Fasta och flyktiga texter
Litteraturbankens digitala tillgångar
Anförande vid Svenska Vitterhetssamfundets årsmöte den 13 maj 2009
av Mats Malm
Utgiven av Svenska Vitterhetssamfundet c/o Svenska Akademiens Nobelbibliotek Box 2118
103 13 Stockholm ISBN 978-91-7230-152-8 Stockholms Lito-Teknik Lidingö 2010
Den digitala teknikens betydelse för utgivning, tillgängliggörande och bevarande kan ännu inte fullt ut bedömas. Vi har alla fått tillgång till remarkabla mängder av litteratur på Internet, utgivare har fått möjlig- heter att både bearbeta och presentera olika versioner av litterära verk som aldrig ens var tänkbara i äldre tiders former för textredigering, sättning, tryckning och bokproduktion. Bevarandet av kulturarvet – särskilt, men alls inte endast det litterära – har i många stycken blivit synonymt med digitalisering av värdefulla artefakter. För bibliotekens del betyder det i första hand att man skapar högkvalitativa faksimil av böcker: faksimilen kan inte ta böckernas plats, men i många samman- hang är de en utmärkt ersättning som inte bara förhindrar slitage av sällsynta band utan också är lättillgänglig för ett stort antal användare.
Det faktum att skönlitteratur nu kan skrivas direkt för det nya mediet, utan den fysiska bokens begränsningar, kommer att ha kon- sekvenser som ännu inte kan överskådas men här begränsar jag mig till material som tillkommit enligt de gamla mediernas villkor. Möjlig- heterna att styra de binära teckenkombinationernas flöden har öppnat dörren för nya vetenskapliga metoder och frågeställningar, inte minst i upprättandet och bearbetningen av databaser. Beroende på innehåll och filtrering kan nu helt nya svar på gamla frågor tas fram, och helt nya frågor ställas. Inom humaniora har texternas flyktighet också re- sulterat i en ny medvetenhet om deras fasta form, deras materialitet.
När äldre verk blir tillgängliga i faksimil kan vi se dem så som de framträdde för sina första mottagare, vilket tillför en helt ny dimension.
Varje nyutgåva, hur omsorgsfull den än är, medierar texten så att även om dess faktiska innehåll bibehålls, går ändå ett antal av dess inne- börder – grafisk form, val av typsnitt (för att inte tala om skillnaden mellan fraktur och antikva), färger, inbindning med mera – förlorade.
Vetenskapliga behov handlar ofta om specialisering, men platt- formen litteraturbanken.se vill vara till nytta för så många som möjligt.
Litteraturbanken strävar inte i första hand mot att etablera en textkor- pus för lingvistiska och filologiska datakörningar, utan tillgängliggör (främst) svensk litteratur i pålitliga digitala versioner. Forskaren skall kunna göra sin lingvistiska analys, eller helt enkelt få tillgång till en uppsättning vederhäftigt material för vilket slags undersökning det nu blir fråga om. Läraren i litteraturvetenskap eller nordistik skall kunna sätta böcker på litteraturlistan oberoende av om de råkar finnas i bokhandeln för tillfället. Studenten skall kunna finna delar av sin kurslitteratur på nätet, gärna i vetenskapligt kommenterade utgåvor.
Den intresserade allmänheten skall inte bara kunna finna sin favorit eller den bok man länge letat efter, utan också få möjligheten att söka sig fram till nya författarskap och nya, tidigare okända, områden.
Idén om en svensk litteraturbank föddes i oasen Timimoun i Sahara, där Sven Lindqvist fann ro i arbetet med Ökendykarna 1990:
Hit skulle jag alltid vilja komma tillbaka. Här skulle jag tillbringa vintrarna på hotell El Gourara med min ordbehandlare och ett litet diskettbibliotek med den moderna egoismens klassiker från Hobbes till Huysmans. Och snart nog alla andra texter on line från Europas samtliga nationalbibliotek och databaser. Och så någon gammal bortkastad, häftad och tummad öken- roman av Pierre Loti.
Det är min ökenromantik.1
Många av språkens klassiker, både egoismens och andra, har blivit alltmer tillgängliga genom ett antal projekt. Lindqvist tog idén om svenska klassiker on line till Svenska Akademien, där Horace Eng- dahl omvandlade tanken till handling. År 2002 arrangerade han ett seminarium med representanter från författar-, förlags-, biblioteks- och universitetsvärldarna, som resulterade i att Johan Svedjedal fick i uppdrag att göra en utredning av behov, förutsättningar och möjlighe- ter för en svensk litteraturbank. Hans utredning resulterade i sin tur i en ansökan till Riksbankens Jubileumsfond, som tilldelade medel för ett pilotprojekt under 2004 och 2005. Projektet utformades som ett samarbete mellan Svenska Akademien, Kungl. biblioteket och Språkbanken vid Göteborgs universitet. Namnet Litteraturbanken hade fötts ur Svedjedals plan att databasen skulle utvecklas just av Språkbanken, som arbetat med textdatabaser sedan 1970-talet.
En styrelse med Engdahl som ordförande tillsattes och därur av- delades en arbetsgrupp som planerade de första stadierna av arbetet.
På Kungl. biblioteket sattes en bibliotekarie med ansvar för utveck- landet av själva webbplatsen och hanteringen av fotografiska faksimil, på Språkbanken sattes en programmerare med ansvar för utvecklan- det av databasen och textvisningen. Därefter utsågs en föreståndare, undertecknad, med uppdrag att styra urval, textkritiska kriterier och användaranpassning samt samordna det tekniska utvecklingsarbete som bedrevs i Stockholm och Göteborg. Sammantaget motsvarade de olika uppdragen något mer än en heltidstjänst. Målet var att utveckla en prototyp för hur texter skulle kunna visas samt metoder och princi- per för produktionen av texter och bilder till hösten 2005.
Vid projekttidens slut fanns en rudimentär prototyp, och grund- arbete var gjort för den fortsatta utvecklingen. Litteraturbanken blev en ideell förening med medlemmarna Kungl. biblioteket, Kungl. Vit- terhetsakademien, Språkbanken vid Göteborgs universitet, Svenska Akademien och Svenska Vitterhetssamfundet. Verksamheten har bekostats av Svenska Akademien och, från 2009, Kungl. Vitterhets- akademien. Kungl. biblioteket och Svenska Vitterhetssamfundet har stöttat verksamheten genom tilldelning av material och resurser.
Ambitioner
Vilken funktion bör då en svensk litteraturbank ha? Det finns ju andra webbplatser för svensk litteratur, inte minst det värdefulla Projekt Ru- neberg (runeberg.org) som har digitaliserat litteratur sedan 1992. Och Google Books har skannat in en överväldigande mängd svensk skön- litteratur redan innan man träffat avtal med något svenskt bibliotek, helt enkelt genom de svenska samlingarna i de bibliotek som hittills avverkats (books.google.se). Det är mycket värdefulla resurser, och Litteraturbanken är inte avsedd att konkurrera med dem utan har en annorlunda inrikting. Litteraturbanken strävar inte i första hand efter att bli ett mer eller mindre allomfattande arkiv, utan att bli en plats där forskare, studenter och alla andra kan uppehålla sig för arbete, studier eller avkoppling. På fyra punkter skiljer sig Litteraturbanken från webbplatser som de nämnda. Litteraturbanken strävar efter att
1 ha en uppsättning material som inte bara omfattar källtexter utan också moderna vetenskapliga utgåvor, nyskrivna presentationer och inledningar till litterära sammanhang;
2 erbjuda det i noga kontrollerad form;
3 bli en plats för arbete, studier och förströelse;
4 utveckla tekniska lösningar för vetenskaplig utgivning och erbjuda stöd för sådana projekt.
Sådana ambitioner tar tid att förverkliga, och Litteraturbanken har långt kvar.
Till den första punkten bör nämnas att Litteraturbankens urval av källtexter är planerat för att tydliggöra fler och fler litterära sam- manhang, vilka också kan introduceras genom specialskrivna presen- tationer som skall kunna leda den nyfikne in i nya områden. Urvalet styrs också av samarbeten med pågående utgivningsprojekt – Alm- qvist, Strindberg, Lagerlöf, Svenska Vitterhetssamfundets och Svens- ka Akademiens utgivning i stort. De faksimil som tillgängliggörs är i regel framtagna av Kungl. biblioteket. De e-texter som tillgängliggörs är i huvudsak inskannade från exemplar som Göteborgs universitets- bibliotek välvilligt ställt till förfogande.
Punkt två uppfyller vi genom att kollationera allt material som OCR-bearbetats: en utskrift av den OCR-behandlade texten jämförs ord för ord, tecken för tecken mot förlagan. OCR-processen ger med nödvändighet fel: ju äldre förlagan är, desto större blir i regel antalet felaktiga tecken. Välkända fel i OCR-processen är att ’rn’ blir ’m’,
’1’ förväxlas med ’l’, ’k’ med ’t’, ’å’ med ’ä’ och så vidare. Mer fanta- siretande omtolkningar uppstår ibland: ’general’ har blivit ’genera!’,
’farligheter’ har blivit ’fånigheter’, ’honom’ har blivit ’honörn’ osv.
Litteraturbankens e-texter skall alltid vara lika pålitliga som en tryckt bok, och ofta är de mer pålitliga än så, eftersom tryckfel i för- lagan rättas och förtecknas tillsammans med verkets bibliografiska uppgifter. De bibliografiska uppgifterna förtecknas noggrant: det kan ju göra en väldig skillnad om man läser ett verk i en tidig upplaga eller en senare, omarbetad och kanske moderniserad. Särskilt i bok- tryck från 1600- och 1700-talen samt det tidiga 1800-talet gjordes ofta förändringar under pågående tryckning, så att olika exemplar av samma verk kan skilja sig åt på många punkter. När sådana äldre verk
tillgängliggörs som faksimil uppges också bibliotek (i regel Kungl.
biblioteket) och signum så att användaren vet precis vilket exemplar det är som återges. Texterna läggs i databasen som XML-filer, enligt en standard förenlig med TEI:s föreskrifter.2 Standarden gör texterna optimalt framtidssäkra (så hög den säkerheten nu kan bli) och kompa- tibla. Detta gör att texterna kan införlivas med bland annat Språkban- kens andra textkorpusar för språkteknologiska ändamål.
Den tredje punkten, att skapa en virtuell plats där användaren kan uppehålla sig och bedriva sitt arbete eller sina studier, eller helt enkelt koppla av, är kanske inte helt genomförbar, men utvecklingsar- betet styrs av den ambitionen. Användaren skall kunna göra sökningar, efter hand mer sofistikerade, röra sig mellan källtexter och introduk- tioner och vetenskapliga kommentarer, göra egna anteckningar, skriva ut och spara det som inte har rättighetshavare utanför Litteraturban- ken, och samla böcker på en egen bokhylla över den egna arbetsbän- ken. Ett intensivt internationellt samarbete kring bland annat sådana frågor drivs inom EU-nätverket European Cooperation in Science and Technology (COST), Action A32 ”Open Scholarly Communities on the Web”. Den 24–27 maj 2009 var Litteraturbanken värd för dess möte
”Conceiving and Structuring Scholarly Editions as Web Platforms”, där frågan hur man kan tänka nytt i utformningen av webbplatser för vetenskaplig utgivning stod i centrum.
Vad gäller punkt 4 är ambitionen att bygga en verkstad för ut- givare med tekniska hjälpmedel och strukturer, som gör det enklare för utgivare bland annat att jämföra versioner av texter och tydliggöra skillnaderna mellan dem samt tillgängliggöra utgåvan på sätt som inte är möjliga att göra i traditionell bokform. Också här delar vi intresse- områden med COST Action A32, och vi har inlett ett samarbete med det nystartade Selma Lagerlöf-arkivet.
Medier och möjligheter
Litteraturbanken tillgängliggör i dagsläget texter i tre medier: e-text, fak- simil och PDF.
E-text är grundformatet. I databasen ligger xml-filer ur vilka ge- nereras en återgivning av boksidan i html-format. Texten renderas
sida för sida, motsvarande den tryckta förlagan (eftersom man skall kunna hänvisa till den), och man kan göra sökningar i samtliga Lit- teraturbankens e-texter eller ett sådant urval man väljer.
Rara utgåvor återges som faksimilbilder. De kommer i regel ur Kungl. bibliotekets samlingar och är fotograferade inom de arbetspro- cedurer man där byggt upp under senare år. I listan över Titlar kan man välja att sortera alfabetiskt, efter författare, kronologiskt och efter mediatyp: e-text, faksimil eller PDF.
Ett antal av Litteraturbankens verk kan också sparas ner till användarens hårddisk som PDF-filer. Det rör sig i första hand om vetenskapliga utgåvor från Svenska Vitterhetssamfundet, inte minst Almqvist-utgivningen, och Svenska Akademiens klassikerserie. Na- tionalupplagan av August Strindbergs Samlade Verk publicerar sina textkritiska kommentarer endast i Litteraturbanken. De kan läsas som PDF-filer, men laddas ner som förkomprimerade paket.
Om man till exempel är intresserad av C.J.L. Almqvists Det går an, kan man läsa den vetenskapliga utgåvan som e-text eller spara ner den som PDF-fil. Väljer man Samlade verk 21 får man en utgåva av den första versionen, som trycktes 1838 men som Almqvist stoppade för att han fruktade att den skulle vara till skada för hans ansökan till en professur i Lund. Det följande året publicerade han en omarbetad version av Det går an (han fick inte professuren), där han bland an- nat tillfogat ett förord som skulle avvärja den värsta kritiken. Som bekant gjorde denna anpassade version skandal i alla fall. Slutligen tryckte Almqvist en tredje version i Imperialoktavupplagan av Törn- rosens bok, 1850. Skillnaderna mellan de olika versionerna är så stora att Det går an finns utgiven också i Samlade Verk 14, där i 1850 års version.
Vill man se den publicerade utgåvan från 1839 i det skick den nådde och förargade sina läsare, finner man den som faksimil i Lit- teraturbanken. Man kan också se 1838 års version, den som nästan ingen i samtiden såg, i faksimil. Skillnaden mellan de två versionerna är påtaglig, men intressantare ändå är likheten mellan trycket 1839 och de polemiska följdskrifter som snabbt publicerades. Det går an föranledde inte bara kritiska artiklar, utan också ett slags typografisk desavouering. 1840 publicerade J.V. Snellman Det går an. En tafla ur lifvet. Fortsättning, där det visar sig att Sara Widebecks radikala
idéer måste leda till ett liv i misär. Avsikten var att förmedla intrycket att det var den ursprungliga författaren som i denna fortsättning visade hur illa det kan gå när egoismen får fritt spelrum, och till det syftet utformades följdskriften med samma typografi som originalet (Det går ans författare hade inte angivits med namn, vilket förenklade för den anonyma fortsättningen). Att skriften trycktes hos samma förläggare, Lars Johan Hierta som vänt sig mot Almqvist, förstärkte det avsedda intrycket. Bokens materiella utförande blir alltså betydelsebärande på ett sätt som försvinner i nyutgåvor, men det på sitt sätt flyktiga digitala mediet ger användaren möjlighet att ta till sig också denna materiella dimension av verket.
På liknande sätt utnyttjade V.F. Palmblad typografin för att dra löje över Almqvists stora projekt Törnrosens bok. Följdskrifterna till
Titelsidan till Det går an, 1839 års utgåva. Foto: Kungl. biblioteket.
Titelsidan till J.V. Snellmans falska fortsättning av Det går an, 1840. Foto:
Kungl. biblioteket.
Det går an har varit mycket svårtillgängliga sedan 1840-talet, men ett antal finns nu att läsa som faksimil i Litteraturbanken. Där finns också en utförlig presentation av hela Det går an-debattens förvecklingar, skriven av Johan Svedjedal.
Vad är det som betyder?
Inte minst Per S. Ridderstad har framhållit hur textens ”ansikte” bär på betydelser vi ofta förbiser: hur vi uppfattar texten beror mer än vi tror på dess grafiska form.3 En annan aspekt av texten vi ofta avfärdar som betydelselös är interpunktionen, men när man går tillbaka till förstautgåvan kan man plötsligt bli varse att texten förändrats radikalt genom nyutgåvorna.
Om man till exempel läser Anna Maria Lenngrens ”Några ord til min k. Dotter, i fall jag hade någon” i Litteraturbankens faksimil framträder plötsligt en kulturhistorisk förändringsprocess. Det har på senare år diskuterats om och hur Lenngrens dikt är ironisk, och ironi är ju en fråga om textens förmåga att översätta tonfall och åtbörder från fysiskt framförande till en grafisk struktur. När man läser dikten i en moderniserad utgåva är ironin i det närmaste glasklar:
Min kära Betti, du blir stor;
du från din docka hunnit växa … Utav din hulda, fromma mor tag, för din framtid, denna läxa!
[…]
Med läsning öd ej tiden bort … vårt kön så föga det behöver.
Och skall du läsa, gör det kort, att såsen ej må fräsa över!4
Fraseringen med utropstecken och konstpauser anslår ett personligt engagemang och en upprördhet som nätt och jämnt låter sig behärskas till ironi. I dikten som helhet, 33 strofer lång, blir intrycket starkt.
Men när dikten först publicerades, i Stockholms Posten 1798, var den definitivt inte ironisk på samma sätt. Innehållet, som vi brukar definiera det, var detsamma, men det vi normalt uppfattar som icke betydelsebärande, stavningen och interpunktionen, var annorlunda.
Detta skapar en frapperande skillnad. I originalet finns ett fåtal ut- ropstecken, men de markerar tilltal, inget annat. Konstpauser existe- rar inte, däremot används semikolon efter andra raden för att markera en lugnt resonerande övergång från konstaterande till slutsats. Samma ordning går igenom hela dikten: här finns inget som antyder upprörd- het eller ilsken ironi. Utropstecknen saknas nästan helt, konstpauser- na lyser med sin frånvaro: den moderna versionen, däremot, är fylld av dem. Originalet inbjuder till ironisk tolkning, men en långt mer subtil ironi än den moderniserade. Interpunktionen har styrt om dikten från mångtydighet till entydig ironi.
Den röst vi uppfattar i dikten påverkas också av vår förförståelse:
vi läser den idag som en dikt av Anna Maria Lenngren, framstående satiriker och kvinna. Men dikten publicerades första gången anonymt,
i en tidskrift som varvade vittra texter med utrikes rapporter, och vars avsändare som utgångspunkt uppfattades som manlig även om de ini- tierade kan ha vetat att den hade en kvinnlig medarbetare. Det sägs förvisso vara en moders ord som återges, men de är återgivna genom ett manligt filter.5 De moderniserade citaten ovan ger ett helt annat intryck än originalet.
Hur tillkom då denna moderna, echaufferade Lenngren? Hon re- digerade aldrig själv sina samlade dikter, de utgavs av maken efter hennes död, 1819, med en inledning av Nils von Rosenstein. ”Några ord til min k. Dotter” var placerad allra först, något moderniserad men i allt väsentligt överensstämmande med Stockholms Postens version.
Rosenstein framhöll i inledningen att ”Råden till Betti teckna med sanning hennes tänkesätt och voro hennes egen lefnads regel”, och det framstår som följdriktigt att samlingen fick det blygsamma namnet Skalde-försök.6 Samtidigt skall konstateras att Lenngren själv talade detta ödmjukhetens språk när hon gjorde upp en plan över en utgåva:
”Förteckning över mina skaldeförsök”. I den förteckningen avsåg hon själv inte alls att samlingen skulle inledas med ”Några ord til min k.
Dotter”: den satte hon först på tolfte plats.7
Skalde-försök utgavs i många nya upplagor och 1857 utkom den sjätte. Det var egentligen en helt ny utgåva: den bytte nu namn till Samlade Skaldeförsök och var utgiven av Johan Gabriel Carlén. Car- léns uppsåt förefaller vara det bästa: han framhåller att några av de senaste upplagorna rubbat ordningen mellan dikterna, vilket han rätt- tat tillbaka. Han är också medveten om det historiska avståndet till Lenngrens dikter och har därför tillfogat förklaringar. Framför allt (ur vårt perspektiv): ”Rättandet af felaktiga interpunkteringar, jemte lik- stämmighet i stafningssättet, hör slutligen – såsom man vågar hoppas – till förbättringarne vid denna upplaga”.8
Carlén behåller ”Några ord til min k. Dotter” först, men den cen- trala händelsen är att i denna utgåva ändras originalets interpunktion drastiskt. Semikolonen försvinner och utropstecknen blir fem gånger så många, nästan ett per strof. Fraseringen styrs drastiskt om: originalet hade sammantaget fyra tankstreck, nu förekommer tankstreck och tre punkter sex gånger så ofta. Man måste konstatera att med Carléns ingrepp blev diktens röst en helt annan.
Ändå verkar Carlén själv inte se någon ironi i ”Några ord til min
Början av ”Några ord til min k. Dotter, i fall jag hade någon”, Stockholms Posten nr 94, 1798. Foto: Kungl. biblioteket.
k. Dotter”, när han spekulerar kring Lenngrens tillbakadragna uppfö- rande vid mötet med Amalia von Helwig:
[V]ar det ett ovillkorligt uttryck af hennes karakters allmänna återhål- lenhet, lätt benägen att i hvarje företeelse af själ, som öfversteg dess en gång vedertagna jemnmått, misstänka sken, skryt, prål, och ville hon alltså begagna tillfället att på indirekt vis gifva den tyska damen en lexa, en praktisk tillämpning af ”råden till Betti”?9
Carléns manövrar gav dikten en helt ny röst: emfatisk och, som det verkar, mer i överensstämmelse med en traditionell föreställning om det kvinnliga. För en nutida läsare kan denna röst med sitt uppskru- vade tonläge knappast uppfattas som undflyende, snarare tränger den sig på med entydig ironi.
Frågar man om Lenngren menar vad hon säger i den moderni- serade versionen, blir svaret mer bestämt negativt än om man läser originalets interpunktion. Ingen lär förneka att ”Några ord til min k.
Dotter” är ironisk, men frågan är fortfarande på vilket sätt. Följer man den interpunkterade Lenngren kan man knappast undgå att reducera dikten till en alltför entydig ironi.
Märk väl: originalets interpunktion behöver inte ha varit Lenn- grens, den kan ha varit sättarens. Men det är diktens förändringar, inte författarens intentioner, som är ämnet här. Så som dikten fram- trädde för Stockholms Postens mottagare fanns givetvis möjligheten till en ironisk tolkning. Men den var inte alls så tvingande som den blir när dikten presenteras med echaufferad interpunktion, som skriven av en bestämd kvinnlig författare, placerad allra först i hennes sam- lade dikter eller som nummer två i en diktsamling inledd av en pro- gramdikt om författandet. Den enda skillnaden är sådant som brukar benämnas accidentalier, icke betydelsebärande variationer. När texten materialiseras på Internet tydliggörs dess förvandlingar.
Verkets gränser
Det praktiska arbetet med att ta fram förlagor för e-text och faksimil kan plötsligt kasta nytt ljus över de normer och villkor som styrt lit- teraturen, och över gränserna för det vi uppfattar som ett verk. När vi skulle fotografera Georg Stiernhielms Musæ Suethizantes, Thet är Sång-Gudinnor/ Nu först lärande Dichta och Spela på Swenska, som först publicerades 1668, föll oväntat en dikt ur ramen. Det har ofta framhållits att Stiernhielm avslutade samlingen med en ekivok dikt:
Een alfwarsam Gåta/ stält til alle Wackre Damer.
NÄr som mig kommer an en Lust/ at iag wil Leeka/
Så går iag til min Wän/ mijn frögd/ och tijdfördrijf;
Jag fattarn om sin hals/ och tryckern til mitt Lijf.
Jag grijpern på sin Snarr: Hoo wil mig thet förneeka?
Jag dragern vp och ned; iag tagern på sijn Quicka;
Jag gnijdern af och til/ til theß han richtig står;
Seen ställer iag min Wän/ emellan Been/ och Låår/
Och böriar så en Leek/ som bäst sig månde skicka.
Jag fingrarn/ fidlarn/ til mins hiertans Lust och Frögd;
Jag gårn vp och ned/ til theß iag är förnögd.
Och ther så händer/ Snarren löper af/ och slaaknar/
Så sätter iagen in/ och wrijdern vp igen:
Fast skeer thet med förtreet/ til theß han stijfwer raaknar;
Går Leeken åter an; Så gläder mig min Wän.
Min Wän är en Fiol di gamba.
Dikten är av en typ som ofta framfördes vid bröllop, men då i helt and- ra sociala sammanhang än mottagarna av de övriga dikterna i Musæ Suethizantes, som inleds med den moraliska appellen Hercules och fortsätter med hyllningsdikter till kungligheter. Det framstår som ett smärre mysterium att Stiernhielm ville trycka den skabrösa dikten i den högtsyftande samlingen Musæ Suethizantes, men så visar det sig också att det ville han faktiskt inte. Dikten är ett tillägg.
De första fem arken av Musæ Suethizantes är i allt väsentligt lika- dana i alla exemplar, och förefaller ha tryckts som en första del. Den andra delen trycktes samma år, men i en mindre upplaga. Därför tryck- tes den om 1687 och fogades till den första delen, som alltså inleder två olika versioner av Musæ Suethizantes. I den senare versionen av den andra delen är ”Een alfwarsam Gåta” tryckt på sista arkets sista blad, men i den första versionen av andra delen finns den inte med i något av arken. Arken är mer spatiöst – och vackrare – satta i den för- sta versionen, och inget utrymme har sparats för någon gåta. Däremot trycktes gåtan uppenbarligen som ett lösblad, och ibland bands det in efter Musæ Suethizantes. Flera andra små verk av Stiernhielm finns också som lösblad bundna i slutet av diktsamlingen: det varierar i de olika exemplaren. Gåtan kan ibland komma efter dem, ibland saknas den helt. Men det är helt tydligt att den inte planerades in i tryckarken till Musæ Suethizantes 1668. Först 1687, långt efter Stiernhielms död, fick den en plats där.10
Urvalsfrågor och forskningsbehov
En webbplats som Litteraturbanken skall erbjuda litteratur dels så att den helt enkelt är tillgänglig, dels så att den blir möjlig att närma sig på nya sätt för både allmänhet och forskare. Genom sökningar kan man sammanställa nya kombinationer och se nya mönster i litteratu- ren, man kan finna fram till ställen där vissa företeelser behandlas.
Lingvisten och filologen kan göra sina bearbetningar av materialet, och för de behoven är urvalskriterierna inte alltid samma som för and- ra. Litteraturbanken avser ändå att förmedla ett kulturellt arv, det vi ofta benämner ”klassiker”. Men urvalet styrs inte av en sträng defi- nition av vad som av hävd ansetts framstående, tvärtom är en viktig ambition att lyfta fram sådan litteratur och sådana områden som blivit undanskymda och bör uppmärksammas igen för att vi skall förstå vår kulturhistoria bättre.
Vi hoppas därmed kunna erbjuda kända klenoder och okända upplevelser för allmänheten och forskningen. Men det är givet att den sortens urvalskriterier inte passar alla discipliner som skulle kunna ha användning för material av detta slag. Många humanistiska och samhällsvetenskapliga frågeställningar fokuserar inte på vad som anses vara god litteratur, utan på vad som kan anses representativt.
Strindberg må vara en god diagnostiker, men omkring honom skrevs stora mängder skönlitteratur som idag är okänd och svårtillgänglig. I denna ”mainstream” gestaltades samhälleliga frågor som är viktiga för vår förståelse av tidigare epoker. Ett exempel på sådana nya forsk- ningsinriktningar är konsumtionsmönster som skrevs in i litteraturen, som när Sophie von Knorring modellerade hur det borgerliga vardags- rummet skulle se ut i sina romaner och andra frågeställningar som dryftas i antologin Historier. Arton- och nittonhundratalens skönlitte- ratur som historisk källa.11
Särskilt romanen och novellen tydliggör inte bara kulturen i snäv bemärkelse, utan kan visa vad som rör sig i samhällets inre.
Det kan gälla vilka samhällsfrågor som problematiseras, hur frågor kring världsbild, kön, nationell identitet eller det främmande bear- betas, vilka konsumtionsvanor som kommer till uttryck, hur ord och begrepp förändrar sina innebörder eller vilka estetiska föreställning- ar som utprovas i teori och praktik. Exemplen kan mångfaldigas: i
”Een alfwarsam Gåta” som lösblad, inbundet efter sista arket i ett exem- plar av versionen 1668, här Uppsala universitetsbibliotek, UUB3 (Sv. Sv. litt.
Dikter). Foto: Uppsala universitetsbibliotek.
”Een alfwarsam Gåta” tryckt på sista sidan av sista arket i versionen 1687, här Kungl. biblioteket, F1700/1964 ex. B. Foto: Kungl. biblioteket.
skönlitteraturen pågår ständiga förhandlingar mellan gamla och nya värderingar, mellan gamla och nya teknologier, mellan gamla och nya möjligheter. Men forskare inom humanistiska och samhällsve- tenskapliga discipliner råkar ut för problem som att över huvud taget finna de skönlitterära källorna, att hantera materialet och att göra effektiva sökningar i det, att bedöma hur pass representativt ett givet material är, att jämföra materialet med ett annat, representativt mot- svarande, tidsutsnitt.
Vi har med stöd av Vetenskapsrådet inlett arbetet med en data- bas som utgör ett försök till lösning – avgränsad, men utbyggbar efter hand. Syftet är att åstadkomma ett material som både är representativt för situationen ett givet år och samtidigt speglar en utveckling över tid. Materialet utgörs av samtliga originalskrivna romaner och novel- ler som publicerades på svenska i separata utgåvor åren 1800, 1820, 1840, 1860, 1880 och 1900. Materialet från de utvalda åren blir till- gängligt i sin helhet för läsning, analys och inte minst sökning på en webbplats som byggs upp på Litteraturbankens teknologi. Varje dis- ciplin och varje undersökning kan välja ut de sökord som är lämpliga för att genast ta sig fram till rätt ställen och där få ordets kontext, eller hantera materialet med hjälp av mer avancerade sökkriterier.
Databasen kommer att omfatta mellan 300 och 400 verk. Den skall kunna användas för undersökningar inom en rad olika discipli- ner och inriktningar, från lingvistik, filologi och litteraturvetenskap till sociologi, historia, idéhistoria, religionsvetenskap, rättshistoria, ekonomihistoria, etnologi med mera. Materialet förväntas möjliggöra en rad olika sorters studier med minoritets- och genusperspektiv. Det kan användas för språkliga och litterära undersökningar av olika slag, och för frågor om hur litteraturen speglar samhället, eller för frågor hur litteraturen och de beteendemönster som gestaltas där faktiskt påver- kar samhället. Vår förhoppning är att nya frågor skall kunna formule- ras inom ett antal discipliner. Plattformen skall vara klar 2012, och då är vår ambition att inbjuda företrädare för en rad olika discipliner för att pröva möjligheterna att utveckla nya metoder och frågeställningar.
Webbplatsen kommer att finnas parallellt med Litteraturbanken.
I en framtid är det önskvärt att förena dessa material och forsknings- redskap på en enda plats, men i första hand är ambitionen att utveckla olika arbetsplatser för olika behov.
Noter
1 Sven Lindqvist, Ökendykarna, Stockholm 1990, s. 135–136.
2 OCR: Optical Character Recognition, XML: Extensible Markup Langu- age, TEI: Text Encoding Initiative.
3 Per S. Ridderstad, Textens ansikte i seklernas spegel. Om litterära texter och typografisk form. Anförande vid Svenska Vitterhetssamfundets års- möte den 27 maj 1998, Stockholm 1999. Se också de olika bidragen i Bokens materialitet. Bokhistoria och bibliografi. Bidrag till en konferens anordnad av Nordiskt Nätverk för Editionsfilologer 14–16 september 2007, red. Mats Malm, Barbro Ståhle Sjönell & Petra Söderlund, Stock- holm 2009.
4 Anna Maria Lenngren, Samlade skaldeförsök, med förord av Agneta Plei- jel och illustrationer av Carl Larsson, Fabel pocket 7, Stockholm 1991, s.
7–8.
5 Se Stina Hansson, Från Hercules till Swea. Den litterära textens föränd- ringar, Skrifter utgivna av Litteraturvetenskapliga institutionen vid Göte- borgs universitet 39, Göteborg 2000, s. 19–25.
6 Skalde-försök af Anna Maria Lenngren, Stockholm [1819], s. xvi. Se Ebba Witt-Brattström, ”Från Smakens Tempel till Parnassen. Om Anna Maria Lenngren”, Nordisk kvinnolitteraturhistoria I. I Guds namn 1000–1800, red. Elisabeth Møller Jensen, Eva Hættner Aurelius och Anne-Marie Mai, Wiken 1993, särskilt s. 410.
7 Karl Warburg, Anna Maria Lenngren. Andra omarbetade upplagan ut- given till hundraårsdagen av hennes död, Stockholm 1917, s. 248.
8 Samlade skaldeförsök af Anna Maria Lenngren. Sjette upplagan med ord- förklaringar och historiska upplysningar af Joh. Gabr. Carlén, Stockholm 1857, s. iv.
9 Sjätte upplagan, s. xxii.
10 Se Mats Malm, ”Hur lärde sig muserna dikta på svenska?”, Bokhistorier.
Studier tillägnade Per S. Ridderstad, red. Kristina Lundblad et al., Stock- holm 2007, s. 13–21.
11 Historier. Arton- och nittonhundratalens skönlitteratur som historisk källa, red. Christer Ahlberger et al., Göteborg 2009.
Anföranden vid Svenska Vitterhetssamfundets årsmöten
1995: Bernt Olsson, Att ge ut 1600-talstexter (tr. 1996) 1996: Torkel Stålmarck, Att ge ut Jacob Wallenberg (tr. 1997) 1997: Johan Svedjedal, Almqvist på Internet. Om publicering av en
textkritisk edition som digital hypertext (tr. 1997)
1998: Per S. Ridderstad, Textens ansikte i seklernas spegel. Om litterära texter och typografisk form (tr. 1999)
1999: Örjan Lindberger, Inblickar i en skrivares verkstad (tr. 1999) 2000: Lars Burman, Mäns och kvinnors skrivande. Om utgivning av
tidiga 1800-talsromaner (tr. 2000)
2001: Barbro Ståhle Sjönell, Att ge ut noveller (tr. 2001)
2002: Ingemar Rådberg, Att etablera texten till Jacob Wallenbergs predikningar (tr. 2003)
2003: Lillemor Santesson, Philosophe – filosof – philosoph. En ortografisk resa i Leopolds dikter (tr. 2003)
2004: Lars Huldén, Den problematiske Runeberg (tr. 2005) 2005: Paula Henrikson, Föreskrift och eftertanke. Att skriva
riktlinjer för Svenska Vitterhetssamfundets utgivning (tr. 2006) 2006: Petra Söderlund, Hundra år av vitterhet. Svenska
Vitterhetssamfundets verksamhet och organisation (tr. 2006) (Anförandena 1995–2006 även tryckta i Svenska Vitter-
hetssamfundet 1907–2007. Historik och textkritik (2007) 2008: James Massengale, Vad betyder Dalins melodier? (tr. 2009) 2009: Mats Malm, Fasta och flyktiga texter. Litteraturbankens
digitala tillgångar (tr. 2010)
