Institutionen för socialt arbete Kandidatuppsats 15 hp
VT 2017
“Vi är deras andra hem”
- Fritidsverksamheters förebyggande arbete med ungdomar i områden med avancerad marginalitet
Författare: Rima Habeeb och Safia Sheikhnur Handledare: Thomas Öhlund
Titel: “Vi är deras andra hem” – Fritidsverksamheters förebyggande arbete med ungdomar i områden med avancerad marginalitet.
Title: “We are their second home” – Youth centers preventive work with youths’ in areas with advanced marginality.
Authors: Rima Habeeb & Safia Sheikhnur
Abstract
The aim of this study was to examine how leisure leaders in different youth centers collaborate and work preventively with youths who are or risk being socially excluded in areas with advanced marginality in Sweden. The study is based on eight qualitative interviews with leisure leaders working in youth centers with young people in areas with advanced marginality. The interviews were analyzed using a hermeneutic approach and the theoretical framework is social capital supplemented by empowerment. Our results show that the leisure leaders use several different strategies in the preventive work with young people. Youths’
were getting the opportunity to affect their own lives through participation and influence in youth center activities. A majority of the leisure leaders expressed having both structured and unstructured activities. The youths are given a great deal of responsibility to accomplish several things in interest for them, which aims to strengthen their self-esteem. There were certain strategies that appeared to be common among all leisure leaders in working with youths: to include the youths’ in the majority society, to cooperate with government and community arenas and to create trustworthy relationships. In conclusion, all the strategies used by the leisure leaders worked preventively.
Keywords: Advanced marginality, youth centers, leisure leaders, preventive work, empowerment, social capital.
Nyckelord: Avancerad marginalitet, fritidsgårdar, fritidsledare, förebyggande arbete, empowerment, socialt kapital.
Antal ord: 17 959
Författarnas tack
Vi vill först och främst rikta ett stort tack till alla de fritidsledare som delgett oss perspektiv, tankar och erfarenheter av sitt arbete. Utan den detaljrika empirin som vi fått av er skulle uppsatsen inte vara möjlig. Vi vill även tacka Thomas Öhlund för en mycket givande handledning med värdefulla synpunkter och idéer. Avslutningsvis, ett stort tack till er som korrekturläst vår uppsats!
Innehållsförteckning
1.0 Inledning ... 6
1.1 Problemformulering ... 7
1.1.1 Relevans för socialt arbete ... 7
1.1.2 Syfte ... 8
1.1.3 Frågeställningar ... 8
1.1.4 Avgränsning ... 8
1.2 Begreppsdefinitioner ... 8
1.2.1 Öppen fritidsverksamhet ... 8
1.2.2 Social exklusion ... 9
1.2.3 Avancerad marginalisering ... 9
1.2.4 Strategi ... 9
2.0 Forskningsöversikt ... 9
2.1 Sökprocess ... 10
2.2 Avancerat marginaliserade områden ... 10
2.3 Motstånd och mot-identiteter ... 12
2.3.1 Identitet ... 15
2.4 Fritidsverksamheter ... 16
2.4.1 Ungdomar som deltar i fritidsverksamheter ... 16
2.4.2 Vuxnas betydelse för ungdomar ... 16
2.4.3 Fritidsgårdens betydelse ... 17
2.5 Sammanfattning ... 18
2.6 Kritik och motivering ... 19
3.0 Teoretiska perspektiv ... 19
3.1 Socialt kapital ... 20
3.1.1 Sociala nätverk ... 20
3.1.2 Ungdomsgruppens sociala kapital ... 22
3.1.3 Olika former av socialt kapital ... 23
3.2 Empowerment ... 24
4.0 Forskningsmetod ... 25
4.1 Val av forskningsmetod ... 25
4.2 Den kvalitativa intervjun ... 25
4.3 Urval och avgränsning ... 26
4.3.1 Diskussion kring urvalet ... 27
4.4 Bearbetning av data ... 27
4.4.1 Innan genomförandet av intervjuerna ... 27
4.4.2 Intervjuerna ... 28
4.4.3 Intervjupersonerna ... 28
4.4.4 Fritidsverksamheterna ... 29
4.4.5 Transkribering av intervjuerna ... 29
4.4.6 Forskningsdesign ... 30
4.5 Bearbetning av empiri och tolkningsprocessen ... 30
4.5.1 Hermeneutisk tolkning ... 31
4.6 Forskningsmetodologiska aspekter ... 32
4.6.1 Validitet ... 32
4.6.2 Reliabilitet ... 32
4.6.3 Generaliserbarhet ... 33
4.6.4 Etiska överväganden ... 34
5.0 Resultat ... 34
5.1 Strategier för ett brottsförebyggande arbete ... 35
5.1.1 Delaktighet ... 35
5.1.2 Förebilder ... 36
5.1.3 Inkludering i samhället ... 37
5.2 Relationer ... 37
5.2.1 Personalens roll som vuxna ... 37
5.2.2 Resurser ... 39
5.2.3 Aktiviteter ... 39
5.2.4 Förankring och självbild ... 41
5.3 Samverkan ... 42
5.3.1 Sociala nätverk ... 42
5.3.2 Kontakt med andra aktörer ... 44
6.0 Analys ... 45
6.1 Strategier för att stärka sociala nätverk ... 46
6.2 Strategier för att stärka socialt kapital ... 48
6.2.1 Sammanbindande (bonding) ... 48
6.2.2 Överbryggande (bridging) ... 48
6.2.3 Länkande (linking) ... 49
6.3 Strategier för att stärka ett ökat empowerment ... 50
7.0 Diskussion ... 51
7.1 Diskussion i relation till tidigare forskning ... 52
7.2 Slutsatser ... 54
7.2 Metoddiskussion ... 55
7.3 Förslag till framtida forskning ... 56
8.0 Referenslista ... 57
Bilaga 1a Informationsbrev ... 61
Bilaga 1b Utförligt informationsbrev ... 62
Bilaga 2 Intervjuguide ... 64
1.0 Inledning
Klyftorna i Sverige har blivit allt större med tiden och segregationen ökar mellan olika områden i städerna. Stora skillnader påvisas mellan bostadsområden i fråga om bland annat brottslighet, upplevd trygghet, arbetslöshet, trångboddhet samt demokratisk delaktighet (Regeringskansliet, 2016). Vidare har brottsligheten i utsatta områden de senaste åren varit återkommande och fått stort utrymme i både samhällsdebatten och media. Statistisk visar att en stor del av den brottslighet som förekommer i socialt utsatta områden begås av ungdomar (BRÅ, 2016).
Barn och unga som lever i socialt utanförskap har sämre förutsättningar att utvecklas i takt med andra jämnåriga. De har själva uppgett hur ett socioekonomiskt utanförskap ger konsekvenser, såsom negativa effekter på hälsan, dålig självkänsla och bristande nätverk (UNICEF, 2016). Ungdomar som växer upp i resurssvaga områden löper högre risk att bli arbetslösa, lagförda för brott, erhålla ekonomiskt bistånd och få lägre utbildningsnivå än de ungdomar som växer upp i resursstarka områden (Rønning & Starrin, 2011).
Tidigare forskning visar att det är viktigt med mötesplatser som tillhandahåller strukturerade aktiviteter för unga. Forskningen har också visat att fritidsgårdar och fritidsaktiviteter är en viktig del av unga människors liv och att aktiviteterna kan förbättra deras levnadsvillkor och minska sociala skillnader (Geidne, Fredriksson, Dalal & Eriksson, 2015; Fredriksson, 2016).
En sådan mötesplats är öppna fritidsverksamheter. Ur ett historiskt perspektiv ses fritidsverksamheter som ett verktyg för att fånga upp ungdomar som riskerar att hamna i utanförskap och därigenom förhindra en eventuell kriminalitet som följd. Fritidsverksamheter kan också fungera som ett stöd och uppmuntran till ungdomar och deras positiva utveckling.
Verksamheterna kan således fungera brottspreventivt genom att socialisera ungdomar och förhindra att de skapar en skadlig eller olaglig fritid. De kan också generera möjligheter för ungdomar genom att erbjuda dem att ta del av ett kultur- och fritidsutbud som de annars inte skulle ha tillgång till. Oavsett vilka syften som ligger bakom fungerar fritidsgårdar främst som en mötesplats (Ungdomsstyrelsen, 2008). Nedlagda mötesplatser för ungdomar, som exempelvis fritidsgårdar, kan leda till att de utvecklar ett våldsamt beteende (a.a.). Problemet som kan uppstå är de sparkrav som många kommuner måste handla efter vilket i sin tur påverkar satsandet av fritidsgårdar (Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, 2016).
Fritidsverksamheternas arbete kan förstås i förhållande till Socialtjänstlagens (2001:453) 5 kap § 1 där socialnämndens ansvar är att verka för att barn och unga växer upp under trygga förhållanden. Socialnämnden ska bedriva ett förebyggande arbete för att förhindra att barn och unga far illa. Socialtjänsten och andra aktörer som arbetar med unga ska tidigt uppmärksamma unga med riskbeteenden för att minska risken för utvecklandet av problem.
Socialtjänsten ska även i samverkan med samhällsorgan och andra som berörs, verka för att barn och unga inte vistas i miljöer som är skadliga för dem (a.a).
Mot bakgrund av detta är vi intresserade av att undersöka hur fritidsgårdarna kan arbeta brottspreventivt och om de i någon mening kan påstås motarbeta utanförskap. Vidare är vi intresserade av att se om fritidsledarnas arbete kan leda till ett socialt kapital och empowerment bland ungdomarna. Vi vill också se om det finns en möjlighet till samverkan då vi ser fritidsverksamheter som en möjlig samverkanspartner till bland annat socialtjänsten.
1.1 Problemformulering
Med utgångspunkt i ovanstående ser vi det som viktigt att undersöka vilka funktioner fritidsverksamheterna har i skapandet av meningsfulla och förtroendeskapande relationer mellan ungdomar och det omgivande samhället. På vilka sätt kan fritidsgårdarnas aktiviteter och de relationer som skapas, motverka uppkomsten av sociala problem såsom ungdomskriminalitet, i områden som präglas av avancerad marginalitet?
1.1.1 Relevans för socialt arbete
Fritidsverksamheters arbete kan relateras till socialt arbete genom att brottsförebyggande arbete, som riktar sig mot ungdomar, är något som ska uppmärksammas i tidigt skede.
Utanförskap medför negativa konsekvenser, inte bara på individnivå, utan även på samhällsnivå då det ökar trycket på sociala kostnader (UNICEF, 2016). Det är således av stor relevans för det sociala arbetet att så tidigt som möjligt förhindra att barn och unga blir exkluderade.
1.1.2 Syfte
Syftet är att undersöka hur fritidsledare inom olika fritidsverksamheter samverkar och arbetar i ett förebyggande syfte, med ungdomar som är eller riskerar att bli socialt exkluderade i avancerat marginaliserade områden.
1.1.3 Frågeställningar
• Hur beskriver fritidsledarna deras strategier för att bedriva ett brottsförebyggande arbete?
• På vilka sätt kan fritidsledarna förmedla socialt kapital och empowerment till ungdomarna genom sina relationer?
• Beskriver personalen arbetssätt som inkluderar samverkan med andra yrkesgrupper, och i så fall hur?
1.1.4 Avgränsning
Vi är intresserade av att undersöka hur fritidsledare kan arbeta preventivt och ge möjlighet till ett social kapital och empowerment för ungdomarna. De tidigare studier som vi tagit del av har visat att det huvudsakligen är pojkar som begår brott och att pojkar med olika sociala problem är de som besöker fritidsverksamheter (Mahoney & Stattin, 2000; Mahoney, Stattin
& Magnusson, 2001; Mahoney, Stattin & Lord, 2004; Persson, 2006). Uppsatsen kommer därför i stor utsträckning handla om pojkar. När vi talar om “ungdomar” syftar vi i huvudsak på pojkar och då det är relevant kommer även flickor nämnas.
1.2 Begreppsdefinitioner
1.2.1 Öppen fritidsverksamhetMed öppen fritidsverksamhet avses oftast en kostnadsfri verksamhet dit unga kan komma av egen vilja och utan krav på prestation. Vår definition utgår från MUCF (2016) där man med öppen fritidsverksamhet avser fritidsgårdar eller liknande som unga kan besöka och där de till största delen själva får välja sysselsättning. I texten använder vi fritidsverksamhet och fritidsgård synonymt med varandra.
1.2.2 Social exklusion
Begreppet anger att fattigdom och marginalisering definieras av den ekonomiska situationen och att en socialt utestängd person inte heller är delaktig i det sociala liv som etablerats som norm i ett land. Inom EU används “social exklusion” för att beskriva utanförskap och risk för fragmentisering (NE, u.å.).
1.2.3 Avancerad marginalisering
Ett flertal begrepp har använts för att beskriva förorter i storstäder. Hit hör bland annat exkluderade områden, utanförskapsområden, invandrarförorter och problemområden. Vår användning av begreppet marginaliserade områden har sin utgångspunkt i Wacquants (2008) begrepp “avancerat marginaliserade områden”, som kan ses i kontexten av ett välfärdssamhälle i förändring. Det inbegriper en process där grupper av människor stängs in i
“fack” i framförallt fattigdom, arbetslöshet, diskriminering och utanförskap.
1.2.4 Strategi
Med strategi avser vi i denna studie ”ett sätt att uppnå sina mål” och det sätt man uppnår målen på (Höglund, 2014).
2.0 Forskningsöversikt
I avsnittet görs en redogörelse för sökprocessen följt av en presentation av den tidigare forskningen.
Den tidigare forskningen har delats in i två avsnitt där det ena avsnittet behandlar avancerat marginaliserade områden och det andra avser fritidsverksamheters betydelse. Avsnittet om marginalisering har delats in i tre teman: avancerat marginaliserade områden, motstånd- och motidentiteter samt identiteter. Forskningen om fritidsverksamheterna har delats in i tre teman; ungdomar som deltar i fritidsverksamheter, vuxnas betydelse för ungdomar och fritidsgårdens betydelse. Avsnittet avslutas med en sammanfattning och vi för ett kort resonemang kring studiens betydelse.
Forskningsöversikten är inte heltäckande eftersom sökningen har fokuserat på delar av forskningsfältet som vi finner relevanta för vår studie. Den forskning vi presenterar är
mestadels kvalitativ eller i kombination med kvantitativ metod. Flera studier har undersökt svenska förhållanden men vi har även inkluderat internationell forskning av relevans.
2.1 Sökprocess
För att få fram relevant forskning och litteratur till studien har följande databaser använts:
ProQuest Platform, EBSCO Discovery Service (EDS), Libris och SwePub. Sökmotorn Google Scholar har också varit användbar. Genom webbsidan för Stockholms Universitets bibliotek har vi haft tillträde till samtliga databaser. De sökord som använts är: fritidsgårdar, ungdomsgårdar, fritidsverksamhet, verksamhet*, segregation*, boendesegregation, social utsatthet, marginalisering, socialt utsatta områden, förorter, upplopp, gäng, ungdomsvåld samt ungdomskriminalitet. Eftersom dessa ord gav få resultat som gjorde det svårt att hitta relevant internationell forskning, ökades sökprocessen där engelska ord användes i olika kombinationer: youth centers, leisure*, leisure time, leisure activities, youth recreation centre, social exclusion, segregation*, suburbs och residential segregation, youth crime.
Genom användandet av dessa sökord fick vi fler träffar.
De artiklar, rapporter och avhandlingar som sedan valdes ansåg vi var av relevans för det valda forskningsämnet. Vid sökningen begränsades urvalet till peer-reviewed artiklar.
Kriterier i sökningen har varit att forskningen ska vara tidsaktuell, helst inom de senaste fem åren. När detta inte varit möjligt har större hänsyn tagits till äldre forskning som är väsentlig även idag och som använts för att komplettera den forskning som i vissa avseenden varit begränsad när det kommer till nyare studier.
2.2 Avancerat marginaliserade områden
I Sverige pågår en utveckling som segregerar och avskiljer storstädernas invandrartäta bostadsområden från det övriga samhället. Enligt Sernhede (2009) beskriver den fransk- amerikanske sociologen Wacquant att dessa områden är innefattande i så kallade ”territoriella stigmatiseringsprocesser” som kommer till uttryck när invånare på grund av deras bostadsområden stämplas och avskiljs från det övriga samhället.
Wacquant (1996; 2008) har forskat om västvärldens nyfattigdom och framväxten av vad han kallar ”avancerat marginaliserade områden”. Wacquant menar att en ny form av avancerad marginalisering har nått Europa som en konsekvens av nyliberalism, avindustrialisering och
välfärdsstatens förändring. Avancerat marginaliserade områden kännetecknas vidare av en urholkad arbetsrätt som har lett till en utbredd arbetslöshet (a.a.). Utvecklingen mot ett postindustriellt samhälle har också lett till en ökad fattigdom och segregation. Det finns en omfattande marginalisering som drabbar vissa grupper i samhället. En grupp som är särskilt drabbad är ungdomar bosatta i marginaliserade områden (Kamali, 2006).
I sin forskning har Wacquant (1996; 2008) utgått från Paris och USAs resurssvaga områden.
Wacquant beskriver att våld och upplopp i Frankrike är konsekvenser av socialt våld och strukturell diskriminering som kännetecknas av social uteslutning, ökade socioekonomiska klyftor, hög arbetslöshet och instabilitet samt försämrade arbetsvillkor. Wacquant (1996) diskuterar vidare en social och rumslig separation av personer med invandrarbakgrund i Västeuropas länder. Personer med invandrarbakgrund samt socialt underprivilegierade och marginaliserade grupper avskiljs från majoritetssamhället och förorten ses som en annorlunda plats (a.a). Denna separation legitimerar hierarkiskt ordnade rum där “de andra” utesluts från gemenskapen (Kamali, 2006).
Wacquant (2008) beskriver vidare att det amerikanska ghettot skiljer sig från Europas förorter eftersom sammansättningen av invånare i ghetton är koncentrerat till ras och inte klass. Han menar att förorterna i Paris – banlieu – snarare är ”antighetton” då de har en heterogen sammansättning av människor med olika ursprung. Dessa förorter uppvisar i sin tur likheter med svenska storstäders förorter då det varken bor en religiös eller etnisk homogen grupp i områdena (Wacquant 2008; Kamali, 2005). Istället för att tala om ghetton kan begreppen marginaliserade och stigmatiserade områden användas för att ge en tydligare bild av situationen i Sverige. De personer och grupper som bor i dessa områden är ofta exkluderade från makt och inflytande i det övriga samhället. I största allmänhet finns det en separation i det svenska samhället mellan svenskar och invandrare, mellan ”vi och de” (Molina, 2006;
Ålund, 1997). Arbetslösheten såväl som ohälsotalen är betydligt högre bland dessa grupper jämfört med andra. Barn och ungdomar har också sämre förutsättningar att kunna konkurrera på lika villkor med andra barn och ungdomar som inte kommer från marginaliserade och stigmatiserade områden (Kamali, 2005).
Inom samhällsvetenskaplig forskning behandlas ”ghettoisering” som en process där makthavande grupper reproducerar sin makt och sitt inflytande genom exkludering och marginalisering av personer med minoritets- eller invandrarbakgrund. Detta sker genom
“avcivilisering” och demonisering av dessa grupper (Kamali, 2006). Avcivilisering handlar om en process där de marginaliserade boendes levnadsstandard ständigt försämras. Sociala välfärdsinstitutioner ersätts av kontrollerande polisväsenden och samhället har nästan kommit att kriminalisera fattigdom. Avciviliceringen förstärks samt upprätthålls genom demoniseringen, den samhälleliga och mediala diskurs som porträtterar invånarna från dessa områden som främmande, farliga och skyldiga till sin egen utsatta situation (a.a.).
En studie som diskuterar relationerna mellan etnicitet och kriminalitet är Hällsten, Szulkin och Sarnecki (2013). Studiens resultat påvisade inget signifikant samband mellan etnicitet och brottsbelastning. Det tycks vara den låga socioekonomiska statusen under uppväxten och segregationen som är huvudförklaringen till skillnaderna i brottsbelastning mellan invandrare och övrig befolkning snarare än etnicitet (Hällsten et al., 2013; Wacquant, 2008). Resultatet påvisades genom att man följde upp ungdomar som gick ut grundskolan under åren 1990- 1993 i lagförings- och misstankeregistret, tills att de blev 30 år (Hällsten et al., 2013).
Sernhede (2009) talar också om förorterna som en polisiär angelägenhet. Dess grundläggande problem – segregationen, nyfattigdomen, stigmatiseringen och så vidare – blir inte föremål för bestående insatser. De sociala och ekonomiska klyftorna och segregationen ökar istället. I storstädernas miljonprogramsområden har polisens resurser stärkts under det senaste decenniet när det kommit till exempelvis övervakning, kontroll och ingripanden samtidigt som den socialt förebyggande verksamheten rustats ned (a.a.).
2.3 Motstånd och mot-identiteter
Boendesegregationen har fått en “etnisk” dimension i Sverige sedan 1970-talet. Förorterna har etnifierats och majoriteten av de boende har invandrarbakgrund (Molina, 1997). Den etnifierade boendesegregationen är ett resultat av den strukturella diskrimineringen som genomsyrar många samhällsinstitutioner. Många boende i dessa områden känner inte att de tillhör det samhälle de lever i, vilket kan öppna upp för motreaktioner, i synnerhet hos ungdomar med invandrarbakgrund (a.a.). Ungdomar som är socialt exkluderade i de marginaliserade områdena realiserar ett motstånd genom upplopp. Många ungdomar som deltog i stora kravaller i Frankrike år 2005 menade till exempel att de försvarade sina områden mot polisen. Det finns även exempel på liknande upplopp av ungdomar från Sverige.
Boende i dessa områden, speciellt den unga delen av befolkningen, ses som antingen
brottslingar eller som potentiella sådana. Om polisen har en sådan inställning får det negativa konsekvenser för de boendes förtroende för polisen såväl som rättsväsendet (Kamali, 2006).
Forskning har påvisat att polis i USA och Storbritannien använder mer våld mot personer med invandrarbakgrund jämfört med den övriga befolkningen, där de tar för givet att personer med invandrarbakgrund har en större benägenhet att bruka våld. Detta legitimerar i sin tur hårdare arbetsmetoder mot personer med invandrarbakgrund i marginaliserade områden. Detta är en typ av institutionell diskriminering som existerar även i Sveriges marginaliserade områden.
Diskrimineringen har en benägenhet att förstärka ungdomarnas tillhörande av “de andra” och förklarar orsakerna till unga mäns misstro mot polisen (a.a.).
Dikec (2004) är en fransk urbansociolog som beskriver att samhällets förståelse för upplopp har förändrats över tid. Dikec utgår från samhället i Frankrike som under flera decennier har drabbats av flera olika upplopp. På 80-talet sågs dessa upplopp som en ”rimlig” revolt och en reaktion på social orättvisa. Sedan 90-talet har upploppen i större grad betraktats som hot mot centrala värden i samhället. Dikec menar vidare att upploppen bör ses som krav på rättvisa och/eller en reaktion på social orättvisa (a.a.). Dikec (2006) beskriver också att de ungas röster lyssnades på tidigare men att rösterna däremot inte blir hörda idag.
Bourgois (2001) fokuserar i sin forskning på individer som lever i stigmatiserade förorter.
Bourgois använde sig av deltagande studie som metod och studerade ett område i Harlem, New York, bland knarklangare. Bourgois observerade ett vardagsvåld som han menar möjliggjordes genom ett symboliskt och strukturellt våld. Han menar att social och ekonomisk marginalisering (strukturellt våld) tillsammans med symboliskt våld skapar ett ramverk där detta våld blir möjligt. Exkluderingen framkallar känslor av underlägsenhet där de är medvetna om att de är exkluderade i ett land som annars är välbärgat (a.a.).
Rostami (2013) har studerat ett antal svenska gäng med hjälp av både en kvalitativ och kvantitativ ansats. Resultatet visar även att medlemmarna mestadels består av ungdomar, män, från socialt utsatta områden och som till stor del består av första och andra generationens invandrare. Resultatet visar vidare att gängaktivitet är gängmedlemmarnas svar på strukturella begränsningar i samhället, där många i gängen inte ser sig som en del av det svenska samhället.
Sernhede (2002) har använt sig av deltagande observationer samt intervjuer i Göteborgs förorter. Sernhede förklarar resultaten utifrån olika sociologiska teorier. Resultatet visar bland annat att ungdomarnas egna förorter blir ett tryggt ställe att vara på i en omvärld som är förtryckande. Ungdomarna känner sig som andra klassens medborgare i relation till det övriga samhället. I detta utanförskap bildas en gemenskap där de har den gemensamma erfarenheten som icke svensk och slipper möta ett samhälle som ser ner på dem. Ett framträdande resultat är att rappens berättelse utgör ett försvar gentemot den mediala stigmatiseringen (a.a.).
Det finns en diskursiv bild om förortens hotfulla, kriminella unga män och en diskrepans mellan faktiska förhållanden och de bilder media presenterar. De unga männen uppfattas av omgivningen som kriminella gäng och sätts under bevakning (Sernhede, 2002; Hammarén, 2008; Ålund, 1997). Ungdomarna som växer upp i marginaliserade områden har att förhålla sig till den negativa diskurs och stigmatisering som de möter, vilket skadar deras självbild (Sernhede, 2002; Molina 2006; Ålund, 1997). Ungdomarna utvecklar ofta mot-identiteter för att bearbeta deras utsatta situation.
Många av de ungdomar Sernhede intervjuat känner djup samhörighet med hiphopens beskrivning av verkligheten. I denna typ av ungdomskultur (hiphopen) kommuniceras ungdomarnas verklighet. Genom lyriken kan de hämta styrka och på ett symboliskt plan visa missnöje med de svårigheter som de möter i sin vardag. De kan skapa ett motstånd mot förtryck och en vägran att låta sig inordnas (Sernhede, 2002). Även Molina (2006) har uppmärksammat detta och menar att ungdomarna kan utveckla ”platsbundna motståndsidentiteter” förankrade i det egna området. Detta måste förstås mot bakgrund av en tredimensionell diskriminering som ungdomarna utsätts för: att de är unga, invandrare samt att de bor i ett stigmatiserat område. Liksom Sernhede (2002) ser Molina att motståndet kan ta sig uttryck på olika sätt, bland annat genom antirasistiska rörelser, alternativa medier eller rap- och hiphoprörelser. Denna organisering gör motstånd mot den diskriminering de utsätts för, men också mot de diskursiva bilder media porträtterar av förorten och dess invånare.
Molina (2006) menar också att de stämplande etiketterna kan leda till något hon kallar för en
”underprestationskultur”, som innebär att ungdomarna undervärderar sina egna förmågor och möjligheter och på så vis presterar sämre än vad de egentligen är kapabla till, exempelvis i skolan.
2.3.1 Identitet
Bostadssegregation, sociokulturell marginalisering och diskriminering från skolans och polisens sida skapar ett forum där ungdomar visar sitt missnöje genom att konstruera en motståndsidentitet. I samband med att många ungdomar med invandrarbakgrund känner sig exkluderade från gemenskapen, riskerar de att hamna i ett utanförskap (Sernhede, 2002).
Hammarén (2008) är en forskare som har studerat unga män i stigmatiserade förorter.
Hammarén har särskilt riktat in sig på deras identitetsutveckling och hur de förhåller sig till maskulinitet och sexualitet. Hammarén har en socialkonstruktionistisk utgångspunkt där identitet skapas i ett socialt sammanhang. Även Hammarén beskriver att unga män i vad han kallar multietniska förorter ofta beskrivs som hotfulla och kriminella. Enligt Hammaréns studie med intervjuer, kan ungdomarna hantera sin identitetskonstruktion på olika sätt.
Ungdomarna kan antingen iscensätta en identitet som överensstämmer med dessa representationer eller ta avstånd från dem. Ungdomarna i studien försöker upphäva bilden men lever samtidigt upp till den. Studieresultatet visar att identitet alltid konstrueras i relation till vad omvärlden förväntar sig (a.a.).
Öhlund, Gundell, Klaus (2009) har i en studie utvärderat ”Lugna gatan” och värdarnas arbete i utsatta förorter i Malmö och Göteborg. Lugna gatan är en verksamhet där syftet är att stödja och vägleda unga, främst i socialt utsatta områden. En kvalitativ metod har använts i form av intervjuer, observationer samt en dokumentstudie. I utvärderingen har olika perspektiv som behandlar relationen mellan civilsamhället och det offentliga, och frivilligorganisationer och myndigheter använts. Teorier om hur sociala grupper skapar ett socialt kapital och hur detta i sin tur kan överbryggas till att bli legitima i andra sociala nätverk har också använts.
Författarna har bland annat dragit slutsatserna att värdarna med fördel själva är uppväxta under liknande sociala villkor som ungdomarna de arbetar med. De delar erfarenheter av hur livet kan se ut när man bor i en marginaliserad förort och delar även liknande ungdomskulturellt kapital när det kommer till hiphopmusik. På det sättet kan värdarna lättare förstå ungdomarnas mot-identiteter. I och med detta har värdarna en potential att överbrygga den klyfta som ofta finns mellan ungdomar och tjänstemän i kommunen (a.a.).
2.4 Fritidsverksamheter
2.4.1 Ungdomar som deltar i fritidsverksamheter
Geidne, Fredriksson, Dalal och Erikssons (2015) studie syftar till att studera vilka ungdomar som huvudsakligen söker sig till fritidsgårdar i socialt utsatta förorter i Sverige, varför ungdomar deltar i denna typ av aktivitet och vilka särskilda strategier de olika fritidsgårdarna använder i det vardagliga arbetet. Forskarna har undersökt detta genom en treårig longitudinell studie, individuella intervjuer och fokusgruppsintervjuer med personal och ungdomar från två fritidsgårdar. De använde sig av en mixad metod där kvalitativa data hjälpte förklara kvantitativa resultat. Resultatet visade att majoriteten av de ungdomar som besökte fritidsgårdarna var födda i Sverige med utlandsfödda föräldrar. De flesta bodde med båda föräldrarna i en trygg hemmiljö och bostadsområde, var friska och tyckte om skolan (a.a.). Författarna drar slutsatsen om att det är olika faktorer som bidrar till att ungdomarna söker sig till fritidsgårdar, såsom trångboddhet och ungdomarnas vilja att delta i fritidsaktiviteter. En till slutsats är att ungdomarna inte deltog i andra fritidsaktiviteter då föräldrarna inte hade tid att engagera sig, eller då de inte ägde en bil.
Andra forskare påvisar att det främst är ungdomar med asociala beteenden som spenderar tid på fritidsverksamheter (Mahoney & Stattin, 2000; Mahoney, Stattin & Magnusson, 2001;
Mahoney, Stattin & Lord, 2004; Persson, 2006). Majoriteten som besökte fritidsgårdarna signifikant oftare än andra var pojkar med olika problematik, såsom aggressivitet, dåliga skolresultat samt bråkiga kompisar. Pojkar med ett påbörjat brottsligt beteende är ofta de som i 13-års ålder besöker fritidsgården. 22 procent av de ungdomar som spenderade tid på fritidsgården som 13-åringar upprätthöll det brottsliga beteendet senare under vuxenåren (Mahoney et al., 2001; Mahoney et al., 2004; Persson, 2006).
Mahoney et al., (2004) studieresultat påvisade även att ungdomar med dåliga relationer till föräldrarna och/eller skolan var de som deltog i fritidsverksamheten. De ungdomar från låginkomsttagarfamiljer som spenderade tid på fritidsverksamheten hade ofta föräldrar som oroade sig för deras sociala beteende (Mahoney et al., 2001).
2.4.2 Vuxnas betydelse för ungdomar
Hall och Charmaraman (2011) genomförde en fallstudie av en ”afterschool empowerment”- grupp för pojkar i högstadiet genom att använda delar av en etnografisk studie. De undersökte
deltagarnas reaktioner på det arbete som de gjorde tillsammans i “empowerment”-gruppen samt gruppledarnas effektivitet. Studiens mål var att upptäcka hur pojkarnas “empowerment”- grupp skulle kunna bidra till att undvika riskabla beteenden såsom att ansluta sig till gäng eller ägna sig åt våld och istället göra hälsosamma val som kan leda till positiv utveckling.
Resultatet visar att empowerment gruppen, genom gruppdiskussioner och aktiviteter, hjälpte pojkarna reflektera över deras beteende i och utanför skolan samt på sin relation till lärare och kamrater. Gruppen hjälpte pojkarna erhålla respekt för myndighetspersoner, kontrollera sin ilska, förbättra studieresultaten samt skapa hälsosamma relationer till andra. Resultatet visade även hur viktig personalens roll är när det kommer till att göra en hållbar förändring i deltagarnas liv. Enligt deltagarna var personalen som föräldrar, visade sanna känslor, hade sympati för deras humör, förlorade inte hoppet om dem och fick dem att känna tillhörighet.
Resultatet visade även att pojkarnas nätverk bredde ut sig då personalen fungerade som en bro där pojkarna fick lära känna andra vuxna som kom att bli viktiga för dem (a.a.).
Även Fredriksson, Geidne och Erikssons (2015) resultat visade vikten av vänskapsliknande relationer mellan personal och ungdomar. Detta påvisades genom ungdomars uttalanden kring personal som kan vara som förebilder och fritidsverksamheten som en trygg plats att vistas på. Ungdomarna uppskattade även att de kunde tala med personalen om ämnen de inte ville ta upp med sina familjer (Fredriksson et al., 2015; Geidne et al., 2015). Även Mahoney et al.
(2001) belyser att en av faktorerna till fritidsgårdars positiva inverkan på den unge är att det finns närvarande personal.
2.4.3 Fritidsgårdens betydelse
Flera forskare beskriver i sina studier olika faktorer som kan anses vara betydelsefulla för att aktiviteter efter skolan ska vara en bidragande faktor ur ett hälsofrämjande perspektiv (Fredriksson et al., 2015; Hall & Charmaraman, 2011; Gottfredson, Gerstenblith, Soulé, Womer & Lu, 2004; Mahoney & Stattin, 2000, Mahoney et al., 2001). De som fann att fritidsaktiviteter kunde ha en negativ inverkan på ungdomarna skiljde på strukturerade och ostrukturerade aktiviteter. Verksamheter med låg struktur kan ha en negativ inverkan på ungdomar och främja snarare än att förebygga ett asocialt beteende. Att delta i strukturerad verksamhet med vuxenledda, schemabundna aktiviteter som ofta karaktäriseras av att de ställer krav på koncentration leder oftare till en gynnsam social utveckling för ungdomar, särskilt hos ungdomar med problematisk tillvaro. De är dock mindre benägna att delta och
hoppar oftare av (Mahoney et al., 2000; Mahoney et al., 2001; Persson, 2006). Till skillnad från strukturerade aktiviteter handlar ostrukturerade aktiviteter om mer spontana aktiviteter som inte inkluderar vuxna och medvetet lärande (Mahoney et al., 2000; Mahoney et al., 2001). Precis som alla andra människor umgås ungdomar med andra likasinnade. Deltagandet i fritidsverksamheten gör att de kommer i kontakt med andra ungdomar som också har ett asocialt beteende. Tillsammans utvecklar dem ett normbrytande beteende där gränser överskrids. Detta då ungdomarna känner sig misslyckade på andra samhällsarenor och hamnar i utanförskap.
Persson, Kerr och Stattin (2007) studerar orsaken till varför ungdomar slutar involvera sig i strukturerade aktiviteter och istället involverar sig i ostrukturerade aktiviteter som är relaterat till problem, som brottsligt beteende. Forskarna fick i sitt studieresultat fram att många ungdomar är involverade i strukturerade aktiviteter redan i tidig ålder men att många slutar trots att dessa aktiviteter leder till positiv utveckling (a.a.). Ostrukturerade aktiviteter kan däremot leda till att problem ökar över tid (Agnew & Petersen, 1989). Persson et al. (2007) studieresultat visade två exempel på varför ungdomar slutade involvera sig i strukturerade aktiviteter. Det ena var för att kunna spendera tid med kamrater som inte sysselsatte sig med sådana aktiviteter. Andra exemplet var att ungdomar som inte kände sig uppskattade hemma undvek andra vuxenkontrollerande, strukturerade omgivningar när de var gamla nog att själva kunna välja egen fritidssysselsättning. Resultatet visade även att en positiv hemmiljö kunde skydda ungdomarna från att utveckla ett brottsligt beteende.
Fredriksson et al. (2015) beskriver att fritidsgårdar har potential att vara hälsofrämjande när arbetssätten inkluderar viktiga faktorer i både teori och praktik. Detta genom en öppen och inkluderande miljö för målgruppen, uppmuntran till empowerment och integrering av familj, skola och samhälle. Även Morrell-Samuels, Bacallao, Brown, Bower och Zimmerman (2016) belyser vikten av engagemang byggt på tillit av hela kommunen när det kommer till brottsförebyggande arbete.
2.5 Sammanfattning
Forskningen har visat att vissa områden drabbats av social exkludering, marginalisering och stigmatisering till följd av fattigdomen. Den samhälleliga diskurs om förorterna som farliga och främmande påverkar ungdomarnas identitet. Upplopp, mot-identiteter och gäng har också av många forskare tolkats som möjliga försvar och motstånd mot en strukturell diskriminering
från samhället. Flera forskare har också sett ökade polisiära insatser och minde förebyggande sociala åtaganden i takt med att tiden går. En del forskningsresultat har visat att fritidsverksamheter är betydande i ungdomarnas liv då det medför att ungdomarna håller sig borta från brottsliga handlingar. Andra forskare har förklarat att risken är stor att ungdomar med asociala problem som spenderar tid på fritidsgården utvecklar ett brottsligt beteende.
Strukturerade aktiviteter anses vara mer gynnsamt för individens utveckling, medan ostrukturerade aktiviteter snarare främjar än förebygger ett asocialt beteende. En positiv hemmiljö och ungdomars relation till personalen på fritidsverksamheterna anses vara viktiga faktorer i det brottsförebyggande arbetet.
2.6 Kritik och motivering
Tidigare forskning tar upp att fritidsgårdar kan vara hälsofrämjande då arbetssätten inkluderar viktiga faktorer i både teori och praktik, bland annat genom en öppen och inkluderande miljö för målgruppen, uppmuntran till empowerment och integrering av familj, skola och samhälle.
Huruvida personalen fungerar på det sättet saknas i det forskningsfältet vi tagit del av, vilket även är ett motiv till vår studie. Ännu en brist i den tidigare forskning vi tagit del av är att det inte tas upp hur fritidsverksamhetspersonal genom sina relationer kan förmedla ett socialt kapital till ungdomarna som i sin tur gynnar deras välbefinnande och inkludering i samhället.
Vi vill bidra till forskningsfältet genom att undersöka och fokusera på fritidspersonalens relationer till ungdomar och vilka sociala resurser som kan förmedlas därigenom och bidra till social inkludering. Vi vill även undersöka vilken betydelse samverkan har i det brottsförebyggande arbetet.
3.0 Teoretiska perspektiv
I detta avsnitt kommer studiens teoretiska perspektiv presenteras – socialt kapital och empowerment. För att ge en bred och rättvis bild av socialt kapital kommer flera forskares definitioner tas upp, då det inte finns en enhetlig förklaring. Socialt kapital kommer att kompletteras med delar från det teoretiska begreppet empowerment.
Vi kommer använda oss av teorin om socialt kapital genom att tolka och analysera intervjupersonernas upplevelser av det brottsförebyggande arbetet, och vilka resurser de kan bidra med för ungdomarna. Med hjälp av empowerment, som vi anser fungerar som ett bra
komplement, kommer vi undersöka hur fritidsledarna kan bidra till att ungdomarna tillskansar sig makt och självkänsla.
3.1 Socialt kapital
Socialt kapital handlar om att individer använder sig av resurser från deras sociala nätverk.
Genom att bygga upp ett starkt kapital, kan detta kapital användas av individen vid behov.
Socialt kapital skapas omedvetet genom individers målinriktade handlingar. Inrättandet av bland annat tillitsskapande i sociala miljöer, fastställandet av normer och värderingar, sanktionering mot normbrytare och samverkan mellan olika aktörer kan leda till att kapital skapas genom sociala relationer (Rönning & Starrin, 2011).
3.1.1 Sociala nätverk
Socialt kapital påverkar välbefinnandet direkt genom skapandet av sociala band där tillit, lojalitet, säkerhet och självförtroende formas (Bassani, 2007). I Putnams studie Den fungerade demokratin (2011) jämförs organisationerna i södra och norra Italien där norra Italien anses vara effektivare på grund av sitt välfungerande sociala nätverk och där aktörerna har en tillförlitlighet gentemot varandra. Samhällsengagerade nätverk är av stor vikt för det sociala kapitalet. Putnam beskriver att ju bättre den sociala sammanhållningen är, desto troligare är det att invånarna i just det området samarbetar för en ömsesidig nytta. Putnam betonar även att tillit föder tillit som i sin tur leder till effektiva samarbetande institutioner.
Med andra ord är tillit mellan individer avgörande för skapandet av ett bra och effektivt samhälle (Putnam, 2011).
Även i Putnams andra stora verk, Den ensamme bowlaren (2006) är vikten av nätverk och tillit framträdande. I USA har det sociala kapitalet minskat avsevärt som till stor del beror på att deltagandet i frivilligorganisationer minskat. Människor ägnar sig åt att titta på TV eller spela spel och träffas i allt mindre utsträckning vilket i sin tur kan leda till att misstron ökar och tilliten till andra människor minskar. Dessa omständigheter kan bidra till att kriminaliteten ökar. Den miljö som barnen växer upp i är betydande för deras utveckling.
Bostadsområden med ett högt socialt kapital är normalt sett lämpligare för barn att växa upp i då gatorna är tryggare, människorna är omtänksamma och området hålls i gott skick. Putnam beskriver vidare att det finns ett tydligt samband mellan socialt kapital och trygga gator.
Precis som det sociala kapitalet har en effekt på fattigdom, urbanisering och etnisk sammansättning, påverkar den även förekomsten av mord (Putnam, 2011). Barn som har
socialt kapital hamnar inte på villovägar utan de anses vara duktiga. Putnam förklarar det som att socialt kapital sammanställt med goda resultat för den unge nödvändigtvis inte behöver betyda att socialt kapital är den enda faktorn som orsakar detta, eller att brist på socialt kapital oundvikligen leder till det motsatta. De ungas välfärd, som exempelvis föräldrarnas utbildningsnivå, inkomst, familjeförhållanden och etnicitet, är också bidragande faktorer till deras hälsa och välbefinnande (Putnam, 2006).
Sociologen Bourdieu kopplar det sociala kapitalet snarare till individen där han ser det som en individuell resurs utifrån familjens sociala position snarare än kollektivistiskt (Bourdieu &
Wacquant, 1992). Socialt kapital associerar Bourdieu med en individs habitus som skapas utifrån de normer och värderingar som individen utvecklat utifrån samhällets olika sociala fält (Field, 2010). Genom detta formas andra kapital, såsom ekonomiskt, kulturellt och symboliskt och Bourdieu (1986) hävdar att dessa tillsammans skapar klyftor i samhället. Bourdieu betonar betydelsen av starka sociala relationer en individ har till andra människor, som är byggda på förtroende och ömsesidighet. Till skillnad från Putnam, förutsätter inte Bourdieu att interaktionen som skapas inom nätverken är grundad på ömsesidighet eller förtroende.
Bourdieu hävdar istället att det sociala kapitalet kan användas av individen trots att denne inte har etablerat något förtroendeförhållande till kontakterna i nätverken. I Öhlunds (2011) studie framkommer det, i motsats till Bourdieus antagande om att socialt kapital är kopplat till individens klasstillhörighet, att samverkan kan ske mellan ungdomarna via ungdomskulturen som leder till att identitet skapas och som i sin tur utvecklar ett socialt kapital, som delvis är lösgjort från klasstillhörighet (jmf. Thornton, 2005).
Sociologen Coleman anser att det sociala kapitalet består av människors tillgång till sociala nätverk, där de har sociala kontakter och relationer till andra människor. Coleman betonade även vikten av tillit mellan människor och hävdade att det inte finns någon vits i att ha ett brett socialt nätverk om det saknas tillit från båda hållen (Coleman, 1990). Coleman hävdade att socialt kapital även är till nytta för ekonomiskt utsatta och marginaliserade samhällen och inte bara för de som hade det bättre ställt. De ungdomar som känner samhörighet med familjemedlemmar eller klasskamrater tenderar att ha lägre frånvaro och avhopp från skolan.
Beträffande barns utveckling, definierade Coleman (1990) det sociala kapitalet, som normer, sociala nätverk och relationen mellan vuxna och barn, som är av värde för barnets uppväxt.
3.1.2 Ungdomsgruppens sociala kapital
Bassani (2007) förklarar att ungdomens engagemang i skolan har en positiv inverkan på deras välbefinnande. Oavsett vem som definierar socialt kapital och inom vilket fält, delar teorin samma grundläggande argument – att ökat socialt kapital är förknippat med ett ökat välbefinnande (a.a.).
Bassani (2007) beskriver att många forskare anser att socialt kapital har en positiv relation till välbefinnandet; när ungdomars sociala kapital ökar, kommer även deras välbefinnande att öka. Bassani nämner andra forskare som funnit att relationen mellan socialt kapital och välbefinnande inte alltid är positiv. Ett exempel är de ungdomar som tillhör en etnisk grupp vars familj isolerar dem från samhället i stort och hindrar dem från de positiva effekter som socialt kapital i skolan eller kamratgrupper skulle kunna haft på ungdomarna (a.a.). Bassani förklarar att ungdomen kan komma att utveckla ett begränsat socialt kapital om denne inte delar samma normer, värderingar och intressen som sina föräldrar. Detta i sin tur kan ha en direkt, negativ effekt på välbefinnandet. Även Coleman (1990) beskriver att delade normer och värderingar inom gruppmedlemmar är sedda som grunden i en grupps funktionella effektivitet. Normskillnader bland familj, skolkamrater eller andra gruppmedlemmar skapar funktionella sociala brister därför att föräldrar, ungdomar, lärare och/eller andra vuxna med stora skiljaktiga värderingar sannolikt inte kommer att spendera mycket tid tillsammans eller ha nära relationer med, till skillnad från gruppmedlemmar som delar samma eller liknande värderingar. Detta i sin tur hindrar familjens utveckling av socialt kapital (Bassani, 2007).
Bassani (2007) betonar vikten av delade värderingar i verksamhetsgrupper för ungdomar där hon anser att det är viktigare än i familjen eller skolan då ungdomarna inte har möjlighet att välja sin familj eller skola, men kan välja vilka fritidsaktiviteter de ska delta i. I och med att delade värderingar är nyckeln till utvecklandet av funktionella sociala resurser, har grupper med fasta, definierade värderingar sannolikt ett starkare socialt kapital på grund av deras gruppsammanhållning, oavsett gruppens strukturella sociala resurser. Den strukturella komponenten innefattar de individer som befinner sig i en grupp, som exempelvis individer i en familj. Den funktionella handlar om hur individer i gruppen interagerar med varandra och representerar de sociala relationerna – eller sociala interaktioner – som individer i en grupp har med den andra. Strukturella och funktionella sociala resurser mobiliserar i sin tur socialt kapital (a.a.).
3.1.3 Olika former av socialt kapital
Socialt kapital kan ses som överbryggande (eng. bridging) eller sammanbindande (eng.
bonding) (Putnam, 2006). Putnam tar upp etniska sammanslutningar som exempel på sammanbindande socialt kapital medan ungdomsföreningar som engagerar sig i samhällsnyttigt arbete är exempel på överbryggande socialt kapital. Sammanbindande socialt kapital upprätthåller homogenitet vilket betyder att kapitalet uppstår när man umgås med andra människor som är lika en själv när det kommer till etnicitet, ålder, religion, etc. Vidare omfattar sammanbindande socialt kapital nätverk med starka band präglade särskilt av ömsesidighet, lojalitet samt mobiliserar solidaritet. Täta nätverk anses vara positivt för medlemmarna där de fungerar som stöd för varandra. Det kan även ses som negativt då det kan ge upphov till stark fientlighet mot de som inte befinner sig i nätverken.
Överbryggande nätverk präglas däremot av mer omfattande identiteter och ömsesidighet.
Enligt Putnam har ekonomisociologen Mark Granovetter påpekat att de ”svaga” band som en individ har till sina bekanta från andra nätverk egentligen är mer värdefulla än de ”starka”
band som knyts till familj och vänner. Som individ träffar man människor från andra sociala nätverk, grupper och kulturer vilket leder till att nya erfarenheter och kunskaper erhålls (Putnam, 2006).
Socialt kapital kan även ses som länkande (eng. linking) och är av stor betydelse då den tillåter människor att utnyttja sina resurser och idéer. Det länkande kapitalet når ut till individer som befinner sig i olika typer av situationer, till exempel människor som är socialt exkluderade från samhället. Detta är gynnande för dessa människor som på så sätt kan utnyttja ett större utbud av resurser än vad samhället i stort erbjuder. Länkande socialt kapital präglas av att människor skapar relationer med institutioner och individer som har tillgång till olika tjänster och därmed kan länka ungdomarna vidare till bland annat arbetsmarknaden (Hawkins & Maurer, 2010; Woolcock, 2001). Länkning är en särskild form av överbryggande som har att göra med makt (Rönning & Starrin, 2011). Makthavare är inte endast till hjälp för att länka individer till det civila samhället, utan använder även sina kontakter och fördelar för att kunna hjälpa andra (Hawkins & Maurer, 2010). Trots att relationen mellan individerna är svaga när det kommer till länkande socialt kapital, anses relationen vara otroligt värdefull.
Detta då länkning ger tillgång till befintliga maktstrukturer och institutioner (Field, 2008).
Öhlund (2011) diskuterar hur det förebyggande sociala arbete som Lugna gatan bedriver leder till ett ökat socialt kapital. Genom Lugna gatans verksamhet har ungdomarna skapat relationer till nya kamrater, slutat med brottslighet och fått bra relationer till skolan som minskat skolkandet. Verksamheten har utbildningar och andra aktiviteter som deltagarna erbjuds.
Ungdomarna ges möjlighet att uttrycka sig genom rapmusiken, vilket möjliggörs genom Lugna gatans arbete. Det ungdomskulturella sociala kapitalet skapar goda förutsättningar för att förebygga ungdomarnas sociala problem samt integrera dem i samhället. Detta möjliggörs genom att ungdomar blir medlemmar i ungdomskulturer som i sin tur länkar dem till andra ungdomar och därigenom skapas identiteter. Identiteten ger dem erfarenheter och kompetenser som även kan få betydelse i vuxenlivet.
3.2 Empowerment
Enligt Askheim (2007) handlar empowerment om sambandet mellan individen och samhällets strukturer. Utgångspunkten är att svaga grupper behöver stärkas för att kunna få kraft att förändra de villkor de lever under. Författaren menar att det handlar om att starta processer och olika aktiviteter. Människor ska få starkare självförtroende, bättre självbild samt mer kunskaper och färdigheter (a.a.).
Empowerment har en positiv människosyn där utgångspunkten är att alla individer eller grupper har möjlighet att ta makt över sitt eget liv. Detta sker i samband med att individer får hjälp med att bli medveten om sina problem för att kunna förebygga dem (Payne, 2002).
Människan ses som ett subjekt med egen vilja men behöver däremot rätt förutsättningar för att kunna handla efter sitt eget bästa. För att empowerment ska fungera effektivt, är känslan av trygghet en viktig förutsättning för människans välmående och utveckling. Det gynnar individer att utbyta kunskap och erfarenheter med andra jämlikar (Løken, 2007). Askheim och Starrin (2007) betonar vikten av att få individen att inse att denne inte är ensam om sina problem och hjälpa individen att ta sig ur en maktlös position och förändra sin livssituation.
Detta är speciellt viktigt då omgivningen bidrar till att antingen stärka eller försvaga individen och då gäller det att det finns betydelsefulla personer som kan stärka ungdomen (a.a.).
Empowerment riktar sig huvudsakligen till utsatta grupper där målet är att öka individens kunskaper, handlingsförmåga och självförtroende samt förbättra självbilden. Omgivningens stöd blir därmed betydelsefull i svåra situationer för att kunna stärka den enskilde individen (Askheim, 2007).
4.0 Forskningsmetod
4.1 Val av forskningsmetod
Det är ytterst viktigt att den valda forskningsmetoden bidrar till att studiens syfte och frågeställningar blir besvarade. Den kvalitativa metoden fokuserar på att beskriva individens subjektiva upplevelser utifrån dennes ord snarare än att använda sig av siffror och statistik. Vi har ett intresse av att förstå intervjupersonen för att kunna skapa en helhetsbild av forskningsämnet (Larsson, 2005; Bryman, 2011). Syftet med studien är att få en fördjupad förståelse för hur fritidsledare förmedlar ett socialt kapital och empowerment till ungdomarna genom att skapa relationer. För detta ändamål bedömer vi att den kvalitativa forskningsmetoden är lämpligast.
Studiens teoretiska perspektiv har applicerats genom en abduktiv ansats. Det innebär att en analys av resultatet kommer ske utifrån empiri och teori där teorin kommer att appliceras på empirin. På det sättet ges en fördjupad förståelse av både ämnet och teorin.
4.2 Den kvalitativa intervjun
Den kvalitativa forskningen är mångfacetterad där kvalitativa intervjuer är en av metoderna som i flera avseenden skiljer sig från den kvantitativa. Genom kvalitativa intervjuer läggs tyngden på intervjupersonernas egna uppfattningar och ståndpunkter där nya frågor kan komma att formuleras utefter vad intervjupersonen svarat under intervjuns gång (Bryman, 2011). Bryman skiljer även mellan ostrukturerade intervjuer och semistrukturerade intervjuer. Den ostrukturerade intervjun kan liknas vid ett samtal där intervjuaren endast utgår ifrån några teman och därefter låter intervjupersonen vara styrande i samtalet. I en semistrukturerad intervju använder forskaren sig av en intervjuguide, men intervjupersonen har fortfarande friheten att uttrycka sig fritt (a.a.). Den semistrukturerade intervjun benämner Kvale och Brinkmann (2009) som en halvstrukturerad livsvärldsintervju och förklarar det som att denna intervjuform strävar efter att tydliggöra ett visst fenomen genom att intervjupersonen besvarar forskarens frågor och därmed gör egna beskrivningar utifrån sitt eget perspektiv.
Utifrån Bryman (2011) och Kvale och Brinkmanns (2009) beskrivningar gjorde vi bedömningen att en semistrukturerad- eller halvstrukturerad livsvärldsintervju var den lämpligaste intervjumetoden, då vi har ett tydligt syfte med tydliga frågeställningar som vi
ville få besvarade. Samtidigt som målet var att få vissa teman och frågor besvarade, har vi varit lyhörda inför intervjupersonernas svar för att kunna ställa följdfrågor och därigenom tydliggöra deras utlåtanden ytterligare. På så sätt har vi inte haft en sluten intervjuguide som vi varit bundna till. Vi strävade också efter att båda parter skulle känna sig avslappnade och förberedda.
4.3 Urval och avgränsning
Vi har gjort en avgränsning till att endast intervjua personal som arbetar på olika fritidsverksamheter i marginaliserade områden i Stockholms län. BRÅ:s statistik har visat att majoriteten av ungdomar som begår brott gör det i åldern 13-17 år under en begränsad tid.
Det händer även att de ungdomar som begår brott i tidig ålder fortsätter i vuxen ålder (BRÅ, u.å.). Många fritidsverksamheter har en standardålder på 12-18 år, i vissa fall upp till 20 år.
Med anledning av detta har ett beslut tagits om att intervjua personal som arbetar med ungdomar från 12- eller 13-års ålder och äldre, beroende på verksamhetens målgrupp.
Ett kriterium var att de utvalda fritidsverksamheterna ska ligga i områden präglade av avancerad marginalitet, inom Stockholms län, där vi har utgått från rapporten Utsatta områden – sociala risker, kollektiv förmåga och oönskade händelser som har en statistik över de mest marginaliserade (utsatta) områdena i Stockholms län (NOA, 2015). Ännu ett kriterium var att intervjupersonerna ska ha en personlig kontakt och arbeta nära de ungdomar som besöker verksamheten.
Kontakt har tagits med samtliga fritidsverksamheter i alla marginaliserade områden i Stockholms län. Kontakten har inledningsvis tagits via mail med verksamheternas husvärd eller föreståndare där vi kortfattat beskrev orsaken till varför vi tagit kontakt med dem i samband med att det första informationsbrevet (bilaga 1a) skickades ut. I mailförfrågan framgick även att vi önskade bli hänvisade till personal som kunde tänkas vilja delta i studien.
Få svar inkom från personer som kunde tänka sig ställa upp på en intervju och därmed började vi även ta kontakt via telefon.
Slutligen lyckades vi få kontakt med åtta intervjupersoner som tackade ja till att ställa upp i studien, vilket vi bedömde var tillräckligt för både frågeställningarna och i analyserandet av empirin.
4.3.1 Diskussion kring urvalet
Inom kvalitativa studier är det vanligt att forskare använder sig av bekvämlighetsurval då det annars kan vara svårt att få tag i lämpliga intervjupersoner för studiens syfte (Bryman, 2011).
Bryman talar också om ett målinriktat urval som innebär att intervjupersonerna väljs utifrån vissa kriterier som kan besvara forskningsfrågorna. Då urvalet i vår studie är fritidsverksamhetspersonal i marginaliserade områden, hade vi en tydlig målgrupp kopplat till vårt syfte. Urvalet som vi utgått från blir därmed målinriktat. Fritidsverksamheterna och dess kontaktuppgifter hittades utan större problem. Vi fick dock inte svar från alla och hade även svårt att komma i kontakt med vissa verksamheter och personer som var av intresse för oss.
Av den bemärkelsen blir det även ett bekvämlighetsurval då vi fick välja dem som hade ett intresse och möjlighet att ställa upp. På så sätt säkerställs anonymiteten ytterligare då det blir svårt att veta vilka områden som ingår i studien.
4.4 Bearbetning av data
4.4.1 Innan genomförandet av intervjuerna
Genom operationalisering av relevanta begrepp utformades en halvstrukturerad intervjuguide (se bilaga 2) koncentrerad kring teman för att beröra det vi avsåg. Intervjuguiden innehåller frågor sorterade under fem teman: bakgrundsfrågor, arbetssätt/rutiner, relationellt arbete, brottspreventivt arbete samt samverkan/nätverk. Dessa teman valdes utifrån studiens syfte och teoretiska utgångspunkter. Tematiseringen gjordes i syfte att underlätta bearbetningen av materialet (Larsson, 2005). Intervjuguiden avslutas med frågan om intervjupersonen har något mer att tillägga eller om något av det som sagts anses vara extra viktigt för oss att ta med oss vidare. Detta utefter Kvale och Brinkmanns (2009) beskrivning av att en intervju bör avrundas med någon slags uppföljning.
Två informationsbrev formulerades där det ena (se bilaga 1a) skickades ut vid förfrågan om att delta i studien. Först då vi fick svar på att personen ville delta i studien skickades vårt andra informationsbrev ut (se bilaga 1b) tillsammans med intervjuguiden (se bilaga 2).
Avsikten med att låta intervjupersonerna ta del av intervjuguiden i förväg var för att de skulle kunna förbereda sig. Det första informationsbrevet fungerade som ett förfrågningsbrev och var en förkortad version av det andra, då vi strävade efter att ge en så kort och koncist information som möjligt där intervjupersonerna snabbt skulle kunna överblicka innebörden av
deltagandet. Det andra brevet formulerades utförligare med en mer detaljerad beskrivning av studiens bakgrund och syfte, information om samtycke, frivillighet och anonymitet.
4.4.2 Intervjuerna
Intervjupersonerna fick själva välja tidpunkt och plats för intervjuerna. Förhoppningen var att de skulle vara mer villiga att medverka om vi var öppna för förslag och om intervjun skedde på deras villkor. Vetenskapsrådet (2002) tar även upp som regel att de som medverkar i en studie ska ha rätten att bestämma på vilka villkor deltagandet ska ske. Samtliga intervjuer ägde således rum på respektive arbetsplats. Innan genomförandet av intervjun gick vi igenom informationsbrevet muntligt och därefter gav intervjupersonerna deras skriftliga samtycke.
Vi genomförde samtliga intervjuer tillsammans och hade olika roller under intervjun – den ena var intervjuledare och den andra medlyssnare. Vi såg det som en fördel då den som var medlyssnare kunde fylla i och ställa följdfrågor. Samtidigt ville vi få stöd av varandra och minska risken för att missa viktiga detaljer. Intervjuerna varade mellan 50-60 minuter och spelades in på ljudfil med samtycke av intervjupersonerna. Inspelningarna medförde att vi kunde vara uppmärksamma under intervjun och behövde inte ta fokus genom att sitta med ett anteckningsblock eller liknande (jmf. Bryman, 2011).
Intervjuerna genomfördes utifrån intervjuguiden men eftersom vi använde oss av den halvstrukturerade intervjun följdes inte guiden alltid strikt. Vi försökte istället vara följsamma efter intervjupersonen mer än guidens ordningsföljd. Det fanns också utrymme för följdfrågor som ställdes när vi upplevde att svaren kunde utvecklas ytterligare. Det gjorde vi för att få fram meningen bakom orden för att på så sätt få en bättre förståelse (Kvale & Brinkmann, 2009).
4.4.3 Intervjupersonerna
Intervjuerna genomfördes med sju fritidsledare och en tidigare fritidsledare, samtliga är eller hade nyligen varit verksam på olika fritidsverksamheter i marginaliserade områden. Nedan följer en tabell av intervjupersonernas ålder, utbildning, erfarenhet av arbete med barn och unga och deras förankring i området de arbetar i. Intervjuperson förkortas med “IP” följt av en siffra.
Tabell 1
4.4.4 Fritidsverksamheterna
Samtliga verksamheter som vi besökt benämns antingen som fritids- eller ungdomsgård och har sett olika ut. Fritidsverksamheterna ligger i marginaliserade förorter i Stockholms län, alla nära förortens centrum. Fritidsgårdarna ligger lättillgängliga med närhet till kollektivtrafik.
Två av dem var en integrerad del av en större skola medan de andra var fristående.
Målgruppen för fritidsgårdarna varierade något beroende på fritidsgården, sett tillsammans är målgrupperna från 12-17 år. En likhet är att alla ungdomar från olika kommuner är välkomna till verksamheterna och är således inte begränsade till kommunens ungdomar. Samtliga verksamheter har även generösa öppettider. De har öppet sex eller sju dagar i veckan och stänger senare på helger och skollov. Utbudet av aktiviteter ser olika ut men har även många likheter. De flesta fritidsgårdarna har strukturerade såväl som ostrukturerade aktiviteter.
4.4.5 Transkribering av intervjuerna
Efter intervjuernas genomförande transkriberades inspelningsmaterialet samma dag eller dagen efter, då vi fortfarande hade intrycken färskt i minnet (Fangen, 2011). Vi valde att transkribera fyra intervjuer var, men använde oss av samma metod för att analysera dem och NAMN
ÅLDER UTBILDNING ARBETSERFARENHET
BARN & UNGA FÖRANKRING I
OMRÅDET IP1 30-års
ålder
Fritidsledare 17 år Uppvuxen och bor
i samma område IP2 40- års
ålder Fritidsledare 20 år Har bott i samma
område IP3 20- års
ålder Studerar socialt arbete 8 år Uppvuxen och bor i samma område IP4 40-års
ålder Fritidsledare, studerar
socialpedagogik 16 år Ingen förankring IP5
25- års
ålder Studerar till
behandlingspedagog 4 år Bor i samma
kommun IP6
25- års
ålder Studerar till
civilingenjör 2 år Uppvuxen och bor
i samma område IP7
25- års
ålder Sjuksköterska 4 år Uppvuxen och bor
i samma område IP8 20- års
ålder Socionomstuderande 2 år Uppvuxen och bor i samma område
