Svíagríss - konung Adils' guldring Nerman, Birger
Fornvännen 1945(40), s. 81-83 : ill.
http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1945_081 Ingår i: samla.raa.se
SVIAGRISS KONUNG ADILS' GULDRING
AV
B I R G E R N E R M A N
Adils, den mäktige k o n u n g e n av Ynglingaätten, som enligt min bestämning dött o m k r i n g å r 575 och fått sin g r a v p l a t s i den största, längst bort ifrån k y r k a n belägna av k u n g s - h ö g a r n a vid G a m l a U p s a l a , h a d e enligt s a g o t r a d i t i o n e r n a tre » k o s t g r i p a r » : hjälmen Hildisvin (Hildigoltr), b r y n j a n Finuzleif och guldringen Sviagriss. Hjälmen bör givetvis t o l k a s som tillhö- r a n d e den från 500- och 600-talen välkända typ, v a r s kam varit för- sedd med en vildsvinsbild. B r y n j a n a n g e r sig v a r a ett arv efter en F i n n , som icke ä r n ä r m a r e känd.
Men erbjuda dessa n a m n inga svårigheter, f r å g a r man s i g : » H u r h a r en g u l d r i n g k u n n a t lienämnas "Sveagrisen', d. v. s. "Sveavild- g a l t e n ' ? »
Någon n ä r m a r e lieskrivning av Sviagriss' utseende finnes icke i den gamla litteraturen, och av vad som b e r ä t t a s om den k u n n a inga n ä r - m a r e s l u t s a t s e r d r a g a s . Vi m i n n a s av S n o r r e - E d d a n1 och Rolf k r a k e s saga,2 att, n ä r Rolf k r a k e , som gästat Adils, med d a n s k a r n a flyr till häst utmed r^yrisvallarna, förföljd av Adils och h a n s män, h a r Rolf av s i n moder Y r s a , Adils' gemål, fått ett horn, fyllt med Adils' guld- skatter. N ä r s v e a r n a komma nära d a n s k a nia. lar Kolf en del av guldet u r hornet och k a s t a r ut det på m a r k e n . Adils ber emellertid s v e a r n a fortsätta. D å g r i p e r Kolf själva S v i a g r i s s och k a s t a r ut den.
Den girige Adils böjer sig nu ned och f å n g a r upp ringen med sitt spjut. »Nu liar j a g sviuböjl den mäktigaste bland s v e a r n a » , u t r o p a r Rolf, som enligt Snorre-Eddan lyckades uppehålla Adils med denna manöver och komma undan, medan h a n enligt Rolfssagan vänder h ä s t e n och g e r Adils ett s v å r t h u g g . så att d e n n e m å s t e föras bort, samt å t e r t a r Sviagriss och fortsättet sin färd. Av denna skildring
1 Finnur Jonssons ed., Köbenhavn 1931, sid. 140 ff.
5 Finnur Jönssons ed. ( = Samfund til udgivelse af ganiniel irordisk litteratur, nr 32), Köbenhavn 1904, sid. 89 ff.
ti — Fornvännen 1945.
82 /( / K (,' E It N E Ii .11 .1 N
Fig. 1. Guldarmring. Hredinge, Kastlösa sn, Öland. 1/1.
Gold arm ring, Bredinge, parish ol Kastlösa, (Maud 1/1.
se vi endast, att Sviagriss måste vara en större ring. en armring eller en halsring.
Snorre-Eddan har emellertid en anmärkningsvärd uppgift om Svia- griss: den har gått i Ynglingaätten från far till son — »or ätt hofSu langfeSgar Aoils». Ringen skulle alltså vara gammal vid 500-ta- lets mitt.
Gå vi till det arkeologiska materialet, äga vi verkligen under en viss del av forntiden — och endast då — guldringar, som sluta i vild- svinshuvuden. Det är större delen av de s. k. djurhiivudringarna; ett mindre antal exemplar i gruppen avbilda uppenbarligen andra djur.
1 fig. 1 se vi en sådan vildsvinsiing. funnen vid Bredinge i Kastlösa sn på Öland (Stat. Hist. Mus. inv.-nr 1!>46). De ifrågavarande ring- arna äro vanligen upprullade i spiral och ha då varit arinringar, men äro stundom uträtade och lin då kanske tjänstgjort som halsringar.
Dessa ringars tid är i vårt sammanhang anmärkningsvärd: de till- höra tiden omkring år 300 och 300-talet e. Kr.
Det skullo onekligen passa utmärkt, att don i Ynglingaätten be- varade släktklenoden Sviagriss vore en sådan ring, på 500-talet ett par hundra år gammal. I så fall bar del säkerligen varit ett sär- skilt förnämligt exemplar av gruppen.
S V I A G R I S S - K O N U N G A D I L S G U L D R I N G 83
Fig. 2. Guldarmring. Tuna, lljiilsta sn, Uppland. 1/1.
Gold arm rinn. Tunn, parish ol Hjälsta, Ippland 1/1.
Men v a r f ö r h a r r i n g e n k a l l a t s >Sveavildgalten>?
Det bör h ä r framhållas, att dylika r i n g a r ingenstädes utom på Got- land ä r o så vanliga som i Uppland (7 ex. kända ifrån vartdera land- s k a p e t ) ; i fig. 2 se vi en s å d a n ring, funnen vid T u n a i lljiilsta sn (Stat. Hist. Mus. inv.-nr 8885). K a n s k o ha dylika r i n g a r därför på s i n a håll blivit benämnda »svea vildgaltar», och n ä r s å småningom det berömdaste exemplaret, tillhörigt Ynglingaätten, blivit det enda
— eller n ä s t a n enda — bevarade, h a r för detta exemplar appcllativet
» s v e a v i l d g a l t e n » ö v e r g å t t till ett e g e n n a m n S v i a g r i s s .
S U M M A R Y
B I R G E R N E R M A N : Sviagriss - - K i n g Adils' gold ring.
The author attempts to prove that one of the fanions rings in the Nordic sagas — Sviagriss, »Svea wild boar», which rfas in the possession of
King Adils, who died in iibnut the year äTä, and was probably buried in the largest of the Rings* Monnds situated farthest from (he church at Old Upsala, was a so-called animal-head ring: lhe ends of these rings usually terminate in wild boars' beads (fig. 1). The rings in questiun — usually arm rings — are peculiar to the period about the year :i(KI and to the Illi eentury A. D., which tallies well with the stateuient in t lie Snorre-Kdda.
that Sviagriss bad long been in the possession of King Adils' Family. Such rings are partienlarly coinmon in Uppland (fig. 2) and in Gotland. In some places they may therefore have been called »Svea wild boars», und the most famous specimen may gradually have beconie the special
»Sviagriss».
