Att som biståndsbedömare möta, pröva och bedöma äldres behov

Att som biståndsbedömare

möta,

pröva och bedöma äldres behov

En förberedande studie till projektet,

Bistånd

−

från förfrågan till verkställande

GR 001117

Monica Nordström, projektledare Anna Dunér, projektassistent

Innehållsförteckning

Bakgrund _____________________________________________________ 3 Planeringsstudien ______________________________________________ 4

Strategier för insamling av data i projektet, Bistånd - från förfrågan till verkställande _________________________________________________ 5

Metodiska överväganden ______________________________________ 5 Metodiska ställningstaganden___________________________________ 6 Etiska överväganden __________________________________________ 6 Etiska ställningstaganden ______________________________________ 7 Tillgång till fältet ____________________________________________ 7

Det sociala omsorgsarbetets innehåll - några resultat från

planeringsstudien_______________________________________________ 8

Ansökningsförfarandet _________________________________________ 8 Hembesöket __________________________________________________ 9 Behovsbedömningens Interaktioner _______________________________ 9 Olika är faktiskt olika – en sammanfattande diskussion ______________ 10

Att synliggöra det sociala omsorgsarbetets innehåll –förslag till

Bakgrund

Våren 2000 fick vi ett planeringsanslag från Vårdalstiftelsen för att pröva och utveckla metodiskt och etiskt relevanta datainsamlingsstrategier vad gäller det första mötet mellan äldre sökande och myndigheten. Det är biståndsbedömarens handlande som står i centrum i planeringsstudien. I kommande studie kommer vi förutom att fokusera på det första mötet också att undersöka de olika led och de skilda aktörer som är involverade i verkställandet av myndighetsutövningen inom den kommunala äldreomsorgen. Syftet är här att studera de formella och informella interaktioner som äger rum mellan sökande, dennas närstående och myndigheten. Denna studie beräknas starta under senhösten år 2000 och pågå under minst ett år.

Denna rapport innehåller en beskrivning av planeringsstudien och de erfarenheter vi gjort inför den kommande studien. Vidare innehåller den några resultat som vi så att säga fick på köpet när vi provade olika datainsamlingsstrategier. Dessutom diskuterar vi hur observationer, intervjuer och dagboksskrivande skulle kunna användas i det sociala omsorgsarbetet för att synliggöra arbetets innehåll.

Äldre personers rätt till bistånd är en lagstadgad rättighet. Bakom detta politiska beslut ligger tanken om de äldres rättssäkerhet och en rättvis fördelning av resurserna. Trots denna avsikt förekommer det i den kommunala äldreomsorgens praktik stora lokala variationer (Sundström; Cronholm 1988, Rönnbäck; Lindelöf 1996, 2000). Att det är betydande skillnader mellan kommunernas utbud av tjänster liksom fördelningen av den hjälp äldre personer får trots att deras hjälpbehov förefaller likvärdiga, väcker många frågor och tankar. Har kommunerna olika regler för liknande bistånd? Gör biståndsbedömarna olika bedömningar trots att ärendena är lika? Påverkar biståndsbedömarnas yrkesutbildning hur de gör sina bedömningar? Får de äldre som kan tala väl för sig eller har någon som är bra på att företräda dem mer hjälp? Har de äldre svårt att uttrycka sina behov av hjälp så att biståndsbedömarna får fel eller för lite underlag för sina beslut? Inverkar andra personers synpunkter och bedömningar t ex anhörigas och sjuksköterskornas på hur beslutet blir?

Det finns säkert många anledningar till att biståndet ser olika ut och att den hjälp de äldre får varierar. Inte sällan påverkar flera faktorer varandra, vilket kan göra att skillnaderna blir än större. Oavsett grunden till skillnaderna måste en utredning enligt socialtjänstlagen göras av en myndighetsperson, en biståndsbedömare. I utredningen skall de äldres behov av hjälp prövas och bedömas i förhållande till om deras behov kan tillgodoses på annat vis. Om

sedan beslutet rättsligt kan överklagas eller ej beror på hur beslutet är fattat, som ett bistånd enligt § 6F och § 6G.

Vad som är intressant i detta sammanhang är hur biståndsbedömarna hanterar de förfrågningar som inte leder till en utredning och hur de äldre eller andra personer som söker hjälp för dem hänvisas vidare eller avvisas. Inte minst är det viktigt att undersöka hur biståndsbedömaren iscensätter en utredning och vilka arbetsmetoder hon använder sig av i myndighetsutövningen.

I analysen av de data vi samlade in under den nedan beskrivna planeringsstudien fann vi följande förhållande som intressanta att lyfta fram, ansöknings-förfarandet, hembesöket samt behovsbedömningens interaktioner. Ett annat förhållande som vi här inte närmare kan gå in på, p.g.a. för lite material var budgetansvaret. Detta var ett förhållande som ständigt återkom i diskussionerna med biståndsbedömarna. Vem i linjeorganisationen som budgetansvaret delegerats till skilde sig mellan de olika stadsdelarna. I vissa stadsdelar hade biståndsbedömarna budgetansvaret, i andra stadsdelar hade ledningen det. Det krävs därför fler informanter än biståndsbedömarna för att få relevanta data kring detta förhållande. Vi menar att till vem budgetansvaret är delegerat säkerligen inverkar på beslutsprocessen och kommer att undersöka det närmare i den kommande studien.

Planeringsstudien

Planeringsstudien genomfördes som sagts under våren 2000. I denna deltog sju biståndsbedömare från fyra av sex stadsdelar på Hisingen i Göteborg. Hisingen valdes för att distriktet är heterogent avseende den äldre befolkningen. Distriktet innefattar både landsbygd och storstad. På Hisingen finns också stadsdelar med bra och dålig ekonomi. Dessutom är de sociala skillnaderna stora mellan invånarna i stadsdelarna och invandrartätheten varierar betydligt (Göteborgsregionens kommunalförbund 1999). En annan anledning till att Hisingen valdes ut för planeringsstudien var att den kommunala äldreomsorgen där är organiserad på olika vis. Där förekommer såväl sammanhållen som uppdelad organisation, två förvaltningsformer som i dag är lika vanligt förekommande (Socialstyrelsen 99:6).

Planeringsstudien innefattade två delmoment, utprövning av datainsamlings-strategier samt en träff för erfarenhetsutbyte mellan deltagarna i studien och forskarna. I samband med detta gjordes en gruppintervju kring tillträde till fältet. Tre insamlingsstrategier prövades, observation, dagboksanteckningar och intervjuer. I två stadsdelar genomfördes sex observationer, två intervjuer gjordes i en annan stadsdel och i den fjärde stadsdelen skrev två biståndsbedömare dagboksanteckningar. Vid erfarenhetsträffen presenterades de preliminära resultaten muntligt för deltagarna. Resultaten utgör också underlag för en

fortsatt dialog kring det första mötet mellan de äldre sökande och biståndsbedömaren inom ramen för en FoU-cirkel arrangerad av FoU i Väst. Strategier för insamling av data i projektet, Bistånd - från förfrågan till verkställande

Metodiska överväganden

Observationer användes för att studera tre biståndsbedömare på deras kontor i två dagar. Under observationstiden gjordes kontinuerliga anteckningar. Dessa skrevs ut och sändes tillbaka till berörd biståndsbedömare. Genom observationen erhöll vi information/data om hur biståndsbedömaren tog emot ansökningar om bistånd och hur dessa hanterades. Detta gällde såväl vid den första kontakten som vid det efterföljande hembesöket eller vårdplaneringen. Vad vi däremot inte fick information om genom observationerna var hur biståndsbedömaren tänkte kring behovsbedömningen och vilka vägval och prioriteringar de gjorde för att fatta sitt beslut. Erfarenheterna av observationerna är positiva och vår närvaro upplevdes inte som störande av deltagarna. Tvärtemot framhöll samtliga biståndsbedömare att såväl själva observationen som den skriftliga dokumentationen gav upphov till eftertanke och reflektion.

Det är troligt att biståndsbedömarna under observationen var mer observanta på sitt beteende och sin handläggning av ärendena. Detta kan vi emellertid inte uttala oss om, då vi inte har någon möjlighet att studera biståndsbedömarnas agerande utan att någon person är närvarande. Vi tror emellertid inte att effekterna av vår närvaro påverkar de äldre sökande i negativ riktning. Inte heller anser vi att de data vi får fram genom observationerna blir mindre tillförlitliga än vid exempelvis intervjuer. Den skevhet som kan uppkomma tar sig bara olika uttryck, vad gäller intervjuer blir det utsagor som kan vara förskönande eller önskning om lämpligt beteende.

Dagboksanteckningar som strategi för insamling av data visade sig inte falla väl ut. Det var två biståndsbedömare som skrev dagbok under fem dagar. Vårt önskemål var att fem ärenden skulle beskrivas. Det visade sig dock att detta var svårt att hinna med för biståndsbedömarna. Trots att båda var mycket positiva till sitt deltagande fick vi endast in anteckningar från en av dem inom utsatt tid. Den andra dagboksanteckningen lämnades så småningom. Även här framhöll deltagarna att dagboksskrivandet gav upphov till eftertanke och reflektion.

Två biståndsbedömare intervjuades. Även intervjuer som en möjlig strategi för insamling av data är positiv. Det var lätt att få biståndsbedömare att delta och erfarenheten i efterhand är att även intervjuerna skapade möjlighet till reflektion och eftertanke. Genom intervjuerna fick vi information om hur

bistånds-bedömarna tänkte kring sina bedömningar och de vägval och prioriteringar de gjorde.

Metodiska ställningstaganden

Resultaten från planeringsstudien gör att vi i huvudstudien kommer att kombinera observationer och intervjuer. Observationer för att fånga det första mötet mellan de äldre sökande och biståndsbedömarna. Och intervjuer för att få veta vilka vägval och prioriteringar biståndsbedömarna gör när de fattar sina beslut. Vi kommer också att använda intervjuer för att studera överensstämmelse mellan olika aktörernas upplevelser av behovsbedömningen och bedömnings-situationen liksom själva verkställandet. Insamlade data från observationen och intervjuerna med biståndsbedömarna i samband med denna kommer i analysen att ställas mot den information vi får genom att intervjua de äldre, deras anhöriga och andra personer som är involverade.

Etiska överväganden

Flera forskare pekar på äldreomsorgen som ett etiskt laddat område. Gunilla Silfverberg (1999) nämner i sin bok ”Praktisk klokhet. Om dialogens och dygdens betydelse för yrkesskicklighet och socialpolitik” bl a omsorgsforskarna Rosmari Elisasson-Lappalainens och Marta Szebehelys forskning inom ramen för projektet ”Äldreomsorgens vardag och villkor”. Sambandet mellan etik och socialpolitik har där blivit tydliggjort.

Silfverberg skriver vidare om förekomsten av etiskt betingad stress inom äldreomsorgen. Hon pekar framförallt på vårdbiträdenas arbetssituation, de som är satta att jämka samman kraven från pensionärerna med organisationens och de överordnades krav. Vem kan ställas ansvarig för ett mindre omsorgsfullt utfört arbete, som kan bli följden av minskade resurser och minskad tid för arbetets utförande?

Samma etiska dilemma gäller också biståndsbedömaren menar Nordström (1998) och lyfter fram konflikten mellan att vara myndighetutövare och tillgodose de äldres behov och samtidigt organisera omsorg utifrån verksamhetens regler och krav. I de data vi erhöll under planeringstudien nämner en av biståndsbedömarna att vid konflikt mellan de äldres behov och verksamhetens resurser kommer alltid de äldres behov först. Vi är inte övertygade om att det förhåller sig så, utan är snarare benägna att tolka det som att de bedömningar som görs anpassas efter tillgängliga resurser.De ekonomiska åtstramningarna och verksamhetens krav är en process som utvecklats under lång tid. Som anställd arbetar man med dessa regler och normer dagligen. De blir en självklarhet som kan leda till ett oreflekterat och omedvetet handlande i beslutsprocessen.

Bl a i skenet av detta är det en intressant forskningsuppgift att studera de sociala processer i kommunernas förvaltningar som ”jämkar samman” å ena sidan ett växande eller konstant hjälpbehov med å andra sidan hårdare prioriteringar inom offentligt finansierad äldreomsorg.

Etiska ställningstaganden

Det urvalsförfarande och de datainsamlingsstrategier som arbetats fram under planeringsstudien har även begrundats ur etisk synvinkel. Då det inte för samhällsvetenskapen finns något etiskt råd för prövning av projekt såsom inom den medicinska vetenskapen, har vi fått hitta andra vägar att tackla de etiska frågeställningarna.

Enligt Hermerén (1992) bör de av HSFR´s antagna forskningsetiska principerna i humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning följas i den här typen av studie, där forskare och uppgiftslämnare respektive undersökningsdeltagare direkt konfronteras med varandra. Dess fyra allmänna huvudkrav på forskningen, informationskravet, samtyckekravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet, har samtliga uppfyllts i planeringsstudien. Under planeringsstudien skrev vi som forskare också under samma försäkran om tystnadsplikt som alla anställda inom socialtjänsten gör, vilka kommer i kontakt med enskilds personliga förhållanden. I och med det åtog vi oss att följa sekretesslagens regler. ( Sekretesslagen 1980:100)

Tillgång till fältet

Den första kontakten med deltagande äldre är en integritetsmässigt och forskningsmetodiskt känslig fråga. Som forskare har vi inte tillgång till information kring vilka som ansöker om bistånd inom äldreomsorgen. Vi kan därmed inte vara de som tar den första kontakten med den äldre. Tillsammans med deltagarna i studien diskuterade vi frågan om lämpliga sätt att få tillträde till fältet samt hur informationen och inhämtandet av samtycke från de äldre som kommer att delta i planeringsstudien bäst skulle kunna ske. I diskussionen framkom att en muntlig förfrågan om villighet att delta i studien kan göras av biståndsbedömaren några dagar efter det att den äldre eller dennas anhöriga kontaktat henne. Först därefter kan vi som forskare ta kontakt med deltagaren för att bekräfta deltagande eller ej.

Det sociala omsorgsarbetets innehåll - några resultat från

planeringsstudien

Ansökningsförfarandet

Ansökan om bistånd sker på olika sätt, dels som en regelrätt förfrågan om hjälp eller som en fingervisning om att en person inte längre klarar sig själv. Om ansökan är en konkret förfrågan och denna framförs av den äldre själv kan beslutet ofta fattas inom en snar framtid. Men om ansökan är en fingervisning från någon annan kan det krävas mycket motivationsarbete för att få den äldre att våga och vilja ta emot hjälpen. Flera av biståndsbedömarna i studien använde begrepp som ”att få hjälpa till”, ”att erbjuda hjälp”, ”att få in en fot” och ”att öppna upp” när de talade om den första kontakten med den äldre. Att de äldre sällan själva ansöker om hjälp utan att hjälpbehovet initieras av andra personer bidrar säkert till att de äldre varken vill eller vågar ta emot hemtjänst. Vanligast är att det är någon anhörig eller personal från sjukhuset som initierar hjälpen eller om den äldre har hemtjänst kan det vara ett vårdbiträde. Detta gör att ansökan i de allra flesta fall är muntlig. Den skriftliga ansökan formuleras vanligtvis av biståndsbedömaren ibland tillsammans med den äldre. Den äldre skriver sedan under ansökan när biståndsbedömaren anser att hon fått så mycket information som hon behöver för att fatta sitt beslut.

Som framkommit talade flera biståndsbedömare om svårigheterna med att få äldre att ta emot den hjälp som erbjöds och att detta ibland krävde ett långt motivationsarbete där flera personer var inblandade. Något som ofta glöms när man talar om att de äldre inte vill ta emot hjälp är deras starka motivation till att bibehålla sitt oberoende, även om det innebär att de får försaka sådant som de brukat göra. Det är lätt att som anhörig eller sjukhuspersonal att se behoven hos den äldre, men det är betydligt svårare att hitta sätt för att tillgodose dem. En annan förklaring till äldres tvekan till att ta emot hjälp kan vara att det krävs att man är trygg i sin närmaste omgivning för att våga ta emot hjälpen. Ingen av oss, oavsett om vi är unga eller gamla vågar ta emot hjälp om vi inte känner oss trygga i hjälpsituationen, menar Kari Waerness (föreläsning Göteborgs universitet 000310).

Men oavsett om ärenden kommer in via telefon eller som varsel från sjukhus leder dessa alltid till ett hembesök eller en vårdplanering där den äldre är närvarande. Inte sällan till båda delarna. Många ärenden är ansökan om särskilt boende och då är de äldres omsorgsbehov i regel omfattande. Detta kräver i sin tur många kontakter med olika personer för att få information om hela situationen. Detta leder över till de två andra förhållanden som vi funnit viktiga i biståndsbedömarnas arbete, hembesöket och behovsbedömningens interaktioner där bland annat anhöriga, sjuksköterskor och vårdbiträden är involverade.

Hembesöket

Hembesöket är ett arbetssätt i socialt omsorgsarbete som innehåller flera metoder såsom samtal och observationer eller som en av biståndsbedömarna säger, ”Jag behöver se mig omkring i hemmet för att kunna fatta mitt beslut”. Under erfarenhetsträffen framkom att biståndsbedömarna tar hembesöket så för givet att de inte reflekterar över dess funktion i myndighetsutövningen. Detta trots att hembesöket systematiskt används av biståndsbedömarna när de skall utreda de äldres livsvillkor och sociala nätverk. Hembesöket har också stor betydelse när biståndsbedömaren vill skapa kontakt med den äldre. Inte sällan är hembesöket inledningen på en längre tids motivationsarbete för att få den äldre att känna sig så trygg att de vågar, vill och kan ta emot hjälpen Såväl arbetsmetodiskt som forskningsmässigt är hembesöket ett förbisett område och dess funktion i behovsbedömningen är så vitt vi vet inte undersökt tidigare. Detta är intressant eftersom socialstyrelsen (Äldreuppdraget 98:13) framhåller behovsbedömningens centrala roll när äldre med mindre hjälpbehov får stå tillbaka för personer med större hjälpbehov.

Behovsbedömningens Interaktioner

Som grund för sina beslut inhämtar biståndsbedömarna information från fler personer än den äldre sökande. Som framkommit är det ganska ovanligt att det är den äldre själv som formulerar vad hon/han behöver hjälp med. Det är istället anhöriga, sjukvårdspersonal och vårdbiträden som först formulerar hjälpbehovet innan de tar kontakt med biståndsbedömaren. Det innebär att andra personer gjort sina informella ”behovsbedömningar” innan förfrågan framställs till biståndsbedömaren. Hur detta påverkar biståndsbedömarens behovs-bedömning och beslut är svårt att veta. En av biståndsbedömarna säger att hennes erfarenhet är att den medicinska bedömningen och den sociala i grunden inte skiljer sig så mycket åt. Skillnaden är att när den äldre befinner sig på sjukhuset är det lättare för denna att klara sig själv eftersom det alltid finns personal till hands och den fysiska miljön är så inrättad att det är lättare att klara sig själv. Därför måste vi alltid göra ett hembesök när de äldre väl kommit hem, påpekar hon. Vidare berättar hon att det är betydligt vanligare att den sociala bedömningen skiljer sig från anhörigas uppfattningar om vilken hjälp den äldre bör ha.

En fråga vi ställde till biståndsbedömarna under intervjuerna och på erfarenhetsmötet var vad som kännetecknade svåra respektive lätta ärenden. Svaret på denna fråga är att det inte finns några lätta eller svåra ärenden. Personer med stort hjälpbehov och avancerade hjälpinsatser behöver ur biståndsbedömaren synvinkel inte var ett svårt fall och tvärtom enklare insatser kan vara svåra att verkställa. Det är personen och situationen kring hjälpinsatsen

som bestämmer graden av svårighet. Detta leder osökt över till frågan om varför det är så olika i den kommunala äldreomsorgen.

Olika är faktiskt olika – en sammanfattande diskussion

Den hjälp man erhåller blir kanske olika just för att människor är olika, även om de grundläggande behoven förefaller lika, menar en av biståndsbedömarna. Kulturen har stor betydelse för vilken hjälp de äldre önskar, behöver och får, säger hon vidare. Var man bor, på landet eller i storstaden liksom uppväxtvillkor och etnisk bakgrund har också stor betydelse för hur beslutet blir.

Vem eller vilka personer som tar initiativet till hjälpen bidrar säkerligen också till att utformningen av hjälpen blir olika. Om initiativet kommer från de äldre själva eller från deras anhöriga, personalen på sjukhuset eller från vårdbiträdena som utför hjälpen inverkar troligen på den helhetsbild som biståndsbedömaren grundar sitt beslut på. Om biståndsbedömarna inte har en gemensam förståelseram, det som också benämns på vetenskaplig grund och genom beprövad erfarenhet, kan de uppleva en stor osäkerhet huruvida deras beslut är riktiga eller ej. Att i osäkra situationer söka efter gemensamma regler eller mallar för att göra lika blir då helt självklart ur en rättviseaspekt. Men om förståelseramen inte vilar på gemensam grund kan mallar och regler i stället bidra till det motsatta, dvs olika ärenden behandlas lika.

Att synliggöra det sociala omsorgsarbetets innehåll –

förslag till metodutveckling

Ett arbetssätt vi inspirerats av i studien är Kvales (1997) tolkningsstrategi vid kvalitativa intervjuer. Vi menar att denna tolkningsram inte bara är användbar vid intervjuer utan även kan tillämpas vid observationer. Interaktiva intervjuer och observationer menar vi skapar förutsättningar för att synliggöra det sociala omsorgsarbetets innehåll. Genom att bli intervjuad om eller observerade i det egna arbetet och sedan få se detta i skrift upptäckte biståndsbedömarna nya förhållanden i sitt arbete. Som forskare fick vi också nya kunskaper och ett bra grundmaterial att arbeta vidare med.

Ett av Kvales (1997) grundantaganden är att det finns ett kontinuum mellan ett beskrivande och tolkande förhållningssätt, genom ständiga växlingar mellan dessa. Han menar att tolkningsprocessen innefattar sex olika faser. I fas 1 beskriver IP sin värld genom intervjuer/samtal. I vårt fall beskrev observatören arbetsuppgifterna. Fas 2 innebär att IP genom sin egen beskrivning också upptäcker nya förhållanden, vilket också biståndsbedömarna påpekade under erfarenhetsträffen. Interaktionerna var en sådan upptäckt. Vad gäller fas 3 så menar Kvale att det är här själva tolkningsarbetet börjar genom att I under intervjun/samtalet i dialogform diskuterar med IP om möjliga tolkningar av

dennas beskrivningar. Genom detta kan I få sina tolkningar belagda, vederlagda eller åtminstone klarlagda omedelbart. Här gjorde vi något annorlunda vad gäller observationerna dessa tolkades inte enskilt utan tillsammans i gruppen vid erfarenhetsträffen. Fas 4 som enligt Kvale utmärks av att forskaren i samråd med någon utomstående person tolkar den utskriva intervjun har vi hoppat över i vår studie. Däremot har vi lagt större vikt vid fas 5 som enligt Kvale utgör en förlängning av fas 3. I vårt arbete har vi förlängt denna fas genom att de deltagande biståndsbedömarna bildat en FoU-cirkel (referensgrupp) till projektet där vi som forskare i dialog med deltagarna lyfter fram förhållanden som analyserar och tolkar vidare. I detta skede har vi ännu inte nått fram till fas 6 i Kvales tolkningsram. Denna innebär att IP agerar utifrån nya insikter som hon fått genom intervjun och att forskaren går vidare i sin analys.

En annan metod för att synliggöra den sociala omsorgsarbetets innehåll som blivit tydliggjort genom planeringsstudien är beskrivandet eller ”att byta berättelser” som metod för egna reflektioner och erfarenhetsutbyte mellan kollegor.

Ingela Josefsson (1991) talar om kunskapens två former, påståendekunskap och förtrogenhetskunskap. Kunskap i sig innefattar bådadera dvs det är två sidor av samma sak. Påståendekunskapen står för den regelbundna, synliga och mätbara kunskapen som definieras utifrån vetenskapliga kriterier. Förtrogenhetskunskap innebär förmågan att se vad som är betydelsefullt eller inte. I vår studie blev det uppenbart att biståndsbedömarna hade en gedigen förtrogenhetskunskap som byggde på de erfarenheter, färdigheter och förtrogenhet de skaffat sig i sitt praktiska arbete och i möten med människors skiftande vardagar. Vi menar att det kan vara värt att pröva om biståndsbedömarnas yrkeskunskap kan synliggöras genom att de under organiserade former byter berättelser med varandra. Genom att ”byta berättelser ” och utifrån dessa reflektera och analysera arbetsinnehållet tillsammans i grupp skulle kunskaperna och kompetensen inom socialt omsorgsarbete kunna utvecklas och en gemensam förståelseram skapas.

Nedan följer ett förslag där de två ovan beskrivna metoderna kombineras i syfte att synliggöra och tydliggöra det sociala omsorgsarbetets innehåll. En grupp om 10-14 personer bestämmer tillsammans och i samverkan med cirkelledaren ett tema som var och en så noggrant som möjligt beskriver. Detta skall göras skriftligt. Ett sådant tema kan t ex vara hembesök. Två och två byter deltagarna berättelser med varandra, läser varandras berättelser och intervjuar/ställer frågor till varandra om det hon/han vill veta mer om. Tillsammans sammanfattar de skriftligt och i punktform vad de kommit fram till. Från en grupp på ca 10 personer blir det fem sammanfattande beskrivningar att grunda analysen på. Därefter sker en muntligt redogörelse i så beskrivande form som möjlig i hela

gruppen. Här börjar själva analysarbetet genom att de övriga i gruppen ger sina reflektioner och synpunkter på det beskrivna. Resultaten från redovisningen utgör sedan grunden för beskrivningen och analysen av det valda temats innehåll som dokumenteras antingen av någon eller några av deltagarna eller av cirkelledaren.

Litteraturlista.

Göteborgsregionens kommunalförbund (1999) Välfärdsbilder i Göteborgsregionen. Göteborg: GR Kompetens, Göteborgsregionens kommunalförbund.

Hermerén, Göran (1992) Kunskapens pris. Forskningsetiska problem och

principer i humaniora och samhällsvetenskap. Uppsala: Swedish Science Press. Kvale, Steinar (1997) Den kvalitativa forskningsintervjun. Lund:

Studentlitteratur.

Nordström, Monica (1998) Yttre villkor och inre möten. Hemtjänsten som organisation. Göteborg: Göteborgsuniversitet, Sociologiska institutionen. Silfverberg, Gunilla (1999) Praktisk klokhet. Om dialogens och dygdens betydelse för yrkesskicklighet och socialpolitik. Eslöv: Brutus Östlings Bokförlag Symposium.

Rönnbäck, Eva; Lindelöf, Margareta (1996) Att bli utredd, bedömd och att få hjälp. Sundsvall: Socialtjänstrapporter Äldre- och handikappomsorgen. Rönnbäck, Eva; Lindelöf, Margareta (2000) Från beslut till praktik i hemtjänsten. Äldreuppdraget 2000:5), Stockholm: Socialstyrelsen. Sundström, Gerdt; Cronholm, Lena (1988) De äldsta vårdtagarna och omsorgsapparaten. Rapport nr 68 Jönköping: Inst. för Gerontologi. Socialstyrelsen, Äldreuppdraget (98:13) Äldreomsorgs utan service – en framgångsrik strateg. Stockholm: Socialstyrelsen.

Socialstyrelsen, Äldreuppdraget (99:6) Konkurrensutsättning och entreprenad inom äldreomsorgen. Socialstyrelsen: Stockholm.