Kartläggning av klinisk praxis gällande
ultrafiltrationshastighet under hemodialysbehandling
Johanna Spjuth
2013
Examensarbete, Grundnivå (kandidatexamen), 15 hp Omvårdnadsvetenskap
Examensarbete inom omvårdnadsvetenskap
Handledare: Magnus Lindberg Examinator: Bernice Skytt
I
Sammanfattning
Syftet var att kartlägga klinisk praxis gällande ultrafiltrationshastighet (UFR) under hemodialysbehandling samt beskriva i vilken omfattning rekommenderad
ultrafiltrationshastighet överskrids. Vidare var syftet att beskriva skillnader i UFR mellan män och kvinnor samt mellan patienter som har haft dialys kortare eller längre tid än 18 månader.
Föreliggande studie utgick från DOPPS rekommendation där UFR inte bör överstiga 10 ml/h/kg kroppsvikt. Att överstiga rekommenderad UFR har enligt tidigare forskning visat en ökad risk för patienten genom högre morbiditet och mortalitet. Designen som användes var en beskrivande tvärsnittsstudie. Genom lottdragning ur Svenskt Njurregister (SNR) gjordes ett slumpmässigt urval av 15 hemodialyskliniker av 66 möjliga. Samtliga
hemodialysbehandlingar där ultrafiltration tillämpades vid dessa kliniker på en förvald dag inkluderades i studien. Tio kliniker valde att delta i studien och 167 dialysobservationslistor utgjorde undersökningsgruppen. Utifrån de registrerade studievariablerna,
ultrafiltrationsvolym (ml), dialystid (h) och torrvikt (kg), beräknades ultrafiltrationshastighet.
Resultatet visade att den vanligast förekommande ultrafiltrationshastigheten var 9.4 ml/h/kg, det vill säga strax under den rekommenderade. Studien visade också att vid var femte
hemodialysbehandling överskreds rekommenderad UFR med ökad risk för
behandlingsrelaterade komplikationer. Konklusionen i denna studie påvisar att det finns brister i klinisk praxis om riskerna med för hög UFR samt att rutiner för vad som är maximal UFR saknas.
Nyckelord: hemodialys, njurmedicinsk omvårdnad, ultrafiltrationshastighet
II Abstract
The aim was to identify clinical practices regarding ultrafiltration rate (UFR) on hemodialysis, and describe the extent to which the recommended ultrafiltration rate is exceeded. A further aim was to describe differences in the UFR between men and women and between patients who had dialysis shorter or longer than 18 months. The present study was based on DOPPS recommendation that UFR should not exceed 10 ml/h/kg body weight. Prior research has shown an increased risk of the patient when recommended UFR is exeeded through higher morbidity and mortality. The design used was a descriptive cross-sectional study. By drawing lots from Swedish Renal Registry (SNR), a random sample of 15 hemodialysis clinics of 66 possible. All hemodialysis treatments where ultrafiltration was applied at these clinics on a preselected day were included in the study. Ten clinics chose to participate in the study and 167 dialysis observation lists constituted the study group. Based on the recorded study variables, ultrafiltration volume (ml), dialysis (h) and dry weight (kg) was calculated ultrafiltration rate. The result showed that the most abundant ultrafiltration rate was 9.4 ml/h/kg, that is, just below the recommended. The study also showed that every fifth hemodialysis exceeded recommended UFR with increased risk of treatment-related complications. The conclusion of this study indicate that there are deficiencies in clinical practice about the risks of excessive UFR and the procedures for what is maximum UFR missing.
Keywords: hemodialysis, renal nursing, ultrafiltration rate
III Innehållsförteckning
1. Introduktion 1
1.1 Njurarnas funktion och njursvikt 1
1.2 Hemodialys 2
1.2.1 Dialystid 3
1.2.2 Torrvikt, Interdialytisk viktuppgång och vätskerestriktioner 3 1.3 Ultrafiltration och ultrafiltrationshastighet 4 1.4 Sjuksköterskans ansvar under dialys 5
1.5 Hemodialyspatientens roll 6
1.6 Problemområde 7
1.7 Syfte 7
1.8 Frågeställningar 8
2. Metod 8
2.1 Design 8
2.2 Urval och undersökningsgrupp 8
2.3 Datainsamlingsmetod 9
2.4 Tillvägagångssätt 9
2.5 Dataanalys 10
2.6 Forskningsetiska överväganden 10
3. Resultat 10
3.1 Ultrafiltrationshastighet vid hemodialysbehandling 10 3.2 Antalet hemodialysbehandlingar som överskrider den rekommenderade
ultrafiltrationshastigheten 11
4. Diskussion 12
4.1 Huvudresultat 12
4.2 Resultatdiskussion 12
4.3 Metoddiskussion 15
4.4 Allmän diskussion 16
4.5 Slutsats 17
5. Referenser 18
1 1. Introduktion
Förekomsten av kronisk njursvikt ökar globalt. Det har beräknats att två och en halv miljoner människor i världen är drabbade av kronisk dialyskrävande njursvikt (Himmelfarb & Ikizler 2010, Stenvinkel 2010). I Sverige handlar det om cirka 9000 personer per år som behöver dialys alternativt vara njurtransplanterad för att överleva (Svenskt NjurRegister 2012). Data från länder som USA och Kina pekar på att njursvikt kan betraktas som ett folkhälsoproblem eftersom tillståndet drabbar 10 till 13 procent av befolkningen. Bidragande orsaker till att förekomsten av kronisk njursvikt ökar är befolkningens stigande ålder och att njursvikt är en degenerativ sjukdom. Vid 65 års ålder har cirka 40 procent av befolkningen någon form av njurfunktionspåverkan medan det före 40-årsåldern rör sig omkring cirka 3 procent. Även riskfaktorer för att utveckla kronisk njursvikt såsom förhöjt blodtryck, övervikt och typ 2- diabetes ökar med stigande ålder vilket ytterligare bidrar till prevalensen (Stenvinkel 2010).
1.1 Njurarnas funktion och njursvikt
Njurarnas huvudsakliga funktion är att reglera kroppsvätskornas sammansättning via sin utsöndrande, exkretoriska funktion genom bildningen av urin. Njurarna har också insöndrande, endokrina funktioner och bildar det saltsparande och blodtryckshöjande hormonet renin och det för blodbildningen viktiga hormonet erytropoetin (Chamney 2007).
Kronisk njursvikt är en långsamt progressiv sjukdom som kan pågå under flera år. Ansamling av slaggprodukter i blodet och elektrolytrubbningar leder till symtom som trötthet, nedsatt aptit, illamående och klåda. Njursvikten medför också att den renala restfunktionen avtar vilket bland annat leder till vätskeansamling i kroppen med ödem och andnöd som följd. När njurarnas filtrationshastighet sjunker under 10 ml/min behöver patienten dialysbehandling, njurtransplantation eller konservativ behandling (Mallick & Gokal 1999, Chamney 2007, Castner 2010). Enligt Svenskt Njurregister (SNR) ökar antalet dialysbehandlingar och fler patienter blir transplanterade. Sista december 2011 var 8752 patienter i behandling, 4909 med ett fungerande njurtransplantat, 3030 med hemodialys och 813 med
peritonealdialysbehandling.
Kronisk njursvikt kan vara ett medfött tillstånd med hereditär bakgrund. Ärftliga sjukdomar svarar för mindre än tio procent av det totala antalet patienter i aktiv uremivård. Diabetes är
2 idag den vanligaste orsaken till njursvikt och svarar för en tredjedel av alla nyupptagna
patienter i aktiv uremivård (Hailey & Moss 2000, Castner 2010). Andra vanliga orsaker är högt blodtryck och glomerulonefrit (Hailey & Moss 2000). Dialyspatienter visar högre mortalitet än normalbefolkningen trots bättre medicinering och teknologi. Den vanligaste dödsorsaken hos patienter med kronisk njursvikt är hjärt- och kärlsjukdom. Den uppskattade risken är 10-20 gånger högre än hos den allmänna befolkningen. Faktorer såsom uremi, atereoskleros, anemi, övervätskning, högt blodtryck och hyperlipidemi bidrar till den ökade risken (Purcell et al 2004, Saran et al 2006, Barnett 2008, Lindberg et al 2009).
1.2 Hemodialys
Hemodialys sker på sjukhus eller i hemmet och är en behandlingsmetod där vätska,
slaggprodukter och toxiska ämnen avlägsnas från kroppen med hjälp av en dialysmaskin. På dialysmaskinen kopplas ett filter där blodet och dialysvätskan hålls åtskilda av ett
semipermeabelt membran. Membranet består av porer som medger att de slaggprodukter och toxiner som är mindre än porernas storlek kan transporteras ut i dialysvätskan genom
diffusion. Viktiga beståndsdelar såsom hemoglobin och albumin blir kvar i blodbanan då dess molekylstorlek är för stor för att passera genom membranet. Vätska från blodbanan pressas genom membranet med hjälp av ultrafiltration och möjliggör på så vis att den kan avlägsnas från kroppen (Mallick & Gokal 1999, Chamney 2007, Himmelfarb & Ikizler 2010).
Vid kronisk njursvikt i slutstadiet är hemodialys en nödvändig och livsuppehållande
behandling. Reningen av blodet sker utanför kroppen, så kallad extrakorporeal behandling och kräver att man har tillgång till blodbanan via en vaskulär access (Mallick & Gokal 1999, Chamney 2007). De två vanligaste kärlaccesserna är central dialyskateter (CDK) och arterio venös-fistel (AV-fistel). En CDK anläggs om patientens kärlstatus inte lämpar sig för AV- fistel, om behandlingen är tillfällig och/eller om behandling måste startas med kort varsel. En CDK har dubbla lumen och läggs i en central ven på sidan av halsen. För långvarigt bruk tunneleras CDK:n under huden för att förebygga infektion. AV-fisteln görs vanligen på underarmen eller överarmen. Den anläggs genom att en artär kopplas samman med en ven. En del av artärblodet flödar då via anastomosen direkt över till venen, som på grund av flödet och det förhöjda trycket ökar i diameter. Venen kan efter 6-8 veckors mognad användas för
nålsättning och dialys. I första hand används patientens egna kärl till AV-fisteln. Om detta inte fungerar kan man använda ett konstgjort material, så kallat graft (Chamney 2007).
3 1.2.1 Dialystid
European Best Practice Guidelines for Haemodialysis (2002) rekommenderar hemodialys 3 gånger i veckan 4 timmar per gång som ett minimum. Hos äldre patienter och patienter med hjärt- och kärlsjukdom rekommenderas en högre dialysdos. Hemodialys tre gånger i veckan är vanligast (Held et al 1991, Mallick & Gokal 1999, Chamney 2007, Himmelfarb & Ikizler 2010, Javed et al 2010, Flythe & Lacson 2012) men det kan variera från två till fyra gånger per vecka (Held et al 1991, Chamney 2007, Javed et al 2010). En normal behandling kan pågå 3-6 timmar (Barnett et al 2008, Himmelfarb & Ikizler 2010, Javed et al 2010). Längre
behandlingstid tillåter att mer slaggprodukter och vätska kan avlägsnas med mindre risk för blodtrycksfall under dialys (Saran 2006, Lindberg et al 2009, Palmer 2009, Himmelfarb &
Ikizler 2010).
1.2.2 Torrvikt, Interdialytisk viktuppgång och vätskerestriktioner
Rottembourg (1993) har påvisat att dialyspatientens renala restfunktion vanligen avtar 12-18 månader efter hemodialysstart. Det innebär att mängden vätska som behöver avlägsnas under hemodialys ökar med tiden och blir därför svårare att uppskatta (Rottembourg 1993, Stegmayr et al 2006). Vätskemängden bestäms kliniskt genom att varje patient tilldelas en torrvikt.
Torrvikten ordineras av en nefrolog som bedömer patienten utifrån tecken på övervätskning såsom högt blodtryck, ödem och tungandning. Torrvikten är utgångspunkten för hur mycket överskottsvätska som ska avlägsnas under dialysbehandlingen och det är därför viktigt att läkarens bedömning är korrekt. Viktuppgång eller viktnedgång leder till att torrvikten måste justeras (Testa & Plou 2001, Leypoldt et al 2002, Purcell et al 2004, Chamney 2007, Raimann et al 2008).
Interdialytisk viktuppgång (IDWG) är ett mått på den mängd vätska en patient samlar på sig mellan två konsekutiva dialyser (Abuelo 1998, Lindberg et al 2009). Det är vanligt att en patient samlar på sig 2-6 liter vätska (Ofthun & Leypold 1995). Många hemodialyspatienter är anuriska eller oliguriska vilket bidrar till ett förhöjt IDWG (Saran et al 2006, Lindberg et al 2009). Även veckoschemat för behandling bidrar till förhöjt IDWG eftersom de flesta dialyspatienterna är schemalagda måndag, onsdag, fredag eller tisdag, torsdag, lördag. Det innebär att under veckan får patienten två 48-timmars uppehåll samt ett 72 timmars uppehåll
4 mellan dialystillfällena. Flythe visar i sin studie att det långa uppehållet mellan dialyserna ökar risken för hjärtdöd (Flythe & Lacson 2012). Förhöjt IDWG kan även ses som ett mått på bristande följsamhet gällande salt- och vätskeintag, men kan också bero på att patienten inte stannar behandlingstiden ut eller inte kan komma för extra behandlingar för att få bort överskottsvätskan. I det senare fallet befinner sig patienten konstant i ett
övervätskningstillstånd. Andra orsaker kan vara att salt och vätska intas samtidigt som kolhydrater, fett och proteiner vilket resulterar i att ett högt IDWG avspeglar ett förbättrat nutritionsstatus (Sarkar et al 2006, Barnett et al 2008, Raimann et al 2008, Lindberg et al 2009, Agarwal & Weir 2010). Därför kan ett lågt IDWG även betyda att det föreligger risk för malnutrition (Testa & Plou 2001). Ett för högt salt- och vätskeintag leder till högt blodtryck samt vänsterkammarsvikt vilket ökar risken för hjärtdöd hos dialyspatienter (Sarkar et al 2006, Barnett et al 2008). För att förhindra ett förhöjt IDWG rekommenderas patienterna att begränsa vätskeintaget till mellan 500 ml till 750 ml plus urinmängd per dag (Chamney 2007). Vid ett IDWG mellan 2,5-5,7 procent av torrvikten ökar risken för mortalitet och vid IDWG över 5,7 procent av torrvikten ökar mortalitetsrisken med 35 procent (Ofthun &
Leypold 1995, Sharp et al 2005, Lindberg et al 2009).
1.3 Ultrafiltration och ultrafiltrationshastighet
Genom hydrostatiskt eller osmotiskt tryck (Transmembran pressure, TMP) pressas patientens överskottsvätska i blodbanan över membranet och ut i dialysvätskan. Denna process kallas för ultrafiltration (Ofsthun & Leypoldt 1995, Himmelfarb & Ikizler 2010). Målet med
ultrafiltration är att få ner patienten till sin torrvikt (Ofsthun & Leypoldt 1995, Stegmayr 2006, Chamney 2007). Vid övervätskning hos patienten kompenseras den förlorade vätskan i blodbanan genom att ny vätska fylls på från vävnaderna. Sker det inte någon återfyllnad kan detta leda till hypovolemi med blodtrycksfall och kramper som följd. Enligt Flythe (2011) drabbas 15-20 procent av patienterna av blodtrycksfall under dialys. För hög
ultrafiltrationshastighet (UFR) kan vara en av orsakerna (Stegmayr 2006, Charra 2007, Yung 2008, Flythe & Brunelli 2011, Lindberg & Ludvigsen 2012). UFR avgörs av mängden vätska som ska ultrafiltreras bort och dialystidens längd, det vill säga viktuppgången mellan
dialyserna delat på dialystiden, uttryckt i ml/h (Ofsthun & Leypoldt 1995, Palmer 2009, Flythe & Brunelli 2011).
5 DOPPS - Dialysis Outcomes and Practice Patterns Study, som är en prospektiv, longitudinell observationsstudie av hemodialyspatienter baserad på nationella, representativa stickprov av dialysverksamheter och patienter från 12 olika länder rekommenderar en UFR på maximalt 10 ml/h/kg kroppsvikt (Saran et al 2006). Senare studier både bekräftar och stödjer denna
rekommendation (Lindberg et al 2009, Flythe & Brunelli 2011). En högre UFR än den rekommenderade har visat sig ha en negativ effekt på det cardiovasculära systemet och bidrar till en högre mortalitet (Saran et al 2006, Lindberg et al 2009, Flythe et al 2010). För att få en lägre UFR kan dialystiden förlängas eller att patienten dialyseras mer frekvent (Ofsthun &
Leypoldt 1995, Saran et al 2006, Movilli et al 2007, Lindberg et al 2009, Palmer 2009, Flythe et al 2010, Flythe & Brunelli 2011, Lindberg & Ludvigsen 2012). Med hjälp av dagens
moderna dialysmaskiner har sjuksköterskan möjlighet att förebygga risker som en för hög UFR medför genom att se om patienten är övervätskad och på ett mer kontrollerat sätt ultrafiltrera patienten. Blood Volume Monitor (BVM) är en sådan funktion som mäter den relativa blodvolymen, det vill säga mängden vätska i blodbanan och kontrollerar
vätskeborttag från patienten så att risken för komplikationer som till exempel blodtrycksfall under dialysbehandling minskar. UFR justeras automatiskt efter hur blodvolymen förändras under behandlingens gång (Gabrielli et al 2009).
1.4 Sjuksköterskans ansvar under dialys
Ordinationer och konsultationer under hemodialys utförs av en nefrolog (Daugirdas et al 2007) men det dagliga utförandet av en säker och evidensbaserad dialysbehandling är sjuksköterskans ansvar (Ballantine & Barcellos 2004, Murphy 2006, Lindberg & Ludvigsen 2012). För de patienter som får hemodialys på institution är det specialutbildad personal som ansvarar för behandlingen (Pagels 2004). Innan dialysstart är det sjuksköterskans ansvar att se tecken på över- eller undervätskning genom kontroll av till exempel vikt, blodtryck, puls och andning (Chamney 2007). Symtom på övervätskning är ödem, andnöd, högt blodtryck, viktuppgång och stas på vena jugularis (Chamney 2007). Under dialysbehandling planerar och övervakar sjuksköterskan för att förebygga eventuella komplikationer (Chamney 2007, Lindberg & Ludvigen 2012). Målet med dialysbehandlingen är bland annat att få ner
patienten till sin torrvikt genom ultrafiltration (Chamney 2007, Lindberg & Ludvigsen 2012).
Blodtrycksfall under dialys är vanligt vid ultrafiltration. Sjuksköterskan kontrollerar därför blodtryck och BVM samt justerar UFR vid behov (Zellweger et al 2004, Chamney 2007,
6 Yung 2008, Gabrielli et al 2009). Vid rätt bedömning och planering av dialysen kan
sjuksköterskan förebygga vanliga komplikationer och vid eventuella händelser snabbt åtgärda och förhindra skada (Lindberg & Ludvigsen 2012). Enligt patientsäkerhetslagen
(Socialdepartementet 2010) definieras vårdskada som lidande, kroppslig eller psykisk skada, sjukdom eller dödsfall som hade kunnat undvikas om adekvata åtgärder hade vidtagits vid patientens kontakt med hälso- och sjukvården. Med utgångspunkt från denna definition kan till exempel blodtrycksfall under hemodialys med ultrafiltration klassas som en
omvårdnadsrelaterad vårdskada.
Som dialyssjuksköterska träffar man ofta samma patienter under en lång period, ibland flera år (Otsubo et al 2007, Lindberg & Ludvigsen 2012). Sjuksköterskans roll är att hjälpa, vägleda och stötta patienten. För att åstadkomma en bestående beteendeförändring ställs det höga krav på sjuksköterskan gällande patientundervisning och stödjande samtal (Pagels 2004, Chamney 2007). Den långvariga och regelbundna kontakten med patienten är viktig för att patientundervisningen ska vara effektiv (Barnett et al 2008). Fokus i patientundervisningen bör inte ligga på sjukdom och sjukdomshantering utan ska se till helhet, livskvalitet och vardagsliv (Pagels 2004, Barnett et al 2008).
1.5 Hemodialyspatientens roll
Patienter med kronisk njursvikt i slutstadiet har ett livslångt åtagande till dialysbehandling för sin överlevnad (Kring & Crane 2009). Hur effektiv en hemodialysbehandling blir beror mycket på patienten. Som hemodialyspatient finns det flera faktorer att anpassa sig till. Det kan till exempel vara att komma till sina dialysbehandlingar på bestämda, schemalagda tider och stanna hela den ordinerade dialystiden. Det är även viktigt att följa rekommenderade dieter och de vätskerestriktioner som ordinerats samt att enligt ordination ta sina mediciner.
Det är många olika faktorer som påverkar om patienten är följsam till behandlingsregimen eller inte (Hailey & Moss 2000). Det kan vara kön, ålder, utbildningsnivå, inkomst och andra sociala faktorer såsom socialt stöd från familj, vänner och personal. Patienter med en
upplevelse av socialt stöd har en större följsamhet än andra. Det sociala stödet kan öka personens förmåga till att knyta nya kontakter, ta del av information och identifiera och lösa problem (Yokoyama et al 2009).
7 1.6 Problemområde
De flesta hemodialyspatienter är anuriska eller oliguriska vilket bidrar till att de samlar på sig vätska mellan dialyserna (Saran et al 2006, Lindberg et al 2009). Det leder till högt blodtryck, vänsterkammarsvikt och ökad risk för hjärtdöd (Barnett et al. 2008). För att återställa
vätskebalansen måste patienten ultrafiltreras vid varje dialysbehandling (Ofsthun & Leypoldt 1995) och målet är att få ner patienten till sin torrvikt (Chamney 2007). Det dagliga utförandet av en säker och evidensbaserad dialysbehandling är sjuksköterskans ansvar (Ballantine &
Barcellos 2004, Murphy 2006, Lindberg & Ludvigsen 2012). Utifrån forskningsresultat rekommenderar DOPPS en UFR på maximalt 10 ml/h/kg kroppsvikt (Saran et al 2006). Ett flertal studier visar att UFR över den rekommenderade medför en ökad risk för blodtrycksfall under dialys samt en högre risk för morbiditet och mortalitet (Saran et al 2006, Movilli et al 2007, Lindberg et al 2009, Palmer 2009, Himmelfarb & Ikizler 2010, Flythe et al 2010).
Blodtrycksfall under dialys beror på en reduktion av blodvolymen vilket inträffar när en stor mängd vätska försvinner ur blodbanan på kort tid (Palmer 2009). Implementering av
behandlingsrekommendationer i klinisk praxis tar ofta lång tid. Eftersom det är mer än sex år sedan Saran et al (2006) gav rekommendation om en maximal UFR vid
hemodialysbehandling initierades föreliggande studie för att beskriva rekommendationens tillämpning i praxis. Behandlingsrelaterade komplikationer och tillhörande lidande såsom blodtrycksfall under pågående dialysbehandling på grund av för hög UFR kan betraktas som en omvårdnadsrelaterad vårdskada.
1.7 Syfte
Syftet med studien var att kartlägga klinisk praxis gällande ultrafiltrationshastighet (UFR) under hemodialysbehandling samt beskriva i vilken omfattning den rekommenderade
ultrafiltrationshastigheten överskrids. Författaren ville också se om det fanns skillnader i UFR mellan män och kvinnor samt patienter som har haft dialys kortare eller längre tid än 18 månader.
8 1.8 Frågeställning
Vilken ultrafiltrationshastighet (UFR) används vid hemodialysbehandling?
I vilken omfattning överskrids den rekommenderade ultrafiltrationshastigheten (UFR)?
Finns det skillnader i ultrafiltrationshastighet (UFR) mellan män och kvinnor?
Finns det skillnader i ultrafiltrationshastighet (UFR) mellan patienter som har haft dialys kortare eller längre tid än 18 månader?
2. Metod
2.1 Design
Beskrivande tvärsnittsstudie med jämförande inslag (Polit & Beck 2008).
2.2 Urval och undersökningsgrupp
Studien baseras på ett slumpmässigt urval (Polit & Beck 2008) av 15 hemodialyskliniker av 66 möjliga i Sverige. Urvalet har gjorts genom lottdragning ur SNR-listan (Svenskt
Njurregister). Klinikerna var numrerade i SNR och dessa nummer noterades på lappar och en oberoende person fick dra 15 stycken. Samtliga hemodialysbehandlingar där ultrafiltration tillämpades vid dessa kliniker på en förvald dag inkluderades i studien. Den förvalda dagen var en onsdag då det är mitt i veckan och mittendialysen för patienten vid
hemodialysbehandling 3 ggr/v. Valet av dag beror på att i början av veckan har patienten oftast mer vätska att ultrafiltrera på grund av det utökade uppehållet över helgen. I slutet av veckan har patienten vanligtvis hunnit ultrafiltrerats ner till ordinerad torrvikt (Flythe &
Lacson 2012). Fem kliniker tackade nej till att delta i studien. Tio kliniker tackade ja till att delta i studien och 174 dialysobservationslistor samlades in, 167 av dessa utgjorde
undersökningsgruppen. Sju dialysobservationslistor innehöll inte nödvändig data för studien och blev externt bortfall. De exklusionskriterier som tillämpades var Limited Care Patienter
9 som sköter sin behandling helt självständigt (Pagels 2004, Blogg & Hyde 2006) och patienter som inte behöver ultrafiltreras (Chandna & Farrington 2004).
2.3 Datainsamlingsmetod
Datainsamlingen utfördes genom att avidentifierade kopior av checklistor, så kallade
dialysobservationslistor, samlades in vid ett i förväg bestämt datum. Dialysobservationslistan utgör ett arbetsverktyg för de sjuksköterskor som ansvarar för patientens vård vid det aktuella dialystillfället och klassificeras således inte som en journalhandling. Någon enhetligt
utformad dialysobservationslista finns inte i Sverige men de data som författaren avsåg att använda i studien registrerades enligt vedertagen rutin på respektive deltagande klinik. De behandlingsrelaterade uppgifter som vanligtvis noteras på observationslistan är patientens vikt och blodtryck vid ankomst till dialysbehandlingen, tidsangivelser för start och stopp av
behandling, tidsangivelser för kontroll av maskininställningar och registrering av mätvärden erhållna från dialysmaskinen samt patientens status under pågående behandling.
De på observationslistorna registrerade data av intresse för studien var behandlingstid uttryckt i timmar (h) (Lindberg et al 2009), ultrafiltrationsvolym (ml) (Saran et al. 2006), ordinerad torrvikt (kg) (Raimann et al 2008) samt kön, ålder och datum för dialysstart.
2.4 Tillvägagångssätt
Kontakt togs via telefon med avdelningschef eller motsvarande på de slumpmässigt utvalda dialysklinikerna. Studiens syfte presenterades och information gavs om att deras medverkan var frivillig. Efter telefonkontakt sändes skriftlig ansökan om tillstånd samt instruktioner till varje kliniks verksamhetschef. En påminnelse via telefon gjordes efter 2 veckor.
Avdelningscheferna på varje dialysenhet rekryterade en sjuksköterska som frivilligt hjälpte till med datainsamlingen. De avidentifierade dialysobservationslistorna den utvalda dagen stoppades i ett frankerat kuvert och återsändes till författaren.
10 2.5 Dataanalys
Varje kliniks kuvert numrerades med ett kliniknummer och varje observationslista numrerades med ett löpnummer. En datamatris skapades genom att studievariablerna ultrafiltrationsvolym (ml), dialystid (h) och torrvikt (kg) registrerades i ett excelark. Även variablerna kön, ålder och antal månader i dialys registrerades. Utifrån de registrerade
studievariablerna beräknades UFR som en ny variabel utifrån formeln [ml/h/kg] beskriven av Saran et al (2006). Beskrivande statistik beräknades med hjälp av SPSS och resultatet
presenteras med central- och spridningsmått såsom medelvärde, median och variationsvidd samt frekvenser i form av tabell och diagram. Skillnader i UFR mellan män och kvinnor samt mellan de patienter som har haft dialys kortare eller längre än 18 månader beräknades med hjälp av ett oberoende T-test. Tidsgränsen 18 månadersgränsen valdes utifrån Rottembourgs (1993) klassiska påvisande om brytpunkten för den renala restfunktionens avtagande.
2.6 Forskningsetiska överväganden
Observationslistorna avidentifierades på respektive klinik innan de samlades in. Deltagandet i studien var frivilligt och kunde när som helst avbrytas. Alla uppgifter behandlades
konfidentiellt. Studien utgör en sammanställning av den vård som givits och medför därför inte någon förändrad risk för skada för den som erhållit dialysbehandlingen. Författaren ser därför inga risker med studien. Eftersom studien utfördes inom ramen för högskoleutbildning, och bedömdes utgöra en del av det utvecklingsarbete som bedrivs inom hälso- och
sjukvården, krävdes ingen granskning av regionala etikprövningsnämnden (SFS, 2003:460).
Tillståndet för genomförande av studien har erhållits från respektive kliniks verksamhetschef.
3. Resultat
3.1 Ultrafiltrationshastighet vid hemodialysbehandling
Vanligast förekommande UFR vid hemodialysbehandling var 9.4 ml/h/kg och den vanligast förekommande dialystiden var 4 h. Lägst förekommande UFR var 0.3 ml/h/kg medan den högsta var 20.8 ml/h/kg. Det genomsnittliga värdet var 7.5 ml/h/kg (Tabell 1). Fördelningen över hemodialysbehandlingar per UFR visas i figur 1. Det var ingen signifikant skillnad
11 (p=0,250) i UFR mellan män (7.2 ml/h/kg) och kvinnor (7.9 ml/h/kg) t=1,158;df 101,376. Det var heller ingen signifikant skillnad (p=0,439) mellan de patienter som haft
hemodialysbehandling kortare tid än 18 månader (7,0 ml/h/kg) än de som haft behandling längre än 18 månader (7,5 ml/h/kg) t=0,779;df 77,024.
Tabell 1 Centralmått och spridningsmått för ultrafiltrationshastighet vid hemodialysbehandling (n=167)
Medelvärde Standardavvikelse Median Range Ultrafiltrationshastighet
ml/h/kg
7.5 3.4 7.2 0.3-20.8
Figur 1 Stapeldiagrammet visar andel hemodialysbehandlingar per ultrafiltrationshastighet i procent (n=167).
3.2 Antalet hemodialysbehandlingar som överskrider den rekommenderade ultrafiltrationshastigheten
Vid var femte hemodialysbehandling överskreds rekommenderad UFR. I studien var det 31 stycken hemodialysbehandlingar som hade en för hög UFR.
12 Figur 2 Andelen hemodialysbehandlingar som överskrider respektive underskrider 10 ml/h/kg vid
ultrafiltration (n=167)
4 Diskussion
4.1 Huvudresultat
Den UFR som var vanligast förekommande vid hemodialysbehandling var 9.4 ml/h/kg. Vid var femte, eller 19 procent, hemodialysbehandling överskreds rekommenderad UFR. I studien var det 31 stycken hemodialysbehandlingar som genomfördes med en för hög UFR
innebärande en ökad risk för vårdskada. Det fanns inga signifikanta skillnader i UFR mellan män och kvinnor. Det fanns heller inga signifikanta skillnader i UFR mellan de patienter som har haft dialys kortare eller längre än 18 månader.
4.2 Resultatdiskussion
Syftet med föreliggande studie var att kartlägga klinisk praxis gällande UFR under
hemodialysbehandling samt beskriva i vilken omfattning rekommenderad UFR överskrids.
Studien visade att vanligast förekommande UFR vid hemodialysbehandling var 9.4 ml/h/kg.
Med andra ord, alldeles strax under rekommenderad maximala UFR. Med ett
patientssäkerhetsperspektiv noteras att det vid var femte hemodialysbehandling (19 %) finns en ökad risk för behandlingsrelaterade komplikationer eftersom rekommenderad UFR
19%
81%
> 10ml/h/kg
< 10ml/h/kg
13 överskrids. Som tidigare nämnts så är sjuksköterskans mål med dialysbehandling är att få ner patienten till sin torrvikt och bevara livskvalitet. Det är också sjuksköterskans ansvar att bedriva en säker och evidensbaserad vård samt att förhindra komplikationer. Föreliggande studie visar således att det finns brister i sjuksköterskans ansvarstagande vad gäller att bedriva en patientsäker vård när UFR-gränsen överskrids. Det är dock viktigt i detta sammanhang att poängtera att studien inte syftade till att kartlägga samtidig förekomst av potentiell vårdskada av för hög UFR, utan enbart beskriva gällande praxis.
Författaren ville även undersöka om det fanns några skillnader i UFR mellan män och kvinnor eller mellan patienter som haft hemodialysbehandling kortare eller längre tid än 18 månader.
Det fanns ingen signifikant skillnad mellan män och kvinnor i UFR. Det fanns heller ingen signifikant skillnad i UFR mellan de patienter som har haft hemodialysbehandling kortare eller längre tid än 18 månader.
Tidigare studier har påvisat att överskridande av rekommenderad maximal UFR är förenligt med en ökad risk för patienten (Saran et al. 2006, Movilli et al. 2007, Lindberg et al 2009, Flythe et al. 2010, Flythe & Brunelli 2011). Föreliggande studie visar att var femte
hemodialyspatient behandlas med inadekvat UFR vilket är i samma nivå som beskrivs av Lindberg et al 2009. Blodtrycksfall, hjärt- och kärlsjukdom och ökad mortalitet är
komplikationer som i ett flertal studier (Saran et al. 2006, Movilli et al. 2007, Lindberg et al 2009, Palmer 2009, Flythe et al. 2010, Himmelfarb & Ikizler 2010, Flythe & Brunelli 2011) setts som en effekt av hög UFR. Trots att Sarans DOPPS-studie från 2006 visar att inadekvat UFR medför en förhöjd mortalitetsrisk har efterkommande studier fortsatt visa höga UFR.
Vad som är inadekvat UFR skiljer sig också åt mellan olika författare. Saran et al. (2006) och Lindberg et al (2009) säger >10 ml/h/kg, Movilli et al. (2007) > 12,37 ml/h/kg och Flythe et al. (2010) > 10-13 ml/h/kg. Studierna ger ändå en vägledning om en rekommenderad UFR
och att den bör individanpassas efter patientens vikt för att undvika komplikationer. Flythe et al (2010) skriver att det är vanligt att hemodialyspatienter lider av vänsterkammarhypertrofi,
ichemisk hjärtsjukdom, ateroskleros och hjärtsvikt vilket medför att de har svårare att kompensera för den vätska som ultrafiltreras bort. Det på grund av att kärlens återfyllnad av vätska från omgivande vävnad blir fördröjd vid dessa tillstånd. Ett högt UFR kan därför orsaka symtom som kan misstolkas som tecken på hypovolemi. Det kan leda till att sjuksköterskan fattar kliniska beslut om att minska ultrafiltrationsmängden eller avbryta
14 ultrafiltrationen helt vilket resulterar i att torrvikten inte uppnås och patienten går hem
övervätskad. Så många som 25-50 procent av hemodialyspatienterna uppskattas vara kronisk övervätskade (Flythe et al 2010, Flythe & Brunelli 2011). Varför hemodialyspatienter
fortsätter att utsättas för ökad risk tror Lindberg och Ludvigsen (2012) kan bero på att många enheter inte har kapaciteten att bedriva en patientcentrerad vård. De rekommenderar att UFR bör implementeras som en kvalitetsindikator inom dialysvården där dialyssjuksköterskan får befogenhet att anpassa tiden och behandlingen så att rekommenderad UFR inte överskrids.
För att detta ska vara möjligt måste dialyssjuksköterskan ha förståelse och kunskap om
riskerna med en för hög UFR. En kunskap som troligtvis inte har nått ut till alla dialysenheter.
Lindberg et al (2009), Flythe et al (2010) och Flythe och Brunelli (2011) skriver att flexiblare och mer frekventa behandlingstider anpassade efter att inte överstiga rekommenderat UFR på sikt kommer att leda till minskad IDWG. De menar att patienten ser förlängd dialystid som en nackdel vilket leder till att motivationen att dricka mindre ökar samt att kortare tid mellan dialyserna minskar IDWG. Högt vätskeintag mellan dialyserna är en risk för sig och Flythe och Brunelli (2011) skriver att det är svårt att fastställa om det är en hög IDWG eller en hög UFR som leder till ökad mortalitet hos patienten.
Dialystidens längd är en viktig faktor för att undvika ett högt UFR (Saran et al. 2006 och Movilli et al 2007) och förlängd dialystid, det vill säga 4 h eller mer har i tidigare studier (Held et al 1991, Innes et al 1999, Saran et al 2006, Movilli et al 2007, Brunelli et al 2010, Tentori et al 2012) visat sig ha positiva effekter på blodtryck och mortaliteten. I föreliggande studie var den vanligast förekommande dialystiden 4 h. På dialyskliniker med resursbrist eller högt patientantal kan det vara svårt att motivera till förlängda dialystider då det skapar mindre utrymme till att fler får behandling. Men även om sjuksköterskan i dessa fall inte har mandat att påverka ordinerad dialystid har hon/han ändå en professionell skyldighet att bidra till att en hög patientsäkerhet upprätthålls och i enligt med patientsäkerhetslagen påtala bristerna och behoven i organisationen. Det krävs också information och utbildning till patienterna om fördelarna med förlängd dialystid för att motivera dem att utöka sina behandlingstider. Tentori (2012) visade att patienter som har haft hemodialysbehandling i flera år har längre dialystid än dom som gått kortare tid i dialys. Att dialystiden ökas på kan ha ett samband med att även UFR stiger med tiden vilket Lindberg et al 2009 studie visade. Under patientens första år i hemodialys stiger både IDWG (Welch et al 2006) och UFR (Lindberg et al 2009) vilket leder till behov av en förlängd dialystid. Lindberg et al (2009) anser därför att mer tid borde läggas på att utbilda patienten i vätskebalans under den första tiden i dialys för att motverka
15 övervätskning och höga UFR. I föreliggande studie sågs ingen signifikant skillnad i UFR om patienten haft dialys kortare eller längre tid än 18 månader. Föreliggande studie visade heller ingen signifikant skillnad i UFR mellan könen. Dessa fynd stöds även av Flythe et al 2010.
Tidigare studier visar dock att män har högre IDWG (Abuelo 1998) och längre dialystid (Saran et al 2006, Tentori et al 2012) än kvinnor vilket kan vara en orsak till att signifikanta skillnader i UFR mellan könen inte kan påvisas.
4.3 Metoddiskussion
Studien genomfördes som en beskrivande tvärsnittsstudie av kvantitativ karaktär med jämförande inslag. Ett slumpmässigt urval från Svensk Njurregister valdes för att få en bra spridning av de olika dialysklinikerna i landet samt för att öka möjligheten att generalisera resultatet (Polit & Beck 2008) till andra dialysklinker. Exklusionskriterierna var patienter som skötte sin behandling självständigt eller patienter som inte ultrafiltrerade alls. Anledningen till att dessa patienter exluderades beror på att de som sköter sin behandling självständigt oftast har ett flexiblare schema och därför inte alltid strikt följer ordinationer gällande dialystid och UFR (Pagels 2004, Blogg & Hyde 2006). Patienter som inte ultrafiltrerar alls var ointressanta för studien eftersom de då heller inte riskerar att utsättas för ultrafiltrationsrelaterade
komplikationer. Datainsamlingen skedde från klinikernas dialysobservationslistor. Väsentliga data för studien var ordinerad UF-volym (ml), dialystid (h) och torrvikt (kg). De insamlade listorna hade olika utseende och innehåll då det inte finns någon enhetlig lista i landet. Det kunde därför vara svårt att hitta de väsentliga data för studien. De observationslistor där väsentlig data saknades togs inte med i studien vilket medförde att en del av urvalet föll bort.
Bortfallet kan påverka studiens generaliserbarhet om den skiljer sig systematiskt från data som togs med i studien (Polit & Beck 2008).
Att använda redan registrerad data kan ha sina nackdelar (Polit & Beck 2008). Den dialystid som står ordinerad kan ha justerats under dialys på grund av olika faktorer såsom toalettbesök, blodtrycksfall, snäv eller lång tid till taxin osv. Om dialystiden har kortats av eller förlängts under behandlingens gång påverkas ultrafiltrationsvolymen och därmed UFR. Har dialystiden kortats av men ultrafiltrationsvolymen lämnats oförändrad leder det till ett högre UFR. Akuta justeringar av dialystiden kan av misstag ha utelämnats i dokumentationen och går därmed inte att upptäcka vid retrospektiv datainsamling. I föreliggande studien utgick författaren från
16 att den ordinerade behandlingstiden följts på de observationslistor där dokumentation om behandlingsavslut eller avvikelser i behandlingstid saknades. Fel torrvikt kan vara ordinerad på grund av förändringar i vikt hos patienten vilket leder till att den beräknade
ultrafiltrationsvolymen inte stämmer. Patienten kan också vara felvägd eller inte vägd alls.
Detta är faktorer som påverkar resultatet och därmed studiens reliabilitet (Polit och Beck 2008).
Tidigare forskning inom området baseras uteslutande på observationsstudier (Saran et al 2006, Movilli et al 2007, Lindberg et al 2009, Flythe et al 2010) vilket innebär att inga orsakssamband om vad som är optimal UFR kan fastställas. För att kunna dra en sådan slutsats behövs en randomiserad kontrollerad studie men eftersom det är välkänt att komplikationsfrekvensen ökar vid 10 ml/h/kg kroppsvikt är det inte etiskt försvarbart att utsätta forskningsperson för sådan risk. Därför behövs ett stort antal observationsstudier för att dra tillförlitligare slutsatser om vad som är en patientsäker ultrafiltration under
dialysbehandling. Föreliggande studie är en observationsstudie utförd i den riktningen.
4.4 Allmän diskussion
Föreliggande studie visar att vid var femte hemodialysbehandling utsätts patienten för ökad risk då rekommenderat UFR överstigs. För att förhindra att det sker behövs mer utbildning och kunskap i ämnet UFR. Hur mycket vetskap olika dialyskliniker har i ämnet är oklart men föreliggande studie visar att okunskapen finns. Det finns en tradition att tillämpa 1 L/h som maximal UFR oberoende av hur mycket patienten väger. Var den traditionen kommer ifrån och vilken vetenskaplig förankring den har är oklart. Min uppfattning är att dialystiden sällan förlängs vid höga ultrafiltrationer utan ultrafiltrationsmålet minskas istället vilket innebär att patienten i slutet av sin behandling inte når sin torrvikt. Varför dialystiden inte förlängs vid behov tror jag beror på att dialystiden anses vara en läkarordination som sjuksköterskan inte har befogenhet att ändra. Det kan också bero på att sjuksköterskan är rädd att patienten ska misstycka till en längre behandling. Kunskapen om vad som är adekvat och inadekvat UFR är kanske inte heller känt. Som Lindberg & Ludvigsen 2012 skriver så skulle det underlätta om bättre direktiv och riktlinjer angående UFR togs fram och det blir gängse rutin på
dialysenheterna att dialystidens längd anpassas efter UFR.
17 Olika tekniska hjälpmedel såsom UF-profil (Javed et al 2010), isolerad UF (Testa & Plou 2001) och BVM (Gabrielli et al 2009) används idag för att lättare ultrafiltrera patienten och minska komplikationer. Men vid användandet av dessa tas ingen hänsyn till om UFR
överskrids eller inte. Att gå efter rekommenderad UFR hos patienter med kraftig övervikt bör diskuteras vidare och riktlinjer samt tekniska hjälpmedel för att bedöma graden av
övervätskning behövs. Body Composition Monitor (BCM) mäter graden övervätskning på en individuell nivå och kan fungera som ett verktyg för sjuksköterskan att justera torrvikt och ställa in rätt ultrafiltrationsvolym (Mamat et al 2012). Att bara gå efter patientens vikt vid beräknandet av UFR skulle innebära att en patient på till exempel 170 kg skulle klara av en UFR på 1,7 l/h vilket kanske inte är rimligt. Mer forskning behövs inom området UFR och vad som egentligen är en adekvat UFR för normalviktiga samt för patienter med övervikt.
4.5 Slutsats
Resultatet visar att rekommenderad UFR överskrids trots att tidigare studier visar att det innebär en ökad risk för patienten. För att förhindra att det sker bör maximal UFR fastställas och gemensamma riktlinjer och direktiv tas fram så att dialysvården blir lika för alla patienter.
En minimidialystid bör ordineras för att garantera patienten optimal rening och sedan får dialyssjuksköterskan befogenhet att justera dialystiden efter rekommenderat maximalt UFR.
Innan nya riktlinjer tas i bruk behövs utbildningsinsatser hos dialyspersonalen för att få ökad förståelse och kunskap om effekterna av för hög UFR samt att på ett övertygande sätt
motivera patienten om att förlänga dialystiden vid behov.
18 5 Referenser
Abuelo GJ (1998): Large interdialytic weight gains: causes, consequences, and corrective measures. Semin Dial 11, 25-32.
Agarwal R & Weir MR (2010): Dry-Weight: A concept revisited in an effort to avoid
medication-directed approaches for blood pressure control in hemodialysis patients. Clin J Am Soc Nephrol 5, 1255-1260.
Ballentine L & Barcellos B (2004): A quality initiative-can we reduce the incidence of hypotension during hemodialysis? Cannt J 14, 26-31.
Barnett T, Li Yoong T, Pinikahana J & Si-Yen T (2008): Fluid compliance among patients having haemodialysis: can an educational programme make a difference? Journal of Advanced Nursing 61 (3), 300-306.
Blogg A & Hyde C (2006): Enhancing lifestyle through home haemodialysis. EDTNA/ERCA Journal 114, 179-182.
Brunelli SM, Chertow GM, Ankers ED, Lowrie EG & Thadhani R (2010): Shorter dialysis times are associated with higher mortality among incident hemodialysis patients. Kidney Int 77, 630-636.
Castner D (2010): Understanding the stages of chronic kidney disease. Nursing 5, 24-31.
Chamney M (2007): Renal care: Six essentials for a haemodialysis patient. Br J Nurs 16, 530- 536.
Chandna SM & Farrington K (2004): Residual renal function: Considerations on its importance and preservation in dialysis patients. Semin Dial 17, 196-201.
19 Charra B (2007): Fluid balance, dry weight, and blood pressure in dialysis. Hemodial Int 11, 21-31.
Daugirdas JT, Blake PG, Ing TS (2007): Handbook of Dialysis. Philadelphia. Lippincott Williams & Wilkins.
European Best Practice Guidelines for Haemodialysis (2002: Dialysis schedules. Tillgängligt via: http://ndt.oxfordjournals.org/content/17/suppl_7/25.full.pdf+html
Flythe J E & Brunelli S M (2011): The risks of high ultrafiltration rate in chronic hemodialysis: Implications for patient care. Seminars in Dialysis 24, 259-265.
Flythe J E & Lacson E (2012): Outcomes after the long interdialytic break: Implications for the dialystic prescription. Seminars in Dialysis 25, 1-8.
Flythe J E & Kimmel S E & Brunelli S M (2010): Rapid fluid removal during dialysis is associoated with cardiovascular morbidity and mortality. Kidney International 79, 250-257.
Gabrielli D, Kristal B, Katzarski K, Youssef M, Hachache T, Lopot F, Lasseur C, Wojke R &
Gauly A (2009): Improved intradialytic stability during haemodialysis with blood volume- controlled ultrafiltration. JNephrol 22, 232-240.
Hailey B & Moss S (2000): Comliance behaviour in patients undergoing haemodialysis: A review of the literature. Psychology Helath & Medicine 5, 395-406.
Held PJ, Levin NW, Bovbjerg RR, Pauly MV & Diamond LH (1991): Mortality and duration of hemodialysis treatment. JAMA 265, 871-875.
Himmelfarb J & Ikizler TA (2010) Hemodialysis. N Engl J Med 363, 1833-45.
Innes A, Charra B, Burden RP, Morgan AG & Laurent G (1999): The effect of long, slow haemodialysis on patient survival. Nephrol Dial Transplant 14, 919-922.
20 Javed F, Savkin A, Chan G, Mackei J & Lovell N (2010): Linear parameter varying system based modeling of hemodynamic response to profiled hemodialysis. 2010;2010:4967-70. doi:
10.1109/IEMBS.2010.5627221.
Kring DL & Crane PB (2009): Factors affecting quality of life in persons on hemodialysis.
Nephrology Nursing Journal 36, 15-25.
Leypoldt JK, Cheung AK, Delmez JA, Gassman JJ, Levin NW, Breyer Lewis JA & Rocco MV (2002): Relationship between volume status and blood pressure during chronic
hemodialysis. Kidney International 61, 266-275.
Lindberg M & Ludvigsen MS (2012): Ultrafiltration rate as a nursing-sensitive quality indicator in haemodialysis. International Journal of Nursing Studies 49, 1320-1324.
Lindberg M, Prûtz KG, Lindberg P & Wikström B (2009): Interdialytic weight gain and ultrafiltration rate in hemodialysis: Lessons about fluid adherence from a national registry of clinical practice. Hemodialysis International 13, 181-188.
Mallick NP & Gokal R (1999): Haemodialysis. Lancet 353, 737-742.
Mamat R, Kong N, Ba ín A, Shamsul AS, Cader R, Wong V, Mohd R, Gafor MAH & Ismail R (2012): Assessment of body fluid status in hemodialysis patients using the body
composition monitor measurement technique. Journal of Clinical Nursing 21, 2879-2885.
Movilli E, Gaggia P, Zubani R, Camerini C, Vizzardi V, Parrinello G, Savoldi S, Fischer MS, Londrino F & Cancarini G (2007): Association between high ultrafiltration rates and mortality in uraemic patients on regular haemodialysis. A 5-year prospective observational multicentre study. Nephrol Dial Transplant 22, 3547-3552.
Murphy F (2006): A care study exploring a patient´s non-compliance to haemodialysis. Br J Nurs 15, 773-776.
21 Ofsthun NJ & Leypoldt JK (1995): Ultrafiltration and backfiltration during hemodialysis.
Artif Organs 19, 1143-1161.
Otsubo S, Otsubo K, Sugimoto H, Ueda S, Otsubo Y, Otsubo O, Yajima A, Yagi S, Kataoka H, Iwasaki T, Iwasa Y, Takahashi M, Aoki A, Ino J, Uchida K, Yumura W, Akiba T & Nitta K (2007): Characteristics of patients on hemodialysis therapy for more than 30 years. Ther Apher Dial 11, 274-279.
Pagels A (2004): Egenvård-kapacitet i vardagen vid kronisk sjukdom. Vård i Norden 24, 10- 14.
Palmer BF (2009): Can chronic volume overload be recognized and prevented in hemodialysis patients? Preventing intradialystic hypotension. Semin Dial 22, 489-491.
Polit DF & Beck CT (2008): Nursing research: Generating and Assesing Evidence for Nursing Practice, (8th ed.) Wolters Kluwer Helath/ Lippincott Williams & Wilkins, Philadelphia.
Purcell W, Manias E, Williams A & Walker R (2004): Accurate dry weight assessment:
Reducing the incidence of hypertension and cardiac disease in patients on hemodialysis.
Nephrology Nursing Journal 31, 631-636.
Raimann J, Liu L, Tyagi S, Levin NW & Kotanko P (2008): A fresh look at dry weight.
Hemodial Int 12, 395-405.
Rottembourg J (1993): Residual renal function and recovery of renal function in patients treated by CAPD. Kidney Int Suppl 40, 106-110.
Saran R, Bragg-Gresham JL, Levin NW, Twardowski ZJ, Wizemann V, Saito A, Kimata N, Gillespie BW, Combe C, Bommer J, Akiba T, Mapes DL, Young EW & Port FK (2006):
Longer treatment time and slower ultrafiltration in hemodialysis: associations with reduced mortality in the DOPPS. Kidney Int 69, 1222-1228.
22 Sarkar SR, Kotanko P & Levin NW (2006): Inerdialystic weight gain: implications in
hemodialysis patients. Semin Dial 19, 429-433.
Sharp J, Wild MR & Gumley AI (2005): A systematic review of psychological interventions for the treatment of nonadherence to fluid-intake restrictions in people receiving
hemodialysis. Am J Kidney Dis 45, 15-27.
Socialdepartementet (2010): Patientsäkerhetslag 2010:659. Tillgänglig via:
http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-
Lagar/Lagar/Svenskforfattningssamling/Patientsakerhetslag-2010659_sfs-2010-659/ Läst 20130530.
Stegmayr BG, Brannstrom M, Bucht S, Dimeny E, Ekspong A, Granroth B, Grontoft KV, Hadimeri H, Holmberg B, Ingman B, Isaksson B, Johansson G, Lindberger K, Lundberg L, Lundstrom O, Mikaelsson L, Mortzell M, Olausson E, Persson B, Svensson L & Wikdahl AM (2006): Minimized weight gain between hemodialysis contributes to a reduced risk of death.
Int J Artif Organs 29, 675-680.
Stenvinkel P (2010): Chronic kidney disease: a public health priority and harbinger of premature cardiovascular disease. Journal of Internal Medicine 268, 456-467.
Svensk Författningssamling (2003):Lag (2003:460) om etikprövning av forskning som avser människor. Tillgängligt via: http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-
Lagar/Lagar/Svenskforfattningssamling/Lag-2003460-om-etikprovning_sfs-2003-460/
Svenskt Njurregister (2012): Årsrapport 2012. Tillgänglig via:
http://www.medscinet.net/snr/rapporterdocs/Årsrapport%202012.pdf
Tentori F, Zhang J, Li Y, Karaboyas A, Kerr P, Saran R, Bommer J, Port F, Akiba T, Pisoni R
& Robinson B (2012): Longer dialysis session length is associated with better intermediate outcomes and survival among patients on in-center three times per week hemodialysis: results from the Dialysis Outcomes and Practice Patterns Study (DOPPS). Nephrol Dial Transplant 27, 4180-4188.
23 Testa A & Plou A (2001): Clinical determinants of interdialytic weight gain. J Ren Nutr 11, 155-160.
Welch JL, Perkins SM, Johnson CS & Kraus MA (2006): Patterns of Interdialytic Weight Gain During the first year of Hemodialysis. Nephrology Nursing Journal 33, 493-498.
Yokoyama Y, Suzukamo Y, Hotta O, Yamazaki S, Kawaguchi T, Hasegawa T, Chiba S, Moriya T, Abe E, Sasaki S, Haga M & Fukuhara S (2009): Dialysis staff encouragement and fluid cintrol adherence in patients on hemodialysis. Nephrol Nurs J 36, 289-297.
Yung J (2008): Optimal ultrafiltration profiling in hemodialysis. Nephrol Nurs J 35, 287-289.
Zellweger M, Quérin S & Madore F (2004): Measurement of Blood Volume During Hemodialysis is a Useful Tool to Achieve Safely Adequate Dry Weight by Enhanced Ultrafiltration. ASAIO Journal 50, 242-245.
