Sotenäset i Bohuslän: fallstudie Åby säteri

Full text

(1). EXAMENSARBETE Hösten 2012 Landskapsvetenskap. Skogsdynamik på hällmarker på Sotenäset i Bohuslän: fallstudie Åby säteri. Författare. Lisa Sihlberg. Handledare. Mats Niklasson, Nils-Olof Svensson Examinator. Magnus Thelaus. .

(2) Examensarbete i Landskapsvetenskap 15 hp/Degree project in Landscape Science 15hp. Handledare/supervisor: Mats Niklasson, Nils-Olof Svensson. Examinator/examiner: Magnus Thelaus. Författare/author: Lisa Sihlberg. Svensk titel: Skogsdynamik på Sotenäset i Bohuslän: fallstudie Åby säteri. English title: Forest succession on rocky outcrops at Sotenäset, Bohuslän: Case study Åby säteri. Sammanfattning: Åldern på borrprover från tall (Pinus sylvestris) på utvalda hällmarksberg belägna på Åby säteris gamla utmarker studerades enligt en årsringsanalys (korsdatering med pekår, se t.ex. Niklasson, Zackrisson & Östlund 1994) i syfte att undersöka trädsuccessionen i lokal skala. Enligt Fries (1951, 1958), som studerade skogssuccessionen i Sotenäs genom pollenanalyser och historiska källor var hällmarkerna kala fram till mitten av 1800-talet p.g.a. hårt skogsutnyttjande (Fries, 1958, s. 43). Även Lindner (1935) beskriver regionalt hällmarkerna som skogslösa under samma tidsperiod. (Lindner 1935, s. 159-165). Resultaten från borrningarna visar att merparten träd grodde under perioden 1800-1850 med en topp i föryngringen på 1860-talet. En jämförelse mellan tillväxten av de borrade äldre träden och unga tallar från både öppen och sluten skog, visade att de borrade träden troligtvis vuxit i relativt öppna förhållanden, men att hällmarksbergen dock har haft en viss skogsvegetation även innan 1800-talet, vilket indikerar ett avtagande av den tidigare skogsdecimeringen och en. .

(3) ökande skogsföryngring på hällmarksutmarkerna kring Åby säteri nästan 100 år tidigare än vad både Fries och Lindner beskriver. Säteriverksamheten kan ligga till stor grund i detta då skog kunde hämtas på annat håll. Abstract: Tree core samples from Scots pine (Pinus sylvestris) growing on mountains on the former outfields of Åby manor were analysed according to crossdating of annual rings (e.g. Niklasson, Zackrisson & Östlund 1994) in order to examine the forest succession in a local scale. According to extensive pollen analyses by Fries the rocky outcrops were bare because of the harsh harvesting of the forest until 1850 (Fries, p. 43). Lindner (1935 also described the surrounding rocky outcrops as bare during the same period of time. The results in this studie shows that several trees had germinated before 1800-1850 with a peak of the regeneration in 1860. When comparing the average growth of the analysed older Scot pines and young Scot pines from both open and secluded forests it showed that the analysed older trees had germinated on relative open grounds, with some some forest vegetation, on the outfields before 1800, giving hard evidence of a decreasing misuse of the forest and an increased regeneration on the rocky outcrops of Åby manor almost 100 years earlier than the results according to Fries and Lindner. The manor function could have helped keeping the forest since trees could be collected elsewhere. Nyckelord/Key words: Skogshistoria, årsringsanalys, hällmarksskog, Pinus sylvestris, trädsuccession, Åby säteri, landskapsvetenskap . .

(4) . Innehållsförteckning 1. Inledning 2. Syfte och avgränsningar 3. Frågeställning 4. Bakgrund 5. Material och metod 5.1 Arbetsgång 5.2 Områdesbeskrivning 5.3 Borrprover 5.4 Korsdateringsmetod 5.5 Pekår och falska årsringar 5.6 Skattning av missade årsringar från groning till borrhöjd 5.7 Uträkning av medeltillväxt och missad märg 5.8 Tillgänglighetsgrad 5.9 Litteraturgenomgång 6. Resultat 6.1 Ungdomstillväxt för gamla och unga tallar 6.2 Trädens tillgänglighet och ålder 7. Diskussion 7.1 Succession enligt lokal skogshistoria och äldre kartmaterial 7.1.1 1697 och 1673 års kartor och skogstillståndet 7.1.3 1800-talet och skogstillståndet 7.1.4 1900-talet och skogstillståndet 7.2 Tallarnas ungdomstillväxt då och nu 7.3 Trädsuccession och skogshistoria enligt pollenanalys . . .

(5) . 7.4 Lokal skogssuccession 7.5 Slutsatser och begränsningar Referenser Bilagor . . .

(6) . 1. Inledning Intill Åbyfjorden i Bohuslän ligger Åby säteri med anor från 1300-talet vilket under en period på 1600-talet ägdes av Margareta Hvitfeldt som då var Bohusläns ekonomiskt mäktigaste kvinna (Bohusläns Museum, 2012). På de forna utmarkerna kring säteriet reser sig höga berg beklädda med både barrskog och lövskog. Enligt både äldre kartor och litteratur har dessa, idag skogsbeklädda hällmarksberg, tidigare varit kala med endast ett fåtal lågvuxna träd fram till mitten av 1800-talet. Denna information baseras på tidigare regionalt utförda pollenanalyser av M. Fries (Fries 1951, pl. III, V, VI), samt äldre kartor som ofta inte beskriver skogsdetaljer. Dock har aldrig någon undersökning av åldern på träden gjorts inom området som kan verifiera Fries resultat. Denna studie går ut på att göra en åldersbestämning av tall (Pinus sylvestris) på utmarker, för att ta reda på den verkliga trädsuccessionen och den generella bilden av skogens successionshistoria inom Åby säteri och om denna stämmer överens med kartor och historiskt material samt den generella regionala skogsutvecklingen, främst beskriven av Fries (1951, 1958).. 2. Syfte och avgränsningar Genom åldersbestämning av träd på hällmarker på de f.d. utmarkerna runt Åby säteri upprättades en lokal historik över träddynamiken och igenväxningsdynamiken. Dessa resultat jämfördes med historiska kartor samt andra historiska källor med avseende på regionens generella skogshistoria.. 3. Frågeställning Hur ser den lokala historiken över trädsuccessionen och igenväxningsdynamiken ut inom Åby säteris utmarker under de senaste trehundra åren? Skiljer sig resultaten för en lokal skogsanalys grundad på årsringsanalys (korsdatering med pekår, se t.ex. Niklasson, Zackrisson & Östlund 1994) från tidigare regionala undersökningar av skogssuccessionen med pollenanalys på Sotenäs, gjorda av Magnus Fries (1951, 1958)?. 4. Bakgrund Bohusläns skogshistoria är dåligt belyst i den paleoekologiska och skogshistoriska litteraturen. Flera omfattande arbeten gjordes av Magnus Fries (1951, 1958) i mitten av 1900-talet grundade på pollenanalys och kartstudier. Även Lindner (1935) har skrivit om Bohulsäns skogshistoria, men därefter har i princip inga studier gjorts inom ämnet i denna region. Bohuslän har genomgått intensiv avskogning från medeltid och fram till ungefär 1850-1900 (Lindner 1935, s.. . .

(7) . 159-165). Efter denna tid skiljer sig skogshistorian för olika delar av landskapet. I vissa delar har skogsplantering, alternativt bete dominerat medan andra delar av skogslandskapet har växt igen. Pehr Kalm beskriver bergen utanför Sotenäs under sin resa genom Bohuslän under 1700talet som kala höga och oftast bevuxna med ljung (Kalm 1742, s. 136). Syftet med studien är att få en tydligare bild av trädsuccessionen inom Åby säteri, genom att åldersbestämma tallar (Pinus sylvestris) som står på hällmarker på säteriets forna utmarker.. 5. Material och metod 5.1 Arbetsgång Arbetet delades upp i tre delmoment. 1. Ett antal subjektivt utvalda träd borrades på hällmarksberg belägna på Åby säteris forna utmark. På varje berg borrades 3-11 av de till synes äldsta träden i syfte att belysa äldsta möjliga skogshistoria. En äldre tall kännetecknas av en platt liten trädkrona, förvridna krokiga och slokande grova grenar, samt grov, oftast vriden bark (Naturskyddsföreningen, 2012). Denna urvalsprocess valdes istället för en objektiv urvalsmetod för att hålla nere antalet provtagna träd och därmed arbetsåtgången. 2. Labanalys, åldersbestämning och sammanställning av data. 3. Litteratursökning i ämnena skogshistoria och landskapsutveckling i Bohuslän.. 5.2 Områdesbeskrivning De undersökta lokalerna (se fig. 2) ligger på Åby säteris gamla utmarker enligt den geometriska kartan från 1697 (Lantmäteristyrelsens arkiv, Åby, Tossene socken, geometrisk avmätning 1697). Åby säteri ligger i Sotenäs kommun, Tossene socken, Bohuslän (fig. 1). Marktypen är, med få undantag, hällmark med i allmänhet glesa trädskikt, oftast ljungdominerade. Tallen dominerar helt, lövträd är ovanliga men inslag av ek-, björk-, samt enstaka granindivider växer på bergen. Även en växer på de flesta hällmarker.. . .

(8) . Fig. 1. Åby säteris geografiska belägenhet (röd cirkel). Utsnitt från GSD-översiktskartan (2012). Copyright Lantmäteriet, diarienummer: 2012/892. Skala: 1: 250 000. . .

(9) . Fig. 2. Åldersbestämda träd på utmarker inom Åby säteri. (Åby säteri med gul markering, träd med rosa markering, samt lokalernas ordningsnummer). GSD-ortofoto Åby säteri (2011). Hela Bohuslän är ett mosaiklandskap bestående av bergsplatåer med genomgående sprickdalar. Det sediment som finns är till största del samlad i dessa sprickdalar där skogsvegetationen bidrar till mullbildning. Förutsättningarna uppe på de kala hällmarkerna är mindre goda för. . .

(10) . växtlighet. Glesskog och stresstoleranta arter som t.ex. ljung och olika gräsarter dominerar då de kan överleva på det tunna jordlager som blivit kvar efter avsmältandet av den senaste inlandsisen (Fries 1958, s. 9, 11). Merparten av de undersökta områdena domineras av urberg (röd markering). Bergslokalerna med nummer 8, 5 och 9 (fig. 3) är belägna inom områden som domineras av ett tunt/osammanhängande jordtäcke ovanpå en granitberggrund (rosa markering). Bergarten i urberget består mestadels av granit, en bergart som är ca 1 500 – 1 700 miljoner år gammal (Sveriges geologiska undersökning 2013). Jordmånstäcket på bergsplatåerna är mycket tunt. Det innebär att vatten och näringsämnen snabbt försvinner, vilket har en uttorkande effekt på växtligheten. Övriga jordmåner inom området består av stabila, uppodlade brunjordar, vilka finns i dalarna nedanför de höga bergen (Aspenberg 2011, s 20). Åby säteri ligger inom den boreonemorala vegetationszonen, vilken kännetecknas av blandskogar med både barr- och lövskog (Gustafsson & Ahlén 1996, s. 27).. 1. Utsiktspunkten 2. Linvävarekullen 3. Kalvhageberget 4. Lugnet 1 5. Alcatraz 1 6. Månshageberget 7. Flateberget 8. Lantgårdsberget 9. Lugnet 2 10. Gatumarken 11. Flaggberget 12. Alcatraz 2 13. Leoborg 2 14. Leoborg 3 15. Leoborg 1 16. Tigerberget. Fig. 3. Jordartskarta över de gällande områdena inom Åby säteri. Rött = urberg, rosa = tunt jordtäcke på berg, grönt = isälvssediment, gult = lera/silt orange = postglacial sand. (SGU, 2012) Uppförstorat utsnitt ur bilaga 1. Originalskala 1: 100 000.. . .

(11) . 5.3 Borrprover Varje träd borrades med ett 12 mm tillväxtborr (av märket Anders Matsson) in till märgen på trädet. Borrhålet placerades långt ner på trädets stam, så nära dess groningspunkt som möjligt. Trädets höjd uppskattades till närmsta meter och diameter i brösthöjd mättes med klave. GPSkoordinater (Garmin GPS 62s) noterades för varje träd. Borrhöjden mättes med tumstock från mineraljorden till borrhålet. Varje träd fotodokumenterades. Borrproverna limmades fast på trälister. Totalt 16 lokaler undersöktes, där 115 träd borrades. Dock var tre av de borrade träden innanruttna och gick därför inte gick att använda i resultatet för studien.. 5.4 Korsdateringsmetod Proverna slipades (efter att de torkat) med gradvis finare sandpapper i storlek 250-400 korn/cm2 . Borrproverna studerades sedan under stereolupp med förstoring mellan 10x och 20x. För att komma ifrån problemet med uteblivna eller falska årsringar användes en korsdateringsmetod (Niklasson, Zackrisson & Östlund 1994, s. 185-186) (Yamaguchi, 1990, s. 415-416) där specifika ”pekår” identifierades. De ”pekår” som var ständigt återkommande i flera borrprov noterades. Det visade sig vid jämförelse med det nederbördsdata som hämtats från väderstationen Måseskär (bilaga 2) att vanligt återkommande ”pekår”, i form av smala/tunna årsringar i borrproven, bildats under torra somrar. Vissa borrprover var dock svåra att datera p.g.a. att de bildat ”tjurved”, d.v.s. trädet har lutat kraftigt under en period (Niklasson, Granström 1998, s. 8). I samtliga fall har problemen dock gått att lösa genom datering enligt korsdateringsmetoden.. 5.5 Pekår och falska årsringar Under mycket torra somrar kan trädet växa så lite eller sakta att årsringen blir mycket tunn/ljus och/eller nästan helt sakna den s.k. sensommarveden, den mörka delen av årsringen. Det kan även p.g.a. torka, vilket är vanligt på hällmarken under torra somrar, sluta växa under växtsäsongen (ungefär tiden juni-augusti i Sverige) och bilda en årsring p.g.a. uttorkning för att sedan återigen, efter vattentillförsel, börja växa i augusti och bilda, en till synes, ny årsring, en s.k. ”falsk” årsring. ”Pekår” (”pointer year ” på engelska) är årsringar som är lätta att känna igen i borrkärnor från flera träd (fig.4). De flesta tydliga ”pekår” i denna undersökning var från torra somrar, men även breda årsringar från somrar med mycket nederbörd kunde kännas igen. Många av de upptäckta ”pekår” (i form av smala/tunna ringar) som återkom hade samband med låg sommarnederbörd, t.ex. åren: 1886, 1899, 1904, 1911, 1919, 1929, 1947, 1955, 1969, 1970 och 1976. (Även 2008 noterades som återkommande ”pekår”, dock utan vidare analys av. . .

(12) . medelnederbörden för samma år). I 6 av 10 av de upptäckta utmärkande ”pekåren” sammanfaller de med somrar med låg total nederbörd mellan juni och augusti (fig. 5).. Fig. 4. Nummer 1-5 visar återkommande ”pekår” för torra somrar under 2008, 1969, 1955, 1947 och 1904. Bokstaven A visar ett exempel på en ”falsk” årsring år 1911. Bokstaven B visar ett exempel på en märgträff (Foto: författaren, 2012).. . .

(13) . Fig. 5 Utmärkande ”pekår” med orange markering åren: 1886, 1899 1904, 1911, 1919, 1929, 1947, 1955, 1969, 1970 och 1976 i förhållande till den totala nederbörden per år juni-augusti.. 5.6 Skattning av missade årsringar från groning till borrhöjd För att antalet år från groning till borrhöjd skulle kunna skattas, samlades 60 unga tallar från öppna hällmarker in i storlek 25 cm - 125 cm (samma höjdspann som de borrade trädens borrhöjd). De växte på likvärdiga platser som de borrade träden, 30 på god bonitet och 30 på sämre bonitet. Samtliga mindre tallar kapades med såg eller kniv vid groningspunkt, 5 cm höjd och 10 cm höjd (de övriga delarna sparades). De tre bitarna av tallarna vättes i en burk med vatten, skruvades fast i ett skruvstäd, snittades ovanifrån med skalpell och studerades under stereolupp med förstoring mellan 10x och 20x för att beräkna dess ålder. Åldern vid groningsytan plottades mot höjden för varje träd och fördes in i ett diagram. Detta diagram (se fig. 6) användes sedan för att beräkna de årsringar (den ålder) som missats upp till de borrade trädens borrhöjd. Tio unga tallar (25 cm – 125 cm höga) i sluten skog kapades och genomgick samma procedur som i det tidigare stycket (fig. 7). Att endast tio unga tallar från sluten skog användes berodde delvis på tidsbrist och delvis på att inte tyngden av studien baseras på dessa tallar.. . .

(14) . Fig. 6 Höjd som en funktion av ålder för 60 unga tallar på öppen hällmark.. . .

(15) . Fig. 7 Höjd som en funktion av ålder för 10 unga tallar i tät hällmarksskog.. 5.7 Uträkning av medeltillväxt och missad märg Då inte alltid mitten (märgen) av trädkärnan träffades med borrningen, har fyra olika mallar bestående av cirklar placerade inuti varandra använts för att räkna ut antalet missade ringar i borrningen.. Fig. 8 De olika mätcirklarna i förminskning.. . .

(16) . På de borrprov där märgen missats har passande diagram lagts ovanpå årsringarna för att sedan fungera som en årsringsmall. En linjal har använts för att mäta avståndet mellan sista ring (OR) på borrkärnan till mittpunkten på diagrammet (den tänkta märgens position). Därefter mättes avståndet mellan tredje äldsta ring till äldsta ring. Ett medelvärde räknades därefter fram för de tre äldsta årsringarna. Slutligen dividerades den första summan i mm (yttersta årsring till mitten av diagrammet) med medelvärdet av antal mm för de tre första årsringarna, vilket gav ett skattat värde på antal årsringar som saknats fram till märgen av borrprovet. Därefter räknades tillväxten i mm/år ut för samtliga av de borrade träden och de unga tallarna genom att dividera årsringsbredden med åldern. För de unga träd som ej var över 10 år mättes avståndet från märgen till kanten av trädet ut och dividerades med antal år (årsringar). För de träd som var över 10 år beräknades de 5 resp. 10 första årsringarnas medelbredd och dividerades med 5 resp. 10. För borrprov med märgträff från äldre träd mättes avståndet mellan märg till de 5 resp. 10 första årsringarna med linjal och dividerades med 5 resp. 10 för att få fram medeltillväxten per år. För träden utan märgträff räknades medeltillväxten ut på samma sätt för de 3 äldsta årsringarna. Årsringsmedeltillväxten fördes sedan in i diagram, ett för de äldre träden, ett för de unga tallarna på öppen hällmark och ett för de unga tallarna i sluten hällmarksskog.. 5.8 Tillgänglighetsgrad Eftersom trädens ålder kan ha samband med deras växtområden utfördes en egenarbetad tillgänglighetsgradstudie. Bergets tillgänglighet beskrevs i nivåer efter lätt- och svårtillgänglighet där: 1 – lätt, ej brant, flera ”uppfarter”, 2 – mellan, 3 – mycket svårt, en ”uppfart”, 4 – omöjligt, endast svår klättring. Därefter gjordes samma sak med träd där: 1 – inga problem, 2 – sprickor, oländig terräng, 3 – mycket svårt, t.ex. brant terräng, 4 – endast klättring. Dessa båda sifferkombinationer slogs sedan samman för att beskriva varje enskilt träds växtområde som sedan jämfördes med trädåldern. Syftet var att ta reda på om åldern för träd inom en svårare tillgänglighetsgrad, d v s mer svåråtkomliga träd i avseende för avverkning, var högre, resp. lägre för de träd som växte inom en lättare tillgänglighetsgrad.. . .

(17) . 5.9 Litteraturgenomgång Förutom den egna metoddelen har material i form av litteratur, internetkällor, kartmaterial, opublicerade verk från Nordens Ark och muntliga källor använts. Största materialunderlaget för studien har varit Magnus Fries Pollenanalytiska vittnesbörd om senkvartär vegetationsutveckling, särskilt skogshistoria, i nordvästra Götaland (1951) och Skogslandskapet på Sotenäs och Stångenäs i Bohuslän under historisk tid (1958. Skogens krönika i Göteborgs och Bohus län (Lindner, 1935) har varit till stor nytta. Eibert Ernbys Margareta Hvitfeldts donation vision och verklighet (2006) om Åby säteris historia från Hvitfeldts tid och framåt har varit en värdefull källa för den lokala skogshistorian, samt de olika kartor; geometriska, ekonomiska, generalstabs- och sockenkartor som finns tillhanda på Lantmäteriets hemsida. Till detta har även ett antal internetkällor använts, som Sveriges meterologiska och hydrologiska instituts hemsida, där klimat- och nederbördsdata har hämtats. Övriga klimatdata hämtades från Sveriges nationalatlas bl.a. från boken Sveriges nationalatlas Jordbruk och skogsbruk i Sverige sedan 1900 (2011).. 6. Resultat Det äldsta borrade trädet hade ett groningsår 1764 och det yngsta ett groningsår 1955 (se bilaga 3). Ett svagt föryngringsstopp syns omkring år 1860 (fig. 9) varefter antalet grodda träd per 20årsperiod minskar. Föryngringen avstannar sedan efter 1950 (fig. 10), vilket beror på att studien inriktat sig på de till synes äldsta träden och därför inte analyserar föryngringssuccessionen efter den tiden. Lokalerna visar på relativt stora skillnader sinsemellan, där Tigerberget har den äldsta uppmätta trädåldern och Flateberget den yngsta uppmätta trädåldern (se fig. 11). Månshageberget och Alcatraz 1 har en tydlig föryngring på 1860-talet, medan Gatumarken har en ökad föryngring redan på 1840-talet. Tydligt är dock att bortsett från Tigerberget och Kalvhageberget har de äldsta borrade träden börjat gro i slutet på 1700-talet och i början på 1800-talet. Föryngringen ökar snabbt efter år 1780 och har en rejäl uppgång efter år 1850 för att sedan endast tidvis öka fram till ca 1920-talet (fig. 10). Dock tycks föryngringen ha fortsatt även efter 1950-talet då ett stort antal mindre och troligtvis yngre tallar noterades växa på samtliga lokaler.. . .

(18) . Fig. 9 Antalet grodda träd per decennium. Utmärkande är 1860-talet, då flest träd började gro.. . .

(19) . Fig. 10 Kumulativa groningsår för de borrade träden.. . . .

(20) . . . . . .

(21) . . . . .

(22) . . . . . .

(23) . Fig. 11 Antal träd grodda per decennium för varje enskild lokal.. 6.1 Ungdomstillväxt för gamla och unga tallar Medeltillväxten de första tio åren för äldre träd med märgträff varierade mellan 1-4,5 mm/år. Medelvärdet var 1,9 mm/år och medianen var 1,7 mm/år. För de äldre träden utan märgträff ligger medelvärdet för de tre äldsta årsringarna på 2,3 mm/år och medianen på 2 mm/år för de tre äldsta årsringarna och medeltillväxten varierar mellan 1 och 7 mm/år. För de 60 unga träd som växte på öppen hällmark var medeltillväxten 1,1 mm/år och medianen 1 mm/år med en variation på 0,5-2 mm/år. För de unga mätträden som växte i sluten hällmarksskog ligger både medelvärdet och medianen på 0,5 mm/år med en variation på 0,5-1 mm/år. Tallarna som växt upp på öppna hällmarker har alltså en högre medeltillväxt i mm/år än tallarna som växt upp i tät hällmarksskog. Tunna/smala ”pekår” för åren: 1886, 1899, 1904, 1911, 1919, 1929, 1947, 1955, 1969, 1970 och 1976 jämförda nederbördsdata för samtliga år indikerar att de äldre tallarna tidvis även har växt långsamt delvis p.g.a. mindre nederbörd och i samtliga fall hög torka under (jun-aug.) de somrarna. Tabell 1 visar en jämförelse mellan normalmedelnederbörden för juni-augusti 196069 (se bilaga 5) och den totala nederbörden för juni-augusti för några av de årtal som hade mest tydliga återkommande ”pekår”. Både 1947 och 1955 syntes som mycket svaga årsringar i samtliga borrkärnor. Tabell 1 visar att t.ex. år 1947 endast hade 24% och år 1976 hade 27% av normalmedelnederbörden under juni-augusti.. . .

(24) . Fig. 12 Medeltillväxten i millimeter per år för de tio första årsringarna för borrade träd med märgträff.. Fig. 13 Medeltillväxten i millimeter per år för de tre första årsringarna för borrade träd utan märgträff.. . .

(25) . Fig. 14 Medeltillväxt i mm per år för unga träd på öppen hällmark.. Fig. 15 Medeltillväxt i mm per år för unga träd (under tio år) i sluten hällmarksskog.. . .

(26) Tabell 1. Andelen nederbörd i % per årtal för ”pekår” baserat på normalmedelnederbörd åren 1961-90 Måseskär A 8105 Årtal. Total nederbörd jun-aug.. % av medelnederbörd för juni-aug 1961-90. 1976 43,2 mm. 27%. 1970 140,5 mm. 88%. 1969 141,3 mm. 88%. 1955 53 mm. 33%. 1947 38 mm. 24%. 1929 168 mm. 105%. 1919 138 mm. 86%. 1911 54 mm. 34%. 1904 101 mm. 63%. 1899 66 mm. 41%. 6.2 Trädens tillgänglighet och ålder I studien undersöktes om det fanns någon koppling mellan trädålder och hur lätt/svårtillgängligt berget och trädet var för en människa (eller ”timmertransport”). Fig. 16 visar hur de undersökta träden grupperas efter dess och bergens tillgänglighet och hur dessa värden förhåller sig till åldern på träden. Första siffran i tillgänglighetsgraden står för bergets tillgänglighetsgrad där 1 = lätt, ej brant, flera ”uppfarter”, 2 = mellan, 3 = mycket svårt, en ”uppfart”, 4 = omöjligt, endast svår klättring. Andra siffran står för trädets tillgänglighet där 1 = inga problem, 2 = sprickor, oländig terräng, 3 = mycket svårt, t.ex. brant terräng, 4 = endast klättring. Det verkar finnas ett samband mellan tillgänglighet och ålder. Flest träd grupperas inom tillgänglighetsgrad 3 för berg och några utav de äldsta undersökta träden hamnar inom gruppen 4.3 där både berg och träd har mycket svår tillgänglighetsgrad. De yngsta träden ligger inom tillgänglighetsgrad 2 för berg och det yngsta trädet totalt ligger inom tillgänglighetsgraden 2.2 för berg och träd. Medelåldern för de träd som befinner sig inom tillgänglighetsgrad 1-2 för berg är 136 år, medan medelåldern för de träd som befinner sig inom tillgänglighetsgrad 3-4 för berg (de bergen med svårare terräng) är 176 år. Ålder och trädgrovlek verkar endast svagt kopplade till varandra (fig. 17). Den grövsta stammen behöver t.ex. inte tillhöra det äldsta trädet, då t.ex. ett träd med drygt 20 cm i diameter i brösthöjd är 130 år gammalt, medan ett annat träd med samma stamstorlek i brösthöjd är 200. . .

(27) . år gammalt. Det äldsta trädet på 248 år är nästan 50 cm i brösthöjd och det yngsta trädet på 57 år är ca 25 cm i brösthöjd.. Fig. 16 Tillgänglighetsgraderna för berg och träd i samband med trädens ålder. Första siffran står för bergets tillgänglighetsgrad där 1 – lätt, ej brant, flera ”uppfarter”, 2 – mellan, 3 – mycket svårt, en ”uppfart”, 4 – omöjligt, endast svår klättring. Andra siffran står för trädets tillgänglighet där 1 – inga problem, 2 – sprickor, oländig terräng, 3 – mycket svårt, t.ex. brant terräng, 4 – endast klättring.. . .

(28) . Fig. 17 Varje träds ålder i förhållande till diameter i brösthöjd. (De fyra punkterna som ligger på y-axeln är de som ej kunnat åldersbestämmas p.g.a. innanröta).. 7. Diskussion Denna undersökning av trädåldrar och skogssuccession på utmark är, mig veterligen, den första i sitt slag i Bohuslän. På Åby säteri är det tydligt att de tidigare förmodat kala utmarkerna invaderats av tallar under en 100-årsperiod mellan 1800 och 1900-talen. Både Fries (1958) och Lindner (1935) har i tidigare undersökningar hävdat att bergen inom regionen varit kala fram till ca mitten av 1800-talet. I regional skala är det många faktorer som bidragit till den tidigare skogsdecimeringen men de främsta är sillfiskeperioder, vedtäkt och bete. Följande avsnitt kommer att ta upp trädsuccessionen i konstrast till den lokala och till viss mån regionala historiken kring markhävd och jordbruk under de senaste århundradena. Få liknande studier har gjorts på hällmark. Dock har en studie av dendrokronologisk åldersbestämning av boreal skog av hällmarkstyp utförts i Nordamerika i syfte att kartlägga och åldersbestämma bl.a. tall för att ta reda på hur de olika tallarterna inom en utvald nationalpark påverkats av det i dagens läge mindre frekvent återkommande bränder (Harrod & White 1999).. . .

(29) . I studien sammanställdes trädåldrarna inom deras undersökningsområde och trädsuccessionsanalysen användes i kontrast till skogsbränder inom den undersökta nationalparken. Resultatet blev att tall inom området överlag inte längre är lika resistent mot skogsbrand som de tidigare varit och att de istället allt oftare växer på de allra kargaste bergen där eld inte lika lätt får grepp om träden (Harrod & White 1999, s. 144). Harrod & White (1999) har visserligen använt sig av en liknande åldersdatering av träd som i denna studie, dock har den inriktat sig mer på trädens utveckling i kontrast till brand. Liknande studier av åldersdatering av tall på hällmark har inte hittats i litteratursökningen. En annan undersökning som gjorts genom ålderbestämning av träd i Norden är från Mats Niklasson (Niklasson, 1998). I studien undersöktes föryngringssuccession efter brand i Norrland genom åldersbestämning av gran . Efter att ha använt två olika åldersbestämmande metoder daterades groningsåren inom provytan i förhållande till störningar i växtsuccessionen. I Niklassons studie fann han att åldersdateringen av träden gav olika resultat beroende på vilken metod han använt sig av. Dock upptäckte han att samma korsdateringsmetod som använts i denna studie visade sig vara effektiv för att åldersbestämma träd som utsatts för mycket stress under tidiga växtår (Niklasson 1998, s. 3). Intressant för denna studie är de torra, näringsfattiga, hällmarker som de undersökta tallarna växer på, då dessa tallar troligtvis utsatts för en högre grad av torka och stress än tallar med bättre växtförutsättningar. Resultaten för nederbördsdatat jämfört med återkommande ”pekår” för de flesta borrproverna i kontrast till den mycket varierande grovleken på trädens stammar (där ett äldre träd kan ha grövre stam än ett yngre, se fig. 17) indikerar att de undersökta tallarna till stor del har utsatts för torka och stress.. 7.1 Succession enligt lokal skogshistoria och äldre kartmaterial Det äldsta svenska kartbelägget för Åby Säteri är den geometriska kartan över Tossene socken från 1697 (Lantmäteristyrelsens arkiv, Åby, Tossene socken, geometrisk avmätning 1697) som liksom många andra geometriska kartor gjordes i syfte att redovisa hemmanets skatteförmåga, och därför ger en relativt klar bild av markanvändningen (Fries 1958, s. 34). Även en viss beskrivning av den då rådande skogssituationen framgår av kartan. Samtliga berg som ingår i studien är utmärkta som utmark på kartan (Lantmäteristyrelsens arkiv, Åby, Tossene socken, geometrisk avmätning 1697).. . .

(30) . Åby säteri var ett av de största godskomplexen i Bohuslän under 1600-talet och ägdes då av Margareta Hvitfeldt. Efter hennes död 1683 donerades det som ett gymnasie/stipendiehemman. Godset bestod då av säteriet Åby på 2 mantal, avelsgården Toftestad 1/2 mantal (som dock inte delade sina marker med säteriet), rå- och rörshemman 1 5/8 mantal, inoch utsocknehemman 36 mantal, skärgårdssamhällen (40 st.), samt fyra torp inom säteriet. Tillsammans med Sundsby säteri som även det donerades av Hvitfeldt var den disponibla arbetskraften tillsammans ca 135 hushåll. De donerade hemmanen inom säteriet som brukades av arrendatorer låg på s.k. frälsejord, vilket innebär att de sedan länge var skattebefriade gentemot kronan genom att istället utlova rusttjänst vid behov (Ernby 2006, s. 19-20). Eftersom säteriet var ett frälsehemman hade det även tillgång till skog utanför de faktiska markerna, och kunde hämta virke från närliggande orter (Fries 1958, s. 48), vilket kan förklara varför studien påvisar träd med groningsår 1764 som fortfarande står kvar idag, trots det regionalt hårda virkestrycket fram till 1800-talet (Lindner 1935, s. 178). Åby säteri har varit bebott och brukat under mycket lång tid, men exakt när betesdjur började beta på utmarkerna är förstås svårt att fastställa. Troligtvis släpptes betesdjur på hällmarkerna någon gång efter järnåldern eller senare, då de bördigare lerslättsmarkerna i dalgångarna började användas för foderinsamling (Fries 1958, s. 19). Före det att svedning, bete och skogsavverkning decimerade skogarna på bergen, bestod troligtvis stora delar av Bohuslän av stora skogar. I samband med avverkning av skogen på bergen sköljdes eller blåste den mineraljord bort som tidigare bundits samman av träden, vilket försvårade en skogsföryngring, menar både Fries (1958, s. 17) och Lindner (1935, s. 78). Detta kan ha inneburit att, förutom att det kan ha varit svårt för träd att etablera sig på hällmarkerna, har troligtvis de få träd som lyckats gro har växt mycket långsamt p.g.a. brist på mineraljord och näring.. 7.1.1 1697 och 1673 års kartor och skogstillståndet Vid 1600-talets slut var hällmarksbergen i stort sett helt kala, förutom en del små lövträd, mest bestående av krattmaterial (Fries 1958, s. 87) . Enligt den geometriska kartan från 1697 (Lantmäteristyrelsens arkiv, Åby, Tossene socken, geometrisk avmätning 1697) och den översatta kartförklaringen av Fries (1958, s. 87) finns det beskrivningar av markförhållandena på bergen Kalvhageberget (nr. 3), Gateberget (nr. 10), Lantgårdenberget (nr. 8) och Lugnet 1 (nr. 4) (samtliga berg finns under nummer 26 i kartbeskrivningen för den geometriska kartan från 1697 (Lantmäteristyrelsens arkiv, Åby, Tossene socken, geometrisk avmätning 1697)). ”Uthmarcken med Herregården, som ähr och består generaliter öfwer alt till Åby af gran, ecke,. . .

(31) . al, biörcke som och små aspa skogh etc. nembl. Till gierdzle och brändzle. Samt något smått grantimmer, ekeskogens forne warit frucktsam att der kunde giödas något swijn, men nu eij dät ringaste bärande. Men kan nu födas något gietter och fås lööf bråt der dät åtrangdes muhle betet der sammanstädes af wall- och bärijs marck, magert och eij synnerligt qwijas och i skogen.” (Fries 1958, s. 87) Kartförklaringen beskriver ett kalt berg med ett troligtvis mycket tunt jordlager där små träd av mestadels lövskog som asp, al, ek och björk dominerar, men även små partier av gran. ”Granskog” står även noterat inom området på kartan. Virket kunde främst användas som bränsle och gärdesgårdsmaterial. Denna utmark användes främst som bete, vilket man även kan se på de få små trädsymboler för lövträd samt på symbolerna för utmark/betesmark beskrivna med gröna horisontella streck. Detta är alltså troligtvis en beskrivning av de något bördigare områdena kring bergen förutom de områden som i beskrivningen nämner gran som främst kan användas till bränsle eller gärdesgårdsmaterial. Inom andra områden på kartan finns även symbolen för gran utritad dock finns ingen symbol för tall. Inga utav de borrade tallarna hade heller något groningsår i från slutet av 1600-talet. Bergen Alcatraz, Alcatraz 2, Flateberget nr. 7, Månshageberget nr. 6 ligger inom utmarken med nummer 54 under förklaringen till den geometriska kartan från 1697, vilken lyder som följande: ”Skogen och uthmarcken ähr alenast till gierdzle och brändzle. Men muhle betet är sckiön wallhambn, en dehl så good att den kunde wara äng, ähr öfwerflödig. Men nu som affvelssgårdh behöfvdes bässt att wara till muhlebete, som nu ähr.” (Fries 1958, s. 87) Denna beskrivning liksom den tidigare beskrivningen behandlar främst de bördigare områdena kring bergen på utmarken där djurbete bedrevs. Dock växer troligtvis den lågvuxna skogen som främst kunde användas till gärdesgårdsmaterial och stängsel något högre upp på hällmarkerna. På kartan från 1697 finns ingen beskrivning över eventuell skog eller trädförekomst för bergen Utsiktspunkten, Leoborg 1 nr. 15, Leoborg 2 nr. 13 och Leoborg 3 nr. 14 i teckenförklaringen. Däremot benämns det att båda bergstopparna innehar ”ekeskog”, vilket man även kan utläsa som något större trädsymboler på kartan. Även betesmark och ett antal mindre träd är utritade. Flaggberget är det enda berg som enligt kartan är helt kalt, utan varken trädsymboler eller kartförklaring som bevisar annat. En liten notering ”odugl” (se fig. 18) är skriven bredvid berget, kanske en indikation på att berget då inte ännu hade så pass med jordmån för att producera annat än mycket mager betesmark troligen bestående av ljung. Sammanfattningsvis enligt 1697 års karta över Åby säteri, var bergen på utmarken förhållandevis kala, med endast ett fåtal träd som dög till gärdesgårdsmaterial och bränsle.. . .

(32) . Kartutsnittet från ”Special Landhkort och Geografisk afrittningh öfwer Bohus Lähn” från 1673 av Kiettel Classon Felterus (ur Fries 1958, fig. 13, s. 35) har utritade symboler för både berg, kratt (lövsnår) och löv-, barr-, eller blandskog. Enligt Fries (1958, s. 34) är denna karta mycket trovärdig gällande symbolernas placering, då resten av kartan är mycket exakt gällande byggnader och övriga konturteckningar jämfört med nyare kartor (Fries 1958, s. 37). Bland de få utläsbara symbolerna på kartan går det att se att Linvävarekullen och Kalvhageberget består av kratt, d.v.s. lågvuxet skogsmaterial, medan Utsiktspunkten, Leoborg 1, 2 och 3 består av både kratt och blandskog, däribland även barrskog. De andra bergen är för svåra att utläsa på kartan för att få en riktig bild.. 7.1.2 1700-talet och skogstillståndet En stor orsak till att skogarna började decimeras längs Åbyfjorden var att när Bohuslän blev svenskt i mitten av 1600-talet blev det möjligt att skeppa virke längre inifrån land från fjordarnas innersta delar till resten av kustområdena i Sverige. Det är dock diskuterbart om denna faktor påverkade Åby säteri då Ödman i början av 1700-talet (Ödman 1746 se Lindner 1935, s. 47) beskriver skogstillståndet i Åby som vackert, till skillnad från de intilliggande orterna som nästan helt saknade skog. Däremot är troligtvis inte det beskrivna skogsbeståndet beläget på hällmarkerna utan snarare nedanför dem, som nedanför Flateberget t.ex. som var uppodlat på 1950-talet enligt kartan för Beståndsbeskrivning, uppskattning och avverkningsplan från 1952 över säteriet Åby (Domänverket 1952). Denna karta är givetvis nertecknad mycket senare, men då odling och bete har haft stor del i markhistorian är det mycket troligt att detta område var ett av få områden som kunde rymma ett skogsbestånd även på 1700-talet. Åker och ängsarealerna förändrades rejält mellan 1600- och 1800-talen. Enligt Ernby (2008, s. 81) hade Åby (och Toftestad) år 1697 34 tunnland åker och 238 tunnland äng, medan åkerarealen 1814 bestod av 112 tunnland och endast 190 tunnland äng. Detta innebar att genom åkerns ökade areal så minskade ängsarealen och därmed vinterfodret. Ängsarealerna minskade men gav mer avkastning då de började gödslas med sillgrums. En av utmarkerna, som med största trolighet var bevuxen med ljung, är det berg som i studien kallas för Leoborg 3. I Beståndsbeskrivning, uppskattning och avverkningsplan från 1952 över säteriet Åby (Domänverket 1952) benämns samma berg som Ljungkullen. Berget har träd med äldsta groningsår från 1799, vilket kan indikera att det har varit bevuxet med ljung, samt en del utspridda svåråtkomliga träd, och haft betesdrift fram till slutet av 1700-talet och en bit in på 1800-talet.. . .

(33) . Jordbruket hade en period av sämre lönsamhet under 1700-talet och bönderna sökte sig till sillfisket vid sidan av, vilket gjorde att de inom området tvingades avverka skog i form av virke och bränsle till de tillfälliga fisklägesbebyggelserna (Fries 1958, s. 44). Lindner (1935, s. 178) beskriver hur bristen på skog även berodde på de otaliga utlänningar som förutom att de handlade med sillfisket som här bedrevs i olika perioder bl.a. mellan 1752 och 1810 (se bilaga 4), även utnyttjade skogen, ofta på ett ovarsamt sätt och tog mer träd än de behövde. Detta då området befann sig på Sveriges västkust och hade förbindelser med västliggande länder som hade haft virkesbrist sedan järnålder eller tidig medeltid (Fries 1958, s. 44). Men även lokalt avverkades skog för att bidra med material till fiskelägesbebyggelsen under sillfiskeperioden (Lindner 1935, s. 178). Förutom att sillfiskeperioden troligen utarmade skogarna runt Åbyfjorden genom vedtäkt och material till den tillfälliga fiskebebyggelsen, fanns det även ett antal trankokerier på Sotenäs i slutet av 1700-talet, som även de slukade stora mängder skog främst genom vedtäkt (Lindroth 1933 se Fries 1958, s. 56). Det framgår dock inte om dessa trankokerier påverkade det lokala skogsläget kring Åby säteri eftersom både Lindner (1935) och Fries (1951, 1958) beskriver skogsståndet i regional skala. De träd som fanns på hällmarkerna användes tidvis som bränsle och det låg i bondens intresse att hålla bergen kala och fria från igenväxning av träd och för tät ljung för att istället få fram gräs och förbättra de betesmarker som fanns på utmarken. Detta gjordes bland annat med ljungbränning. Ljungbränningen gjorde att gräsväxten tidvis förbättrades samtidigt som de nya skotten från de skadade ljungplantorna kunde betas av boskapen. Dock bidrog detta till att små trädplantor skadades och dog och även dels till en försämring av jordmånen, vilket i sin tur ledde till utarmning av näring vilket gav en sämre växtmiljö för träd (Fries 1958, s. 52). 1763 uppskattades antalet kreatur på Åby säteri till 12 st. hästar, 80 st. nötkreatur, 80 st. får och 50 st. getter vilket ger en bild över att utmarksbetet måste ha utnyttjats hårt på hällmarkerna. Det beskrevs att bönderna på säteriet led av vedbrist som förvisso kan vara ett tecken på att skogsdecimeringen kring Åbyfjorden under 1700-talet även påverkat säteriets skogar (Lindner 1935, s.187). Slutet av 1700-talet innebar för Åby en upprustning och effektivisering av jordbruket, då ny åkermark bröts och dikades samtidigt som smedja, bränneri och en park anlades (Ernby 2008, s. 84). Detta bidrog givetvis till ytterligare decimering av de få träd som kunde tillgodogöras. Dock var troligtvis inte de äldsta träden i studien stora nog att påverkas av denna virkesåtgång vid den tiden. Däremot nämns att hägnader uppfördes (Ernby 2008, s. 108), vilket indikerar att. . .

(34) . en del av boskapen inte längre betade fritt på utmarken vid den tiden. Det är i slutet av 1700talet som de äldsta underökta träden har sina groningsår, vilket kan vara en följd av ett lägre betestryck på hällmarkerna. Att hällmarkerna borde ha varit öppna, p.g.a. en lång period av hårt bete, när träden växte upp kan styrkas av den relativt höga medeltillväxten för dessa träd som var 1,9 mm per år för träd med märgträff som visas i stycke 6.1. (Troligtvis är medeltillväxtvärdet för dessa träd något mer exakt än för de träd utan märgträff, på 2,3 mm per år, då märgpositionen på dessa från början saknats och har fått skattats istället).. 7.1.3 1800-talet och skogstillståndet Ernby (2006, s. 136-137) beskriver att först i början av 1800-talet uppmärksammades till slut skogens dåliga skick av den dåvarande arrendatorn på Åby säteri. Skogarna inom Hvitfeldts donation var i så dåligt skick att endast två hemman i Ryr och Bro hade skog kvar, förutom Åby som till viss del hade små områden med barr- och lövskog (Lindner 1935, s. 55). Skogens framtid hotades och ett skogsvårdsprogram förordades därför, men inte förrän 1866 trädde en ny skogsförordning i kraft som skulle bidra till mer strikt hushållning av skogen. Enligt en inventering av Göteborgs- och Bohus läns hushållningssällskap 1856 beskrivs Sotenäs, med undantag för Berfendals socken, som ett skoglöst landskap. Dessutom anmärktes att områdena inom Sotenäs inte tidigare varit lämpliga för skogssådd då havsvindarna från kusten gjorde återväxten mycket osäker och dels för att utmarkerna behövdes till bete (Fries 1958, s. 47). Betet var enligt Ernby (2008, s. 162) i mitten av 1800-talet mycket knappt, troligtvis delvis då skogsplanteringskampanjer bedrevs i början av 1800-talet för att återskoga ljunghedar och tidigare betesmarker med tall och gran, vilket även banade väg för en skogsföryngring på hällmarkerna. Även en lövskogsföryngring påbörjades och bidrog till en expansion av skogen i riktning ut mot kusten under mitten av 1800-talet (Fries 1958, s. 57). En skogsvårdsstyrelse skötte tillsynen i varje län och såg till att områden som avskogats även återplanterades. Att låta djuren beta på utmarken blev problematiskt under början av 1900-talet och upphörde helt då den nya skogsvårdslagstiftningen trädde i kraft och skyddade skogen mot bete för att öka virkesproduktionen. Denna förordning gällde troligtvis inte all utmark, utan snarare den betesdrift som bedrevs på hällmarkerna. I fig. 9 träder en tydlig topp av föryngring runt 1860 fram och därefter fortsätter ett stråk av stigande igenväxningsdynamik under hela början av 1900-talet, huvudsakligen till följd av det avtagande betet och de ökande skogplanteringarna. Generalstabskartan från 1844 beskriver skogsläget någorlunda då ett fåtal symboler för barrskog respektive lövskog går att utläsa. Det går bl.a. att utläsa att Utsiktspunkten är relativt. . .

(35) . kal, medan några få trädmarkeringar går att utläsa för Leoborg 1, 2 och 3. Flaggberget och Tigerberget ter sig relativt trädlösa, medan Linvävarkullen, Kalvhageberget och Flateberget har ett fåtal symboler för barrträd. Dock verkar Månshageberget, Lantgårdsberget, Lugnet 1 och 2, Gatumarken, Alcatraz 1 och 2 relativt trädlösa (Rikets allmänna kartarkiv, Uddevalla 1844). Att poängtera är dock att kartan är gjord i skala 1: 100 000 med mycket detaljer och är därför svår att utläsa. I slutet av 1800-talet hade Åby ett avtal med gymnasiehemmanet Gerrebo där Åby kunde tillgodogöra sig torvtäkt som bränsle istället för ved, då säteriet saknade egna torvmossar (Ernby 2006, 163). År 1875 tillkom en skogsvaktare som skulle skydda skogen mot olaga avverkning. Dyra böter utfärdades för olaga avverkning av de träd som inte redan märkts upp för avverkning. Även svedjebruk förbjöds nära stora skogar, detta för att minimera riskerna för skogsbrand (Ernby 2006, s. 176). Slutet av 1800-talet blev betydande för den skogliga expansion inom området som har fortsatt fram till idag. Med nya redskap och brukningsmetoder underlättades jordbruket och bete på utmarkerna behövdes inte i samma utsträckning, då djurfoder istället odlades på de lerjordar som tidigare varit svåra att bruka. Lindner menar att både barrskog och lövblandskog med goda virkesförutsättningar bevarats bättre på frälsegårdar bl.a. Åby säteri (Lindner 1935, s. 64). Frälsesäteriverksamheten kan vara en förklaring till att träd med groningsår från slutet av 1700-talet har hittats inom säteriets utmarker, trots att både Fries (1951, 1958) och Lindner (1935) menar att landskapet ur ett regionalt perspektiv varit kalt under denna tid. Men även tillgänglighetsgraderna för berg och träd beskrivna i avsnitt 6.2 har troligtvis haft en stor betydelse för varför dessa träd har grott vid slutet av 1700-talet och därefter ha fått stå kvar.. 7.1.4 1900-talet och skogstillståndet Vid 1900-talet uppgick arealen barrskog till 22 % av den totala skogsarealen inom hela Tossene socken, inräknat barrskogsplantering á 400 ha (procentantalet beskriver den skogsbeväxta arealen i förhållande till utmarksarealen) (Lindner 1935, s. 61-62). Från Åby sträckte sig ett barrskogsområde med några få inslag av bok i den östra delen utmed Åbyfjorden. Dock var skogen inte sammanhängande utan utspridd genom både skogsplantering och självsådd främst på de bördigare områdena omkring hällmarkerna. Allt fler träd självsåddes och började att beskogade de förut kala berg som tidigare under slutet av 1800-talet varit påverkade av ljungbränning och bete (Lindner 1935, s. 65). Enligt Aspenberg (2011) som analyserat uppgifter från Riksskogstaxeringen var området år 2006 täckt med 40-50% gammal skog (träd. . .

(36) . över 100 år). Riksskogstaxeringen har även kartlagt tallens utbredning år 1955 då 40 % av skogen bestod av tall, liksom 2006, men förväntas dock gå ner till 20 % år 2060. Lövskogens utbredning steg från 50 % 1955 till 60 % 2006 (Aspenberg 2011, 148). Den ekonomiska kartan från 1976 är framställd med en flygbild i botten, vilket ger en intressant bild av skogssituationen ovanifrån. Dock är det svårt att utläsa ifall skogsbestånden består av blandskog, eller enbart barr- eller lövskog. Flaggberget är här relativt öppet men med ett antal träd i bergsbranterna. Tigerberget är mycket trädbevuxet på de högsta ytorna, liksom Kalvhageberget och Linvävarekullen. Även Lugnet 1, 2, Gatumarken och Alcatraz 1 och 2 har ett tätt trädskikt 1976. Lantgården verkar vara det berg som har tätast skogsdensitet, men även Månshageberget, Utsikten, Leoborg 1, 2 och 3 är bevuxna med skog. Däremot är Flateberget relativt kalt utan några större sammansatta skogspartier, och är endast bevuxet med ett fåtal utspridda träd (Rikets allmänna kartarkiv, Bro socken 1976). Idag består utmarkerna kring Åby säteri av barrskog på hällmark med få inslag av lövskog (Aspenberg 2011, s. 148). På samtliga lokaler är trädbestånden en blandning av både äldre och mycket ung tall. De flesta av Åby säteris utmarker ingår i projekt Ekopark, ett artbevarandeprogram som återskapar det öppna artrika l700 och 1800-landskapen. Ekoparken ligger under stiftelsen Nordens Ark som sedan 1996 äger Åby säteri och här bedriver avel, uppfödning och forskning med utrotningshotade djur och sprider kunskap om biologisk mångfald (Nordens Ark, 2012).. . .

(37) . Fig. 18 Lokalernas ordningsnummer (svarta siffror) från den geometriska kartan över Åby, Källa: Lantmäteristyrelsens arkiv Tossene socken Åby nr 1 (1697) Skala 1:1 000.. . .

(38) . 7.2 Tallarnas ungdomstillväxt då och nu Skogsmarkens bonitet d.v.s. dess produktionsförmåga, påverkas av klimatet, jordmånen, fuktighetsförhållandena, det geografiska läget och trädslaget (Aspenberg 2011, s 21). De primära faktorerna för tillväxt är näring, ljus och vatten. Då samtliga av de borrade äldre träden samt de undersökta unga träden växer under liknande förutsättningar på höga relativt kala berg, förutsätts att samtliga har haft ungefär liknande vattentillgång. Utmed skärgårdslandskapet är hård vind, hög salthalt i atmosfären och torka på somrarna karakteristiskt (Fries 1958, s. 13). Åby säteri ligger inom ett s.k. ”snöskogsklimat” med mild vinter inom gränsen för den södra barrskogs- och lövskogsregionen. Denna region hör till den fuktiga och varmtempererade zonen med ett oceaniskt klimat, vilket gör att Sverige, trots sitt nordliga läge, har ett gynnsamt växtklimat tack vare den varma Atlantiska golfströmmen och dess västanvindar (Aspenberg 2011, s 16). De tidvis hårda vindarna längs bergstrakterna vid kusten kan deformera trädens kronor och ha en uttorkande effekt (Lindner 1935, s. 91). Bilaga 5 visar normalmedeltemperaturen och normalmedelnederbörden 1961-1990 för de fyra närmsta väderstationerna; Dingle (8132), Måseskär A (8105), Väderöarna (8135) och Smögen (8122). Det finns ingen väderstation inom området för Åby säteri, men med resultat från de fyra närmsta väderstationerna går det att få ungefärliga värden på +7,2 gr C och 699 mm för normalmedeltemperaturen respektive normalmedelnederbörden per år i området. Genom att jämföra sommarnederbörden (jun-aug) för tio av de mest återkommande ”pekåren” med normalmedelnederbörden för juni-augusti 1961-90 visade det sig att t.ex. åren 1947 och 1976 endast hade 24% respektive 27% av den normala årsmedelnederbörden, vilket är väldigt lite nederbörd under tallens huvudsakliga tillväxtperiod. Detta visar att tallarna på de i många fall torra hällmarkerna har utsatts för torka och stress som hämmat deras tillväxt. Dock visade det sig att de träden med ett av de återkommande ”pekåren”, år 1929, faktiskt hade ”normal” nederbörd med 104,80 % av normalmedelnederbörden. Antingen har dessa träd istället påverkats av brist på ljus eller näring, eller det faktum att väderstationen Måsekär A (8105) inte ligger inom Åby säteri och därför inte visar en helt exakt nederbörd inom området. Vattentillgången påverkas inte bara av nederbörd i form av regn, utan även i form av snö, vilket gör data för sista dag med snötäcke intressant för trädtillväxten. Enligt SMHI ligger ett snötäcke över området mellan 50 och 75 dygn per år i medeltal mellan år 1961 och 90 (SMHI 2012a), och sista dag med snötäcke är beräknat mellan 25/3 och 1/4, enligt beräkningar av medelvärdet mellan 1961-1990 (SMHI 2012c). Faktorerna för vatten och näring spelar stor roll för trädets tillväxt. Trots att det äldsta trädet har vuxit under längst tid visar det sig inte vara det. . .

(39) . träd som har grövst stam, utan istället har det en smalare stam än ett träd som är 100 år yngre. Fig. 17 visar att smala träd kan vara äldre än grova, vilket kan styrka att många träd på hällmarkerna kan ha haft sämre tillväxt p.g.a., förutom trolig näringsbrist, även brist på vatten. Detta kan förvisso även bero på att trädet råkat ut för något som har hämmat tillväxten, som knäckt trädtopp, mänsklig inverkan eller bete. Dock visar samma figur att mönstret mellan trädålder och stamstorlek inte har något större samband även för de andra träden. Den kanske mest intressanta faktorn i studien av trädsuccessionen när det gäller tillväxt är ljuset. Genom att jämföra tillväxten mellan de borrade träden med tillväxten från både de unga tallarna från öppen samt sluten skog, visar resultatet att de borrade träden troligtvis vuxit i relativt öppna förhållanden. Fig. 12 för de borrade tallarna (med märgträff) visar en medeltillväxt på upp till 4,5 mm per år de tio första åren med 1,9 mm/år i medelvärde och med en median på 1,7 mm/år för de tio första åren. Jämförelsevis har de unga tallarna på öppen mark ett medelvärde på 1,1 mm/år, och en median på 1 mm/år, för de första åren (under tio år) (fig.14). Trots att samtliga unga tallar på öppen hällmark undersöktes på samma lokal (Flateberget) som är ett relativt öppet berg har de borrade äldre tallarna en högre medeltillväxt. Den låga tillväxten för de unga tallarna kan dock, förutom tidigare diskussion om brist på vatten, bero på den täta och höga ljungvegetationen, som kan ha påverkat tillgången på ljus och på så sätt hämmat tillväxten. Jämförelsevis visar studien att de unga tallar som växer i sluten skog endast har ett tillväxtmedelvärde på 0,5 mm/år och en median på 0,5 mm/år (fig. 15), vilket starkt indikerar att de borrade träden har vuxit upp i öppna förhållanden på relativt kala hällmarker. Det avstannande av föryngring som sker efter år 1920 kan, förutom att studien inriktat sig på de till synes äldsta träden, bero på att skogsbeståndet på några av hällmarkerna efter runt 100 års skogsföryngring mättats. Några av dessa lokaler är Utsiktspunkten, Kalvhageberget och Leoborg 3, där träden på bergen börjar övergå från enstaka träd till tät hällmarksskog och därför hämmar en ny skogsföryngring genom brist på ljus i de nedre skiktet.. 7.3 Trädsuccession och skogshistoria enligt pollenanalys Magnus Fries har tidigare gjort ett antal pollenanalyser på olika områden inom Sotenäs kommun runt Åby säteri (Fries 1951, s. 78-80). Dock har han endast använt den närmst belägna lokalen ”Tossene myr” som en ”övrig lokal” och därför inte gått in närmre på detaljer än att han har daterat myren till tidig värmetid (senboreal tid) och att omkringliggande landskap då. . .

(40) . domineras av främst alm (Ulmus glabra) och al (Alnus glutinosa). Den näst närmsta lokalen som går att använda i denna studie för att få en bild av trädsuccessionen kring Åbyfjorden blir istället Rörmyr (vid tjärnen Svartevattnet), Bro socken, Västra Götalands län, ca 5 km nord-ost om Åby säteri, 115 m över havet. Lokalen omges av liknande hällmark som de undersökta lokalerna inom Åby säteri. Mossen, som är relativt torr, är en myrliknande sammansättning av kärr och mossar med ett mycket litet tillrinningsområde. För att avgränsa uppsatsen ligger fokus främst på Fries (1951, s. 78-80) material från de yngsta pollenanalyserna, de från Betula-Picea-Pinus-perioden, eftervärmetid (subatlantisk tid, 600 f.kr.-nutid). Enligt diagrammet pl. V (Fries 1951, pl. V) går det att utläsa att granen breder ut sig rejält de senaste 500 åren, medan bok (Fagus sylvatica) minskar runt 1500-talet, troligtvis till följd av virkesåtgången under en av de tidigare sillfiskeperioderna (Lindner 1935, s. 22-23). Alen håller sig på en relativt jämn nivå men får en plötslig uppgång och ökar de senaste 200 åren, samtidigt som boken trycks undan. Tallen får en nedgång till en låg nivå runt 1300-talet för att sedan öka till en högre nivå under en längre period. Dock minskar den runt 1700-talet, för att sedan öka något igen i början av 1800-talet, men är fram till 1950-talet på nedgång till lägre värden igen. Björken håller en relativt jämn kurva under hela 1500-talet. Liksom tallen ökar den i början av 1800-talet (Fries 1951, pl. V). En klar ökning och igenväxningsdynamik av samtliga trädslag verkar alltså ske i början av 1800-talet, troligtvis till följd av de strängare skogshållningsförordningar och minskat utmarksbete som både Fries (1958, s. 45) och Ernby (2006, s. 176) tidigare beskrivit. Denna uppgång av tall i den senare delen av trädpollenfrekvensen i pollenanalysen stämmer med denna studie då groningen är stor hela perioden 1800-1850 och även vidhåller en kontinuerlig igenväxningsdynamik därefter. Dock syns inga tecken på den av Fries (1951) beskrivna nedgången år 1950 i dagens situation för tallen på hällmarkerna. Att beakta är att pollenanalyser av detta slag inte alltid kan påvisa ett exakt resultat av en trädsuccession, då pollen kan färdas mellan olika lokaler.. 7.4 Lokal skogssuccession Att en del äldre träd har fått bli gamla och fått stå kvar till idag kan till stor del bero på den terräng där de växer. Många av de undersökta bergsområdena hade ofta en tuff terräng och var mycket svåra att ta sig upp på. Många av de undersökta träden (som alltså bedömdes vara äldst i området) växte på de mest svåråtkomliga ytorna uppe på berget. De allra flesta träden i. . .

(41) . studien grupperas inom tillgänglighetsgrad 3 och 4 för berg (bilaga 6), vilket innebär en mycket svår tillgänglighetsgrad. Några av de äldsta undersökta träden hamnar inom gruppen 4.3 där både berg och träd har mycket svår tillgänglighetsgrad. Detta kan vara en stor bidragande orsak till att en del träd blivit mycket gamla eftersom de har varit mycket svårtillgängliga och därför svåra att avverka utan moderna maskiner och redskap. Dock är det intressant att det äldsta borrade trädet ”endast” är 248 år gammalt (i ett ”livslängdsperspektiv”). Sveriges äldsta kända tall är minst 757 år gammal och växer i kustlandskapet i Hälsingland på liknande hällmarksområde som de undersökta tallarna i studien (Andersson & Niklasson, 2004), vilket bevisar att tallen i denna miljö kan bli mycket äldre. Den relativt låga åldern på den äldsta tallen i studien kan därmed styrka att utmarkerna har använts som betesmark och skogen varit hårt brukad, liksom Fries beskriver (1958, s. 42). Det finns heller ingen beskrivning (kartsymboler, text, etc.) i kartan från 1697 för tall medan beskrivning för andra trädarter finns (Lantmäteristyrelsens arkiv Tossene socken Åby nr 1 1697). Antingen kan det bero på att tall inte ansågs vara lika värdefullt trädslag som t.ex. ek på den tiden, men troligtvis beror det på avsaknaden av den eftersom den geometriska kartan gjordes i syfte att så detaljerat som möjligt beskriva värdet av markerna. På lokalerna noterades även att det inte fanns några äldre stubbar, vilket det borde funnits om hällmarkerna använts till skogsbruk. Stora stubbar kan lätt bevaras i 100-200 år (Niklasson1). Även andra faktorer kan ha påverkat skogsbestånden på enskilda berg. Berget med yngsta träd är Flateberget där de flesta träden har groningsår mellan åren 1890 och 1950, förutom ett enda träd med groningsår 1830. År 1872 arrenderades Flateberget av Hushållningssällskapet på 25 år för ”skogsvård”, som på längre sikt skulle förbättra bränsle- och virkesförrådet för säteriet. Uttaget efter 25 år beräknades bli 38 famnar på en ungefärlig yta av 20-25 km2 (en famn ved motsvarade ca 3,5 m3). (Ernby 2006, s.163). Att träden är så pass unga här kan också bero på att det har funnits ett aktivt stenbrott (Östlund et. al, 2008), vilket kanske har bidragit till att berget hållits öppet och på så sätt hämmat föryngringssuccessionen av nya trädgenerationer. Tigerberget, som är ett högt och svårtillgängligt berg beläget precis intill Åbyfjorden, har dominerande groningsår omkring år 1800. Att tillägga är att de två äldsta borrade tallarna inom detta område står något nedanför berget i ett nedlagt grustag med omgivande blandskog. Trots att Tigerberget alltså hade en svår tillgänglighetsgrad stod de äldsta tallarna nedanför berget 1. . Mats Niklasson, docent och projektledare Nordens Ark. Muntligt den 24 oktober 2012.. .

Soten&auml;set i Bohusl&auml;n: fallstudie &Aring;by s&auml;teri

Sotenäset i Bohuslän: fallstudie Åby säteri