"Toalettredskapen" och solreligionen under yngre bronsåldern Ohlmarks, Åke
Fornvännen 1945(40), s. 337-358 : ill.
http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1945_337 Ingår i: samla.raa.se
TOALETTREDSKAPEN» OCH SOLRELIGIONEN UNDER YNGRE BRONSÅLDERN
AV
Å K E O H L M A R K S
Etl påfallande vanligt inventarium i g r a v a r från bronsåldern, s ä r s k i l t från dess s e n a r e del. ä r o de bekanta och ofta om- debatterade s. k. toalettrodskapen. E n fullständig uppsättning av s å d a n a »toalettredskap» består av r a k k n i v , pincett, pryl — i allmänhet tolkad som t a t u e r n å l — samt en sorts mindre knivar, som, förefalla olämpliga att s k ä r a med men som h a ett relativt brett blad, antingen i form av en miniatyrdolk eller en pilspets. Detta sistnämnda slag av k n i v a r ä r alltid av mindre format och d e r a s a n v ä n d n i n g före- faller vid första anblicken g a n s k a s v å r b e s t ä m b a r . Då de emellertid n ä s t a n alltid förekomma t i l l s a m m a n s med a n d r a »toalettredskap»
(ett eller flera), tordo man k u n n a utgå från att också dessa små kni- var eller »pilspetsar» haft någon a n v ä n d n i n g i s a m b a n d med kropps- vården eller kosmetiken. Som av det följande kommer att framgå, förekomma »toalettrodskapen» påfallande ofta j u s t i skeppssättning- a r n a från y n g r e bronsåldern, vilka såväl idémässigt som i fråga om a n l ä g g n i n g , g r u p p e r i n g och de symboler, som anträffas i dem, utgöra direkta paralleller till de visserligen betydligt s e n a r e , först på 500- lalot o. K r . p å v i s b a r a b å t g r a v a r n a . ' 1 en av de praktfullast utrustade bland do senast u n d e r s ö k t a äldre b å t g r a v a r n a , det ostangliska skep- pet vid Sutton Hoo, anträffades rött färgstoff, rödockra. under för- hållanden, som s y n a s a n t y d a , att det a v s e t t s till smink för den döde
(eller för den kenotaf-sketibegravde) konungen.- Man k a n vidare hänvisa till det faktum, att bland g r a v g å v o r n a i den för- eller tidig-
1 Jfr O b 1 ra a r k s, Gravskeppet. Studier i förhistorisk nordisk reli- gionshistoria. Med understöd av Humanistiska fonden genom Kungl. Vit- terhets Historie oeh Antikvitets Akademien, Stockholm (under tryckning).
129 ff.
• Antiquity 1938, 91 ff.
2 2 — Fornvännen 1114'.
3 3 8 A K E O II L M A Ii K S
d y n a s t i s k a egyptiska g r a v k u l t u r e n , som j u efter vad bl. a. Oscar Almgren påvisat3 icke s a k n a r b e r ö r i n g s p u n k t e r med den nordiska bronsålderskultiiren, sällan s a k n a s sminkpaletter av skiffer av en form, som ligger ungefär mitt emellan m i n i a l y r d o i k k l i n g a n och pil- spet&formen hos do små n o r d i s k a , bredbladiga k n i v a r n a (ofta romb- formiga). H ä r möta vi också de s. k. h å r p i l a r n a , med vilka man över- förde sminket från paletten till ansiktet.4 Med u t g å n g s p u n k t från dessa fakta vill j a g uttala den förmodan, att de tillsammans med öv- r i g a »toalettredskap» förekommando p i l s p o t s a r n a - m i n i a t y r d o l k a r n a ä r o att uppfatta som s m i n k k n i v a r , varvid m å h ä n d a »pilspetsarna»
n ä r m a s t efterlikna sminkpaletten, minialyrdolken ett s m i n k p å l ä g g s - redskap.
Det ä r emellertid endast i verkliga undantagsfall, som vi finna hela
»toalettuppsatsen», den fullständiga serien av »toalettredskap», ibland t. o. m. u t ö k a d med en b r o n s k a m . Av 11 (13) u n d e r s ö k t a s k e p p s s ä t t n i n g a r med »toalettredskap»5 finna vi endast två, som inne- h å l l a hela s e r i e n (dock u t a n k a m ) . E n d a s t en h a r sminkkniv, pincelt och t a t u e r n å l , två h a r a k k n i v och pincett, i tre förekommer blott sminkkniv, i fyra endast pincett; i fråga om två s k e p p s s ä l t n i n g a r hittades en r a k k n i v i närheten, alltså u t a n f ö r själva skeppet; en av stensättning omgiven ekstockkista från y n g r o bronsålder, som anträf- fats på Amager, innehöll r a k k n i v , s m i n k k n i v och t a t u e r n å l . Stundom ä r o do olika »toalettredskapcn» u p p t r ä d d a på en gemensam ring, så t. ex. en r a k k n i v och en pincett från B j ä r s i Tofta socken ( ? ) på Gotland (per. I V ) . E n konstfullt u p p h ä n g d (dock något diskutabel) pincett med tillhörande r i n g a r för två n u s a k n a d e toalettrodskap är hittad vid N o r r g å r d a i B j ö r k e socken, likaledes på Gotland.0
Vartill dessa »toalettredskap» i verkligheten h a a n v ä n t s h a r man i allmänhet icko n ä r m a r e reflekterat (iver. Den g ä n g s e förklaringen ä r alltjämt densamma som tidigare, att dessa föremål nedlagts hos den döde till h a n s egen bekvämlighet och för kroppsvården, på samma
5 T. ex. i Nordische Felszeichnungen als religiöse Urkunden, 34 ff. o. s. v.
4 E b e r t s Reallexikon XI, 290 f.
5 Silte Prästhage, Gålrum 3 och 6, Liffride Domarelund och Sudergårda i Bals, alla på Gotland, vidare Lugnaro i Sydhalland, Balle i Rosmus(?) och Lindholm i Danmark, Tursel, Strantesjön ocli Bilavi i Baltikum; här- till komma som nr 12 och 13 Hjortekrog i Tjust och Alnö i Medelpad, där rakknivar anträffats i närheten av skeppet.
6 Ang. dessa båda se H. H a n s s o n , Gotlands bronsålder, pl. 83, 175.
Kig. 1. Skeppsformadc rakknivar, a. Danmark (imitation av reliugshålen för årorna); b. Hassingc, Aalborg Amt, llanmark ; c. llanmark (snarare lik en hästbal än en båt, från äldre tid än de övriga); d. Gotland (arhålen?); e. Haga, Uppland, a—b, d—e Vi, l". V r Efter Hrondsted och Paith-Elll teckningar hos Althin.
l"ig. 1. Boat-shaped razors. a. Denmark (imitation ol gunwale holes for the öars):
1). llassinge, Aalhorg County, Denmark; c. Denmark (resemhliug a horse's belly rather tluiu a hoat, from an earlier period than the olhers); d. Gotland (gunwale holes?); e. Haga, Uppland, a h, d »' ••„ B ' / j . After drawtngl hy Itimitlslctl and railh-KII from AllhiiCswork.
3 10 .1 A' B 0 // /- .1/ l R K S
sätt som fibulan motiveras uv att den bekvämt sammanhåller hane dräkt, eller som yxa och svärd av att han i livet efter detta skall kunna uppträda i passande vapenutstyrsel. »Toalettredskapen» jäm- ställas alliså med kläder och handvapen; de tillhöra den vardagliga utrustningen eller åtminstone den förnäme bronsåldcrsmannens i nå- gon mån ståndsmässiga, utstyrsel. Slutsatsen av denna åsikt drager exempelvis Reinerth, då han i bästa SS-stil i de små toalettuppsätt- ningama ser talande bevis på våra förfäders synnerligen höga kroppskultur.7
Denna uppfattning måste emellertid anses otillräckligt motiverad, eftersom ett studium av ifrågavarande fynds karaktär otvivelaktig!
skall visa, att »toalettredskapen» intaga en skarpt markerad särställ- ning och över huvud taget icke kunna jämställas med kläder, vapen, prydnader el. dyl. När vapen, fibulor, ringar, smycke-nålar, hängkärl m. m. uppträda, är det i depåfynden eller i de obrända gravarna från äldre bronsålder, däremot förekomma dylika föremål aldrig i brand- gravar från yngre bronsålder, »toalettredskapens» klassiska tid.
Dessa senare finna vi så gott som uteslutande såsom de enda obrända föremålen i gravurnorna från yngre bronsålder, omsorgsfullt ned- lagda över de vitbrända resterna efter likbränningen. Detta motsäger naturligtvis icke, att den döde också under yngre bronsålder fick sina vapen och smycken med till livet efter detta, men dessa föremål höra till hans yttre, till den utrustning, i vilken och tillsammans med vil- ken han brändes, och därför återfinna vi den icko alls eller på sin höjd sora oansenliga försmälta metallrester. »Toalettredskapen» där- emot förekommo aldrig på bålet. Först när resterna från eldbegängel- sen omsorgsfullt sopals samman och lagts nod i gravurnan lade man.
omedelbart innan graven tillslöts, dessa föremål i oskadat skick hos den transsubstantierade döde, som om han endast i detta tillstånd (en som uppgått i elden eller förvandlats till eld) kunde göra avsett bruk av sina »toalettredskap». Att därvid tala om något slags kropps- vård är helt naturligt fullständigt missvisande. »Toalettredskapeu»
måste stå i nära samband med brnndgraVskicket, måslo ha en religiös ellor rcligiöst-magisk innebörd. För alt utreda denna måste vi dock först ställa tre väsentliga frågor: 1) angående »toaleltredskapens»
formgivning och ornamentik, 2) angående det slags gravar, i vilka dessa föremål huvudsakligen förekomma, 3) angående tidpunkten för
' Vorgeschichte der deutschen Stamme, I, 41.
v_^. ^ /,;
V"— » » « i g
'v;% i i Är*
. -0i ° ° - _ ^ •-.,»si-(i...
<_*••• •••v-.
i S f c : : : : ; . : : : : ; : : : : / . w / . v ^ - ^ * :
. © " • • > > . C- U ->o\
______B____g
b'ig. 2. Solckipagcts utvecklingshistoria |)å rakknivarna, a c. I-'örchilderna |ia italiska situlor funna på germanskt område (a. Bjeresjö, Skåne; b. Hossiu, P o m m e r n ; c. I.aviudsgaard, D a n m a r k ) : d. Kahusa, St. Köpinge s u ; e. Aatle, Ribe Amt, D a n m a r k ; f. Vestrup, (iislum lid, D a n m a r k ; g. Vestcr I.em, Vi- borg Amt, Danmark; h. Ketliug, I.aaland, D a n m a r k ; ! . Danmark; j . Trakten kring Viborg (den gnäggandc solhästen). Kfter Sörlings (a—c) och l'aitli Kils
(d—j) teckningar, repr. hos Althin.
Pig. 2. The story of the development of the sim ehariot on m o n . a c. The prololypes on Italian situlas found on Germanic lerritory (a. Bjeresjö, Scania; h. Mossin, 1'omcnmiti;
c. Lavindsgaard, Denmark); d. Kahusa, parish of St. Köpinge; e. Aalte, Hihe (aiimty, Denmark; f. Vestrup, (iislum, Denmark; g. Vestcr I.em, Vihorg County, Denmark;
h. Ketting, Laaland, Denmark; i. Denmark; j . District round Viborg (lhe iicighing sun horse). After drawings by Sörling ( a - c ) and l-aiUi-KIl (d ji from Althin's work.
3 4 2 A K E O II L M A It K S
d e r a s förekomst ooh tillsammans med vilka övriga a v g ö r a n d e kultur- element de u p p t r ä d a .
R e d a n vid sin första, något s ä l l s y n t a r e förekomst mot slutet av den iildre b r o n s å l d e r n h a de till att börja med långsmala, lätt k r u m b ö j d a r a k k n i v a r n a handtag, som löpa ut i tydligt m a r k e r a d e h ä s t h u v u d e n .8
Kniven som helhet r e p r e s e n t e r a r k a n s k o i viss mån en h ä s t k r o p p ; om vi vilja veta, h u r u v i d a därmed förknippats en bestämd religiös idé, föreställningen om n å g o n bestämd häst, måste vi avvakta, tills knivens y t a u n d e r den y n g r e b r o n s å l d e r n blivit b r e d a r e och ger u t r y m m e för en bildframställning. N u förekommer på d a n s k a k n i v a r hästen kom- binerad med en tydligt m a r k e r a d solskiva. P å ett s ä r s k i l t tydligt exemplar so vi en regelrätt » T r u n d h o l m g r u p p » : solskivan d r a g e n äv- en häst, med vilken don f ö r e n a s genom tre linjer.9
Som Althin i s i n a ovan citerade »Studien» påvisat, torde sannolikt både den som h ä s t fungerande figuren och »solen» s t r a x bakom d e n n a å t e r g å på dekorationselement i italisk och hallstatt-tida brons- konst, främst dubbelprotom med drivna bucklor bakom h a l s k r å m - n i n g a r n a på italiska situlor. Det religionshistoriskt i n t r e s s a n t a är emellertid att observera h u r den n o r d i s k e k o n s t n ä r e n r a d i k a l t om- tolkar denna förebild.1 0 F r å n ett förebilden rätt väl motsvarande skeppsstävliknande dubbelprotom med k o n c e n t r i s k a c i r k l a r bakom, i knivens greppvinkel ( K a b u s n ) . utvecklas det fortfarande likadant placerade protomet till en häst, med öron, nos, bakben och svans, och förbindes medelst två draglinjer med den nu k l a r t som »sol» före- ställda dubbelcirkeln d ä r b a k o m (Vestrup, Gislum Hd, D a n m a r k ) . Ett övergångsstadium på vägen dit r e p r e s e n t e r a r kniven från Aatte, Ribe
8 B r ö n d s t e d , Danmarks Oldtid II, fig. 52 c, jfr. s. 99; II. H a n s s o n , a. a. pl. 9: C. A l t h i n , Studien zu den bronzezeitlichen Felszeichnungen von Skåne, 1945, I: Abb. 92 c, d.
9 Från Vester Lem, Viborgs Amt, Danmark; avb. A l t h i n , a. a. I, Abb.
93 e; jfr B r ö n d s t e d , a. a. II, fig. 167 b och Bronzealdorens Soldyrkelse, F r a Nationalmuseets Arbejdsmark 1938, lig. 21.
10 Jfr. Forssanders påvisande av att brakteaternas »ryttare> (stort huvud över fyrfotadjur) haft till förlaga den romerska solidus' kejsarhuvud över framsträckt, till gestus lyft hand, men att denna scen av den nordiske konstnären radikalt omtolkats och erhållit genuint mytologiskt innehåll.
Jfr. Althins påpekande, att >in der Bronzezeit wie im ganzen vorgeschicht- lichen Altertum wählt zwar der nordische Kunsthandwerker fremde Vor- bilder als Ausgangspunkt fiir seine Arbeit, doch ist cr stets um Selbständig- keit beslrobt> (a. a., 186).
T O A L E T T R E D S K A P E N O C II S O L R E L I G I O N E N 3 4 3
Amt. D a n m a r k , d ä r den med »man» försedda protomhalsen, som an- n a r s ej ä r hästlik, medelst tre linor får d r a sin soi. Slutstadiet ä r den o v a n n ä m n d a T r u n d h o l m s s c e n e n på kniven från Vester Lem, en variant d ä r a v den som s j ö o d j u r s l i k n a n d e o r m s l y n g a avbildade » h ä s - ten» med sol och d r a g l i n a på kniven från Kotting på L a a l a n d (dock skall i r ä t t v i s a n s n a m n f r a m h å l l a s att genom eggens omslipning hela g r u p p e n s nedre k o n t u r e r u t p l å n a t s ooh därmed även ev. ben u n d e r d r a g d j u r e t s fram- och b a k k r o p p ) . H u v u d g r u p p e n på cn femte dansk kniv skullo möjligen k u n n a tolkas som en s v a n k r y g g i g h ä s t med s t u b b a d s v a n s och h u v u d e t med den n e d h ä n g a n d e t y g e l n höjt till g n ä g g n i n g ; s t r a x över r y g g e n s t r å l a r den av dubbel p u n k t k r e t s omgivna solbilden, k a n s k e ett försök att framställa solen som ridande.1 1
Ä n n u mera än med idén häst s a m m a n h ä n g a r a k k n i v a r n a med idén skepp. Själva redskapets form e r i n r a r om en båt med mer eller mindre långsamt stigande stäv, prydd med greppornamentets häst- huvud, s v a n h a l s (italiska förebilder) eller » k n o r r » sora stävsmyc- kande protom. Ibland förstärkes illusionen genom relingens antingen u t b r u t n a oller i n p u n s a d e d i a g o n a l n ä t b a n d av spantimitationer. O r n a - mentiken och figurframställningen på de flesta k n i v a r n a s bildyta visar också i mer eller m i n d r e schematisk form skepp eller skepps- stävar, icko endast i r y g g b a n d e t s a v s l u t n i n g mot det t v ä r a bladslutct och i g r e p p t r i a n g e l n s mot eggen u t a n ofta, i ett tjugotal fall, som fri- stående, ensam eller dominerande centralfigur. Av dessa h a do flesta i s a m b a n d med skeppet s a n n o l i k a solbilder. T v å till formgivningen skoppsimiterando k n i v a r från N y r u p vid Raklev, Holbaek Amt, och
11 Fyndort: trakten kring Viborg; avbd. t. ex. A l t h i n , a. a., Abb. 99 c;
B r ö n d s t e d , Bronzealderens Soldyrkolso, Fig. 23. — Att för figuren i fräga med Bröndsted tänka på en från häst degenererad ormslynga, med Althin på en fågel, torde bådadera vara omöjligt. Misstolkningen beror enligt mitt förmenande på att man måste vända kniven i en eljest okänd vinkel för att se vad bilden vill föreställa. Den egendomliga ställ- ningen beror sannolikt på att en fågelkropp som Althin, Abb. 99 a tjänst- gjort som formell förlaga. Den ridande solen är en i eddisk myt välkänd föreställning (jfr. O b 1 m a r k s, Heimdall und das Horn). Kanske är denna knivs avbildningssätt det första trevande steget i riktning mot ett antroporaorfiskt avbildningsscbema av solen, vilket enligt ett sätt att so saken kan föreligga i de av Vilh. La Cour åberopade hällristningssolarna på ben (Danske Studior 1924) från Bohuslän och St. Borg samt i mans- figuren på rakkniven från Breniontrakten. Jfr. nedan.
;)44 1 K B O II L M A It K s
Skugcns Klitmosc, H j o r r i n g Amt, h a — liksom ett p a r b o h u s l ä n s k a hällristningsskepp — solhjul som stävsmycke, och liknande s t r å l a n d e eller p u n k t e r a d e »solar» p r y d a den framför djurhuvudstäven upp- och utskjutande rammspetsen på skeppsbilder från två r a k k n i v a r utan känd fyndort. P å en kniv från Mehllieck i Holstein s t r å l a r sol- cirkeln mellan ramm och stäv. P å den g r u p p av h u v u d s a k l i g e n sön- derjylländska k n i v a r som mil I i skeppet uppvisar den omtvistade njur- eller svamplika figuren på skaft förekommer ofta också en sol- bild, på H o n u m k n i v e n t. o. m. två, en vid vardera stäven. T r e nästan identiskt lika och otvivelaktigt av samme m ä s t a r e förfärdigade kni- var visa på ena sidan om »mittsvampen» solen, på den undra en djur- figur, som av Althin tolkas som fågel, av Bröndsted som »den vseligc Solgånger» vilken » s p a r k o r höjt bagud.»1- Även om troligen Alibin h a r rätt i att figurens Italiska förlaga varit cn fågel och att den nor- diske k o n s t n ä r e n , som med extra d u b b e l k o n t u r p u n k t e r i n g velat mar- kera fågelkroppens grundlinje, känt detta, kommer mun dock knap- past ifrån att, s ä r s k i l t på Nustrupfeldkniven, de två nedre av de tre
»stjärtpennorna» ha alltför stor likhet med elt p a r b a k u t s p u r k a n d e bakben, tydligt skilda som de ä r o från den isolerade, r a k t uppål pekande och ej som de med a n s a t s till fot försedda tredje »pennan».
Den italiska fågeln h a r av nordbon gjorts till en b a k u t s p a r k a n d c häst och vi få s å l u n d a , på alldeles l i k a r t a t sätt som på den ävenledes d a n s k a hällristningsstenen från D y r e h a v e n , solen och dess d r a g d j u r hästen häda ombord på ett skepp, en scen som åtminstone h a r an- k n y t n i n g a r till den u n d e r l i g a dubbla sol-'häst'-skepp-figuren på St. Backa-ristningen i B r u s t a d m. fl. s v e n s k a hällristningsbilder.1 3
G r u p p e n på det s t o r a skeppet på r a k k n i v e n från Bromentraklen, vil- ken Althin tolkar som en irrelevant m a n s f i g u r på h u k framför eu orm, uppfattar Bröndsted mycket bestämt som den degenererade sol- hästen jämto »den personliggjorte Solgud» som »selv h a r övertaget
12 A l t h i n , a. a., 220 f.; B r o n d s t e d, Bronzealderens Soldyrkelse, 95.
" Ifrågavarande svenska hällristningar äro Stora Backa, Brastads sn, samt möjligen Kalleby, Tanums sn, och Disåsen-Backa, Brastads sn, alla i Bohuslän (avb. A l m g r e n , Nord. Felsz., Abb. 1, 3, 61a). Dragdjuret med solhjulet över skeppet på Kallebyristningen är sannolikt icke, som man kunde frestas antaga på grund av »det tretaggiga hornet», ett hjort- djur utan en häst med bakåtstrukna, långa öron och drngstången fast- gjord mellan dessa, så att den stickor fram i pannan likt ett tredje öra.
Djureta karaktär av häst framgår tydligt av ilen långa hästsvansen.
T O A L E T T Ii E DS K A P E N O C II S O L R E L I G I O N E N 345
H g . 3. Skeppsbilder med sol i stäven, a. Nyrup vid Baklev, Holbsek Amt, D a n m a r k ; b. Skagens Klitmose, Hjorring Amt, D a n m a r k ; c. och d. D a n m a r k ; c. Mehlbeck, Holstein (rakknivsbild); f. Från Lökebergristningen, Foss sn, Bo- huslän: g. Hällristning fr. Kville sn, Bohuslän, a—d efter Bröndsted; e. efter
Faith-F.ll hos Althin, f g efter O. Almgren.
Fig. 3. Pictures of ships wilh the sun in lhe stern. a. Nyrup by Raklev, llnlhick County, Denmark; b. Skagens Klilmose, Hjorring Counly, Denmark; c. and d. Denmark;
c. Mchlbech, Holstein (picture on a razor); f. from Lökeberget carving, parish of Foss, liohuslän; g. Hock-carving from the parish of Kville, liohuslän. a—d after llrondsted,
e. after Fait-Kll from Althin's »ork, t—g after (1. Almgren.
3 4 6 Å K E 0 1 1 L M A Ii K S
Befordringen».1 4 F r å g a n s a m m a n h ä n g e r dels med hållbarheten hos övriga åberopade bevis för »Solens Personifikation i vor Bronce- alder», dels med möjligheten att tolka Bremenfigurens » s t r å l h å r » som m e r a än ett vanligt m a n e r att med d y l i k a strållinjer u n d e r s t r y k a alla
framskjutande konturer.1 4"
Solhäst och solskepp ä r o j u också två idéer, som kombinerade
14 B r ö n d s t e d , Bronzealderens Soldyrkelse, 95.
,4a Jfr. V. L a C o u r, Solens Personifikation i vor Broncoalder, Danske Studior 1924, och diskussionen av där framlagt material i Almgren, Nord.
Felsz., 95 ff. Sora antropomorfa solframställningar godtar Almgren La Cours »solar på ben» från St. Berg i Uppland, Bröndsted hans med huvud och ev. armar och vapen avbildade solhjulfigurer från Bohuslän. Är detta riktigt, skulle intet principiellt hinder möta för att godta jämväl den sittande strålhårgestalten på rakkniven från Brementrakten som den antropomorfc solguden. Ehuru, som A l t h i n (a. a. 221) framhållit »der strahlenförmigo Strichdekor» tillhör »dem allgemeinen Stilschema jener Zeit», kunna dock följande påpekanden tyda på att dessa streck icke endast äro ott maner utan därjämte kunna markera photiska strålar, glän- sande hår, man el. dyl.: 1) Dessa streck förekomma på rakknivarna runt solcirklarna, som man på solens dragdjur eller skeppsstävarnas djurhuvud- protom och likformado ormhnvudslyngor, runt den på något vis i solsymbo- likens tjänst stående »njurformadc» figuren samt som »bemanningsstreck»
o. likn. på skeppsbilderna — d. v. s. överallt där man velat åskådliggöra glänsande hår eller ljusstrålar (skeppet, sora väl överallt tänkts som so- lens skepp, är glänsande som solen, även det; jfr t. ox. egyptisk och dajakisk föreställning); 2) På t. ex. Mehlbeckknivens protom och ormarna på knivar från Jylland och Niedersachsen utgå strecken icke rakt eller radiärt utan sitta ordnade som en naturalistiskt bakåtstruken man eller ragg; 3) Skeppsprotomens strålar återfinnas även på hällristningsskepp från Himmelstadlund och Bohuslän ( A l m g r e n , Nord. Felsz., Abb. 6 a;
N o r d e n , Die Schiffbaukunst der nordischen Bronzezeit, Mannus 1939, 383, Abb. 16), där detta »maner» eljest är helt okänt; 4) Dessa skepps- protomstrålar ha återfunnits i verkligheten, t. ex. som en hel rad man- betecknande järnspiraler på Ladbyskeppet (»som en Manke paa on Drage- hals», Rosenberg, Fra Nationalmuseets Arbejdsraark 1936); 5) Breinen- knivfigurens strålar utgå ej från hela huvudet utan från en hjälm- liknande extra halvcirkel, som täcker huvudets hårbevuxna del och läm- nar ansiktet fritt; 6) En otvivelaktig solgudsbild med långt radiärt strål- hår möter senare på Nioderdollendorfstenen frän omkr. 600, där solkarak tären ytterligare betecknas medelst de båda attributen spjut och cirkel på bröstet. — För andra, senare rakknivar jfr. S. M u l l e r , Billeds- og Fremstillingskunst i Bronzealderen,, Aarbeger 1920, 138 ff.; C. A. N o r d - m a n i Oldtiden 7, 197 ff. samt F o r s s a n d e r , Sveriges förhist. be byggelse, 113.
T O A L E T T R E D S K A P E N O C II S O I. li E L I G I II N E N 347
A c .... *)Mfc
d^rV
Fig. 4. Soltransportskepp. a. Danmark (rakknivsbild); b. Hällristning fr. Lö- keberget, Foss sn, Bohuslän; c. Nustrupfeld, Nordschleswig; d. Haderslcv- trakten, Sönderjylland (rakknivar); e. Stenen fr. Dyrchavcn; f. Kalleby, Ta- num sn, Bohuslän; g. St. Backa, Brastad sn, Bohuslän; h. Disäsen, Backa,
Brastad sn.
Fig. 4. Sun transport ship. a. Denmark (picture on razor); b. Bock-carving from Löke- berget, parish of Foss, Bohuslän; c. Nustrupfeld, North Schleswig; d. Iladcrslcv district, South Jutland (razors); c. The stone from Dyrchaven: f. Kalleby, parish of Tanum, liohuslän; g. St. Hacka, parish of lirastad, Bohuslän; h. Disåsen, Backa, parish of Brastad.
3 4 8 Å K E O II L M A R K S
med varandra behärska hela bronsåldern. Forssander ville tolka de- ras parallella förekomst därmed, att man föreställt sig solens färd om dagen över den ljusa himlen som en resa efter häst, dess färd om natten över underjordens mörka vatten tillbaka mot östern som en färd med skepp.1" I ett snart utkommande större arbete16 har jag vå- gat följande tolkning: den av en häst dragna solen är en idé, upp- buren av den från det thiiringska inlandet kommande snörkeramiska kulturen, vars religiösa idévärld behärskade den äldre bronsåldern med kraften av de erövrande framstötarna, innan ännu samman- smältningen av de båda kulturerna fullbordats. Solens seglats över himmelsoceanen är däremot den idé, som bars av den megalitiska kust- kulturen, vilken vid början av den yngro bronsåldern, när nämnda sammansmältning slutgiltigt ägt rum, åter i stor utsträckning tryc- ker sin prägel på kulturbilden genom den alltid genomträngande kraften hos den högre, rotfasta, av erövrarvågen endast mer eller mindre lätt översköljda åkerbrukskulturen. I varje fall är det ett faktum, att rakknivarnas såväl handtag som bildframställningar på- fallande konsekvent ställa dem i samband med solen och dess båda transportmedel.
Samma association kan också konstateras beträffande de övriga
»toalettrodskapen». I ott enstaka fall är handlaget till en tatuernål bevarat ooh detta har på det tjockaste stället, runt det runda skaftet, fyra med strålpunkter försedda solframställningar.17 Som sådana äro också utan tvivel att betrakta de talrika ringar eller upphöjda buck- lor, som förekomma på pincetterna. Brendsted har framhållit, att de små bucklorna på pincetterna från yngre bronsålder äro de enda spåren av en med möda lärd drivteknik, direkta lån från Hallstatt- tidens bronskonst.18 Det ligger då nära till hunds titt antaga, att icke endast ett konstnärligt behov av utsmyckning utan synnerligen djup- gående religiösa idékomplex måsto ligga till grund för denna orna- mentala möda: man ville göra de stiliserade solbilderna mera illu- soriska genom att framställa dem plastiska, i upphöjt arbete. I do
15 Det forntida Halland . . . Halland, utg. av Hallands nation i Lund, 96.
18 (iravskeppet, kap. 5.
17 B r ö n d s t e d , Danmarks Oldtid II, fig. 167 e.
18 Ibid., 182: påfallande nog möter samma »repoussé»-teknik en gång också vid tre strålomgivna Otvivelaktiga solframställningar på en rak- kniv med okänd fyndort ( B r ö n d s t e d , Bronzealilerns Soldvrkelse, fig. 27).
T O A L E T T It E D S K A P E N O C H S O I . Ii E 1.1 G I O N E N ,J4<)
fall d a r r i n g a r n a på pincetterna icke ä r o drivna utan enkelt inpun- sade, u p p t r ä d a de g ä r n a som två koncentriska c i r k l a r , ett klassiskt framställningssätt j u s t för solskivan. En av Bröndsted avbildad
»toalettretlskapskam» från per. IV h a r på handtaget två g e n o m b r u t n a solhjul.1»
Vi komma därefter till den a n d r a f r ä g a n : för vilken kategori av g r a v a r från y n g r e b r o n s å l d e r n ä r o »toalettredskupen» s ä r s k i l t k a r a k - t e r i s t i s k a ? Eftersom i f r å g a v a r a n d e material framför allt på Gotland ä r rikhaltigt och typiskt och därjämte relativt allsidigt undersökt, kommer j a g att taga f ö r h å l l a n d e n a på denna ö som exempel. Såsom överallt ä r fallet, ä r också h ä r en stor del av materialet anträffat under äldre tider eller u n d e r förhållanden, som icke ge n å g r a n ä r - mare u p p l y s n i n g a r om fyndplats eller ange fyndets k a r a k t ä r . S ä k r a
»toalettredskap» föreligga på Gotland i 10 gravfynd, om vilkas ka- r a k t ä r icko någon tvekan kan r å d a : av dessa, anträffades fem 1 s k e p p s s ä t t n i n g a r (H. H a n s s o n , Textfig. 28 och pl. 84, 1H4, 165, 16(i).
vartill sannolikt k a n l ä g g a s den lilla r a k k n i v e n i G o t l a n d s F o r n s a l (Dep. C 724, H a n s s o n , pl. 125), som möjligen kan h ä r s t a m m a från en av de p l u n d r a d e s k e p p s s ä t t n i n g a r n a vid G å l r u m . De övriga fem fynden ha anträffats i g r a v a r av a n n a t slag från y n g r o bronsålder.
T v å synnerligen diskutabla pincetter, den ena funnen tillsammans med on obestämbar kniv, tillhöra också gravfynd, medan det där- emot ä r mera osäkert om två fynd, innehållande pincett med kniv och r a k k n i v tillsammans med en dubbelknapp, ä r o att r ä k n a till dylika.2 0 Det ä r emellertid viktigare att framhålla, att fullständiga
»toalctttippsättningar», alltså r a k k n i v , sminkkniv, pincett oeh tatuer- nål, på G o t l a n d endast a n t r ä f f a t s i s k e p p s s ä t t n i n g a r , n ä m l i g e n i de båda från resp. P r ä s t h a g e n i Silte socken och G å l r u m , Olleifs i Al- s k o g s socken (skepp 6). T a t u e r n å l s a k n a s i fyndet från M e d e b y s ( ? ) , Halls socken, som innehåller rakkniv, sminkkniv, pincetl och dubbel- k n a p p och för övrigt icke med visshet ä r ett gravfynd.2 1 Även i ett tredje fall förekommer den d i s k u t a b l a dubbelkmippen tillsammans med »toalettredskap» i ett gotländskt fynd: i den fullständigt kom- pletta serien från skeppssättningen i Silte P r ä s t h a g e . Vilken roll dessa k n a p p a r , som stundom i ena änden löpa ut i en lång spets.
l» Danmarks Oldtid, II, 167 f.
" II. H a n s s o n , pli 81, 170, 174, 175.
" Ibid., pl. 85.
3 3 0 .1 K /; O II I. M A It K s
kunna ha spelat, är icko lätt att avgöra. Möjligen skulle man kunna antaga, att do i mitten, mellan knopparnas ändar, sammanhållit några på varandra lagda träskivor och att måhända ett sådant bräde i flera avsatser kunnat tjäna som en sorts sminkpalett. Längre än till en ren förmodan kunna vi ju icke komma, men man frågar sig onekligen, vilken roll detta gåtfulla inslag i »toalettuppsättningen» annars kan ha spelat.
Av de 26 undersökta gotländska skeppssättningarna härstamma fyra från järnåldern, fem äro fyndtomma, fem innehålla brandiläc- kar, som icke äro närmare daterbara, medan fyra i gammal tid, före 1875, blivit osakkunnigt undersökta eller plundrade. Av de åtta sak- kunnigt utgrävda och någorlunda säkert daterbara skeppssättning- tirna från yngre bronsålder innehålla fem, eller icke mindre än 62,5 %, toalettredskap.22 Den kanske most bekanta av de övriga skoppssättningarna från yngre bronsålder. Lugnaro-skeppet i södra Halland, innehöll ett litet vackert bestick med sminkkniv, tatuernål och pincett;23 endast rakkniven saknas. En dansk och en kurländsk bronsåldersskeppssättning innehålla säkra eller förmodade sminkkni- var, ett jylländskt järnåldersstenkepp vid Lindholm en pincett, en sminkkniv och en förmodad rakkniv. I de ostbaltiska skeppen i Tiir- sel och vid Strante-sjön förekomma många pincetter. Allt som allt äro i eller tätt invid 13 skeppssättningar, av vilka det övervägande fler- talet kan dateras till bronsåldern, mer eller mindre fullständiga uppsättningar av »toalettredskap» anträffade; till detta antal kan som nr 14 läggas den med stenar omgivna ekstockkistan från Antager, som är samtidig med skeppssättningarna. Med utgångspunkt från det ovan sagda torde man kunna påstå, att »toalettredskapen» utgöra ett. synnerligen karakteristiskt inventarium just i skeppssättningarna.
I mitt ovan anförda arbete liar jag försökt klarlägga, att skepps- sättningarna ävensom do senare uppträdande båtgravarna ursprung- ligen voro tänkta som avbildningar av eller representanter för solens skepp. 1 fråga om stensättningarna ha därvid följande omständighe- ter varit avgörande för mig: 1) Stenskeppet är stundom så heligt, att graven måste anläggas vid dess reling eller akter (Lugnaro, Bjärka—
" Do övriga tre äro: Tängelgårda, Lärbro sn, och två vid Brajdfloar.
I.evide sn.
23 F. H a n s e n , Bronsåldersgraven vid Lugnare i Hasslövs socken.
Svenska Forniuinnesplatser nr 5, s. 14, tig. 10.
' • C . - ^
Fig. 5. a. Solskepp med »man» i stäven, hällristning fr. Himmelstadlund vid Norrköping; b . Bohuslän (Balzer 4 7 — 4 8 : 2 ) ; c. »den paddlande solguden» på rakkniv fr. B r e m e n t r a k t e n ; d., f. »solguden med spjut» enl. äldre och yngre avbildningsschema på bohuslänska ristningar (f. fr. I.itsleby: skälgropkransen kring huvudet delvis efter Fr. Althcims foto i Die Krisc der alten Weit, osäker;
sen figur); e. Bohuslän (»bemanningsstreck» ända ut på s t ä v a r n a ) ; g. St. Berg 1 Biskopskulla sn, Uppland.
Fig. 5. a. Sun ship with a »man» in the slem, rock-carving from Himmelstadlund near Norr- köping; h. Bohuslän (Balzer 47—48:2); c. »the paddling sim god» on a razor from the Bremen district; d., f. »the sun god with spear» according to earlier and latcr reproduc- lions on Bohuslän carvings (f. from Litsleby: wrealh of cup-shaped cavities round the head partly from Fr. AlthcinCs photo in »Die Krisc der alten Weit», uncertain, late figure);
e. Bohuslän (»erew» running right out on to the slem and stern); g. St. Berg in the parish of Biskopskulla, Uppland.
3 5 2 i K E O II L M A II K s
Säby), icke Innanför själva stenramen; 2) stenskeppet kan stundom vara omgivet av en trång stenkrets (Lugnare) eller t. o. m. ha en sol- ring inhuggen på den sten. som markerar förstäven (Skovsgaard på Langeland; jfr. Beowulfs gravskepp hriugedstefua och Balders Hringhorni); 3) av olika förhållanden framgår, att stenskeppen liksom båtgravarna tänkts seglande, icke stillaliggande; 4) av stenskeppen seglar övervägande flertalet med förstäven i sydlig riktning, mot so- lens land i fjärran södern. Skepps-sättningarnas utpräglade förkär- lek för »toalettredskapen» är alliså elt nytt liclägg för dessa föremåls tydliga förknippande med solen.
Den tredje frågan, som vi önskade framställa, gällde tidpunkten, då dessa »toalettredskap» uppträda och huruvida do kunna sättas i samband med andra, samtidigt nytillkommande kultiirföreteelser. Vis- serligen kunna enstaka redskap av detta slag dateras till äldre brons- åldern, men detta är. som också t. ex. Bronsted med eftertryck fram- håller, speciella undantag. Först vid övergången till yngre bronsål- der, c:a 8(M) t. Kr., blir deras utbredning mera allmän, men nu äro de med ens överallt förekommande, t. o. m. som enda påvisbara gravgods i brandgravarna från yngre bronsålder. Övergången till yngre brons- ålder karakteriseras emellertid som bekant av ett flertal viktiga kul- lurnyheter. Förutom »toalettredskapen» själva och övergången från Sophus Mullers »stora stil» till »den sköna stilen», är det följande tre företeelser: 1) brandgravskicket, som tidigare endast förekommit sporadiskt, blir nu allt allmännare och utbreder sig hastigt för att snart bli näslau allenarädande; 2) skeppsättningarna, som återspegla den religiösa idén solskepp-gravskepp, uppträda plötsligt; 3) fler- talet av bronsåldershällristningarna, av vilka många uppvisa just sol- cirklar, solsymboler, soldjur och solskepp, tillhöra denna tid. Visser- ligen kan påvisas, bl. a. genom avbildade vapentyper,24 att på sina håll hällristningarna kunna gå tillbaka i den äldre bronsåldern ooh även sträcka sig ett stycke in i järnåldern, men förmodligen kommer den uppfattning sanningen närmast, som hävdar att flertalet av dem dock representerat en bestämd religiöst-magisk moderiklning under yngre bronsålder.2^ Brandgravwkicket, som av en äldre forskar- skola uppfattats antingen som en hygienisk åtgärd, som en symbo-
84 Jfr t. ex. Eberts Heallexikon III, Taf. 51; svärden dock tvivelaktiga.
Ang. Kivikgravens bilor av Skogstorptyp jfr A l t h i n , a. a. I, 68 f.
54a Till samma resultat har Althin kommit genom sinn specialundersök- ningar angående de skånska häll ristningarnas datering.
T II A L E T T It E I) S K A P E N II C II S O I. II E L I G I II N E N S53
Fig. (i. iToalcttredskapcn» utom rakkniv, a. T a t u e r n å l : b. pincett; c. smink- påläggskniv; d. dubbelknapp (till sammanhållande av träpaletl'?); e. hrunskam
fr. T a m d r u p , Jylland. lifter Bröndsted.
Fig. 6. »Toilel artides» other than ra/.ors. a. Tattootng neodlc; h. twcezers; c. knife for applying paint; d. douhle hultim (to hold together a wooden paletts?); e. hronzc comh
from Tamdrup, Jutland. After Bröndsted.
lisk rening, som en avvärjande åtgärd mot gengångare eller som bevis på uppträdandet av helt nya föreställningar (animistiska och dödsrike- betonade) rörande livet efter detta, har av yngre nordiska fornforskare som Forssander och framför allt Holger Arbman23 tolkats som hö- rande till solkullen. Solens natur är eld, och från solen har varje jor- disk eld sitt ursprung; detta har sedan urminnes tider varit klart upp- fattat av de mest olikartade primitiva kulturer, och människorna ha handlat därefter. Den döde förbrännes i eld, för att han skall för- vandlas till sin gudoms, solens oller solgudens, element och därmed få en möjlighet att verkligen uppgå i solens rike. Den yngre brons- åldern markerar på livets alla områden, särskilt när det gäller livet efter detta, en påfallande intensifiering av den redan under äldre
25 F o r s s a n d e r i Det forntida Halland, 94 f.; A r b m a n i Gotländskt A r k i v X I I , 1940, 18. — D e t v i k t i g a s t o b e v i s e t för l i k b r ä n n i n g e n s n ä r a s a m b a n d med s o l r e l i g i o n e n ä r dock d e t hos B r ö n d s t e d a v b i l d a d e och diskuterade a s k u r n c l n c k e t med s t r å l a n d e solbild, från Sorindsrainde, Hol- baek Amt, D a n m a r k .
23 — Fornvännen 1945
.'154 A K E I) II L M ,1 R K S
bronsålder förekommande solreligionen. Till en del s a m m a n h ä n g e r väl detta med det faktum, att först n u den fullständiga sammansraäli- ningen av de båda neolitiska g r u n d k o m p o n e n t e r n a i bronsålderskttl luren ägt rum, biida företrädare för en viss solkult, och man skulle d ä r f ö r k u n n a tänka sig, att resultatet blev en f ö r s t ä r k n i n g av det kulturelement, som var gemensamt för båda, solmotivet. Man kan heller icke bortse från att en direkt, kontinental p å v e r k a n n a t u r - ligtvis skulle ha k u n n a t t j ä n s t g ö r a som utlösande faktor. Dot ä r emellertid också t ä n k b a r t , att n u omkr. 800 f. K r . de första tecknen började visa sig till den berömda S e r n a n d c r s k a klimatförsämringen, som n ä g r a få å r h u n d r a d e n s e n a r e skulle g ö r a ett hastigt slut på den g l ä n s a n d e b r o n s å l d e r s k u l t u r e n . L ä n g t a n efter solen, v a r s kraft blev allt s v a g a r e , och insikten om att ifall det. fortsatte på detta sött måste det betyda livsfara för allt och alla, h a r tagit sig uttryck i en n ä r - mast hektisk solkult.2 ( i a D ä r f ö r h u r man åstadkommit h ä l l r i s t n i n g a r n a i T a n u m och Brastad, vid Stora Berg i Uppland, i Hjtflarp i Småland och F r ä n n a r p i Skåne,2 0 som j u n ä r m a s t tigga om sol. De döda hän- visas alltid till en bättre värld och till förfädrens värld, men dessa v ä r l d a r ä r o en värld: solens värld och maktområdo. D ä r f ö r ger man den dödo genom b r ä n n i n g e n solens egen n a t u r , för att han må komma lill solen. D ä r f ö r bygger man en avbildning av solens skepp, på vilket den döde skall segla till sollandet i söder. Med dessa en b e g y n n a n d e nödtids a n t a g n a affekt- och önskemotiv förenade sig helt naturligt
25a Oavhängig av mig har även Althin ställt bronsålderns intensifierade solkult i samband med den gradvisa klimatförsämringen och därvid hänvisat till do t. ex. av Granlund och Tage Nilsson avhandlade »rekur- rensytorna» i högraossarnas utvecklingshistoria, vilka före den avklingande bronsålderns »Sernanderska» kliiuatförsäinringsperiod, den värsta av alla, låta sluta till en vid gånggrifttidens mitt och en tidigare under brons- åldern, av Nilsson daterad till slutet av per. IV, av Granlund till tiden omkr. 1200 f. Kr. Men medan Althin för bronsåldern endast laborerar ined en rekurrensyla, vilken han med Granlund sätter lill äldre bronsålder och anser manifesterad i »solvagnarna» från Trundholm och Tågaborg.
torde intet binder möta för ett religionshistoriskt begagnande av tvenne dylika, KY IV omkr. 1200 och RY H I med kulmen omkr. 600, d. v. s.
Brondsteds datering av per. V:s början, och ansatser mer än ett århundrade lidigare (jfr G r a n l u n d s diagram: Do svenska högraossarnas geologi SGU 26: 1, 169). Dåda dessa, men naturligtvis mest den senare, kunna ha givit upphov till olika vågor av intensifierad solkult. Problemet förtjänat- en utförlig specialundersökning.
'» A I ra g r e n , a. a., fig. 1—3, 9, 48, 55. 63, 64.
t O A L E T T H B D S K A P E N II C II S II I, Il E L I G I II N E N 3 5 5
den u r g a m l a odödlighetstanken, som sedan u r m i n n e s tider döljer sig bakom varje solreligion: om j a g blir ett med solen måste j a g visser- ligen liksom solen dö, n ä r j a g nått mitt livs afton, men lika säkerl kommer j a g att. följande morgon tillsammans med den återuppgåendo solen i den blodröda östern födas på nytt till ett nytt liv. Uppgående!
i solen, det enda i denna värld, som med abolut s ä k e r h e t efter sin död alltid å n y o u p p s l å r och födes på nytt, ger således individen säkerhet för ett liv etter döden. Det ä r i detta kultur- och i d é s a m m a n h a n g , som vi ha att betrakta »toalettredskapen» i den yngro b r o n s å l d e r n s b r a n d g r a v a r .
I olika folks v ä r l d s å s k å d n i n g s p e l a r , något som bl. a. D a n z e l på- visat,27 m a k r o k o s m o s - m i k r o k o s m o s t a n k e n eu avgörande roll. Män- n i s k a n ä r in i den minsta detalj en avbild tiv själva världsalltet, och omvänt ha n a t u r e n s och världens element s i n a motsvarigheter i de m ä n s k l i g a k r o p p s d e l a r n a . H ä r ligger u t g å n g s p u n k t e n för myter av den k ä n d a typen »geografisk anatomi», t. ox. den babylonisk-semi- tiska Tiamat- och Bahabmyten, den aztekiska Atltitcntlimyten och den gamiiiiilnordiska Y m i n n y t e n .2 8 Bergen ä r o en väldig, av do törsta g u d a r n a dödad urjättes benknotor, havet h a n s blod, jorden ä r köttet, himlavalvet h j ä s s a n o. s. v. 1 de primitiva, s e k u n d ä r a eller hög- k u l t u r e r , som k ä n n e t e c k n a s av s o l a r intressedominans, t. ex. den indogermanska, l i k n a s enligt d e n n a g r u n d å s k å d n i n g synnerligen ofta solen vid ett från kroppen avhugget m a n s h u v u d . I k u l t u r e r av delta s l a g a s s o c i e r a s över h u v u d taget solen g ä r n a med det manliga släktel, s ä r s k i l t med h ö v d i n g a r n a .2 9 Säkerligen var icke blott den polynesiske hövdingen, den egyptiske faraon, den vediske r a j a n och den r o m e r s k e k o n u n g e n u n d e r sagotiden, u t a n också storbonden i b r o n s å l d e r n s Norden och den av B i r g e r Nerman ined genial intuition konstaterade H å g a - k o n u n g e n över det mellansvenska storriket u n d e r y n g r e brons- åldern3 0 (förmodligen det första på g e r m a n s k t område) en uppen- barelse av den s e g e r r i k a solen.3' F u r s t e n s ansikte lyser som en sol.
27 Kultur und Keligion des primitiven Menschen, 37 ff., 60 f.: jfr G.
W i d e n g r e n , Religionens värld, Sthlm 1945, 98 ff.
28 Jfr 0 b 1 m a r k s i Arkiv för nordisk filologi 1939, 360.
29 Jfr O h l i n a r k s , Heimdallr und das Horn. Lund-Khvn 1937, 32—40.
30 Sveriges rikes uppkomst, 25 if.
31 Jfr O b 1 m a r k s. Studien zur altgernianischen Keligionsgeschichte, Lpz 1943, 153—207, särsk. 188 ff., där försök göres att tolka solguden Ullr som skyddsherre och ättefader för dessa bronsålderskonungar.
,'t5(i .1 K E I I I I I . M A It K S
I Rigveda uppträder solguden Surya som »den solstrålhårige», och i senare indisk filosofi uppfattas solklotet som en demons röda, av- huggna huvud.32 I fråga om den grekiske Helios spelar hans strål- omflulna mansansikte med »de glänsande kinderna» den dominerande rollen såväl i hymner som på mynt.33 I mera primitiva kretsar åskåd- liggöres solen i zenit, alltså pa höjden av sin makt, med det böljande vita, sammanflytande håret ooh skägget hos en gammal man, så ofta i Australien, medan däremot den uppgående solen, den ungdomsfriske kämpen och nattens besegrare, gärna liknas vid det skägg- och hår- lösa, röda ansiktet hos ett nyfött barn. För makrokosmos-mikrokos- mosanalogien spelar i fråga om den uppgående solen alltid två mo- ment den avgörande rollen i primitivt tänkesätt: den röda färgen och avsaknaden av strålar.
Genomgripande betydelse för hela samfundslivet i en primitiv kul- tur har som bekant manvigningen, den högtidliga akt, genom vilken ynglingen slutgiltigt skiljes från kvinnornas och barnens krets och upptages i do vapenföra männens slutna, hemliga organisation. Efter- som den livsavgörande och radikalt livsomgeslaltando innebörden i denna övergång aldrig kan nog starkt betonas, får i allmänhet invig- ningen form och andligt innehåll av ett bortdöende från barndomen och en ny födelse som man. 1 otaliga initiationsriter över hela jorden blir rocipienlen rituellt dödad, slukad av ett odjur eller nedbäddad i en grav. Wilhelm Schmidt har vidare visat, hur exempelvis i sydöstra Australien ynglingarna därefter vid återuppväckelsen till det nya livet identifieras med den samtidigt uppgående solen och även till det yttre göras likadenna.34 Därför bli deras huvud och ansikte rödmålade,
deras skägg plockas bort och deras uppståndelse associeras med sol- uppgången: do bli ett med sin beskyddare, den store solguden Gro- goragally. Hos de australiska Narrinyeri tagas de ynglingar, som skola invigas, under krig mod eldbränder från kvinnorna, deras skäggstrån ryckas ut och deras hår kammas, för att do skola bliva lika don unga morgonsolen.35 Samma dubbla innebörd av nyfödelse
32 Jfr J a r l C h a r p e n t i c r , Indiska myter och sagor, 75 ff.
33 E o s c h e r , Ausfuhrlichos Lexikon der griechischen und römischen Mythologie I, sp. 2002 ff.
34 Der Ursprung der Gottesidee, III, 1056 f.
55 A d. E. J e n s e n, Beschneidung und Roifezeremonien bei Naturvöl- kern, 112.
T O A L E T T R E D S K A P E N O t: II S II I. li E L I G l O N E N 3 5 7
till ny värdighet och av seger över nattens makter hade den med nämnda primitiva riter fullständigt parallella utrustningen av den romerske triumfatorn, som denne sannolikt ärvt från den latinske konungen: rödfärgat ansikte, gyllene strålkrona, placeringen på den höga triumfvagnen.30 Också han är cn avbild av den segerrika och nyfödda unga morgonsolen.
Vi förstå nu, vad de nordiska »toalettredskapcn» betyda. Också de måste ha tjänat till att göra den dödo lik den uppgående morgonsolen (här icke rituellt utan reellt). Med rakkniv och pincett gjordes an- siktet »utan strålar», med sminkkniv och tatuernål skulle morgon- solens röda färg anbringas. De redskap, mod vilkas hjälp denna för- vandling skulle åstadkommas, nedlades emellertid först efter den dö- des förbränning över resterna av hans kroppsliga jag, ty först på morgonen efter likbränningen skullo förvandlingen försiggå, sam- tidigt med att solen själv gick upp. Det primitiva, magiska tänkandet byggde icke blott på yttre likhet utan också på samtidighet, icke blott på visionell utan också på temporär överensstämmelse. Det duger ju icko, att den australiske recipienten rödfärgas pd aftonen, det måste sko på morgonen, samtidigt med att den uppgående solen själv färgas röd, om hela ceremonien över huvud taget skall ha någon verkan.
Den apoteoserade bronsåldcrshövdingen, som just kommit i besitt- ning civ solgudens oldnatur, skall som en ytterligare säkerhetsåtgärd vara i stånd att den första morgonen av sitt nya liv göra sig lik sin gud, den uppgående solen. På de mest olikartade sätt och följande olika tankebanor föres don käre dödo till solen, göres till ett med so- len: han lägges i solens skepp, han skall segla till solens rike, han får gonom förbränningen solens eldnatur och han får mod sig de redskap, som behövas för att göra honom också till det yttre lik morgonsolen
56 Jfr F r a z e r , Den gyllene grenen (sv. uppl.). I, 181 ff., och Ohl- in a r k s, Studien zur altgerm. Religionsgeschichte, 161; andra exempel
(solen hos Lenape-Delawares och peruaner avbildad som elt rödfärgat ansikle eller ett huvud med strålhår elc ) hos O b 1 ra a r k s, lleimdallr und das Horn, 296.
:iäX .1 K E O I I L M A II K S
S U M M A R Y
ÅKE OHLMARKS: The Toilet Artides and the Religion of lhe Sun during lhe Låter Bronze Age.
Iu t h e c r e m a t i o n g r a v e s of t h e L å t e r B r o n z e Age, toilet a r t i d e s con- s i s t i n g of r a z o r s , t w e e z e r s , k n i v e s for a p p l y i n g p a i n t , double b u t t o n s ( p o s s i b l y intended to hold t o g e t h e r a wooden p a l e t t e ) , and s o m e t i m e s combs, a r e often met with. T h i s equipinenl, which is seldom quite eomplele, is not, a s g e r i n a n o p h i l o s beliove, evidence of »the high bodily c u l t u r e of mir forefathers», but must h a v e had a p u r e l y r e l i g i o u s - m u g i e a l signi- ficance, u il w a s n o t b u r n e d with the equipment of the deceased, but placed on t o p of t h e f r a g m e n t s of bone which w e r e collected and b u r i e d a f t e r t h e c r e m a t i o n , and w e r e intended only for u s e in t h e life h e r e a f t e r . T h e s h a p e s of t h e r a z o r s and t h e p i c t u r e s on them refleet raainly t h e ideas of the horse and the ship, both practically a l w a y s iu conneclion with t h e snu, Hven t h o u g h t h e f i g u r e s d e r i v e from I t a l i a n o r n a m e n t a l d e t a i l s t h e y h a v e been r e - i n t e r p r e t e d on Nordic soil a s t h e s u n d r a w n by t h e h o r s e or t h e s u n t r a v e l l i n g in a boat, s o m e t i m e s e v e n a s a s h i p
with both tho s u n and its h o r s e on board. T h e combination of t h e s u n - liorse and the sttn-ship is not so much a r e p r e s e n t a t i o n of t h e t r a n s p o r t by land ö v e r t h e h e a v e n s by day and t h e boat j o u r n e y ö v e r t h e u n d e r - g r o u n d ocean of the night, back to the east, a s a s p o n t a n e o u s continued e x i s t e n c e side by side of t h e conceptions of t h e w o r l d of t w o different c u l t u r e c i r c l e s : t h e ocean of t h e h e a v e n s of t h e m e g a l i t h i c s h i p m a s t e r s with t h e s u n - s h i p and t h e s t e p p e s of t h e h e a v e n s w i t h t h e s u n - h o r s e of t h e cord ceramics. T h e t o i l e t a r t i d e s a r e t y p i c a l j u s t of s h i p g r a v e s , which must for m a n y different r e a s o n s be looked u p o n a s a manifesta- t i o n of t h e idea of t h e j o u r n e y of t h e deceased in t h e s u n - s h i p to t h e land of t h e sun. At t h e b e g i n n i n g of t h e L å t e r B r o n z e Age tbo c r e m a t i o n of t h e dead h ö g i n s to s p r e a d , t h e r o l e of t h e s u n on t h e r o c k - c a r v i n g s and t h e toilet a r t i d e s indicated a hectic eult of t h e s u n , d u e p e r h a p s to the o c c u r r e n c e of lhe first s i g n s of the deterioration of climatc at this t i m e , pointed o u t by S e r n a n d e r . Among c e r t a i n p r i m i t i v e t r i b e s w e ineet with the initiation of lhe y o u n g men, wilh a rilnalislic killing in lhe evening and resnrroction with the m o r n i n g s u n , when the iniliate"s face is ciilonred red, the b a i r s of his beard a r e pullod out, and b i s hair is conibed or s h a v e d (so t h a t he shall roseinblo t h e red, r a y - l o s s m o r n i n g s u n , t h e t i i n i u p h of r e s n r r e c t e d life), 'ind it is p r o b a b l e t h a t t h e toilet a r t i d e s of t h e L å t e r B r o n z e Age s e r v e d t h e s a m e p u r p o s e , n a m e l y to inake it possible for t h e dead inan — buried in t h e s h i p of t h e s u n and I r a n s - formed by c r e m a t i o n into t h e s u n ' s n a t u r e ot fire — to m a k e his own e x t e r i ö r as like t h a t of t h e sun as possible. Only if l h e dead nian can lie enlirely identified wilh Ihal m o r n i n g sun, can he, wilh il, be saved from death to t h e new life of l h e r e s u r r e c t i o n .
