DISTANSERING FRÅN KRIMINALITET

KANDIDATUPPSATS 15HP

Sociologiprogrammet inriktning socialpsykologi, 180hp

DISTANSERING FRÅN KRIMINALITET

En studie om unga vuxna mäns

förhållningssätt inom utsatta områden

Författare: Aran Shwani, Sami Makdesi Elias Handledare: Åsa Gustafson

Förord

Denna uppsats är en kandidatuppsats, skriven vid Umeå Universitet under våren 2020.

Uppsatsen har varit intressant, rolig, intensiv och ett ytterst lärorikt arbete.

Vi vill börja med att tacka alla personer som medverkade till att möjliggöra denna uppsats. Vi vill även passa på att tacka sociologiska institutionen och dess kursföreståndare för all kunskap och erfarenheter ni har bidragit med genom åren.

Vi vill också tacka både familj och vänner som har stöttat oss och funnits för oss.

Du har givit oss hjälp med värdefull handledning samt moraliskt stöd genom hela uppsatsen och tre hela universitetsår. Du har varit där sedan utbildningens start och trott på oss hela vägen in till mållinjen. Ett särskilt stort tack till vår handledare Åsa Gustafson, tack för allt.

Abstract

The purpose of this essay is to understand how young adult men experience the environment and the growing conditions that exist in so-called particularly vulnerable areas. And on the basis of these, figure out how they relate to and distance themselves from crime as a way of life. The method used to answer the study's purpose and questions was a qualitative method in which six young adult males aged between 24 - 25 years grown or residing in so-called particularly vulnerable areas were interviewed. The study is based on a thematic analysis with the aim of capturing reflections and experiences. By using semi-structured questions, the respondents were able to contribute with more nuanced answers regarding their reflections and experiences concerning the phenomenon in question. Results showed that the respondents who grew up in these so-called particularly vulnerable areas, experienced worse conditions and fewer opportunities in life comparing to children who grew up in areas with higher socioeconomic status. The respondents relate to their area through strong social friendships and solidarity groups with shared meanings. Within these groups, some respondents feel that there are unwritten rules and norms, such as the way to dress or the way to talk. In order to integrate within these groups, it is usually required to have similar attitudes, common interests and a background from the area to understand the internal symbols and language. Respondents in the so-called particularly vulnerable area later develop a social maturity through a greater consistency thinking and a future thinking. The experience of high expectations from parents, friends and the pursuit of a good self-image are the driving forces to distance themselves from crime. To avoid getting into criminal habits, respondents express that it is essential to have a good education and established schools with resources that can handle the younger ones who run the risk of getting into crime. According to the respondents' experience, you can also distance yourself from crime through sports, hobbies, education, or employment.

Nyckelord: Social exkludering, särskilt utsatta områden, kriminalitet, unga vuxna män, reflexivitet, sociala interaktioner

Innehållsförteckning

1. Inledning ...1

2. Syfte och frågeställningar ...2

3. Utsatta områden ...3

4. Teori och tidigare forskning...4

4.1 Social exkludering ...4

4.2 Sociala interaktionsteorier ...5

4.3 Social mognad ...7

5. Metod ...8

5.1 Intervjuval ...8

5.2 Urval ...8

5.3 Tillvägagångsätt ...9

5.4 Etiska principer ...10

5.4.1 Vår roll i undersökningen ...10

5.5 Tematisk analys ...11

6. Analys ...13

6.1 Tema 1: Förutsättningar i närområdet ...13

6.1.1 Växa upp i utsatthet ...13

6.1.2 Upplevelser av kriminalitet och polisverksamhet ...16

6.2 Tema 2: Social anpassning ...19

6.2.1 Formandet genom sociala interaktioner ...19

6.2.2 Individens förhållningssätt till närområdet ...22

6.3 Tema 3: Social mognad ...24

6.3.1 Självpresentation ...24

6.3.2 Livsval ...26

6.3.3 Distansering från kriminalitet i närområdet ...28

7. Resultat och svar på uppsatsens frågeställningar ...31

7.1 Resultat 1: Förutsättningar i närområdet ...31

7.2 Resultat 2: Social anpassning...32

7.3 Resultat 3: Social mognad ...32

8. Sammanfattning och diskussion ...33

8.1 Sammanfattning ...33

8.2 Avslutande diskussion ...34

8.3 Framtida forskning ...36

9. Referenslista ...37

9.1 Artiklar & rapporter...37

9.2 Litteratur ...38

9.3 Webbsidor ...39

10. Bilagor ...40

10.1 Bilaga I: Intervjuguiden...40

10.2 Bilaga II: Informationsbrev ...41

1. Inledning

Sverige kan i jämförelse med andra europeiska länder anses som ett bra land att vara bosatt i. Via den världsomtalade “svenska modellen” kan landet anses vara känt för sina goda arbetsmarknadsvillkor, sociala rättigheter, jämlikhet och tillväxt (Magnusson, 2017, s. 45). Den omtalade svenska välfärdspolitiken har som mål, enligt Regeringskansliet, att ge varje svensk medborgare tillgång till de välfärdstjänster som erbjuds av högsta kvalité såsom ersättningar i form av bostadsbidrag, socialbidrag, a-kassa etcetera (Regeringskansliet, finansdepartementet).

Samtidigt har Sverige stora bekymmer inom nationen när det gäller just kriminalitet. Enligt Brottsförebyggande rådet (BRÅ) har landet sedan 2014 visat ett ständigt ökande av anmälda brott.

Statistik visar att män är i större grad misstänkta för brott än kvinnor. År 2019 var 149 000 män misstänkta för brott i jämförelse med 39 800 kvinnor. (BRÅ, statistik anmälda brott, 2014–2019).

Geografiskt sett sker det mer brott i vissa områden i landet än i andra. I en polisrapport utarbetad av den Nationella operativa avdelningen (NOA), Utsatta områden - Social ordning, kriminell struktur och utmaningar för polisen (2017), bedömer de att det finns cirka 60 utsatta områden i Sverige, varav 22 av dessa områden är s.k. särskilt utsatta¹ områden med en känsla av samhällsexkludering.

Petersson och Davidsson (2016) redogör för hur den svenska socialpolitikens exkluderings begrepp aldrig riktigt slagit igenom i den politiska kontexten, utan man talar mer om ’utanförskap’ och fyller ut de innehåll som är i all väsentlighet i realiteten social exkludering. Social exkludering kan identifieras och studeras i olika dimensioner vilket har som syfte att undersöka samhälleliga processer, till exempel sociala problem och utsatta bostadsområden (Petersson & Davidsson, 2016, s. 40).

I en rapport utformad av Skolverket, med uppdrag att redovisa situationen och belysa utvecklingen av utbildningsnivå i olika stadsdelar, så redogörs det att var tredje pojke i Sveriges utsatta områden saknar en behörighet till gymnasiet. Alltså talas det inte om allmänna program eller högskoleförberedande, utan gymnasieprogram. I de utsatta områdena är det ca 70 procent som blir behöriga till ett gymnasieprogram, vilket kan bidra till att de unga människor som saknar behörighet riskerar att värvas in till kriminella gäng (Skolverket, 2005).

Kriminella handlingar såsom hot, våld, misshandel och stöld utgör en fara mot den enskilda individen, men även mot samhället. Enligt NOA (2017), har det många gånger skett en normalisering av kriminalitet inom området, vilket i sin tur kan leda till att individer enklare faller in i kriminella

1 Skälet till att vi skriver s.k. särskilt utsatta områden beror på att denna benämning av området är satt av myndigheter och medier. För oss författare anser vi inte att dessa områden ska ha denna benämning därav

banor utan att de själva reflekterar över det. I de s.k. särskilt utsatta områdena har normaliseringen i många fall lett till att varken polisen² eller individerna har reflekterat över områdets avvikande läge (NOA, 2017, s. 10). Dessa aspekter kan leda till en enklare väg in i en kriminell livsstil, speciellt om man är uppvuxen i ett s.k. särskilt utsatt område. Men trots detta, förekommer det ett flertal individer som har gjort goda framsteg med att sträva sig från områdets normer. Denna insats är en utveckling där den sociala mognaden och ansvarstagandet har ökat hos individerna, vilket har lett till en distansering från den normaliserade kriminaliteten som finns i närområdet. Enligt tidigare forskning om ämnet distansering från kriminalitet, framgår det att det är just detta ansvarstagande samt känslan av att man har mer att förlora som är avgörande element till distanseringen från kriminalitet (Rocque m. fl. 2019).

Detta anser vi är ett intressant fenomen och värt att undersöka närmare. Att reflektera ur ett samhällsperspektiv kan i sin tur bidra till en djupare förståelse till varför individerna inom s.k. särskilt utsatta områdena handlar som de gör.

2. Syfte och frågeställningar

Syftet med denna uppsats är att förstå hur unga vuxna män upplever den miljö och de uppväxtvillkor som finns i s.k. särskilt utsatta områden och utifrån dessa förhåller sig till och tar avstånd från kriminalitet som livsstil. Det kommer vi att göra genom att undersöka följande frågor:

I. Hur upplever unga vuxna män att förutsättningarna som finns i närområdet påverkar uppväxten?

II. Hur förhåller sig unga vuxna män till den kriminalitet som finns i närområdet?

III. Hur reflekterar unga vuxna män kring möjligheter till distansering från kriminalitet?

Det valda syftet, avståndstagande och uppväxtvillkoren som finns i utsatta områden, är ett brett ämne. Vi utgår från att det är en större utmaning att distansera sig från kriminella handlingar och en kriminell livsstil om man växer upp samt lever i en miljö var detta är mer förekommande. Således anser vi att med den tidsram och det utrymme vi har, att det är relevant med en avgränsning till unga vuxna män mellan 20 - 26 år som är bosatta i s.k. särskilt utsatta områden, därav rör inte undersökningen alla utsatta områden i fråga. Det existerar en medvetenhet om att brott kan utföras av både kvinnor och män i alla åldrar och i olika bostadsområden. Skälet till valet av att undersöka endast

2 Enligt NOA (2017) är det ganska vanligt att det finns en brist på reflektion kring omfattningen av kriminaliteten i dessa närområden bland polisens anställda.

män, är för att de är överrepresenterade när det gäller misstänka personer. Dessa unga vuxna män bör kunna bidra till en ökad förståelse för fenomenet.

3. Utsatta områden

Denna del ska ge läsaren en bakgrundsinformation för att förstå i vilket sammanhang vår undersökning gjorts.

Polismyndigheten delar upp de utsatta områdena i Sverige i tre olika kategorier, utsatt-, särskilt utsatt och riskområde³. Ett utsatt område identifieras genom ett geografiskt avgränsat område och den socioekonomiska statusen som karaktäriserar området. Detta område är även ett område där både brott mot enskild individ och egendomsbrott är högre än i jämförelse med övriga områden inom Sverige. Lokalsamhället påverkas av de kriminella aktiviteter som finns och den sociala miljön kännetecknas av en kriminalitet som är knuten till hot och utpressningar. Ett utsatt område kännetecknas även av våldshandlingar i offentliga miljöer med risk för att tredje man kan skadas, narkotikahandel samt ett utåtagerande av missnöjdhet mot samhället (NOA, 2017, s. 10).

Ett område som kännetecknas som ett utsatt område, men ligger i en mellannivå, dvs. ett område som uppfyller kriterierna för ett utsatt område, men inte når kriterierna för ett särskilt utsatt område, kallas för ett riskområde. Detta område befinner sig i en riskzon till att förvandlas till ett särskilt utsatt områden om inte åtgärder vidtas.

Ett särskilt utsatt område kännetecknas av en motvilja bland innevånarna av att delta i rättsprocesser, därjämte systematiska hot och våldshandlingar mot anmälare i området, målsägare och vittnen. Ett särskilt utsatt område utmärks dessutom av en svårighet för polisen att fullfölja sitt arbete och kräver följaktligen en konstant anpassning av regler, arbetssätt och utrustning. I flera fall har den höga graden av kriminalitet skapat en normalisering då antingen polisen eller de bosatta reflekterar över områdets avvikande (NOA, 2017, s. 27).

3 Ett socialt utsatt område identifieras i första hand genom tre områdesbaserade indikatorer: inkomstnivån, åldersstruktur och uttag av försörjningsstöd. Samtliga indikatorer används som mått för att mäta områdets socioekonomiska förhållande. Dessutom används ytterligare mått såsom sysselsättningsgrad och

4. Teori och tidigare forskning

I detta avsnitt kommer våra teorier och tidigare forskning att presenteras som teoretisk utgångspunkt för uppsatsen.

4.1 Social exkludering

När man inom samhällsvetenskaplig forskning definierar social exkludering i samhället, innebär begreppet att man genom olika medel stänger eller i andra fall stöter bort en individ eller en grupp från en annan grupp. När en grupp medvetet försöker hålla sig borta från en individ alternativt en grupp eller undviker att skapa förbindelser till den/de, så uppstår den sociala utestängningen. Denna sociala exkludering kan betraktas allt från arbetslivet, institutioner till bostadsmarknaden. Den sociala utestängningen skapar även en känslomässig distans för en individ eller grupp så att de socialt exkluderade i stor utsträckning blir ¨osynliga¨ för övriga samhällsmedlemmar (Petersson & Davidsson, 2016, s. 33).

Pettersson och Davidsson (2016) hävdar i sin bok Social exkludering, perspektiv, process, problemkonstruktion, att det förekommer fyra dimensioner av social exkludering. Dessa fyra tolkningar förs fram av ekonomer, fattigdomsforskare och sociologer. Social exkludering som berövande av förmågor handlar om hur frågan rörande social exkludering förhåller sig till fattigdom och relativt armod. Man förklarar inkomst som ett blott medel för att leva ett gott liv och beskriver vidare att social exkludering kan vara att beröva någons förmågor eftersom det fråntar människor en central möjlighet att delta i det samhälleliga livet. Individen-/gruppens mänskliga rättigheter fråntas bland annat genom direkta och indirekta diskriminerande praktiker (Petersson & Davidsson, 2016, s.

35).

Social exkludering och fattigdom knyter delvis an till förstnämnda dimensionen, dock handlar detta tydligare om vilka ekonomiska resurser som krävs för att inte bli socialt exkluderad i samhället.

I mätningar av social exkludering som utgångspunkt beaktar man ekonomisk utsatthet, analyser av befolkningens rörelse till och från fattigdom över tid, fokusering kring individ och hushåll till lokalsamhällen, relationen mellan fattiga och rika, samt betraktandet av ekonomisk ojämlikhet (Petersson & Davidsson, 2016. s. 36).

Social exkludering ur system innebär en mer generaliserbar process som omfattar alla människor i ett samhälle. Denna dimension lägger en särskild vikt främst på individens tillhörighet och icke-tillhörighet till samhället i frågan om ett kommunikativt system, alltså förmågan att

kommunicera med andra system såsom församlingar, skolor, domstolar och politik mm. (Petersson &

Davidsson, 2016, s. 37).

Social exkludering som vertikala processer handlar om de vertikala processer av exkludering som sker i ett samhälle som kan äga rum på olika nivåer. Det vill säga de olika klasstillhörigheter från den mellersta och till det övre ekonomiska inkomstskikt som kan stänga ute individer som har en lägre klasstillhörighet. Definieringen av social exkludering bör betraktas som både strukturella och aktörsdrivna utstötningsprocesser i samhällets sociala hierarki (Petersson & Davidsson, 2016, s. 39).

De unga vuxna män som vi intervjuat för vår studie är alla uppvuxna i områden som kan sägas kännetecknas av social exkludering. Det är därför av vikt att förstå exkluderingens komplexitet och inte enbart utgå från exempelvis ekonomiska aspekter.

4.2 Sociala interaktionsteorier

Till vår hjälp för att analysera den interaktion som våra informanter beskriver, kommer vi att använda oss av sociala interaktionsteoretiska perspektiv.

Max Weber (1983) förklarar att status uttrycks genom individens livsstil via symboler och markörer, som klädstil, yrkesval eller sätt att tala, vilket i sin tur bidrar till en gemensam status och livsstil, därefter bildas det en känsla av kollektiv identitet. Teorin om symbolisk interaktionism myntades av sociologen, Herbert Blumer (1969). Han menade att det mänskliga medvetandet skapas genom reflexivitet och interaktioner via symboler med andra människor. I utsatta områden kan det vara vanligt att människor gör rollövertaganden för att någorlunda kunna begripa, kommunicera, argumentera, bilda sociala band och uppnå en känsla av tillhörighet. När människor möts görs det ett rollövertagande, vilket innebär att man har en förmåga att se sig själv genom andras blickar. Individen agerar vanligtvis som hen tror att den andra parten förväntar sig. Detta rollövertagande är en social förmåga som ger utrymme till att vi kan samspela med samhället vi lever i och kan ses som grunden till individens känsloliv.

Hechter (2009) redogör styrkan av sociala band i sin bok Theories of social order. Enligt honom är sällskapligheten väsentlig inom gruppen, eftersom de sociala vänskapsbanden stärks med hjälp av upprepande sociala interaktioner. Coleman (ibid, s. 262) redogör för gruppnormer närmare. Han delar upp dessa normer i olika definitioner, focal actions och proscriptive actions. Först nämnda definitionen kan förklaras som direkta åtgärder andra aktörer än individen själv delvis har kontroll över, till exempel val av klädsel inom gruppen. Den andra definitionen bygger på de direkta åtgärderna (focal actions) och handlar om proscriptive actions, denna definition innebär att de direkta åtgärderna eller normerna, uppmuntras eller förbjuds helt inom gruppen.

Blumer (1986) förklarade att handlingar inom grupper är i grund och botten en sammanställning av individuella riktlinjer, varje individ anpassar sina handlingar efter andras handlingar genom att fastställa hur de andra i gruppen handlar, eller tänker handla. Detta anser Blumer skapar en gemensam betydelse av gruppens handlingar. Genom detta rollövertagande inom grupper skapas enligt Blumer grunden till mänskligt grupptänk inom det mänskliga samhället (Blumer, 1986, s.82 - 84). Att se bra ut ur andras ögon skapar en känsla av stolthet, däremot att se sämre ut ur andras ögon skapar istället en känsla av skam och osäkerhet. Enligt symbolisk interaktionism är sociala möten och omständigheter det viktigaste i livet. Via dessa möten kan individen se och spegla sig själv genom att utöva sitt rollövertagande (Johansson & Lalander, 2013, s.26–27). Durkheim (1893), redogör för begreppet solidaritet inom grupper i sin bok The devision of labor in society. Han menar att solidaritet inom grupper upprätthålls när likartade förutsättningar, gemensamma värderingar och seder integreras inom den sociala gruppen.

Anthony Giddens (1997) myntade begreppet självreflexivitet som betyder att individen ser och analyserar sig själv, genom att reflektera över hur individen uppfattas utifrån andras önskemål.

Människan är en ständigt tänkande och reflekterande varelse, speciellt inom ett senmodernt samhälle.

Identiteten formas genom reflektion, särskiljning och permanenta identitetskriser. Individers beteende influeras följaktligen från den kulturella miljön de föds och växer upp i, vilket i frågan grundas på en mängd beslut som enskilda personer genomför utifrån kunskap och erfarenheter som individerna själva bemöter och influeras av. Kärnan av självreflexivitet omfattas av individens formande och upprätthållande av identitet samt självkänsla. Den enskilda människan har kännedom om sin livssituation, vilket utgör möjligheten för personen till att påverka sin egen framtid (Giddens, 1997, s.

220).

Bie (2014) förklarar att reflektionsprocessen skapar och klargör meningen med handlingar och upplevelser och leder till att synen individen har på sig själv förändras (Bie, 2014, s.15). Bie hävdar att denna process består av en reflektion före-, under- och efter handling, och menar att en reflektion före handling innebär att innan individen handlar mobiliseras kunskaper, granskas ens egna attityder och förförståelse i relation till liknande situationer samt tidiga erfarenheter. Reflektion under en handling är de automatiska reaktionerna på ett problem eller situation under momentets gång, poängen med reflektionen under handlingen finns för att individen kanske står inför flera olika alternativ, som man snabbt väljer och tycker är bra. Reflektion efter handling är de frågor man ställer sig efter handlingens utförande, såsom “Vad såg jag nyss? Varför gjorde jag så? Vad tänker jag om det?” vilket i sin tur bidrar till mycket information om handlingen eller situationen (Bie, 2014, s. 39 - 46).

4.3 Social mognad

Harvardpsykologen Robert Kegan (1982) klarlägger begreppet social mognad närmare i sin bok The evolving self. Han menar att den sociala mognaden börjar redan när individen är ett spädbarn. Han delar upp den sociala mognaden i fyra stadier; införlivning, impuls, interpersonell och institutionell.

Till en början är spädbarnet endast subjektiv och har ingen uppfattning om något objektivt överhuvudtaget. Barnet reagerar således endast på känslor och har inte än en självmedvetenhet. Detta tidiga stadie i det sociala livet kallar Kegan för införlivning. Barnet tränar senare mer på att använda sina kroppsliga reflexer samt sinnen och därmed utvecklar mentala representationer av dessa reflexer.

I detta nästkommande skede skapas en självkänsla, enligt Kegan. Självkänslan som uppstår, förklarar Kegan, är en tidsperiod av “saker som jag inte är” vilket utvecklas och syftar på att barnet nu tacklas med kunskap om att det finns saker i världen som skiljer sig från barnet själv, till exempel något annat mer än barnets egna reflexer och sinnen.

När barnet blir äldre skapas dess identitet via erfarenheter och värderingar, detta skede kallar Kegan för impuls skedet. Barnet tänker inte endast på sig själv längre, utan börjar tänka på andras behov och här utvecklar barnet sitt samvete, sin förmåga att känna både skam och stolthet genom att vara empatisk med sina medmänniskor. Detta stadie kallar han för det interpersonella stadiet, ett stadie där individen börjar förhålla sig till andra individer.

Senare under den sociala mognadens skede använder barnet sitt medvetande som en sorts vägledning som hjälper barnet avgöra vilken uppsättning behov som bör ha företräde under olika omständigheter. Under detta skede skapas en sammansättning av värderingar och åtaganden, vilket Kegan kallar den institutionella perioden.

Han menar att denna period skapar s.k. institutionaliserade värderingar som till exempel: “Jag är en ärlig person”, “jag strävar mot att vara rättvis”, “jag ska behandla andra som jag själv vill bli behandlad”. Dessa kan vara de tankar en individ med ett institutionellt sinne skulle säga om sig själv.

Den institutionella perioden är enligt Kegan väsentlig vilket skapar grunden för ett moraliskt, etiskt och juridiskt samhälle. De barn (även vuxna) som uppnår denna nivå av social mognad, förstår sig mer på behovet av lagar och etiska koder som fungerar för att upprätthålla ett fungerande samhälle (Kegan, 1982).

Rocque m.fl. (2019) har i tidigare forskning förklarat det kriminologiska begreppet desistance.

Författarna klarlägger hur den sociala mognaden samt det ökande ansvarstagandet med åren bidrar väsentligt till vilken anledning individer väljer att ta avstånd från kriminella banor. Med andra ord kan man tydliggöra föreställningen “desistance from crime” som en förändringsprocess vad gäller individens identitet som sker när individen socialt mognar. Individen utökar mognaden med ett

konsekvenstänk genom olika livsstadier denne bemöter, exempelvis giftermål eller förskaffar barn etcetera. Värderingar, symboler och ett sekundärtänk vid agerande blir centralt under förändringsprocessen.

5. Metod

Denna studie har baserats på en kvalitativ metod. Det som vanligtvis kännetecknar en kvalitativ metod är den djupare förståelsen av informanternas egen livserfarenhet, tankar och upplevelser (Barmark, 2015, s. 27).

5.1 Intervjuval

Syftet med denna uppsats var att förstå hur unga vuxna män upplever den miljö och de uppväxtvillkor som finns i s.k. särskilt utsatta områden och utifrån dessa förhåller sig till och tar avstånd från kriminalitet som livsstil. Vi ansåg därför att intervjuer var den metod som var mest adekvat för datainsamling i detta fall, just för att intervjuer bidrar till rikt datamaterial som kan understödja en djupare förståelse för vårt fenomen.

För att kunna besvara våra frågeställningar utförde vi kvalitativa intervjuer med semistrukturerade frågor (Bryman, 2018, s. 68). Detta ansåg vi var passande eftersom vi var ute efter mer nyanserade svar kring erfarenheter, uppfattningar samt reflektioner hos individer som är uppvuxna eller har varit bosatta i s.k. särskilt utsatta områden. Intervjufrågorna formades och operationaliserades med hjälp av våra utvalda teorier, vilket resulterade i 31 frågor. Innan intervjun skulle ske formellt, valde vi att testa intervjua en närstående person för att se ett ungefärligt utfall samt intervjuns struktur.

Det framkom då att frågorna inte var strukturerade på ett sätt som bidrog till en gynnsam intervjuprocess. Detta ledde till en omformulering av version I - intervjuguide. Provintervjuerna synliggjorde vad vi missat att få med och vi valde därför att formulera nya frågor, version II intervjuguide (se bilaga I).

5.2 Urval

Vid rekryteringen till intervjuerna tillfrågades unga vuxna män som var i åldrarna mellan 20 – 26 år och som är uppvuxna eller varit bosatta i dessa s.k. särskilt utsatta områden. Alla tillfrågade kunde inte delta, vilket innebar att rekryteringen av respondenter resulterade sedan i att alla som deltog i undersökningen var i åldrarna 24 – 25 år. Eftersom vi som uppsatsförfattare är både födda och uppvuxna i ovannämnda områden, var det inte svårt att nå fram till respondenter eftersom de var

bekanta med oss sen tidigare. Detta ansåg vi som det snabbaste och mest effektiva tillvägagångsättet med tanke på den tidsram vi hade, likt ett bekvämlighetsurval enligt Bryman (2018, s. 243–244). En nackdel med denna urvalsstrategi kan vara att de som ställde upp i undersökningen inte representerar hela populationen, därav gör det omöjligt för oss att generalisera resultaten.

Eftersom vi är två skribenter, valde vi därav göra en fördelning av intervjupersonerna, då varje skribent intervjuade tre personer var. Som tidigare nämnt hade intervjupersonerna någon slags bekantskap med oss som skribenter, därav valde vi att intervjua varandras kontaktpersoner för att få en så formell och pålitlig datainsamling som möjligt, vilket även bidrog till en högre reliabilitet (Bryman, 2018, s. 207). De unga vuxna männen fick ta del av ett informationsbrev som innehöll; vilka vi är, uppsatsens syfte och deltagandets tillvägagångssätt. Vi informerade dessutom i brevet om samtyckes- och konfidentialitetskravet, vilket vi ytterligare återigen nämnde innan intervjuns genomgång (Se bilaga II).

5.3 Tillvägagångsätt

Efter rekryteringen av respondenterna för undersökningen planerades en tid för en intervju. Eftersom undersökningen skrevs under en rådande tid av Covid-19 pandemin, bestämde vi för både vår och respondenternas skull, att intervjun inte skulle ske fysiskt. Vi valde att intervjun skulle ske digitalt och därav föreslog två valmöjligheter; Skype eller telefonsamtal. Samtliga intervjuer valdes att utföras genom telefonsamtal utan några tekniska problem. Intervjuerna utfördes väl och tog cirka 30–50 minuter att genomföra, samt inom loppet av dessa tider var följdfrågor inberäknade. Nackdelen med telefonintervjuer var att vi förlorade bilderna av deras kroppsspråk men fördelen var att de var trygga och bekväma i sitt hem. Detta betraktade vi därutöver vara något positivt i efterhand av den orsaken att informanterna befann sig i en trygg och bekväm miljö under intervju genomgången.

Intervjupersonerna blev informerade om att intervjun skulle bli inspelad via datorn, alternativt mobiltelefonen. De blev därtill informerade om att all datamaterial/innehåll inte skulle nå någon obehörig (Bryman, 2018, s. 170). Efter intervju-genomgången, växlades datamaterialet emellan uppsatsförfattarna, så att vi transkriberade varandras intervjuer med målet att övergå till att bli mer uppmärksamma på vad som sagts och därmed bli så textnära som möjligt.

5.4 Etiska principer

Vi har i denna studie förhållit oss till de fyra grundprinciperna enligt forskningsetiken. Dessa grundprinciper innehåller: anonymitet, konfidentialitet, frivillighet och integritet (Bryman, 2018.

s.170). Dessa etiska principer och riktlinjer är essentiella för att skydda deltagarna i uppsatsen, men även för skydda den sociologiska institutionen från rättsliga åtgärder.

De berörda deltagarna mottog kännedom angående den aktuella undersökningens syfte, deltagandets frivillighet samt rätten att få upphöra sin medverkan vid den tidpunkt då de behagar, utan särskilda skäl via informationskravet. Deltagarna blev underrättade om deras medverkan i undersökningen via samtyckeskravet. Deltagarna blev även underrättade om att allt datamaterial endast kommer nyttjas för forskningsändamål enligt nyttjandekravet. Vi behandlade personuppgifter samt de s.k. utsatta områdena med största konfidentialitet via konfidentialitetskravet. Vi har därför valt att namnge våra deltagare till respondent ett - sex. Skälet till att vi valde hålla dessa områden anonyma var på grund av två skäl. Dels att vi inte vill att personer i vår närhet ska kunna ana vilka unga män i vår bekantskapskrets som deltagit i studien samt att vi nämligen inte vill bidra till att göra dessa områden mindre attraktiva för allmänheten.

5.4.1 Vår roll i undersökningen

Diskussioner om boendeområdets utsatthet och kriminalitet kan vara ett känsligt ämne. Det nämns i media och samhällsdebatter om stigmatisering av stora grupper människor, men mer specifikt för våra respondenter kan anledningen till att de blir intervjuade bli alltmer uppenbar. Orsaken till att det blir uppenbart, är att vi inledde med reflektioner om deras uppväxt, eftersom respondenten är uppvuxen eller fortfarande bor i ett område som rankas som ett s.k. särskilt utsatt. Intervjun öppnade upp för många djupa reflektioner om uppväxten och kriminaliteten närområdet, vilket vi förstod att våra respondenter inte vanligtvis reflekterar över. Detta ledde i sin tur till att våra respondenter uttryckte att deltagandet i undersökningen blev intressant och lärorik. Men detta kan också bidra till en risk för intervjupersonerna som inte tidigare exempelvis har reflekterat över sin barndom och börjar ifrågasätta sin uppväxt. Det kan som påföljd ge en sämre självbild och det kan trycka på känsligheten ytterligare ifall man dessutom har haft en sämre barndom eller själv har utfört kriminella handlingar (jmfr Giddens, 1999).

Vi båda uppsatsförfattare är födda och mestadels av vårt liv uppvuxna inom dessa s.k. särskilt utsatta områden. Med denna utgångspunkt som uppsatsförfattare, har det lett till att våra respondenter inte bör uppleva att någon kommer ’utifrån’ och studerar området och därav dem som ett problem.

Snarare bidrog vår roll i undersökningen till att ha en djupare förförståelse för ämnet i sin helhet.

Eftersom vi som sociologiskt utbildade uppsatsförfattare hade en bekantskap med respondenterna noterade vi att det skapade en trygghet hos dem. Det framhävdes av våra respondenter en starkare benägenhet till att vilja prata mer öppet och ärligt. Vi uppfattar således att vår egen uppväxt, deras tillit till oss samt relationen till våra respondenter har varit en positiv förutsättning för att kunna genomföra dessa intervjuer utan att våra respondenter har hamnat i en utsatt situation. På grund av att denna undersökning var intressant för respondenterna då de fick reflektera mycket, är tanken att de återigen ska bli kontaktade. Detta ger oss en möjlighet att bemöta ifrågasättande och funderingar som kommer upp.

5.5 Tematisk analys

Syftet var att undersöka reflektioner, upplevelser samt erfarenheter hos våra respondenter. För att fånga upp dessa aspekter efter insamlingen av vårt empiriska material, bedömde vi att en tematisk analys med latenta teman skulle vara en effektiv analysmetod för detta. Tematisk analysmetod används frekvent inom kvalitativa undersökningar och är en givande metod för att fånga upp teman samt meningsmönster i förhållande till våra frågeställningar (Braun, 2013, s. 175). Vi började med en empirisk analys av datamaterialet, därefter en följd av en teoretisk analys som i sin tur ledde till en selektiv kodningsprocess. Genom att selektivt koda varandras transkriberade intervjuer med stöd av våra teorier, blev vi alltmer textnära datamaterialet och kunde hitta mönster som vidare tematiserades och kategoriserades. Via latenta teman tolkar man texternas innebörd och analyserar materialet redan i ett tidigt stadie och det bygger mer på en konstruktivistisk åskådning, vilket fångar sociala företeelser och formar en världsbild kring den (Bryman, 2018. s. 58).

Detta resulterade i tre övergripande teman med underkategorier. De tre teman som identifierades var (1) förutsättningar i närområdet, (2) social anpassning och (3) social mognad. Dessa teman studerades på både individnivå och samhällsnivå för att analysera fenomenet på olika abstraktionsnivåer, samt ge stöd till besvarande av våra frågeställningar om hur unga vuxna män upplever förutsättningarna som finns i närområdet påverkat uppväxten. Hur de förhåller sig till den kriminalitet som finns i närområdet, samt deras reflektioner kring de möjligheter som finns till att distanseringen till kriminalitet.

Inom tema ett, hade vi som utgångspunkt att analysera hur våra respondenter upplever de förutsättningar som finns i närområdet och hur det har påverkat deras uppväxt. och yttre förhållanden (miljö → individ). Utgångspunkten för tema två var att analysera hur våra respondenter förhåller sig till den kriminalitet som finns i närområdet. Tema tre hade som utgångspunkt att fånga upp respondenternas reflektioner kring möjligheterna till att distansera sig från kriminalitet.

Tema ett och två preciserades med hjälp av två underkategorier var och tema tre definierades med tre underkategorier. Tema ett, dvs förutsättningar i närområdet bestod av underkategorierna; växa upp i utsatthet och upplevelser av kriminalitet och polisverksamhet. Tema två dvs, social anpassning ledde till underkategorierna formandet genom sociala interaktioner och individens förhållningssätt till närområdet. Dessa underkategorier växte fram i takt med att koderna inom varje tema tydligare kunde grupperas och därmed ge en klarare bild av hur individer som är uppvuxna eller bosatta i s.k. särskilt utsatta områden förhåller sig till de förutsättningar som finns i närområdet. Sista temat, social mognad bestod av tre underkategorier; självpresentation, livsval och distansering från kriminalitet i närområdet.

Här har vi analyserat respondenternas reflektioner kring de möjligheter som finns för att distansera sig från kriminalitet (individ → miljö). Nedan kan ni se ett exempel (tabell 1) som innefattar selektiva koder, kategorier samt teman.

Tabell 1: Selektiva koder, kategorier och teman ur det empiriska materialet.

I nästkommande del kommer dessa tre teman presenteras och analyseras med respektive kategori.

Tema: Förutsättningar i närområdet

Social anpassning Social mognad

Underkategori: Att växa upp i utsatthet

Upplevelser av

kriminalitet och

polisverksam het

Formandet genom sociala interaktion er

Individens förhållningssätt till närområdet

Självpresen tation

Livsval Distanserin g från kriminalitet i

närområde t

Koder: Segregation Möjligheter Förutsättning ar

Skola Integrering till samhället Arbetslivet

Kriminalitet Normalisering Grupperingar Resurser Mångkultur Polisövervakning Medias synvinkel Låginkomst Fattigdom Maktmissbruk Tystnadskultur Åsikter kring polis

Sociala band Vänskapsband Grupptillhörighe t

Större grupper Sällskapssjuk Likartade förutsättningar Droganvändning Mångkulturellt

Fasader Spegling Förväntningar Normalisering Droger/krim Grupp tänk Socialkompetens Handling av kulturer Kriminella gäng/kompisgäng Försörjning Anpassning

Andras framgång/misär

Förväntningar Investerad i framtid Trygghet Trivsel Kunskap Stolta föräldrar Utbildad

Framtidstanke Ansvar Föräldrasyn Val av vänner Vägval Göra familjen stolt

Byta miljö Föräldrar Sportaktiviteter Undvika platser Avglorifiera kriminalitet Uppfostran Skola Ansvar Hobby

6. Analys

I detta avsnitt kommer det empiriska materialet presenteras och analyseras med hjälp våra utvalda teorier samt tidigare forskning. Syftet med analysen är att belysa hur respondenterna upplever de förutsättningar som finns i s.k. särskilt utsatta områden påverkar deras uppväxt. Vi kommer även belysa hur respondenterna förhåller sig till sitt kriminella närområde samt deras reflektioner om de möjligheter som finns kring hur man tar avstånd från kriminalitet.

Detta gör vi genom att presentera och fokusera på de tre övergripande teman som vår empiriska analys har utmynnat i: Förutsättningar i närområdet, social anpassning och social mognad. Dessa tre teman kommer presenteras med utgångspunkt i respondenternas uppväxt och förhållningssätt till kriminalitet inom dessa s.k. särskilt utsatta områden och därifrån klargöra hur respondenten utvecklas genom sin sociala mognad och distanserar sig från kriminalitet i närområdet.

6.1 Tema 1: Förutsättningar i närområdet

Med hjälp av det empiriska materialet identifierades två kategorier kopplade till förutsättningar i närområdet. Den första kategorin handlar om att växa upp i utsatthet. Denna syftar till att analysera hur uppväxten i ett s.k. särskilt utsatt område kan påverkas av segregation (se Lindström, 2019), utanförskap och utsatthet. Vi kommer även här analysera respondenternas uppfattningar om hur förutsättningarna i deras närområde har format deras uppväxt.

Den andra kategorin rör individens upplevelser av kriminalitet och polisverksamhet, här analyseras omständigheterna i närområdet som kan påverka individen, till exempel genom grupperingar, normaliseringen av kriminalitet, polisverksamhet samt brist på resurser i området.

6.1.1 Växa upp i utsatthet

Flera respondenter upplever att de har sämre förutsättningar inom särskilt utsatta områden om man skulle jämföra med ett bättre ställt område. Reflektioner kring hur andra områden ser ut och är strukturerade var inte vanligt förekommande hos våra respondenter. Respondent #5 fick reflektera kring de olika förutsättningarna som finns om man jämför ett bättre ställt område med ett särskilt utsatt område och svarade:

[…] Största skillnaden är att det inte är lika mycket segregation, det är oftast familjer som är höginkomsttagare som bor där... Det är mycket som görs för dom där ungarna, som inte görs

Allmänt bättre förutsättningar… Fler vägar att gå om är uppvuxen i ett sånt område. Om ett område på så sätt är bättre och möjligheterna är flera, drar det åt sig bättre folk, företag som anställer, de kommer välja det bra området över det utsatta området.

Flera av våra respondenter uppfattar att individer som är bosatta inom det s.k. särskilt utsatta område redan som barn har sämre förutsättningar och möjligheter än andra barn i bättre ställda områden med högre socioekonomisk status. Familjer inom dessa utsatta områden består oftast av låginkomstfamiljer med låg eller ingen utbildning alls. Segregation inom utsatta områden är ett vanligt fenomen, eftersom dessa områden ofta är billigare för låginkomstfamiljer att vara bosatta i.

Som respondent #5 förklarar, är möjligheterna inom dessa bättre ställda områdena fler, och det sätts mer energi samt resurser på de yngre jämfört med i de utsatta områdena. Återkopplar vi detta till social exkludering, sammankopplas hans förklaring till dimensionen om social exkludering ur system (Petersson & Davidsson, 2016, s. 37). Att behöva växa upp utan likartade förutsättningar som individer ur ett bättre ställt område kan vara påfrestande och leda till en “vi mot dem” känsla och formar deras identitet genom vad Giddens menar kommer från förmågan till reflektion och särskiljning (Giddens, 1997). Respondent #3 fick frågan hur skolorna inom hans utsatta område var strukturerade och han svarade på detta vis:

[...] jag skulle så klart säga nej… Jag tror lärarna gjorde alltid sitt bästa, däremot underbemannade, och barn som går i dom här skolorna kanske redan har en fot i det här kriminella eller gängkulturen behöver ju extra stöd, vilket dom inte får… Jag skulle säga att man kan göra mycket mer, vid den åldern de kommer behöva som mest hjälp.

Skolorna inom de utsatta områdena präglas, enligt många respondenter, bland annat av sämre hantering av stökiga elever, färre resurser, underbemanning av ordinarie lärare och organisatoriska svårigheter. Detta kan vara en av orsakerna till att dessa områden har en så pass stor överrepresentation av ungdomar som inte har en avslutad gymnasieutbildning (Command, 2017, s. 15). En återupprepande upplevelse bland våra respondenter, är att inom dessa skolor i s.k. särskilt utsatta områden, exempelvis placeras de bråkigaste eleverna i en och samma klass, sedan lämnas dessa elever där för att störa varandra utan att lägga vidare energi på dem och deras kunskapsutveckling. Det är dessa elever som respondent #3 nämner, som behöver extra stöd och hjälp för att inte hamna utanför utbildningsväsendet och istället förlita sig på den kriminella livsstilen. Detta kan tolkas som en social utestängning, genom att man medvetet försöker hålla de bråkiga eleverna borta från resterande elever (Petersson &

Davidsson, 2016, s. 33).

När individen, som nu är uppväxt och bosatt i det s.k. särskilt utsatta området, har gått klart skolan är det dags att börja stå på egna ben och försörja sig, och i vissa fall även försörja familjen. När respondent #5 fick frågan om de möjligheter som finns för unga att försörja sig inom sitt utsatta område, svarade han på detta vis:

[...] det är väldigt begränsade möjligheter inom sådana områden... Eftersom det inte finns mycket jobb, det är inte många företag som väljer att starta sin verksamhet här… Det är ju väldigt begränsat jämfört med andra ställen, eftersom jobbmöjligheterna är så lite, så blir dom ju tvungna att tjäna pengar på ett annat sätt… jag tror att det är vanligt att göra kriminella grejer för att tjäna pengar…

Möjligheter till att försörja sig är begränsade inom dessa områden på grund av att området präglas av socioekonomisk segregation, hög arbetslöshet, fattigdom och kriminalitet (Brå, 2016). Detta kan det leda till att det blir oattraktivt för diverse företag att starta sina verksamheter där, vilket resulterar i en högre arbetslöshet och långvarigt bidragsstöd som alternativ. När skon börjar klämma kan det leda till att individer som är bosatta inom dessa s.k. särskilt utsatta områden ibland känner sig tvungna att använda mer desperata tillvägagångssätt för att kunna försörja sig. Det kan vara en orsak till att narkotikaförsäljning är ett vanligt förekommande brott inom dessa områden (NOA, 2017, s. 23).

Somliga respondenter uppfattar att från att man är ett barn som går i skolan, till att man som ung vuxen vill integreras in i arbetslivet och samhället, har man ständigt inom dessa s.k. särskilt utsatta områden sämre förutsättningar, färre möjligheter samt dåliga förväntningar, i jämförelse med de individer som är uppvuxna inom ett bättre ställt område.

En del respondenter upplever att det läggs mer energi samt resurser på bättre ställda områden.

De upplever att lekparkerna inte är lika fina, husen och skollokalerna likaså. Respondent #4 fick frågan att jämföra ett bättre ställt område med sitt eget utsatta område, när det gäller resurser och utseende:

[...] Dom har en skola som har lite trevligare lokaler, deras lärare är lite mer trevligare människor... Här är det trötta människor, de bor i gamla hus osv. Och det är lite slitet i området... Dom satsar mer resurser på att folk här omkring inte ska kunna hänga... Vi hade en jättefin basketplan där dom rev bort asfalten, för att man inte ska hänga där och spela basket…

Det blir lite som den mentaliteten, vi mot dom, dom mot oss.

Resurser inom området där respondent #4 bor, läggs alltså istället ned på att försvåra för

Davidsson (2016), förklarar detta närmare i den s.k. första dimensionen av social exkludering, detta rör social exkludering som berövande av förmågor. De menar att man utsätter dessa individer för social exkludering genom att begränsa möjligheten att erhålla förmågor, exempelvis genom väl fungerande skolgång eller fungerande utrymmen för lek och sport som kan ses som en central möjlighet för att delta i det samhälleliga livet. Detta skulle också kunna vara en orsak till att det skapas “egna samhällen” eller lokalsamhällen som består av egna normer och värderingar inom dessa s.k. särskilt utsatta områden. Alla dessa omständigheter bidrar till att respondenterna upplever sämre förutsättningar och möjligheter i livet genom att växa upp i ett s.k. särskilt utsatt område.

Vidare i nästkommande kategori kommer respondenternas upplevelser av den normaliserade kriminalitet i närområdet presenteras samt kommer vi belysa deras attityder kring polisverksamheten.

6.1.2 Upplevelser av kriminalitet och polisverksamhet

Eftersom dessa särskilt utsatta områden oftast är geografiskt avgränsade och präglas av social exkludering, kan det leda till att dessa områden bildar egna lokalsamhällen som består av egna strukturer, normer och syn på kriminalitet i närområdet. Enligt NOA (2017), är en av skillnaderna mellan ett utsatt område och ett särskilt utsatt område, en mer ökad kriminalitet och avvikande beteende. Inom särskilt utsatta områden är kriminalitet och avvikande beteenden i den grad så vanlig att varken polis eller individer bosatta inom dessa områden reflekterar över det. Vi kunde med vårt empiriska material hitta många motsvarande svar från samtliga respondenter när vi frågade om reflektioner kring kriminalitet i närområdet. Respondent #1 reflekterade kring frågan och berättade:

[…] i dagsläget så tycker jag kriminaliteten har ökat väldigt mycket, även i staden jag bor i så tycker jag att det eskalerat. Och att det har blivit lite som en normalitet …Som det ser ut så tyvärr, blir jag inte chockad. Det blir nästan som en vardag att det kan begå brott här … Så man blir inte chockade alls.

Som respondent #1 beskriver, är kriminaliteten så pass normaliserad inom hans område att det inte längre kommer som en chock och att det inte längre sker vidare reflektioner kring den.

Förhållandet till kriminalitet ligger så pass inristad i vardagen, att det blir som en vardagsaktivitet för individerna inom de utsatta områdena. En förklaring till varför nyheter om kriminella gärningar inte kommer som en chock för individer som är bosatta i ett s.k. utsatt område, kan handla om den höga graden av efterfrågan på varor och tjänster som tillgodoses av den kriminella verksamheten, förklarar NOA (2017) i sin rapport om utsatta områden.

På grund av att kriminaliteten är så pass nära vardagen, sker det ingen vidare reflektionsprocess kring upplevelser av det i närområdet. Bie (2014) förklarar att reflektionsprocessen klargör meningen med upplevelser och leder till att synen individen har på sig själv förändras. Men om ett fenomen vardagligt återkommer, kan det leda till att reflektionsprocessen inte blir lika stark hos de som är bosatta inom s.k. särskilt utsatta områden, vilket kan leda till att det inte sker någon ändring i levnadssättet.

Olika strukturer skiljer sig inom de utsatta områdena från det vanligt förekommande svenska samhället. En av skillnaderna är tystnadskulturen inom de utsatta områdena. Att anmäla eller vittna om ett brott, går mycket emot vad som är accepterat inom dessa områden, enligt NOA (2017). Det är vanligt förekommande inom dessa områden att individen utsätts för hot eller våld till följd av ett vittnesmål eller anmälan. När vi bad om respondent #6 uppfattningar kring eventuell tystnadskultur svarade han följande:

[…] folk i området har inget förtroende till polisen... Man lever i en kultur som leder till att du inte ska säga någonting till polisen, även om den inte berör en själv, så vill man inte vara där och hjälpa… Man har ju fått höra vad som händer med människor som skvallrar, så det finns en stor rädsla… Man vill ju inte råka illa ut, jag vill inte bli ihjälslagen, jag vill inte bli dödad. Och jag tror inte att polisen riktigt har den där förståelsen, de är väldigt objektiva i deras arbetssätt.

Som respondent #6 beskriver, är det en kultur i sig att inte samarbeta med polisen, eftersom förtroendet för polisen är lågt inom utsatta områden. Skälet till det låga förtroendet kan dels vara på grund av polisens arbete inom området inte alltid uppskattas av många unga vuxna män som en konsekvens av upplevelser av profilering och maktmissbruk från polisen. Ett flertal av våra respondenter hade någon gång känt sig profilerade eller trakasserade av polisen vilket de trodde berodde på grund av området de befinner sig i, eller på grund av sin etnicitet. Deras upplevelser skulle också kunna vara på grund av den djupt inristade negativa bilden av polisen individerna inom de utsatta områdena växer upp med.

Frågan om åsikter kring polisens arbete i området väckte starka känslor hos somliga respondenter, där merparten ansåg att deras prioriteringar ligger fel. Enligt NOA (2017), sker det en obenägenhet att delta i rättsprocesser inom dessa områden vilket försvårar polisen arbete med att utreda brott. Enligt deras synvinkel beror denna obenägenhet bland annat på rädsla för repressalier och obenägenhet att blanda sig in i andras angelägenheter. Respondent #4 förklarar närmare varför det är

vanligt att ha en negativ attityd till polisen och hur det går i arv hos individer uppvuxna inom utsatta områden, och anser att polisen har sig själva att skylla på:

[...] Nej, jag tycker inte om deras arbete här omkring området… De kommer hit för att stoppa varenda bil och stoppa ungdomar som är ute på gatan eller går hem från fotbollsträningen, de tvingar alla på att ta fram legitimation, fast de inte har gjort någonting... Man växer upp med en väldigt dålig bild utav dom, det går ju i arv... Det är den situationen de är i liksom att ingen vill samarbeta… They can only blame themselves. Polisen dömer dig endast för att du kommer från området.

Dessa fenomen är dessvärre vanligt förekommande inom utsatta områden, då det sker en ständig kamp mellan kriminella individer och polismyndigheter, vilket i sin tur gör det svårt för polisen att fullgöra sitt uppdrag (NOA, 2017). Ur polisens synvinkel som främst jobbar objektivt, är det en självklarhet att bekämpa alla brott som begås, medan ur de kriminellas synvinkel, försöker de försörja sig genom desperata och lättillgängliga medel, som till exempel narkotikaförsäljning. Respondent #5 hade en mer positiv syn på polisens arbete, men förstod varför det uppstår konflikter mellan kriminella individer och poliser:

[...] Jag tycker att polisen behövs, men jag har blandade känslor... De försöker styra upp det, men det är inte alltid så smidigt för både polisen och de kriminella som bor där, har en dålig inställning till varandra. Det är mycket vi mot dom känsla, finns det inte jobb då måste man göra kriminella grejer för att tjäna pengar vilket leder till att polisen kommer och vill stoppa det, då försöker dom stoppa det du äter på, det du lever på, ditt levebröd. Då skapas hat mot polisen…

Sammanfattningsvis växer individen upp och förhåller sig till ett socialt utsatt område som är ett eget lokalsamhälle med egna skrivna regler, normer och värderingar samt de externa förhållandena som bland annat består av en egen struktur, tystnadskultur, och en stark “vi mot dem känsla”. Det råder en social exkludering på flera dimensioner inom s.k. särskilt utsatta områden genom sämre förutsättningar till en bra utbildning, anställning och integrering med det större samhället (Petersson

& Davidsson, 2016). Kriminaliteten är så pass vanligt förekommande inom området, att respondenterna inte reflekterar över det, vilket gör det svårare att göra en förändring i vardagen utifrån en reflektionsprocess (Bie, 2014). Dessa omständigheter påverkar respondenternas förutsättningar till en bra uppväxt med likartade möjligheter i jämförelse med individer uppvuxna i bättre ställda områden

med högre socioekonomisk status. Förutsättningarna och möjligheterna till att lyckas i livet inom s.k.

särskilt utsatta områden är alltså sämre, och det krävs mera från dessa respondenter för att kunna integreras med det större samhället.

Vi har nu presenterat tema ett, förutsättningar i närområdet, genom att belysa hur den sociala miljön ser ut och format uppväxten hos respondenterna inom dessa s.k. särskilt utsatta områden, samt vilken inverkan den kan ha på individens förhållningssätt till kriminalitet och polismyndigheten.

Vidare kommer vi presentera tema två och redogöra för individens sociala anpassning till närområdet.

6.2 Tema 2: Social anpassning

Temat social anpassning kommer att presenteras med hjälp av två kategorier, formandet genom sociala interaktioner och individens förhållningssätt till närområdet. Den förstnämnda kategorin syftar till att tolka hur individen formas genom den sociala omgivningen i närområdet. Den andra kategorin avser att undersöka individens framställning och förhållningssätt i förhållande till den sociala omgivningen.

6.2.1 Formandet genom sociala interaktioner

Flera respondenter har börjat socialisera med andra i sin omgivning redan som barn. När vi analyserade det empiriska materialet kring hur våra respondenter har formats av sin utsatta miljö, hittade vi likartade upplevelser bland samtliga respondenter. De uttryckte att det existerade en viss solidaritet bland samtliga individer bosatta i närområdet och berättade om de starka sociala vänskapsbanden mellan varandra som börjar utvecklas redan vid tidig ålder. Respondent #4 fick frågan om han någon gång har reflekterat kring sammanhållningen i närområdet:

“[…] folk här är väldigt connected på sätt o vis… Det är inte så jätteenkelt för en utomstående att komma hit och börja softa med folk liksom... Du måste vara härifrån.”

Durkheim (1893) förklarar att solidaritet upprätthålls när man integreras inom sociala grupper med likartade förutsättningar, gemensamma värderingar och seder. Inom dessa s.k. särskilt utsatta områdena, har individerna likartade socioekonomiska förutsättningar, egna normer samt seder som följs för att kunna integrera med andra individer och grupper inom området. Respondent #4 beskriver att solidariteten till varandra är stark inom dessa grupper med anledning av att man har gått igenom mycket tillsammans och delar likartade världsbilder, vilket skapar starka sociala vänskapsband inom dessa grupper. Men inom närområdet, måste man vara därifrån för att bli accepterad, vilket eventuellt

betyder att rollövertaganden (Blumer, 1986) och acceptans är förbehållet till de som har sin bakgrund inom området och är kapabla till att tolka symboler såsom kläder och språkbruk. När vi frågade om reflektioner kring val av vänner, svarade respondent #5 på detta vis:

“[…] man har ju gått igenom så mycket, det är också en bra grej, när man bor i sådana områden, att man får gå igenom så många grejer, man får ett starkt vänskapsband som är svårt att förlora.”

Dessa vänskapsband bildas som sagt vid en tidig ålder och håller sig under uppväxten, just på grund av att de flesta som är bosatta inom dessa s.k. särskilt utsatta områden föds och tillbringar många år av sina liv inom samma område fram till en vuxnare ålder, dels på grund av sämre ekonomiska förutsättningar (Brå, 2017), men även på grund av det starka bandet till närområdet. I en fråga om reflektioner kring vänskapsband, förklarade respondent #6:

[...] det har fallit mig naturligt, vi träffades i sandlådan och sen har det bara flutit på … omedvetet så väljer man sina vänner på just det man har gemensamt … man kommer från en förort, man pratar samma språk, man gillar samma saker ... det är ju det första man ser, han ser ju likadan ut som mig, han pratar samma språk som jag, vi förstår varandra…

Socialisationen till den gruppgemenskap som finns pågår under en längre tid. Dessa vänskapsband förvandlas ofta inom dessa områden till större grupper eller gäng, då ett flertal delar likartade förutsättningar och upplevelser. Inom dessa grupper sker det ständigt social interaktion via ett visst språkbruk och via gemensamma symboler. Som tidigare nämnt, förklarar Blumer att handlingar inom grupper är i grund och botten en sammanställning av individuella riktlinjer, varje individ anpassar sina handlingar efter andras handlingar genom att fastställa hur de andra i gruppen handlar, eller man tror tänker handla (Blumer, 1986, s. 82). När vi frågade respondent #6 om vad som krävs för en individ att passa in i dessa grupper eller gäng, resonerade han på detta vis:

[...] jag tror att omedvetet måste du följa normen, du måste prata som dem, du måste tänka som dem, för att det känns som att dom pratar på ett annat språk… sättet man skämtar, sättet man pratar, hur man beter sig, hur man är klädd… allt det där spelar roll.

För att kunna passa in och bli integrerad inom dessa grupper, krävs det att man är likasinnad, har liknande förutsättningar, klär sig och beter sig på samma sätt. Max Weber (1983) förklarar att

status uttrycks genom individens livsstil via symboler och markörer, som klädstil, yrkesval eller sätt att tala. En gemensam status och livsstil bildar en känsla av kollektiv identitet.

Som det tidigare har nämnts, skapas det ett rollövertagande när människor möts, vilket innebär att man skapar en förmåga att se sig själv genom andras blickar och det ger oss en social förmåga till ett utrymme var vi kan interagera inom gemenskapen vi lever i (Blumer, 1986, s. 83). Trots att det har tagits upp en del nackdelar med att växa upp i ett s.k. särskilt utsatt område tidigare i analysen, kan de sociala interaktionerna forma individerna på ett mer positivt sätt. När vi frågade respondent #5 om reflektioner kring hur det sociala i närområdet har format honom som person, reflekterade han på detta vis:

[…] jag tror det har gett mig mycket fördelar på ett socialt sätt, att jag kan hantera många, eftersom det är ett så pass mångkulturellt område, har jag lättare socialt kunnat hantera folk på det sättet, både folk som är födda i Sverige och andra ställen med olika kulturer, jag har djupare förståelse för att folk är olika.

Respondent #5 upplever att hans sociala omgivning har bidragit till något positivt eftersom mångkulturen har lett till att det blir enklare att integreras med människor från diverse kulturer. Sociala interaktioner är vanligt tillmötesgående inom dessa områden, eftersom området präglas mycket av gemenskap inom både större gäng och grupper. När vi bad respondent #4 beskriva sin sociala miljö, svarade han:

[...] trevligt, vi har haft kul, skämtsamt… väldigt enformigt… det är bara samma saker som har hänt hela tiden... softar... gå hem... gå hem till en vän... tagga hem... man lär sig att bli sällskapssjuk här omkring, man är med varandra hela tiden och man förväntar sig varandras sällskap hela tiden.

Närhetsbehovet är starkt inom dessa områden, det kan förklaras genom att det finns starka vänskapsband bland dessa grupper och det skapar en starkare önskan att befinna sig på samma plats.

Enligt Blumer (1969) sker ett rollövertagande främst när människor möts fysiskt, vilket är grunden till det mänskliga känslolivet. Det är via detta rollövertagande individerna kan speglas ur andra aktörers ögon och bland annat känna en känsla av stolthet. Det kan vara en anledning till att man ofta ser grupper eller gäng inom dessa s.k. särskilt utsatta områden. När vi frågade respondent #6 om några typiska saker för hans område, svarade han på detta vis:

[...] gemensamt för alla som har varit i mitt område, är ju den här synen, alltså att du går till centrum och det kan vara 15 grabbar som står och hänger i centrum. och för mig och andra som bor där, det är ju normalt.

Respondenterna formas genom sociala interaktioner med andra aktörer inom området i tidig ålder. Hechter beskriver styrkan av sociala band (2009, s. 258). Han menar att sällskaplighet är en väsentlig produkt en grupp tillhandahåller och de sociala vänskapsbanden stärks med hjälp av upprepade sociala interaktioner. Det är vanligt förekommande med större umgängeskretsar, dels på grund av närhetsbehovet, men dessutom på grund av att så pass många individer som är bosatta inom s.k. särskilt utsatta områden har likartade förutsättningar och möjligheter i livet och därmed söker sig till varandra. Genom dessa sociala interaktioner formas det en kollektiv identitet och ett grupptänk som består av likartade värderingar (Weber, 1983) kring till exempel kriminalitet och polisen. Vidare inom nästa kategori ska vi presentera individens förhållningssätt till närområdet.

6.2.2 Individens förhållningssätt till närområdet

Interaktioner inom grupper, som tidigare förklaras av Blumer (1986), uttrycks genom de handlingar som utförs inom gruppen som grundpelare för de individuella riktlinjerna. Han menar att varje individs handlingar anpassas efter andras handlingar genom att fastställa hur de andra i gruppen handlar. Flera respondenter berättar att de anpassar sina egna handlingar i närområdet i förhållande till hur andra medlemmar i gruppen har handlat och tar lärdom av det. Respondent #1 förklarar:

[…] Jag har både vänner som håller på med både positiva och negativa saker. Jag lärt mig vad som är rätt och fel. Man har sett vänner som har förlorat nästan alltid livet, även vänner som har lyckats, och man tar lärdom av deras fel.

Respondent #1 använder sig av en reflektionsprocess (Bie 2014). Han har samlat erfarenheter genom att förhålla sig till andra aktörers misstag i gruppen. Genom en förståelse och tidigare upplevelser av vad som exempelvis kan ske om man missbrukar droger, kan han reflektera före en handling. Detta menar Bie skapar en mobilisering av handlingarna. Droger kan vara väldigt vanligt förekommande och lättillgängliga för individer som bosatta i dessa områden. Samtliga respondenter delade likartade åsikter och förhållningssätt till droger. När vi frågade respondent #5 om hans attityd till droger reflekterade han över hur normaliserat det är inom området:

[...] Definitivt mer normaliserad än om jag hade bott någon annanstans, eftersom det är så mycket runt omkring mig. Dock ingenting som jag lever för, eller superintresserad av just nu, men definitivt en laid back inställning eftersom det har bara funnits där under hela min uppväxt.

Respondent #5 reflekterar över att det hade sett annorlunda ut ifall han hade bott i ett annat område och vidare förklarar att det är väldigt normaliserat för honom just för att han är uppvuxen i området. Enligt NOA (2017), bedöms försäljning och distribution av narkotika vara den verksamhet som är mest problematisk i området. Detta är på grund av att det etablerar flera kriminella nätverk och utgör grunden till en kriminell karriär. Att droger finns med i individens uppväxt är väldigt vanligt och kan leda till att man väcker en nyfikenhet till att prova på droger, då man ser det ofta runt om sig och för att det är lättillgängligt. Det kan även vara på grund av ett grupptryck att börja ta droger, eftersom många gör det inom gruppen, vilket kan leda till känsla av skam om man inte tar droger. I en fråga fick Respondent #1 förklara hur enkelt det är att falla för grupptryck i dessa lokalsamhällen:

[…] i min miljö så vill många leva likadant, att man kollar på andra och försöker att anpassa sig efter dem. Grupptryck finns väldigt mycket … man försöker dra ner andra med sig in i den dåliga situationen som en person har hamnat i. Det är mycket påverkan runt omkring.

Respondent #1 förklarar att i hans närmiljö så existerar en vilja att ha en identisk livsstil i förhållande till sin sociala omgivning, vilket skapar en känsla av grupptryck då de flesta vill anpassa sig efter detta. Detta kan kännetecknas, som tidigare nämnt genom rollövertagandet som skapas när människor möts då man anpassar sitt agerande oftast utifrån hur man tror att den andra parten förväntar sig att man ska agera (Blumer, 1986).

De sociala interaktionerna inom det utsatta området formar individens förhållningssätt till närområdet och till kriminalitet genom ett grupptänk med likartade normer och värderingar. Den sociala omgivningen formar respondenterna i området genom skapandet av en kollektiv identitet (Weber, 1983), vilket bidrar till likartade attityder till kriminalitet och polisverksamhet. Coleman (2009, s. 262) förklarar gruppnormer och delar upp de i olika definitioner, först nämner han ett fenomen han kallar för focal actions. Coleman menar att detta kan förklaras som direkta åtgärder andra aktörer än individen själv delvis har kontroll över, till exempel val av klädsel inom gruppen. Den andra definitionen han tar upp hör ihop med de direkta åtgärderna (focal actions) och handlar om proscriptive actions, denna definition innebär att de direkta åtgärderna eller normerna, uppmuntras eller förbjuds