Kulturhistoriska värdebeskrivningar över kyrkomiljöerna i Västerbottens län
Lycksele kyrka, Västerbottens län
Kyrkomiljön
Lyckseles nuvarande kyrka är den tredje på orten. Den första kyrkan uppfördes 1607 som en följd av Karl IX:s beslut att anlägga en rad kyrkor i lappmarken för att kolonisera landet, komma åt malmfyndigheter, stödja lappmarkshandeln och kristna samerna. Den byggdes på en befintlig samisk mötesplats, som numera kallas
Gammplatsen och utgör en halvö i Umeälven med skogsmuseum och friluftsmuseum.
Med sin första kyrka bröts Lycksele församling ut ur Umeå landsförsamling och
övertog funktionen som kyrk- och marknadsplats från Granö, men det skulle dröja fram till slutet av 1600-talet tills en fast befolkning började växa fram i området, bl.a. med finska kolonisatörer. Vid Linnés lappländska resa 1732 besökte han den första kyrkan på Gammplatsen och dömde ut den som i bedrövligt skick. Fyra år senare ersattes den av Lyckseles andra kyrka, uppförd av Hans Biskop med den för honom typiska avlångt åttakantiga formen och utförande i bondebarock. Bebyggelsen på Gammplatsen växte, bl.a. med en kyrkstad uppdelad i olika områden för samer, nybyggare och handelsmän.
Vid 1700-talets slut gjorde trångboddheten i kombination med vårflodens årliga översvämningar att man flyttade samhället från Gammplatsen upp på Heden, där stadens centrum ligger idag. Även kyrkan var för liten för den stadigt ökande befolk- ningen och dessutom i dåligt skick. Den revs därför år 1800, men en rekonstruktion av den återuppfördes 1973 ett hundratal meter söder om den gamla kyrkplatsen. Den rekonstruerade kyrkan, som visar hur Lyckseles andra kyrka såg ut, kallas Margareta- kyrkan och används främst för dop och vigslar sommartid. Den gamla kyrkplatsen på Gammplatsen utgör idag ett fornlämningsområde, med husgrunder och gropar. År 1920 byggde man en bogårdsmur runt den och reste ett minnesmonument.
Lyckseles tredje och nuvarande kyrka stod klar 1799. Den nya kyrkplatsen utvecklades under andra hälften av 1800-talet till en tätort, inte minst p.g.a. att Lycksele blev ett centrum för skogsbruk och flera skogsbolag etablerade kontor och boställen här. I anslutning till kyrkan uppfördes borgarnas kyrkstugor på Borgarbacken i söder, nybyggarnas kyrkstugor på Finnbacken i väster och den fasta befolkningens gårdar i norr och söder. Man behöll alltså den uppdelning som funnits redan på Gammplatsen.
Bebyggelsens tillväxt under 1800-talets slut resulterade 1870 i en reglering med rutnätsplan som fortfarande finns kvar. Flera bränder ödelade de centrala delarna av Lycksele i slutet av 1800-talet. Kring torget och Storgatan byggdes det därefter upp trähus med stenimiterande fasader, vilket gav samhället smeknamnet ”Lappstockholm”.
Idag finns få rester av denna bebyggelse kvar. Finnbacksområdet med 80 kyrkstugor och 200 stall totalförstördes i en brand 1893 och därefter uppfördes där nya kyrkstugor i en annan form, som sedermera blev permanent bostadsområde för mindre bemedlade, förslummades och slutligen revs på 1940-talet.
Lycksele, som i och med utbrytningen från Umeå landsförsamling blev kyrklig central- ort för ett enormt stort område, har genom åren behållit en del av sin centralortskaraktär för Västerbottens inland. Det blev också Lapplands första stad 1946. Ur moder-
församlingen Lycksele bröts flera inlandsförsamlingar ut; Åsele 1648, Sorsele 1673, Dorotea ur Åsele 1700, Tärna 1780, Vilhelmina ur Åsele 1812 och Stensele 1815. Malå församling, som 1848 bröts ut från Arvidsjaur, tillfördes också byar från Lycksele för att bli mer bärkraftig. Örträsk kapellförsamling bildades 1848 (egen församling 1887) och Björksele 1962, men de inkorporerades återigen i Lycksele församling 2006.
Kyrkan är placerad i öst-västlig riktning och ligger på en stor kyrkogård, som idag omges i söder och väster av centrumbebyggelse, i norr av Johan Skyttes skola och i öster av den småskaliga bostadsbebyggelsen i Hamnen. En bogårdsmur av sten omger hela det vidsträckta kyrkogårdsområdet och övergår till stödmur i öster. Ursprunglig huvudentré med vitputsade grindstolpar finns i väster, men idag angörs kyrkan
huvudsakligen från öster, via en bred trappa från parkeringen vid Hamngatan. Förutom Gamla kyrkogården vid kyrkan finns ytterligare två begravningsplatser. Lugnets kyrkogård (1939) ligger ca 1,5 km nordväst om kyrkan och Berglunda kyrkogård (1957) ligger ca 4 km söder om kyrkan. Av dessa tre är numera Berglunda kyrkogård den största, både till ytan och till antalet gravsatta.
Kyrkogårdarna
Gamla kyrkogården anlades samtidigt som kyrkan byggdes. I en beskrivning från 1830- talet nämns att den var omhägnad av ett trästaket och att en utvidgning planerades. På ett foto från 1892 omges kyrkogården av en bogårdsmur av sten med vitputsade
bastanta grindstolpar mot huvudentrén i väster. Vegetationen innanför bogårdsmuren är relativt tät, med gran, tall och björk. På ett foto som troligen är taget i början av 1900- talet (före 1922) är området närmast nordväst om kyrkan relativt vildvuxet, med högt gräs, till synes oregelbundet placerade björkar och inslag av barrträd. Någon enstaka gravsten syns men i övrigt mest träkors.
Kyrkogårdens äldsta del ligger söder och sydväst om kyrkan. Rakt söder om kyrkan återfinns den s.k. Fjällströmska familjegraven. Det är en gravkammare som är murad av gråsten och har torvtäckt tak. Stenen som täcker trappan ned till gravrummet är troligen från 1950-talet, men i övrigt är gravkammaren samtida med kyrkogården. Pehr Fjäll- ström (1697–1764) var f.d. skolmästare vid Skytteanska skolan, sedermera kyrkoherde och prost. Han har kallats ”lappmarkens apostel” och spelade en avgörande roll för utarbetandet av ett standardiserat samiskt skriftspråk. Han färdigställde en samisk ordbok och grammatik samt översatte en mängd skrifter till samiska, bl.a. NT,
psalmboken och Luthers lilla katekes. Sedan kyrkplatsen flyttats från Gammplatsen till sitt nuvarande ställe, flyttades även kvarlevorna efter Fjällström och hans familj hit.
Även andra ståndspersoner i Lycksele fick sitt sista vilorum i Fjällströms gravkammare.
Sydväst om kyrkan finns det två gräsbevuxna gravkullar, varav den ena innehåller kvarlevorna efter andra personer som också flyttades hit från kyrkogården på
Gammplatsen. Den andra gravkullen ska ha uppförts över en komminister som själv utsett stenen. På området söder och sydväst om kyrkan finns också flera andra äldre gravmonument, bl.a. några gjutjärnsmonument och gjutjärnskors. Gravarna är
disponerade i rader med rygghäck, gräsmatta och asfalterade gångar. I sydost finns en vit träbyggnad som används som förråd. Tidigare har det funnits grusgravar som är igensådda med gräs. Raden längst mot öster har stenramarna kvar.
Kyrkogården utvidgades efter 1924 mot norr och nordväst. Även denna utvidgning omges av en bogårdsmur av sten. Norr om kyrkan finns allmänfält med mest stående
låga gravstenar i gräsmatta med rygghäck, men närmast bogårdsmuren i nordväst och norr finns det huvudsakligen häckomgärdade grusgravar. Området längst i väster har nästan enbart sådana häckomgärdade grusgravar och upplevs därför som särskilt välbevarat. Här finns även några gravar med smidesstaket. En mångfald häckmaterial förekommer, ibland så mycket som tre olika sorter runt samma grav. På en del ställen har häckarna mellan gravarna också försvunnit så att det har uppstått större grusfält.
Även på de nyare delarna av kyrkogården är gångarna dessvärre asfalterade. Både den nya och den gamla delen av kyrkogården förändrades under 1960- och 1970-talen genom att grusgravar förvandlades till gräsgravar och grusgångar asfalterades.
Växtligheten består främst av björkar i rader, samt en rad med tallar norr om kyrkan.
Begravningskapellet ligger ca 20 meter rakt norr om kyrkan. Det uppfördes 1933, efter ritningar av arkitekt Kjell Wretling. Den rektangulära byggnaden har ett lägre indraget korparti i norr, entré med relativt enkel omfattning och kopparklädda pardörrar i söder, samt rundbågade fönster i öster och väster. Taket är klätt med fasat brädspån och valmat över kapellrummet, sadeltak över koret. År 1964 inreddes kylrum och kisthiss i
gravkapellet och en betonggrund med port i nedre plan tillkom. Kisthanteringen under jord mellan kyrkan och gravkapellet tillkom 1996. Även invändigt är gravkapellet relativt välbevarat. Kjell Wretling ritade också altarbordet, bänkarna och lampetterna.
Altarskulpturen tillkom 1942 och är skapad av brodern och skulptören David Wretling.
Idag används gravkapellet sällan, utan merparten begravningar äger rum i kyrkan.
Lugnets kyrkogård, ca 1,5 km nordväst om kyrkan i närheten av dagens E12, anlades 1939. Begravningsplatsen omges av en bogårdsmur av huggen sten i nordost samt av en häck i söder och sydväst. Kyrkogården ligger i en sluttning mot sydväst och grav- kvarteren är terrasserade samt böjer av mot norr i den västra delen. Gravarna utgörs av resta stenar i gräsmatta med höga rygghäckar. I den sydvästra delen finns några gravar omgärdade med stenram som tidigare var grusgravar, men som har såtts igen. Gångarna är grusade, förutom den asfalterade väg som leder ner till personal- och ekonomi-
byggnaden i väster. Viktiga inslag är också de fullvuxna björkarna och de fina trapporna i sten med enkla järnräcken mellan terrasserna.
Berglunda kyrkogård, ca 4 km söder om kyrkan, anlades 1957 och är därför inte skyddad enligt kulturminneslagen.
Kyrkan Exteriör
Kyrkan är uppförd i nyklassicistisk stil 17951799, efter ritningar av arkitekten Per Wilhelm Palmroth vid Överintendentsämbetet, Stockholm. Byggmästare var Olof Alm från Nordmaling, som också hade gjort en första förslagsritning. Lycksele kyrka är uppförd i timmer på stensockel, med torn i väster och ett rektangulärt långhus med kor inom byggnadskroppen i öster. Kyrkan har idag en sekundärt tillbyggd polygonal sakristia i öster och ett sekundärt tillbyggt vapenhus mitt på norra långsidan. Det senare utgör handikappentré med inrymd kisthiss. Långhusets låga sadeltak är valmat över koret i öster, sakristians valmade tak är något lägre. Samtliga takfall är klädda med fasad tjärad brädspån förutom det tillbyggda vapenhuset, vars valmade tak täcks av falsad kopparplåt. Fasaderna är klädda med vitmålad stående slätspontpanel. Fönstren är indragna och rundbågiga med släta omfattningar. Ingången i väster har profilerad
omfattning, litet baldakintak och lunettformat överljus. Västtornet är indelat i tre
avsatser, med profilerade lister och genombruten lanternin, avslutat med tandsnittsfris, svängt valmat takfall samt förgyllt glob och kors.
Utvändigt har kyrkan genomgått en del större förändringar. Ursprungligen fanns det en utskjutande sakristia mitt på norra långväggen och en sidoingång på södra långväggen, i rak tväraxel från sakristian. Kyrkan var då ljust röd eller rosafärgad. Den västra
ingången hade en mycket enkel omfattning och kröntes av en fronton. En stor restaurering genomfördes 1850, då sakristian revs och en ny, inskjuten polygonal sakristia byggdes till bakom koret i öster. Det innebar även att korfönstren sattes igen och ersattes av nya dörrar mellan koret och sakristian. Ingången till kyrkorummet mitt på södra fasaden sattes också igen och ersattes av ett fönster. Troligen tillkom panelen vid denna restaurering och den målades ljusgrå med vita knutar. Nästa större utvändiga restaurering genomfördes efter ritningar av Lars Israel Wahlman 1922–23. Vid denna restaurering förändrades sakristian och fick nytt tak och två öppna svalar med svarvade kolonner som bar taket på vardera sidan. Västentrén fick också sin nuvarande
omfattning, nya kopparklädda dörrar ersatte tidigare spegeldörrar i trä, yttertrappan byggdes om, en spira sattes upp över koret, tornet kompletterades med små
lunettfönster, och stuprör av plåt tillkom. Den senaste större förändringen utvändigt genomfördes efter ritningar av Rolf Bergh 1977. Då tillkom ett vapenhus mitt på norra fasaden, där sakristian ursprungligen var placerad. Kyrkans spåntak är renoverat flera gånger, men delar av det norra takfallet kan fortfarande ha originalspån kvar. Södra takfallet byttes i sin helhet 1985, medan sakristians spåntak är från 1920-talet när den gjordes om.
Interiör
Vapenhuset i tornets bottenvåning har invändigt en åttakantig form och kolonner i hörnen. Från norra och södra sidan går svängda trappor upp till orgelläktaren.
Färgsättningen i blågrått och brunt är dämpad och i taket finns en änglamålning och stjärnor. Vapenhuset är mycket välbevarat sedan 1923, då det fick sin nuvarande utformning, med kolonner och målningar av Filip Månsson. Det enda som avviker är det ljusa brädgolv som lades in 1977.
Kyrkorummet är enskeppigt med rak korvägg och parställda dörrar mot sakristian bakom. Taket utgörs av ett flackt tunnvalv, som är nästintill plant under hjässan. Det har vitmålad träpanel med tre stora rektangulära motivmålade plafonder och en profilerad gulbeige valvlist med målningar i rödbrunt liknande tandsnitt, äggstav och
marmoreringar. Väggarna täcks med liggande panel och är vitgråa med stänkmönster.
Golvet av furubräder är ljust och lackat. Kyrkan har öppen blågrå bänkinredning med mittgång och rektangulära gavlar marmorerade i blågrått. Korväggen pryds av ett
arkitekturmåleri på duk i form av ett skenperspektiv med kolonnuppställning som bär en arkitrav och tempelgavel (tympanon). Altartavlan inom förgylld skulpterad ram
föreställer uppståndelsen. Altaret i trä har rundade hörn och förgyllda ornament.
Altaringen är halvrund och genombruten med svarvade marmorerade ljusgrå
balusterdockor och ljust grålila överliggare och knäfall. Predikstolen på norra väggen har rund korg med karnisformad underdel. Den är marmorerad i grått och blått, indelad i fält genom lisener och försedd med förgyllda ornament och symboler typiska för
nyklassicismen. Ljudtaket är runt, med lambrequin, klot och kors. På väggen bakom predikstolen finns en draperimålning. Den långt utskjutande läktaren i väster upptas till stor del av orgeln från 1978 som är okonventionellt disponerad med bastanta sidopartier och ryggpositiv, men inget mittparti. Delar av orgelfasaden, läktarbarriären, och pelarna
som bär orgelläktaren är målade i orange. Bakom den nuvarande orgeln finns den gamla orgelfasaden från 1880 bevarad, delvis synlig från kyrkorummet. I utrymmet under läktaren har bänkarna tagits bort och där inryms numera bl.a. kapprum och café.
Interiören har förändrats mycket sedan byggnadstiden. Stora invändiga förändringar gjordes redan vid restaureringen 1849–1850. De inre förändringar som följde av de yttre ombyggnationerna har redan nämnts ovan. Stora delar av inredningen byttes också ut.
Ursprungligen fanns en altartavla som föreställde korsfästelsen, sannolikt kom från den tidigare kyrkan och ska ha varit målad av den mångkunnige Pehr Fjellström. Den flyttades 1849 till den nya kyrkan i Örträsk (där den fortfarande finns kvar) och ersattes av den nuvarande uppståndelsemålningen av konstnären Carl Johan Sjöstrand (målad 1842). Predikstolen byttes också. Den ursprungliga predikstolen utgjordes av en halvrund målad korg utan dekorationer, placerad mitt på norra väggen med direkt uppgång från sakristian. Den ersattes av den nuvarande, som fick ny placering närmare koret. Nuvarande altarring och troligtvis även altare tillkom också vid detta tillfälle och läktaren byggdes ut på sidorna. En av de största förändringarna var det invändiga måleriet. Dekorationsmålaren Karl Erik Holmström, som var bördig från Lycksele men bosatt i Stockholm, engagerades för att måla om kyrkan. Han var samtidigt verksam i Örträsk kyrka och båda kyrkorna fick en liknande utformning med målat kassettak och arkitekturuppställning i skenperspektiv på korväggen. I Lycksele kyrka målades kassettaket över redan på 1870- eller 80-talet, medan de yttre delarna av arkitektur- uppställningen, dvs. de kolonner som flankerade dörrarna, målades över på 1920-talet.
Nästa större förändring var Wahlmans restaurering 1922–23. Förutom vapenhusets omgestaltning var de kanske största förändringarna i kyrkorummet att interiören målades om och fick ny färgsättning och nya dekorationer, att läktarbarriären om- gestaltades, samt att elektricitet installerades för belysning, radiatorer och bänkvärmare.
Några jugendinspirerade mindre ljuskronor finns fortfarande kvar i kyrkorummet.
Andra förändringar var bl.a. att predikstolen sänktes, nya korbänkar med svängbara nummerskyltar tillkom och övriga bänkar omgestaltades och fick nya gavlar. Vid restaureringen fann man ett senmedeltida krucifix bakom korpanelen. Det restaurerades, kompletterades och försågs med nytt kors. Troligen kom det ursprungligen från
moderförsamlingen, Umeå landsförsamling.
Vid Knut Nordenskjölds restaurering 1949–51 tillkom källaren under sakristian, liksom taklisterna, dörrfoder och altaret i sakristian. De obelisker som numera flankerar altaret i sakristian stod ursprungligen på vardera sidan bänkkvarteren och var ett typiskt Norden- skjöldskt tillägg. Även lampetterna i kyrkorummet, som ersatt äldre lampetter, bär hans signum. Andra förändringar var att en del av 1920-talets dekorationsmåleri försvann och istället tillkom de tre plafondmålningarna i taket, utförda av konstnären Gunnar
Torhamn. De föreställer hur Kristus visar sig för lärjungarna efter uppståndelsen, himmelsfärden och pingstundret, och ska därigenom ses som en tematisk och kronologisk fortsättning på altartavlans uppståndelsemotiv. Fler förändringar som genomfördes vid denna restaurering var att korgolvet höjdes, bänkinredningen byttes mot en helt ny (utom i koret), predikstolskorgen sänktes ytterligare, orgelfasaden fick troligen en ny färgsättning och det medeltida krucifixet hängdes upp på södra väggen.
Kororgeln tillkom 1976 och åren därpå genomfördes ett flertal mycket okänsliga förändringar, huvudsakligen efter restaureringsförslag av Rolf Bergh. Hela den gamla läktaren revs och en ny uppfördes. Under läktaren togs åtta bänkrader bort på vardera
sidan för att inrymma kyrktorg och skåp. Bänkkvarteret i nordost, mot koret, kortades också av. Ett andra vapenhus tillkom i norr, och ovanför dörren dit placerades en stor oljemålning av Olle Blomberg, som stilmässigt bryter av från kyrkans övriga karaktär.
Nytt furugolv lades in i hela kyrkan. Korgolvet sänktes något, liksom predikstol med tak, altarbord och predella. Altarringen kortades och flyttades något. Ny armatur och ambo tillkom och takkronorna placerades om med två i koret och två i mittgången (tidigare hängde alla i mittgången). År 1978 tillkom dopfunten och den nya stora orgeln som nu helt dominerar läktaren. Den är tillverkad av Magnussons orgelbyggeri i
Göteborg och uppges vara av mycket hög musikalisk klass. Det är en fullvärdig
konsertorgel. Den är disponerad på ett ovanligt sätt, med kraftiga sidopartier men öppen i mitten där man skymtar den gamla orgelfasaden från 1880-talet (Åkerman & Lund) som fortfarande är bevarad på läktaren.
Bänkinredningen från 1950-talet som 1977 fått en vinröd färgton, målades 1999 om i en mer dämpad blågrå laseringsmålning. Den avsåg att komma nära bänkinredningens ursprungliga färgsättning, men eftersom kyrkorummet innehåller så många årsringar som kulörmässigt drar åt delvis olika håll kan man uppleva att helheten inte är fullt samstämd. År 2010 genomfördes en värmekonvertering med vattenburen fjärrvärme.
Kulturhistorisk karaktäristik och bedömning
Placeringen av en kyrka i Lycksele 1607 innebar startskottet för Lyckseles utveckling mot en centralort för inlandet. Som moderförsamling för många inlandssocknar och med en av Övre Norrlands tidigaste nyklassicistiska kyrkor med stenimiterande
träfasader blev Lyckseles tredje och nuvarande kyrka också en förebild för andra kyrkor i inlandet som byggdes under 1800-talet. Även om så gott som alla kyrkobyggen
passerade Överintendentsämbetet och de flesta fick sin slutgiltiga form av arkitekterna där, så hade församlingarna ofta en idé om hur de ville att kyrkan skulle se ut. På det sättet kan man se Lycksele kyrka som en förebild. Den nyklassicistiska karaktären förstärktes tydligt vid 1850-talets restaurering, som innebar att sakristian flyttades från sin ursprungliga plats mitt på norra långhusväggen till platsen bakom koret i kyrkans längdriktning, att färgsättningen ändrades från rosaröd till gråvit och förmodligen också att den stenimiterande slätpanelen sattes upp. Typiska nyklassicistiska drag är bl.a.
fasadens stilrenhet, tornavslutningen med valmat tak och öppen lanternin samt inte minst dispositionens axialitet och klarhet med tre avgränsade block; torn i väster, långhus och sakristia i kyrkans längdriktning i öster. Lars Israel Wahlmans restaurering på 1920-talet, som utvändigt främst påverkade sakristians utformning och västra entréns omfattning, minskade i någon mån den nyklassicistiska prägeln och förde in drag av nationalromantik. Ändringarna är dock gjorda med stor kvalitet och är fint samman- fogade med helheten. Desto sämre anpassat är Rolf Berghs norra vapenhus från 1977.
Även om placeringen har kopplingar bakåt i tiden till den första sakristian, så är utförandet av sämre kvalitet och bristande anpassning. Exempelvis avviker panelens utförande från kyrkans.
Interiören har genomgått många stora förändringar och är idag en blandning av de restaureringar som genomförts. Man kan svårligen säga att någon tidsperiod totalt dominerar. Kvar från 1850-talets restaurering är bl.a. predikstolen, altaret, altarringen och de delar som är kvar av arkitekturmålningen på korväggen. De har en tydlig nyklassicistisk prägel och samspelar därmed förtjänstfullt med kyrkans exteriör.
Wahlmans 1920-talsrestaurering är idag främst märkbart i vapenhuset, som förutom
golvbytet helt präglas av denna restaurering och av Filip Månssons måleri. Knut Nordenskjölds 1950-talsrestaurering är kanske särskilt tydlig i sakristian, som fått behålla mycket av den karaktär den fick då, med bl.a. listindelning av innertaket, nytt altare samt Nordenskjölds karaktäristiska obelisker som från början var avsedda för främre bänkparen. Inne i kyrkorummet är 1950-talsrestaureringen särskilt tydlig i takplafondmålningarna och kyrkbänkarna. Takmålningarna av Gunnar Torhamn utgör ett aningen främmande inslag i en nyklassicistisk kyrka, men har samtidigt konstnärliga och teologiska värden. De har ett bibliskt bildspråksberättande som bl.a. används vid konfirmationsundervisning och vid guidningar i kyrkan.
1970-talets förändringar, huvudsakligen enligt Rolf Bergs förslag, är de som gått hårdast fram med kyrkorummet. Vad som i synnerhet innebar stora förändringar av kyrkans karaktär var rivandet av den gamla läktaren, uppförandet av en ny läktare, den nya dominerande läktarorgeln, borttagningen av bänkar under läktaren och tillskapandet av ett kyrktorg, samt det nya ljusa furugolvet. Även den nya ingången från norr och Olle Blombergs väggmålning som finns ovan den gör att kyrkorummet splittrats ännu mer.
Bland mindre sentida tillägg som också minskar den nyklassicistiska karaktären kan man nämna kororgeln. Även måleriet invändigt har förändrats kraftigt ett flertal gånger, då tidigare dekorationer målats över med nya. Resultatet har blivit att färgsättningen spretar en del och att helheten därför inte håller ihop riktigt bra. Särskilt är det läktarens och läktarorgelns orangea färg och bänkinredningens stålblågrå färg som står ut en aning från helheten.
Kyrkan har många lösa inventarier av stort värde, bl.a en Kristusfigur som är Lapplands enda medeltida skulptur (tillhörde troligen moderförsamlingen Umeå landsförsamling från början). Det kors som det är monterat på tillverkades dock på 1920-talet. Försam- lingen har även en större porträttsamling i sin ägo samt en betydande boksamling. Ett av kyrkans stora bruksvärden är den högklassiga orgeln. Kyrkan är också Lyckseles
främsta konsertlokal.
Att särskilt tänka på vid användning och förvaltning av kyrkomiljön och byggnaderna
Kyrkan präglas utvändigt främst av klassicistisk enkelhet från byggnadstiden 1799 och restaureringen 1850. 1920-talets tillägg i en blandning av klassicism och nationalromantik har en stark tidsprägel men är ändå skickligt infogade med hög ambition och god kvalitet. Materialen, i synnerhet den släta panelen från 1850-talet och spåntaket är viktiga att behålla.
Grindstolparna med portal av smide har ett miljöskapande värde inom kyrko- miljön. Detsamma har begravningskapellet, som är ritat av västerbottens- arkitekten Kjell Wretling och till sin stil anpassat till kyrkan.
Gamla kyrkogården vid kyrkan utgör en rik kyrkogårdsmiljö. Det stora antalet äldre gravvårdar, t.ex. järnkors och grusgravar med häckomgärdning, samt den vällagda bogårdsmuren är viktiga som lokalhistoriska dokument och för att de bidrar till kyrkogårdens stämningsmässiga värde. Gravkullarna och Fjellströms familjegrav utgör särskilt ovanliga inslag, med personhistoriskt värde och med kopplingar till Lyckseles ursprungliga lokalisering på Gammplatsen.
Koret med sin symmetri, sakristiedörrarna, skenperspektivmålningen, altaret, altarringen och den praktfulla predikstolen utgör värdefull inredning från 1850- talet och är avgörande för upplevelsen av kyrkorummet och den kvarvarande karaktären av nyklassicism.
Det medeltida krucifixet är Lapplands enda och ger kontinuitet bakåt till församlingsbildningen på 1600-talet.
Vapenhuset präglas helt av Lars Israel Wahlmans 1920-talsrestaurering. Med sina symmetriska läktartrappor och kolonner samt tidstypisk färgsättning och Filip Månssons dekorationsmåleri är vapenhuset en stor tillgång för kyrkan.
Detsamma gäller sakristian som helt präglas av Knut Nordenskjölds 1950- talsrestaurering, med listindelat tak, altare, obelisker och passande äldre möblering.
Litteratur- och källförteckning
Bebyggelsehistorisk tidskrift. Övre Norrlands kyrkor. Nr 22, 1991. Uppsala 1992.
Begravningsplatsinventeringen 1979–1983. Inventeringsblanketter i Länsstyrelsens arkiv.
Flodin, Barbro. Kyrkobyggnader 17601860. Del 3. Övre Norrland. Stockholm 1993.
Kulturminnesvårdsprogram för Lycksele kommun. Umeå 1987.
Mascher, Bodil. Utvändig ommålning av Lycksele kyrka. Byggnadsantikvarisk rapport.
Västerbottens museum, 2003.
Vård- och underhållsplanen för Lycksele kyrka. Västerbottens museum 2004.
www.gammplatsen.com/?page=26 www.svenskakyrkan.se/lycksele
www.wikipedia.se (Lycksele församling, Lycksele kyrka) Muntliga uppgifter från kyrkoherde Kent Nordin.
Inventeringsdatum: 2011-06-21
Ansvar karaktäristik och bedömning: Annika Lindberg, Historiska Hus AB och Andreas Grahn, Länsstyrelsen Västerbotten. Texten fastställd i mars 2012.
Rapport: Andreas Grahn
Lycksele fick sin första kyrka 1607 och blev därmed en viktig kyrk- och marknadsplats i södra Lappland. Den första kyrkan, kyrkogården och samhället låg på den halvö i Umeälven som numera kallas Gammplatsen (1). Omkring sekel- skiftet 1800 hade den blivit för trång och stan flyttades till sitt nuvarande läge, där den
nuvarande kyrkan (2) stod klar 1799. Kyrkogården
är utvidgad mot norr och nordväst 1924. Lugnets kyrkogård (3) invigdes 1939. Satellitbilder från Google maps.
1
3
2
Kyrkans huvudentré ligger i västtornet, men bilburna kyrkobesökare möter kyrkan från öster via parkeringen vid Hamngatan. Det norra vapenhuset tillkom 1977, på platsen för den ursprungliga sakristian. Kyrkan var en av de första i Övre Norrland med nyklassicistisk disposition och utformning, en karaktär som ytterligare förstärktes vid restaureringen 1850, då sakristian flyttades, den stenimiterande panelen tillkom och färgsättningen
ändrades. Sakristian restaurerades och fick inslag av nationalromantiska stildrag 1922, då även västentrén fick ny utformning. Exteriörens kvaliteter förtas en aning av norra vapenhuset. Gravkapellet syns till höger i bild.
Det vänstra fotot nedan är taget före 1920-talets restaurering och hämtat från Västerbottens museums bildarkiv (okänd fotograf).
Vänster: Foto från 1890 som i huvudsak visar det utseende och den fasta inredning kyrkan fick efter restaureringen 1850, förutom att det målade kassettaket målades över på 1870- eller 80-talet.
Foto: Lars Dahlstedt/Västerbottens museum.
Nedan: Idag präglas kyrkorummet av flera restaureringar. Särskilt viktigt är 1850-talets i nyklassicistisk stil. 1922-23 målades de yttre kolonnparen på korväggen över, kaminer ersattes av elvärme och de små jugendinspirerade ljuskronorna på sidorna av långhuset tillkom.
1949-51 målades takmålningarna över och plafondmålningarna av Gunnar Torhamn tillkom, liksom ny bänkinredning. Kororgeln är från 1976 och bänkarnas färgsättning från 1999.
I kyrkan finns Lapplands enda medeltida trä- skulptur, från tidigt 1300-tal. Den skänktes till Lyckseles första kyrka från moder- församlingen Umeå landsförsamling på 1600-talet, försvann sedermera, dök upp och restaurerades på 1920-talet och monterades på väggen på 1950-talet. Korset tillverkades 1920.
En av de största och mest okänsliga förändringarna i kyrkorummet är den nya djupa läktaren från 1977, och att åtta bänkrader togs bort längst bak för att skapa ett kyrktorg och förvaring. De ljusa lackade furugolven i
Även sett framifrån utgör läktar- ombyggnaden den enskilt största förändringen. Översta bilden är tagen före restaureringen 1922- 23, när barriären ändrades och bl.a. fick liggande speglar.
Läktaren revs 1977 och en ny uppfördes, som till skillnad från den tidigare är lika djup i mitten som på sidorna. Det ger en helt annan upp av kyrkorummet. Äld foto från Västerbottens museum (okänd fotograf).
levelse re
t-
är att
nns bevarad bakom.
och utformning. Räcket kunde dock vara nättare.
Den gigantiska läktarorgeln dominerar kyrkorummet både genom sin storlek, u formning och färg- sättning. Musikaliskt håller den dock hög klass och är en full- skalig konsertorgel.
Ett särskilt värde den gamla orgel- fasaden från 1880 (Åkerman & Lund) fi
Längst till vänster:
Lampetterna är från Norden- skjölds restaurering på 1950- talet och ersatte en äldre variant. Den nya entrén från norra vapenhuset och Olle Blombergs målning ovanför tillkom 1977.
Vänster: Hk-rampen, troligen tillkommen 1977, har en för- hållandevis diskret placering
Vapenhuset (ovan) är helt präglat av 1920-talets
restaurering och Filip Månssons måleri. Sakristian (vänster) är tydligast präglat av 1950-talets restaurering med listindelat tak, altare och obelisker som ursprungligen stod i
yrkorummet.
Gravkapellet från 1933 är ritat av Kjell Wretling, som också ritat inredningen. Altartavlan är gjord av brodern, David Wretling. Kapellet är relativt välbevarat och har ett miljöskapande värde. Det används sällan numera.
k
Ovan: En av de äldsta gravarna på kyrkogården är gravkammaren för Pehr Fjällström (1697–1764), söder om kyrkan. Han har kallats
”lappmarkens apostel”, eftersom han översatte flera kyrkliga skrifter till samiska. Kvarlevorna flyttades från Gammplatsen.
Graven har högt personhistoriskt värde.
ersonhistoriskt värde.
I den västra delen av kyrkogården, som utvidgades 1924, är karaktären ovanligt välbevarad, med häck- omgärdade grusgravar, några smidesstaket och björkar. Gångarna är dock som på resten av kyrkogården asfalterade. En del av häckarna har tyvärr försvunnit så att stora grusfält uppstått. I bakgrunden skymtar de putsade grindstolparna vid kyrkans västra entré.
I den västra delen av kyrkogården, som utvidgades 1924, är karaktären ovanligt välbevarad, med häck- omgärdade grusgravar, några smidesstaket och björkar. Gångarna är dock som på resten av kyrkogården asfalterade. En del av häckarna har tyvärr försvunnit så att stora grusfält uppstått. I bakgrunden skymtar de putsade grindstolparna vid kyrkans västra entré.
Lugnets kyrkogård, ca 1,5 km nordväst om kyrkan vid E12:ans utfart från Lycksele, invigdes 1939.
Begravningsplatsen ligger i en sydvästsluttning med terrasseringar.
Stående gravstenar i gräsmatta med höga, täta och välklippta rygg- häckar, grusgångar, fullvuxna björkar och stentrappor med enkla järnräcken hör till de bärande karaktärsdragen. I slutet av en asfalterad björkallé mot väster ligger en ekonomibyggnad med garage och personalutrymmen.
