71 Ibid
denna studie vidare till frågan om hans mångsidighet, det som kallas den sataniska ambivalensen.
Den sataniska ambivalensen
Litteraturvetaren John Carey skriver i sin essä ”Milton´s Satan” att kontroversen kring satansgestalten utgör en idealisk utgångspunkt för att undersöka relationen mellan ett verk och verkets kritiska mottagande.72 Sambandet kan också kopplas till hur Beardsley och Wimsatt uppfattar litteraturkritiken: ”värderingen av konstverket är och förblir offentlig; verket prövas mot något som finns utanför författaren.”73
De olika tolkningarna av Miltons Satan, i denna uppsats illustrerade genom nedslag i några olika läsningar, visar hur samma karaktär kan läsas utifrån paradigmatiskt skilda förutsättningar. I tidigare delar av denna uppsats har jag visat hur de olika
tolkningspositionerna förhåller sig till Miltons ”runda” framställning och hur mycket av kontroversen kring Miltons Satan i själva verket tycks härröra från det faktum att han framställs som komplex och ambivalent.
Carey, som försöker agera vattendelare mellan sataniker och anti-sataniker, menar exempelvis att PL är ”insolubly ambivalent, insofar as the reading of Satan´s ´character´
is concerned”. Careys text är intressant i så måtto att han riktar kritik mot båda läger, som, enligt Carey, feltolkar delar av eposet och förenklar karaktären Satan.74 Jag tycker att den frågeställning som Carey fäster störst vikt vid – karaktärsgestaltningen av Satan – är intressant för den diskussion jag vill föra i denna uppsats. Carey menar att ”depth in a fictional character depends on a degree of ignorance being sustained in the reader. The illusion must be created that the character has hidden levels from us, the observers.”75 I grunden upprepar Carey här i själva verket ett av romantikens estetiska credon, det av Samuel Taylor Coleridge myntade uttrycket ”suspension of disbelief”.76 Djupet i karaktärsframställningen framhålls även av Parker som menar att Satan är en intressant och engagerande karaktär på grund av verkets kontrastverkan. Parker menar att ”the
72 Carey, s. 160.
73 Monroe C Beardsley & William K Wimsatt, ”Det intentionella felslutet”, s. 121.
74 Carey, s. 161.
75 Ibid, s. 162
76 Wheeler Kip, “Willing Suspension of Disbelief”, Literary Terms and Definitions: W, 2017-01-05 http://web.cn.edu/kwheeler/lit_terms:W.html (hämtad 2017-05-18
impression he gives of depth, which we do not get from the other devils, or from God, or fram Adam and Eve” lägger grunden till att Satan uppfattas som ”djup”. 77 PL:s övriga karaktärer, som Parker tar upp, har inte på långa vägar skapat samma hätska diskussioner inom forskningen. Satans lögner och självförnekelse, hans fysiska
förvandlingar och karaktärsutveckling utgör aspekter av en i hög grad komplex karaktär som, menar Parker, inte kan avfärdas genom förutfattade idéer bortom eposet.78
Parker menar samtidigt att ”behind what Satan says and the action he performs, there is always space for an ulteriour consciousness”.79 I den mån jag tolkar Parker rätt, så åsyftar han här den form av psykologisk gestaltning – isbergsteknik – som mer antyder än skriver ut karaktärens inre liv. Både Carey och litteraturprofessorn Harold Bloom tangerar samma frågeställning. Bloom skriver exempelvis att det endast är genom dialogen som vi skymtar ”the great change that Milton declined to represent; precisely when, and how, did Lucifer become Satan?”80
Det är alltså främst genom Satans monologer som läsaren kommer i kontakt med hans inre. Ett av eposets mest omdiskuterade och studerade textavsnitt äger rum på berget Niphates.81 Efter att ha undflytt Helvetet når Satan Niphates där han i förtvivlan och genom självrannsakan till sist beslutar sig för att hämnas på Gud. Satan kan inte fly från sig själv eller det tillstånd han upplevde i Helvetet:”The mind is its own place, and in itself Can make a Heav’n of Hell, a Hell of Heav’n.”82 Genom att undfly Helvetet hoppas Satan på någon slags förlösning men kommer nu till den förödande insikten att:
”Which way I fly is Hell; myself am Hell; And in the lowest deep a lower deep Still threat´ning to devour me open wide, To Which the Hell I suffer seems a Heav’n.” 83
Denna kvalfyllda insikt lyfter litteraturvetaren Robert Anstice fram i sin text ”The
’Satan’ of Milton” (1910) som en av två grundbultar i den sataniske karaktären. Den andra grundbulten är Satans obevekliga motstånd. Satans beslutsamhet och motståndets
77 Parker, s. 57.
78 Exempelvis uttrycks detta i den passage i PL där ängeln Ithuriel använder sitt spjut för att förvandla den dolda Satan från padda till sin ursprungliga form: ”So started up in his own shape the Fiend. Back stepped those two fair angels half amazed So Sudden to behold the grisly King” Milton, IV: 819 – 821.
79 Parker, s. 57.
80 Harold Bloom, ”Milton´s Satan and Shakespeare”, The Western Canon: the Books and School of the Ages, New York, 1995, s. 167.
81 Niphates är (också) en i vår värld existerande bergskedja i Armenien.
82 Milton, I: 254 – 255
83 Ibid, IV: 75 – 78.
betydelse har visat sig tidigare i hans inledande tal i eposet på den brinnande sjön när han uttalar de numera bevingade orden inför sina medrevoltörer: ”Here we may reign secure, and in my choice, To reign is worth ambition though in Hell: Better to reign in Hell, than serve in Heav´n.” 84 Anstice framhåller att det finns en form av korrespondens mellan Satans inre tillstånd och de platser som dessa scener utspelar sig på; att platserna utgör en form av speglingar av mentala och fysiska tillstånd.
Relationen mellan det obevekliga motståndet och den inre konflikten gör Satans
situation komplicerad, men han är fast beslutsam i sitt motstånd mot Gud samtidigt som han talar i förtvivlan över sin och sina medrevoltörers situation och utsikter. Anstice menar i sin ”psykologiska” läsning av karaktären Satan att Satans inledande tal på den brinnande sjön ”represents distinctly that substance of which the Arch Enemy would probably express himself under such circumstances”.85Anstice talar dels om Satan som traditionell religiös karaktär men psykologiserar samtidigt hans handlingar och uttryck i stor utsträckning. Anstices text är ett tydligt exempel på hur en kritikers värdering av Satan är komplex och ambivalent, han lyfter fram flera textställen där Satan, enligt Anstice, når sin höjd som moralisk karaktär. Denna ambivalenta hållning inför Miltons Satan dyker genomgående upp i diskussionen och berör både ordens deskriptiva och emotiva funktioner. Den beskrivning som görs av Satan och de känslor som uppstår i läsningen av honom leder till konflikter, och då läsarna ofta tvingas brottas med motstridiga intryck uppstår denna tydliga ambivalens. En ambivalens som även kan verka som motmedel till förenklade tolkningar. Satans ambivalens som grundar sig i hans karaktärs djup har även visat sig i läsningar som hämtar argument från den elisabetanska teaterns värld och jag vill nu lyfta fram två tolkningsområden för att visa på hur Satan har analyserats utifrån form och relation till andra dramatiska karaktärer.
Influensen från Shakespeare
Min genomgång och analys av de två tolkningsläger som i denna uppsats har fått representeras av Lewis respektive Empson, har visat på två väldigt skilda tolkningar av karaktären Satan. Den sataniska ambivalensen i karaktären Satan har lyfts fram i syfte att påvisa att han i egenskap av att vara en ”rund” karaktär försvårar förenkla(n)de
84 Milton, I: 261 – 263.
85 Robert Anstice – The ”Satan” of Milton, Aberdeen, 1910, s. 17.
tolkningar. I syfte att ytterligare fördjupa min analys av tolkningstraditionen vill jag visa på två förgreningar. De två texter som avhandlas nedan berör, från olika positioner, Miltons Satan utifrån en dramaturgisk tradition. Den första är den engelska
litteraturprofessorn Helen Gardners anti-sataniska artikel ”Milton`s Satan and the Theme of Damnation in Elizabethan Tragedy” (1948). Där kritiserar Gardner Satan såväl som romantikerna och Milton.86 Den andra texten som analyseras är Harold Blooms sataniska ”Milton´s Satan and Shakespeare” (1994) där kopplingen till Shakespeares dramatik synliggörs.87
Helen Gardner och den tragiska hjälten
I artikeln ”Milton`s Satan and the Theme of Damnation in Elizabethan Tragedy” riktar Gardner stark kritik mot Satan. Hennes argument är en vidareutveckling av Lewis position. Gardners fokus ligger här på Satan som tragisk karaktär tolkad utifrån den elisabetanska teaterns konventioner.
Gardner betraktar Miltons Satan som en karaktär som använder sin fria vilja till att agera och åstadkommer sin egen fördömelse. Det är utifrån detta perspektiv som Gardners kritik mot romantikerna, huvudkaraktären och Milton görs. Hon anklagar romantikerna för att sympatisera med skurkar. Satan förminskas genom sin oförmåga till ånger genom den teologiska idén om att ångern är förbehållen människan och inte är tillgänglig för änglar. Milton kritiseras för sin överdrivna framställning av en
huvudkaraktär som är bortom det som är passande för tragedin.88
Gardner position är anti-satanisk. Hon ansluter sig genomgående till Lewis argument mot satansgestalten och beskyller på ett liknande vis romantikerna för att, utifrån en icke-kristen världsbild, se hjältar bland skurkar. De romantiska kritikerna anklagas för deras sympatier gentemot Satan samt deras litterära kritik. Gardners position framgår av hennes kommentar till Shelleys påstående om att Satan uppvisar större moralisk resning än Gud i PL. Hon avfärdar detta påstående med en lite udda kritik också riktad mot sociala förklaringsmodeller överhuvud: ”It is the tragic formula of an age which does
86 Helen Gardner, ”Milton´s Satan and the Theme of Damnation in Elizabethan Tragedy. ”, Wilson, Frank Percy (red.), English studies 1948, London, 1948.
87Bloom, ”Milton´s Satan and Shakespeare”
88 Gardner, s. 99.
