Det här verket har digitaliserats vid Göteborgs universitetsbibliotek och är fritt att använda. Alla tryckta texter är OCR-tolkade till maskinläsbar text. Det betyder att du kan söka och kopiera texten från dokumentet. Vissa äldre dokument med dåligt tryck kan vara svåra att OCR-tolka korrekt vilket medför att den OCR-tolkade texten kan innehålla fel och därför bör man visuellt jämföra med verkets bilder för att avgöra vad som är riktigt.
Th is work has been digitized at Gothenburg University Library and is free to use. All printed texts have been OCR-processed and converted to machine readable text. Th is means that you can search and copy text from the document. Some early printed books are hard to OCR-process correctly and the text may contain errors, so one should always visually compare it with the ima- ges to determine what is correct.
01234567891011121314151617181920212223242526272829 CM
IMMMMW
UPPLAGA JV
TIDNING ILLCJSTREPAD
DEN 24 JUNI 1923
for • kvinnan Hoch • HEnnET
REDAKTÖR
EBBA THEOR1N CßUNDlAG&AV
FRJTHIOFHELIBERG
UTGIVAREt BmOfl CARLSSON
a-:-ä;:v
:
mmltvRw
Ett midsommar blomster.
fcjv Ateljé Jœger foto.
iiiiil
- :
..xx
Som börjar vid Stadshuset och förövrigt handlar om midsommar och annat med.
OM GUSTAF VASA ÄGT SOMMAR- brygga på Ljusterö eller haft familjen i en villa på Stora Essingen skulle han inte kom
mit på idén att göra sitt intåg till Stockholm på själva midsommarafton när alla människor istället fara från staden. Nu här det i alla fall hänt och så kommer det sig att en hel del stockholmare i denna midsommartid inte sitta på sin veranda utan till sorg för hustru och barn vandra omkring inne i stan och för
störa pengar på helt andra saker än midsom
marpresenter. Skulden är Ragnar Östbergs som till allas och kanske även något litet till sin egen överraskning fått Stadshuset färdigt samtidigt med firandet av Gustaf Vasa. Man hade annars varit beredd på att det snarare skulle bli i samband med något minne av Erik XIV eller Karl IX. Nu står det där emellertid det stora bygget som vi sagt så mycket spydigheter om de senaste åren tills Östberg tar hämnd och tvingar oss att på midsommarafton marschera i långa rader ge
nom Stadshuset och se förtjusta ut åt allt vackert som dock finns därinne. Någon an
del äger ju Birger Jarl däruti, ty hade Stock
holm legat på en pannkaka utan vatten skulle vykortshandlandena blivit förtvivlade. Där
för har Östberg hedrat j arlen med ett särde
les ståtligt monument vilket ser ut som en gravvård, ty någon död punkt skall väl fin
nas i ett annars så livfullt byggnadsverk som detta (artig bugning åt arkitekten). Som en särskild förtjänst må tillräknas Östberg att han mer än många av Stockholms byggande herrar förstått strandens skönhet, insett vilka rikedomar av skönhetsnjutning som vi tyvärr måst låta gå till spillo därför att våra kajer skola vara upptagna av båtar, pråmar, skjul, kärror, sandhögar, tegelrös, vedtravar, kiosker och allt annat som skymmer bort för vår syn detta vatten vid vilket vi bo och som skal
derna besjunga emellanåt men som vi se så litet utav i var
dagslag. Därför har det också blivit följden att stockholmarna delvis mistat förståelsen för det som likvisst är en av dess dyr
baraste ägodelar, ja rentav dess kostbaraste klenod, utan vilken Stockholms beprisade skönhet och egenart vore platt intet : Strömmen, vattendraget som med evigt skiftande vågor dra
ger genom staden och ger tavlan dess liv. Feja i tanken bort allt det som nu ligger och upptar Stockholms långa buktande ka
jer, föreställ er dessa stränder kantade av promenader, vackra planteringar, ståtliga trädgrup
per och erkänn att det skulle under sådana förutsättningar inte ha gått så lätt att husera med denna dyrbarhet som fak
tiskt skett årtionden igenom i Stockholm. Detta blott sagt som ett tankeexperiment ty na
turligtvis kan ingen yrka på att avlägsna båttrafiken från ka
jerna, sånt estetsnobberi be vi
gud bevare oss för. Men man kan slå över till motsatta ytterligheter också och därför är det en särskild njutning att bevittna den åter
upprättelse Mälardrottningen fått vid Stads
husets murar. Stadshusterrassen bör bli en av de omtycktaste viloställen för sommarens Stockholm i all synnerhet sedan våra välvisa fäder en gång kommit sig för med att göra stranden mitt över viken något mer tilltalan
de för ögat. Till börja med skall de besökan
des nyfikenhet ha tillräcklig sysselsättning med Eldhs beryktade tre statyer: Strindberg, Josephsson och Fröding vilken senare blivit avrakad helskägget så att han ser helt annor
lunda ut än gubben vid Djurgårdsbrunn och förresten påminner ganska mycket om Birger Mömer när denne var ung och farlig för skönheterna vid Fyrisån. Tycke och smak växla ju och på det kontot får skrivas att nog hade jag för min del hellre sett några av Eldhs vackra kvinnobilder som stå i hans ateljer och längta efter frihet än de här tre beställningsgubbarna. Men då hade väl do
natorn blivit ledsen och vad gör man inte för att tillmötesgå en grosshandlare som får det sällsynta infallet att uppträda som mecenat.
Louis Sparre och Carl Laurin fingo inte sin vilja fram att kora någon snitsig telefo
nist eller bedårande butiksfröken till Mälar- drottning för en dag. I stället ha vi fått be- mälda majestät konterfejat på väggen i Gyl
lene salen, som rinner av guld från golv till tak. Stockholms fordom beryktade guldkro- gar äro ett inte mot all denna grannlåt. Mitt i förgyllningen sitter ett faseligt beläte som en särdeles verkningsfull protest mot Stock
holms binamn Den sköna synderskan. I nå
got Baaltempel i det mörkaste Indien skulle figuren vara alldeles utmärkt för att sätta skräck i vidskepliga kulier. Vilken roll den glosögda madamen kommer att spela här vet
jag inte. Om inte Tengdahl tänker ha någon liten privat husandakt till avbön för alla de pengar han gjort av med i detta kostbara hus.
Apropå avbön har jag haft nöjet mottaga en skrivelse från redaktör Tegnér i Idrotts- bladet med anledning av hans gurgel med Albert Engström. Redaktör Tegnér medgi
ver att det av undertecknad kritiserade per
sonliga angreppet mot Engström var ”ett me
ra påspassligt än vackert tjuvnyp som jag gärna skulle vilja ha ogjort”. Det är hedran
de för redaktör Tegnér att han så manligt vidgått denna förlöpning som man gärna vill tro ha tillkommit i hastigt mod och utan att ha varit så illa ment som det kommit att se ut. Redakör Tegnér anser å andra sidan att Albert Engström blivit alldeles för milt be
dömd och vidfogar för att bestyrka sitt på
stående Strixredaktörens artikel med glosor vilkas mustighet helt säkert skulle väcka sen
sation vid De adertons bord och komma högstsalig kung Gustaf den tredjes porträtt att rynka på sin aristokratiska näsa.
Redaktör Tegnér bör vara övertygad om att han har allmänhetens sympatier om han vill draga sin klinga — blank och fläckfri — mot varje slags nationell råhet, vare sig den är iförd en försoffande spritkults bockhorn eller en fördummande sportförgudnings boxhand
skar. Och nog kunde han ge Albert Engström rätt i att det borde finnas en andlig sundhets- byrå för att utdöma den betänkligt ankomna föda som serveras inte i hans tidning utan i den lägre sportpressen.
Men låt oss nu gräva ner stridsyxan och njuta midsommaren i frid och gamman. Är den också fuktig och kall så är den ändå som
maren i all sin frodiga yppighet, med jublan
de fågelsång och trolsk midsommamattstäm- ning — jag tror minsann att man blir lyrisk och börjar falla poeterna i ämbetet. Nog har sommaren hittills varit ruskig och obehaglig men så har den också blivit betydligt avhånad och det av Emil Norlander som på sitt sommarställe i söndags rest en julgran fullt påklädd med både ljus och glitter och karameller. Och bröderna i Bellmans minne som voro utbjudna dit för dagen trådde ringdans runt granen sjungande Nu är det jul igen!
Så firades midsommaren an
no 1923.
Men ändå är detta fullkom
ligt tropiskt gentemot den mid
sommar Amundsen och hans män ämnat fira uppe på nord
polen, vare sig detta blir av eller ej. Norrmannen Amund
sen har tagit upp en svensk mans oförvägna plan att flyga till nordpolen. Det vore väl om det lyckades honom bättre än André och hans följeslagare, tre präktiga svenskar som för- svunno däruppe i det isiga Ni- felheim en sommardag för tju-
(Forts. sid. 597.)
IDUNS SÄLLSKAPSRESA TILL GÖTEBORGSUTSTÄLLNINGEN företogs 16—18 juni och heskrives av färddeltagarne som mycket lyckad.
Till glädjen ombord bidrog icke minst färdledaren operasångaren Emile Stiebel, vars gemytliga drag här synas ombord på Jimo i det ögonblick
ångaren är färdig att anträda resan.
När Ni låter fernissa Edra korkmattor använd GEXTELE8 L I N O L E U M F E R N I S S A.
V
ARJE burk är försedd med Sveriges Husmodersföreningars garantimärke, som innebär att fernissan underkastats samvetsgranna praktiska prov och tillerkänts Hiåsmodepsföwentngawnas Diplom.
OÖVERTRÄFFAD I SLITSTYRKA, HÅRDHET OCH OLANS! Säljes i varje välsorterad färghandel.
— 582
ETT KÄTTARBREV FRÅN LAGO DI COMO
RESEBREV TILL IDUN AV PRINS .WILHELM.
REDAN DEN GAMLE VIRGILIUS SÄ- ger någonstans, att Lacus Larius är ett skönhetens tempel på jorden. Och på denna hans utsago ha generationer byggt vidare.
Så småningom har det uppstått en slags kult kring de italienska sjöarna, som av många dyrkas såsom det återfunna paradiset med ormen och äpplet och allt annat till
behör. En tid förläde den engelska littera
turen med förkärlek sina obligatoriska smek- månadskapitel till någon romantisk villa vid stränderna där de älskande gingo hand i hand och speglade sina lyckostrålande an
leten i ett kristallklart vatten eller sutto på en bänk, kringvuxen av murgröna, skära klängrosor och ljuvligt doftande orange
blommor.
Kanhända hade missromanförfattarna rätt. Kanhända trakten verkligen är ide
alisk för två människor, som funnit varandra och således strängt taget inte ha behov av någon omgivning eftersom de endast titta varandra i ögonen. Hur cirkeln, som om
ger deras egen lyckliga medelpunkt ser ut blir en bisak så länge den ej rymmer störan
de moment, som kunde äventyra deras kär- leksmättade sinnens rosenröda ekvilibrium.
Men för den, som är ensam och som i naturen söker något mer än det snarvackra, blir Comosjön en grundlig besvikelse. De stora linjerna, de vida vyerna, de arkitek
toniskt avvägda landskapsplanen, blånande synränder och varma, bruna eller röda färg
nyanser letar man förgäves efter. Som helhet är allt grågrönt med vita fläckar perspektiv saknas då blicken jämt stöter mot orubbliga bergmassor och landskapet ligger — om uttrycket tillåtes — vertikalt i stället för horisontalt. Liksom i en gränd måste man titta rätt upp för att se himlen, och det hjälper inte att husfasaderna i och för sig själva kunna vara vackra och sten
läggningen gjord av iriscerande spegelglas.
Känslan av hopklämd gränd finns där i alla fall och man längtar ut till öppnare platser.
Från ett solblänkande Medelhav, där blic
ken ej vet av några hämmande inskränk
ningar, anlände jag en eftermiddag till den lilla staden Como, fast besluten att åtmin
stone få en flyktig inblick i smekmånader
nas förlovade land. Mina förväntningar voro visst ej överspända, snarare tvärt om.
Man bör akta sig att bygga för många luftslott när man reser, ty verkligheten tar sålätt kål på dem och besvikelsen blir större än den eljest hade behövt bli. Det är ändå bra mycket bättre när det i stället går andra vägen, d. v. s. när något är vackrare än man tänkt sig. Angenäma överraskningar äro alltid behagligare än motsatsen.
Mitt närmaste mål var Tremezzo och där
för gick jag ombord på en gammal gäng
lig hjulångare, som såg ut som om den hade lust till allt annat än att gå. Slutli
gen pustade den ändå iväg.
Båten var till trängsel fylld av Bædecker- läsande människor, som med rörande an
dakt fördjupade sig i denna turisternas allenasaliggörande bibel. Dessutom en del bergsvandrare med spikbeslagna skor, ränslar på ryggen och alpstavar i händerna.
De sågo ut att kunna kliva över Mont
Utsikt över Lago di Como, ”som av många dyrkas som det återfunna paradiset”.
aiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiimiimiiiiiiiiiiiiiiiiiiiimiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii-
I Från Medelhavets stränder har prins \
§ Wilhelm styrt färden till de italienska I i sjöarna, vilkas mångbesjungna skönhet | Ï dock i honom finner en ganska kritisk i
åskådare.
?iiiiiiiiimiimiiiiiiiiiiin iiiiiiiiiiiiiiiiiiii iiii in inni 111111111 iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiinr
Blanc lika lätt som en annan hoppar över en sandhög. »How wonderful, wie schön, perfectly charming» lät det från alla håll med sublimt förakt för det tilltagande reg
net. Längst fram i fören satt en handfull av traktens egen befolkning. Men den teg och såg ut som om den bad om ursäkt för att den alls fanns ombord. Ty detta är turistens förlovade land. Och en sådan tycker i regel att bondfolk, som inte ens ha vett att uppträda i kostym, inte är nå
gonting att bry sig om. Bibeln säger ingen
ting om dem. Alltså kunna de förbigås och ses över axeln. Mister So-and-So från New- york har inte kommit hit för att titta på gamla rynkiga gummor i slitna skor och lappade kläder. Han skall bilda sig ett om
döme om Alperna och dessemellan bo på lyxhotell. Annars vore resan förfelad.
Är det sådana kulturblommor som turist- generalerna hemma önska se uppväxa i vårt land när de beständigt ropa på effektivare utrikesreklam för de vita nätternas rike?
Veta de egentligen vad en internationell främlingsström av kontinentala mått verkli
gen vill säga? Vilka nackdelar och olägen-
-II III 1111111111111111111111111 llllll 111111111111111111II llllll II llllllllllllllllllllllllll IIII inn-
I
Arade halvårs- och koar- \ talsprenumeranter.I Tiden är nu inne att förnya prenume- | I rationen, vilken bör ske omedelbart \ I för att undvika avbrott i expeditionen. 1
IDUNS JULNUMMER
1 som denna gång blir enastående rikt, \ f vackert och omväxlande, tilldelas som \ I vanligt gratis alla våra prenumeranter, i
Siiiiiiiiiiiiiiiiiimiiiiiiiiiiiiiiiiimmiiiiitiiiiiiiimiiiiiimiiiiiiiiiiiiiiiiiimimiiii?
heter den för i släptåg? Naturligtvis finns det turister och turister alldeles som det finns olika begåvade pojkar i samma klass.
Men vem skiljer fåren från getterna när de sätta fot på svensk jord? Vem säger att herr X kommer med allvarligt uppsåt att studera land, folk och sedvänjor medan herr Y bara drivs av nyfikenhet eller ett outsläckligt begär att strö omkring sig pen
gar i tid och otid för att visa hur rik hari är? Goda reklamivrare, faren varliga fram med plakat och braskande broschyrer, ty vapnet är tveeggat och kan lätt vända sig mot den, som håller i skaftet. Och betän- ken, att våra dagars människor icke liksom riddarna bära sina färger öppet utan att man förgäves får leta efter vad de föra i skölden. Det är ofta för sent, när man väl kommit underfund därmed!
Emellertid gled ångaren vidare på sin tidtabellsutstakade väg. Vädret blev sämre och sämre, bergen högre och högre så att de till slut förlorade sig i de lågt drivande skyarna. På sluttningarna lyste byarna vita och villorna i sina gröna trädgårdar sågo ut som stora musselskal, vilka satt sig fast på en illa ripolinstruken fartygssida. Comos vatten var svart och knottrigt och frånstö
tande. Därovanför kramade en jättehand droppar ur några våta moln, som tycktes ha seglat direkt från Tromsö eller Spets
bergen för att utgjuta sin vredes skålar över platsen.
Från ena stranden av den smala sjön till den andra kryssade båten. Moltrasio, Torno, Careno, Argegno, Lezzeno och allt vad de heta, dessa små idylliska sam
hällen, gledo förbi det ena efter det andra.
Och mellan dem en aldrig sinande rad av villor: gamla och nya, höga och låga, vackra och fula, kantiga och runda. Många i förnäm, enkel stil men ännu fler verk
liga monster av arkitektonisk galenskap.
Om den sista villan blev värre än den första var verkligen svårt att avgöra. De tycktes nämligen aldrig taga slut. Äntli
gen rundades Punta d’Avedo med villa Arconati längst ut på udden och strax där
på rasslade landgången mot Tremezzos lilla brygga mitt emot Bellagio. Här var jag alltså mitt i paradisets lustgård, fort
farande med Tromsömolnen svepande som furier utefter dalgången.
Några till sjömän förklädda hotellportie
rer togo emot. Vad skall nu en dylik maske
rad tjäna till av folk, som aldrig i sitt liv sett en racktalja eller en kontrabrass, ännu mindre havet? Jo, turisterna tycka det är pittoreskt att gunga på Comosjön med en blåjacka vid årorna. Och då så —
I nästa nummer berättar Prins Wilhelm spiritu
ellt och friskt som vanligt om sina ”kätterska”
intryck från andra delar av den trakt, som fått rykte om sig att vara själva paradiset.
58?
MIDSOMMARBLOMSTER OCH ANNAT TROLLTYG
BLOMMOR FÖR BOT OCH SOT, FÖR KÄRLEK OCH BRÄNNEVIN.
ALLA HA VI HÖRT DEN GAMLA nätta historien om den rike herrn, som hoppade av sitt ekipage och gick in i den lilla backstugan för att komplimentera den snälla gumman där inne för hennes sköna blomstertäppa. »Men, lilla mor, hur får ni så vackra blomster, hur kan ni få alla blom
morna att frodas i sån sämja i er lilla täppa ?»
— Â, det är väl ingen konst. Man går här och pratar med dem och pysslar om dom, och då blir dom glada och växer.
Den där lilla gumman ha vi väl allesam
mans någon gång träffat på. Solrosor har hon som stiga mot solen, lika höga som hennes stuga, och löjtnantshjärtan, hela buskar, och lavendel en hel skog, och oräk
neliga tusenskönor. Och det konstiga med gumman att hon har så förfärligt stor tur med sig i allting, det går henne väl i hand, säga grannarna, »och det gör, att hon har sån tur med blommor!»
Ty det är ju en gammal känd sak på landet, att liar man tur med blommor »så har man tur med lyckan».
Det där tror intendenten Behm på Skan
sen också. Åtminstone närapå. Han går där och pysslar och pratar med sina blom
mor, och sannerligen stå de inte i hans lilla täppa — i allsköns ordning, alldeles såsom vår Herre plägar plantera blomster
— och prunka dubbelt så grannt som i alla andra, ansade och förnäma anlägg
ningar, i vår sköna huvudstad.
Inte är det heller så underligt, att han har tur med sig och att hela Skansen för
resten är en anläggning med framgång. Ty där växa ju faktiskt alla de trolldomsör- ter och läkedomsörter och kärleksörter som finnas på jorderingen. En sådan samling turblomster finns kanske ingen annanstans, och många äro de senfödda kloka gummor och gubbar, som där skulle ha sitt eldo
rado än i denna dag.
— »Ja», säger intendenten Behm med illa dold självkänsla, »nog kan man här plocka sin lilla midsommarbukett av nio olika fin
fina blomster, om man ville. Men det vill man inte, för de skola tagas från nio olika ängar, med åtminstone ett dike emellan, annars blir kraften för ringa. Nio krafter skola verka tillsammans. Jojo mensann, man har väl haft jungfrur där hemma i Norrlandsgården, vilka kommo smygande med sin lilla kvast på midsommarkvällen, tassade upp på kammaren och lade den un
der kudden. Man vet, hur viktigt det är.
Se, där står den vackra Midsommarblom
man — Geranium Sylvatcum — den slår ut där uppe i norr precis på midsommar.
Och så skall det förstås också vara styv- morsviolen, men annars lite vad som helst.
På Öland ser man gärna, att man får ett litet exemplar av »Gossen i det gröna», som står här i min täppa fin och rar, och inte heller finns det väl någon, som förbiser den lilla andäktiga Klosterblomman eller Betlehemsstjärnan, som en gång förr i värl
den lyste i klosterträdgårdarnas gräsmattor.
»Älvahandsken», som den hette under hed
natiden, sedermera döpt till »Vår frus hand
ske» hör också till en midsommarbukett.
— Och den som får en liten nunneört
— Corydalis nobilis — »den ädla blomman»,
Midsommarblomster i Skansens täppa.
jiiiiiiiiiiiiiiiiiitiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiimiiimiiiiiiiiiiitiiitiiiiimmiiiiiMiiiHiiiiiiE
I Midsommar är blommornas tid. I Flo- | i ras rike dröja vi gärna och hämta en I [ vederkvickelse av annat slag än våra I i förfäder. För dem hade så gott som i i varje blomma sin mystiska läkekraft. | I Ett och annat av forna tiders vidske- \
\ pelse finns nog ännu kvar här och där i i i landet. Här nedan följer en roande i i översikt av växternas plats i folktron. I
nilllllllllllllllMllltllllHIllllllllllllllllllllllllllllllltllllllllllllllllllllllllllllllllllllll»
må väl också ha tur med sin kvast och få drömma om sin tillkommande. Den blom
man användes förr av nunnor och munkar till medicinskt bruk i salvor.
Ja, alla möjliga fina och vackra blomster har intendent Behm i sin täppa.
Men tvärs över vägen, mitt emot inten
denten Behms villa, stå alla trollörterna och medicinväxterna. De flesta räkna sina anor många hundra år tillbaka. Och nästan alla ha de varit mäktigare än människor, med så undergörande krafter i rötter och stjäl
kar, att både onda och goda gudar be
gagnade dem till verktyg. Låtom oss allra först stanna i andakt, blandad med skräck framför den bladrika A1 r u n a n, som är ädelstenen i en trolleriörtagård. Denna ört förmådde snart sagt allt. Den botade för alla sjukdomar, olycklig kärlek inberäknad, gav lycka i alla företag och skänkte många barn, stor boskap och härliga skördar. Hon hämnades på fiender och gjorde släkten stor och rik.
Nå, då var det ju bara för medeltidens och forntidens folk att skaffa sig detta blom
ster, så var lyckan klarad! Men det var inte bara, det. Det är till och med gan
ska svårt än i denna dag att komma över Alrunan, berättar intendenten Behm, som måst skicka efter den till Erfurt för ganska dyra pengar — dock inte så dyra som forn
tidens — och man får inte köpa mer än två exemplar per gång.
Ty så här gick det till i gamla dagar att skaffa den åtrådda Alrunan. Det fanns nog folk, som använde hela sitt liv till jakt efter den, de allra flesta förgäves. Och när den äntligen hittades, måste detta ske just under den galge, i vilken någon oskyl
digt dömd blivit hängd. Ceremonierna för hennes upptagande voro inte heller de enk
laste. Under medeltiden skulle det ske en fredag före soluppgången. Öronen skulle vara tillstoppade, och man måste ideligen göra korstecknet. Så bands örten fast vid en helsvart hund, som lockades därifrån med bröd. Alrunan rycktes då upp, men hunden föll död ned, träffad av örtens hjärt
skärande ångestrop. Roten sköljdes i rött vin, invirades i rött siden och gömdes noga.
Den måste badas varje fredag och vid varje nymåne förses med en ny skjorta av vitt tyg, annars skrek den hemskt.
Denna underbara ört, som förmådde allt på denna jord, betalades med en för gamla tider fullkomligt svindlande summa — 225 kronor! För den penningen kunde vid sam
ma tid köpas ett par stora gårdar och myc
ken skog, det var helt enkelt en oerhörd rikedom. Men ändå hände det, att mången sålde sina gårdar och skogar för att kom
ma åt Alrunan och med hennes hjälp vinna lyckan i gestalt av en motsträvig hjärtans
kär. Så poetisk var medeltiden.
Alrunan är den märkligaste av alla de undergörande växterna i Skansens örtagård.
Men där finnas en massa andra, vilka på sin tid voro nog så mäktiga i folktron och i medicinens spekulationer. Inte långt från Alrunan växer t. ex. Mästerroten, vars anseende framgår av dess namn, och där bredvid står Kungsljuset, som måste uppgrävas med verktyg av silver. Denna ört skyddade mot slag, och om Kungsljuset plötsligen uppspirade på en grav, betydde det, att den dödes själ ännu var kvar i Skärselden och tarvade varma förböner.
Johannisörten skulle insamlas kloc
kan tolv på självaste midsommardagen, och man måste vara tyst och inte se sig om, när den plockades. Örten gjorde bland an
nat bäraren därav osårbar under strider och väckte kärlek hos alla den lycklige ägaren mötte på sin väg.
En gammal bekant för åtminstone alla dalslänningar är Libstickan. Den växer än i dag vid de flesta stugor i detta undan
gömda och sköna landskap, och den står där för att skydda mot ormar och även mot tungsinthet. Kanske är den förklaring
en till, att alla dalslänningar äro så sorg
lösa och nöjda med sin i allmänhet ringa lott. Körveln skyddade mot smitta, och den snälla, näpna Kattosten botade bi- stygn. En brudgum tog gärna litet Vändel- rot i fickan för att bli lycklig. Litet tvivel i hjärtat, alltså, på självaste bröllopsdagen.
Vitlöken var också en mäktig ört i gamla dagar. Bland annat ansågs den på sina håll som ett osvikligt kärleksmedel.
Gned en ung flicka in sitt ansikte och sina händer ordentligt med vitlök, uppväckte hon genast kärlek hos den mötande yng
lingen. Han föll som en mogen frukt i hennes armar, bedyrar intendenten Behm.
Dill, som man nu helt banalt närmast förbinder med sur sås och färsk potatis,
FOTOGRAFERA med en KODAK och KODAK FILM
OBS! NAMNET - EASTMAN KODAK COMP. - F>A KODAK KAMEROR OCH FILM AUl-A FOTOGRAFISKA ARTIKLAR. FRAMKALLNING OCH KOPIERING BAST GENOM
hasselblads FOTOGRAFISKA A.-B. GÖTEBORG • MALMÖ • STOCKHOLM
PÅ ANDRA SIDAN GALLRET
OCKSÅ 'en RESESTUDIE. AV ALMA SÖDERHJELM.
— KAN JAG FA KÖPA ETT HUN- dra finska mark ?
— Jag har tyvärr inte några småsedlar inne. Men om det går an att vänta, skall jag strax beställa från huvudkontoret.
Finns det något tråkigare än att vänta?
Finns det något otrevligare än ett växel
kontor? De nakna väggarna, på vilka ingen sol någonsin förefaller att ha lyst, trästolarna och fängelsegallret, bakom vilket röra sig några människor, vilka höra till den dyst
raste overklighet.
— Får jag tyska mark för 17 kronor — Fröken i gallrets öppna lucka tar fram den ena bunten sedlar efter den andra.
Räknar och växlar, växlar och räknar. Hu!
Så stora högar med pappersmynt av tvi
velaktiga kulörer! Finns det något rus
kigare, än denna byteshandel mellan klib
biga, suddiga, smutsiga papperslappar av olika märken och stämplar? Som jag sit
ter där och följer med kommersen, slår det mig, huru orimligt det dock är, att dessa otäcka sedeltingestar skola vara vårt livs a och o, människornas gud på samma gång som deras mammon. Är det inte un
derligt, att hela världen skall vara suggere
rad till den uppfattningen, att ägandet av respektive större eller mindre högar av detta slags lump skall kunna skänka oss alla större eller mindre lycka? Om det åtmin
stone glimmade av guld i högarna, som det gjorde förr i världen!
— Hur mycket köstar dollarn i dag?
— 376.
— Åh, så dyrt. Det är en dam, som pustar lika tungt som hon rör sig. — Och min son som skriver att jag skall skicka honom hundra dollars. Vem skall kunna sända så dyra pengar? Men, jag får väl köpa i alla fall. Man kan inte lämna sina barn att svälta ihjäl heller. Fastän, det här får jag minsann taga av mitt eget.
Hans far tycker inte alls om att jag sänder pengar till honom. Men vad skall man göra? En mor kan inte gå omkring och veta, att hennes barn har ont. Hellre får man
jiiiiiiiiiiiiiiiiiimiiiiiiiiiiiimiiiiiimiiiiiiiiiiiiiiiiiiiMiiiimiimiiiiuiiiiiiiiiimii,
1 De flesta stadsbor tänka ju i dessa da- 1 I gar på att resa på en semestertripp till i I landet eller till mera avlägsna främ- \ I mande nejder. Författarinnan Alma i I Söderhjelm ger här en roande liten stu- I I die från växelkontoret där blivande tu- \ I rister just nu hålla på att skaffa sig I 1 respengar för den lockande utlandstrip- ! 1 pen och där tanken på de hägrande i i framtidsperspektiven öppnar hjärtat till \ i meddelsamhet oftare än man skulle |
kunna tro. \
då försaka. Hans far tycker bara att han skall arbeta. Men det är inte alltid så lätt.
Så långt har hon hunnit i sin monolog, då fröken bak gallret frågar med vänlig röst: — Skall det vara 100 dollars då?
— Jag har ju ingen annan råd. Jag måste ju sörja för honom. Inte sant, fröken?
Man kan inte låta sina barn irra världen omkring utan en slant.
Fröken nickar bekräftande, men anser hövligheten fordra en fråga angående vil
ken arbetsbransch som den förhoppnings
fulla ynglingen över havet valt som sin.
— Ingen alls, goda fröken. Han gjorde bara av med så mycket pengar. Han hade inte fallenhet för något. Och då skickade hans far honom till Amerika. Och just när han där skulle fått en god plats blir det ar
betsbrist där liksom här — —
— Vill fröken ge mig österrikiska kronor för 300.
Det är åter en dam. Sorgklädd.
Fröken räknar upp en massa högar. —
— Det blir mycket pengar, säger hon vänligt.
— Ja, men det skall också räcka ett halvt år för mig och mina fem barn.
— Jag skall be att få köpa 700 lire.
— Var det sjuhundra?
— Ja, 700. Vi skall göra en tur genom Italien, min hustru och jag.
Fröken nickar bifall, medan hon växlar pengarna.
— Vi har så länge tänkt att göra en tripp utomlands. Och nu har vår yngsta dotter gift sig och vi har inga barn hemma.
Ja, fröken förstår att det är lämpligt.
Hon räknar upp sedlarna.
— Vi tänkte börja i Taormina och så resa upp till Neapel och Rom, och sedan över Florens till Venedig. Där lär ju vara så härligt. Och dit reser ju alla människor.
— Ja, där ä r så vackert, säger fröken bak gallret stilla och där kommer en ljus och på samma gång orolig glimt i hennes blå ögon, det första livstecken, jag kan upptäcka hos henne.
— Tycker ni inte det är förfärligt när alla komma hit och tala om sig själva, sina resor och planer? frågar jag, när det blir min tur.
Fröken bak gallret ser förvånad upp. — Hur så? — Inte alls, tillägger hon med det
samma. — Jag tycker så om mina kunder.
De ha så mycket förtroende för mig. Och intet är så roligt som när våren kommer och alla skola resa. När jag växlar de olika myntsorterna, då reser jag själv1 i tan
karna — både dit, där jag förr varit och där jag inte varit.
— Var har fröken varit då?
— För åtta år sedan var jag i Italien, Taormina och Rom och Venedig. Det kan man leva på länge, tillägger hon. — Och nästa år skall jag resa igen.
Nej, varför skulle jag tycka att det var så rysligt att vänta på ett växelkontor? Dit tränger ju livet in precis som var som hälst annanstädes, där man välkomnande tar emot det. Och varför skulle jag tycka att det var så synd om fröken bak gallret!
Hon hade fått till skänks av naturen ett par glasögon, genom vilka hon såg män
niskorna annorlunda och bättre än de i verkligheten äro och en stav, med vilken hon ur de smutsiga sedelhögarna trollade fram all jordens skönhet.
Ty vad är det väl som i själva verket gör att vi kunna se världen skön och god, om inte hjärta och fantasi !
...
användes förr flitigt i allsköns häxeri. Den grävdes ned i gödselstackarna för att bringa lycka åt gården, och den bars av brudarna
— tillsammans med litet salt — för att skyd
da mot den onde. Bredvid dillen står den underbara Regnvisaren, som har den märkliga trolldomsgåvan att sluta sina blom
mor, när det stundar îegn och Daggkå
pan, som av alkemisterna användes vid försöken att framställa guld.
Stjärntisteln var en kärleksblomma Ungmön fick av den kloka gumman tre blommor, fäste namnen på sina tre kär- leksföremål — ty man känner ju visans regel : »Vad jag har lovat, det vill jag hålla, att aldrig älska mer än tre —» Och den blomma, som slog ut under natten bar den rättes namn.
Linet, lika gammalt som mänsklighe
ten, spelade stor roll i egenskap av sin styrka mot spökenas makt. Förresten skulle det sås under absolut tystnad, annars växte det inte — en övertro, som ännu är rådan
de i somliga trakter. Och vad beträffar ett annat sädesslag, Havren, så ansågs
en s. k. välling kokad på dess korn verk
sam mot underliga åkommor i magen. Man ser, att vi ännu stå med en fot i medel
tidens vidskepelse.
Den lilla söta blå Jordrevan var en förnäm trolldomsört, vilken aposteln Petrus på sin tid sades använda som medel mot tandvärk, och av den fina V a 1 ö r t e n bor
de en forntida jägare alltid bära ett skott innanför skjortan, när han gav sig ut på jakt. Den hemska Bolmörten var den viktigaste beståndsdelen i häxornas dryck beredd till Blåkulleresan, Blodrotsör- t e n lades i smörbyttan för att få snjör- lycka.
Och så hitta vi i örtagården den gamla Luktsalvian, som gummorna alltid buro
— och än i dag bära —- i kyrknäsduken.
Den har brukats ända sedan hednatemp
lens tid och har alltid varit ett bra medel mot sömnighet.
Slutligen skola vi godhetsfullt, alldeles gratis, lämna ett utmärkt recept på för
bättrat brännvin, utexperimenterat i forna tider och med framgång praktiserat av in
tendenten Behm. Det är mycket enkelt.
Tag endast ett blad av Renfanan och lägg det i en liter brännvin! Smaken blir delikat. Denna praktiskt undergörande växt står nära Alanten, som har 24 dygder och mitt emot Citronmeliss, som har hela 25.
Kärleksörter äro också Krusmyntan och alla de andra, som står i visan:
”Kom liljor och akvileja, Kom rosor och Salvia, Kom ljuva krusmynta
— Kom hjärtans kär.”
Men med kärleksörterna var det väl si och så! Förresten, vem vet. Tron verkar allt.
En envis vilja, en fast förtröstan på fram
gång och en amulett i handväskan har kan
ske än i dag fört en kärlekslängtande flicka till önskat mål.
Intendenten Behm rekommenderar en kärleksört, t. ex. kvickroten. Men signa
turen, som är ett krasst och materialistiskt barn av en likadan tid, rekommenderar vil
jan. Säkrast är det förstås med bådadera.
T. G—M.
- 585 -
NÄR BADSÄSONGEN BÖRJAR
EN BADROCK, SOM VEM SOM HELST KAN SY SJÄLV, OCH NÅGRA TREVLIGA BADDRÄKTER.
T. v.: Lättsydd, praktisk badkappa i modernt bredrandig frotté.
T. h.: Baddräkt i byxkjolsmodell, svart taft med gröna volanger (båda från N. K.)
BADUTRUSTNINGEN ÄR inte längre en styvmoderligt förbisedd oväsentlighet i som- marekiperingen som för blott några år sedan, då damen, som reste till en badort, tyckte sig vara väl badrustad med en mer eller mindre fantasi
fullt randad simdräkt i billig trikå, en vaxduksmössa och en vit frottérock.
Annat är det nu! Baddräk
terna ha blivit ett helt kapi
tel för sig, som kräver minst lika kärleksfull omtanke som den övriga ekiperingen, och de möjligheter, som bjudas i de större varuhusen, lämna fritt spelrum för den person
liga smaken. Ingen kvinna med självaktning underlåter följaktligen att ge en person
lig touche åt sin apparition på den brokiga badstranden.
Det är rent otroligt, vilka chancer i den vägen som så länge tanklöst försummats!
Det är en smal sak att sy sin badrock själv. Visserligen kan man till ungefär samma pris få en färdig rock, men man vinner två fördelar: dels
en bättre kvalitet av tyget, då sylönen ju in- besparas, dels att man får precis det tyg och den modell man vill ha. Idun är i tillfälle att visa sina läsarinnor en modell, som är så ytterligt enkel att sy, att den mest ohändiga och i sömnad okunniga kan gå i land med den. Just dess enkelhet gör, att den på samma gång är synnerligen tygbesparande.
Den kräver nämligen inte mer än 1,75 m.
badrockstyg på 1,55 m. bredd. Vill man ha lång ärm, går det åt 2 m. Tyget räcker både till krage och fickor.
Tyget är så brett, att det inte behövs några sömmar varken i ryggen eller sidorna.
Man beräknar längden, viker ihop tyget längs efter, så att staderna (som man na
turligtvis fållar in) mötas i öppningen fram
till, syr ihop axelsömmarna och klipper upp i båda sidor från axeln 30 cm., där är
men sättes in, ringar ur så mycket man önskar i halsen och sätter dit en krage i den storlek och modell man föredrar.
Kan man tänka sig något enklare? Att modellen både är lättsydd och trevlig ser ni på bilden, och att den tillika är klädsam och praktisk går Idun i god för!
Praktisk var det, ja! Det äro vi väl överens om att en badrock bör vara, och det praktiska kan mycket väl förenas med det vackra och smakfulla, så låt inte er fåfänga förleda er att göra en cape i stället ! Alla, som i fjol lade sig till med badcape, kunna upplysa om, att den inte är annat än snobberi : den utgör inte alls det skydd man begär av en badkappa -utan passar bara att elegant bära öppen över en torr baddräkt och sedermera, om man händelsevis badar, att använda som badlakan. Nej, sy hellre en rejäl badrock och låt fantasin utsväva i färger och mönster; det finns mycket att välja på. Alla de läckra modefärgerna, mandelgrönt, citrongult o. s. v., återfinnas i dessa tyger, och de allra nyaste monsterna ha breda randningar, ofta i mycket raffine
rade kombinationer. För en mera sober smak finnas bl. a. de enfärgade frottéerna med slät botten och flossade mönster i diskreta färger. Priserna variera, för de nyare typerna mellan 11 och 14 kr. metern, men man kan också få från 8,75, om man inte bryr sig om att få de senaste ny-
I baddräktsmodet ha vi svenskor glädjande och hed
rande nog gått vår egen väg och inte förfallit till monst
ruösa plagg i den vägen, som varenda kontinental badort har att uppvisa, plagg, som kunna vara förtjusande att se uppå men som skulle vara nästan livsfarliga att ge sig ut på djupt vatten med. Vi svenskor vilja bra gärna kun
na simma i våra baddräkter, och därför göra vi dem i där
till lämpade material och mo dell. Den fullfjädrade sim- merskan nöjer sig naturligt
vis inte med annat än den släta trikådräkten, som blott och bart fyller anständighetens bud och inte är kokett annat än när formerna den omslu
ter äro fulländade, men vi an
dra, som inte stå på fullt så förtrolig fot med det våta ele
mentet och kanske inte heller ha så sylfidiska linjer, kosta gärna på lite mera tyg i bad
dräkten för att få lite fason på både den och oss! Ett slätt liv med en rudimentär ärm eller bara band över ax
larna, ett par släta eller resårförsedda, helt korta byxor, som skymta fram en aning un
der en liten kort, ej för vid kjol, lätt ryn
kad i midjan — se där sedan ett par år en gängse, korrekt, klädsam och även praktisk form, som gott kan rekommenderas. Svart, eventuellt kombinerat med vitt, tar sig all
tid bra ut mot kroppen och har de välkän
da fördelarna att »göra smärt» och komma huden att se vit ut — för den som nu föredrar vitheten framför solbrännan!
En annan käck modell visar vår bild.
Det är en byxkjolsdräkt av svart taft med vida benkläder, som pösa över knät och fö
ras ut på höften med fyra smala, styva vo
langer i grön taft. Resår i midjan och upp
till i livet samt kring benet. Det är en bad
dräkt, som både är stilfull på stranden och bekväm att simma i. Taft är det lämpli
gaste materialet för elegantare baddräkter, det torkar snabbt och smiter inte åt kring kroppen, när man kommer upp ur vattnet, för sig vackert och är hållbart, om man får en god kvalitet. Ett billigare tyg med ungefär samma fördelar, utom elegansen, är bomullstussor. DAMSEL.
Idun anordnar en handarbets- tävlan.
NU UNDER DE LANGA, LUGNA SOM- mardagarna taga våra damer fram sina handarbeten med ett nytt intresse. Intet kan väl vara ljuvligare än att sitta vid kaffebordet i trädgården med arbetet i hand
— och tvingar regnet en inomhus, vilket det tycks få en obehaglig vana att göra, blir också då handarbetet ett kärt sällskap. Och särskild glädje av det sällskapet får man ju, om man låter sin smak, fantasi och skick
lighet arbeta i den nyskapande riktningen och inte bara håller sig i ständigt samma hjulspår.
Det är med tanke härpå som Idun nu
utlyser en handarbetstävlan för sina läsar- Fru T hy ra Graf ström.
Ett sommarnöje för våra lä
sarinnor.
innor. Det gäller en soffkudde — alltså nå
got som alltid kan vara användbart och nödvändigt. Den skall vara sydd eller vävd, ja, det må till och med vara en målad eller en batik-kudde, men i det fallet uppmana vi till måtta och försiktighet. Och som idealet vilja vi anse den kudde, som är samtidigt användbar och vacker. Och så ännu ett viktigt villkor: mönstret skall vara komponerat av den tävlande. Det är nog att insända endast överdraget, men vi ha inte något emot, tvärtom, att få se hela den färdiga kudden, gärna då med en ori
ginell montering.
(Forts. sid. 594.)
”Frida och jag.”
ENGLANDS MEST OMTALADE KVINNA för närvarande är mrs Hilton Philipson som på de konservativas röster blivit vald till medlem av engelska parlamentet men för
klarat att hon håller platsen endast och allenast i väntan på att i sinom tid lämna den åt sin man vilken i olikhet mot sin fru hade oturen att falla igenom vid valet.
Mrs. Philipson kan se tillhaka på en rätt ovanlig karriär. Vid 15 års ålder satt Mabel Russel som kassörskans biträde vid en liten förstadsteater i London. Trots sin ungdom var hon famil
jens överhuvud ty på sin ringa lön bidrog hon väsentligen till att underhålla sin mormor — föräldrarna voro döda — samt en yngre bror och syster. En kväll inträffade ett plötsligt sjukdoms
fall vid teatern. En av de främsta rollernas innehavarinnor i den pàgàendç julpantomimen blev plötsligt sjuk strax innan ridån skulle gå upp och i brist på bättre fick den unga flickan ta rollen som hon förklarade sig kunna. Försöket utföll alldeles överraskande väl. Publiken blev förtjust i den nya skådespe
lerskan som därmed sade farväl till platsen vid kassan. Hennes framgång var lika snabb som obestridlig och det dröjde inte länge förrän miss Mabel Russel var operettstjerna vid Gaiety- teatern. Hon var Londonbornas avgudade Glada änkan och spelade just huvudrollen i Dollarsprinsessan då hon 1911 gifte sig med en 22-årig förmögen industriman från Manchester. Äk
tenskapet vart emellertid helt kort. Plennes make blev dödad vid en automobilolycka och hon själv som satt bredvid honom i vagnen blev svårt skadad samt miste som följd av blessyrerna synen på ena ögat.
Den unga änkan återvände dock när hon lyckligt och väl tillfrisknat till teatern där hon småningom övergick till talscenen och även där behöll publikens ynnest. 1917 sade hon likväl för alltid farväl åt scenen då hon gifte sig med löjtnant numera kapten Hilton Philipson och på samma gång avstod från den ansenliga förmögenhet som hon enligt den förste makens testa
mente skulle gå miste om i händelse av nytt äktenskap. Den nya parlamentsledamoten är nu lycklig mor till tre barn samtliga födda i det andra äktenskapet. Hon är den tredje kvinnan och den första skådespelerskan som tagit säte i Englands parlament.
FRIDA OCH JAG
SJÖBERGS HJÄLTINNA, HELA SVERIGES BEKANTA Frida har som ett tecken på sin popularitet nått revyscenen.
I Karl-Gerhards revy på Folkteatern figurerar hon tillsammans med sin älskade, den senare representerad av Karl-Gerhard själv.
Att Frida själv är en mycket intagande ung dam ses av bilden
— foto Jæger. Karl-Gerhard tolkar sina känslor för Frida i en hel del verser av vilka nedanstående blivit alldeles extra tillägnad en dam som Karl-Gerhard också ägnar sin blyga hyllning — Idun.
Jag naturligtvis vill medge Gustaf den tredje
spred sol och fröjd.
Men om hans tid sånt tjat ju jämt ä’
Jag med den femte är ganska nöjd.
Visserligen är tiden röd
och Carl Mikael Bellman är död Men hans snille, sång och ton lever i vår inkarnation.
Refr.
Ulla Vinblad det är Frida och jag är Carl Mikael Vi ha blott en avigsida vi ä’ nutida
båd’ jag och min mamsell För sin skönhet får man lida vi i Idun stå i dag
mot berömmelsen vi skrida Lilla Frida och jag.
”Glada Änkan” blir riksdagsmedlem.
Mrs Philipson med sina tvä barn.
KJOL
BLIR ELEGANTKEMISKT TVÄTTAD ELLER FÄRGAD HOS ÖRGRYTE KEMISKA TVATTAFÄRGERI Æ* Göteborg
Tuppens Zephyr
och Ni köper ing«
