1
Uppsala Universitet
Företagsekonomiska institutionen
Kandidatuppsats 15 hp
Vårterminen 2009
Handledare: Robert Joachimsson
Behövs det statliga garantiprogrammet?
- En analys av nyckeltal
Författare:
2
Sammanfattning
I denna uppsats analyserar vi huruvida Basel II regelverket räcker för att
kontrollera bankernas verksamhet och om det statliga garnantiprogrammet
behövs. Som föremål för studien har vi valt Handelsbanken och SEB och vi har
studerat nyckeltalen kapitaltäckningsrad, kreditförlustnivå, räntabilitet på eget
kapital samt kassaflödesanalys över tid. Vidare behandlar vi Basel II regelverket
med kapitaltäckning och intern riskhantering samt det statliga
garantiprogrammets utformning. Vi har även genomfört intervjuer med
3
Innehåll
1. Inledning ... 5
1.1. Bakgrund till de svenska bankernas situation ... 5
1.2. Det statliga garantiprogrammet för banker ... 6
1.3 Problemdiskussion ... 6
1.4 Syfte ... 7
2. Teori ... 8
2.1 Basel I ... 8
2.2 Basel II ... 9
2.2.1 Företagens interna kapitalbedömning ... 10
2.2.2 Risker och Kapitaltäckningsgrad enligt Basel II ... 10
Kreditrisk ... 11
Marknadsrisk ... 12
Operativ risk ... 12
2.3 Riksgäldens villkor och avgifter gällande garantiprogrammet. ... 12
2.4 Presentation av Nyckeltal ... 13
Kapitaltäckningsgrad ... 13
Kreditförlustnivå ... 14
Räntabilitet på eget kapital ... 14
Kassaflödesanalys ... 15 3. Metod ... 15 3.1Varför Nyckeltal? ... 15 3.2 Val av studiemetod ... 16 3.3 Praktiskt tillvägagångssätt ... 16 3.4 Val av banker ... 17 3.5 Datainsamling ... 17 3.5.1 Intervjuer ... 18 3.5.2 Tryckta källor ... 19 3.6 Operationalisering ... 20 3.7 Källkritik ... 20
4 4. Empiri ... 22 4.1 Bankernas Profiler ... 22 Svenska Handelsbanken ... 22 SEB ... 22 4.2 Nyckeltalens utveckling ... 23 Kapitaltäckningsgrad ... 23 Analys ... 24 Kreditförlustnivå ... 25 Analys ... 25
Räntabilitet på eget kapital ... 26
Analys ... 27
Kassaflödesanalys ... 27
Analys ... 27
4.3 Analys av Basel II och garantiprogrammet ... 28
5
1. Inledning
Under slutet av sommaren 2008 så kunde man på allvar urskilja en global konjunkturell nedgång. De hade varit känt en tid att de amerikanska bankerna hade fått stora problem med den lättvindiga utlåningen mot den inhemska bostadsmarknaden. När de senare sålde vidare dessa lån tillsammans med andra strukturerade finansiella produkter blev läget mycket kritiskt. Då låntagarna inte kunde betala tillbaka lånen och räntorna, föll bostadspriserna och detta påverkade de berörda bolåneinstituten och bankerna mycket hårt. Med den globalisering vi har idag och den utlåning mellan banker som har utvecklats genom denna så påverkades inte enbart USA, utan mer eller mindre hela världen drogs med och idag är vi enligt många experter mitt inne i den allvarligaste finansiella krisen i historien. (Öberg 2009)
I Sverige har läget inte varit lika kritiskt men i början av krisen rådde det stor ovisshet om hur omfattande den skulle vara för svenska finansiella institut, och framförallt de svenska
storbankerna. För att parera en eventuell ny bankkris tog regeringen och Riksgälden fram garantiprogrammet för banker. Detta har tagits emot med blandade reaktioner av bankerna och intresset har hittills varit förhållandevis svalt. (Winiger, 2009)
1.1. Bakgrund till de svenska bankernas situation
De fyra svenska storbankerna har i jämförelse med Amerikanska banker klarat sig bra. De har inte varit exponerade för de problemtyngda strukturerade kreditprodukterna i någon
allvarligare utsträckning. Sveriges banker har förhållandevis starka buffertar efter år med god lönsamhet och har dessutom inte lånat ut på samma lättvindiga sätt som de amerikanska bankerna. Trots detta har de svenska bankerna råkat ut för problem. Eftersom Sverige är en liten ekonomi är landet i stort behov av omvärlden. Vid en global kris som denna tar även Sveriges banker stryk. Eftersom de problemtyngda kreditprodukterna varit så komplicerat sammansatta och dessutom så globalt utspridda har ingen riktigt vetat var kreditförlusterna skulle hamna. Det hela har lett till att banker blivit mer restriktiva med sin utlåning till andra banker och likviditeten torkade upp, även för svenska banker. (Öberg 2009)
6
senaste året upplevt regression i sin ekonomi. Kreditförlusterna i Baltikum förväntas bli stora och omfattande för banker som t.ex. Swedbank och SEB. (Barr, 2009)
1.2. Det statliga garantiprogrammet för banker
Det statliga garantiprogrammet togs fram under hösten 2008 och har för avsikt att stabilisera det svenska finansiella systemet. Det är en av åtgärderna som skett på regeringsnivå för att motverka krisen och har förankring i de överenskommelser som träffats på Europeisk nivå. En anledning till att staten vill att bankerna ska gå med är att det gynnar utlåningen till allmänheten med sänkta räntor. Det hela går ut på att staten är beredd att låna ut 1500 miljarder kronor till svenska finansiella institutioner som är behov av finansiering. För att en bank ska kunna ta del av garantiprogrammet krävs att de uppfyller vissa krav gällande kapitalbas samt att de ingår avtal med Riksgälden. I avtalet finns vissa regler bankerna måste följa för att få ta del av garantin, bland annat begränsad marknadsföring av bankens krediter samt begränsad bonus till styrelse samt chefer och ledare. (Riksgälden 2009)
Om ett institut väljer att gå med i garantiprogrammet betalar banken/institutet en premie till staten och det hela fungerar som en försäkring. Trots att regeringen uppmanat bankerna att gå med i programmet är intresset inte överdrivet stort och det är relativt få banker som behövt använda garantin. Flera motståndare till garantin hävdar dock att premien är för hög. (Schuck, 2009)
Garantiprogrammet skulle från början sträcka sig till den 31 april 2009 men blev den 2 april förlängt till den 31 oktober 2009. Anledningen är att regeringen vill fortsätta trygga det svenska ekonomiska systemet och fortsätta ha kraftfulla åtgärder i beredskap eftersom vi nu står inför en djup lågkonjunktur. Dessutom anser regeringen det vara viktigt att svenska hushåll ska kunna låna pengar till rimliga villkor, något de menar att garantin bidrar till. (Winiger, 2009)
1.3 Problemdiskussion
7
hur dessa drabbats. Vi tycker att det är intressant att jämföra olika banker med olika grad av utsatthet och om de är i behov av statlig hjälp.
Det statliga garantiprogrammet har hittills inte utnyttjats i särskilt stor utsträckning och det är relativt få stora aktörer som gått med. Trots det så har alltså staten förlängt programmet till oktober 2009. I dagsläget har bara Swedbank, SBAB och Volvofinans och SEB anslutit sig. Riksgälden har även tagit över investmentbaken Carnegies verksamhet, efter att de blivit av med banktillståndet. Det har dessutom bara lånats ut drygt 260 miljarder av 1500 miljarder. Stora banker som Handelsbanken (SHB) och Nordea har ställt sig tveksamma till
programmet. Kostnader och regleringar har gjort avtalet oattraktivt och onödigt enligt bankerna själva. Även riksbankschefen Stefan Ingves har utryckt en viss tveksamhet om programmet och har inte tagit ställning (E24, 2009).
När behöver då en bank gå med i garantiprogrammet? Eftersom de svenska bankerna omfattas av Basel II regelverket undrar vi om det finns några områden Basel II inte fångar upp. Basel II finns till för att reglera bankverksamheten och är speciellt utvecklat för att förhindra kriser på den finansiella marknaden. Vi är då intresserade av att veta huruvida Basel II regelverket räcker som reglering för de svenska bankerna och om garantiprogrammet behövs?
Vi anser att bankernas nyckeltal är en god måttstock för att undersöka om vi kan finna indikationer som visar att Basel II inte räcker till. Vi är medvetna om att vi måste välja något att jämföra med eftersom dagens nyckeltal inte kommer att säga oss särskilt mycket. Vi kommer således jämföra dagens nyckeltal med motsvarande 4-5 år tillbaka i tiden.
De frågeställningar som vi kommer att använda oss av är:
Fångar Basel II upp de nödvändiga riskerna i bankers verksamhet? Är garantiprogrammet tecken på att Basel II är otillräckligt?
1.4 Syfte
8
2. Teori
2.1 Basel I
Basel I var den första överenskommelsen rörande kapitalkrav hos företag och träffades 1988. Detta beslutades av Baselkommittén för banktillsyn (BCBS), en sammansättning av
centralbanker och tillsynsmyndigheter från länderna som ingår i G- 10. Detta är ett samarbete bestående av tio länder varav Sverige är ett av dessa. Anledningen till avtalet var att man ville reglera kredit- och finansmarknaden så att säkerheten i det finansiella systemet skulle öka. (Finansinspektionen, 2005)
Tanken bakom beslutet var att banker ska hålla kvar ett kapital som täcker 8 % av de
riskvägda tillgångarna, alltså lånefodringarna. Relationen mellan det kapital företaget har och de risker man är utsatt för ska alltså ha en lägsta lagstadgad nivå. Vid en lagstagad lägsta nivå för kapitaltäckning kommer banker alltid behöva hålla en buffert som skyddar dem mot oförutsedda förluster och det finansiella systemet kommer öka i säkerhet. Eftersom beslutet togs på en nivå som omfattade banker i flera länder skulle även lagharmoniseringen göra att mellanbankshandeln skulle bli säkrare och mer konkurrensneutral. (Finansinspektionen 2005)
De risker man räknade med i Basel I var kreditrisk och marknadsrisk. För att få fram kapitaltäckningsgraden dividerade man kapitalbasen genom kreditrisk + marknadsrisk.
Kapitalbas
Kapitaltäckningsgrad= ---
Riskvägda tillgångar: (kreditrisk + marknadsrisk)
Kapitalbasen består av primärkapitalet, det supplementära kapitalet och den utvidgade kapitalbasen. Primärkapitalet består i första hand av det egna kapitalet efter avdrag av goodwill och ska utgöra 50 % av kapitalbasen. Det supplementära kapitalet består av förlagslån, både eviga och tidsbundna sådana. Den tredje delen utgörs av den utvidgade kapitalbasen, det får bara utnyttjas för att täcka risker i handelslagret och för valuta- och råvarurisker. (Finansinspektionen 2005)
Eftersom Basel I antogs för drygt 20 år sedan har det upptäckts svagheter i regelverket och i slutet av 1990-talet började Baselkommittén utforma ett uppdaterat regelverk rörande
9
schabloniserat och svårt att implementera så att det blev lika gynnsamt för alla, oavsett riskprofil. Dessutom beslutades att kapitaltäckningsgraden, som den beräknas enligt Basel I inte längre var lika tillförlitlig vid bedömning av en banks förmåga att uthärda förluster. Sveriges och världens erfarenheter från bankkrisen under 90-talet gjorde även att Basel I fick ett uppvaknande. Det visade sig att banker kunde kringgå och bortse från andra viktiga risker när man lånade ut och att det dröjde länge innan aktiva åtgärder sattes in. Dessutom har finansmarknadens komplexitet medfört att fler risker bör tas med i kalkylen.
(Finansinspektionen 2001). Kommittén började utformningen med att ändra bedömningen av olika risker och utlåning så att man kunde hitta var de verkliga riskerna låg
(Finansinspektionen 2005).
2.2 Basel II
Basel II grundar sig på två direktiv som röstades igenom EU under 2006. Det nya som Basel II förde med sig var att det blev friare för svenska kreditinstitut att välja mellan olika metoder vid beräkning av storleken på det kapital som ska kunna täcka företagets verksamhet.
Regelverket kräver även att företagen ska ha ett fungerande system för hur de hanterar risker och därmed kunna få en bättre tillsyn. Dessutom måste företagen offentligt visa upp siffror på sin verksamhet som rör de finansiella delarna. (Finansinspektionen 2008)
Basel II kompletterar och tillför flera nya inslag jämfört med Basel I. Regelverket består av tre pelare. Pelare 1 är den uppdaterade versionen av Basel I och där anges kraven för kapitaltäckning gällande marknads- och kreditrisker samt operativa risker, något som är en nyhet mot Basel I. Minimikravet på kapitaltäckning är fortfarande satt till 8 %.
(Finansinspektionen 2005)
I pelare 2 identifieras risker och bedöms tillsammans med de kapitalkrav som angivits i pelare 1. Företagen ska själva bedriva en intern kapitalutvärdering som behandlar och
värderar vilka risker de är utsatta för. Tillsynsmyndigheterna får här en mer framträdande roll då de ska godkänna bankens beräkningar av risker och kapitalkrav. Pelare tre betonas av transparens gentemot allmänheten och hur företaget ska presentera och redovisa sin verksamhet. (Finansinspektionen, 2005)
EU-10
direktiven som Sverige tillämpar omfattar samtliga kreditinstitut och värdepappersbolag. (Finansinspektionen, 2005)
2.2.1 Företagens interna kapitalbedömning
En av de stora förändringar Basel II bidragit med är det friare ansvar banken har i sin interna kapitalutvärdering. Det är företagets egen uppgift att själva utvärdera och bedöma företagets kapitalbehov utifrån företagets riskprofil. Fi: s uppgift är att ge ett antal riktlinjer och krav för hur bedömningen skall gå till. De ska sedan besluta huruvida företaget uppfyller de
grundläggande kraven för kapitaltäckning. Det finns dock ett viktigt uppsatt krav, nämligen kravet om att definitioner och uträkningar görs på ett sådant sätt som Fi har bestämt i förväg. Uppfyller inte bankerna Fi: s krav på kapitalutvärdering kan de vidta åtgärder.
(Finansinspektionen, 2005)
I pelare två finns den kanske största förändringen mot Basel I. Bankerna och Fi ska arbeta tillsammans men också var för sig för att uppnå en tillfredställande bedömning av risker och kapitalbehov. Dessa risker kompletterar de risker som ligger till grund för kapitalbehovet i pelare I, dvs. kreditrisker, marknadsrisker och operativa risker. (Finansinspektionen, 2005)
Kort sagt handlar bedömningen om två processer. Den ena står bankerna själva för när de ska bedöma och beräkna sitt kapitalbehov utifrån sina risker. Den andra processen står Fi för när de ska utvärdera företagets bedömning och om det finns skäl att revidera bedömningen eller vidta åtgärder. Fi kan till exempel besluta om att banken måste ha en högre kapitaltäckning än vad de själva bedömt. Kapitalkravet beräknas dels utifrån hur kreditrisken, marknadsrisken och den operativa risken ser ut utifrån pelare 1, men även utifrån andra risker som
framkommit vid den interna kapitalutvärderingen. (Finansinspektionen 2005)
2.2.2
Risker och Kapitaltäckningsgrad enligt Basel II
11 Kreditrisk
Kreditrisken är den risk som långivare utsätter sig för vid garantier och lån. Risken består i att låntagare inte kan betala tillbaka lånet eller går i konkurs. Kreditrisken får betecknas som den viktigaste risken inom bankbranschen. (Riksgälden, 2007)
Enligt Basel II finns två sätt att beräkna denna, genom rating utförda av
kreditvärderingsinstitut eller en metod som bygger på företagens interna mätningar. Den senare metoden är den som framförallt används.
Ratingen utförs av oberoende kreditvärderingsinstitut. Här används olika riskvikter vilket innebär att man klassificerar olika typer av låntagare på olika sätt beroende på hur riskfylld utlåningen är. Klassificeringen ger instituten en ranking där AAA är bäst och B- sämst1. Ju högre riskvikt låntagaren tilldelats desto större risk löper utlånaren och därmed krävs högre krav på kapitaltäckning. Riskvikten 150 % är det maximala och motsvarar hela kapitalkravet på 8 %. Tilldelas institutet ratingen AAA kommer riskvikten inte överstiga 20 %, oavsett typ av företag. Sämre än B- innebär en hög risk och tilldelas riskvikten 150 %
(Finansinspektionen 2001).
Det andra sättet för företag att bedöma kreditrisk enligt Basel II är genom en s.k. intern rating eller IRK- metoden som den också kallas. Då gör bankerna sina bedömningar utifrån sina egen klassificering. Dock måste tillsynsmyndigheterna först godkänt klassificeringen innan den kan användas. Metoden är mer omfattade och arbetskrävande och bankerna måste i varje enskilt fall ta fram de faktorer som påverkar risken. (Finansinspektionen 2001). För att banken ska kunna utföra en intern riskhantering måste banken inför varje engagemang ta fram de faktorer som påverkar kreditrisken. De använder bland annat: Sannolikheten för fallissemang (probability of default, PD), förlustandel i händelse av fallissemang (loss given default, LGD) och exponeringens storlek vid fallissemanget (exposure of default, EAD). Minimikravet är att banken själv måste kunna bestämma PD, detta är det absolut viktigaste och påverkas av en rad olika variabler. Exponeringar skiljer sig åt för banken och därför måste internratingen vara olika utformad för olika exponeringar. Dessa olika exponeringar är: Exponeringar mot
företag, banker, stater, hushåll, projektfinansiering samt innehav av riskkapitalinstrument. För att detta ska fungera behövs exempelvis historisk information om låntagarens
betalningsförmåga. (Finansinspektionen 2001)
1
12 Marknadsrisk
Marknadsrisk är risken för förändring på marknaden gällande aktiekurser, råvaror, räntor och valutor. Nedgångar på marknaden kan medföra att banker på kort tid förlorar stora delar av sina tillgångar. Därför är det mycket viktigt att det finns en fungerande riskhantering för marknaden. (Riksbanken, 2001). Skillnaden i kapitalkrav gällande marknadsrisken har inte förändrat sig särskilt mycket mot Basel I. På samma sätt som för kreditrisker finns det en schablonmässig fördelning för beräkning av kapitalkravet. Man kan även, efter
finansinspektionens godkännande använda en intern metod när man bedömer marknadsrisk (Finansinspektionen, 2001). Den interna metoden heter VaR och står för Value at Risk. Kortfattat går den ut på att bankerna betraktar förändringar i ett antal marknadsvariabler och på så sätt fångar upp eventuella avvikelser och korrelationer (Riksbanken, 2001).
Operativ risk
En nyhet Basel II förde med sig var alltså att man nu skulle beakta den operativa risken när man räknade ut kapitalkravet. Med operativ risk menar man att företaget kan råka ut för misstag, olyckor eller på andra sätt något som skulle kunna skapa direkta eller indirekta förluster. Den operativa risken skiljer sig från marknads - och kreditrisk på så sätt att den inte är beroende av externa faktorer utan av faktorer inom den egna organisationen. Det har visat sig att denna typ av misstag och felaktigheter är ett förekommande och betydande inslag i bankernas verksamhet och således motiverat att tas med i beräkningen. (Finansinspektionen 2001)
2.3 Riksgäldens villkor och avgifter gällande garantiprogrammet.
Garantiprogrammet syftar till att underlätta bankers och kreditinstituts upplåning. Går ett företag med i garantiprogrammet får de på så vis staten som garant om de inte skulle kunna betala sina långivare. Eftersom staten kan låna ut pengar till bankerna skulle detta innebära att hushåll och företag också får lättare att låna pengar av banker.13
regeringen beslutat om detta. Riksgälden sätter själva ett tak på högsta möjliga garanti för varje institut. De företag som väljer att ansluta till garantiprogrammet måste först teckna garantiavtalet med riksgälden. Därefter kan man ansöka om garantiprogram för flera lån eller för enskilda lån. (Riksgälden, 2009)
Kraven som riksgälden ställer på instituten är att de ska ha sitt säte i Sverige och att man har en kapitaltäckningsgrad på 9 %. Kapitaltäckningsgraden ska enligt Basel II reglerna baseras på kapitalbas dividerat med kreditrisk, marknadsrisk samt operativ risk. För varje garanti riksgälden beviljar institutet, utgår en avgift. Riksgälden beräknar avgiften på årsbasis. För garantier på lån med kortare löptider upp till ett år är avgiften 0,5 % av det garanterade beloppet. För lån med längre löptider gäller andra bestämmelser. Avgiften baseras på marknadspriset för kreditswappar2 under normala marknadsförhållanden. Detta innebär att avgiften kommer att variera från institut till institut beroende på deras riskprofil. Riksgälden definierar normala marknadsförhållanden som den prisnivån som rådde 1 januari 2007 till 31 augusti 2008. (Riksgälden, 2009)
2.4 Presentation av Nyckeltal
KapitaltäckningsgradKapitaltäckningsgrad mäts enligt Basel II regler och är ett centralt nyckeltal för banker. Uppfyller Banken inte kravet om 8 % kapitaltäckning beslutar Fi om att bankens tillstånd dras in. Reglerna för kapitaltäckning är till för att stabilisera det finansiella systemet och motverka alltför lättvindig utlåning. (Finansinspektionen 2001). Bankerna måste ha en kapitalbas bestående av primärkapital, supplementärkapital och den utvidgade kapitalbasen som motsvarar 8 % av de riskvägda tillgångarna i utlåningen. (Finansinspektionen 2005).
Kapitalbas
Kapitaltäckningsgrad = ---
Riskvägda tillgångar:( Kreditrisk+ marknadsrisk+ Operativ risk)
(Riksgälden 2008)
2
14 Kreditförlustnivå
Kreditförlustnivå visar hur stora förlusterna varit i utlåningen. I både SEB: s och SHB: s årsredovisningar definieras begreppet på samma sätt. Kreditförlustnivån definieras som kreditförlusterna och värdeförändringar på övertagen egendom dividerat med den totala utlåningen exklusive andra banker. (SEB Årsredovisning 08: 131)
kreditförluster + värdeförändringar Kreditförlustnivå = ---
Total utlåning (exklusive banker)
Kreditförlusterna är något banker naturligtvis är intresserade av och det speglar till viss del hur bankens kärnverksamhet går. Råkar banken ut för problem i sin utlåning kommer stora delar av andra verksamheter drabbas eftersom detta utgör en så pass stor inkomstkälla. (SHB årsredovisning 2008:8). Kreditförlusterna i SEB och SHB består dels av definitiva
kreditförluster där man redan känt av den ekonomiska skadan, men även av kreditförluster som man befarar. Dessa kan alltså skrivas ned eller upp beroende på hur utfallet blir. (SEB årsredovisning 2008:23)
Räntabilitet på eget kapital
Räntabilitet på eget kapital mäter ägarnas förmögenhetsförändring i företaget under en period. Detta mått är ett så kallat avkastningsmått och är av intresse för aktieägare att följa. Måttet kan räknas ut på olika sätt. Antingen dividerar man årets resultat med det ingående egna kapitalet eller så dividerar man resultatet genom det genomsnittliga egna kapitalet. Enligt finansanalytikernas förenings rekommendationer skall bolagen använda det genomsnittliga kapitalet för att räkna ut räntabiliteten. Denna metod används i såväl SEB: s som SHB: s årsredovisning. Genom att avläsa detta nyckeltal skapar man sig en tydlig bild om hur
företaget levererar, förlustår kommer minska det egna kapitalet, förutsatt att ingen nyemission genomförs. Därmed försämras ägarnas förmögenhet i bolaget. Räntabiliteten på eget kapital visar en motvikt till de övriga nyckeltalen då det är ett lönsamhetsmått. Det visar även hur väl det primära kapitalet i kapitalbasen ”arbetar” för att genera inkomster. (Collman, Rönnqvist, POF- text).
Årets Resultat Räntabilitet på eget kapital= ---
15 Kassaflödesanalys
Det går att göra en kassaflödesanalys genom två olika metoder, direkt eller indirekt metod. Den direkta metoden förekommer dock inte särskilt ofta i större och börsnoterade bolag där den indirekta metoden främst använts. Kassaflödesanalysen brukar få följande utseende:
Kassaflöde från den löpande verksamheten +Kassaflöde från investeringsverksamhet +Kassaflöde från finansieringsverksamhet
--- = Årets Kassaflöde
(Lönnqvist 2007:128)
Om ett företag uppvisar ett negativt kassaflöde från den löpande verksamheten ger detta en klar signal om att företaget har likviditetsproblem, utbetalningarna är större än
inbetalningarna. Bolaget kommer på sikt tvingas låna, nyemittera aktier eller sälja tillgångar för att finansiera sin verksamhet. Över tid får detta allvarliga konsekvenser och leder till ett urholkat eget kapital. Inget företag kan dessutom överleva en allt för lång tidsperiod av negativa kassaflöden, förutsatt att inte ägarna tillför pengar. Kassaflödet från
investeringsverksamheten visar företagets investeringar. Kassaflödet blir således ofta negativt om företaget expanderar. Kassaflödet från finansieringsverksamheten beskriver in- och utbetalningarna från kapitalmarknaden. Här ingår transaktioner med ägarna, nyupptagning av lån och amortering. (Lönnqvist 2007: 129-130)
3. Metod
3.1Varför Nyckeltal?
16
Nyckeltal= intresse/jämförelsebas
T.ex vinstmarginal, som är ett finansiellt nyckeltal, kan illustrera intresset i den vinst ett företag gör, men där vi vill relatera till hur mycket vi säljer för. Valet av nyckeltal och jämförelsebas är viktigt eftersom dess uppgift är att beskriva och spegla en organisations ideologi och tillstånd. (Catasús, Gröjer, Högberg, Johrén, sid 16-17)
För banker, och den finansiella bransch banker verkar i finns det ett antal nyckeltal som vi anser är viktiga, och har valt att studera närmre. Varför vi valt dem är för att de förekommer oftast, och med stort utrymme, i de årsredovisningarna vi tittat på (SEB, SHB, 2008). Vidare beskriver de bäst det vi tittar på, det vill säga om SEB och SHB behöver eller bör gå med i garantiprogrammet och hur väl Basel II fungerar. Till exempel kapitaltäckningsgrad, som är ett av nyckeltalen vi kommer att stödja vår teori och empiri på, har ett krav på minimum 8 % i Basel II-avtalet, och 9 % i garantiprogrammet (Riksgälden 2008). Just likviditet och kapital är två av de viktiga punkterna vi kommer att titta på för att avgöra hur bankerna ligger till. De nyckeltal vi har valt ut för att studera närmre och basera vår uppsats på är:
kapitaltäckningsgrad, kreditförlustnivå, räntabilitet på eget kapital samt kassaflödesanalys.
3.2 Val av studiemetod
Vårt val föll på att genomföra en fallstudie av SEB och SHB. Fallstudien har fördelarna att den ger en bättre närhet och större möjlighet att analysera föremålen på djupet och ger en mer kvalitativ metod. När man genomför en fallstudie har man dessutom bättre kontroll över processen och begränsar bortfallet som kan uppstå vid en tvärsnittsstudie. Fallstudien möjliggör även triangulering, att man intervjuar andra aktörer utifrån samma typer av data. I vårt fall skulle triangulering innebära att vi dels intervjuar bankerna rörande exempelvis garantiprogrammet och sedan intervjuar Riksgälden om samma sak. På så vis ökar studiens validitet när vi får in data från aktörer med olika synsätt. (Frimansson, 2009)
3.3 Praktiskt tillvägagångssätt
17
en analytiker på Fi vid namn Masih Yazdi. Tyvärr kunde vi inte få en intervju med någon på SEB, vilket är en nackdel. Dock är vi medvetna om det, och har varit extra kritiska mot våra källor som rör SEB. Fördelen med siffror är att de talar sitt tydliga språk. Det finns även officiella uttalanden om garantiprogrammet i den senaste delårsrapporten om varför de anslutit till programmet. Vår avsikt har varit att samla in primärdata i form av intervjuer och sekundärdata i form av årsredovisningar, publiceringar och litteratur vilket vi också har gjort och kommer att gå in på djupare nedan.
Som det framgår av teorin använder vi oss av nyckeltal som mätvariabel och för att jämföra samt dra slutsatser om bankernas verksamhet.
3.4 Val av banker
Istället för att studera fler institut och banker har vi valt ut två som vi av anser är intressanta att studera närmre. Dessa två är som sagt SHB och SEB. Varför vi valde just dessa två beror på att vi för det första anser att studier av mindre finansiella institut, såsom till exempel E-trade eller Nordnet, inte påverkar svenska folket tillräckligt mycket. Uttryckt annorlunda menar vi att de fyra storbankerna har ett mycket större allmänt intresse och de skulle påverka den finansiella och privatekonomiska marknaden i vida större utsträckning om en eller flera av dem skulle gå omkull, eller förstatligas. Förklaringen till att valet föll på just dessa två av bankerna ligger i att SEB har ganska stora intressen och krediter i Östeuropa, och det
föreligger en stor risk för kreditförluster (SEB ÅR, 2008) . Som ett komplement till SEB, med förhållandevis stora risker, valde vi SHB just för att deras kreditrisker är så pass mycket mindre (SHB ÅR, 2008) och i det avseendet är det en mycket välmående bank. Att vi inte valde Swedbank förklaras av att de redan hade gått med i programmet när vi valde ämne. Nu har faktiskt SEB gått med också men detta visste vi inte när vi började skriva. Nordea skulle egentligen kunna vara ett lika bra komplement till SEB som SHB men vi hade en kontakt på SHB och därför blev valet enkelt.
3.5 Datainsamling
Vi har använt oss av intervjuer som primärdata och tidsskrifter, publiceringar såsom
årsredovisningar och litteratur som sekundärdata. Empirin byggs dessutom till stor del med hjälp av intervjuerna och nyckeltal, vilket har lett till att vi av naturliga skäl har gett
18
3.5.1 Intervjuer
Vi har baserat en stor del av vår empiriska forskning kring intervjuer. Därför har de varit extremt viktiga för oss och nedan följer en förklaring till varför vi har gjort som vi har gjort och hur vi har genomfört intervjuerna. Vi har intervjuat våra respondenter över telefon och det var så kallade kvalitativa intervjuer vi gjorde, vilket enligt Bryman är en blandning av
semistrukturerade och ostrukturerade intervjuer. Dessa täcker många olika typer av intervjuer men semistrukturerade intervjuer utmärks särskilt av att intervjuaren har en uppsättning frågor vilka man kan generellt kan beskriva som ett frågeschema, men där ordningsföljden på
frågorna kan variera. Frågorna brukar också vara formulerade i en allmän form och man har ett visst utrymme att ställa följdfrågor om man betraktar svaret som viktigt. Detta gjorde vi också ett par gånger, det vill säga att vi hade alternativfrågor som vi ställde efter svaret. Den ostrukturerade intervjun är ganska lik den semistrukturerade, och likväl så kan
ordningsföljden på frågorna skilja sig åt. Denna fokuserar på att ställa öppna frågor till respondenten angående ett specifikt ämne som är av relevans för dem och oss, vilket vi också gjorde då intervjuerna behandlar bankernas situation och i Riksgäldens fall deras
bankgarantiprogram. (Bryman, 2001, s. 127). Anledningen till att vi valde att genomföra våra intervjuer på detta sätt är att vi anser att det passar vår typ av forskning bäst. Då vi gör
fallstudier på SEB och SHB och i viss mån ska jämföra bankerna så får vi bäst underlag från intervjuerna genom detta tillvägagångssätt. Det finns helt enkelt inget syfte med att
genomföra till exempel enkätundersökningar eftersom det skulle ge oss alldeles för lite att jobba med i teorikopplingen. Som vi nämnde innan så lägger vi stor tonvikt på dessa
intervjuer i vår empiri, varför de var extremt viktiga för oss. Genom att spela in intervjuerna, vilket enligt Bryman egentligen är ett måste (Bryman,2001, sid 310), på telefonen har vi egentligen eliminerat hela risken för eventuella felkällor, då vi hela tiden på ett enkelt sätt via datorn har kunnat gå tillbaka till intervjuerna och stämma av vad som egentligen har sagts.
Det är mycket vanligare med direktintervjuer i samband med vetenskapliga undersökningar, men det är så mycket enklare med telefonintervjuer och de personer vi har intervjuat har gladeligen ställt upp på telefonintervjuer men ställt sig tveksamma till mer långdragna intervjuer ansikte mot ansikte. Dessutom finns det enligt Bryman många fördelar med
19
telefonintervju. Vid direkta intervjuer påverkas enligt Bryman ibland respondenternas svar av olika faktorer hos intervjuaren som till exempel kön, klass, ålder och till och med
intervjuarens blotta närvaro. Detta kan göra att respondenterna svarar på ett sätt som de tror att vi som intervjuare uppskattar. Distansen i en telefonintervju reducerar denna möjliga felkälla kraftigt. (Bryman, 2001, sid128-129)
Givetvis så finns det också nackdelar med telefonintervjuer jämfört med direktintervjuer. Dock så rör dessa inte oss särskilt mycket då vi ha haft klara respondenter. Exempel på dessa är bortfall och urvalsfel vid större undersökningar. Däremot finns det ett visst problem i att inte se respondenten då man inte kan reagera på dennes ansiktsuttryck om de inte förstår frågan etc. Vi stötte faktiskt inte på detta problem i någon större utsträckning och då det hände så sa respondenten till och vi kunde omformulera oss. En nackdel som faktiskt berör oss men vid vilken vi inte sätter särskilt stor oro till, är att vi inte på något sätt kan avgöra om det var rätt person vi talade med. Anledningen till att vi inte oroar oss för detta är att vi har svårt att tro de skulle lura oss. Vad vi kan se så skulle de knappast vinna på att göra detta, alla respondenter vill, får man förmoda, ge en så positiv bild av sin situation eller sitt ämne som möjligt. Icke desto mindre ligger det däri en möjlig fara, men om vilken vi i vilket fall är medvetna om. Vi kunde inte heller använda oss av visuella hjälpmedel som bilder eller diagram, men vi kände inte att det heller behövdes under något tillfälle under intervjuerna. (Bryman, 2001, sid129)
3.5.2 Tryckta källor
20
hämtat från Riksgäldens hemsida samt från intervjun vi har genomfört med Daniel Barr. Nedan går vi in på kritik om källorna, och vilka kriterier vi har försökt hålla oss till, samt operationaliseringen.
3.6 Operationalisering
För att operationalisera teoretiska grepp, har vi skrivit teorikopplade frågor till våra
intervjurespondenter. Ett exempel är i intervjun med Daniel Barr på Riksgälden, då vi sökte svar på vilka nyckeltal som kunde passa in för att ta reda på om bankerna var i behov av garantiprogrammet, och vilka som var aktuella i dagsläget sett till Basel II. Detta gav oss information om att just kapitaltäckning var viktigt för Basel II, och kassaflödet var viktigt för att beskriva problemen i bankerna. På så sätt kunde vi knyta ihop de teoretiska koncepten gällande nyckeltalen med empirin. Detta var för oss väldigt viktigt eftersom nyckeltalen syftar till att mäta om frågeställningarna är sanna. En annan viktig fråga vi ställde till Daniel Barr var varför inte fler banker hade anslutit till bankgarantin, och huruvida man skulle tolka programmet som misslyckat eller inte i ljuset av detta faktum. Detta gav oss dels svar på vad han själv ansåg om bankgarantin men också en möjlighet att avgöra varför bankerna inte har gått med, sett ur hans synvinkel. Genom detta kunde vi se vad som var problemet med bankgarantin och hur han ansåg att det hade påverkat marknaden.
En viktig intervju var naturligtvis med FI eftersom det är dem som jobbar med
Baselregelverket på en daglig basis. För att kunna länka våra teorier om både Riksgäldens garantiprogram och Basel II, samt för att kunna upptäcka eventuella sprickor i Basel II, så frågade vi dels om en bank kan behöva statlig hjälp trots att de mer än väl uppfyller kraven för regelverket samt om finanskrisen kan ha avslöjat brister i det. I princip alla intervjuer fokuserar på det ämne respondenten jobbar med, men vi har också lagt in frågor som kopplar ihop nyckeltal och bankerna, garantiprogrammet samt Basel II.
3.7 Källkritik
21
uppfyller kriterierna om pålitlighet, tillförlitlighet och äkthet, vilka är de viktigaste av alternativen till begreppen reliabilitet och validitet som används inom den kvantitativa forskningen. Dessa går ut på att man enkelt ska kunna avgöra om källan och metoden är pålitlig, tillförlitlig samt äkta. Om resultaten, det vill säga det som faktiskt står i boken verkar sanna, vilket de utan tvekan gör. (Bryman, 2001, sid 258-262). I alla fallen är författarna mer eller mindre kända och respekterade. Även Bino Catasús, som är huvudförfattare till vår tredje bok och är anställd som lärare på Uppsala universitet, anser vi vara pålitlig. Såväl som boken och innehållet i den. Angående nyckeltalen så använde vi oss av flera olika källor, då vi hade förhållandevis stora problem att hitta bra information från en källa. Detta är egentligen en fördel eftersom vi får en mer nyanserad bild av nyckeltal än vi skulle fått annars. Dessutom är alla källorna bra och pålitliga som till exempel Riksgälden, FI och ”Boken om nyckeltal”. Gällande de källor vi har hämtat från internet, så har vi försökt att hålla en ganska hög nivå när det kommer till kriterier om tillförlitlighet och pålitlighet. Internetkällorna i form av rapporter från de statliga instanserna och bankerna själva håller en mycket hög nivå, men våra andra källor från till exempel E24.se och Finanstidningen.se kan vi inte påstå hålla samma standard. Däremot så vågar vi ändå påstå att det ändå är pålitliga källor och vi har svårt att se att data vi har hämtat från dessa sidor skulle vara felaktig, särskilt som det är information av mer generell grad om till exempel finanskrisen. För intervjuerna, och intervjuer i sin helhet, har vi redan gått igenom fördelar och nackdelar med dem. Dessa spelar väl in på källkritiken, och vi anser, trots att det är omöjligt att bevisa, att vi har talat med rätt personer. Vidare anser vi att de personer vi har intervjuat är mycket pålitliga och insatta i de frågor vi har ställt.
3.8 Begränsningar med studien
Vi har som sagt valt att göra en lite djupare studie av två av storbankerna istället för att analysera alla. Det gör att vi inte får hela bilden av den svenska krisen, men vi har valt dessa två banker för att försöka återspegla helheten. Nackdelen med en mindre studie övervägs av fördelen med att vi kan göra en djupare och mer kvalitativ analys. Dessutom så är målet med uppsatsen även att göra en analys av det statliga bankgarantiprogrammet och Basel II
regelverket, och hur de fungerar tillsammans. Bankerna blir ett sätt att mäta detta och det anser vi att vi lyckats med.
22
är förenklingar. Icke desto mindre är de användbara för att beskriva framgången och förhållandet i ett företag. (Boken om nyckeltal, 2007, sid 16)
4. Empiri
4.1 Bankernas Profiler
Svenska Handelsbanken
Stockholms Handelsbank som senare skulle bli Svenska handelsbanken grundades 1871 av några av näringslivets mest framträdande personer och företag. Redan från början
tillkännagavs det att banken skulle ägna sig åt den egentliga bankverksamheten, in- och utlåning till den lokala marknaden. Under 1900-talets första decennier expanderade banken stort genom ett antal förvärv och efter 1919 ändrade banken namn till Svenska
Handelsbanken. Under 1970-talet genomförde dåvarande VD:n Jan Wallander en
decentralisering av verksamheten. Tanken var att kundens behov skulle kunna tillgodoses genom att fördela makten bättre på ett antal kontor runt om i Sverige. I dagsläget lever denna decentralisering kvar med många bankkontor som ansvarar för kunder inom deras område. (Handelsbanken 2009)
Handelsbanken mål har sedan tidigt 1900-tal, varit att kunna leverera en högre ränteabilitet än sina konkurrenter. Målet ska nås genom nöjdare kunder och lägre kostnader än
konkurrenterna. Handelsbanken beskriver sin egen styrka som hög kundnöjdhet, hög lönsamhet, kostnadseffektivitet, låga kreditförlustnivåer och restriktiv riskprofil. Banken prioriterar nöjda kunder före hög volym. (Handelsbanken 2009)
SEB
SEB startades 1856 av André Oscar Wallenberg och var Sveriges första privat- och
23
stor kontorsverksamhet i Sverige och Baltikum. I övriga Norden är banken koncentrerad till dess traditionellt starka områden, merchant- och investment banking.
SEB:s mål är att ha den högsta lönsamheten bland sina konkurrenter, vara högst rankad av kunderna på sina marknader i norra Europa och att vinstutvecklingen ska vara uthållig. Dessutom ska SEB:s rating vara minst AA (SEB 2009).
4.2 Nyckeltalens utveckling
KapitaltäckningsgradFör SEB har det enligt Annika Falkengren, VD på banken, alltid varit viktigt med
kapitaltäckningsgrad. Det har varit av avgörande betydelse att ligga väl över miniminivån och de har ackumulerat 27 miljarder kr sedan 2005, exklusive de föreslagna kapitalåtgärderna. Även styrelsens förslag på nyemission har genomförts och ökat kapitalbufferten med ca 15 miljarder kr (SEB Bokslutskommuniké 2008, sid 2). Kapitaltäckningsgraden enligt Basel II, myndighetsrapporterad med övergångsregler, uppgår 2008 till 10,62 %, jämfört med 2007 där den låg på 11,04 %. Sedan 2004 har den i princip inte utvecklats särskilt mycket från 10,29 %. Om vi dessutom tittar på den senaste kvartalsrapporten så ligger den totala
kapitaltäckningsgraden på 13,2 % vilket är en klar förbättring. Kravet enligt Basel II är endast 8 %, och för att ligga inom garantiprogrammets ramar är det 9 %. Om vi tittar på kapitalbasen omräknat i SEK, som är den faktiska bufferten, dvs. kapaciteten att parera en likviditetskris så ser vi att de ligger en bit över kraven.
Kapitalbaskravet är enligt Basel II reglerna i SEB´s fall 80 Mdkr och SEB ligger på ca 105 Mdkr. (SEB ÅR, 2008, sid 45)
Q1 09 2008 2007 2006 2005 2004
24
Som vi kan se på siffrorna så är SHB: s kapitaltäckningsgrad klart högre än SEB: s, men också att den har ökat mycket de senaste två åren. Tilläggas bör dock att man räknat med Basel I regler för 2005 och 2004. Om vi istället tittar på kapitalbasen för SHB så är den på 117, 49 Mdkr, vilket ger ett överskott på 28,903 Mdkr, då kapitalkravet är 88,587 Mdkr enligt övergångsreglerna för Basel II. Enligt den senaste kvartalsrapporten är den i princip
oförändrad från 2008 (SHB 1:a kvartalsrapport, 2009:36). Det finns alltså ingen markant skillnad mellan SEB och SHB på just dessa punkter, men SHB har trots det bättre siffror. (SHB ÅR 2008: 93)
Analys
Om det inte hade varit för SEB´s nyemission som drog in 15,1 Mdkr från aktieägarna hade vi inte sett lika stor uppgång i kapitaltäckningsgraden från den senaste kvartalsrapporten. I sig gör det ingen skillnad eftersom kapitalbasen har ökat vilket ger en trygghet men det säger ändå något om att banken rustar för att klara av förluster. SHB å sin sida har istället föreslagit en utdelning på 7,50 kr (SHB ÅR 2008: 2). Rent likviditetsmässigt visar det på skillnad i finansiell styrka. Faktum är att SHB är den enda av de svenska storbankerna som inte har genomfört en nyemission under det senaste halvåret. Ändå har de en så pass stark
kapitaltäckningsgrad. Enligt Daniel Barr på Riksgälden så har fokus på marknaden flyttats till primärkapitalgrad som är den viktigaste delen i kapitalbasen vilket också styrks av Masih Yazdi, analytiker på FI. Barr menar vidare är nyemissionerna ett led i att trygga marknaden, och dessa nyckeltal har flyttats upp över hela Europa. Tidigare ansågs en bank vara
välkapitaliserad när de hade en primärkapitalgrad på 6 %, nu anses de vara välkapitaliserade på 10 %. Minimikravet enligt Barr är 4 %. Samma förskjutning uppåt kan man se på
25 Kreditförlustnivå
SEB:s kreditförluster under 2008 uppgick till 3268 Mkr. Till stor del består dessa av reserverade kreditförluster, alltså förluster banken förutspår ska uppstå. Kreditförlustnivån ökade från 0,11 % 2007 till 0,3 % 2008. För verksamheten i Baltikum uppgick
kreditförlusterna till 1775 Mkr, dvs. mer än hälften av de totala kreditförlusterna och var huvudorsaken till den stora förändringen i kreditförlustnivå. Utlåning till Baltikum utgör ca 13 % av SEB:s totala utlåning. Kreditförlusterna har annars varit relativt stabila under en 4 års period (SEB årsredovisning 2008:23). I SEB:s första kvartalsrapport 2009 uppvisar banken en kreditförlustnivå på 0,7 % vilket är ytterligare en kraftig ökning, och dessutom så beräknar de förlora 2386 Mkr. Förlusterna härstammar även här till stor del från Baltikum där
kreditförlustnivån var hela 3,70 % (SEB 1:a kvartalsrapport 2009:4).
Handelsbanken har haft historiskt låga kreditförluster och beskriver sig själv som en bank med låg risktolerans, de undviker att göra affärer då risken är för hög (Handelsbankens Årsredovisning 2008:6). Enligt Johan Lagerström, ställföreträdande informationschef på SHB, bedriver banken sin verksamhet efter mottot att man inte ska växa snabbare än
kundernas ekonomi och att bankväsendet inte är en egen bransch utan en stödfunktion till den reala ekonomin (Lagerstam, 2009). SHB har under de senaste åren ganska låga kreditförluster men 2008 uppgick dessa ändå till 1605 Mkr jämfört med endast 27 Mkr 2007. Snittet för de nordiska bankerna gällande kreditförlustnivå låg under 2008 på 0,34 % (SHB ÅR 2008:6).
Q1 09 2008 2007 2006 2005 2004
SEB kreditförlustnivå i % 0,7 0,3 0,11 0,08 0,11 0,1
SHB kreditförlustnivå i % 0,23 0,11 0 -0,01 -0,03 0,02
Analys
SEB och Handelsbanken är två storbanker med olika riskprofiler. SHB är uttalat restriktiv för risker medan SEB vill expandera och slå sig in på nya marknader där risken är större och historiskt har SEB högre kreditförluster som en naturlig del i bankens riskprofil. Anledningen till att kreditförlusterna ökar detta år beror på allmän svag konjunktur inom finansmarknaden och i SEB:s fall den stora exponeringen mot Baltikum (SEB årsredovisning 2008:1-15).
Vidare kan man analysera huruvida kreditrisken påverkar kapitalkravet enligt Basel II. När banken mäter sin kapitaltäckning beräknas även kreditrisken in. SEB hade 2008 en
26
minskning. Trots att kreditförlusterna är relativt höga har alltså inte kapitaltäckningsgraden minskat särskilt mycket. Detta säger en del om hur stora kreditrisker en bank faktiskt kan utsätta sig för innan den hamnar under kapitaltäckningsgraden 8 %. Under första kvartalet 2009 uppvisar SEB höga kreditförlustnivåer på 0,7 % och 3,7 % rörande Baltikum.
Kapitaltäckningsgraden låg på 13,2 %, alltså en ökning från 2008. Den stora anledningen till detta är som sagt att SEB utfört en nyemission om 15 miljarder kronor (SEB 1:a
kvartalsrapport 2009:2-5). Att kreditförlusterna rör Baltikum beror på att dessa länder drabbades hårt av krisen. Eftersom Fi godkänt bankernas interna riskhantering så kan man egentligen inte säga att det är någon risk man missat enligt Yazdi. Dock säger han att Basel II fortfarande är ungt och att systemet skulle behöva 10-15 år på sig att utvecklas, först då skulle systemet få full effekt i riskänslighet. Bankerna använder idag samma riskhantering i
Baltikum som i Sverige. Yazdi poängterar att det är svårt att förutse sådana djupa nedgångar och att exponeringen mot Baltikum tidigare varit mycket lönsam. Både SEB och SHB har interna riskhanteringssystem som godkänts av Fi (Yazdi, 2009). I SEB: s årsredovisning från 2008 säger man att man redan 2006 började bromsa in kreditgivningen i Baltikum. Den ekonomiska krisen blev dock något som man inte helt förutsett. (SEB ÅR 2008:36-43).
Räntabilitet på eget kapital
SEB:s räntabilitet på eget kapital uppgick under 2008 till 13,1 %, en försämring med drygt 6,2 % från föregående år. SHB hade en räntabilitet på 16 % 2008, och detta är bara en marginell förändring mot föregående år. SEB motiverar sin minskning av räntabiliteten genom den svaga konjunkturen och att banken varit exponerad mot marknader som tappat mark i krisen. SHB upplever ungefär samma räntabilitet som tidigare, och har klarat sig från stora
kreditförluster samtidigt som man haft en fortsatt bra lönsamhet under 2008 (SEB ÅR 2008:1-10) (SHB ÅR 2008:2-11).
Q1 09 2008 2007 2006 2005 2004
27 Analys
Det är intressant att bankerna, trots kristider uppvisar en bra räntabilitet. Detta skvallrar om att grundverksamheten fortfarande går bra och att aktieägarnas kapital faktiskt växer. Eftersom båda bankerna uppvisade en vinst under 2008 är detta ett tecken på att man faktiskt tjänar på sin verksamhet och inte förlorar. Kreditförlusterna har bidragit till att dra ned SEB:s
räntabilitet, tillsammans med den svaga konjunkturen i övrigt. Lönsamhetsmått som detta ingår visserligen inte i Basel II regelverket och en bank kan inte bli av med tillståndet p.g.a låg räntabilitet. Men väger man helheten kompletterar detta mått de andra för en bättre bild av hur verksamheten ser ut. I detta fall ger räntabilitetsmåttet en helt annan bild än vad
exempelvis kreditförlustnivån gör. Att man inte tar hänsyn till räntabilitetsmåttet inom Basel II är att det egentligen inte säger så mycket om bankens finansiella styrka och förmågan att uthärda förluster. En bank skulle kunna ha hög räntabilitet fast vara skör för motgångar
eftersom måttet bara ställer resultatet i relation till det egna kapitalet. Dock visar räntabiliteten hur väl det egna kapitalet ”arbetat” under perioden. Trots SEB:s höga kreditförluster verkar banken ha gjort goda affärer när de lånat ut under 2008, dock uppvisar SEB en sämre räntabilitet under första kvartalet 2009.
Kassaflödesanalys
SEB:s kassaflöde uppgick 2008 till – 19 838 Mkr, vilket är en försämring mot 2007 då kassaflödet var + 121 234 (SEB ÅR 2008:65). SEB uppvisar även ett svagt kassaflöde under första kvartalet 2009 på -42 745 (SEB 1:a kvartalsrapport 2009:21).
SHB kassaflöde uppgick 2008 till + 44 813 Mkr vilket var en förbättring mot 2007 då kassaflödet uppgick till + 8 388 (SHB ÅR, 2008:40). Banken visar dock upp ett negativt kassaflöde det första kvartalet 2009 på – 11 908 (SHB 1:a kvartalsrapport 2009: 30).
Q1 09 2008 2007 2006 2005
SEB kassaflöde (Mkr) -42745 -19838 121234 4059 35051 SHB kassaflöde (Mkr) -11908 44813 8388 4800 7014
Analys
28
och amorteringar. Dock har bara ränteintäkterna ökat med 18% sedan föregående år vilket betyder att banken inte fått in lika höga intäkter som det borde fått till följd av kreditförluster och förändringar av ränteläget (SEB ÅR 2008: 65). SEB har under det första kvartalet 2009 haft ett negativt kassaflöde på – 42 745, då har ändå bolaget genomfört en nyemission om ca 15 miljarder. Dessutom kan man se att upplåningen varit mindre både 2008 och i den senaste kvartalsrapporten. Bankers upplåning är något som varit mycket problematiskt och den stora anledningen till att garantiprogrammet skapades. Genom att gå med kan de trygga sin
upplåning, enligt Barr. (SEB 1:a kvartalsrapport 2009)
I SHB: s kassaflödesanalys hittar man inte samma negativa relation mellan ökad utlåning och ränteintäkterna. Utlåningen har varit på ungefär samma nivå som 2007 och ränteintäkterna har ökat något i förhållande till utlåningen. Banken har låga kreditförluster vilket framgår även i kassaflödesanalysen. Det goda kassaflödet har säkerligen en viss del i att banken inte väljer att gå med i det statliga garantiprogrammet. Johan Lagerström påpekar att SHB: s likviditet är mycket god och att de är en av fem-sex banker i Europa som får låna med sju års löptid. (Lagerström, 2009). SEB:s negativa kassaflöde motiverar delvis att banken anslutit sig till garantiprogrammet, då de på sikt kan behöva upplåning om de negativa kassaflödena består. SEB har dock en stor kassa på 132 402 Mkr efter första kvartalet och det kan jämföras med Handelsbankens 58 818 Mkr (SEB 1:a kvartalsrapport 2009:21). Ett negativt kassaflöde försämrar även kapitalbasen vilket betyder att bankens kapitaltäckning blir sämre. Skulle en bank råka ut för kontinuerligt negativa kassaflöden under en längre period skulle kapitalbasen slutligen urholkas och kapitaltäckningen understiga 8 %, förutsatt att inga nyemissioner sker. Innan det gått så långt kommer dock banken hamna i finansieringssvårigheter och få svårt att bedriva sin verksamhet.
4.3 Analys av Basel II och garantiprogrammet
Anledningen till att inte fler banker har anslutit sig till garantiprogrammet är att de helt enkelt kan låna billigare på kortare löptider, än vad de gör inom programmet. Dessutom så finns det incitament att inte gå med i form av de begränsningar det innebär att ingå avtal med
29
Lagerström finns det inget behov av statlig hjälp för SHB, det är dumt att påverka statens förluster negativt i onödan. Det eventuella stigmatiseringsproblem SEB utsätter sig för genom att gå med i programmet, undviker SHB helt. De ser en stor stolthet i att de var den enda bank som inte behövde hjälp av staten under 90-talskrisen, och klarar de sig undan även nu
kommer de förmodligen att kunna leva på det länge (Yazdi, 2009).
Det stora problemet garantiprogrammet visar är att de svenska bankerna är i behov av likviditet (Barr, 2009). Om bankerna har för dålig likviditet och inte kan låna under längre löptider till en ränta som lönar sig, kan de helt enkelt inte bedriva sin löpande verksamhet. Att staten har gått ut med detta program har förmodligen bidragit till att bankerna får en lägre ränta på den privata lånemarknaden i och med att de när som helst, under anmälningstiden, kan gå med (Yazdi,2009). Likviditet är något som inte direkt tas upp i Basel II. Angående de reella avgifterna för garantiprogrammet, så är det enligt Barr billigare för de flesta bankerna att låna på längre löptider, över ett år, inom det (Barr, 2009). Dock är SHB ett exempel på att det för dem är motsatta förhållanden. Lagerström påpekade att de inte är med i programmet men att de ändå är mycket positiva till det. Eftersom de inte är med kan de inte säga att de tycker att avgifterna är orättvisa, men att de är av uppfattningen att andra bedömare har ansett att skillnaderna borde vara mer konkurrensneutrala. Trots det så ska avgifterna vara olika beroende på vilken riskprofil bankerna har.
I de nyckeltal vi presenterat fokuserar Basel II endast på kapitaltäckningsgrad. Dock hör även kreditförlustnivå och kassaflödesanalys ihop med detta eftersom måtten påverkar varandra. Varken SEB eller SHB har i dagens läge problem med kapitaltäckning. Detta trots stora kreditförluster i SEB: s fall. Att SEB genomförde en nyemission till syfte att stärka
kapitalbasen skvallrar lite om att banken varit rädd för de kommande kreditförlusterna och ville säkra upp kapitaltäckningen. Hade banken inte gjort detta hade eventuellt minimikravet för kapitaltäckningsgraden på 8 % varit hotad på sikt, speciellt om man ser till de stora
30
Relationen mellan Basel II och det statliga garantiprogrammet är inte helt självklar.
Sambandet ligger i att de båda systemen ska verka för att stabilisera marknaden, men på två olika sätt. Då Basel skyddar marknaden mot vårdslös utlåning så tryggar garantiprogrammet bankernas behov av likviditet. Vi har tidigare visat att Basel II och den interna riskhanteringen på något vis inte riktigt fungerat. Kreditförlusterna i Baltikum är mycket stora men trots detta påverkas inte kapitalkravet nämnvärt. Basel II regelverket uppvisar här en brist i sambandet kreditförluster och kapitaltäckning och även i riskhantering. Vi ska dock inte helt döma ut SEB: s satsning i Baltikum. Lönsamheten har tidigare varit god för banken i dessa områden. Även om den pågående finanskrisen blivit mycket djupare än vad någon skulle kunnat förutspå, så borde man kanske ha värderat de riskvägda tillgångarna som större än vad man gjorde.
En svaghet vi hittat i Basel II regelverket är dess oförmåga att kontrollera bankers likviditet. Som vi visat kan en bank vara välkapitaliserad med en kapitaltäckning över 8% och ändå visa stora negativa kassaflöden. Av de intervjuer vi genomfört har vi fått styrkt att kassaflöden är otroligt viktiga för den egna upplåningen. Här regleras bankerna inte av Basel II, vilket inte är känsligt för faktorn likviditet.
5.1Slutsatser
Sammanfattningsvis vill vi här försöka besvara våra frågeställningar på ett så tydligt sätt som möjligt. Vi har kommit fram till att även om bankerna uppnår en kapitaltäckningsgrad över 8 % är det statliga garantiprogrammet nödvändigt för likviditeten, i alla fall för SEB.
SHB har inte samma problem med likviditet och kan dessutom hitta bättre lånevillkor på den öppna marknaden. Att SEB gått med i det statliga garantiprogrammet känns som en säkerhet för att trygga den långfristiga upplåningen och för att kompensera de dåliga kassaflöden banken uppvisar.
Basel II är ett mycket riskkänsligt och bra regelverk som bidragit till stabilitet, dock har det en svaghet då den inte tar så mycket hänsyn till likviditeten, alltså kan garantiprogrammet
31
bank skulle kunna uppvisa så stora kreditförluster och samtidigt uppvisa en god
kapitaltäckning. De riskvägda tillgångarna skulle antagligen varit större. Vi anser att Basel II brister just här även om vi är medvetna om att denna kris är något utöver det vanliga och att man inte kunnat räkna med detta tidigare. Inget system är felsäkert och kanske skulle systemet fånga upp riskerna i Baltikum på ett bättre sätt om systemet fick verka i 10-15 år till. Dock kan säkerligen krisen bidra med något gott till riskhanteringen. Förmodligen kommer
bankerna tillsammans med Fi försöka göra den interna riskhanteringen ännu mer känslig och precis för olika typer av exponeringar. Det faktum att SEB har anslutit sig till programmet stärker vår slutsats att likviditet är ett problem som inte berörs av Basel II regelverket samt att garantiprogrammet behövs.
32
6. Referenser
Tryckta Källor:
Bryman, A. (2001), social research methods. Malmö: Liber, Oxford University press.
Catasús. B., Gröjer. J.E., Högberg. O., Johrén. A., (2008), Boken om nyckeltal. Malmö: Författarna och Liber AB.
Lönnqvist, R (2007), Årsredovisning i aktiebolag och koncerner. Vol. 4, Lund: Studentlitteratur
Rapporter och artiklar:
Finansinspektionen 2006, Bankernas kapitalkrav med Basel 2. Stockholm: Rapport 2006: 6.
Finansinspektionen 2005, Företagens interna kapitalutvärdering. Stockholm: Rapport 2005: 8.
Finansinspektionen 2001, Riskmätning och kapitalkrav. Stockholm: Rapport 2001: 1.
Riksbanken 2002, ” Finansiell stabilitet 1” Hantering av marknadsrisker, Stockholm: Riksbanken.
Riksgälden 2009, Almmän information om det svenska garantiprogrammet. Stockholm: Riksgäldskontoret.
Riksgälden, 2008 Den nya lagen om kapitaltäckningskonsekvenser för insättningsgarantiavgiften. Stockholm: PM, Riksgäldskontoret
Riksgälden 2009, Garantiavtal. Stockholm: Svenska staten genom riksgäldskontoret.
Källor hämtade via Internet:
Avanza Bank. 2009. ”Ordlista” Hämtad den 24 april genom:
33
E 24, 2009. ”Garantiprogram förläng med sex månader”. Hämtad den 7 april 2009 genom:
http://www.e24.se/branscher/bankfinans/artikel_1222053.e24
Finansdepartementet. 2009. ”Regeringen Förlänger och vidgar det statliga garantiprogrammet för bankernas upplåning” Pressmeddelande. 2009-04-02. Hämtad den 7 april 2009 genom:
http://www.regeringen.se/sb/d/11400/a/123743
Finansinspektionen, 2009 ”Kapitaltäckning (Basel 2)” . Hämtad den 17 april 2009 genom:
http://www.fi.se/Templates/ListPage____2914.aspx
Finanstidningen, 2009. ”Vad är swappar” Hämtad den 16 april genom:
http://www.finanstidningen.biz/index.php/finansartiklar/bors-och-marknad/34-bors-och-marknad/225-vad-ar-swappar-swapavtal
Handelsbanken, 2009. ”Handelsbankens historia” Hämtad den 10 maj 2009 genom:
http://www.handelsbanken.se/shb/INeT/IStartSv.nsf/FrameSet?OpenView&iddef=ombanken &navid=Investor_Relations&sa=/Shb/Inet/ICentSv.nsf/Default/q700BBE2F5D0AE8B2C125 71F10024A224
Lönnqvist, R., & Collman. K., 2009, Text om nyckeltal, Hämtad den 4 maj 2009 genom:
http://kurs.fek.uu.se/pofv08/index.asp
Schuck. J., 2008. ”Staten vill tvinga in bankerna” Dagens Nyheter, 2008-11-07. Hämtad den 13 april genom: http://www.dn.se/ekonomi/staten-vill-tvinga-in-bankerna-1.635363
SEB, 2009. ”Om SEB”. Hämtad den 10 maj 2009 genom:
http://www.seb.se/pow/wcp/sebgroup.asp?website=TAB1&lang=se
Winiger. S., 2009. ”Garantiprogrammet för bankerna förlängs” Sveriges Radio, 2009-04-02. Hämtad den 7 april 2009 genom:
http://www.sr.se/sida/artikel.aspx?ProgramID=3265&artikel=2741589
Öberg. S. 2009. Sverige och finanskrisen, Carlson Invest management: Riksbanken. Hämtad den 2 april 2009 genom: http://www.riksbank.se/templates/Page.aspx?id=30277
Finansiella rapporter:
34
Handelsbanken. 2008, Årsredovisning 2008. Stockholm.
Handelsbanken. 2006, Årsredovisning 2006. Stockholm.
SEB. 2009, Bokslutskommuniké 2006, Stockholm.
SEB. 2009, Delårsrapport januari- mars 2009, Stockholm.
SEB. 2008, Årsredovisning 2008. Stockholm.
Muntliga Källor och Intervjuer:
Frimanson. L., 2009. Föreläsningsmaterial, metodföreläsning 2, ”Kandidatuppsats”. Våren 2009 , Uppsala: Företagsekonomiska institutionen, Uppsala Universitet.
Barr, D., Chef för garantiprogrammet på Riksgälden, Stockholm 12 april, 2009, Stockholm. Telefonintervju.
Lagerström, J., ställföreträdande informationschef på Handelsbanken, Stockholm 10 maj, 2009, Stockholm. Telefonintervju.
35
7. Bilagor
7.1 Bilaga 1
Intervju med Daniel Barr, chef för garantiprogrammet, Riksgälden
Fråga 1: Tycker du att det statliga bankgarantiprogrammet ska vara obligatoriskt för de svenska storbankerna?
Fråga 2: Tycker du att bankerna generellt har en för stor övertro på sig själva, borde de egentligen ansluta sig allihopa till stödprogrammet?
Fråga 3: Enligt tidningarna har inte programmet blivit en jättesuccé iaf inte enligt bankerna själva, varför har det inte blivit en större framgång, eller varför har inte fler banker och finansiella institut anslutit?
Fråga 4: Kan det vara så att bankerna förlorar för mkt på att gå med iom att de just nu egentligen inte behöver? Är premien för hög?
-Det handlar kanske mer om löptiden med andra ord?
Fråga 4: VI ska ju jämföra nyckeltal, har du någon åsikt om vilka man kan använda? Vi använder k/i-tal, kapitaltäckningsgrad och kreditförlustnivå.
Fråga 5: Finansmarknaden har ju stabiliserats en del sedan starten. Just nu ser det väl hyfsat lugnt ut, bortsett från Swedbank?
36
7.2 Bilaga 2
Intervju Johan Lagerström, ställföreträdande Informationschef, Handelsbanken.
Är SHB:s inställning till det statliga garantiprogrammet att det i första hand sänder en trygg signal till allmänheten, snarare än att det verkligen behövs för bankens verksamhet?
Anser ni att Krisen på 1990-talet, då Basel II inte fanns var värre än denna utifrån ett bankperspektiv?
Vilka nyckeltal anser ni vara viktigast för att bedöma bankens ekonomiska hälsa?
Vad är främsta orsaken till att ni ej anslutit er till garantiprogrammet?
Anser ni att avgifterna rörande garantiprogrammet är för höga?
37
7.3 Bilaga 3
Intervju Masih Yazdi, analytiker finansinspektionen
Om en bank uppfyller kraven enligt Basel II (kapitaltäckningsgrad, intern riskhantering osv..) och har tillstånd att bedriva bankverksamhet, anser ni då att den banken ändå kan behöva statlig hjälp?
Är det möjligt att finanskrisen avslöjat brister i Basel II? Alltså att regelverket inte fångar upp hur allvarlig situationen är? Om det är någon risk som kanske har missats?
Har du någon åsikt om varför inte fler banker har gått med i garantiprogrammet?
Förutom kapitaltäckningsgrad vilka andra nyckeltal tittar ni på när ni utvärderar en banks riskhantering/ verksamhet?
Många banker har uppvisat bra kapitaltäckning över 8%, trots dessa har de råkat ut för problem med kreditförluster och likviditet. Är det möjligt att den interna riskhanteringen har skett felaktigt?
Hur bedömer du statusen för de svenska storbankerna just nu, kortfattat?
Varför har USA inte gått med, det är ju bara vissa europeiska länder?
