Framställningen av Judas Iskariot: En förändringsprocess?

(1)

Framställningen av Judas Iskariot

-‐ En förändringsprocess?

_____________________________________________________

Författare: Hall, Christopher

Kurs: Religionsvetenskap 61-‐90

Delkurs 3

Examinator: Arvidsson, Stefan

(2)

ABSTRACT

The purpose of this essay is to identify the criticism that has been directed towards the traditional description of Judas Iscariot as a traitor. After a survey and analysis of the critical revisionists' arguments, a discussion follows regarding the possible effects this may have on future ways of describing Judas Iscariot.

Based on the results that have been elucidated, this essay concludes that the traditional description of Judas in recent times has been forced to endure fairly strong criticism. To summarize this criticism, the main argument raised by today’s revisionists consists of linguistic and historical phenomena. According to these Judas Iscariot has been subject to a, according to some, deliberate demonization; where he over time has become portrayed as more blameworthy. This representation has been rejected by the revisionists in favor of an alternative version, which instead emphasizes Judas as a faithful and obedient servant; the one closest to Jesus.

Another primary argument from the revisionists' is the misuse of the Greek verb paradidomi.

Based on this linguistic argument, Judas should be regarded as a (obedient) servant when he handed over Jesus, rather than a traitor. The motive behind Judas's actions is in this context considered to be good -‐ although this version did not become known and rewarded for the posterity; which probably explains why Judas's negative attributes all the way back since this era are fairly negative, and then developed in the same track.

Through this criticism, an alternative interpretation of the historical Judas Iscariot has been introduced. Based on the arguments that have been discussed in this essay, it is possible that we will eventually get to see this alternate interpretation given more legitimacy; but for the time being it seems rather unlikely that something so radically that a paradigm shift is imminent. As this discussion has intensified, combined with the increasing number of discoveries within this field that today are revealed, the revisionist critique, however, has gained more legitimacy -‐ something that probably may proceed for some time to come.

(3)

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1. INLEDNING

s.1

1.1 Introduktion s.1

1.2 Syfte och frågeställningar s.2

1.3 Metod och material s.3

1.3.1 Val av metod s.3

1.3.2 Material s.3

2. AVHANDLING

s.7

2.1 Återfinnandet av Judasevangeliet s.7 2.2 Tre huvudsakliga argument s.8 2.2.1 En orimlig utveckling och olikheter i kanons skildringar s.9 2.2.2 Felanvändandet av paradidomi s.14

2.3 Jesus eventuella medvetenhet och delaktighet i Judas planer s.17

3. DISKUSSION

s.22 3.1 Judas – Förrädare eller förrådd? s.22 3.2 Kritikens egentliga tillförlitlighet s.25 3.3 Att vänta framöver s.27

4. AVSLUTNING

s.32

KÄLLFÖRTECKNING

s.33

(4)

1. INLEDNING

I detta kapitel följer en introducerande beskrivning av det valda ämnesområdet, följt av syfte och frågeställningar.

1.1 INTRODUKTION

Judas Iskariot! Behöver det sägas två gånger? Få personer har genom historiens gång fått ett så säreget rykte som Judas. I folkmun har namnet i sig självt kommit att bli en synonym för de egenskaper som normalt tillskrivs Judas, huvudsakligen centrerat kring förräderi. Även inom litteratur, filmer och dylikt, uppstår inte sällan uttryck som ”en Judas”, i samband med förräderi, lömskhet och även ondska. Inte minst inom forskarvärlden har denna uppfattning varit rådande under en längre tid.

Även i Sverige görs anspelningar på denna framställning. En av de senare exemplifieringarna återfinns i en tv-‐reklam för en rekryteringsfirma, där anspelningar görs till Judas och Jesus, med slagorden: ”Fel rekrytering kan stå dig dyrt”.¹ Tillika är ”traitor” en av synonymerna till Judas i tidigare versioner av Oxford English Dictionary. Listan av exempel kan göras avsevärt mycket längre. Syftet i detta fall är dock enbart att betona den prägel som den traditionella Judasframställningen fått genom tidens gång. För trots att denna artikel kommer att ge förslag på hur denna framställning sannolikt kan komma att förändras över tid, är inte desto mindre den traditionella Judasframställningen som en ondsint förrädare fortfarande att betrakta som ett axiom för gemene man. I ljuset av nya upptäckter och forskningsresultat finns det dock skäl att ifrågasätta denna traditionella framställning.

Den traditionella Judasframställningen har sedan en tid tillbaka blivit föremål för tämligen omfattande kritik. En milstolpe i detta arbete var återfinnandet av det historiska Judasevangeliet; en text som i flera avseenden skiljer sig markant från den traditionella Judasframställningen. På senare tid har kritiken mot denna traditionella framställning intensifierats och den direkt banbrytande förändringsprocess som kom att ifrågasätta den traditionella bilden av Judas Iskariot tycks ha fått ytterligare vatten på kvarnen. Till detta kan vi sedermera fråga oss vilka konsekvenser detta kan komma att få ur ett

1 Reklamen lanserades 2011 av Tv4 på uppdrag av företaget Poolia.

(5)

religionsvetenskapligt perspektiv; och vilken legitimitet denna revisionistiska kritik egentligen kan hoppas på.

1.2 SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR

Syftet med denna uppsats är att kartlägga den kritik som kommit att riktas mot den traditionella framställningen av Judas Iskariot som en förrädare. Efter en kartläggning och analys av de kritiska revisionisternas argument, följer en diskussion gällande vilken eventuell inverkan detta kan komma att få för kommande framställningar av Judas. Utifrån ovanstående resonemang lyder denna artikels frågeställningar som följer:

1. På vilken grund är det möjligt att argumentera för att den traditionella framställningen av Judas Iskariot som en förrädare är missvisande?

2. Vilken inverkan kan dagens revisionisters kritik tänkas få för kommande framställningar av Judas Iskariot?

(6)

1.3 METOD OCH MATERIAL

I följande kapitel beskrivs val av metod, vetenskaplig grund samt det material och de författare som denna artikel utgår ifrån.

1.3.1 VAL AV METOD

Denna uppsats är en systematisk litteraturstudie. Med utgångspunkt i Bibelns² texter, kombinerat med en rad forskares presenterade resultat, följer en djupgående analys av texternas innehåll. I förhållande till uppsatsens syfte och frågeställningar följer sedermera en kvalitativ undersökning, vilken avser presentera och kritisera det material som denna uppsats utgår ifrån.

1.3.2 MATERIAL

Det material som ligger till grund för denna uppsats utgår ifrån forskningsresultat och upptäckter av de forskare och författare som presenteras nedan i detta kapitel. I de fall då paralleller dras till diverse perikop ur Bibeln, är det utifrån översättningen Bibel2000.

Danker, Frederick William & Bauer, Walter

A Greek-‐English lexicon of the New Testament and other early Christian literature (2000) Frederick William Danker var professor I nytestamentlig teologi och lexikograf inom nytestamentlig grekiska. Walter Bauer var teolog och även han lexikograf inom nytestamentlig grekiska.

Detta lexikon inom grekisk-‐engelska används som referens i samband med semantiska problem, gällande översättningen och etymologin bakom centrala ord och begrepp som har en central roll i denna uppsats; såsom t ex. översättandet av det grekiska verbet paradidomi.

2 Samtliga hänvisningar till Bibeln utgår ifrån Bibel2000

(7)

Ehrman, D. Bart

The lost gospel of Judas Iscariot – A new look at betrayer and betrayed (2006)

Bart D. Ehrman är professor I nytestamentlig teologi och innehar för närvarande titeln James A. Gray Distinguished Professor of Religious Studies vid University of North Carolina. Han är en av de ledande forskarna inom nytestamentlig exegetik och den tidiga kristna kyrkans framväxt och texter. Utöver detta har han publicerat över 25 böcker, varav några av dessa används som universitetslitteratur inom religionsvetenskap.

Evans, A. Craig

Fabricating Jesus – How Modern Scholars Distort the Gospels (2006)

Craig A. Evans är forskare och författare inom nytestamentlig exegetik. Hans främsta forskningsområden berör den historiske Jesus, den tidiga kristna kyrkan och tolkningen av tidiga kristna texter – huvudsakligen från den apostoliska eran.

Klassen, William

Judas: Betrayer or Friend of Jesus? (1996)

William Klassen är professor, teolog och författare till en mängd publikationer; främst inom nytestamentlig teologi. Han har undervisat i grekiska under 11 års tid och har genom åren tilldelats en rad titlar. Han har varit utnämnd som dekanus vid Interfaith Peace Academy.

Utöver detta har han även varit verksam som rektor för St. Paul’s College vid University of Waterloo.

Krosney, Herbert

The Lost Gospel of Judas – The Quest for the Gospel of Judas Iscariot. (2006)

Herbert Krosney är författare och filmskapare, utbildad vid Harvard University. Han har vunnit åtskilliga utmärkelser för sina många produktioner för National Geographic; vilka huvudsakligen kretsar kring samhällsfrågor och religiösa upptäckter.

(8)

Magnusson, Jörgen

Judasevangeliet – Text, budskap och historisk bakgrund. (2008)

Jörgen Magnusson är teologie doktor i religionshistoria. Hans främsta forskningsområde är gnosticism, den tidiga kristna kyrkan och den historiske Jesus. Han översätter texter från såväl grekiska som koptiska och har arbetat som professor vid Uppsala universitet samt Högskolan i Dalarna.

Meyer, Marvin

Judas: The Definite Collection of Gospels and Legends about the Infamous Apostle of Jesus.

(2007)

Marvin Meyer var professor inom religionsvetenskap. Han kom att bli känd främst via sina översättningar av en mängd texter rörande antik mysticism, den tidiga kristna kyrkan samt diverse gnostiska texter – främst Thomasevangeliet och Judasevangeliet: där Thomasevangeliet sedermera ingår i Nag Hammadi-‐biblioteket. Utöver sina många utmärkelser och positioner vid diverse universitet, författade han även en rad böcker, främst inom gnosticism.

Pagels, Elaine & King, Karen L.

Reading Judas-‐ The gospel of Judas and the shaping of Christianity (2007)

Elaine Pagels är professor inom religionsvetenskap vid Princeton University, där hon undervisar och forskar främst inom gnosticism och den tidiga kristna kyrkans historia. Hon är främst känd för sitt arbete med gnostiska evangelium och övriga gnostiska texter. Hon har även mottagit utmärkelsen MacArthur Fellowship för sin forskning.

Karen L. King är professor i religionsvetenskap och bedriver forskning inom huvudsakligen gnosticism och den tidiga kristna kyrkan. Hon har tidigare varit verksam som professor vid Harvard Divinity School, där hon som första kvinna erhöll den hedervärda Hollis Chair of Divinity.

(9)

Pyper, S. Hugh

Modern Gospels of Judas: Canon and Betrayal. Literature & Theology, Vol. 15, No. 2. (2001)

Hugh Pyper är professor I religionsvetenskap och arbetar främst med Bibelns kulturella och samtida inflytande i olika samhällen. Han har tidigare undervisat i religionsvetenskap, hebreiska och grekiska vid University of Leeds under 12 års tid; där han dessutom blev rektor för såväl School of Theology and Religious Studies som för School of Humanities. Utöver detta blev han utnämnd till biträdande direktör för Learning and Teaching Support Network´s Philosophical and Religious Studies Subject Centre. Idag arbetar han främst med översättning av antika texter.

Robinson, M. James

The Role of Judas & The Gospel of Judas -‐ About Judas: His name; did he betray Jesus? (2006) James Robinson är emiratus professor i religionsvetenskap vid Claremont Graduate University. Medlem av Jesus Seminar och en av de mest framträdande forskarna vid arbetet med texterna i Nag Hammadi-‐biblioteket. Hans främsta forskning ligger inom gnosticism och den tidiga kristna kyrkan.

(10)

2. AVHANDLING

I detta kapitel presenteras de forskningsresultat och upptäckter som ligger till grund för besvarandet av denna uppsats frågeställningar.

2.1 ÅTERFINNANDET AV JUDASEVANGELIET

1978 gjordes ett historiskt fynd som skulle komma att få mer än en och annan forskare att lyfta på ögonbrynen och vrida sig frenetiskt i sin skrivbordsstol. Ett fynd som drygt 1700 år tidigare redan gjort sig påmint, dock utan att ha tillåtits bestå för den efterkommande allmänheten.³ Ett fynd vars historia fram till dess restaurering och uppdagande för allmänheten skulle ta vilken cineast som helst med storm om den blivit filmatiserad – berättelsen är fängslande och den återges i utförliga beskrivningar av ett flertal forskare.⁴ Fyndet som beskrivs är det historiska Judasevangeliet, berättelsen om den omtalade lärjungen Judas Iskariot; mannen som förrådde Jesus – eller?

Bart D. Ehrman kallar Judasevangeliet för ett av de största historiska fynden på hela 1900talet. Han hävdar att det är den största upptäckten sedan Dödahavsrullarna och de gnostiska texterna från Nag Hammadi,⁵ vilket avslöjar en del. På tal om avslöjanden är detta fynd inte enkom fascinerande med anledning av att det handlar om den ökände och ständigt intressanta Judas Iskariot, utan tillika – och kanske huvudsakligen – på grund av dess tämligen banbrytande innehåll. Författaren till denna gnostiska och koptiskförfattade text från någonstans under de första två århundradena,⁶ ger i denna skildring en helt ny bild av den Judas vi känner idag, den lömska förrädaren som utelämnade sin herre och vän till myndigheterna där han gick sin ödesdigra död tillmötes. Istället får vi se en trofast tjänare, den enda som tilläts se hela sanningen om Jesus, innan han därefter i ledsam lydnad överlämnade sin herre till att försegla sitt öde och fullborda sin uppgift på jorden.

3 Meyer, M. (2007) Judas – The definitive collection of gospels and legends about the infamous apostle of Jesus, s.47

4 Se bl.a. Jörgen Magnussons (2008) redogörelse av återfinnandet av detta fynd, med en utförlig beskrivning av dess väg från den svarta marknaden till sin publicering för allmänheten i Judasevangeliet – Text, budskap och historisk bakgrund.

5 Ehrman, D. Bart (2006) The lost gospel of Judas Iscariot – A new look at betrayer and betrayed, s.113

(11)

Skildringen i Judasevangeliet har väckt en diskussion till liv bland nutidens forskare och den tidigare så självklara uppfattningen om Judas har på flera håll kommit att bli ifrågasatt. Det primära syftet i denna artikel är dock inte att ge en heltäckande redogörelse för Judasevangeliets innehåll och äkthet, detta arbete har med bravur bedrivits – och bedrivs än idag -‐ av föregående forskare.⁷ Istället kommer innehållet i Judasevangeliet närmast att fylla ett kompletterande syfte tillsammans med en rad övriga argument som belysts av föregående forskare, i hopp om att uppdaga på vilken grund dagens revisionister avser förändra den traditionella Judasframställningen – och om dessa argument är att betrakta som tillförlitliga.

För att skapa en begriplig och relevant diskussion, kommer de mest centrala inslagen i nutidens polemik att diskuteras; detta med utgångspunkt i de allra tidigaste skildringarna från apostlatiden, fram till idag.

2.2 TRE HUVUDSAKLIGA ARGUMENT

Bland de försök som idag görs till att förändra den traditionella Judasframställningen går det naturligtvis inte att förbise den inverkan som återfinnandet av Judasevangeliet fått, i synnerhet med tanke på att dess budskap motsäger just den traditionella framställningen.

Detta till trots vore det dock aningen naivt att ställa enbart detta evangelium som en motpol till övriga källor som bidragit till uppkomsten av den traditionella uppfattningen. Sedermera har ytterligare ett flertal argument utvecklats, vilka kommer att behandlas i det som följer.

Anmärkningsvärt är att praktiskt taget samtliga försök till att återupprätta Judas (enligt dessa – misskrediterade) ställning lägger tonvikt på mer eller mindre samma aspekter. Om detta bör ses som en styrka eller en svaghet får förbli osagt. Å ena sidan kan det betraktas som en styrka såtillvida att de, oberoende av varandra, genom sin forskning kommit fram till snarlika slutsatser. Å andra sidan vore det naivt att anta att dessa inte i viss utsträckning kommit att bli påverkade av varandra och därmed eventuellt, aningen slarvigt uttryckt, hittat vad de letat efter.

7 Bland dessa forskare bör det arbete som bedrivits av Marvin Meyer, Bart D. Ehrman, Herbert Krosney, William Klassen, Elaine Pagels, Karen L. King och Jörgen Magnusson betonas.

(12)

Här presenteras sålunda tre argument som blivit särskilt uppmärksammade i den polemiska diskussion som förs gällande Judas Iskariot och kontroversen om hans roll i samband med Jesu korsfästelse.

1. En orimlig utveckling

2. Olikheter i kanons framställningar

3. En felaktig tolkning av det grekiska verbet Παραδíδωμι (paradidomi)

2.2.1 EN ORIMLIG UTVECKLING OCH OLIKHETER I KANONS SKILDRINGAR

För att skapa en dels översiktlig, dels begriplig, bild av hur framställningsprocessen fortskridit riktar vi inledningsvis blicken mot några av de allra första källorna – kanons evangelister. I de fyra evangelier som ingår i Nya testamentet ges de första skildringarna av Judas Iskariot.

Med andra ord är det i dessa evangelier som den traditionella Judasframställningen har sitt ursprung, även om vi kommer att se att dessa skildringar ska komma att utvecklas under tidens gång. Men redan innan vi ger oss in på hur efterkommande källor kommit att sätta sina avtryck på historien, ställs vi inför en påtaglig problematik – de kanoniserade evangelierna ger inte en entydig bild. De fyra evangelisterna skriver följande om Judas:

Markusevangeliet: ”Men Judas Iskariot, en av de tolv, gick till översteprästerna för att förråda honom. De blev glada och lovade att ge honom pengar. Och han sökte efter ett lämpligt tillfälle att förråda Jesus.”⁸

Matteusevangeliet: ”Då gick en av de tolv, han som hette Judas Iskariot, till översteprästerna och sade: ”Vad vill ni ge mig om jag utlämnar honom åt er?” De räknade upp 30 silvermynt åt honom. Från det ögonblicket sökte han efter ett lämpligt tillfälle att utelämna honom.”⁹

Lukasevangeliet: ”Nu närmade det sig det osyrade brödets högtid, som kallas påsk.

Översteprästerna och de skriftlärde sökte efter bästa sättet att röja honom ur vägen – de var rädda för folket. Men satan for in i Judas, som kallades Iskariot och som var en av de tolv.

Han gick till översteprästerna och officerarna i tempelvakten och talade med dem om hur

8 Mark. 14:10-‐11, Bibel2000

9 Matt. 26:14-‐16, Bibel2000

(13)

han skulle kunna utlämna Jesus åt dem. De blev glada och erbjöd honom pengar. Han gick med på deras anbud och sökte ett tillfälle att utlämna honom utan att folket var med.”¹⁰

Johannesevangeliet: ”De hade samlats till måltid, och djävulen hade redan ingett Judas, Simon Iskariots son, att förråda Jesus. Jesus visste att Fadern hade lagt allt i hans händer och att han hade utgått från Gud och nu återvände i Gud. Han steg upp från bordet, tog av sig manteln och band en handduk om livet. Sedan hällde han vatten i tvättfatet och började tvätta lärjungarnas fötter och torka dem med handduken som han bundit om sig.”¹¹

Markusevangeliet, som dateras till omkring år 70 e. Kr, är det som normalt klassas som det första (äldsta) av kanons evangelier.¹² Av denna anledning förefaller det vara rimligt att börja analysen med Markus skildring även i fallet Judas. Och det vi kan utläsa genom ovanstående perikop från Markusevangeliet är att Judas överlämnar Jesus till myndigheterna, men avsikten till detta förblir dold.¹³ I Matteusevangeliet å andra sidan, som anses ha skrivits först ett decennium senare,¹⁴ beskrivs Judas som en ondsint man som förråder Jesus för pengar, varpå han begår självmord efter att ha erkänt sin skuld. Han förefaller dock åtminstone vara tämligen ångerfull. I Lukasevangeliet kungörs det att avsikten bakom Judas handling låg i att djävulen uppbringat honom till att göra det, medan i Johannesevangeliet blir Judas ondskan personifierad och av Jesus benämnd som en djävul.¹⁵

Under tidens lopp växer den numera traditionella bilden av Judas fram allt tydligare. Meyer och andra forskare visar att utvecklingen fortlöpt i en liknande anda ända fram till vår tid;

framställningen som successivt växt fram har utmålat Judas som allt mer klandervärd.¹⁶ Och med utgångspunkt i det faktum att de olika skildringarna av Judas påvisar ett så pass stort mått av olikheter redan under de decennier då kanons evangelier författades, förefaller det kanske inte vara ett orimligt antagande att även efterkommande skildringar kan ha kommit

10 Luk. 22:1-‐6, Bibel2000

11 Joh. 13:2-‐5, Bibel2000

12 Se bl.a. Meyer, M. (2007) Judas – The definitive collection of gospels and legends about the infamous apostle of Jesus, s.89

13 Efter sin handling uppges Judas ha erbjudits pengar, inte i omvänd ordning som i Matteus skildring.

14 Meyer, M. (2007) Judas – The definitive collection of gospels and legends about the infamous apostle of Jesus, s.101

15 Joh. 6:70, Bibel2000 Men enligt Löfstedt 2009.71 identifieras Judas här som självaste Djävulen.

(14)

att bli föremål för en viss överdrift. Meyer,¹⁷ Klassen,¹⁸ Krosney¹⁹, Magnusson,²⁰ m.fl. ger i sina samlade utsagor ett tämligen entydigt svar: Judas har blivit föremål för en direkt felaktig framställning. Magnusson skriver i sina kommentarer till Judasevangeliet, efter en utförlig beskrivning av övriga källors framställningar, att följa framställningen av Judas under tidens gång är att läsa direkta groteskerier.²¹ Dock kan det vara väsentligt att fråga sig om evangelisterna hade som mål att göra objektiv historieskrivning eller historia med teologisk tolkning.

Kanske är det ett alltför djärvt antagande att Judasframställningen skulle vara felaktig enkom med anledning av att kanons evangelier påvisar en avsaknad av entydighet. Men i proportion till de skildringar som ges av efterkommande källor får däremot detta antagande en avsevärt mycket större legitimitet. En sak står dock klart: Den traditionella framställningen av Judas skiljer sig inte anmärkningsvärt mycket från de framställningar som Lukas och Johannes gör;

där den sistnämnda är den som går längst i sin kritik gentemot Judas. Litteraturen under följande decennier och århundraden fortsätter i enlighet med det som Meyer kallar för demoniseringen av Judas.²² Vi återfinner även texter som inte ingår i kanon, men som har sitt ursprung i ungefär samma tidsepok som de kanoniska evangelierna, vilka ger snarlika skildringar av Judas som den som förrådde Jesus. Väsentligt att tillägga i detta avseende är att dessa författare sannolikt haft tillgång till de redan befintliga evangelierna, på samma sätt som en del hävdar att de olika evangelisterna troligen haft tillgång till föregångarens/föregångarnas material (Markus undantaget).²³ Värt att tillägga är dock att inte alla är överens om att Lukas skulle ha haft tillgång till Matteusevangeliet, eller att Johannes hade tillgång till Matteus-‐ och Lukasevangeliet. Således förefaller det dock föga förvånande att samtliga av dessa verk innehåller liknande skildringar, vilka sannolikt präglats av ett likartat tankesätt eller allmänna axiom som varit påtagliga under perioden för texternas uppkomst. Med detta i åtanke kan den moderna framställningen av Judas snarast

17 Meyer, M. (2007) Judas – The definitive collection of gospels and legends about the infamous apostle of Jesus.

18 Klassen, W. (1996) Judas: Betrayer or friend of Jesus

19 Krosney, H. (2006) The lost gospel – The Quest for the Gospel of Judas Iscariot

20 Magnusson, J. (2008) Judasevangeliet – Text, budskap och historisk bakgrund

21 Magnusson, J. (2008) Judasevangeliet – Text, budskap och historisk bakgrund, s.87

För vidare läsning inom just denna fråga, läs: Roukema, R. (2010) The Historical Setting of the Gospel of Judas and its Presentation to the Wider Public.

(15)

ses som en naturlig konsekvens av ovan beskrivna förlopp, eftersom den negativa framställningen av Judas redan i ett tidigt skede var allmänt vedertagen, för att därefter komma att utvecklas.

Sedermera fortlöper utvecklingen, och personen Judas framställs i allt mer detaljerade beskrivningar som en förkastlig gestalt. En av de äldsta skildringarna, efter de kanoniska evangelierna det vill säga, är gjord av Papias, en man som med tiden kom att bli särskilt tongivande. Papias bidrar starkt till skapandet av den moderna framställningen av Judas genom sitt fördömande av Judas i Expositions of the Sayings of the Lord från omkring 100-‐

125 e kr.²⁴ I denna text blir Judas utpekad som en förrädare och en icke troende, som därför aldrig skall få se eller träda in i Guds kungadöme. Vidare ger han en utförlig skildring av Judas som en vanställd gestalt med svullna ögon, plågad av livet, som slutligen begår självmord.

Platsen för självmordet ska därefter ha blivit nästintill omöjligt att besöka på grund av den obeskrivliga stank som Judas kropp frambringat.²⁵

I en annan text, Gospel of Nicodemus (eller Acts of Pilate), sannolikt från mitten av 300talet, adderas ytterligare detaljer i fråga om Judas självmord²⁶. I denna skildring beskrivs det hur Judas, ångerfylld av sitt förräderi, letar efter ett rep genom vilket han kan hänga sig själv (likt Matteus beskrivning). I samband med detta lättar han sitt hjärta för sin fru som för tillfället står och tillagar en kyckling. Hustrun i sin tur uppger för Judas att han inte har någonting att frukta trots sitt förräderi, eftersom Jesus inte kan uppstå från de döda för att straffa honom, lika lite som hennes döda kyckling som tillreds skulle kunna resa sig upp och börja prata. I samma ögonblick reser sig kycklingen upp, fäller ut sina vingar, och ger ifrån sig ett högt läte;

därefter går Judas ut och hänger sig själv.²⁷ I annan kristen litteratur är porträtteringen av Judas ganska snarlik överlag. Ytterligare några berättelser uppger att Judas förräderi mot Jesus ska ha inletts redan som barn, där Satan sägs ha intagit hans kropp redan som liten.

Vidare finns det även skildringar som utvecklar berättelsen om Judas ytterligare några steg,

(16)

såsom den i Gyllene legender, en samling helgonlegender från 1200talet – där en parallell dras till den grekiska berättelsen om Oidipus²⁸. I denna text uppges Judas ha mördat sin far för att kunna äkta sin mor. Med andra ord har utvecklingen tagit mer än ett och två steg, i förhållande till de skildringar som ges i kanons evangelier.

Analysen av var framställningarna av Judas har sitt ursprung, hur tillförlitliga källorna är, exakt hur framställningarna kommit att utvecklas, osv., går att utveckla långt mer än vad som här gjorts. Denna övergripande beskrivning syftar i detta avseende enkom till att skapa en förståelse för hur framställningen av Judas redan i ett tidigt skede tog en tydlig riktning.

Anmärkningsvärt är dock att samtliga texter från de första två till tre århundradena²⁹ och ända fram till antiken och senantiken praktiskt taget (om inte fullständigt) dragit åt ett och samma håll – Judas person och handlingar beskrivs som allt mer klandervärda och ondsinta.

Här bör vi dock fråga oss vad dessa författare hade för syfte med sina framställningar. Av vilken anledning skulle författarna till kanons evangelier, eller de efterkommande skribenterna för den delen, svartmåla Judas? Att utvecklingen fortskridit i en minst sagt ogynnsam riktning för Judas står ganska klart, men om detta handlar om någon form av konspiratorisk agenda torde det väl rimligtvis finnas skäl för detta. Meyer betonar det faktum att de kanoniska evangelierna alltid placerar Judas sist bland de tolv lärjungarna³⁰ [i beskrivningarna av dessa].³¹ Detta till trots är det tydligt att Judas ställning med största sannolikhet varit tämligen framstående; dels för att han var deras kassör och därmed pengaansvarig, men inte minst för att han vid den sista måltiden hade hedersplatsen intill Jesus.³² För de konspiratoriskt lagda förefaller detta vara en väsentlig aspekt att beakta, eftersom det låter som en paradox – varför skulle dessa personer vilja svartmåla Judas om de var medvetna om att han inte förrådde Jesus? Eftersom det inte nödvändigtvis är tal om något missförstånd, utan en demonisering som Meyer benämner det, torde det ju trots allt handla om ett medvetet agerande för att svartmåla Judas. Så av vilken anledning skulle

28 Klassen, W. (1996) Judas: Betrayer or friend of Jesus, s.109

29 Bland de texter som blivit uppmärksammade och fått gehör, det vill säga.

31 Jämför med Martin Luthers försök att placera Jakobsbrevet sist i Nya Testamentet, med anledning av sitt ogillande av dess innehåll (som såg ut att stå i konflikt med bl.a. Paulus budskap genom t ex Romarbrevet).

32 Hedersplatsen, d.v.s. platsen vid Jesu vänstra sida. Se Klassen, W. (1996) Judas: Betrayer or friend of Jesus, s.154

(17)

dessa vilja svartmåla Judas, om de inte vore övertygade om att han gjort sig förtjänt av det?

Det enda alternativ som återstår för revisionisterna är att lärjungarna och efterkommande skribenter faktiskt ansåg att Judas förrådde Jesus och därigenom gjorde sig förtjänt av att framhållas som klandervärd, men att de helt enkelt hade fel.

2.2.2 FELANVÄNDANDET AV PARADIDOMI [Παραδíδωμι]

Så här långt kan vi konstatera två saker. För det första: den traditionella Judasframställningen har sina rötter ända sedan det första århundradet, där bilden av Judas var tämligen negativ. Därefter fortskred utvecklingen i samma anda och beskrivningarna blev allt mer utförliga, såväl som mer fördömande. För det andra: de försök som idag görs i syfte att ge Judas upprättelse lägger särskild tonvikt på olikheterna emellan de olika källorna, samt det faktum att bilden av Judas tämligen omgående kom att bli allt mörkare. Och i detta avseende kan kritiken vara befogad, då de källor som skrevs senast ger mer detaljerade beskrivningar. Således blir vi nödsakade att fråga oss vad dessa författare, som ju levde betydligt senare än såväl Judas som författarna till de kanoniserade evangelierna, visste som de författare som föregick dem inte visste. Hur var det möjligt att de som levde närmre inpå Judas och de händelser som ägde rum ger sken av att ha vetat mindre (genom mindre utförliga beskrivningar) än de som kom i efterhand, vilka ger betydligt mer utförliga skildringar? Återigen får vi dock fråga oss om dessa hade för avsikt att skriva historia, eller om de hade någon annan agenda.

Låt oss nu fokusera på det sista, och kanske mest framträdande, av de tre huvudsakliga argument som ingår i dagens polemik. Detta argument fokuserar på tolkningen av det grekiska verbet paradidomi [Παραδíδωμι]

Den traditionella, och fortfarande rådande, uppfattningen är att Judas förrådde Jesus genom att utlämna honom till hans fiender för att därefter bli korsfäst. Revisionisterna å andra sidan ser inte utlämnandet/överlämnandet som synonymt med ett förräderi. Men innan vi går vidare med kontroversen gällande överlämnande kontra förräderi, så stöter vi på en paradox som för visso är ett teologiskt dilemma, men som likväl ter sig vara relevant även i detta avseende. Paradoxen handlar om Jesu korsfästelse, oavsett om det handlar om ett

(18)

(värdeneutralt) överlämnande, eller ett (värdeladdat) förräderi. Nya testamentet beskriver utförligt Jesu syfte på jorden: han kom för att dö för mänskligheten, som därigenom fick förlåtelse för sina synder; detta var hans öde och mening. Om det nu var så att Jesus skulle dö, om det ingick i Guds plan, om det var predestinerat, hur kan personen som bidrar till att detta möjliggörs (dvs. Judas) framhållas som klandervärd? (Jfr Luk 22:22). Denna problematik uppmärksammas även av bland annat Klassen³³ och Robinson,³⁴ som anser att fördömandet av Judas i förhållande till Jesu uppdrag helt enkelt inte går ihop.³⁵

Så, åter till kärnan i detta kapitel – användandet och översättandet av verbet paradidomi.

Trots att gemene man ser det som en självklarhet att Judas förrådde Jesus genom att utlämna honom åt myndigheterna, är det inte lika självklart vari detta förräderi består; och med utgångspunkt i de olika försök som gjorts åt att upprätta Judas ställning proklameras det tydligt att många av dagens forskare vill framhålla att det rör sig om ett stort missförstånd och att den allmänna bilden av Judas är direkt felaktig. Detta görs sedermera med hänvisning till etymologiska förklaringar.

En av de forskare som gjort ett tydligt ställningstagande för den revisionistiska tolkningen är Jörgen Magnusson. I hans kommentarer till Judasevangeliet kungör han sin åsikt om att utvecklingen i Judasframställningen är, som tidigare nämnt, direkt grotesk.³⁶ Ur språklig synvinkel fördömer han framställningen av Judas som en förrädare, genom att åberopa en avsaknad av hållbara argument som styrker denna teori. Han uppger att en starkt bidragande faktor till att den traditionella Judasframställningen slagit rot har sitt ursprung i en feltolkning av verbet paradidomi. Han hävdar att detta ord inte bör översättas med att förråda, vilket traditionellt varit den allmänna översättningen (åtminstone när det skrivs i samband med Judas), utan snarare att överlämna. Ett alternativ hade varit att översätta verbet med att utlämna, men även detta ord anser han ha en negativ klang. Han betonar även att en översättning till att förråda inte stämmer överens med något av de exempel som tas upp i kanons olika skildringar av Judas, ordet passar helt enkelt inte in. Och Magnusson är inte ensam om att framhålla Judas säregna position vid användandet av paradidomi. Han påpekar även att det mest auktoritativa lexikonet för nytestamentlig grekiska sedan år

33 Klassen, W. (1996) Judas: Betrayer or friend of Jesus, s. 80

34 Robinson, M. J. (2006) http://www.religioustolerance.org/gospj3.htm Hämtat: 2012-‐05-‐15

35 Till detta bör det dock sägas att diskussionen kan utvecklas betydligt mer än vad som här görs.

(19)

2000³⁷ helt enkelt har strukit ordet betrayer som översättningsalternativ till paradidomi.³⁸ Däremot är ordet paradidomi tämligen snarlikt prodidomi, varpå det sistnämnda däremot bör översättas med att förråda. I sin analys öppnar Magnusson för möjligheten av en förväxling emellan dessa ord. Trots att detta argument om en förväxling kan förefalla aningen långsökt så är resonemanget i sin helhet korrekt.³⁹ Även William Klassen lägger i sitt försök att återupprätta Judas ställning stor tonvikt vid översättandet av detta ord. Hans tes centreras kring att kristendomens tvåtusen år långa historia bygger på, och har kontinuerligt utvecklats i enlighet med, en felöversättning; detta har sedermera fått den olyckliga konsekvensen att Judas blivit utmålad som Jesu förrädare.⁴⁰

Även Marvin Meyer betonar att verbet paradidomi bör översättas med att överlämna;⁴¹ han styrker vidare sitt argument genom att dra paralleller till andra perikop där detta ord används. De kanske mest framträdande är från Romarbrevet 8:31 där Paulus beskriver hur Gud överlämnar (paredôken, från paradidonai/paradidomi) sin son för mänskligheten, samt från Galaterbrevet 2:20 där Paulus beskriver hur Jesus överlämnade sig (paradontos, från paradidonai/paradidomi) för just Paulus skull. I inget av fallen skulle en översättning av paradidomi till förråda passa in; och Meyer betonar att ordet åsyftar ett överlämnande (eg.

till en statlig myndighet) varpå ordet därigenom bör betraktas som värdeneutralt.⁴² Även i Pagels & Kings kommentarer till Judasevangeliet utvecklas detta resonemang och slutsatsen är även i detta fall att Judas tillskrivna roll som en förrädare inte går ihop.⁴³ Ytterligare ett argument som såväl Meyer⁴⁴ och Klassen⁴⁵ betonar, är att paradidomi i Nya Testamentet praktiskt taget aldrig blivit översatt med att förråda, med undantag av när det skrivits i samband med skildringarna av Judas, då det istället alltid blivit översatt med att förråda.

37 Det lexikon som Magnusson åsyftar är Danker, F. W. & Bauer, W. (2000) A Greek-‐English lexicon of the New Testament and other early Christian literature.

39 Prodidomi används bland annat i Lukasevangeliet i samband med berättelsen om Judas. Se Magnusson, J.

(2008) Judasevangeliet – Text, budskap och historisk bakgrund, s.103

40 Klassen, W. (1996) Judas: Betrayer or Friend of Jesus? ,s.56

43 Pagels, E. & L. King, K. (2007) Reading Judas-‐ The gospel of Judas and the shaping of Christianity, s.59

45 Klassen, W. (1996) Judas: Betrayer or friend of Jesus, s.65

Framställningen av Judas Iskariot: En förändringsprocess?