Kulturhistoriska värdebeskrivningar över kyrkomiljöerna i Västerbottens län
Sävar kyrka, Umeå kommun, Västerbottens län
Kyrkomiljön
Samhället Sävar ligger ca 20 km nordost om Umeå, och delas i en östlig och en västlig del av Sävarån som rinner rakt genom samhället i nordsydlig riktning. Redan på 1500- talet var Sävar en stor jordbruksby, en av de största i den vidsträckta Umeå socken.
Bebyggelsen var då grupperad som radby på den östra sidan av ån. År 1787 anlade bröderna Per och Erik Forssell ett sågverk i Sävarån och 1804 kompletterades
verksamheten med ett järnbruk. Ett brukssamhälle växte fram i anslutning till de båda industrierna, med en bruksgata som anlades på åsen väster om Sävarån. Stora delar av brukets byggnader förstördes i samband med slaget i Sävar 1809, men byggdes sedan upp igen. Bebyggelsen förlades med inspektorbostad i söder och kyrka i norr, samt arbetarbostäder däremellan. Brukskyrkan uppfördes 1812–1822, delvis bekostad av familjen Forssell, och brukspatronen drev frågan att Sävar skulle brytas ur dåvarande Umeå landsförsamling och bilda egen socken, vilket blev verklighet 1834. Pers son Olof Forssell blev delägare efter faderns död 1809 och ensam ägare efter farbroderns död 1832. Handelshuset Olof Forssell & söner hade även skeppsvarv och byggde lastfartyg vid den närbelägna lastageplatsen i Skeppsvik. Det blev ett av de rikaste handelshusen i länet innan det slutligen gick i konkurs och såldes 1862. Sävars starka historiska koppling till bruket är fortfarande avläsbar på den s.k. Bruksbacken, dvs.
höjdplatån längs Sävaråns västra sida, även om det har tillkommit ny bebyggelse där.
Under de senaste decennierna har Sävar även haft en tillväxt av småhusbebyggelse både i öster och väster, tack vare närheten till Umeå.
Den nuvarande kyrkan uppfördes 1934, sedan den tidigare brunnit ned 1932. Kyrkan och den omgivande långsträckta kyrkogården följer Sävaråns, Bruksbackens och bruksgatans (nuvarande Forssells väg respektive Kyrkvägens) nord-sydliga orientering.
Kyrkogården avgränsas med ett vitt trästaket mot norr, väster och söder samt en
karaganhäck mot öster. Söder om kyrkogården ligger f.d. klockargården från 1860-talet som numera används som församlingshem. På västra sidan om Kyrkvägen ligger villor och tvåvåningshus bakom en trädridå närmast vägen. Mellan klockargården och kyrkan har en pastorsexpedition uppförts under 1990-talet.
Kyrkogården
Kyrkogården torde ha tagits i bruk sedan den första kyrkan var klar 1822. I en beskrivning från 1832 omnämns Sävar kyrkas begravningsplats och att den då låg närmast norr om kyrkan. Kyrkogården bestod tidigare huvudsakligen av grusgravar, men de flesta lades igen till gräsmatta på 1960-talet. Idag återstår bara ett tiotal, varav en del i en rad med häckomgärdade grusgravar sydväst om kyrkan. I övrigt är det mest stående gravstenar i gräsmatta och grusgångar. Trots att kyrkogården är stor upplevs
den inte ödslig, tack vare att växtligheten är lummig, med björkar, rönnar, en kort men mäktig allé av cembratallar som leder fram mot kyrkans huvudingång norrifrån, samt – inte minst – de rikligt förekommande rygghäckarna av häggmispel och karagan. Rygg- häckarna och träden skapar välbehövlig rumslighet och omväxling i den vidsträckta och flacka kyrkogården.
Norr om kyrkan, intill cembratallallén, finns ett åttakantigt gravkapell (tidigare likbod) från förra hälften av 1800-talet (renoverat 1892 och på 1900-talet). Kapellet används numera för andra samlingar än begravningar. Det har ljusgul locklistpanel, bruna spegeldörrar och vita höga rundbågiga fönster. Tälttaket har en rundbågig takfris, är belagt med papp och kröns av vitmålat kors på glob i trä. Utvändigt är byggnaden mycket välbevarad och betydelsefull för kyrkomiljön.
Kyrkogården utvidgades i en lägre etage närmare älven mot öster 1943, efter ritningar av arkitekten Denis Sundberg (1941). Den nedre delen utvidgades sedan norrut 1979 (arkitekt Karl Henrik Nordlund) och en ekonomibyggnad uppfördes där. Även den lägre etagen av kyrkogården har betydelsefulla rygghäckar. Sävarån flyter förbi nedanför, men vegetationen i nipan gör att man inte ser mycket av den. Det gamla rutmönstrade staketet med snedställda strävor var fallfärdigt och revs 1979. Det ersattes av ett nytt trästaket (ritat av arkitekt Åke Lundberg) med samma utformning som dagens, som i sin tur är från 2008. Minneslunden söder om ekonomibyggnaden tillkom 1999. Kyrko- gårdens nyaste delar ligger längst i norr. Bland betydelsefulla gravvårdar bör särskilt nämnas den Forssellska familjegraven väster om kyrkan, med bl.a. brukspatronen Olof Forssells vård i gjutjärn från 1868.
Kyrkan
Sävars första kyrka, som stod färdig 1822 och brann ned 1932, var en enkel nyklassicistisk kyrka, med torn, långhus, rundbågade fönster och klädd med ljus träpanel. Arkitekt för den var Axel Almfeldt och byggmästare var bruksinspektor Wincent. När ritningar till en ny kyrka beställdes av stadsarkitekten i Umeå, Kjell Wretling, fanns det uttalade önskemål om att den nya kyrkan skulle likna den gamla.
Invigningen skedde 1934. Även detta blev en traditionell och klassicerande
långhuskyrka, med samma orientering som den gamla (p.g.a. topografin), med torn i norr och långhus i nordsydlig riktning, samt en utbyggd sakristia mot öster. Kyrkan vilar på betongsockel och har resvirkesväggar, klädda med ljusgul locklistpanel och med vita lister och omfattningar. Det branta sadeltaket är kopparbelagt och har omvikt takfot. De höga rundbågiga fönstren har blågrå bågar och flerfärgade glas. Tornets öppna lanternin kröns av en takhuv med svängda takfall, svart glob och förgyllt kors och tupp. Takfoten är dekorerad med tandsnitt. Entrén i tornets bottenvåning omfattas av en pilasterburen portik i grått och kyrkportarna är utförda i ek med fyra speglar. Den breda entrétrappan har plansteg av finhuggen sten och svartmålade järnräcken samt fint inpassad hk-ramp i vinkel. Öster om tornet finns en mindre tillbyggnad från 2004, med lokaler för församlingsverksamheten.
Utvändigt har relativt få förändringar genomförts. De största är bytet av långhusets takmaterial från lertegel till koppar 1985 och den tillbyggnad som gjordes mot öster 2004.
Vapenhuset i tornets bottenvåning är fint gestaltad, med symmetriskt placerade trappor upp till läktaren från vardera sidan och glasade innerdörrar med dekorativa snidade indelningar. Samma stil är det på taket under läktaren som är kassettindelat med lister.
Kyrkorummet har ett tunnvälvt gråblålaserat innertak över mittparti och kor. Sido- partierna är avskilda genom blågråmarmorerade pelare och har lägre, plana och brunrödlaserade tak. Väggarna är klädda med masonitskivor och rollade med ljust grå latexfärg. Hela kyrkan har slipat och lackat golv av smala furubräder.
På vardera sidan om mittgången finns brunådrad öppen bänkinredningen med rektangulära gavlar och brunmarmorerade speglar. Utmed sidogångarna finns längsgående bänkar. Kyrkans arkitekt Kjell Wretling har ritat stora delar av inredningen, bl.a. bänkinredningen och altaruppsatsen. Enligt församlingens
inventarieförteckning har hans bror, skulptören David Wretling, ritat predikstolen och ljuskronorna. David Wretling har också skulpterat altarskåpets figurer och dopfunten.
Den yngre brodern Stig Wretling har bestämt kyrkorummets färgsättning och målat allt dekorationsmåleri, bl.a. änglarna på korväggen och takpanelen. De särpräglade
ljuskronorna i mässing är tillverkade av konstsmeden Seth Lindgren. Här finns alltså prov på stor hantverksskicklighet, till stora delar med familjen Wretlings prägel.
Interiören har genomgått fler förändringar än exteriören. De mest genomgripande skedde 2004. Mellan 1972–2004 fanns kapprum, brudkammare och handikapptoalett i bakre delen av långhuset, och bänkarna hade en annan färgsättning. I samband med att tillbyggnaden gjordes i öster 2004 togs läktarunderbyggnaden bort och vapenhus- dörrarna flyttades åter mot tornväggen. Utrymmet längst bak i kyrkan är därför återigen öppet bortsett från en mindre yta som nyttjas för rwc och kapphängning. Även i koret gjordes en genomgripande förändring 2004. Ursprungligen var koret smalare p.g.a. att sakristian finns bakom predikstolen och ett dopkor var symmetriskt placerat på västra sidan. Dopkoret togs bort 2004, två bänkrader längst fram i kyrkan demonterades och koravsatsen utvidgades framåt. En ny kororgel placerades i främre sydvästra hörnet av kyrkan. På den nya stora koravsatsen står en rad med lösa stolar längs västra väggen.
Sedan tidigare är läktarens bänkar bytta mot lösa stolar. Kyrkans uppvärmning
konverterades från direktverkande el till fjärrvärme (via bänkvärmare) under 2004 och i samband med det målades bänkinredningen om i ursprunglig färgsättning.
Kulturhistorisk karaktäristik och bedömning
Sävar kyrka utgör ett tidstypiskt exempel på det tidiga 1930-talets kyrkobyggande, som dels vilade på en lång kyrkotradition med nyklassicismens kyrkotyp i 1920-tals-
klassicismens tappning, dels började ta in modernistiska inslag, främst interiört.
Utvändigt är kyrkan traditionell och relativt välbevarad. Några karaktärsdrag som är typiska för 1920-talsklassicismen är den omvikta takfoten samt tornets rundfönster och markerade takfot med tandsnitt. Karaktäristiskt för Sävar kyrka är också den ljust gulbeiga locklistpanelen och tornlanterninen med kors och tupp. Förändringen av takmaterial till kopparplåt har ingen större negativ inverkan. Tillbyggnaden från 2004 är däremot mer främmande för denna kyrkotyp och har i viss mån brutit symmetrin från norr. Tillbyggnaden är dock förlagd till det väderstreck som är det minst exponerade och utformningen har hämtat många motiv från sakristian, vilket medfört att ingreppen minimerats. Trots anpassningarna minskar tillbyggnaden kyrkans autenticitet och dess kulturhistoriska värde.
Invändigt är kyrkan desto mer förändrad. Att 1970-talets läktarunderbyggnad togs bort måste betraktas som positivt eftersom rummet återfått sin ursprungliga storlek,
kassettaket under läktaren har frilagts och innerdörrarna är tillbaka på sin plats i
anslutning till vapenhuset. Att utrymmet under läktaren fortfarande saknar bänkar och är lite väl luftigt (denna väg går man till församlingssalen i tillbyggnaden) är en estetisk och kulturhistorisk nackdel som Sävar kyrka numera delar med åtskilliga andra kyrkor.
På läktaren har bänkarna bytts mot stolar, vilket dock inte påverkar upplevelsen av kyrkorummet. Det gör däremot förändringarna i koret, som sammantaget utgör det mest negativa ingreppet i kyrkorummet. Genom borttagandet av dopkoret förlorades inte bara symmetrin utan också ett av kyrkans mest tidstypiska inslag. Dopkor förekommer främst i 1920- och 1930-talets kyrkor. Till nackdel ur antikvarisk och upplevelsemässig synpunkt är det även att bänkar har tagits bort längst fram i kyrkan, att koravsatsen vidgats och att en kororgel tillkommit.
Trots dessa förändringar kan man fortfarande uppfatta kyrkorummet som genuint och estetiskt tilltalande, mycket tack vare de ursprungliga wretlingska inventarierna och fasta inredningen i kombination med de bibehållna originalkulörerna och det dekorativa måleriet. Dessa wretlingska inslag håller hög konstnärlig och hantverksmässig klass och är mycket betydelsefulla för kyrkorummet. Detsamma gäller de särpräglade och
modernistiska armaturerna, skickligt tillverkade av Seth Lindgren. Tidstypiskt är även masoniten på väggarna, de smala golvbrädorna och läktartakets listindelning. Till styrkorna i det kulturhistoriska värdet hör att Sävar kyrka utgör ett av länets bästa exempel på familjen Wretlings samlade verksamhet och deras vanliga samarbete inom familjen. Detta var ett av de första stora jobben de gjorde tillsammans, men redan här har lillebror Stig utvecklat sina karaktäristiska ”fingermoln” och målar i lasyr medan Davids altarskåp och dopfunt bär på hans omisskännliga stil. Den produktiva familjen Wretling har haft en stor betydelse både i umetrakten och i länet.
I kyrkomiljön fyller det lilla och välbevarade begravningskapellet från 1800-talet en viktig uppgift som vittnesbörd om kyrkplatsens äldre historia. Växtbeståndet med cembratallar, björkar, rönnar och inte minst rygghäckar av häggmispel och karagan är viktigt för kyrkogårdens lummiga och trivsamma karaktär. Till stilmässiga paralleller i länet hör de samtida kyrkorna i Bjurholm (också den av Kjell Wretling sedan äldre kyrka brunnit på 1930-talet) och Dorotea.
Att särskilt tänka på vid användning och förvaltning av kyrkomiljön och byggnaderna
F.d. likboden (kapellet) är exteriört ett av länets mest autentiska polygonala bisättningsbyggnader från 1800-talets mitt och utgör en för kyrkomiljön viktig länk bakåt i tiden.
Kyrkan är med sina utvändiga 20-talsklassicerande former och invändiga inslag av modernism representativ för 1930-talets kyrkobyggnader och familjen Wretlings verksamhet i länet, trots vissa exteriöra och interiöra förändringar.
Den fasta inredningen, snickerierna, färgsättningen och den dekorativa målningen i kyrkan är välbevarad och har höga konstnärliga och hantverks-
Takarmaturerna visar prov på sin tids estetik och hantverksskicklighet och är mycket betydelsefulla för upplevelsen av kyrkorummet.
Litteratur- och källförteckning
Begravningsplatsinventeringen 1979–1983. Inventeringsblanketter i Länsstyrelsens arkiv.
Hållén, Agneta. Nya svenska kyrkor. Del III, Norrland. Stockholm 1998.
Vård- och underhållsplanen för Sävar kyrka. Västerbottens museum 2004.
http://www.vbm.se/assets/files/Pdf/sevart.pdf/Bruksleden/Broderna%20Forsell.pdf (Sevärtskylt om bröderna Forssell)
http://pub.epsilon.slu.se/4249/1/Backstrom_A_1995.pdf (Ann Bäckström. Sävars bruk)
Inventeringsdatum: 2011-06-09
Ansvar karaktäristik och bedömning: Annika Lindberg, Historiska Hus AB och Andreas Grahn, Länsstyrelsen Västerbotten. Texten fastställd i feb 2012.
Rapport: Andreas Grahn
Ovan, vänster: Kyrkan i Sävar ligger i norra änden av Bruksbacken, som fått sitt namn av att ett sågverk oc senare också järnbruk låg här fr.o.m. sent 1700-tal. Familjen Forssell som startade och ägde bruken var också drivande för att Sävar skulle få en egen kyrka och bli eget pastorat. Den första kyrkan stod färdig 1822 och brann 1932. Den nuvarande kyrkan invigdes 1934 och ritades av Kjell Wretling, med önskemål från församlingen om att den skulle likna den gamla. Läget mellan den nord-sydliga Sävarån och bruksgatan (numera Kyrkvägen) gör att kyrkan liksom sin föregångare har en nordsydlig orientering, med tornet mot norr.
Kyrkogården har utvidgats flera gånger, först mot öster, sedan mot norr.
h
Ovan, mitten: En karaktärsfull allé av cembratallar leder fram mot kyrkan norrifrån. Tillbyggnaden för församlingsverksamhet från 2004 är främmande för kyrkotypen och har minskat kyrkans symmetri och i viss mån kulturhistoriska värde, men är uppskattad av församlingen, samt anpassad och placerad för att så långt det är möjligt infoga sig i miljön.
Ovan, höger: Brukspatronen Olof Forssells (1794–1868) gravvård i gjutjärn har ett högt personhistoriskt och lokalhistoriskt värde, och även ett arkitektoniskt värde. Sonens sten inunder kompletterar familjegraven.
Utvändigt är kyrkan traditionellt klassicistisk, med långhus och torn.
Karaktäristiska drag är det branta sadeltaket med omvikt takfot, tornets rundfönster oc markerade takfot med tandsnitt. Kulören är ursprunglig. Långhusets tak har ändrats från tegel till koppar, men i övrigt är kyrkan välbevarad utvändigt.
Väster om kyrkan (innanför staketet på bilden) ligger en rad med häckomgärdade grus- gravar. I övrigt är de flesta grusgravarna igenlagda under 1960-
h
Den rikliga mängden rygghäckar, av främst häggmispel och karagan, ger kyrkogården viss rumslighet.
Tillsammans med de fullvuxna träden gör de kyrkogården varierad och lummig trots att den är så pass stor och flack.
Växtligheten är en fin kvalitet och av stor betydelse för kyrkogårdens parkkaraktär. I bakgrunden syns det åtta- kantiga gravkapellet och kyrk från n
an orr.
Den f.d. likboden är utvändigt en av länets mest autentiska polygonala bisättnings- byggnader från senare hälften av 1800-talet. Den har ett högt miljöskapande värde och utgör en för kyrkomiljön viktig länk bakåt i tiden.
Kyrkogården utvidgades mot öster i en lägre etage 1943 (bilden). Denna förlängdes sedan norrut 1979. Även på kyrkogårdens nedre del, närmast Sävarån, är rygghäckar ett viktigt inslag.
Ovan, vänster: Det symmetriska vapenhuset har fina arkitektoniska kvaliteter. De dekorativa innerdörrarna, takarmaturen och de orörda mörkt fernissade trapporna är viktiga för känslan av autenticitet.
Ovan, höger: Likt många andra kyrkor har flera bänkpar tagits bort längst bak i kyrkan, vilket gett ett nog så luftigt intryck. För församlingen är dock luftigheten praktisk för logistiken i samband med de ovanligt välbesökta arrangemangen. Innertaket med listindelning i kassetter är en tidstypisk kvalitet att värna om. Bakom
skärmväggarna till höger och vänster döljer sig kapprum alltsedan läktarunderbyggnaden togs bort 2004.
Ovan, vänster: Det mesta av inredningen är ritad av Kjell Wretling. Att bänkarna 2004 återfick sin ursprungliga bruna kulör blev ett lyft för kyrkorummet. Den ursprungliga färgskalan som bestämdes av Stig Wretling håller fint ihop kyrkorummet. Nuvarande Grönlundsorgeln (med fasad) är från 1976.
Ovan, höger: De särpräglade modernistiska takarmaturerna visar prov på 1930-talets estetik och hantverksskicklighet. De har stor betydelse för upplevelsen av kyrkorummet, i likhet med Stig Wretlings dekorativa måleri. Sidoskeppens ”fingermoln” är typiska för honom. Ett mindre positivt inslag är de överdimensionerade strålkastarna. De skulle med fördel kunna bytas mot diskretare och mer anpassade alternativ.
Nedan, höger: David Wretlings dopfunt och Stig Wretlings takplafonder med änglar vid armaturernas infästning har nog fångat många unga kyrkobesökares uppmärksamhet genom åren.
Sävar kyrka utgör ett av de bästa exemplen på den för länet betydelsefulla familjen Wretlings samlade verksamhet, samt deras goda
samarbete inom familjen, med bl.a. arkitekten Kjell, skulptören David och konstnären/målaren Stig. Den wretlingska stilen och det tidstypiska utförandet gör att man uppfattar Sävar kyrka som representativ för 1930-talet trots att en del förändringar gjorts i interiören. Den största förändringen i främre delen av kyrkan är att dopkoret till höger togs bort 2004, vilket innebar att man både förlorade symmetri och ett mycket tidstypiskt inslag. Samtidigt togs några bänkar bort, koravsatsen förstorades och kororgeln tillkom. Ur estetisk synpunkt förlorade kyrkorummet på dessa åtgärder, men ur användarsynpunkt uppskattas det stora golvutrymmet i koret av församlingen.
