OM UNDERVISNING I MODERSMÅLET.
A ka d e m i s 1; A f h a n d l i n g
som med vidtberömda Filosofiska Fakultetens i Upsala samtycke
t i l l o f f e n t l i g g r a n s k n i n g f r a m s t ä l l e s
a f
MAG. T I I 0 R F R I T H I O F GRAFSTRÖM
E. O. A m an u en s vid A kad. B iblioth.
OCll
• J ON A S T H E O D O R N O R D E N S O N
K ongl. S tip a f N orrlands Landskap.
Pä Gustavianska Lärosalen den 19 October 1853 kl. 10 f. ni.
Del. 3.
U P S A L A ,
C. A . L K F F L E U 1853.
före hafva visat, att det språk, dylika öfningar skola omfatta, icke kan vara Latinet, derföre a»tt det, stelnadt i en gång för alla bestämda former, ej mera k a n för en lefvande framställning begagnas. Vi inse visserligen, h u r u sväfvande benämningarna af lefvande och döda språk i sjelfva verket äro, huruledes allt i skrift nedlagdt ord är dödtt i motsats mot det lefvande som talas; och å andra sidan huruledes intet språk är dödt, som omfattar skriftliga v e r k , hvilka kunna tala till vår själ och hänföra d e n 1). Vi inse, a t t för d en, som mäktar fattar stora andars tal, är det språk, hvilket Homerus och Sofokles eller Virgilius och Horatius begagnat för sin skaldeverksamhet, lika m y c k e t lefvande som det, hvilket Göthe och Schiller eller Corneille och Racine begagnat för sin; men äfven att, isam m a ögonblick en författare afslutat sitt verk, det språk, han deri b e g a g n a t, ä r dödt och kan icke m e r, knappast af honom sjclf, till sa m m a lif, det vill här säga, till samma återspegling af eviga tan k ar frammanas. Hvad som i allmänhet gäller om hvarje i skrift uppfattadt v e rk , som står qvar med orubbliga former, fastän det s p r å k , hvars tolk det en gång varit, för h varje dag förändras, gäller särskilt om den klassiska litte
r a t u r e n , hvilken, bevarande de gamla språken midt ibland n y a , genom tidernas längd från dem betydligt afvikande eller genom stora omhvälfningar efter annat skaplynne danade, lef- v e r q v a r såsom ett herrligt minne af forntidens höga bild
nin g, visserligen manande till efterföljd, men i d e nya former, tiden skapat.
Ick e en gång fremmande lefvande språk kunna till det ä n d a m å l, som vi ofvan fastställt, med fördel användas. »Soll ich Französich reden», säger G ö th e , »eine fremde Sprache, in der man im m er albern e rs c h e in t, man mag sich stellen
i) J fr T h i e r s c h Ü b er gelehrte Schulen. Th. I. sid. 130.
oo
w i e m a n w ill , weil man im mer n u r das G e m e in e , nur die g r o b e n Züge au sd rü ch en kann» ' ) ? Mäktar man blott ofull
kom ligt och tv u n g e t till tal begagna ett fr e m m a n d e tu n g o m å l, sa mås te äfven uppgiften att i skrift på ett sådant r e -
io göra för uppfattningen af ett ä m n e , sådan t det inträngt i e ns hela bildning och blifvit ens sjelfständiga v e ta n d e , till och m ed för en stor s p råk k än n are vara y tte r s t svår. O m en dylik uppgif t förelägges skolans lärjungar, skall man i de vanligaste fall helt och hållet förfela sitt syftemål. Man skall måh än da fram m a n a en oordnad hop af ben äm n in g ar af skiljda s l a g , el
ler d en allmännas te gru ndtecknin gen af d e t föremål, som skall s k i ld r a s , eller derom förut fällda om d ö m e n , låt v ara med flit sa m la de och med fmtlighet e fte rh ä rm a d e , men icke u tt r y c k e n af en egen uppfa ttning, h vilken, om den än ur sjelfständig eftertan k e u tv e c k l a s , dock med svårig het skall kunna ikläda sig en ovan och frem m a nde d r ä g t , en d a st ofullkomligt uppbära den och k an h än d a till största delen af densam m a u n d a nsk y m m a s. I en ordbok finnes knappast e t t enda ord i d e t ena sp r å k et fullkomligt m o ts v a ra d t af e tt i det a n d r a , utan hvarje s ä r
skild skiftning af dess bety delse nödgas med flera olika u t
tr y c k återgifvas. Att med h v a ra n d r a jemföra dessa ta nkens olika u ttr y c k i olika s p r å k , bringar utan tvifvel för u n d erv is
ningen sin särskilta n y t t a ; j a , för att äfven i detta fall å b e ropa oss en stor sag es m an , vilja vi anföra sam m e Göthes y t t r a n d e : D e r f r e m d e S p r a c h e n n ic h t k e n n t, ic e i s s n ich t s v o n se in e r e i g e n e n ; men om man icke i en afhandling eller
1) H an tillägger: «D en n w as u n tersch eid et den Du m m k o p f v on geist
reich en M en sc h e n , als dass dieser das Z a rte, G eh örige der G egen w art s c h n e ll, lebhaft und e ig e n t ü m lic h ergreift und m it L efh aftigk eit au sd rü ck t ; jen er aber, gerade w ie wir es in einer frem den Sprache th u n , sich m it g e ste m p e lte n , hergeb rachten Ph rasen hei jeder G eleg en h eit b eh elfen m uss.«
S e R a u m e r Th. .'5 sid. fi2.
e tt föredrag heldre vili se det i slela drag tecknadt <och i allmänhet a n t y d t , som kan och bör i träffande u ttryck, ii lef- vande åskådlighet framträda, så må man dertill begagna det tungomål, med hvilket, såsom den närm ast liggande u ttrycks
formen, en s hela vetande på det innerligaste sam manvuxit.
Slutligen kan med skäl fordras, att en noggrann känne
dom om d e t yppersta af fäderneslandets litteratur i skolan meddelas. Lärjungen bör, icke allenast för att erhålla mön
s t e r för egen stilbildning, göras förtrogen med de snillen, som uppodlat hans modersmål; han bör äfven lära sig fullkomligt förstå deras skapelser, så till språkets formskönhet som inne
hållets tankedjup. Han bör inse de olika fordringarna för en prosaisk framställning, till m eter och skaplynne fatta och fördela de olika skaldeslagen, sam t dessutom, åtminstone i skolans högre afdelningar, göras uppmärksam på den allmänna gången af fäderneslandets k u ltu ru tv eck lin g, af hvilken den v exla nde raden af litterära alster är den trognaste åter
speglingen.
H ä rm ed hafva vi dock icke åt modersmålet inrymt större r u m vid skolundervisningen än hvad äfven af klassicitetens if- rigaste förfäktare blifvit detsamma tillerkändt. Thiersch t. ex., som ofta af gamla skolans män såsom dess yppersta förkämpe å b e ro p a s , men till och med af dem anses såsom »något par
tisk för de gamla språken» *), anvisar dock i sin skolplan åt T yskan en betydande plats. Visserligen ställes undervisningen d eru ti i närm aste samband med undervisningen i Grekiska och L a tin , så a tt uppm ärksam het hufvudsakligen fästes vid skilj
aktigheten och öfverensstämmelsen språken emellan, men en
J) S e T egnérs Sk oltal, Sam i. Skr. D el. 5. sid. 254.
3G
o m fattan d e k u rs i Tysk li tte ra tu r skall äfvcn i skolan genom
gås 1) och mundtliga och skriftliga T yska öfningar sta vid si
dan af de Grekiska och Latinska. Tegnér, som i sina skol
tal val så ifrigt som någon försv ara r de gamla s p r å k e n s rätt, a n se r d o c k , »att klassiska s tu d ier nu mera sna r a re åsy fta a tt fullständigt f a t t a de gamles skönheter, än a tt e f t e r g ö r a dem i d e ra s egna former», a tt »latinska skriföfningarnas ändam å l är en d a s t en praktisk öfning af de inlärda reglorna», a t t »man talar Latin derföre, a t t s ä k r a s te kontrollen på e tt s p r å k s kän
nedom ä r förmågan a tt med s ä k e r h e t u ttry c k a sig deri» 2). Han förord ar derföre uppsatser på m odersm ålet och anser d e m böra befordra »förståndig r e d a , klar framställning, tankens och u t tr y c k e ts negativa d y g d e r » 3 . Den Latinska sp r å k lä ra n an se r han böra inhem tas i förening med m odersm ålets, »som ä r den natur liga tolken och m åtts to cken för all a n n a n » 4). N o rm an nen B u g g e , som utgifvit en ä m n e t inemot u ttö m m a n d e b e
rä ttelse om sin resa i T yskla nd och F r a n k r ik e , på allmän be k o stn a d företagen a tt lära känna dessa länders u n d e rv is n in g s v e r k , kan ingalunda anklagas för någon likgiltighet för d e klassiska sp r å k e n , men förordar en omfattande u n dervisning i moder smålet. Han h a r »icke utan goda frukter» vid T r o n d - h ie m s skola infört den Beckerska metoden ■’’) och lägger stor vigt på läse- och deklamationsöfningar, på fria föredrag öfv er
1) T . ex. K lop stocks O d e n , V o ss’ L o u ise, G öth es H erm ann un d D o r o th e a , N ieb clu n gcn L ied, m . fl. a f de gam la episka så n g e rn a , Uz, R a m ie r , K le is t, G le im , m . tn. P ro sa isk a a r h e te n , som böra lä s a s, näm nas blan d andra: Joh an n es von M üller, H e e r e n , L essin g , W in c k e lm a n n , H er
der, m . fl. Ü b e r geleh rte S ch u len D e l. I. p. fl. st. sid. 3 1 0 — 3 5 9 . 2 ) T e g n é r San d. Sk r. D e l. 5. sid. 198, 199.
3) T e g n é r Sand. Skr. D el. 5. sid. 2 4 7 . 4) T e g n é r S an d. Skr. D e l. 5. sid. 228.
5) B u g g e I)et olTentlige S k olevæ sen s F o r fa ln in g , B. 2 sid. 0 2 , B. 3.
sid. 120.
uppgifvet ämne och på uppsatser af förtäljande eller reflek terande i n n e h å l l') sam t lämpar till Norskan nästan all r h e l o - risk un dervisning 2).
Det skulle lätteligen låta verkställa sig a tt med äinnu flera stora namn öka den lista, som vi börjat, men vi våga tro det anförda tillräckligt u tv is a , a tt äfven med den icke ringa vig t, som u tm ä rk te mäns sam m anstäm m ande åsigt m edför, en grundlig undervisning i mod ersm ålet kan och bör af skolan äskas. Vi se dock denna sanning icke allenast af män m ed det största anseende y r k a d , vi se den äfven i utlandets skolor öfverallt tillä m p a d 3), och om vi kasta en blick
1) It u g g e It. 3. sid. 131.
2 ) Itu g g e It. 3. sid. 135. Han anser att a f L atintalandet kan ingen nytta h e n ita s; att det tverlom verkar skadligt för begreppens klara ut
v eck lin g Ii. 2. sid. I GO.
3) Jfr ofvan sid. 19. Väl tillerkännes icke åt m odersm ålet så inånga tim m ar i veck an som åt andra sp råk , hvilket väl ick e heller kan anses n ö d ig t, då lärjungen fu llk om ligt har inne dess m aterial, om vi så kunna uttrycka o s s , och han dessutom genom undervisningen i dess helh et, som på m o d ersm å let m ed d elas, deruti eger en oupphörlig öfn in g; men alltid crh ålles dock någon särskild un dervisning i detta läroäm n e, upptagande i T ysk lands sk o lo r på de lägre afd eln ingarne tic à fyra tim m ar i veckan , på de högre tv e n n e tim m ar och på den högsta någon gång blott en; i de Franska sk o lorn a d e rem o t, såsom det sy n e s, långt flere. D et änd am ål, som ined denn a un dervisnin g a fses, är att lärjungen skall inhcm ta en grundlig ku n sk ap om sitt m od ersm ål, finna anledning att säk ert, klart och sm ak
fu llt a nvän da det till skriftligt eller m undtligt uttryck a f sina tankar och k ä n slo r , blifva närm are bekant med den fosterländska litteraturens ut
v eck lin g sg å n g och m est fram stående alster sa m t, hvad som är det vigtiga- s t e , a lt lians produktiva tankekraft skall väck as, stärkas och utbildas. — I den sista klassen afslutas un dervisningen med rhetoriska försök och en fra m stä lln in g a f fordringarna för olika slags ta l; hvartill lägges en öfver- sig t a f fäderneslandets litteraturhistoria. B u g g e p. fl. st. D el. 2. sid. 199.
D e l. 3. sid. 2 8 8 , 28 9 . En praktisk rhetorisk öfn ing hade B u g g e tillfälle a tt b evista uti T hom assk olan i L eip zig , der undervisningen bestreds af den b ek a n te U tgifvarcn a f «N eue Jahrbücher für P h ilo lo g ie und P æ d a g o g ik ,«
K o n rek to r J a h n . En lärjunge höll ett föredrag, hvars afsigt var att veder-
på skolundervisningen hos G re k e r och R o m a re , hvilkas moders
mål voro dessa s p r å k , som g å tt såsom klassiska förebilder till e fte rv e rld e n , finna vi äfven der s am m a sanning ådagalagd.
O r s a k e n , hvarföre hos G re kerna aldrig någon underv is
ning i utländsk a språk if rågakom , var utan tvifvel d e n , a tt detta folk, fö reträdesvis, af egen och sjelfständig kraft fr a m b ra g t hela sin odling. Så m y ck et större omsorg egnades äfven derföre åt u t bildningen af och undervisningen uti modersmålet. S e d a n gos
sen i skolan hade lärt a tt läsa och skrifva V , s a t te s i hans h ä n d e r goda skalders verk och bland dem för nämligast H o - lägga ett tal a f K yrkofadern C h rysoston n is, i hvilket denn e sö k er b ev isa , a tt H om eri berättelse om striden vid Ilium är beit och b a llet en fabel.
« Ick e utan största förundran hörde jag hans föred ra g ,« sä g er B u g g e .
« E huru talet var späckadt m ed flcre opassande gäckerier öfver C hrysosto- m u s' e n fa ld , var det dock icke allen ast fullt a f verk liga q v ick h eter och pi
kanta an m ä rk n in g a r, utan äfven affaltad t i ett sä fly ta n d e, ren t och be
h a g lig t sp r å k , att det ick e sk u lle halva gjort n å g o n öfvad talare skam . P å in n eh ållets gru n d ligh et och argum enternas v igt ku nde m an hafva n ågot a tt a n m ä rk a , m en en sträng logisk ordnin g g en o m g ick d et h ela.« D el.
2. sid. 163.
1) D etta skedde gen om den s. k. S y lla b a r-M eto d en . D å gram m atik sk u lle m ed d ela s, säger en G rekisk fö rfattare, inlärdes först b ok stäfvernas nam n l y p t t u f i a r a ) -, derpå deras form och b e ty d else , så stafvelser och hvad derlill h ö r , slu tlig en talets delar och ordens särskilta förän d rin gar, såsom deras b ö j n in g , n u m eru s, c o n tr a c tio n , a c c e n te r , ställn in g i satsen o. s. v. Derpå börjades läsningen först lån gsam t och sta fv c lsev is, så län ge säkerh et icke f a n n s , derefter sam m an h än gan d e och såsom tan ken det fordrar. A tt läsa var på sam m a gång en u n dervisnin g i m u sik . S tafvelsernas längd och kort
h e t , rösten s olik a höjning och sän k n in g sk u lle n oga iak ttagas. S ålu n d a blef läsn in gen ett slags s å n g , m åhända närm ande sig hvad man i m od ern m enin g kallar récitatif. G rekerna fattade m usik (/u o v a i x ÿ ) i en lå n g t vidsträcktare b ety d else än vi. D et b etyd d e b ild n in g i allm änhet. En harm onisk u tveck lin g a f både själ och kropp var förem ålet för deras u p p fo stra n ; det förra sk ed d e gen om g r a m m a tik , det sed narc genom gym n a stik ; m u sik en s nära sam band med gram m atik hafva vi a n ty d t, m en äfven m ed gym n astik en sto d den i nära förening gen om o r k e stik e n , som var ett ganska v ig tig t u n d ervisn in gsäm n e. C r a m e r G esch ich te der E rziehu ng un d U nterrich ts in A lte r lh u m c p. <1. st. T h. I . sid. 2 8 1 , 2 8 2 .
meri Iliad och Odyssé. Derefter in lärd es, vid något rwognare å ld e r , Aesops fabler, Simonides’ krigssånger, m. fl. O bekantskap med fäderneslandets förnämsta skaldeverk ansågs som den gröfsta o k u n n ig h e t; och i ungdomen skulle dessa så noga och utantill in läras, a tt ur dem hemtade kärnspråk i framskriden ålder ständigt funnos till hands, a t t på lifvets vexlande förhållanden a n v ä n d a s 1). Äfven verk af sednare skalder upptogos i skol
undervisningen. Euripides, Ihvilkens värd e dock redan af hans samtida v a r m ycket omtvisHadt, blef icke desto mindre en älsklingsskald och så allmämt k änd, a t t , enligt den bekanta berättelsen, Atheniensiska solldater, efter nederlaget på Sicilien, rä d d a d e sitt lif och lättade sin fångenskap genom att ur min
n e t uppläsa verser a f denne författare.
Rhetorisk språkundervisning infördes af Sofisterna. O m ock dessa genom bestäm ningar i formlära och sy n tax, genom fastställande af sy nonym a ords åtskillnad och förvandskap, genom val af passande u tt r y c k , genom meningarnas logiska följd och värdiga b y g g n a d , och äfven genom en blomstrande framställning med b r u k af antitheser och andra talets prydn ad er, inlagt för s p r å k e ts utbildning och förfining en ej obetydlig förtjenst; så v a r dock den rhetorik, som de meddelade, icke den, som i o rd n a d och sm yckad form söker framställa sanna och höga t a n k a r , utan d e n , som i prunkande ordsvall och med bedrägliga v ä n d n in g a r söker framhålla en skenbar sannolikhet, icke den som vill öfvertyga med klara skäl, utan den som vill öfvertala med g ra n n a ord. Denna föga prisvärda skicklighet gisslades äfv en a f G reklands u tm ärktaste m ä n 2) , till dess Aristoteles
1) C r a m e r p. fl. st. Th. I. sid. 2 8 2 — 286.
2) B land andra a f P la to , som dock en ligt Ciceros (De oratore L. I.
c a p . X I) träffande uttryck : «in oratoribus irridendis ipse esse orator sum m u s v idebatur.«
u p p v isade Hhetorikens sanna betydelse bland annat med den enkla an m ärk n in g en , att ett falskt användande af denna konst lika litet kan läggas densamma till last, som den oskicklige läkarens misstag kan tillräknas läkarevetenskapen såsom sådan.
Af honom och efter hans tid af andra tänkare bestäm des, utred
des och ordnades med allt större och större noggrannhet gram
m atik ens och rhetorikens *) innehåll. Läroböcker s a m m a n sk re f- v o s , ansedda skolor uppblom strade, lärjungar ditströmmade från alla håll i stora skaror och ständigt ansågs en undervisning i a t t med säkerhet och behag kunna begagna fäderneslandets sp råk vara skolans förnämsta u p p g if t2).
Ville man uteslutande på modersmålet grunda icke alle
nast de rhetoriska öfningar, hvilka vi af ofvan anförda skäl d e rm e d förenat, utan äfven den förberedande grammatiska u n d e rv isning, b vilken vi, der så lämpligast ske ka n, ansett vid sidan a f klassiska språk böra m eddelas, så skulle man kunna s ä g a , a t t G rekerna u ppvisat, dels genom på detta sätt ordnade sp råköfnin gar, huru dessa lämpligast kunna åvägabringas, och dels genom sin förträffliga och omfattande litteratur, a tt ett folks utveckling till vetenskap och konst icke derigenom göres omöjlig. Vi tro oss i det föregående tillräckligt hafva åd a
galagt , hvarföre vi anse det vara betänkligt att tillämpa 1) A ristoteles liade bidragit till utredandet af de gram m atiska begrep
p e n , g en o m t. ex. att uppvisa hvad som borde rätteligen m enas med or
dens gen u s och verhernas modi. S to ik e r n a , som efter honom jem te m iinga andra verkade i sam m a rik tn in g , fastställde b ctjd elscnTaf ordens casu s, af a r tik e ln , a f partiklarnas skiljda s la g , af participium m. m. och uppgjorde a fv en lcd es reglor för anordningen och sam m ansättningen af talets delar till e tt regelb undet helt. S c h m i d t Stoicorum G ram m atica,'"sid. 4 2 , 4 5 , 4 9 , p. fl. s t.; K r a u s e , G eschichte der E rzieh u n g, des Unterrichts und der R ildung bei den G riechern und R öm ern , sid. 1 7 3, 267.
2 ) C r a m e r p. fl. st. D el. 2. sid. 1 5 6 , 1 6 3 , 187. Jfr K r a u z c , sid.
172. S p c n g e l Stu d iu m der R hetorik bei den A lte n , sid. 6 , 2 0 , 26.
en sådan âsigt på språkundervisningen i skolor af alla slag, åfven i d e m , der lärjungen till egentlig vetenskaplig verksam het uppfostras. Men deremot att åberopa Grekernas föredöme vid ordnandet af undervisningen i skolor, som af en eller an
nan orsak måste umbära de gamla språken, kan ej annat än medföra den största n y t t a , alldenstund ju mera föredömet efter
liknas, desto mera måste denna undervisning till vexa i be
stäm dhet och omfattning, och derigenom i bildande förmåga.
Kunna vi således hos Grekerna i detta fall finna je m - förelsepunkter till belysning af våra egna förhållanden, så er
hålla vi a f den språkundervisning, som var öflig hos Romrarne, utan tvifvel ännu flera : alldenstund de stodo i föga annat för
hållande till G rek ern a, än vi stå till dem och Grekerna till
sam m antagna. Likasom de från sina bildade grannar hafva h e m tat sin ku ltu r, men sjelfständigt efter egna vilkor och i egna former omsatt densam m a, så hafva äfven vi icke minst från dessa begge forntidens folk hemtat vår odling och sträfva a t t egendomligt utveckla den. O m vi således finna, att i R om rarnes undervisning modersmålet ingick såsom det vigt igaste lä ro äm net, på samma gång Grekiskt språk och litteratur sam
tidigt och omsorgsfullt inlärdes, så böra vi deraf inse den stora vigten äfven för oss af handledning i vårt s p rå k , på samma gång ä f v e n ’vi till jemförelse dermed noggrannt må söka inhemta andra bildade folkslags tungomål och litteratur. Vid valet af dessa kan ej tv e kas, när man afser den skola, der undervis
ningen m åste åsyfta en grundlig uppfattning af bildningens källor för a t t säkert kunna bedömma dess sednare företeelser;
for andra skolor derem ot, i hvilka undervisningen efter sär
skilt bestäm da ändamål måste fogas, kan utan tvifvel af en n y a re tid s tungom ål, inlärda vid sidan af modersmålet, en ej obetydlig fördel vinnas.
F å fä n g t h äm m ad genom Senats b eslu t och C en so rs -E d ict inträ ngde den G rek ern as finare bildning, för hvilken Romrarnes n ä r m a r e beröring med detta folk efter a n d ra Punis ka kriget h ade öppnat en s ä k e r v ä g , allt m er och m e r uti den stora verld shufvudstaden , och den gamle Cato sjelf, som hade med all kra ft derem ot k ä m p a t, sy ssels atte sig på sin ålder dom ifrigt med Grekisk litteratur. En grundlig kännedom i denna blef innan ko rt e tt oeftergifligt vilkor för hvarje R o m a r e , som ville göra anspråk på a tt vara en bildad man. Den inlärdes i sk o
lorna omsorgsfullt o c h , genom efterh ärm ning och öfversättning af de yppers ta Grekiska författarne s a m t genom öfningar i G re kisk d ekla m ation, skulle lärjungen vänjas a t t u ppfatta detta s p r å k s skönhet och r y th m i s k a välljud. R o m a rn e s noggranna kännedom om e tt tu n g o m ål, som redan då stod på s p e t
sen af sin utveckling, å te r v e r k a d e på v ården af d e ra s eget, så a t t till skillnad från lingua vulgar is" u p pkom och utbildades innan ko rt 'lingua u rb an a" *). Detta språk fullkom nades af stora skriftställare och inlärdes noggrannt i s k o l a n , d e r icke allenast ä ld r e författare, såsom Livius Andro nicus, N æv iu s, E n n iu s , och s e d e r m e ra äfven n y a r e , så som Virgilius och H ora tius förelästes och förklara des, så i s p r å k lig t, som mytologiskt och a n t i q u a- riskt h ä nseende, utan äfven vigt lades på ord en s af b ru k et sta d g a d e riktiga uttal och förbindning. Härtill fogades p r a k tiska öfn in g ar, ”d e c la m a tio n e s,’’ föredrag öfver uppgifna "th e ses" i^äfven de så kallade "loci c o m m u n e s”) , "suasoriae” , m. fl. af skiljda slag, förberedelser till det å offentliga ådagaläggandet af
1) D a c lt bestärndt u tp räglad t skriftspråk u p p k o m m it, min sk ad es till n å g o n del denna sk illn ad . Å tm in sto n e säger Q u i n t i l i a n u s , då han var
n ar för barbariska ords a n v ä n d n in g : «T aceo de T u scis c t Sab inis et P ræ - n cstin is q u o q u e ; n a m , ut eo ru m serm on e u t e n te m , V ectiu m L u ciliu s in sectatu r, q u em ad m od u m P o llio depreh en d it in L iv io p atavin itatem : licet o m n ia italica pro R om an is h a b ea m .« De in stitu tio n e oratoria L ib. 1. Cap. V .
den färdighet i modersmålets behandling, som Cicero fordrar af talaren” , hos h v ilk en , snart sagdt, allt menskligt vetande skulle vara sa m la d t, liksom i en brännpunkt, att derifrån utgå, formadt i d e t m est välljudande språk. Afven efter Republi
kens fall, sedan de offentliga talen på Forum förlorat till stör
sta delen all betydelse, fortlefde öfningarne i skolan och be- drefvos m ed icke m indre omsorg och ihärdighet än förut *).
Lärorik bör b etraktelsen af dessa språkliga öfningar vara, helst om man besinnar, a tt de förberedde och möjliggjorde den fulländade utbildningen a f ett tungomål, som en gång beherr- s k a t hela den odlade v erlden och ännu på densamma utöfvar e tt det vigtigaste inflytande. Vi hafva tr o tt, a tt för moders
målets lärometod skulle den lämpligaste anvisning erhållas, om m an gåfve a k t på e tt undervisningssätt, som frambragt så stora verkningar. Vi vilja d e rfö re här nedan anföra om också blott några få af de pædagogislfca iakttagelser, hvilka, en lång lära
r e v e r k s a m h e ts mognade f r u k t e r , bhfvit efterverlden öfver- lem n ade af Q uintilianus, d e n förste af allmänna medel aflönade
”Eloquentise Professor”. Väl ä r s a n n t , att på hans tid det R om erska sp råkets högsta blomstring var tilländagången, men den u ndervisning d e ru ti, som han förordar, torde dock, åtmin
stone i sina allmänna drag, vara densamma, som redan långt förut blifvit i skolorna begagnad.
All språkundervisning m å , säger Quintilianus, med Gre
kiskan börja; men inläres detta tungomål e n sam t, kunna felaktiga vändningar och u ttryck vid begagnandet af La
tinet lätteligen u p pkom m a; derföre bör icke undervisningen i m o d ersm ålet länge u p p sk ju tas, utan båda språken samtidigt och
1) C r a m e r D el. 1. sid. 4 3 4 ,4 3 5 , D el. 2. sid. 5 6 9 , 5 7 3 , 588. K r a u s e sid. 2 6 7 , 2 8 7 — 291.
mod lika omsorg inhemtas. G ra mm atisk känned om lägges till g r u n d för begge. Lärjungen måste inhem ta ord ens rena uttal, riktiga b etec kningar, olika slag, regelrätta böjn ingar, afvikelser från r e g e l n , härledning u r , förhållande till och bero ende af hv a r
a n d r a , m. m. Han m ås te veta hvilka ord och talesätt blifvit fö r å ld ra d e , hvilka af fremmande u rs p ru n g hafva insmugit sig i s p r å k e t , hvilka kunna begagnas och hvilka icke; hvarvid b r u
k et b e s tä m m e r den enda giltiga regeln. ')
Läsningen af författare skall, enligt gam m al god v a n a , börja med H omeru s och Virgilius. Visserligen hafva de unga lärjungarna s v å r t a tt genast fatta skönhetern a i dessa skalde
verk , m en de hafva god tid a tt bemöda sig d e r o m , ty d e skola läsa dem m er än en gång. Emellertid upply fte r det episka skaldeslagets majestät dera s s j ä l , vigten af d e äm n en som skildras sporrar dem till u p p m ä r k sa m h e t och värdiga exem pel till efterföljd ställas dem öfverallt för ögonen. N y t tiga till läsning äro äfven skådespele n; Tragedien föredrages dock Komedien, e h u ru äfven denna sednare ej helt och hållet uteslutes. Bland L yriska sk aldesty cken bör e tt s tr ä n g t urv al g ö r a s , med afseende icke allenast på författarne utan äfven på deras olika v e r k 2). Af latinska skriftställare, äldre som nyare, skall det läsas, so m kan odla lärjungens anlag och lyfta hans själ; hvad, som en d a st kan bibringa honom en kännedom om äm n e n af skiljda slag, må för en mognar e åld er sparas. För öfrigt, med afseende på den åsigt, a tt man skulle till läsning å t gossen använda författare, som väl vore af e tt m ed elm åttig t
1) D e in stitu tio n e o ratoria; L ib. 1. Cap. IV , V, V I. « F u erit pæne rid icu lu m m alle serm o n em , qu o locuti su n t h o m in e s, quam qu o lo q u u n tur.« Cap. V I. P å ett ann at stä lle : ”con su etu d o au ctoritatem su p eravit.«
2) «N a m et Græci licenter m u lta , et H oratiu m in q u ibusdam noliin interpretari.« Lib. I. Cap. V III.
värde, mon låge hons uppfattningsförmåga närmare, fastställes susom en allmän regel, att man för denna läsning alltid bör välja de yppersta och bästa författare, men ibland sådana dem , som skrifvit med större k larhet, framför de andra. Derföre sä tte s Livius framför Sallustius, och Cicero anses vara tillräck
ligt tydlig for nybörjaren, sam t dessutom underhållande för honom, och bör således kunna läsas icke allenast med nytta utan äfven med nöje 1).
Under dessa öfningar skall läraren icke endast föreläsa den författare han valt, eller om han uppdrager detta åt lär
jungarna, h v a r och en i sin ordning, under läsningen vara en ty s t åhörare. Han bör förklara och belysa det ämne, som skall föredragas, påpeka skönheterna och felen, när sådana före
komma, utreda svårare ställen och icke lemna något af vigt utan anmärkning, så hvad äm nets uppfinning som dess språk
liga utförande beträffar. Han bör rikta lärjungens uppmärk
sa m h e t på framställningens klarhet, sanning och korthet, den afsigt, som någongång framlyser, de anspelningar, som till hälften undanskym m as. Han bör uppvisa författarens klokt beräk n ade fördelning af sitt ä m n e , grundligheten och mängden ai hans bevis, styrkan i hans anfall, behaget i hans öfvertalning, skärpan i hans tadel, det fina v ettet i hans skämt. Vidare i afseende på stilens egenskaper bör han påpeka ordens konst
riktiga val, ordning och värdighet; vid hvad tillfälle en öfver- drift i u ttry c k e t är lofvärd, vid hvilket motsatsen blir en für—
tjen st; metaforernas behag, de skiljda slagen af talets rhetori- ska figurer; med ett ord hvad som gör en framställning fly
tande och harmonisk, men på sam ma gång manlig och kraft—
1) N e c prodesse tantum , sed etiam am ari potest, tum (quem adm odum L ivius praecipit) ut quisque erit Ciceroni sim illim us. Lib. II. Cap. V.
IM
full. Ej sällan medför d e t stor nytta, a t t uppläsa för lärjun
ga rn a skrifter, som äro fulla af fel och dock till följe af en försk ämd smak be undra s, och a t t i dessa anm ä r k a d e t oegent
liga, svulstiga, dunkla och svaga till varning och till s ta d gande a f en säker urskillning. Men d et är ej tillräckligt a t t lärare n allena framställer sina anm ä r k n in g a r ; han bör äfven ge
nom frågor söka utforska sina lärjungars egna om dömen. D e r - igenom håller han dera s u p p m ä r k s a m h e t spänd och förmår dem a t t m e d sjelfständig eftertanke fösta sig vid och utreda hvad som kan blifva föremål för undersökning ').
Quintilianus gifver äfven en mängd s m ä rre föreskrifter^
hvilka en sa m vetsgrann lärare, is ynnerh et vid föreläsningen af skalderna, h a r a tt iakttaga. T. ex. a t t låta lärjungen sönder
b r y ta versen och uppgifva dess delar, så med afseende på or
d ens särskilta slag som versfötternas, hvilkas rä tta begagnande i bunden stil så m y ck et held re bör inläras, som de äfven i obunden med fördel kunna b ru k a s ; a tt uppvisa hvad som ovanligt, oegentligt och mot sp r å k b r u k e t stridande kan i v e r
sen förekomma, — icke för a t t tadla dessa fel hos skalden, h v ilk e n , bunden af meterns och ry tm e n s lagar, så m y c k e t h e ld r e bör urs äktas som hvad i andra fall är felaktigt, blir i v e rs mången gång en förtjenst, utan för a tt underrätta lär
jungen, a tt dylikt hör till konstens friheter, och öfva honom a t t ihågkomma undantagen från regeln; — vidare a l t anföra de olika betydelser, i hvilka sa m m a ord kan tagas, att utr eda d e n rätta meningen af mer a sällan beg ag nad e u t t r y c k , a tt angifva alla tr o p e r och alla d e r h e to r is k a fig u r e r , af hvilka så den bundna som den ob undna stilen hem la sin största p r y d
1) Nam qu id aliud agim u s d ocen d o cos, quam ne sem per d ocen d i sim . Li!>. IL C a |. V.
nad. Men framför annat bor en lärare söka hos sina lärjun
gar inskärpa en klar uppfattning af skaldestyckets plananlägg- nmg, sa hvad konstnärlig behandling af händelser som hvad de u ppträdande personernas karaktersteckning beträffar, af skön
heterna så i tankar som ord, af förtjensterna än i uttryckets rikedom än i dess måtta
För h v ad man i modern mening kallar deklamation har äfven Quintilianus meddelat råd af sin rika erfarenhet, ehuru han erkänner, a t t bestämda föreskrifter för vinnande af denna färdighet icke på förhand kunna gifvas 2). På hvad sätt a n d e - d rägtens å te rh e m ta n d e icke skall störa föredraget; huru en tanke
följds början och slut skall uttryckas ; när rösten skall höjas eller sän k as ; n ä r dess hastighet skall ökas eller minskas; när den skall u tt ry c k a sty rka eller mildhet; allt detta inhemtas bäst genom den allmänna föreskriften, att lärjungen bör förstå h v ad han läser, så att alla röstens böjningar bestämmas af den i ord en klart uppfattade tanken. F öredraget skall vara man
ligt och värdigt, men förenadt med behag ; vers skall annor
lunda läsas än prosa. Vers ä r sång, ty skalderna säga oss ju a t t de sjunga ;. men vid föredraget af denna sång, gäller C.
Cæsars regel: s i ca n tas, male c a n ta s ; si legis, cantas. Som
liga yrka, a t t de ord, hvilka skalden låter uttalas af personer, som u p pträda i hans skildringar, skola alltid återgifvas så som det s k e r från sk ådebanan; men en lindrig röstens böjning må vara tillräcklig a tt u ttrycka skillnaden emellan dessa och skal
dens egen framställning. Läraren bör vaka öfver, att orden tydligt utsägas, så a tt hvarje stafvelse och hvarje bokstaf hö
res m ed sitt rätta ljud. Det händer icke sällan, att man får
1) L ib . t. Cap. V III.
2) » D em on strari, nisi in opere ipso, non polest«. Lib. J. Cap. V IH .
en benägenhet a tt u tb y ta vissa bokstäfver, vare sig deras u t
tal sy nes för strä ft eller för lent, mot a n d r a , d e m snarlika, men med e tt behagligare uttal '). En så dan v ana, om den insmugit sig, skall läraren söka rätta och vidare gifva a k t u p - på, a tt föredraget oafb rutet bibehåller sam m a u ttry c k , som d et från början antagit, och a tt alla ord i meningen klart och re
digt u tta la s , is ynnerh et de s is ta , hvilka ofta alldeles un d an s k y m m a s till följe af den vigt, man plägar lägga på de för
sta. Men, fastän alla ord böra tydligt och rent höras, så är d e t dock en annan y tterlig het och en ful ovana a t t med lika tonfall utsäga dem, a t t liksom räkna dem tillsammans, d e t ena efter d e t an d ra a\
Såsom förberedelse till skriföfningar förordar Quintilianus, a t t lärjungarne må vänjas att i rediga och naturliga ordalag återgifva Aesops fabler, som de förut inlärt, h v a rv id d e så m y c k e t som möjligt må söka att tillegna sig h ans enkla fram ställning; vidare a t t upplösa ett skaldestycke och tolka dess mening med andra o r d , eller a tt omskrifva d e t med en fri paraphras, hvarv id d e t må tillåtas dem a t t endast lätt vidröra en tanke och vidlyftigare utb reda sig öfver en an nan, dock alltid med bev aran d e af den ursprungliga meningen i dess all
mänhet. På tv enne olika sätt har man sökt an ord na de olika skriföfningarna. Några lärare bruka, då de utgifva e tt ä m n e till larjungarnes behandling, icke åtnöja sig a tt indela d e t s a m -
1) »Q uippe P littera*, qua D em osthenes q u o q u e laboravit, A su cced it, quarum vis est apud nos q u oq u e. E t, cum C ac sim iliter T non v a lu e
runt, in G et D m olliu n tu r. N e illas quidem circa S litteram d elicias hic m agister feret, nec verba in fau cib us patietur audiri, n ec oris in a n ita te re
sonare«. Lib. i. Cap. X I.
2) L. I. Cap. V III, X I. L. X I. Cap. X I I ; hvarest en m än gd före
skrifter i detta afseen de äro so rg fä llig t och v id lyftigt up p ställd e.
ma i vissa hufvudpunkter, utan angifva till och med gängen a f framställningen, punkt for p u n k t; de tillkännagifva icke allenast de bevisningsgrunder, som böra anföras, utan äfven den olika grad af v ärm e och lif, med hvilken afhandlingen bör framträda. Andra antyda deremot ett äm n e endast till de allmänna dragen och öfverlemna utförandet åt lärjungarnes egen fria uppfattning; men med stor sorgfällighet genomföra de se
dermera hvad lärjungarna i sin bearbetning kunna hafva ur
aktlåtit. Båda dessa m etoder bringa utan tvifvel stor nytta, m en om företräde åt endera skall gifvas, så synes det böra m era gagna a tt genast visa den riktiga vägen, än att från misstag återföra de redan felande *). Emellertid böra icke desto m indre de fel, som kunna vara begångna, noggrannt på
pekas; ty m ången anser allt vara r ä t t, som läraren icke har an m ärk t. Is y n n erh et för nybörjare är det nyttigt att ämnen utdelas m e d omständlig anvisning för behandlingen, lämpad efter h vars och ens krafter och förmåga. Då de någon tid öfvat sig efter de angifna r e g l o r n a , behöfver man endast u t
s tak a för d em den v äg , de hafva att gå, och snart kan man u ta n någon hjelp öfverlemna dem åt deras egna krafter. Man bör någon gång låta dem lita på sig sjelfva, att de icke, af dålig vana a tt ständigt följa anvisningen i spåren, förlora all tillit till sig sjelfva. Hafva de väl behandlat sitt äm ne, då ä r lärarens värf fulländadt; hafva de felat i något afseen de, då böra de återföras till honom att rättas. Med mildhet skall en lärare bedöma lärjungarnas, isynnerhet de yngres, u p p sa tser; han bör loforda m y c k e t, framlägga skälen till den ändring, han finner sig föranlåten att göra, och med tillsatser
1) » P rim u m , quia em endationem auribus m odo accipiunt, divisionem vero ad c ogitation em etiam et stylum perferunt; deinde, quod libentius praecipientem aud iunt, quam reprehendentem «. Lib. II. Cap. V I.
af eg en hand söka a tt upphjelpa det ofullkomliga. Mången gå n g kan d e t vara fördelaktigt a tt helt och hållet upplåsa e t t genomfördt ä m n e till efterbildning för lärjungen. Lyckas h an d e r i , så m å han gerna till upp m u n tran yfv as öfver e f - te r h ä rm n in g e n såsom alster af sin egen förmåga. Men om hans arb ete blir så u n d erh altig t, a tt det ej förtjenar n å
gon än d rin g , då bör läraren ännu en gång genomgå äm net och låta honom ånyo efterbilda d e t; alltid med den fö rutsätt
ning, att det nu skall lyckas bättre , enär ingenting så för
m å r a tt lifva ansträ ngnin gen som hopp om framgång. Märkas b ö r ä fv e n , a tt lärjungarnas försök alltid skola bedömas med hänseende till m er eller m indre utbildad förmåga. »Jag plä
gar», b erättar Quintilianus, »mången gång y ttra till ynglingar, hvilkas stil är för m y c k e t dristig och blo m strande, a t t såd an t ä n n u kan förtjena b e r ö m , men a tt det s n a r t kom m er en t i d , d å jag icke skall tillåta det. På detta sätt fröjdas lärjungarne öfver sin förmåga; på sam m a gång de icke missförstå lära
rens utslag» *).
Det blefve vidlyftigt a tt följa den R omers ke läraren genom alla de otaliga föreskrifter, han meddelar, för stilens utbildning till värd igt fö rfattareskap, för rhetorikens a n v ä n d ning till konstnärlig formfulländning, för talareskicklighetens uppöfning till fullkomligt h e rr a v ä ld e öfver sp r å k e t; men af d e t redan anförda hafva anvis nin gar erhållits, hvilka till all s p r å k underv isn ing och särskilt till den i moder smålet ku nna med för
del lämpas. Vår afsigt har ingalunda varit a tt framställa nå
gon metod för en sådan u n d ervisning, — för hvilket ä n d a mål man skulle fästa ett tillbörligt afseende på olika lärosätt
1) Lib. I. Cap. IX . Lib II. Cap. IV VI.
for skilda läröåldrar och utvecklingsgrader, samt üfven für olika samtida studier och afsedda lefnadsytken, — men om man i allmänna d rag ville se en sådan metod antydd, skulle vi hän
visa till de pædagogiska grundsatser, vi ofvan anfört. De äro m ed lika styrka gällande ännu i dag. Säker grammatisk kän
n e d o m , läsning af klassiska mönster, inhemska så väl som f r e m m a n d e , efterbildning af dem genom flitigt upprepade stil—
öfningar, e t t vårdadt uttal af orden, kännedom om de rheto- riska pry d n ader, som skänka behag och lif åt framställningen, en genom trägna öfningar vunnen färdighet att med smak och urskillning använda dem och i öfrigt att med kraft och ledig
h et o rd n a och beherska språkets alla tillgångar; se der den stora v e r k s a m h e t, som en väl inrättad undervisning i moders
m ålet bör omfatta.
All konstnärlig författareverksamhet, vare sig skaldens eller v e te n s k ap sm a nnens, förutsätter icke allenast klart fattade ta n k a r u tan äfven teknisk färdighet i behandling af språket.
Meddelas icke denna sednare under unga år genom flitiga öf
ningar i skolan, skall för den utbildade mannen denna brist blifva k ä n b a r a r e , i samma mån kretsen för hans verksamhet derigenom begränsas. Ilan skall, om han ej hör till de u t - korade snillen, hvilka bryta sig igenom äfven de största hinder, ry gga tillbaka för att ikläda sitt mången gång vid
s t rä c k ta v etande den vårdade formen af ett språk, som han ej v ä n jt sig att ledigt begagna. Men innehar han denna tek
niska färd ig het, då skall han med gladt mod arbeta på att m e r och m er rikta sitt fäderneslands litteratur, och uppodla dess tungom ål till allt större och större förmåga alt mottaga och i klara ordfogningar återgifva så konstens rikedom i u t
tr y c k e t som vetenskapens noggrannhet i bestämningen.
Till u p p n åen d e af detta mål bör skolan bidraga, men undervisningen i m odersm ålet s tr å e k e r sig åfven utom dess gränsor och om fattar d å , je m te öfningarna för sp r å k e ts be
handling till tal och skrift, hvilka med allt högre och högre konstnärligt syfte oa fb r u te t böra f o r t g å , äfven s p r å k e ts hi
storia, dess u p p k o m s t, dess u tv e c k lin g , dess förändring u n der olika tid e h v a rf , dess fram tr ädande i olika m u n a r te r , dess öfverensstämmelse m ed beslägtade tu n g o m å l, s a m t hela den litteratur, i hvilken d e t ä r förvarad. Men en noggrann k ä n nedom om allt d e t t a , hvilken utan tvifvei förutsätter en högre bildning än skolan s, bör derföre först vid un iv e r site te t sökas och erhållas.
