Leif Engström Arbetsdagbok
20 juni – 16 september 2019
Inledning
Under mitt första år på Mejan köpte jag Peter Dahls bok Kanske konstnär: memoarer, på Myrorna i Ropsten. Det är del två av hans memoarer. Senare lånade jag de resterande två böckerna på biblioteket och läste dem glupskt. Utöver Stockholm- skildringarna och hans fina beskrivning av tiden – personerna och händelserna i hans omgivning – så tyckte jag mycket om att läsa hans tankar om sitt måleri och om konst i allmänhet. Något Dahl ofta nämner i böckerna är att han skriver i sin
”Paintbook” - en slags arbetsdagbok.
På liknande sätt har jag använt skrivandet som hjälpmedel för mitt måleri. Jag skri- ver när det faller mig in och därför blir det en blandning av högt och lågt. Infall och insikter av olika slag. Tankarna kan komma lite när som helst. Sällan kommer de när jag sitter hemma och försöker skriva. Oftast infinner de sig när jag jobbar med något i ateljén, cyklar eller precis innan jag ska somna. Då gäller det att försöka fånga in de undflyende tankarna. Jag har därför skrivit ner korta anteckningar på min telefon, redigerat dem och fört samman dem i denna text.
Birgit Ståhl Nyberg beskriver nedan svårigheten i att skriva om att måla:
(Det nya modet, Birgit Ståhl-Nyberg, s. 172)
Att beskriva hur det går till att göra en målning i detalj är kan- ske möjligt, men det är knappast troligt att någon skulle orka läsa igenom den tjocka lunta det skulle bli. Föreställ er om man till exempel skulle redovisa exakt hur mycket av olika färger man tar varje gång man sätter penseln mot paletten. Varje gång ställs man ju faktiskt inför ett problem som måste lösas. Alla dessa val man gör under arbetsprocessen är avgörande för hur den slutliga bilden kommer att se ut. Även det rent tekniska, mängden färg, tjockt, tunt, om man ska använda terpentin, linolja, mellanfernissa och så vidare, är val som är avgörande för bildens utseende. Av alla dessa problem som man ställs inför minns man en del tydligt en tid ef- teråt. Andra problem har man löst omedveten om att de fanns. Im- pulsen som gör att vi påbörjar en målning, är det som bär genom alla vindlingar i arbetsprocessen. För att den ska gå fram så tydligt som möjligt får vi inte sky några medel. Om vi behöver går vi till andra konstnärer, oavsett stil och århundrade, och lär oss av hur
Birgit Ståhl Nyberg, Akalla Tunnelbanestation, 1977
Ateljén, Skeppsholmen, augusti 2019
Leif Engström Arbetsdagbok
20 juni – 16 september 2019
Torsdag 20 juni 2019
Jag arbetar med mina målningar under lång tid. Dels eftersom jag gör många detal- jer och målar över ytorna flera gånger, men också för att jag behöver tid för att låta målningen stå - för att komma fram till vissa saker. Därför gillar jag oljemåleriet, det är möjligt att arbeta på det sättet, i flera lager och i många omgångar.
Fredag 21 juni 2019
Börjar på en ny målning, Västra skogen. Det är viktigt att jag börjar arbetet med mål- ningen på ett sätt som känns nytt och lite okänt för mig. Trist att köra i samma hjul- spår, ofta blir det inte så bra heller. Målar himlens färg med airbrush. Det är skönt att bygga upp kompositionen på en bemålad yta, att ha något att ta avstamp från.
Jag gillar att börja målningarna med stora penseldrag. Det gör att jag har livliga ytor att sedan gå på och arbeta med detaljer på. Om jag istället börjar väldigt detal- jerat så kan resultatet kännas lite gnetigt. Jag kombinerar airbrushens atmosfäriska och diffusa linjer med de skarpa linjer jag målat fram med penseln.
När en målning känns någorlunda klar brukar jag ställa undan den och inte titta på den ett tag. Även om jag gjort allt jag tänkt att jag ska göra, så kan jag finna det svårt att tycka om den omedelbart. Det blir lättare att fundera vidare kring den när jag får lite distans till den.
Processbild: Västra skogen
Lördag 22 juni 2019
Arbetar med Blå huset. Funderar på färg till vänster och höger sida om målningen.
Bestämmer mig för orange. Men jag vet ännu inte vilken nyans eller hur jag vill lägga på färgen. Jag känner mig otålig. Samtidigt vill jag göra detta noggrant, göra flera tester för att komma fram till hur jag vill göra det. De olika förslag jag har, eller de komponenter som jag har att spela med är: fluorescerande orange, kadmiumo- range, zinkvitt och krita (i pulverform). Den fluorescerande är för ljus och för stark, det blir oharmoniskt. Funderar ändå på om jag ska ha den fluorescerande färgen under och måla över den med en mer dämpad färg. Provar krita i färgen för att göra den tjockare för att få ytan att bli lite mattare.
Beslutar att först måla en ”ren” orange, sedan ett lager med orange plus lite vitt.
Det blir vackert med det orange mot den gröna och ljusblå i målningen och den lila färgen jag har målat upp på väggen i ateljén. Det kan också funka väl med en annan målning jag håller på med, Orange jacka. Det skapas ett samband där genom färgerna
Processbild: Blå huset
Måndag 24 juni 2019
Har varit i ateljén hela helgen och jobbat. Har fått mycket gjort. Skönt att vara inne i arbetet. Det är en trygghet att bara arbeta på. Jag gör i alla fall någonting, även om jag inte vet vad det ska bli till slut. Alltså hur allt ska hänga ihop när jag ska presentera det.
Tittar på Orange jacka. Jag funderar på vad som fattas i den och vad som ska tas bort.
Jag tror jag vill måla skor på den sittande mannen. Det blir konstigt om han inte har några skor på sig. Det är som att jag nästan medvetet ”gömt” hans skor. Att jag har målat något över skorna, eftersom det är svårt att måla skor.
Tar bort mannen i vitt till vänster. Ger tallarna som avtecknas mot guldhimlen mer detaljer. Marion, en kompis som stått modell, är placerad i målningens mitt och känns klar. Lagom detaljerad. Är osäker på kvinnan i blått. Kanske skulle jag arbeta mer med hennes kläder, få mer skärpa i dem.
Processbild: Orange Jacka
Stillbild ur Twin Peaks, David Lynch, 1990-1991 Karin Mamma Andersson, Ramble On, 2011
Fortsättning, Måndag 24 juni 2019
Tänker på något Karin Mamma Andersson berättade på en föreläsning hon hade på Mejan under mitt först år, 2015. Hon berättade om målningen Ramble On.
Hon hade börjat med fler gestalter på bron men hon målade steg för steg över vissa av dem. På målningen finns tydliga spår av dessa övermålningar. Det behövdes att hon, som hon uttryckte det ”tog död på” vissa av gestalterna för att hon skulle hitta fram till den slutliga bilden.
Tänker på ramarna runt Blå huset. Har gjort ramar på sidorna och vill måla två solar till. Men de över och under är så tunna att jag inte kan bygga ramarna med det virket som finns här på skolan. Funderar på att köpa en bräda med samma djup men med annan bredd så kan jag sätta på lister på den.
Jag planerar att bygga en stor ram, typ 2 x 3 meter och måla en stor gran. Har ett tag tänkt att jag vill göra målningen i landskapsformat, alltså i liggande format.
Kanske behöver inte alla väggar vara målade i samma färg? Kanske jag kan måla rutor av andra färger på väggen. Vita rutor på lila? Det blir plötsligt för många val.
Vad ska det betyda egentligen? Problemet med lila är att det funkar jättebra med vissa målningar men mindre bra med andra. Jag blir lite förvirrad kring hur mål- ningarna ser ut när man ser vissa mot vit bakgrund och vissa mot lila.
Nu kommer jag inte på något mer att skriva.
En iakttagelse: Den ”negativa” formen av solen jag målat på ramarna skapar en väldigt tydlig efterbild, när man tittat på den en stund.
Den orange färgen jag har på ramen till Blå huset liknar den färg man ser när man blundar och tittar mot solen. Det får mig att tänka på något jag läste i en intervju med David Lynch:
Ideas are triggered by any number of things. I’ve gotten a couple ideas from sleeping dreams; I get ideas from daydreaming, […]
The idea for the Red Room came when I was leaning against a warm car at sunset, and the idea for Bob came when I heard some girl say, ‘Don’t lock yourself in Laura’s room’ to Frank Silva. The- re’s a lot of ways ideas come, and I always say they’re a gift. They weren’t there, they weren’t there, they weren’t there, and suddenly they’re there. And I didn’t do anything. I just caught the idea.
Tisdag 25 juni 2019
Till min masterutställning vill jag prova att måla i en annan färgskala: mer rött och orange. Det är färger jag inte arbetat med så mycket tidigare. Jag har tidigare målat mest i färger som återfinns i naturen runt omkring mig. Färgerna röd och orange är ovanliga i den svenska naturen. Förutom hos vissa blommor, fjärilar osv.
Jag har också alltid gillat när målningar känns lugna och harmoniska. Rött och orange är färger jag förknippar med hetta och intensitet.
Det är svårt att förutse hur jag praktiskt ska göra en målning. Jag kan från början ha en tanke på hur jag vill göra, men väl framför duken tänker jag ofta om. Jag inser att målningen behöver målas i flera lager. Försöker tänka i vilken ordning de olika färglagren ska vara. Jag målar tunt med penslar med korta hår. Penslarna är lite stubbiga och det gör att färgen blir ”raspigt” pålagd. Mycket av färgen i det underliggande lagret syns igenom den färg jag lägger på. Det gör det mycket viktigt att välja i vilken ordning jag lägger på färgerna.
Torsdag, 27 juni 2019
Funderar ofta över målningar jag tidigare gjort. Jag kan fastna i tanken: ”Hur ska jag gå till väga för att upprepa den här målningen”. Det är en återvändsgränd. Jag upplever att jag aldrig kan göra samma målning en gång till, men det går att jobba vidare med ett liknande tema. Det behöver finnas någonting nytt att upptäcka i målningen för att det ska kännas meningsfullt för mig.
När jag är ute och reser letar jag alltid efter motiv. Så fort jag blir intresserad av något, fotograferar jag det. Sedan går jag igenom bilderna i datorn, plockar ut olika former och kompositioner jag vill bearbeta och använda som förlagor. Förlagorna förvarar jag i en mapp på min dator, som jag går igenom om jag vill hitta något att arbeta med. Tid och avstånd för fotografiets tillkomst är, eller blir viktigt. Det gör att jag kan få distans till bildidéerna. Saker som från början kändes intressant kan jag efter ett tag ha tappat intresset för. Vissa bilder är fortfarande intressanta. Ofta kan jag göra skisser som jag inte vet om jag gillar eller inte. Genom att lägga undan dem några dagar så kan jag se dem i ett nytt ljus och bedöma om de är värda att arbeta vidare med.
Boken Seriemagi av Gunnar Krantz har varit en väldigt viktig bok för mig. Tänker ofta på det partiet i boken där Krantz skriver om hur han ser på idéer. Han skriver inte ned sina idéer direkt, utan låter sig glömma dem för att sedan se om de kommer tillbaka. Kommer de tillbaka flera gånger skriver han ner dem. Det undermedvetna
Processbild: Blå huset (detalj)
Processbild: Västra Skogen
Fredag 28 juni 2019 Arbetar med Västra skogen.
Målar trädens skuggor. I de närmast i bildrummet lägger jag på färgen tunnare och ljusare. Då kan jag lägga mörkare färger ovanpå och spara ut de ljusa ytorna så det blir detaljer i skuggan; grenar, rötter, stenar osv. Det blir ett visst utryck att spara ut former och på så sätt använda sig av de negativa formerna. I skuggorna längre bort kan man inte urskilja detaljer så därför målar jag dem i en mer distinkt färg.
Blandar lite vitt i den blå-grå färgen för att den ska täcka bättre. Får se hur det blir när jag lägger in den röda ”ljus”-färgen (ytorna där det inte är skugga).
Går över till att arbeta på en annan målning, jag kallar den Balkonger. Målar himlen gul. Den ska inte vara gul i slutändan men det känns bra att ha det som en grund.
Tror att himlen snarare blir en ganska ljus gråblå men att det gula kommer att lysa igenom på något sätt. Tycker om att tänka att himlen kan vara gul, fast under ytan.
Ytor kan skifta i en mängd olika färger, ögat ger bara en tolkning vars riktighet vi svårligen kan verifiera. Kommer att tänka på något Birgit Ståhl Nyberg skrev (Det nya modet, Birgit Ståhl-Nyberg, s. 172):
En målare berättade för mig att han såg någonting rött en gång, jag tror att det var ett par fötter, som gav honom impulsen till en målning. Han arbetade hårt med att få fram dessa fötter med den ovanliga rödheten, prövade med olika färgklanger mot det röda, men ingenting stämde. Det han sett kom inte fram på duken. Han hade en övertygelse under hela arbetet, att fötterna skulle vara röda. Till slut var han tvungen att ändra även den färgen, och då var den bild han försökt formulera plötsligt där.
Arbetar med Orange jacka. Gestalten i blå kläder ska jag ta bort. Vill också göra landskapet mer vitt och beige, Tror det de olika formerna smälter ihop bättre och känns mer naturliga- som att de står i en skogsdunge. Funderar mycket på vad bild- en handlar om: På vad betraktare kommer tänka och hur de kommer tolka bilden.
Jag tänker extra mycket på det eftersom det är människor i bilden. Det får mig att börja fundera på gestalternas relation med varandra och förhållandet de har till mig. Vilka är det på bilden helt enkelt. Det är svårigheten med att måla människor.
Speciellt när jag inte själv vet vad jag tänker att de olika gestalterna representerar.
Arbetar med Blå huset. Målar ljusare fläckar på filten med de blå huset. Tror och hoppas att det kommer lösa problemet med att filten känns lite stum. Studerade filtar när jag cyklade hem för nån dag sedan (här på Skeppsholmen är det många som sitter på filtar i gräset). Det blir faktiskt mycket ljusare där solen skiner än jag tänkt mig. Tror att jag har en bra grund för de skuggade delarna av filten. Det som behövs är mer ljus.
Lördag 29 juni 2019
Vill göra bruna ramar till mina målningar. Tror det kan knyta ihop utställningen på ett spännande sätt. Även om målningarna är i olika storlekar och med olika motiv så gör ramarna att bilderna har en gemensam referens. De förhåller sig alla till den färg ramen har. Ramen gör även att fokuset skärps på målningens yta då kanternas på målningen döljs.
Hade Jesper och hans kompis Olivia på besök i ateljén, vi drack lite öl och pratade.
Olivia tittade i mina hyllor där jag förvarar material och verktyg. Hon stannade upp framför mina burkar med glitterpulver och frågade mig vad jag hade dem till.
Jag har använt glitter i en del tidigare målningar, men genom att hon ställde frågan fick jag en ny idé. Jag kom på att jag vill fästa glittret i limmet jag använder när jag grunderar mina dukar. Så det blir en del av bakgrunden av målningen. Glittret är spännande att kombinera med färg, det är en intressant materialitet och det är ett annat sätt att arbeta med ljus. Jag använder ofta glittret som ett sätt att skildra nå- got som skiner av ljus - glittrande småsten i puts på en fasad eller ljuset i en molnig himmel. Jag vill helst använda glittret ganska subtilt. Det är lätt att överanvända det tänker jag, eftersom det har en så stark effekt.
Jag har en idé om ett skogsmotiv (jag har arbetsnamnet Tät skog), där ljuset faller in genom små håligheter. Jag vill behålla vissa punkter i grenverket omålade, så ljuset kommer in igenom den tjocka väggen av träd. I dessa ljusa områden i målningen vill jag ha glitter. Men hur ska jag applicera glittret? Jag vill inte ha hela målningen knottrig av glitter, utan att det enbart ligger på vissa ställen där det kommer vara ljusa ytor i slutändan. Kan jag på något sätt lägga på det mer lokalt? Det är svårt att förutse vart de ljusa punkterna i målningen kommer vara. De kommer synas i ett begränsat område. Kanske kan jag börja med att teckna upp bildens komposition och sedan lägga på glitter där det ska vara, på ett ungefär?
Jag har experimenterat med att färga in hela duken, i en slags batik-effekt. Första gången satte jag upp en ogrunderad bomullsduk på väggen i ateljén, fast på ett sätt så att det fanns luft mellan väggen och tyget. På det sättet kunde färgen flyta runt obehindrad. En annan gång så byggde jag en kraftig träram som jag spände upp duken på. På det sättet kunde jag jobba med duken i horisontellt läge, utan att du- ken stötte emot golvet. Jag hällde då ut vatten med en hink på tyget för att få det blött. Därefter målade jag med akrylfärg, vått i vått. Detta för att färgen ska sprida sig i mjuka diffusa former. På vissa ställen tränger inte färgen igenom helt och det uppstår olika effekter i mötet mellan duken och färgen. Jag tycker väldigt mycket
Bild från ateljén, Skeppsholmen, mars 2018
Processbild: Trappan
Söndag 30 juni 2019
Byggnadsställningar har jag spanat in ett tag. Jag lägger ofta märke till dem när jag är ute och promenerar eller cyklar. Tänker att det kanske betyder att jag ska göra något med dem. Men är inte helt övertygad. De pockar på min uppmärksamhet.
Kanske behöver jag bara hitta precis rätt sammanhang.
Måndag 1 juli 2019
Har målat hela dagen. Är trött på det jag gjort. Jag vet att jag borde gått hem för länge sen. Ofta har jag svårt att lämna ateljén. Jag kan stå och vela i dörröppningen en bra stund och titta på vad jag gjort.
Som jag nämnt tidigare så tycker jag det kan vara bra att ställa undan målningar för att på så sätt komma fram till vad jag ska göra med dem. Ibland är det dock tvärtom; något kan hända genom att dröja kvar vid målningen och ha den häng- ande i ateljén. Plötsligt kan jag få syn på något i bilden och få en idé om vad jag ska göra. Så var det med Trappan . Den har jag haft framme i flera veckor utan att måla på den. Nu ska jag testa och måla om ett område mellan de mindre vertikala stolparna: Göra det området gulare, mer ”ren” träfärg. Inte så mycket vitt i färgen, för att urskilja det området tydligare mot de vertikala formerna.
Tisdag 2 juli 2019
Idag går det går dåligt att måla.
Jag fastnar i att följa förlagan–fotografiet och det blir tråkigt måleri. Jag behöver hitta ett sätt att frigöra mig från min referensbild.
Torsdag 4 juli 2019
Fick ett tips av en kollega, Evelina. Vi jobbar tillsammans på Liljevalchs och hon är ibland och jobbar på konsthallens arkiv. Där hade hon stött på dokumentationen av KG Nilssons utställning på Liljevalchs, från 1999. På den utställningen var alla salar målade i olika färger.
Sal 12 Utopi, på bilden anas Sal 2 Ocean Sal 5 Konkret II, på bilden anas Sal 6 Konkret I
Söndag 7 juli 2019
Igår kväll ritade jag upp en ruta på väggen i min ateljé, för att jag ska få en känsla av hur stor jag ska göra min nästa målning. Tror den ska vara lite större, men med samma proportioner.
Är inne på att måla väggarna på Galleri Mejan i en färg i en ljusare nyans av lila.
Tittade på väggfärgerna på utställningen Att hopfoga den sönderfallande världen på Sörmlands museum (2019). Den är fin, men jag tänker mig en nyans närmare vitt, lite grå- lila.
Måndag 8 juli 2019
Har kommit på ett sätt att gå vidare med idén till målningen Tät skog. Tänker mig att jag ska spara en ”ram” av duk runt hela målningen genom att maskera med tejp ca 3-5 cm från ytterkanten. Kanske med silvertejp så det blir starkt och inte blöder från kanten.
Thomas Elovsson berättade på en föreläsning för några år sedan, om ett knep han använt för att få till helt knivskarpa kanter i en målning. För att undvika att färg blöder in under tejpen så börjar man med att måla över tejpen med den färg under- laget redan har. Då syns det inte att det blöder in och det skapas en hinna av färg mellan underlaget och tejpen. Så nästa lager kan inte blöda igenom och kanterna blir skarpa.
Tisdag 9 juli 2019
Kikar på byggnadsställningar, har fortfarande inte hittat något sätt att använda mig av dem i en målning.
Foto: Valdemar Asp, Sörmlands Museum
Fredag 2 augusti 2019
Har inte orkat skriva på denna arbetsdagbok på ett tag. Har kommit igång och må- lat igen. Just nu arbetar jag hemma hos mina föräldrar i Värmland. Har sågat till ett flertal mindre masonitbitar. Har grunderat dem med vit linoljefärg, en variant som oftast används till väggar. Efter en och en halv veckas torktid är de torra nog att måla på. Det är väldigt roligt att arbeta i litet format och på vad jag skulle kalla ett anspråkslöst material. Masonitens baksida har en yta som är skön att måla på.
Det liknar grängen på en duk. Genom att måla i litet format kan jag få ur mig idéer snabbare. Tycker även om det motstånd masoniten ger.
Funderar just nu på hur jag ska montera målningarna på masonit. Kan man limma upp dem på en träram? Vill inte göra om hängningen jag använde när jag målade på MDF. Då brukade jag sätta en skruv under och över målningen, för att fästa den på väggen. Efter ett tag grävde sig den nedre skruven in i skivan och lämnade ett fult märke.
Lördag 3 augusti 2019
Har nyligen upptäckt konstnären Lois Dodd. Dodd känner jag starkt släktskap med, speciellt hennes fönstermålningar. Hon har framförallt använt sig av de platser hon bor och har bott på som källa för sina målningar. Det finns en spänning i hennes målningar mellan figuration och abstraktion som intresserar mig mycket.
Såhär säger hon i en intervju med tidningen Lunch Ticket:
Ron Burch (RB): There is a lot of “framing” in your work: win- dows, tunnels, mirrors, even some of your hanging laundry pain- tings have that feel as we see in “Rainy Window NYC,” “Frosted Window,” “Pink Towel + Chicken House, June,” and the won- derful “Apple Tree through Barn Window, September.” What is it about this that appeals to you? What is it about closing off the frame or depicting frames within frames that appeals to you?
Lois Dodd (LD) : I think it’s flatness. I think the one thing I got from the abstract painters was the idea of “flat.” I don’t want to create a huge depth. I like the idea that what I see there is flat.
Close. Close space. Not distant space. Like the Delaware Water Gap because there are two overlapping mountains right in your face. And looking out the window is always good because there is always something right there that seems to be stuck to the window.
That’s the kind of thing I look for in nature. I don’t go to a mounta- intop and look at a wonderful view. That does not appeal to me at all. I have to go someplace where it is overlapping and in my face, goes from top to bottom, and remains close and flat. I think I got that from the abstract painters. Everything had to be right on the surface. If you think of the abstract expressionists of the ’50s and
’60s, it was all flat. You can’t go into it and disappear miles away.
RB: It’s interesting to apply that to a landscape where there is depth.
LD: Yes, you pick and choose.
Lois Dodd, Pink Towel + Chicken House, June , 2015
Kan känna igen mig i det Lois Dodd säger i intervjun. När jag målar tänker jag mycket på de målade ytornas karaktär. Jag uppskattar hur ytorna är i träsnitt av Utagawa Hiroshige eller i målningar av Paul Gauguin. De arbetar båda med ytor som ligger nära bildytan. Det är intressant med spelet som kan uppstå mellan djup- verkan och platthet. Jag är intresserad av vad som sker inom de olika former som bygger upp bilden. Likt Dodd arbetar jag sällan med väldigt djupa bildrum, utan föredrar att placera objekten i bildrummet ganska nära betraktaren. Jag tycker om den dekorativa aspekten av målandet. Att fylla duken och komponera de olika ele- menten i bilden tillsammans på ett tilltalande sätt. Jag arbetar ju dock ofta med ett slags centralperspektiv och jag tycker om den ordning som det ger bilden. En slags förutsägbarhet, ett system. De illusioner av djup som jag skapar i mina målningar bryter jag dock ofta av av någon slags struktur – ett galler, växtlighet eller med ra- mar runt målningen– som en påminnelse till betraktaren om målningens platthet.
Lördag, 10 augusti 2019
Ett radioprogram som betytt mycket för mig är en radiodokumentär om Gerhard Nordström. Jag minns när jag hörde det första gången. Jag hade precis varit i Göte- borg; för en intervju på Valand. Mindre än en timme efter att intervjun var avslu- tad fick jag ett mail om att jag var kallad på intervju på Mejan. Dagen efter satt jag på tåget mot Stockholm och funderade på vad jag skulle säga under den intervjun.
Min mamma hade tipsat mig om radioprogrammet med Gerhard Nordström. Det var betryggande att höra en erfaren konstnär prata så passionerat och enkelt om sitt måleri och det gjorde mig mindre nervös.
Några år senare skulle jag lyssna igen men då var programmet borttaget från SRs-hemsida. Jag mailade Tor Billgren, som har gjort programmet och fick till slut det skickat till mig som en MP3–fil. Den filen hade jag sparat på min gamla dator, som tyvärr blev stulen sommaren 2018. Förargligt nog hade jag inte sparat den någon annanstans. Jag blev därför väldigt glad när jag en kväll för inte så länge sen satte på radion och hörde just detta program återsändas! Såg senare att Gerhard Nordström gick bort i mars 2019, det var anledningen till att programmet återsän- des.
(…) Och så sa jag precis som det var: att jamen klockan är väl inte så mycket? Jo det är fyra timmar sen du försvann sa han. Jaha, jaha sa jag det var ju fantastiskt. Min son sa han, det är inte så att man förlorar tiden ur sikte, det är självförglömmelse. Han la väldig vikt vid detta. Att detta när vi förlorar tiden ur sikte så glömmer vi oss själva och vi uppgår i det vi gör. Och då märker jag fortfarande, jag blir förbluffad över jag har kunnat stå två timmar och hålla på med mitt måleri. Denna självförglömmelse är en av de stora till- gångarna faktiskt, i detta att man, man går upp i det man gör helt enkelt. Herregud är klockan redan så mycket! Och plötsligt är det mörkt i ateljén alltså.
(…) Mor och jag vi gick. Hon tog med mig på promenaderna. Fle- ra gånger i veckan så gick hon kilometerlånga promenader ut på Vånga-vägarna runt om på den skånska slätten. Det var plöjd jord och man hade harvat och det var nysådd och höstsådd och man blev undervisad om alltihopa. Men framförallt var det höstplöj- ningen som var fantastisk. De stora, stora jordkokorna som hade vänts upp och ner. Och eftersom jorden var så rik på och sådär lerig så blev det nästan... om det var en klar vacker dag så blev det som speglar som glittrade. Det var helt otroligt. Mor och jag kall- ade det för jordhavet.”…”Och (så) målade jag med mina vaxkritor när jag kom hem. Och då hade jag svart och brunt och såna här färger men mor var intresserad av det jag gjorde så hon sa: ”Ja men titta, ser du inte att där är violett, såg du inte att det var violett i jorden? ” Nej det hade jag inte tänkt på. Jag var liksom naglad vid föreställningen om att jord är brunt och svart. Men hon sa att det finns blåa, violetta. Hon talade om skiftningarna, himlen speglade sig i de här och hon öppnade ögonen för mig.
Måndag 12 augusti 2019
Har målat några timmar på eftermiddagen och förundras över det lugn det skänker.
Att få försjunka i måleriet en stund gör att jag känner mig gladare och mer tillfreds.
Vad beror det på? Jag får gå in i något och glömma bort andra tankar som annars upptar min hjärna. Den där självförglömmelsen Gerhard Nordström talar om. Det är också tillfredsställande att känna att jag skapar något, att jag ser fysiskt resultat.
Speciellt skönt kan det vara att avsluta en målning och känna ”Nu har jag passerat detta, nu har jag uppnått det jag ville”. Även om det inte är så att något blir klart så har jag kommit en bit på vägen. Tänker mycket på måleri och hur det kan vara frustrerande att inte vara i praktiken. Men också det motsatta; när jag målat länge får jag behov av att låta hjärnan ta in annan information eller bara slappna av.
Vill prova att göra en tidigare målning i större format. Det finns detaljer jag vill prova att måla större för att se vilken effekt det blir. Det är ett avbildat fönster och illusionen av ett verkligt fönster skulle bli mer påtaglig om formatet var något större.
Men det behöver inte vara 1:1.
Tisdag 13 augusti 2019
Ligger vaken och kan inte somna. Hjärnan går på högvarv. Fick dock en idé hur jag kan bygga på Orange Jacka. Tänker att jag ska ha fyra andra målningar runt den, som en slags påbyggnad och ram.
Det är ju kul att testa grejer men jag vet inte om jag vill visa det på en utställning.
Vissa saker känns för sökande och oklart. Saker jag inte vet om jag kan stå för. Skis- sade lite också, tecknade i ett block och redigerade en bild i mobilen. Vill fortsätta göra mindre målningar. De går fortare att göra och känns inte lika anspråksfulla, vilket gör att jag kan göra dem med en större lätthet, vilket kan vara till målningens fördel.
Tänker på målningen Tät Skog. Jag tänker å ena sidan att det är för tidskrävande, fysiskt ansträngande och tar tid från andra projekt. Å andra sidan tänker jag att jag är sugen på att göra den och testa hur det skulle kunna bli. Jag kan i alla fall börja arbeta långsamt med den.
Onsdag 14 augusti 2019
Kan inte somna nu heller. Skissar istället på en ofärdig målning. Tror jag hittat nå- got. Tycker det är väldigt bra att skissa i telefonen, i det medföljande ritprogrammet.
Processbild: bildredigeringsprogram i min Samsung-telefon
Måndag 16 september 2019
Trodde jag hade avslutat dagboken men så kom jag på en sak som jag vill ska vara med. 2016 flyttade jag till en studentlägenhet i Västra skogen, i Solna. På min cykel- tur till skolan passerade jag Pampas marina och området under Essingeleden. Jag kommer ihåg att Peter Dahl skriver om en dansbanans som låg där, på Talludden.
Han skriver också om Ingentingskogen, där han brukade promenera på 1950-talet.
Detta var innan området började bebyggas storskaligt.
Såhär skriver Peter Dahl (Kanske konstnär: memoarer, Peter Dahl, s. 185):
Berit och jag träffades inte varje dag eftersom hon både arbetade och studerade. Jag målade och försökte hålla bestämda arbetstider för att visa att måleri var lika viktigt som vilka som helst andra arbeten eller studier.
När vi sågs gick vi ofta förbi Talludden vid Karlbergsbron för att valla familjen Strömbergs hund på Pampas, i Koa eller i Ingentingskogen. Schäfern Laddie hade dött, nu hette hunden Trollet. Med den lilla valpen hade säljaren bifogat ett intyg om att det var en äkta cockelspanier, vilket det också var ty det var inte en cockerspaniel utan en svart lurvig sak som var klok som en pudel och klättrade i träd.
Om kvällarna var Talluddens paviljong upplyst av kulör- ta lyktor och från en estrad ljöd ofta dragspelsmusik. Under våra kvällspromenader hände det att vi drack en kopp kaffe där. Bred- vid låg en minigolfbana där vi ibland tog några fridfulla spelom- gångar.
Men plötsligt kunde luften skäras sönder av braket som från ett bombanfall. Skinnknuttegängen tycktes också trivas på Talludden. Jag betraktade dessa fridstörare som ett slags neona- zister, brutala, okänsliga och uniformerade i läder med fascistoida svarta mössor med blanka skärmar. Ibland blev deras ljudterror så plågsam att jag var beredd att offra livet för att slå ihjäl några av dem, men Berit var klokare och fick mig att hålla mig någorlunda tyst och snällt låta bli att kasta sten på dem.
Området var en typisk förstadsskog med utsikt över stan.
Det var en fristad för fula gubbar och nerslitet av många fötter och hjul och man fick se upp för hundlort. Men det var ändå en så stor skog att man kunde njuta av att promenera i den. Man kunde ligga
Jag har många gånger tänkt på hur han beskriver skogen, likt en skog stor nog för att man ska kunna ligga på rygg och tänka på en kinesisk dikt. Det är något i det där jag försöker fånga i mina målningar. Samhällets utveckling och stämningarna på de platser utvecklingen förändrat. Det är vackert hur han hittar poesi även i en miljö som är kringskuren och ibland torftig. Att det under ytan av den vardag vi alla rör oss i finns andra lager av upplevelser, om man tittar noga och är närvaran- de. Jag tänker att mina målningar ofta handlar om att skildra vardagliga miljöer och lyfta fram dem genom att tolka dem i bild. Texten får mig också att tänka på platsers föränderlighet. Vad hände här förr i tiden och vad kommer äga rum på denna plats i framtiden? I målningarna försöker jag skapa ett rum för dessa skilda tidsspann, att komma ihop i ett nu.
Källhänvisning:
Billgren, Tor. ”Det är livet självt”, ett program om konstnären Gerhard Nordström.
Kulturreportaget i P1, 2015-08-06
https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/586548?programid=767 (2019-10-25).
Burch, Ron. ”Lois Dodd, Painter”, Lunch ticket, Issue 9: Summer/Fall 2016.
https://lunchticket.org/issue-archive/summerfall-2016/ (2019-10-25) Dahl, Peter, Kanske konstnär: memoarer, Norstedt, Stockholm, 1990
Krantz, Gunnar, Seriemagi: en handledning, 1. uppl., Optimal Press, Göteborg, 2005 Stearn, Marlow. ”Inside the Surreal Mind of ‘Twin Peaks’ Creator David Lynch.”, The Daily Beast, 2017-05-22
https://www.thedailybeast.com/inside-the-surreal-mind-of-twin-peaks-creator-da- vid-lynch?ref=scroll (2019-10-25)
Ståhl-Nyberg, Birgit, Nyberg, Mikael & Lidman, Sara, Det nya modet, Bokförlaget Arena, Malmö, 2018
