Begravningsplatser i Västerbotten. En inventering

Bebyggelsehistorisk tidskrift

Nordic Journal of Settlement History and Built Heritage

Author Karin Eriksson

Title Begravningsplatser i Västerbotten. En inventering

Issue 22

Year of Publication 1991

Pages 181–188

ISSN 0349−2834

ISSN online 2002−3812

www.bebyggelsehistoria.org

Begravningsplatser i Västerbotten

En

inventering

av Karin Eriksson

Kyrkor ochbegravningsplatserharsedanårhundra¬

den omfattats av reglering och statlig kontroll. Då

kulturminnesvårdenomorganiserades 1976,delades beslutsansvaretför denkyrkliga kulturmiljönupp,så

att riksantikvarieämbetet kom att behålla ansvaret försjälva kyrkobyggnaden och devärdefullakyrkli¬

ga föremålen, medan beslut om förändring av be¬

gravningsplatserna flyttades till länsstyrelsen.

Som länsantikvarie i Västerbottens län fickjag

tillsammans med planenhetens arkitekter plötsligt

ansvarför en typav kulturmiljö, som vi inte hade särskiltgodakunskaperom.Inte heller vid länsmu¬

seet fanns kunskap att hämta. Det gällde då att så

snabbtsommöjligtskaffa framuppgiftersomkunde fungera ^sombeslutsunderlag.

Äldre handlingarombegravningsplatsernafanns i K-byråns arkiv vidriksantikvarieämbetet. Därifrån fickvikopioravdeviktigasteakterna,texfastställda begravningsplanerochritningar för begravningska- pell och andrabyggnader. Men fastaremark under föttemafick vi inteförrän efternågraår,närvi med

länsmuseets hjälp och med medel frånAMS i två etapperåren 1979och 1982 genomförten invente¬

ring av våra begravningsplatser. Fil. kand Carina Holmgrenoch fil.kand GunnarSundbergansvarade

för inventeringsarbetet.

Länets samtliga 82 begravningsplatser besöktes

ochfotograferades.Bildertogsavalla byggnader,av andra fastaanordningar såsommuraroch portar,av

vegetationen och^avsjälvagravkvarteren. Desenaste årtiondenas gravområden fotograferades översikt¬

ligt, de äldre delarnameri detalj. Gravar ochgrav¬

vårdar av särskilt intresse fick en mer ingående beskrivning både i bildochtext. Inventeramagick

bara delvis igenom kyrkornas arkiv, framförallt på jaktefter ritningaroch gravkartor—några djupare

studier av kyrkoråds- eller kyrkostämmoprotokoll

fanns det inteutrymmeför.Andra källorsomutnytt¬

jades var länsträdgårdsmästarens rapporter, lokal¬

historiskaarbeten ochreseskildringar.Intervjuer med

dem som ansvarar för begravningsplatsens skötsel

gavockså mångavärdefullauppgifter.

Påföljande sidorskajag itextoch bild genågra exempel ur inventeringen. Mina reflektioner kring

fortsattinventeringochforskningsparjag tillslutet.

Mångaavdedragsomgår igen pålandetsbegrav¬

ningsplatser har singrund i detkungligacirkulärbre¬

vet 1805och dendärpå följande förordningen 1815.

Härfinns bestämmelseromhur nyabegravningsplat¬

serskaanläggas med kvarter, symmetriskt anlagda gångsystem och ^— inte minst intressant ^— med trädplanteringar.Dessa element slog i andra delar^av

landet snabbtigenomävenpå redan anlagda kyrko¬

gårdar.Träden skulle förskönabegravningsplatsen,

men också hindra spridning av förskämd luft och smittämnen.

På Umeålandsförsamlingskyrkogårdplanterades

lövträd redan 1806. Det är den äldstauppgift vihar

om trädplanteringpå länets kyrkogårdar. Att döma

avtopografiska teckningar från kyrkplatsemaavN.J

Ekdahl(1820-talet)och C.J.FPlagemann(ca 1835—

50) kom det dockattdröjainnan bestämmelsenom

trädplanteringslog igenomhär inorr.Tydligtäratt det ärförstnärhushållningssällskapet 1884anställt

en länsträdgårdsmästare, som plantering av träd,

buskar och häckarkommerigång på allvar.

Idag är begravningsplatserna lummiga. Träden

står i rad utmed muren som avgränsande element.

Ofta skilsdelaravkyrkogårdenåtavträdrader. Inte sällanharträdenplanterats i alléer vidbegravnings¬

platsens huvudstråk. De i traktennaturliga trädsla¬

genärutantvekanvanligast, framförallt björk,men ocksårönn,granoch tall.Enligt länsträdgårdsmästa¬

rensrapporter 1884—1915 togmanplantornafrån

skogen intill.Skolbarnen hjälpteofta till med plan¬

teringen. Det nämnsocksåattplantorav”parkträd”

ibland införskaffades söderifrån, vilket uttryck up¬

penbarligenavserlönnoch poppel.

Lycksele ^— träd, häckaroch buskar

Bilden från Lycksele kyrkogård visar björkraden

utmedmuren.Dessutomserviettavsnittavden del

avkyrkogården,där^gravarnafortfarandeinramasav bäckar, och gravvårdarna står på varsin sida av en

rygghäckgenomkvarteren. Som häckväxt harman valtsibiriskärtbuske,medljusgröntbladverk.Andra vanliga häckväxter i dessagravskiljandelåga,men rumsskapandehäckar ärmåbär, oxbärochhagtom.

Buxbom ochligusterklararinte klimatet.

Västra kyrkogården, Umeå stad

Västrakyrkogården iUmeåärdenbegravningsplats

i länetsomärrikastpågravmonumentavmerpåkos¬

tatslag.Ursprungligenvarden anlagdsomlasaretts¬

kyrkogård^— lasarettshusetfrån 1784liggerfortfa¬

rande kvarpå andra sidan Storgatan— men fo m 1837 fungerade den som ”Ume stads rättabegraf- ningsplatsutannågotundantag.” Ettbegravningska- pell ritatav komminister J.A. Linder, byggdesåret

därefter,men ersattes 1885 avdet somnu står där.

Kyrkogårdenfick sinnuvarande storlekefter utvidg¬

ningar 1842 och 1882. Sedan 1910 har Norrakyrko¬

gårdenpå Sandbackaövertagit rollenavUmeå stads- församlings begravningsplatsnummerett, och där¬

med har kravetpåförändringavdengamlaminskat.

På de störregravvårdarna möterossnamnochtitlar på de mer prominenta borgarna i 1800-talsstaden

Umeå—handelsmännen,ämbetsmännenvid lands¬

staten,officerarnavid debäggeregementena.Många

av gravarna är inramade med staket av smidesjärn

ellergjutjärn, tvåavkedjormellan stolparavsten.En

av de staketinbägnade gravarna är to m möblerad,

med två vitmåladestolaravgjutjärn,vilketgerden

en säregenladdning.

Umesläkten Unander-Scharin haren familjegrav

medunderjordisk kammare.Bilden visardetmonu¬

ment som sattes upp 1910 efter disponenten Egil

Unander-Scharin. Dennedynamiskeochdriftige fö¬

retagsledaregick bortvid 41 års ålder.Efter honom

finns förövrigtenmängd andramonumenti staden,

bland annat Scharinska fabriken, nu ombyggd till konsthögskola, ochScharinska villan,som varhans privatbostad ochsomockså rymde företagetskontor.

På den äldrekyrkogården vidUmeå stadskyrkavar det inte ovanligt med murade underjordiska ^grav¬

kammare, men de togs bort i samband med att kyrkbronbyggdes ibörjanav 1970-talet. På Västra kyrkogårdenärtiofamiljegravar förlagdatill murade gravkammareunderjord.

Lycksele ^— Pehr Fjellströms grav

Söder och väster om ingången till Lycksele kyrka

finns ett parti med gravmonumentfrån 1800-talet

bevarat. Härligger blandandraenskogsinspektor,en

V.häradshövding ochenprovinsialläkare—det lilla lappmarkssamhällets societetspersoner med andra

ord. I den äldsta gravenpåplatsen vilar PehrFjell- ström,kyrkoherde i Lycksele från 1739 till sin död 1764, men kanske mest känd för sin insatser för Skytteanska skolan och sina översättningar till sa¬

miska.

Fjellström ficksin förstagrav nerevidälven intill

dentidigare kyrkan,mennärden nuvarandebyggdes 1799,flyttademanmed hansstoft och begravde det pånyttienmurad gravkammare vid dennyakyrkan.

Det välvda taket skyddas överjord av gräsbeväxt

torv. En liggande stenplatta täcker trappan ner till gravrummet.

Skellefteå landsförsamling ^— Johan

Sandströms grav

f’Hvilostad för Johan Sandström, dess maka och barn”lydertextenvid dettagravmonument,somhar

sinplatsstraxintill denvästraportalen vid Skellefteå landsförsamlings kyrka. Monumentet är utformat

sometttabernakel igotisk stil omgärdatavettstaket,

allt igjutjärn. Det har tillverkats år 1846 vidMalmö gjuteri och är det ståtligaste exemplet pågjutjäms- gravvårdar i länet.

Degjutna gravprydnadema hade singlansperiod

under 1800-talets andra hälft. Detgickattperkatalog

beställa gravvård ellerett gravstaket per löpmeter

frånnågonavdemånga gjuteriemaöverhela landet.

Ocksågjuteriet vid Robertfors brukhadeentillverk¬

ning av gjutjämsgravvårdar—någon sådan har vi

ännu inte lyckats identifiera ute på plats, men i

bruksmuseet i Robertsfors finnsnågraattbeskåda.

Skellefteå landsförsamling ^— allmängravar

Påvarjekyrkogård fanns förrettområde med allmän¬

gravar.Här begravdesgemene man sominte hade råd

attskaffasigenindividuellgravellerfamiljegrav.De

dödagravlades iradeftervarandra, allteftersom de

avled.Ocksåpåallmänområdena återfinner^manofta gravvårdar, men enkla till form och storlek. En

naturstenellerettträkors med ellerutan namnoch årtal fick räckasomminnesvård.

Påmånga hållhar allmänområdena^senaregrävts

omoch delats in i individuellagravplatser, ibland för

umgravar.EttIntressant bibehålletkvarter med all¬

mängravarfinns på den delav Skellefteå landsför¬

samlings kyrkogårdsominvigdesår 1900. Här ståren helskogavvita träkors och smågravstenar.Inskrip¬

tionernaavslöjarattmånga bland de avlidna^varbarn

och helt ungamänniskor döda i spanska sjukan 1918.

Åsele gamla kyrkogård ^—

grusgravar

DenförstakyrkaniÅseleisödraLappland fick 1648

sin plats nere vid Ångermanälvens strand — en minnesstenpåden äldsta delenavbegravningsplat¬

senvisarvardenlåg. Partiet harenalldeles speciell

karaktär. Gravområdet skuggas av mäktiga granar och raderavbjörkar. Vid älvbrinken liggerettenkelt gravkapellfrån 1934.Härfinns intressantagravmo¬

numentochett stortantal välordnade grusgravar.

Gravarnaskötsochkrattaspåsammasättår efter

år.Varjegravtäcksav en ca15cmhög grusbädd med

fasade kanter. Medenbred träkratta mönstras graven såattdenblirtvärrandig och till sist dras krattanfrån gravvården tillgravensfotända,såattdet bildasen

gång. På den kanman gånärman sedan ska rensa ogräsoch ordna blommornavid gravvården. Medett endadragavkrattanärgravenåterställd ocbprydlig igen efter besöket. Mellan gravarna har tidigare

funnitsenlåg häck. Där dennuärborttagen harman bibehållitenlitenåssommarkering. Enligt kvinnor¬

na somsköterÅselegamla begravningsplats beböver

gravarnabara krattastvå gångeromåret,engång på

vårenochen gång efter lövfällningenpå hösten.

Grusgravar förekommer fortfarande också på många andrabegravningsplatser i länettexi Vindeln

ochLycksele. Iblandomges grusgraven av en sten-

ram.Framföralltpå 1960- 70-taletvardetemellertid vanligt att ta bort gravramar och grusgravar med

tillhörande häckar för att skapa sammanhängande,

lättskötta gräsytor.

Nysätra^— staket och portal

Åndasedanmedeltidenhar detfunnits bestämmelser

omattkyrkogården skullevarainhägnad. Här i länet

har detfunnits timradehägnader—bl akring Skel¬

lefteåsockenkyrka.Burträsks kyrka och Umeå stads kyrka. Senare kom stenmurar attbli den vanligaste typenavhägnad, menockså trästaketavolikatyper förekommer.Ingamedeltida stigportarärbevaradei

länet.

Nysätra gamla kyrkogård omgärdasav ett sirligt

staketav smidesjärn. Deäldsta grindarna i staketet

daterarsig enligt uppgiftfrån 1851.

Hömefors ^— granhäck kring kyrkogården

Åven en hög häck kan fungera som inhägnad av

kyrkogården. Den tätagranhäcken kring kyrkogår¬

deni Hömefors harstorbetydelsesomavgränsning

av kyrkogårdsmmmet. Gravarnautmed häcken har slagits samman och besåtts med gräs för rationell

skötsel.

Burträsk ^— gravkapell

Enligt förordningen 1815 skulle nya begravnings¬

platsernaavsanitäraskälläggas utanförstäderna och begravningar på de gamla upphöra. På grund av avstånden tillkyrkan, blev det under 1800-taletallt vanligare med särskildabegravningskapelli anslut¬

ning till denyabegravningsplatserna.

Den endabegravningsplatsi länetsomdrabbades

avnedläggningskravetvardensomlåg kring kyrkan

i Umeå stads centrum. Lasarettskyrkogården blev,

somnämnts,1837upphöjd till ”stadensrättabegraf- ningsplats”ochförsågs 1838medettbegravningska¬

pell, det första i länet.

Länets övriga begravningskapell har tillkommit

efter kyrkogårdsutvidgningar ellernärnyabegrav¬

ningsplatser lagts ut på avstånd från kyrkan. Att

förrättabegravning iettsärskilt kapell visadesigha

vissa fördelar. Blandannatslappmanvärmaupphela kyrkan vid begravningar vintertid. På flera kyrkplat-

serbyggdes därför under 1900-taletnyagravkapell

också ikyrkans omedelbara närhet.

I Burträskutvidgades kyrkogården vid kyrkan på 1910-talet, och man fanndet då lämpligt att också byggaettkapell för begravningarna.Dettaritadesav en inspektor boende påplatsen och invigdes 1918.

Hans ambitionvaruppenbarligenattanpassakapel¬

let tillkyrkanstraxintill. De^sexstorafönstrens form

ochinramning, paneltypenochportalutsmyckning¬

enhämtade sinadrag frånkyrkan.Den hadepåbör¬

jats 1817,menförst på 1820-talet fåttsin klassicistis¬

kapanel ochsitttom efterritningaravJ.A. Linder,

komminister i Umeålandsförsamling. Kyrkan brann

ner 1945,^mendet”anpassade”begravningskapellet

står kvarsom enpåminnelse.

Robertsfors ^— gravkapellet vid

Fredriksfors

Begravningsplatsen i Fredriksfors ^— den tredje i

Robertsfors samhälle — invigdes 1930. Eftersom

denligger flerakilometer från kyrkan,vardetnatur¬

ligtatthär uppföraettsärskiltbegravningskapell.Ett sådantritades1927avarkitekten HaraldWadsjö,den

förnämsteexpertenpågravkonstens område vid den

här tiden. Hans skrifter ”Kyrkogårdskonst” (1919)

och”Gravkonst”(1930) harbetytt mycket förattöka

intresset förgod gravkultur i landet.

Kapellet,somstod klart 1934,ärklätt medtjärdränkt sågad spån både tak och väggar. Interiören saknar fönster,ljusetsilarner genomett matt,glasat under¬

tak frånvindsvåningen,somi sinturfår ljus frånett stort fönsterpåsödra gaveln. Det välvda taket och ljusföringengerrummetenslutenhetsomförstärker

den sakralastämningen. Överaltaret sitteren mål¬

ning utfördavEinarForseth.

För närvarande stårbyggnaden oanvänd, denanses intefylla dagenskravpå komfortochhandikappan¬

passning. Församlingen har kommit intilllänsstyrel¬

sen med en förfrågan om att få ta upp fönster på långsidorna—begravningskapellet upplevsvaraför dystert.

Obbola^— gravkvarter

Kyrkogården i Obbola vid Umeälvens mynningfår tjänasomexempelpå kyrkogårdar anlagda på 1940-

talet. Här ligger kistgravar med stenarav ensartad

form och storlekplaceradeigräsmattautanavgräns- ningar medgångar eller häckar. Dettaarrangemang

somharpraktiska fördelar vid kyrkogårdens skötsel,

har också legat bakom de många förändringar av

begravningsplatserna som genomförts de följande

decennierna. En tendenstillhögreestetisk ambition

har märkts den senaste tiden. Allt oftare anlitas landskapsarkitekter vid planering av nya begrav¬

ningsplatser,närenminneslund ska anläggas, eller

närenäldrebegravningsplats ska förändras.

Avslutning

Inventeringen,somjag här visatnågra smakprovur, harfungeratsomunderlagföross vid länsstyrelsen

vidbedömning avolika ärenden.

Men naturligtvis har materialet sina brister ^—

bilddokumentationen är exempelvis otillräcklig i många fall. Snö ochis gjorde det iblandomöjligtatt

tameningsfulla bilderavgravvårdar ellervegetation.

Beredskapsmedel utgårsom bekant baratill arbete

undervinterhalvåret.

Dessutom saknasenavslutandesammanställning

och analys avresultatet — en sådan rapporthann

inventerama inte fåfram, innan pengarna tog slut.

Underde årsomgått sedan materialettogsfram, har

vi planerat att gå vidare — att komplettera och

fullfölja inventeringen och få den avslutad ientryckt rapport. Menresurserhar inte funnits till detta.

Nu harlägetblivitett annat.Ennylagstiftning för begravningsplatser i landet harträttikraft—kultur¬

minneslagen (1988:950), och begravningslagen (1990:1144). I kulturminneslagens 4 kapitel finns

bestämmelser som gäller kyrkor och begravnings¬

platsertillkomna före 1940.Även^{etturvalav yngre}

särskilt värdefullakyrkliga miljöer kommer in under

sammaskydd. Urvaletgörsavriksantikvarieämbetet

isamrådmedrespektive församling. Detärattmärka

attdetnumerabara ärde kulturhistoriska och konst¬

närliga värdena i den kyrkliga miljön,sompå detta

sätt får fortsatt statlig bevakning — fortfarande uppdelat på riksantikvarieämbetet (kyrkobyggna¬

den,värdefullakyrkliga föremål) och länsstyrelsen (begravningsplatsen).

Kulturminneslagens skydd för begravningsplat¬

sernaärmycketallmänt formulerat:manska beakta

derasbetydelsesom endelavvår kulturmiljö och de

skall ”vårdas och underhållas såatt deras kulturhis¬

toriska värde inte minskas eller förvanskas”.

Kyrkogårdsnämnderna har under senareår blivit påtagligt mer intresserade och medvetna om vilka

kulturhistoriskt intressantadrag deras begravnings¬

platserinnehåller. Från kyrkligthåll ser mandärför

medvissoroattbegravningslagen,somträddeikraft

i december1990,gerpastoratenmindre möjlighetatt upprätthålla ”god gravkultur”. Gravrättsinnehava¬

rensuppfattningomvadsomärvärdigt och estetiskt

tilltalande skavaraavgörande. Barai kulturhistoriskt

intressanta delaravkyrkogården kanutformningen

avnytillkommandegravvårdarstyras.

Denna nyasituationkräveralltsåettheltannatoch

merdetaljeratkunskapsunderlagbeträffande begrav¬

ningsplatserna. Detmåste tillenpreciseringavi vilka

områdenmanskatasärskildahänsyn tillkulturmil¬

jön ochvilka gravvårdar och andrafasta anordningar

somharkulturhistoriskt värde. Länsmuseetoch läns¬

styrelsen kommerdärförattgåuttill församlingarna

och föreslåatt inventeringen kompletteras,såattvi

iettsamlat dokument kanpresenteralänets begrav¬

ningsplatser somkulturmiljer.

Ävenförforskningen finns detmycketatt ta tag i

närdetgäller analysenavbegravningsplatsens kul¬

turvärden. Det talasmycketomregionala skillnader,

men ingen har beskrivit vari de består. Begrav- ningskapellen i Sverige har inte varit föremål för

någon vetenskaplig studie. Inte heller finns någon

samladgenomgångav begravningsplatsernasvege- tationshistoria i olika delaravlandet. Gravvårdarna

varkanske ensartade över landet, men vilka sprid¬

ningsvägar harnyaidéer haft? Hur harbegravnings-

skicket varieratöverlandet?

Enstudieavhur dentraditionellajordbegravning¬

en ersatts av kremering, och följderna härav för kyrkogårdarna, saknas också.

Dessafrågeställningar ochmångaandraförknip¬

pade med begravningsplatsen som kulturhistorisk miljö måste alla bearbetas och besvaras omkultur¬

minnesvården skall kunna hantera dessa miljöer så

somdeförtjänar.Det är paradoxaltattvi idagvetmer

omgravarochgravskick frånsten-och bronsålderän från vår egentid.

KarinEriksson, fil dr. och länsantikvarie i Västerbot¬

ten.

Graveyards in the province

of Västerbotten

By Karin Eriksson

Summary

Sinceasfar backasthe 18thcenturySwedish chur¬

ches and graveyards have been subjectto various

different forms of Stateregulations and control. Any planned alterationstograveyards whichwerelaidout before 1940mustfirst be approved by the relevant provincial administration board. In ordertoimprove

the level of documentation in this field the Västerbot¬

tenprovincial administration board and the Väster¬

bottenmuseumhave carriedoutaninventory project

in connection with theprovince’s 82 graveyards. The

article is illustratedby anumberof examples from

thisproject.

The Swedish graveyards’ regular ‘block’ layout

andsymmetricalsystemofpaths andtreeplantinggo backto regulations from the beginningof the 19th century. In the northern part of the country tree planting didnotbecomecommonuntil considerably

later. There the youngtreeswereoften taken from the adjacentwoods and forests, while maple-trees and poplarswere imported fromthe south of Sweden.

The monumentsand memorial stones etc. in the

churchyards illustrate the social structure in the parish district. The older graveyardscontain grave monuments tomembers of theupper-classes. Among

othersthere isacastironmonumentin Skellefteå that

wascast in 1864 at the Malmö foundry. One old-

fashioned type ofgrave is the underground grave chamber, and therearestillafew of these in existence in Umeå andLycksele. For those whowereless well offthere werethecommon graves — and withits

white wooden crosses the common grave area in

Skellefteå is areminder of the influenza epidemic

around the year 1920.

Well caredforgravel coveredgraves,surrounded bygraveedgingsorlow hedges,are a commontype of gravein Västerbotten. Theyareweeded and raked manually. In ordertofacilitatea morerational form

ofcareandmaintenance manyof these gravelcove¬

red graveshave been alteredso astobecome unified

areasofmowngrass.

The article also contains illustrations of funeral

chapels in both old andnewgraveyards and examples

of different waysof enclosinggraves.

Finally, the article draws attentiontothe need for deeper inventory studies, and forananalysis of the material, in ordertofacilitate, for the authorities who

are responsible for the care and preservation of

cultural monuments,theapplicationof the legislation

in this field thatwas introduced in 1989 and 1990.

Increasedknowledgeonthesubject ofthe cultural history ofgraveyards is needed throughout the whole

of Sweden. Somesuggestions for researchprojects:

variations in burial traditionsatdifferent times and in differentpartsof thecountry;the architectural histo¬

ry of funeral chapels; the history, throughout Swe¬

den, ofvegetation and planting in graveyards; the history and waysofspreading of different styles of

burialmonumentsand memorial stones etc.

Ut‘ti,

InteriöravBygdeåkyrkaned stjärnvalvavtegelfrån börjanav1500-talet.På östväggenresteravmålad skenarkitekturfrån1600- och 1700-

talochöveringången till sakristian HenrikvonWalthers begravningsvapen. FotoSune Jonsson1990.