JAG ÅKTE TILL NORGE FÖR ATT DÖ

JAG ÅKTE TILL NORGE FÖR ATT DÖ

En pilgrims resa mot frälsning med En Kurs i Mirakler

Per Berglund

Tanken att den här världen är en dröm är skräckinjagande för många.

Jag tycker att det vore mer skräckinjagande om den inte var det.

Förord

Detta är en väldigt enkel historia. Jag frestas att säga att den är allmän, men det är den inte. Få gör som jag gjorde. Men det jag gjorde kommer att bli vanligare i framtiden, har jag hört. Men det spelar mig mindre roll, för då kommer jag att vara borta sedan länge. Men historien är min, och den är enkel. Men inte lätt. Och den är allmängiltig, för den berör alla. För alla, utan undantag, måste göra den resa jag gjorde. Förr eller senare. Den kommer förmodligen att se annorlunda ut för dig, fast in- nehållet är detsamma. För innehållet är evigt och har aldrig ändrats.

Min historia kan sammanfattas såhär:

”En människa förlorar allt och tappar lusten att leva. Men hennes känsla av ödesbestämmelse och hennes instinktiva rädsla för döden, får henne att hitta på ännu en väg ut. En sista väg, som hon desperat hoppas ska lyckas, där alla andra har misslyckats. Hon har slut på övertygelser om något bättre, men trotsar undergångstankarna och sätter allt på ett kort.

Hon säger upp alla relationer och lämnar ifrån sig alla ägodelar och ger sig av som en pilgrim för att finna livet eller döden. Ska hon klara det?

Ingen vet utom Gud.”

Jag reste till Norge för att leva, för jag inbillade mig i min vansinniga fantasi att något skulle hända som fick mig att uppfinna mig själv igen.

Men istället togs det lilla jag hade kvar bort. Hoppet, det allra sista som man säger ska överge människan, försvann. Och Norge hade plötsligt inget med saken att göra alls.

Förmågan att uthärda smärta kan vara stor, men den är inte utan gräns. Så småningom börjar alla inse, om än vagt, att det måste finnas ett bättre sätt.¹

1 T-2.III.3:5. Min historia kommer att innehålla en hel del citat ur en bok som räddade mitt liv. Citaten som försöker lägga i dagen ett högst anmärkningsvärt tankesystem

Inledning [Din själ är fri]

Bara de unga har råd att lida.

Det är kanske därför jag hållit mig ung så länge.

Jag har lidit i hela mitt liv.

När jag står i nattens mörker på balkongen som vetter ut mot den spe- gelblanka havsviken med sina klippor och skär, sina båtar, bryggor och fiskestugor, och ser hur utomhusbelysningarna drar sina reflexioners vita fingrar i det svarta kalla vattnet, tänker jag på en passage i en bok jag älskar. På ett ställe pratar den om ”Himlens lampor.”² Och jag tittar på den klara stjärnhimlen, och den skrämmer mig inte längre. Jag är ensam och alla i byn sover. Klockan är tre på natten i en sommarljum- men september. Och jag är inte rädd längre.

Igår natt hade jag en kort ilning av fruktan när jag tittade på Orion som reste sig mäktig i öster. Då fick jag en rad ur en svensk julsång i tankarna,

“Natt över Judaland, natt över Sion.

Borta vid västerrand slocknar Orion”, ³

och jag rös. Jag har alltid tyckt att det låter så illavarslande. Så olycks- bådande. Som ett förebud om undergång och död.

Men idag rörde sig ingenting i mitt inre. Bara en tyst undran om skräcken fortfarande fanns kvar. Som ett svart rovdjur iakttog den mig

skrivs i fet stil och vidhäftas med märkliga koder. Hur dessa koder ska tolkas förklaras på s.494.

2T-25.III.5:5.

3 Alice Tegner: Betlehems stjärna

från skuggorna i fjärran, men mitt inre lugn bara betraktade natthimlen utan att skaka.

Jag kunde till och med titta på den starka rödlysande stjärnan Betel- geuse, i Oriontimglasets övre vänstra hörn; en röd jättestjärna som skulle svälja allting ut till Jupiter om den placerades där vår sol ligger.

Den är äldre än solen och har enligt beräkningarna inte mycket kvar av sitt liv innan den ska explodera i en supernova. Naturligtvis kommer in- te jag att finnas kvar på jorden när detta sker, och ingen av de som lever här nu heller. Frågan är om ens människan finns kvar då, för Betelgeuse antas leva en miljon år till. Vid en explosion kommer den att lysa star- kare än månen.

Jag tog ett bloss på cigaretten och betraktade stjärnan lugnt. Sedan lät jag blicken svepa uppåt och såg Plejaderna – sjustjärnorna – och tänkte på att vissa prärieindianstammar brukade peka på denna stjärn- hop och säga att de kom därifrån. Vad indianerna sa idag visste jag inte.

Men jag visste var jag kom ifrån, även om denna insikt hade låtit vänta på sig i miljontals år.

Varför?

För att jag aldrig hade vågat blicka in i mig själv, och ställa de rätta frågorna. Men idag fruktade jag inget längre. Jag var också något stort och magnifikt. Denna vetskap var starkare än klipporna som omgav mig, och äldre än natthimlen. Skillnaden mellan mig och stjärnorna var bara att jag lyste starkare och klarare än alla stjärnor på himlen till- sammans, och att jag skulle finnas kvar efter det att den sista hade slocknat.

För att jag var kärleken.

Jag var Guds Son.

När jag var liten brukade jag titta på stjärnorna i djupaste förundran.

Sedan dess har känslan av skräckblandad fascination aldrig övergett mig. Men vördnad har jag aldrig känt. Under livets gång, och alla de djupa besvikelser jag kom att skörda, har obehaget vuxit sig allt stark- are, tills jag knappt har kunnat titta på universum utan att må illa. Stor-

leken har skrämt mig, liksom de enorma och obegripliga avstånden. Jag har aldrig förstått hur man har kunnat se någon skönhet i ”det stora mysteriet”. Och astronomer, som i vördnad har talat sig varma om det, har för mig alltid tett sig helt obegripliga; ja, fullkomligt vilseledda och förda bakom ljuset. Ordet universum har för mig likställts med terror och fasa. Inget gott kunde komma ur det. Bara jämmer och elände.

Mina gamla gnostiska tankegångar hade de senaste åren blivit allt mörkare, och jag såg Gud som den enda vägen ut ur en hopplös situa- tion. För mig var allt kött en förbannelse. Bara döden såg jag som en befriare. Enda problemet var att Gud, enligt den gamla kristna tradi- tionen, såg självmord som en synd.

Nu var jag ju dock inte katolik, utan protestant, och dödssynder var hursomhelst inget jag trodde på. I alla fall inte medvetet. Men jag hade ända sedan början av 90-talet studerat österländska religioner och var väl förtrogen med karmabegreppet. Och jag trodde på återfödelse. En- ligt denna tro skulle varje liv innebära en livsläxa, och livsläxans roll var att utnyttjas maximalt, så att själen med dess hjälp kunde svinga sig över materien och på så sätt bryta återfödelsernas kretslopp. Och jag ville inte missa den chansen för allt i världen. Jag ville definitivt inte återfödas. Och enligt lagen om orsak och verkan, vilket är den lag som driver återfödelsernas hjul, så skulle de läxor man inte lärde sig orsaka vidare återfödelse, tills man hade lärt sig dem. Och jag misstänkte att självmord skulle tvinga en tillbaka, för att möta samma hopplösa situa- tion igen – en exakt likadan situation, med lika hemska känslor av meningslöshet – tills man valde att trots detta leva vidare. Och så ville jag inte ha det. Ändå var jag led till förbannelse på livet. För mig hade det gärna fått sluta närsomhelst. Ju tidigare desto bättre.

”Med glädje ska jag skynda att möta döden.” ⁴

4Ludwig van Beethoven, ur Heiligenstadt-testamentet, 1802.

Den romantiska evighetslängtan, som under mitt konstnärsskaps för- virrade demoni hade fått sitt utlopp i de mest hjärtskärande dikter och sånger, hade helt tappat sin glans och lyster: konstens juveler betydde allt mindre för mig, och jag visste inte hur jag skulle klara mig utan dem.

Hela mitt liv hade byggts på konst. Jag började teckna frenetiskt som tvååring, sedan, när jag var elva började jag skriva böcker, och i tonåren fastnade jag för dikter, för att slutligen bli musiker, sångare och låt- skrivare. Men nu började intresset helt avta. Jag såg faktiskt ingen me- ning med någonting längre. Inget av det jag någonsin hade gjort hade fört mig någon annanstans än tillbaka till detta vidriga ställe. Tillbaka till ruta ett. Och jag var inte intresserad av en enda bit av det. Jag hade fått nog.

Det var då jag bestämde mig för att åka till Norge och dö.

Malmö, Sverige, den 27 augusti 2014 – Avsked

Jag hade knappt sovit något. Faktum var att jag inte hade sovit något alls. Jag försökte ta mig en tupplur under de femtio minuter som åter- stod innan jag var tvungen att stiga upp, men det hade varit helt lönlöst, även om jag var dödstrött. Resfebern höll mig vaken och jag tänkte på alla detaljer som var tvungna att tänkas på en sista gång. Jag låg på sof- fan i vardagsrummet, för i sovrummet sov min äldsta dotter Johanna, tillsammans med sin pojkvän Liam. I min gamla säng.⁵

Kvällen innan hade vi monterat ihop sängstommen som vi hämtat ner från vinden: en dubbelsäng som var en rest från mitt kraschade äktenskap. Jag hade i ett och ett halvt år bara haft resårmadrassen di- rekt på golvet, och inte brytt mig ett dugg om denna bristande estetik.

Motståndet mot mina associationer till det som hade varit men gått ohjälpligt förlorat, liksom den sorg jag gått igenom vid förlusten, hade faktiskt inte bara hindrat mig från att ordna mina sängförhållanden, utan också satt hela min inflyttning i ett tillstånd av status quo⁶– de sista flyttkartongerna, cirka tjugo stycken, stod fortfarande uppstaplade lite varstans i lägenheten.

Det var inte bara smärtan efter skilsmässan som orsakade denna handlingsförlamning, det var en rent existentiell motvilja mot att bli hel igen. Det som det var tänkt att jag skulle bli hel till, hade försvunnit, och jag var inte särdeles intresserad av att åter forma en normalneurotisk personlighet. Faktum var att jag inte var intresserad av existens över- huvudtaget. Hade jag levt i den bästa av världar hade jag upphört med sådana överdrifter med en gång.

5”Min och min.” Trams! Den betydde lika mycket för mig som ett par bortglömda san- daler vid en brunn. Bara illusioner alltihop. Knappast värt att dö för.

6Snarare ”på västfronten intet nytt”.

I will not solidify,⁷ sjöng Sheryl Crow i en sång en gång, och jag hade gjort hennes fras till ett aktivt val under tre års tid. Jag vägrade bli solid igen. När jag var hemlös hade jag i tankarna sett en ytterdörr med mitt namn på: P.E.R. B.E.R.G.L.U.N.D. Bilden var djupt oroande. Jag visste inte vem Per Berglund var längre. Varför skulle han ha ett hem? Nej, det kunde inte finnas ett hem för mig. Inte i detta universum i alla fall. Men nu skulle allt äntligen ta slut. Och tacka gudarna för det.

Men det kunde jag ju inte säga till min dotter. Mina djupa existensi- ella tvivel och min oerhörda dödslängtan skulle krossa hennes hjärta.

Jag visste inte riktigt hur jag skulle lösa mitt predikament, egentligen, för jag ville ju inte krossa hennes hjärta senare heller, när telefonsam- talet från Norge kom, i vilket de berättade att hennes pappa hade dra- gits död upp ur fjorden. Så just nu spelade jag en charad för mig själv, för att skjuta upp det oundvikliga: jag låtsades att jag dök huvudstupa in i ett äventyr för att skaffa mig en framtid. En ny sådan. Men jag förstod inte vem jag försökte övertyga. Framtiden var slut, eftersom det för- flutna var det. Det fanns egentligen ingen lösning på någonting, efter- som ingenting fanns på riktigt. Allt var ändå bara en illusion. Det var så jag såg det. Så jag fortsatte med min charad. Och just nu låg alltså denna illusoriska kropp (som trots allt hade fått sig den där lägenheten med P.E.R. B.E.R.G.L.U.N.D. på dörren) i soffan och försökte somna till våg- skvalpet i hörlurarna. Vitt brus tyckte just den här kroppen var ett bättre sömnpiller än alla andra sömnpiller tillsammans. Jag kan inte somna!⁸ Och jag började fundera på, eller rättare sagt oroa mig för, hur Johanna skulle klara av situationen utan mig; hur hon skulle trivas i min lägenhet bland mina möbler och prylar; och hur jag skulle kunna leva en enda dag utan henne. Att jag ämnade ”flytta till Norge”,⁹ som den

7”Jag vill inte stelna.” eller ”Jag vill inte övergå i fast form”

8Jag HATAR att konstatera detta! Det känns alltid så desperat. (För protokollet ska nämnas att jag hade en vän som faktiskt tog sitt liv för att han inte kunde somna. Han hade fått en reaktiv psykos efter två månaders brist på sömn. Och när sömnprob- lemen återkom, ett år senare, fruktade han psykosen så mycket att han hellre skar upp sina handleder och förblödde i badkaret. Så sömnproblem ska man ta på allvar.)

9Läs: ”dö i främmande land”.

officiella versionen löd, fick mig att känna djupa skuldkänslor för att jag övergav henne. Om man lämnar sitt fädernesland och emigrerar och inte tar sina barn med sig, så nog fan ska man känna skuld. Ändå var ju Johanna vuxen – 25 år, minsann – så hon skulle nog klara det. Men att hon var vuxen gjorde ju inte min skuld mindre. Detta hade jag också uttryckt, men hon hade försäkrat mig om, att även om hon också skulle sakna mig enormt, så skulle jag ta hennes välsignelse till hjärtat: hon var ju själv på väg ut i ett liv bortom Malmö, och kanske även Sverige, det visste vi ju båda, och att jag nu flyttade och tog steget före henne kändes bara som en inspiration och naturnödvändighet – en sorts successionsordning kan man säga. Dottern ärver titeln efter pappan:

Globetrotter skall du vara! I Guds namn. Amen.

Mina drömmar hade alltid varit att bli en vandrare, men jag måste erkänna att mina talanger som detta var bristande. Jag var egentligen inte alls intresserad av att vandra. Jag var en riktig tråkmåns. Jag tyckte om att bara sitta på en och samma plats och vara ifred. Just det här med att få vara ifred var något centralt i mitt liv. Så blir det om man tycker illa om världen.

Det finns ingen värld!¹⁰

Illusionen av att jag var en vandrare hade jag haft obegripligt länge, med tanke på hur lite jag tyckte om förändring. Detta berodde på att jag tidigt inympades med föreställningen att livet handlade om att man skulle flänga runt överallt. Vid tretton års ålder hade jag bott på sju olika ställen, inklusive Rom, Frankfurt, Hamburg och Nairobi. Men kanske var det också därför jag hade ett inre motstånd mot att vandra, även om en del av mig trodde att det var det jag var tvungen att göra.

Jag ville inte färdas någonstans i världen längre. För mig var konsten ett alldeles tillräckligt färdmedel, och att sitta inne och komponera eller

10A-dI.132.6:2

skriva var mitt största glädjeämne. Men något i mig sa att allt detta var slut nu. Ofrånkomligen över. Och innerst inne fyllde detta mig med den största fruktan. Jag var på väg rakt ut i ett ingenting. Men sådan är ju också döden.

Och precis innan alarmet satte igång, gav jag upp i mina försök att somna och sträckte mig efter telefonen för att nollställa den, bara fem sekunder innan den ringde – mina instinkter beträffande tid hade skärpts till det rent mirakulösa under det senaste året. Ja, häpnads- väckande rentav. (Jag undrade vad detta berodde på?) Och just nu var det ju extra passande, för eftersom Johanna och Liam hade gått och lagt sig mycket sent (eller tidigt – det är hur man vill se det) så ville jag inte väcka dem, om det nu var så att de precis som jag hade kämpat för att somna, men till skillnad från mig hade lyckats. Jag smög ut i köket, som jag ägnat återstoden av vargtimmarna åt att städa, och stängde dörren.

Medan jag stekte mitt bacon och åt min frukost funderade jag på om jag verkligen skulle väcka dem. Vi hade ju avtalat det. Men morgonsolen stod nu stark in i sovrummet, och om jag väckte dem skulle de få svårt att somna om. Jag hade varnat Johanna för detta när hon insisterade på att riva ner min kartong och mina sönderklippta svarta sopsäckar som jag hade tejpat för fönsterna (för att jag hade gardinerna nerpackade i en låda på vinden och inte orkade rota bland de omärkta femtiotalet kartonger för att hitta dem). Och solen var verkligen en plåga. Jag hade varit mycket tydlig på den punkten.

När jag flyttade in förra sommaren jobbade jag som undersköterska på nätterna, och redan första morgonen när jag gick av mitt skift och kom hem till min nya lägenhet tvingades jag lägga mig i soffan i var- dagsrummet istället för i sängen (som just då var det mest eftertraktade objektet i universum, toppande den heliga graal med flera ljusår). Sov- rummet var det inte tal om. Det hade nämligen österläge. Vardags- rummet hade däremot västerläge, vilket innebar att då det på morg- narna var ett svalt och behagligt dunkel där, som i en krypta, var det i sovrummet den mest kokande helveteseld av illvilliga solstrålar, som

stekande lyste upp ansiktet som en trafiksignal och fick ögonlocken att känna sig som ett par fräsande och illaluktande skinnflikar fasttejpade vid ett par 2000-watts arenastrålkastare. Detta helvete kan helt sam- manfattas med informationen att sovrummet saknade persienner.

Dagen efter, när jag åter kom hem från jobbet klockan halv åtta på morgonen, var tanken på att ligga i soffan igen direkt avskräckande.

Den hade nästan gett mig nackspärr. Jag var helt enkelt tvungen att ligga i min säng. Så i ren desperation rev jag frenetiskt sönder några flytt- kartonger, och med lite hjälp av packtejp och svarta sopsäckar lyckades jag effektivt blockera varje tillstymmelse till godmorgonsol. Här skulle det inte bli någon jävla god morgon! Efteråt betraktade jag min totala mörkläggning och kände mig mycket nöjd. Men Johanna var skeptisk.

Vid hennes första besök sa hon:

”Jag hoppas du inte tar hem kvinnor här. Man kan ju tro att här bor en styckmördare.”

”Dom som har varit här har inte klagat. Titta här. Här är en dam- strumpa”, svarade jag. ”Är den din?” Och insåg genast att min kommen- tar kunde uppfattas som en insinuation om incest. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen, och tryckte förstulet ner strumpan i byxfickan och avledde hastigt uppmärksamheten. Säkert genom att säga något helt idiotiskt. Jag kommer inte ihåg vad. Situationer som denna är jag en mästare i, men jag tycks aldrig vänja mig tillräckligt vid dem för att glädjas åt min talang. De är fortfarande inte roliga. En seriefigur som var populär på 90-talet hade myntat orden: ”Att tänka innan man talar är som att torka sig i röven innan man skiter.”¹¹ När jag var yngre hade jag tyckt att kommentaren var rolig, eftersom jag själv var just sådan, och hade klippt ut sidan och tejpat upp den på väggen, som någon sorts devis. Men svunna var nu dagarna av ungdomens glans och oförstånd.

Nu var jag bara trött på mig själv och allt som hade med mig att göra.

11 Arne Anka, av Charlie Christensen.

Och i synnerhet var jag trött på att framstå som klumpig och ogenom- tänkt. Klavertramp, nä fy fan!

”Många kraftfulla och ogenomtänkta ord far ur min mun, vilket är anledningen till att jag betraktas som galen”.¹²

Men Johanna verkade inte uppfatta min idioti. Kanske var det bara jag som dömde mig själv för hårt. Som alltid. Jag tycker inte så mycket om mig själv.¹³

Så naturligtvis, eftersom min dotter inte ville bli beklämd av min brist på kärlek till vare sig sol eller värld, vilket varje styckmördare måste sakna, var hon kvick med att slita ner mitt arrangemang (det var faktiskt det första hon satte igång med igår. Så fort hon kom in genom dörren, så vips, var hon igång. Jag stod lutad mot dörrposten med händ- erna i byxfickorna och tittade på, och tyckte det var synd på något vis.

Jag tror att jag hade blivit för van vid att hata världen. Det var nog bra att jag gav mig av. För gott.)

Efter mina bacon och ägg valde jag att låta henne sova. Jag hade hört hur någon, med långa steg (förmodligen Liam, för han hade ben som en spindel) tassade upp och stängde av alarmet för en halvtimme sen, och det hade inte ringt igen efter det. Johanna hade med eftertryck sagt att hon inte ville missa avskedet. Men vi hade suttit uppe och druckit vin till fem på morgonen, så nu fick det bli missat ändå. Jag tyckte det skulle likna ren sadism att väcka dem. Jag gav mig av så tyst jag kunde.

Taxin väntade på gatan, vilket förvånade mig väldigt. Malmö var inte bra på mycket, ansåg jag – en heltigenom vidrig stad, faktiskt – men taxin var avgjort landets billigaste. Och även om taxichaufförerna (som varken hittade eller talade begriplig svenska) inte tycktes uppdaterade på nyheten om fickurets uppfinning på 1400-talet, så var ekonomi av

12Beethoven till Dr. Müller, 1820.

13 Ni kanske har förstått det.

högsta prioritet för en fattig konstnär, och då brydde man sig inte så mycket om ifall de höll tiden. Men denna taxin var alltså punktlig.

Chauffören klev ur bilen och hälsade vänligt men obegripligt, och var förvånansvärt nog behjälplig i att ta hand om mitt bagage. Annars brukade de bara nonchalant sitta kvar i bilen och kedjeröka. Men denna chaufför var alltså vänlig och tillmötesgående, även om han inte talade något begripligt europeiskt språk. Jag log snällt mot honom. Mycket noggrant och försiktigt lyfte han in mina kolli i bagageutrymmet – tre väskor, en gitarr, och en stor stationär iMac med tjugotumsskärm i en blå IKEA-kasse.

I taxin läste jag ett par sidor ur Åke Holmquists biografi över Ludwig van Beethoven, en kompositör vars liv och musik har inpirerat mig än- da sedan tonåren. På grund av en mystisk (förmodligen genetisk) sjuk- dom på antingen hörselnerven eller de små benen i mellanörat blev han i fyrtioårsåldern fullkomligt döv, vilket ju säkert alla känner till, men fortsatte ändå att komponera de mest fantastiska verk ända fram till sin död 1827. Jag hade tagit med mig den här boken på min resa, för jag tyckte att Beethoven om någon kunde kasta lite ljus över hur man fortsatte att leva i en omöjlig situation. Hans ord och lösningar skulle duga bra åt mig då jag lätt kunde associera mig med honom. Likheterna mellan oss var överraskande många. Han var för det första musiker (det råkar ju jag också vara – om än mina egna bedrifter på detta område var betydligt blygsammare). För det andra var han Skytt, liksom jag. För det tredje talade han först och tänkte sedan, följde minsta nyck, var energ- isk och storslagen i sina gester men inte det minsta graciös, utan sna- rare klumpig. Jag var precis sådan. För det fjärde hade vi båda lika svårt för auktoriteter och tvång. För det femte älskade vi båda mänsklig- heten men hade svårt för människor, (eller om det nu var tvärtom). För det sjätte kände vi oss åsidosatta, missgynnade och avundade. För det sjunde var vi båda bipolära. För det åttonde hängav vi oss båda åt själv- ömkan och gnällde över vårt oblida öde. Men vad det gällde gnället hade dock Beethovens beklagande fog för sig, medan mitt liknade ett i-

landsproblem. Eller nedvärderade jag mig själv nu? Och trampade jag på rätten till mina känslor? Jag visste inte med säkerhet, men Beet- hoven följde med på resan.

Hirtshals, Danmark, den 27 augusti 2014 – kl. 15.15 – Delfiner och ädelstenar

Båten lägger ut från Hirtshals hamn. Jag röker en cigarett på akterdäck och tittar ner på de vita delfinerna av skum, som sprutar ut i forsande bågar från propellrarna i katamaranens akter. Vattnet är smaragdgrönt, eller hade varit det om det återfunnits på ett vykort av en atoll i söderhavet. Här är det bara danskt hamnvatten. Inte en smaragd så långt ögat når. Tänka sig att man inte får ha en enda illusion ifred. Fast färgen är fin ändå. Kanske allt inte behöver vara ädelstenar. Jag hoppas det innerligen, för jag tycks ha tappat alla mina. Min kungakrona är full av gapande hål. Lika bra det. Va fan är väl ädelstenar?! En massa färg- ade stenar. Inget annat. Solen lyser mig i ryggen och strålar ner i det glittrande skummet, och jag ser mig själv som en grön ljusomstrålad skugga i vattnets brus. När båten tar fart utanför sista piren släpper jag fimpen och ser den föras bort av vinden och ätas upp av skumdel- finerna.

Jag har alltid tyckt om att stå i aktern på en båt, höra plaskandet från kölvattnet och känna oljelukten från de stora dieselmotorerna, känna vinden i mitt hår och se ett land försvinna bakom mig. Det ger mig en illusion av att vara på väg någonstans. När jag var yngre trodde jag också, mycket riktigt, att det faktiskt fanns någon annanstans att vara på väg till. Tänk vad dum man kan vara när man är ung.

Att lämna något för gott, tänker jag, är något så dramatiskt att det blir omöjligt att greppa. Min osäkra längtan bort, till något nytt, börjar redan förbytas i en känsla av undergång.

Jag försökte förklara detta för Johanna när hon frågade mig hur det kändes att lämna Malmö. Men eftersom jag inte kunde berätta för henne att jag kände mig som en dödsdömd, tycktes mitt svar förvirra mig själv lika mycket som henne. Att jag var rädd att jag skulle bli deprimerad var det närmsta jag vågade komma sanningen.

När du inte längre har något förflutet, vad har du då? Du kan ju inte ha en framtid, eftersom alla beslut du fattar vilar på det förflutna. Inga beslut fattas i ett vakuum. Och vad ska ett nytt land erbjuda, när du inte längre tror på länder? Länder är ju bara konventioner. När jag reser utomlands är jag ju bara svensk för att jag själv vet det. Om jag inte visste det vore jag ju ingenting. Möjligtvis människa, fast jag börjar be- tvivla det också. Och när du inte längre vet vem du är, vad ska ett nytt liv då erbjuda? Jag tror inte längre på mitt gamla liv, varför ska jag tro på ett nytt? Fast här måste jag raskt bromsa mig själv.¹⁴ Jag måste återigen få herraväldet över mina dystra tankar. Jag tror ju på ett nytt liv. Det måste jag. Utan den tron är jag förlorad. Och vad är viktigare: att tro eller dö? Eller som min favoritbok säger: ”Föredrar du att ha rätt eller att vara lycklig?”¹⁵

Om du hela tiden vill ha rätt så har du ännu inte blivit förödmjukad tillräckligt. Du är antingen väldigt ung eller fortfarande väldigt dum.

När man har blivit ordentligt tilltufsad av livet så börjar man ifrågasätta sitt eget omdöme, och man börjar ifrågasätta sina värderingar och atti- tyder och betvivla dem. Om situationen är riktigt mörk vänder man sig då med en desperat bön till ”högre makter” eller till Gud. När man då tycker sig få ett svar som känns rätt, så måste man tro på det. För utan detta svar är man tillbaka i helvetet igen. Detta fenomen kallar indian-

14I det följande kommer jag att ge ord åt att tro är ett beslut. Majoriteten av de som säger att de önskade att de kunde tro på Gud inbillar sig att tro är något som ska flyga på dem helt utan deras egen medverkan, ungefär som en förkylning. De föreställer sig att vakna upp en dag och plötsligt vara frälsta. De önskar sig något orealistiskt! För tro är inte något slumpmässigt eller godtyckligt. Tro är ett beslut. Ett beslut som sedan bekräftas av universum, då dess osynliga makt visar dig sin tacksamhet för din villighet att tro på den. ”Jag tror det när jag ser det”, är alltså ett helt omöjligt utgångsläge. ”Jag ser det när jag tror det”, är däremot en korrekt attityd, för den pekar på sanningens princip: om du väljer att tro på den kommer den också att uppenbaras för dig. Säger kanske inte Jesus, ”knacka och dörren ska öppnas?” Han säger väl inte:

”dörren ska öppnas och sen ska du knacka?”

15T-29.VII.1:9. Och nej, den här bokens titel är korrekt. Jag reste till Norge för att dö.

Men det är väl inget som säger att jag ville det. Kanske var det så att jag ville leva, men inte såg någon möjlighet till det? Lite som en elefant som med långsamma steg går till sin elefantkyrkogård. Han bara vet att livet är slut. Det visste jag också. När man känner så, blir man väldigt förvirrad och vet inte vad man vill. I ena sekunden vill man leva, i nästa dö. Prova det inte. Det är inte hälsosamt.

trollkarlen don Juan för tvånget att tro. Detta beskrivs utförligt i den episka romanen Berättelser om makt, av Carlos Castaneda.

I väntan på färjan hade jag plockat fram min gitarr utanför termi- nalen och skrivit en sång. Folk kanske undrade vad jag sysslade med, men jag tror inte på folk längre. De är alla skuggor och vålnader. Alla dock förlåtna av mig för att de har gjort sig sådana. Det är ju inte mitt fel vad de väljer att vara. Sången handlade om att det inte fanns någon värld, och att skriva den kändes skönt. Även om det samtidigt fick mig beklämd. Jag förstod nu varför jag hade rökt en cigarett tidigare, i Köpenhamn. Att skriva beklämmande sånger hade jag blivit alldeles för bra på, och ingen av dem hade gjort mig lycklig. Och vad skulle det vara bra för? Men jag spelade in den i min iPhone ändå, för att inte glömma den. Fast det kanske vore bättre att glömma den. Men jag gillade melo- din.

I väntan på tåget i Köpenhamn hade jag alltså inte skrivit en bedröv- lig sång. Bara haft ett blankt ögonblick. Behagligt tom i huvudet hade jag stått där på Hovedbanegårdens perrong, och rökt och njutit av solen.

Duvorna flaxade högt där uppe under de måsskitna glasrutorna som klädde taket som vilade på terminalens välvda bågar. Kuttrande slog de sig ner på de nitbeströdda stålbalkarna. När jag lyfte blicken mot dem fick jag kisa mot solen, och jag tänkte att duvorna behövde ju inte kisa.

Duvan var det enda djur som navigerade efter solen, och kunde stirra in i den i timmar utan att förlora synen. Nu flaxade de där uppe igen. Kons- tigt nog var jag inte oroad för att de skulle skita på mig. Jag fimpade cigaretten när tåget kom.

Ja, att röka den där cigaretten och njuta av solen och duvorna i Köpenhamn hade definitivt varit det bättre alternativet. Vem fan vill höra mina patetiska sånger om världsförsakan? Men kan det egentligen räcka när man inte finner glädje i konsten längre, att röka cigaretter och njuta av solen? Jag vet inte. Jag har aldrig funderat på en karriär av ögonblick tidigare.

Med mig på resan hade jag bara tagit det allra nödvändigaste. Inte mer.

Ändå blev det ett tungt bagage om tre kollin.¹⁶ Datorn var tyngst att släpa på, för jag hade ingen laptop längre.¹⁷ En iMac väger rätt mycket om man bär den på axeln i en IKEA-kasse vars remlika handtag skär in och lämnar djupa spår i huden. Sedan hade jag gitarren på ryggen i ett mjukt svart fodral som jag lånat av en vän, och en liten hjulförsedd resväska med några ombyten kläder. Plus en kylväska med kakor, läsk och frukt. Och en påse chips, var det tänkt, men den hade jag glömt hemma, liksom mina skjortor, och strömkabeln till datorn. ”Så typiskt mig att glömma hälften”, skulle jag ha sagt om det hade varit för några år sedan. Nu sa jag ingenting. Det fanns inga ord kvar, och inget som var typiskt för mig längre, eftersom jag knappt fanns mer. Alla ord som be- dömde mig själv var helt meningslösa. Jag tittade hellre på himlen och såg måsarna sväva än utdelade domar över mig själv. Inget blir bättre av att klaga. Världen fanns ju ändå inte. Allt var en dröm.

”Jag är en oordentlig människa, och även med den bästa viljan i världen glömmer jag bort allting.” ¹⁸

På båten från Hirtshals köpte jag en vinbox, en limpa cigaretter och en påse Gott & Blandat. En stor påse. Sedan fann jag mig ett bekvämt säte – fast det var ju hårt och obekvämt och plastigt, upptäckte jag. Sätena såg ut som täta, långa rader av blåa flygplansstolar, utan nedfällbara lunch- brickor i ryggstödet framför. Jag skruvade olustigt på mig. Men jag fann att sittandet blev bekvämare om jag rutschade ner med rumpan ordentligt och kilade fast knäna mot ryggstödet framför. Nu såg jag ut som en ostbåge eller något liknande.

16Nu upprepar jag mig. Detta har jag sagt tidigare. Men vi kan kalla det utfyllnad. Sånt behöver man mängder av om livet inte ska bli intressantare än ögonblick där man röker cigaretter och tittar på solen.

17 Den hade jag trampat sönder på fyllan. Lägg aldrig en dator på golvet när du är full.

18Beethoven, ur ett brev till Hoffmeister, 1801.

Jag var trött efter att knappt ha fått sova. I och för sig hade jag lyckats tjuva till mig ett par timmar i Psyke armar på tåget från Köpenhamn, men hade väckts av att min dator och externa hårddisk hade ramlat ner från bagagehyllan med ett brak. ”Hur fan kan man vara så dum att man lägger datorn på bagagehyllan?” Men så tänkte jag inte heller. Det skulle vara att döma mig själv, vilket, som sagt, var helt meningslöst. För om jag var helt meningslös så var också alla mina kommentarer om mig själv lika bortkastade. Men jag kunde ändå inte sluta tänka på det. Nu kanske datorn var sönder, den också. Och jag hade inte ens varit full och trampat på den. Jag funderade på detta, och tröståt halva påsen Gott &

Blandat, en aning beklämd, men inte mycket. När man åker till sin död spelar inte så mycket någon roll längre. Jag skulle inte sakna datorn i Himlen. Men vad är det jag tänker? tänkte jag, och sedan somnade jag en stund på båten också.

Och när jag vaknade, strax innan ankomst, hade jag fått ett sms av Johanna. Hon skrev att hon hade gråtit när hon steg upp och insåg att hon missat mig. Jag blev rörd ända in i mitt allra innersta. Och med en klump i halsen svarade jag henne med en massa hjärtan. Hon var mitt allt. Hon var faktiskt det enda jag hade kvar. Min andra dotter, den yngsta, hade klippt med mig. Hon hatade mig. Eller hade gjort. Vad hon ansåg om mig nu visste jag inte. Det var mycket länge sedan jag pratade med henne. Hon bodde hos mitt ex, som nu processade mot mig om vårdnaden. Hon hatade mig också. Eller hade gjort. Tror jag. Henne hade jag heller inte pratat med på väldigt länge. Ingen av dem ville ha med mig att göra längre. De ansåg mig vara ett monster. Det är jag inte.

Men de ansåg det. Suck.

”O, ni människor som håller eller förklarar mig för hatisk, halsstarrig eller misantropisk, hur orätt gör ni mig inte, ni vet inte den hemliga orsaken till det...”¹⁹

Min vän Jan, som jag skulle bo hos, mötte mig i hamnen i Kristiansand.

Han var en intelligent storvuxen man i övre fyrtioårsåldern, som gick i shorts och sandaler även på vintern, klädde sig avslappnat och hade ett tjockt chockladbrunt hår utan något grått. Han gick mycket rakryggat, och varje gång jag träffade honom, vilket jag gjorde en gång i halvåret, när han hade ferie från jobbet och besökte sin lägenhet i Malmö, så hade han gått upp några kilo. Hans mage var nu rätt ansenlig. Men ef- tersom han var nästan två meter lång var det inte lika avslöjande, och inte det första man lade märke till. När han leende kom mig till mötes i skymningens sista ljus hade redan gatlyktorna tänt sina gula käglor. Jag stod under en av dem och hade väntat i en halvtimme och känt mig rätt vilsen. Vid åsynen av honom kände jag mig räddad och sprack själv upp i ett leende. Han kom direkt från konserthuset och en repetition och hade en ryggsäck med sig, som han lovat, och vi packade över lite av mitt bagage i den. Sedan gick vi till busshållplatsen och åkte hem till honom. När bussen dök ner i den djupa tunneln som förband Flekkerøy med fastlandet berättade han att den var alldeles nyöppnad – hundra meter djup och två kilometer lång. Och han tillade:

”I Norge lägger man mycket pengar på förbindelser. Man bryr sig mycket om glesbygden.” ²⁰

Min ihåliga blick skulle avslöja mig, tänkte jag, och försökte istället se ut genom rutan i tunnelns mörker, men såg bara mitt eget suddiga an- sikte. Glesbygdsbefolkning fanns ju inte heller. Vålnader allihop.

19Beethoven, ur Heiligenstadt-testamentet, (skrivet när han var 32 år gammal) i vilket han i ångest beklagar sig över sin fortskridande dövhet, som han inte vågade avslöja för någon, rädd för att bli skydd och nedvärderad som konstnär, trots att det var uppenbart för alla att något var fel, eftersom det så märkbart påverkade hans sinnesstämning och gjorde honom svårmodig och lättretlig. 1802.

20 Jaha.

Hemma hos Jan blev det rostat bröd, som jag hade tagit med från Sverige. Jan uppskattade det – det vita brödet, alltså – för i Norge var de inte så bra på att baka sånt, sa han. Han pratade något om att de hade mjölk i det, tror jag, vilket inte gjorde det fluffigt och lätt, som ett franskbröd ju ska vara. Kanske har de ägg i det också, tänkte jag, men sa inget. Vad fan vet jag om bakning? Så jag höll tyst för att inte verka kor- kad, och det var nog lika bra det. Jag var egentligen alltför dyster för konversation. Men vi hade det ändå trevligt en stund. Och brödet var gott. Oavsett vad det innehöll.

När jag sedan gick och lade mig kände jag mig märklig. Jag hade sagt till Johanna att jag fruktade att jag skulle bli deprimerad när jag kom fram.

Hade det redan börjat? Fast, kanske hade jag varit deprimerad hela tiden, men inte märkt det, eftersom jag hade dolt det effektivt för mig själv under vanor och slentrian? Kanske bortplockandet av allt detta välbekanta skräp skulle få gynnsamma verkningar så småningom, även om det inte kändes så nu.

Jag vände och vred på mig och försökte komma till ro, men kunde inte slita tankarna från en stor, svart järngryta som rördes runt med en gigantisk träslev av en häxa. Äckliga saker som fladdermöss, getögon och minibläckfiskar flöt ideligen upp till ytan. Plötsligt öppnade häxan sin tandlösa mun till ett stort svart hål och ylade:

”O, Freunde, nicht diese Töne...” ²¹

Jag ryckte till och började tänka på följande dag. Då skulle Jan hålla konsert för mig. En konsert som innehöll just de ord som häxan ylade.

Nja, att Jan personligen skulle hålla denna konsert för mig lät ju helt missvisande. Han var förvisso bara en av sjuttio i Kristiansands symfoniorkester. Fast det var ju inte så bara, om man betänkte vilket jättestort instrument han spelade. Mycket större än alla andras. Så stort, faktiskt, att man kunde stoppa in en flöjtist i det. Orkesterpukor, spelade han. Och flera stycken. Och bjällror och triangel och skrällande

21”Ack vänner, inte dessa toner...”

cymbaler. Det är inte klokt vad mycket man fick försöka slå sönder om man var slagverkare i en symfoniorkester.

Hursomhelst. Orkestern skulle alltså bjuda på konsert. Säsongsöpp- ningskonsert. På programmet stod ett av musikhistoriens mest enastå- ende verk: Beethovens 9:e symfoni, med köravslutningen Ode till gläd- jen.²² Det hela kändes ytterst ironiskt. På flera sätt. Att mötas av detta musikaliska verk, med associationer till folkjubel, brödraskap och de- mokrati – och Europa! – fick mig smått cynisk. Jag trodde ju varken på Europa eller dess länder, eller länder överhuvudtaget, eller ens på världen.

Det finns ingen värld!²³

Jag tror bara på mina döttrar och Gud och Beethoven. Och eftersom jag tror på Beethoven och älskar hans musik, i synnerhet Nian, tolkade jag detta sammanträffande med ytterst dubbla känslor. Det hela var ett märkligt tecken. Ett ytterst märkligt tecken. Här höll jag på att dö, och så sjöng Kristiansand om glädjen och livet. Vad liknade det? Ännu mer ironi? Eller kanske var det ett löfte om att allt ändå skulle gå bra till sist? Fast jag hade ingen aning om hur. Jag försökte i alla fall intala mig själv att man inte kunde önska sig ett bättre mottagande. Sedan lade jag mig på sidan och drog täcket över örat. Det sista jag gjorde var att tänka med kärlek på Johanna. Och med saknad på min yngsta dotter.²⁴ Och se- dan förlät jag henne. Och somnade. Och jag tror att jag drömde en mar-

22Symfoni nr. 9 i d-moll, Op.125. Ni har helt säkert hört avslutningsmelodin. Den har nog varenda kotte på jorden hört. Det är den mest kända melodi som finns. Så känd, till och med, att NASA har skickat både noter och inspelning av den i en sond rakt ut i rymden, för att berätta för eventuella utomjordingar vad vi människor är för filurer, så att de ska finna oss sympatiska och inte slå ihjäl oss. Man kan alltså med fog säga att symfonin är en del av mänsklighetens make up. För övrigt var det ifrån denna symfoni som jag tidigare hämtade citatet ”Ack vänner, inte dessa toner”. Sedan 1972 är Ode till glädjen också Europas ”nationalsång”, och tituleras då Europahymnen. Det har man bestämt i Bryssel, där man tycker om att bestämma saker.

23 A-dI.132.6:2

24Alice, heter hon. Den yngsta dottern heter Alice. Och henne tänker jag förlåta. Det står i nästa mening.

dröm där jag blev jagad av en arbetsförmedlare som ville ge mig ett jobb. Jag försökte gömma mig för att jag inget jobb ville ha, men sedan förstod jag att jag var i Norge, fast Norge såg ut som Stortorget i Malmö, och tanken slog mig att jag inte kunde försörja mig i utlandet om jag inte skaffade mig ett jobb. Plötsligt hade jag en pistol i handen, och jag visste inte om jag skulle skjuta arbetsförmedlaren eller mig själv.²⁵

25Nu tror du kanske att den här historien ska fortsätta att vara så här underhållande och full av ironi och torr humor; att jag kanske ska krumbukta mig och göra mig lustig för att du ska skratta. Men så är det inte. Inte alls. Att jag såhär inledningsvis har varit lite skojig är bara för att min historia i själva verket är väldigt sorglig. Hade jag inte helt frivilligt skänkt dig den här välbehövliga distansen hade du gråtit, och chansen hade då varit minimal att du hade orkat läsa boken till slut. Jag kan däremot inte hindra historien från att berätta sig själv, vilket obönhörligt kommer att föra dig allt djupare ner i undergångens moras. Sjuka dunster kommer att slå emot dig, och döden kommer att rassla sina benknotor. Oaktat detta kommer jag ändå att fortsättningsvis dra ner på lustigheterna till ett minimum. [författaren]