Hästtjejer
– formationer av genus och klass i stallet
Södertörns högskola | Institutionen för Kultur och lärande Kandidatuppsats 15 hp | Genusvetenskap | Vårterminen 2014
Av: Alice Wahl
Handledare: Erika Lundell
Horse girls
- formations of gender and class in the stable
Abstract
The purpose of this essay is to examine formations of gender and class of so called horse girls in a riding school located in Stockholm, Sweden. The essay is based on interviews with six girls in the ages between fifthteen and eighteen. Through the theoretical framework of Judith Butler and Beverley Skeggs, I examine how the girls negotiate the boundaries and probabilities within doing gender in an upper and middleclass associated area. As a result of its female domination, the stable functions as a place where the girls can dislocate themselves from otherwise normative feminine practises. This is possible since the premises of the stable are constructed in the light of the heterosexual matrix, where the girls organise themselves within the heterosexual girl collective. Class is a contributing factor in the negotiation of gender, in the sense that the economic capital that the girls possess enables their time spent in the stable, and forms particular ideas on how femininity should be performed, whether or not the girls realizes such ideals inside and outside of the riding school.
Nyckelord: genus, kön, klass, kapital, hästtjej, stall Key words: gender, sex, class, capital, horse girl, stable
Tack!
Tack till de hästtjejer som avsatte värdefull tid i stallet för att bli intervjuade för denna uppsats. Tack också till min handledare Erika Lundell för handfasta råd och uppmuntrande ord, det behövdes under denna process! Ett sista tack vill jag rikta till Elin Lundell och Jonas Mossberg, för givande och insiktsfulla kommentarer rörande texten under terminens gång. Tack!
Alice Wahl 26/5-14
Innehållsförteckning
INLEDNING ... 1
K
ONTEXTUALISERING... 1
S
YFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR... 2
MATERIAL ... 3
GENOMFÖRANDE ... 3
METOD ... 4
FORSKNINGSLÄGE ... 6
TEORETISKT RAMVERK ... 9
J
UDITHB
UTLERS FÖRSTÅELSE AV KÖN... 10
K
LASS OCH GENUS ENLIGTB
EVERLEYS
KEGGS... 11
UNDERSÖKNING OCH ANALYS ... 13
S
TALLET,
EN PLATS SKILD FRÅN ANDRA... 14
(O)
KVINNLIGA HÄSTTJEJER... 17
R
IDNING ÄR INGEN SPORT,
RIDNING ÄR EN TJEJSPORT? ... 22
E
TT EXKLUSIVT RUM... 24
K
ROPPSARBETE OCH OMVÅRDNADSPRAKTIKER... 28
H
OBBY ELLER POTENTIELL FRAMTID? ... 30
SAMMANFATTNING OCH SLUTDISKUSSION ... 32
REFERENSLISTA ... 35
BILAGA ... 37
Inledning
När jag började med ridning var jag sju eller åtta år. Jag minns att det var en skräckblandad förtjusning att sitta upp på den lilla rundmagade ponnyn. Att erövra kontroll över både den egna kroppen och hästens var både fysiskt och psykiskt utmanande, och den för mig alldeles unika känslan av att interagera med ett så stort och kraftfullt djur var exstatisk. Jag var fast, jag blev hästtjej. Under min tid på ridskolor i Stockholm och ridläger och stall på andra platser i Sverige har jag befunnit mig i rum som har dominerats av kvinnor. Från ridskoleelever, till ridlärare och stallchefer; det är flickor och kvinnor i varierande åldrar som har fyllt stallen, läktaren och platsen på hästryggen. På så sätt har jag varit (och är fortfarande) en del av en hästtjejgemenskap, ett slags kollektiv med hemhörighet i stallet och kärlek till hästen.
Kontextualisering
Min erfarenhet av stallet som en plats där främst kvinnor vistas kan inte ses som
verklighetsfrämmande. Ridsporten i Sverige är en kvinnodominerad idrottsarena där ca 88 % som utövar sporten är kvinnor och 12 % är män. Ridsporten är också en av få sporter där kvinnor och män tävlar mot varandra på samma villkor ända upp till de högsta tävlingsklasserna, med undantag för tävlingsgrenen voltige.
1I tävlingssammanhang i nationella och internationella klasser är fördelningen mellan män och kvinnor däremot inte representativ för de svenska ridskolornas kvinnodominans.
Istället är fördelningen mellan män och kvinnor i många fall jämn, och stundtals förekommer det en övervägande representation av män. Det existerar alltså en skillnad i könsrepresentation i den breda verksamheten ridsport och i eliten.
2Den kvinnodominans som råder på ridskolorna i Sverige uppfattas ibland som problematisk.
Att locka in pojkar till sporten verkar vara ett ständigt diskuterat ämne, och särskilda projekt har startats för att realisera sådana mål.
3Det har i ett antal debattartiklar i Svenska ridförbundets medlemstidning Häst & Ryttare (som distribueras till alla medlemmar av något slags ridförbund i Sverige) diskuterats vad pojkars frånvaro i stallet beror på. Det talas om att killar ska indelas i separatistiska ridgrupper där ”fart och fläkt” ska ställas i fokus.
4Det kan därför sägas att det råder en diskurs där ridsporten och stallmiljön som kvinnligt kodad ses som någonting problematiskt, att det är en faktor som hindrar killar att vilja rida.
1 www.ridsport.se/statistik
2Exempelvis består det svenska landslaget i hoppning 2014 av fem män och två kvinnor (www.ridsport.se)
3Två exempel är projektet ”KRIS- killars rätt i stallet” som syftar till att öka pojkars närvaro på ridskolor i Blekinge och Småland (http://sverigesradio.se) och ”Zetterman stars”; ett könsseparatistiskt tävlingslag för pojkar (www.ridsport.se)
4Häst & Ryttare, nr 3 2012, nr 6-7 2013
Ridning är även en sport i periferin. Trots dess popularitet bland idrottande flickor och kvinnor
5får den inte jämförbar plats i mediala sammanhang.
6Det finns alltså en diskrepans mellan sportens popularitet och dess representativa utrymme, någonting som kan tolkas som ett underordnande och osynliggörande av ridsporten, och i förlängningen de som är aktiva i den.
Syfte och frågeställningar
Min övergripande ambition med denna studie är att undersöka stallet och ridsporten med genus som centralt tema. Den kontextualisering av ämnet som jag har skisserat upp, visar på att ridsporten och stallet är områden där kön är en framstående faktor. Ridning är en av få sporter där män och kvinnor avses agera på lika villkor i samma rum, det är en arena som vid första anblick kan tolkas som en potentiellt jämställd arena där kön inte är en primär kategoriseringsfaktor. Samtidigt är de flesta ridskolor i Sverige befolkade av hästtjejer, någonting som inte speglas på tävlingsbanorna i högre klasser. Ämnesområdet är därför relevant att undersöka i den genusvetenskapliga kontexten, eftersom att kön har en evident betydelse i ridsportsliga sammanhang. Mitt huvudsakliga intresse är att
undersöka ”hästtjejen”
7i relation till konstruktioner av genus. Jag ser även ridsporten som en över och medelklasskodad sport, det är en sysselsättning som kräver ett visst ekonomiskt kapital. Därmed är uppsatsens syfte att undersöka formationer av genus och klass hos så kallade hästtjejer.
På så sätt ämnar jag närma mig förståelser av ridsport och genus på flera nivåer. Jag vill titta på hur genus konstrueras i stallrummet och även koppla min undersökning till ridsport i en bredare mening. Jag vill ta reda på vilka genusuttryck som hästtjejer upplever är tillgängliga eller otillgängliga att inta i stallets rumsliga miljö och i relation till utomstående sammanhang. Min
uppsats syftar även till att undersöka på vilket sätt klass spelar in i stallets kontext. För att närma mig syftet, ämnar jag att besvara följande frågeställningar.
1. Hur konstruerar hästtjejer kön/genus i stallet?
2. På vilket sätt spelar klass in i genuskonstruktioner i stallet?
5
Ridsporten är Sveriges näst största ungdomssport bland tjejer 13-20år, och näst största tävlingssport för kvinnor 7-70år (antal utövare räknat). (www.ridsport.se/statistik)
6
Se exempelvis Josefin Eriksson och Tova Norblads kandidatuppsats ”Manlig elit och ’osynliga’ tjejer” (2008), i vilken det framgår att ridsporten tilldelas en proportionerligt liten plats i svensk dagspress i jämförelse med andra sporter.
7
Med begreppet ”hästtjej” syftar jag till cis-kvinnor, som är ridskoleelever och spenderar sin fritid i stallmiljön. Detta är ett epitet som jag anser används i stor utsträckning både i mediala sammanhang och bland aktiva i ridsporten. Termen cis kan förklaras som ”en person vars juridiska kön, biologiska kön, könsidentitet och könsuttryck är linjärt, hänger ihop och alltid har hängt ihop enligt normen(…)”(rfsl.se)
Material
Det empiriska materialet för denna uppsats är transkriptioner från inspelade intervjuer med tjejer som är aktiva inom ridsporten. Jag menar att det relevant att utforska hur hästtjejer förhåller sig till stallet och ridning, det är deras syn på tiden de spenderar i stallet som jag är intresserad av. Valet att
intervjua hästtjejer istället för hästkillar, motiverar jag genom att jag anser att utrymmet för manliga ryttare i ridsportens elitnivåer och överrepresentationen av tjejer i ridskolor och stall utgör en
spännande diskrepans. Denna paradox kan visserligen tyckas leda till frågor om hur de få pojkar som rider resonerar om den spenderade tiden i stallet. Jag menar dock att det finns en poäng med att lyfta fram de osynliga hästtjejernas erfarenheter. Med ”osynliga” syftar jag till det som jag i inledningen beskrev, alltså ridsportens tämligen dolda plats i mediala sammanhang. Det är väsentligt att
undersöka ridskolornas dominanta grupp, de som utgör ridsportens stora massa. Dessutom är jag intresserad av begreppet ”hästtjej” eftersom jag anser att det är ett etablerat begrepp, tillskillnad från motsvarande ”hästkille”.
Jag har valt att intervjua sex hästtjejer i åldern femton till arton år. Ridsporten är stor i detta åldersspann, som jag i inledningen refererade till. Epitetet hästtjej skvallrar dessutom om att ridning inte bara kopplas till kön, utan även till ålder. Som en informant påpekade talas det inte om hästkillar i samma omfattning som det etablerade hästtjejsbegreppet, men inte heller om hästkvinnor,
hästdamer eller hästtanter. Valet av detta åldersspann är därmed gjort med ridning som en stor ungdomssport i åtanke. De intervjuer som har genomförts för denna studie har tagit plats på en ridskola strax utanför Stockholms innerstad. Stallet huserar ett femtiotal hästar, både ponnyer och stora hästar. Ridskolan erbjuder lektionsridning i både hoppning och dressyr, och både barn,
ungdomar och vuxna har möjlighet att rida här på olika kunskapsnivåer. Anläggningen ligger belägen i närheten av ett område med lägenhetshus, i ett naturskönt läge vid vatten och grönområden.
Hästtjejerna i denna studie rider minst två dagar i veckan, och är även en del av de ridskoleelever som tävlar i hoppning på ridskolan.
Genomförande
Inför denna studie skickade jag ut förfrågan för medverkande till ett tiotal ridskolor i Stockholms län.
Genom kontakt med ungdomssektionens ordförande på en av dessa ridskolor, kunde jag boka in intervjutillfällen med sex tjejer, alla i åldern 15-18. Intervjuerna var enskilda och pågick i ungefär en timme var, de spelades in och transkriberades efter hand av mig. Av anonymiseringsskäl har jag gett informanterna andra namn i uppsatsen, och valt att inte skriva fram vilken ridskola som studien har tagit plats på. Även namn nämnda i intervjuerna har anonymiserats till ”xxx”. Intervjuerna
genomfördes på ett kontor och i en teorisal i ridskolans lokaler, och jag kunde mellan varven sätta
mig på läktaren i ridhuset och titta på pågående ridlektioner och vandra runt bland hästarna i stallet.
Av mina egna erfarenheter av stall i Stockholm, skulle jag bedöma denna som en genomsnittlig ridskola när det gäller storlek och utformning.
Att jag initialt har valt att kalla informanterna för hästtjejer kan tyckas problematiskt, eftersom att det innebär att jag initialt tar mig friheten att kategorisera och gruppera intervjupersonerna. Jag ser det dock såhär: i förfrågan för intervjudeltagande skrev jag uttryckligen att jag sökte hästtjejer som deltagare av denna uppsats. Därigenom har informanterna på ett sätt också indelat sig själva i ett sådant begrepp och gemenskap, när de har valt att vara en del av undersökningen. Trots detta ser jag inte användandet av begreppet som cementerande. Under intervjuerna frågade jag informanterna om de själva såg sig som hästtjejer, vilket ledde till diskussioner om vad begreppet kunde innebära.
Tjejerna både identifierade och disidentifierade sig med epitetet, vilket jag kommer att återkomma till i analysdelen av uppsatsen.
Metod
Som huvudsaklig metod har jag genomfört halvstrukturerade intervjuer, en metod som jag har hämtat från Steinar Kvale och Svend Brinkmanns bok Den kvalitativa forskningsintervjun (2009). Intervjun har varit planerat efter en viss struktur i form av en rad förberedda frågor. Intervjutypen innebar även att jag i samtalet agerade flexibelt, vilket i praktiken innebar att de förberedda frågor som jag hade
disponerades om under samtalets gång, och att oförberedda uppföljningsfrågor har fått utgöra en viss del utav samtalen. Intervjuerna har således tagit olika riktningar, beroende på vilka teman som jag har upplevt som dominanta.
8När jag har analyserat den insamlade empirin, har jag utgått ifrån Magnus Öhlanders beskrivning av kvalitativ analys av intervjumaterial i boken Etnologiskt fältarbete (2011).
Kortfattat har jag, genom att läsa transkriptionen, uppfattat vissa centrala teman i informanternas utsagor. Jag har alltså gjort en sortering av empirin, för att försöka se det som jag uppfattar som betydelsebärande beståndsdelar i informanternas resonemang. Dessa beståndsdelar har sedan fogats samman under vissa tematiska indelningar. Jag har försökt se mönster och ringa in vad empirin innehåller för att vidare generera rimliga tolkningar genom min teoretiska ram.
9Eftersom att intervjuerna har tagit plats i det stall där informanterna spenderar sin tid, har jag valt att beakta stallrummet som en del av min insamling av material för denna studie. Den etnologiska ingången i uppsatsens ämne grundar sig till stor del i Etnologiskt fältarbete (2011). Då min
undersökning ställer hästtjejen i fokus, kan placerandet av det som sägs i samtalen mellan mig och informanten i den specifika rumsliga kontexten ge en fruktbar illustration av det jag i uppsatsen
8
Steinar Kvale, Svend Brinkmann, Den kvalitativa forskningsintervjun (2009) s. 140
9
Magnus Öhlander Etnologiskt fältarbete (2011) s. 271ff
utforskar. Att (åter)bekanta sig med stallrummet (genom att se, lyssna, känna och beskriva) har varit givande eftersom det har inneburit att det som har sagts i intervjuerna har kunnat sättas i relation till den praxis som jag har observerat i fältet. Som Pripp och Öhlander poängterar kan observation som metod fungera som ett sätt för forskaren att ”upptäcka” både det som antas vara självklara mönster, och det som uppfattas som överraskande.
10I synnerhet har den observerande metoden fungerat som ett sätt att hantera att vistas på en så pass, för mig, bekant plats. Att komma till stallet i egenskap av forskare istället för ridskoleelev, tvingade mig att omvärdera det som jag annars tar för givet i stallmiljön och försöka se bortom mina egna vanemönster. Det är också ett sätt för mig som inbiten att bjuda in läsaren till den värld som står i fokus i denna uppsats. Jag vill dock betona att observationer inte är min primära materialkälla, det ska snarare förstås som en mindre del i materialinsamlingen till uppsatsen, då det främst är intervjumaterialet som analysen utgörs av.
Självfallet sammanfaller metoderna intervju och observation med en rad etiska och
epistemologiska frågor. Jag lutar mig emot den diskussion om postmodernistisk konstruktivism som förs i Den kvalitativa forskningsintervjun (2009) och Etnologiskt fältarbete (2011). Forskningsmetoderna som jag använder behöver skärskådas och genomföras reflexivt eftersom att den forskarpositionen innebär ett tolkningsföreträde till det som sägs och observeras. Det som jag har undersökt, är filtrerat genom min lins, mina beslut om urval och analytiska slutsatser. Även om jag i forskarposition ges (och ger mig själv) utrymme att säga någonting om informanternas utsagor, är det inte likvärdigt med att jag har hämtat med mig kunskap ur de intervjuade. Snarare bör intervjuerna som har ägt rum förstås som en konstruerad situation där informanterna inte är passiva icke-aktörer, utan betydande producenter av det samtal som förs. I denna epistemologiska utgångspunkt riktas alltså fokus mot forskarens roll i
kunskapsproduceringen.
11Medvetenheten om att de frågor som ställs och de mönster som uppstår ständigt måste förstås i relation till den kontext där samtalet förts och mig själv, har jag under arbetets gång ständigt försökt att reflektera över. De teman som jag har uppfattat som dominanta i intervjuerna, är en effekt av de frågor jag har varit intresserad av att ställa. Samtalen styrdes även av interaktionen mellan mig och informanterna. Inte minst upplevde jag att tjejerna förhöll sig olika till mig beroende på om jag berättade att jag själv är hästtjej, något som kunde leda till en känsla av samhörighet och delade tolkningsramar, samtidigt som det riskerade att skapa en alltför stor koherens oss emellan, vilket ibland kunde överskugga min analytiska distans till samtalet. Den personliga ingången i ämnet, har genomsyrat hela arbetsprocessen i form utav urval, frågeställningar och tolkning, samtidigt som den har tvingat mig att rikta blicken mot mig själv, både som hästtjej och i rollen som forskare.
10
Oscar Pripp & Magnus Öhlander Etnologiskt fältarbete (2011) s. 127ff
11
Ibid s. 65ff och Steinar Kvale, Svend Brinkmann, Den kvalitativa forskningsintervjun (2009) s. 64ff
Forskningsläge
Det finns ett antal kandidatuppsatser som behandlar ridsport och hästtjejer med genusvetenskapligt perspektiv. Ett exempel är ”Ridsporten- den ultimata provokationen” (2012) av Malin Lundberg. I denna uppsats undersöker Lundberg den mediedebatt som uppstod när hoppryttaren Rolf-Göran Bengtsson vann Jerringpriset 2012, vilket många sportjournalister fann provocerande. Debatten handlade huvudsakligen om att Bengtsson inte förtjänade priset eftersom han inte ansågs vara en
”riktig” idrottsman, att det snarare var hästen som hade utfört någon slags prestation. Det fanns därmed ett ifrågasättande av ridning som prestationskrävande sport.
12Lundbergs huvudsakliga poäng i uppsatsen är att debatten runt Rolf-Göran Bengtssons pris i hög grad präglades av en strukturell ordning där stallet och ridsporten var diskursivt kodad som kvinnlig. Som ett resultat av detta nedvärderades och trivialiserades ridsporten och därmed prisvinnaren.
13En annan kandidatuppsats som avhandlar könsmässiga maktstrukturer i relation till ridsport är
”Manlig elit och ’osynliga’ tjejer. En studie över ridsportsbevakningen i svensk dagspress” (2008) av Josefin Eriksson och Tova Norblad. Uppsatsen skrevs i uppdrag av tidningen Häst & Ryttare och syftar till att undersöka hur stort utrymme ridsporten tilldelas i sportbevakningen i svensk dagspress, och hur kön spelar in i detta mediala utrymme. Uppsatsens väsentliga resultat är att ridsporten tilldelades en ytterst liten plats i de dagstidningar som författarna undersökte. Nyheter rörande ridsport hamnade inte sällan i mindre notiser och nästan aldrig i kombination med en bild eller framsida. Ett återkommande inslag var även att kvinnliga ryttare omnämndes med förnamn och manliga med efternamn, och att rubrikerna om manliga ryttare innehåll långt mer positivt laddade ord, såsom ”bäst” eller ”historisk seger” medan kvinnliga prestationer omnämndes i mer modesta former.
14Ett gemensamt resultat i dessa undersökningar är att ridsporten är representativt
underordnad i mediala sammanhang, vilket kan förstås i relation till dess kvinnodominans.
Forskning om ridsport med genusvetenskapligt perspektiv är också antologin Gender in equestrian sport riding around the world (2013). I kapitlet ”We have to make horse riding more masculine, on the difference between masculine needs and feminine practices in the context of Swedish equestrian sports” redogör Birgitta Plymoth om svensk ridsport i relation till kön. Hon menar att även om ridsportens tämligen unika struktur där kvinnor och män deltar och tävlar mot varandra, inte bör antas inbringa jämställdhet i praktiken. Istället poängterar hon att det råder en hierarkisk ordning i sportvärlden, där feminint kodade sporter och kvinnliga sportutövare
12
Malin Lundberg ”Ridsporten- den ultimata provokationen” (2012) s. 21ff
13
Ibid 33f
14
Josefin Eriksson, Tova Norblad ”Manlig elit och ’osynliga’ tjejer” (2008) s. 34ff
underordnas manliga. Ridsportens koppling till kvinnodominans och association till ”flickighet”
medför att den förlorar status i relation till andra sporter.
15Vidare redogör Plymoth för mönsterförändringar i ridsporten i Sverige. Historiskt sett var hästen länge en manligt kodad symbol, i exempelvis jordbruk och militära praktiker. Dessutom var tävlingar i ridsport som hoppning och dressyr länge förbjudet för kvinnor att delta i. Hästen
kopplades till status, makt och prestation, en rad symboliska värden som tillskrevs män. Under andra delen av 1900-talet kom hästen och ridsporten att undergå en förändring i form av genuskodning.
Detta berodde enligt Plymoth på att ridsporten till stor del öppnades upp för allmänheten, i samband med utvecklingen av välfärdssamhället i Sverige. Genom statligt stöd kunde ridskolor expandera över hela landet, och banade därmed väg för kvinnor, ungdomar och barn att engagera sig i sporten. Under denna tidsperiod växte också en feminisering av hästkulturen i litterära och mediala sammanhang, då romantiserade bilder av hästhållning som en övergripande mjuk och omhändertagande praktik producerades. Plymoth menar att flickors inträde i ridsporten kunde legitimeras med en diskurs som förändrade stallets kännetecken från maskulina till feminina.
16Diskursen om ridning som feminin kan ses som en paradox eftersom ridsporten innefattar moment som ofta konnoterar maskulina egenskaper. Den övergripande praktiken i ridningen är som sagt inte märkbart förändrad, sporten handlar oavsett historisk kontext om att i olika moment
behärska ett fyrbent flyktdjur på omkring ett halvt ton. Som jag nämnde i inledningen finns det i Sverige idag en vilja att återinföra pojkars plats i ridskolan. Detta beskriver Plymoth som en remasculinitation av ridsporten, där de få pojkar som rider uppmuntras att distansera sig från de föreställda feminina praktikerna i stallet. Att skapa separatistiska pojkgrupper i ridskolor, menar Plymoth är en strategi för att undvika könsmässig stigmatisering för pojkar. Trots ridningens många maskulint kodade praktiker medför den feminina associationen och kvinnodominansen på
ridskolorna en degradering av status. Att vilja uppgradera ridsporten från denna underordnade position genom att betona dess många farliga aspekter, och därmed tona ned föreställningar om stallet som en plats för omhändertagande verksamhet kan därför ses som en reproducering av en struktur som premierar traditionellt manligt konnoterade kännetecken och trivialiserar traditionellt feminina praktiker.
17En tydligt relevant studie för min undersökning är licentiatuppsatsen ”Att utveckla
handlingskraft, om flickors identitetsskapande processer i stallet” (2007) av Lena Forsberg. Forsberg poängterar likt Plymoth, att framväxten av svenska ridskolor kan spåras till ett förstatligande av
15
Birgitta Plymoth Gender in equestrian sport riding around the world (2013) s. 149f
16 Ibid s.151
17
Plymoth (2013) s. 153ff
ridsporten, vilket öppnade dörrarna för kvinnors deltagande. Dessutom menar Forsberg att detta förstatligande förändrade ridsportens överklassmarkör till en möjlighet för medelklassen att på ett ökat sätt delta i hästrelaterade sporter. I många länder där detta förstatligande inte har genomförts, ses ridsporten (som den länge också gjorde i Sverige) som en exklusiv överklassport. Sverige, betonar Forsberg, är ett av Europas hästtätaste länder, med en unikt bred ridverksamhet. Samtidigt är det en sport som kräver ett visst ekonomiskt kapital av medlemmar i ridskolor, eftersom det jämfört med många andra sporter är en dyr sysselsättning.
18Genom intervjuer och observationer undersöker Forsberg stallet som genusskapande plats.
Hennes centrala syfte är att undersöka vilka identitetsprocesser som sker i stallets miljö, i relation till genus. I studien visar det sig att stallkontexten till stor del fungerar i fostrande syfte, där det enligt Forsberg råder en militär diskurs. Stallet handlar till stor del om att förhålla sig till regler specifika för den särskilda platsen, hög ansvarsbelastning och fysiskt krävande arbete vilket resulterade i att utvecklingen av handlingskraft och ledarskap hos flickorna var centralt. Flickornas deltagande på ridskolan genomsyrades samtidigt av en omsorgsdiskurs där relationen till hästen var central för meningsskapandet i stallet.
19Hästflickorna i Forsbergs studie menade att de skiljde sig från
utomstående flickor såtillvida att de uttryckte att stallet var en plats där traditionella feminina attribut som ett smyckat och vårdat yttre, inte förväntades. Detta innebar att flickorna konstruerade en
gemenskap i stallet som ställdes i kontrast till andra femininitetsuttryck. På så sätt är stallet en plats som erbjuder flickor uttryck som anses otillgängliga i sammanhang där pojkar är närvarande.
20Ett citat i Forsbergs uppsats lyder ”På ridskolorna är varken klass eller etnicitet framträdande utan de [hästflickorna] tenderar snarare vara en sällsynt homogen grupp människor, svenska
medelklassflickor, vilket gör att jag inte berör klass i särskild utsträckning”.
21Forsbergs resonemang kan ses som problematiskt eftersom det kan tolkas som att ”etnicitet” och ”klass” inte blir synligt i stallet eftersom det enligt Forsberg är en plats som domineras av en vit medelklass. En kritik mot detta kan vara att en sådan gemenskap möjligtvis kan verka icke-framträdande och homogen, men att det bör väcka frågor om hur denna påstådda homogenialitet framträder och vad det innebär för de som rör sig inom (och utom) ett sådant kollektiv.
22Jag tar därför delvis avstamp i Fanny
Ambjörnssons avhandling I en klass för sig (2008). I studien följer Ambjörnsson tjejer i två gymnasieklasser med olika inriktning, samhällsvetenskaplig linje och ”barn och fritid”-linje. I
18
Lena Forsberg ”Att utveckla handlingskraft, om flickors identitetsskapande processer i stallet” (2007) s.3
19 Forsberg (2007) 87ff
20
Ibid s. 111ff
21
Ibid s. 2
22
Den ”svenskhet” som Forsberg menar är uteslutande representerad på ridskolor i Sverige är givetvis minst lika intressant och viktigt att rikta ljus på som klass. Det är någonting som jag dock i urvalsprocessen valt att lämna till efterföljande forskning.
avhandlingen framkommer det att förutsättningarna för att göra sig till tjej ”på rätt sätt” var
klassbundet.
23Visserligen relaterar inte Ambjörnssons studie till den specifika stallkontexten, men det jag finner relevant med avhandlingen är att den undersöker positionen ”tjej”. Jag korresponderar därmed med Ambjörnssons avhandling såtillvida att frågeställningarna i min egen uppsats kommer vara koncentrerade runt premisserna för att ”vara hästtjej”.
Utöver de ovan nämnda exemplen finns det visserligen vidare forskning om ridsport, hästar och stall i relation till kön/genus. Jag har dock valt att placera min egen studie i relation till
undersökningar som rör en svensk kontext. Min egen uppsats befinner sig således mellan studier av förändrade genus- och klassrelationer i svensk ridsport över tid och genusskapande praktiker hos hästtjejer idag. Dessutom förhåller sig min studie till forskning som rör konstruktioner av genus i relation till klass, som exemplifierat i Ambjörnssons avhandling.
Teoretiskt ramverk
I syfte och frågeställningar har jag framfört att jag är intresserad av att undersöka hur kön/genus konstrueras i stallets kontext. Genom att ställa upp en sådan frågeställning, intar jag en förståelse av kön och genus som kulturellt och kontextuellt skapat. Kategorierna man och kvinna är således ingenting biologiskt oföränderligt eller givet, utan skapas snarare efter vissa föreställningar om vad dessa kategorier skulle innebära. Begreppet genus kan kortfattat presenteras som ett teoretiskt begrepp som används för att beskriva det sociala könet. Föreställningar att kvinnor och män skulle vara två olika ahistoriska kategorier, är enligt denna förståelse socialt och diskursivt skapat snarare än biologiskt förankrat. Genusbegreppet kan användas för att beskriva och teoretisera de två föreställt motsatta könskategorierna man och kvinna, vilka införlivas i sociala maktsystem.
24Även om detta teoretiska perspektiv betonar att genus inte är essentiellt eller givet, innebär det inte att det inte har reell betydelse i människors levda liv. Att jag i inledningen talar om män och kvinnor i ridsporten, kan ses som en konsekvens av ett kategoriseringssystem som reproducerar föreställningen om att det existerar två olika kön i vilka alla människor indelas i. Kön har alltså betydelse i och med diskursen.
Föreställningen om binära kön får reella konsekvenser, i exempelvis lagstiftning eller annan
(exempelvis social eller ekonomisk) diskriminering. Det är därför möjligt att tala i termer av män och kvinnor av politiskt strategiska och emancipatoriska skäl, trots ifrågasättandet av kön som någonting determinerat.
2523
Fanny Ambjörnsson I en klass för sig (2003) s. 297ff
24
Ambjörnsson (2003) s.11ff
25
Tiina Rosenberg i Judith Butler Könet brinner! Texter i urval av Tiina Rosenberg (2005) s. 12ff
Judith Butlers förståelse av kön
Filosofen Judith Butler kritiserar uppdelningen mellan begreppet kön och begreppet genus. Denna distinktion, menar hon stödjer sig på en föreställning om att det skulle existera en fördiskursiv kropp, enligt logiken att det socialt inskolade könet genus följer ett kroppsligt kön. Istället vänder Butler på ett sådant resonemang och menar att genus är de processer och diskursiva medel som konstruerar kroppar som könade, fundamentala och naturliga.
26Förenklat innebär detta att kön inte skapar genus, utan att genus skapar kön. En kropp är inte en situation på vilken genus läggs, den blir snarare könad genom att den repetitivt gör och tillskrivs genus. Detta leder oss till det teoretiska begreppet
performativitet.
Butler menar att för att kön ska kunna etableras som naturligt och primärt krävs det upprepade performativa handlingar av kroppar. Detta innebär att subjektet, för att passera som korrekt, ständigt måste utföra tal och handlingsakter som enligt sammanhangets konvention demonstrerar ”rätt”
könstillhörighet. Även om Butler tänker att kön skapas genom performativa handlingar, innebär inte det att människor fritt kan välja mellan sådana. Istället poängterar hon att performativa
genushandlingar är inkorporerade i diskurser som normerar vissa kroppars handlingar och utmönstrar andra som avvikande och ifrågasättbara.
27I praktiken kan vi tänka oss att en person vars kropp uppfattas som en man, agerar feminint enligt kontextens premisser och samtidigt åtrår en person som uppfattas vara kvinna med maskulina drag, kommer att ifrågasättas och uppfattas som avvikande.
Därmed berör vi kopplingen mellan Butlers teoretisering om kön och heteronormativitet. Enligt Butler är kön tätt sammanflätat med föreställningar om hur sexualitet bör ordnas och hur sådana ordningar normaliseras. Begreppet den heterosexuella matrisen innebär ett kategoriserande system där föreställt binära kön (man och kvinna), förväntas uppträda på skilda vis (feminint eller maskulint) enligt rådande normer. Dessutom fordras dessa två kön både begära och komplettera varandra. Enligt Butler kan inte kön begripliggöras utanför denna matris, vilket innebär att människor som bryter mot denna ordning ifrågasätts som koherenta identiteter.
28Föreställningen om vad kön är (heterosexuellt och binärt), är således beroende av föreställningen om vad kön inte är (icke-heterosexuellt och
flytande). Därigenom formas föreställningar om kön i en systematisk inkludering och exkludering om vem som kommer att uppfattas som ett reellt subjekt eller avvikande. I praktiken innebär denna ordning exempelvis sociala stigman, osynliggörande och våld mot de som bryter matrisens logik.
29Butler menar alltså att kön inte är något autonomt, utan snarare någonting som ständigt måste upprepas och normaliseras för att uppfattas som givet. Genom denna logik poängterar Butler även att
26
Judith Butler Genustrubbel (2007) s. 55ff
27
Judith Butler Bodies that matter (1993) s. 93ff
28
Ibid s. 68ff
29
Ibid s. 7f
”görandet” av kön ständigt riskerar att misslyckas. Det kan alltså sägas ske en förskjutning i betydelsen av vad kön skulle vara, eftersom att kropp- och talhandlingar rimligtvis inte kan göras exakt enhetligt varje gång.
30Det avvikande och icke-normativa existerar därför alltid som en
möjlighet, eftersom normaliteten upprätthålls som det avvikandes motsats, vilket innebär potentiella omdefinitioner av hur kroppar tillåts agera.
31I analysen av empirin i denna uppsats kommer jag att använda både begreppet kön och begreppet genus. Dock menar jag inte att göra en åtskillnad mellan dessa, snarare intar jag Butlers förståelse och menar att genus är den ”(…) produktionsapparatur varigenom könen själva
upprättas”.
32Kön är i detta perspektiv ingenting givet som följs av genusuttryck, trots att jag i analysen talar i kategoriserande termer av kön som exempelvis ”hästtjejer”, kvinnor och män.
Klass och genus enligt Beverley Skeggs
En empirisk studie av hästtjejer i stallet med särskilt perspektiv på genus och klass, fodrar till att inta Beverley Skeggs teoretiska arbete som grundar sig i just dessa analytiska kategorier. Sociologen Beverley Skeggs undersöker i studien Att bli respektabel (1999) formationer av klass och genus, genom att i tolv års tid följa vita arbetarklasskvinnor i nordöstra England. Hennes ambition med studien är att ”(…) återinföra klass i feministisk kulturteori, eftersom klass som begrepp och arbetarklasskvinnor som grupp i det närmaste har försvunnit från feminismens och kulturteorins dagordning”.
33Här intar alltså Skeggs en kritisk blick på den feministiska forskningen och menar att klass är ett vägande analytiskt verktyg eftersom att klassamhället i högsta grad är en social
verkligenhet i kvinnors levda liv. I synnerhet är det relationen mellan medel- och arbetarklassen som Skeggs intresserar sig för. Under 1800-talet kom den växande medelklassen att skapa sig själv i relation till klassen med lägre ekonomiskt kapital. Självbilden av medelklassen konstruerades därmed i ett motsatsförhållande, genom distansering och disidentifikation. Genom att peka på hur
arbetarklassen ”var” speglades medelklassen som dess polaritet. Detta motsatsförhållande måste även förstås i termer av makt, eftersom att de negativa egenskaper som projicerades på arbetarklassen också möjliggjorde och legitimerade den ojämna fördelningen av materiella och ekonomiska tillgångar. Genom att projicera de arbetande klasserna som oredliga, vulgära och respektlösa, möjliggjordes föreställningen om borgarklassernas legitima maktställning.
3430
Butler (2005) s. 91ff
31
Butler (1993) s. 126 f
32
Butler (2005) s.46
33
Beverley Skeggs Att bli respektabel (1999) s. 11
34
Ibid s.14ff
Till stor del utgår Skeggs arbete ifrån sociologen Pierre Bourdieus klassteori och kapitalbegrepp.
Klass är enligt Bourdieu inte endast en fråga om ekonomiska tillgångar, istället menar han att klass också är uppbyggt av en rad andra betydelsebärande kapital; kulturellt, socialt och symboliskt.
Kulturellt kapital är exempelvis institutionaliserat kapital som utbildningsexamen, men det kan också vara havande kännedom om så kallad finkultur. Kulturellt kapital kan även vara förkroppsligat kapital, såsom feminitet. Socialt kapital är de förbindelser och relationer en person har, det kan exempelvis handla vilka släktband du har. Eftersom dessa kapital enligt Bourdieu är kontextbundna snarare än givna, behöver de erkännas som legitima. När en viss företeelse, relation eller profession erkänns och upphöjs som eftersträvansvärt och prestigefullt, har det också blivit ett symboliskt kapital. Den sociala verklighet som Skeggs menar kantas av klass, handlar om vilket
handlingsutrymme som är tillgängligt eller otillgängligt i det sociala rummet. Även om symboliska kapital är socialt och diskursivt konstruerade, får de också reella konsekvenser. Ett symboliskt kapital som tillskrivs högt anseende kan omsättas till fördelaktiga vinster på exempelvis arbetsmarknaden, vilket kan öka det ekonomiska kapitalet, eller i sociala rum i form utav hierarkipositioner.
35I sin analys menar Skeggs att feminitet alltid definieras genom klass. Genom det teoretiska begreppet respektabilitet vill hon visa att kvinnorna i studien förhöll sig till en negativt laddad bild av deras klassposition, vilket hindrade dem till fullo att kunna göra anspråk på en normativ feminitet.
Att vara respektabel innebär att höra till, att få vara en individ med värdighet, någonting som genom historien har tillskrivits medelklassen. Att uppvisa respektabilitet är, enligt Skeggs, att distansera sig från den konstruerade motfiguren arbetarklasskvinnan, det är visa upp rätt sorts feminitet
(genomsyrat av måttfullhet) både genom utseende och beteende.
36Kvinnorna i studien var väl
medvetna om hur de positionerades genom sin klasstillhörighet. De uttryckte inte sällan en olust över att projiceras som sexuellt lössläppta och vulgära (alltså icke-respektabla), någonting som framstod som en risk om de rörde sig i rum som inte ”var avsedda” för dem. Kvinnornas kapitalformer var begränsade, de hade sitt feminina kulturella kapital som på arbetsmarknaden (inom klasskodade kvinnoarbeten som exempelvis vårdare) och även genom äktenskap kunde investeras och därmed omsättas, dock sällan till någon omfattande institutionell makt.
37Att göra sig kvinnlig på ett gångbart sätt är enligt detta teoretiska begrepp kopplat till hur stora kapitalformer du besitter, och styr
därigenom en persons ”rörelsebana genom det sociala rummet”. Att göra (normativ) feminitet är därför omistligt kopplat till hur klassrelationer organiseras.
3835
Skeggs (1999). 20f
36
Ibid s.78
37
Ibid s. 21f, 88f
38
Skeggs (1999) s.256ff
Även om jag utgår ifrån Skeggs respektabilitetsbegrepp i min egen analys, vill jag påvisa att jag är medveten om att det kan diskuteras huruvida begreppet är applicerbart i den kontext jag undersöker.
Det engelska klassamhälle som Skeggs studie utspelas i, är kantat av en särskild historia och de premisser i arbetarkvinnornas liv kan inte sägas vara givet överförbara i en annan tid eller plats. Det är inte min intention att varken kartlägga informanterna för denna uppsats absoluta klasstillhörighet, eller jämföra deras levnadsvillkor med intervjupersonernas i Skeggs studie. Det kan även vara värt att peka på att respektabilitetsbegreppet kan bära på en viss risk för cementering av medelklassen som normerande ideal. Möjligen kan Skeggs begrepp tolkas som att kvinnor från arbetarklassen ständigt ser den medelklasskodade respektabla feminiteten som det enda eftersträvansvärda, vilket är
problematiskt i den meningen att medelklassens hegemoniska ställning reproduceras. Detta är dock inte min tolkning av respektablitetesbegreppet. Snarare tolkar jag det som att respektabilitet är ett maktmedel som upprätthåller klassgränser mellan människor. Det är inte nödvändigtvis någonting som arbetarklassens kvinnor ständigt strävar efter att uppfylla men som de ändå, genom
medelklassens strukturella maktposition ofta definieras utifrån, vilket enligt Skeggs utmärker kvinnlighetens klassbundna skilda premisser.
Sammanfattningsvis ämnar jag att, med hjälp av Butlers teoretiska begrepp performativitet och den heterosexuella matrisen, undersöka på vilka sätt kön konstrueras hos hästtjejer i stallet. Med Skeggs förståelse av genus definierat genom klass vill jag undersöka på vilket sätt klass spelar roll i stallet som genusskapande plats. Om nu ”hästtjejen” är en medelklassposition (som Forsberg menar) är jag intresserad av vad det kan ha för betydelser för hur de gränser och möjligheter att göra genus i stallet kan se ut.
Undersökning och analys
Analysen av empirin är uppdelad i sex kapitel. I de första tre, ”Stallet, en plats skild från andra”,
”(O)kvinnliga hästtjejer” och ”Ridning är ingen sport, ridning är en tjejsport?” är fokus särskilt ställt på genus genom Butlers teoretiska begrepp den heterosexuella matrisen och performativitet. De tre resterande kapitlen ”Ett exklusivt rum”, ”Kroppsarbete och omvårdnadspraktiker” och ”Hobby eller potentiell framtid?” är skrivna med perspektiv på klass utifrån Skeggs förståelse av klassbundet genus. Efter analysen följer en slutdiskussion där analysen sammanfattas och diskuteras, med syfte att ringa in uppsatsens huvudsakliga resultat och besvara de uppställda frågeställningarna.
***
När jag vid det första intervjutillfället promenerar in på ridskolans stallplan regnar det. Jag börjar
ångra mitt val av att inte sätta på mig min regntäta ridjacka, trots att jag inte ska upp på någon häst
denna dag. En välbekant doft av hö, nysmort läder och varm häst kommer som en vägg emot mig,
och trots att jag aldrig har varit i detta stall uppstår en känsla av hemmahörande. Jag delar ju trots allt samma intresse som de personer som spenderar sin tid här. Trots min egen uppfattning av att tillhöra gemenskapen i stallet, hade det nog underlättat att jag hade promenerat in med ridkläder och stövlar.
De ”civila” kläder som jag vid detta tillfälle bär, går från att smälta in på tunnelbanan till att på stallplanen utmärka mig som besökare snarare än en obestridlig hästtjej. Att jag hemma stod i valet och kvalet om att i alla fall sätta på mig jodphurs (ett slags låga stallboots), blir ett talande exempel för viljan att signalera att min vistelse och del i gemenskapen som befogad. Mötet mellan mina lågt skurna Dr. Martens och blandningen av lera och hästgödsel skaver, tillskillnad mot en annars självklar känsla.
Stallet, en plats skild från andra
När jag kommer till ridskolan vid intervjutillfällena utgör informanterna en del av det rum som jag besöker. Innan intervjun ska tjejerna hinna med att rykta hästen som de nyss har ridit dagens lektionspass på, och när vi sedan sitter i ridskolans teorisal för att samtala har de flesta fortfarande sina ridkläder på sig. På så sätt har jag stigit in i hästtjejens hemvist, samtalet tar plats i den värld som jag vill undersöka. Promenaden från tunnelbanan, förbi rader med lägenhetshus och joggare avslutas när jag går igenom valvet i stenmuren som omsluter ridskolan, den känns något skild från omvärlden.
Eftersom att jag i denna uppsats intresserar mig för att undersöka hur genus görs i stallets kontext och vad det för mig etablerade begreppet hästtjej bär på för betydelser, handlade en stor del av
intervjuerna om stallet som plats. I samtalen framkom det att informanterna upplevde att stallet är en plats skild från andra. Detta blev tydligt i hur tjejerna resonerade om vilka möjligheter och
begränsningar som de uppfattade i stallets kontext och utanför. När jag frågade om det var viktigt hur man ser ut när man kommer till ridskolan, svarade de flesta bestämt nej. Så här resonerar Isabell:
Nej. Det är ingen som kommenterar någonting om man skulle komma ned utan smink eller så, eller ofixad och så. Ingen bryr sig liksom om hur man ser ut (…) Det är en känsla av att ingen riktigt bryr sig, det har ju ingen större betydelse egentligen. Jag skulle ju aldrig gå till skolan osminkad för att…
inte för att någon skulle säga någonting, men för mig skulle det kännas fel. Men i stallet, det är liksom en plats där man kan vara sig själv.
Isabell, likt många av de andra informanterna uttrycker att ridskolan är en plats som skiljer sig från
skolan. Många av tjejerna menade att de kunde komma sminkade till stallet om de kom direkt från
skolan. Om de däremot visste att de skulle vara i stallet från morgon till kväll, kom de nästan alltid
osminkade. En anledning menade de, var att det fanns en bekvämlighet och trygghet i stallet som
medförde att de inte kände en press av att ”fixa sig”. Isabell menar att hon kan komma ”som sig
själv” till ridskolan, vilket kan tolkas som att hon upplever skolan och stallet som två platser med
olika premisser, där stallet figurerar som en slags frizon från andra sammanhang. Ridskolan som tjejerna spenderar sin tid på, är liksom de flesta av Sveriges ridskolor dominerat av flickor och kvinnor. Detta kan ses som en faktor till hur tjejerna förhåller sig till platsen i relation till andra kontexter. Ett exempel är hur Kristin tänker om skillnader på stallet och skolan:
Alice: vad är skillnaden från stallet och skolan? Är det skillnad på hur man ser ut?
Kristin: ja det är lite så, för i skolan är man en blandad klass och det är killar och så. Och att nästan alla ska sminka sig och så. I stallet känner man alla ganska bra. Det är ju klart att det är okej att komma till skolan hur man än vill, men det är fortfarande så att man kanske bryr sig mer i skolan än i stallet. (…) Jag känner mig ju tryggare när jag är finare [i skolan], men sen är det ju inget tvång, jag kan ju gå hur jag vill till skolan också. Man har ju så bra kompisar här, och hästarna. Man är ju här för att rida och inte för att… nåt annat liksom.
Med Butlers teoretiska angreppsätt skulle vi kunna tolka Kristins och Isabells resonemang som att de förhåller sig till den heterosexuella matrisen, där binära kön förväntas uppträda olika och åtrå
varandras motsatser. Fixandet med det yttre kan i detta fall förstås som ett performativt
genusgörande, där sminkandet varje morgon begripliggör dem som åtråvärda tjejer. Genom att Kristin berättar att hon själv använder smink i skolan, indelar hon sig själv i en tjejgemenskap, och genom att hon säger att alla tjejer sminkar sig kan vi tänka oss att hon upplever en sådan praktik som norm. Att skapa sig själv som en del i ett normativt kollektiv kan sägas bekräfta och begripliggöra det egna subjektet som en korrekt tjej. Med Butlers ord skulle vi kunna säga att det repetitiva sminkandet blir en performativ genushandling som affirmerar och reproducerar föreställningen om hur tjejer igenkänns inom den heterosexuella matrisens logik.
3940Det är i sammanhang som skolan (där killar och tjejer sammanstrålar), som det enligt Isabell skulle kännas fel att strunta i sminkrutinerna. Nästan alla informanter uppgav vid intervjutillfällena att smink känns mer eller mindre som en självklar vardagsrutin, även om de (likt Kristin) betonade att man nödvändigtvis inte måste sminka sig till skolan. Som jag uppfattade det så handlade det mer om en slags allmängiltig handling som de flesta gärna genomförde med motiveringen att de ”kände sig fina då”. Som Kristin säger, känner hon sig tryggare när hon är fin i skolan. Jämförelsevis med andra sociala sammanhang kan stallet tolkas som en plats där tjejerna upplever sig slippa göra sig
behagfulla som de annars gör. De uttryckte inte sällan att det i stallet är mindre krav än på andra platser, vilket medförde en känsla av acceptans och/eller obryddhet när det gällde deras yttre. Det är ingen som uppmärksammar om de kommer till ridskolan utan att ha fixat sig, menade de. Vi kan
39
Butler (1993) s. 68ff
40
Här vill jag dock lyfta fram att jag inte menar att praktiker som sminkande eller ”fixande” alltid bör förstås som en absolut inskrivning i heterosexuella begärsuttryck. Tvärt om kan femininitet som praktik bära på subversiva potentialer. För vidare läsning se exempelvis Ulrika Dahl (2012).
tolka det som att Kristin lättare känner sig begriplig i sitt genus när hon kommer sminkad till skolan, det är ett tecken att hon bryr sig, att hon förhåller sig till hur hon bör göra.
Tjejerna obryddhet sig om hur deras yttre presenteras i stallet, kan förstås genom den heterosexuella matrisen; i en heterokulturell och homosocial miljö finns inte samma behov av att passera som potentiellt åtråvärd tjej, det finns ju i sammanhanget inget motsatt kön att attrahera. Att tjejerna betonar att det inte är någon som bryr sig i fall de kommer osminkade eller ofixade till ridskolan, kan ses som ett underförstått klargörande att de placerar sig inom matrisens ramar och betonar den homosociala gemenskapens asexuella karaktär. De behöver inte göra sig behagfulla på samma sätt i stallet, vilket genererar en större obryddhet än på andra platser. Enligt Butler blir kön begripligt först när den heterosexuella matrisens ordning följs. Att passera till fullo som tjej innebär därför att bekräftas som begärlig genom matrisens heterosexuella begärsstruktur.
41I och med att ridskolan till störst del befolkas av tjejer, ifrågasätts inte uteblivandet av det som tjejerna beskrev som snygghet. En möjlig tolkning av denna platsbestämda förändring, är att heterosexuella
begärsrelationens frånvaro i stallet skapar ett rum där tjejerna kan vara smutsiga och ofixade utan att känna sig ”fel”. Här uppstår dock en intressant aspekt, ridskolan som tjejerna vistas i är inte
uteslutande homosocial, det finns ett fåtal pojkar och män som rider där. Deras närvaro verkade dock gå tämligen obemärkt förbi. Vissa av informanterna menade att de inte på samma sätt tillhörde den sociala gemenskap som utgjordes av hästtjejerna, de höll sig snarare i bakgrunden och åkte direkt hem efter sina ridpass, istället för att umgås på stallplanen eller i ridskolans café. Trots deras fysiska plats på ridskolan, verkade de inte betraktas som en särskilt betydande faktor i informanternas utsagor.
I Kristins resonemang blir det tydligt att hon kodar stallet som en plats där begärsrelationer inte har en given plats. Fokus på ridskolan ligger på kompisarna och hästarna, hästtjejerna är inte där för någonting annat. Kanske kan vi tänka oss att de fåtal män som rider i stallet, aldrig tolkas som potentiella begärsobjekt i tjejernas ögon. Möjligen är stallets asexuella heterokulturella kodning så pass närvarande att det aldrig blir tal om att göra sig snygg som i andra sammanhang. När jag skriver heterokulturell kodning, menar jag inte att låsa fast hästtjejerna vid en absolut heterosexualitet. Under intervjuerna var det sällan som någon av informanterna eller jag själv talade i tydliga termer av sexualitet eller begärsrelationer (en av tjejerna talade nämnde dock sin pojkvän). Det uppstod snarare en underförstådd känsla att de organiserade stallet som heterokulturellt eftersom de alltid talade om relationerna till de andra hästtjejerna i termer av kamratskap, samtidigt som att stallet ideligen ställdes i kontrast till platser där begärs- och kärleksrelationer såg som potentiellt möjliga. Denna
41
Butler (1993) s. 68ff
implicita förståelse medförde exempelvis att tjejerna aldrig yttrade ett behov av att undanröja eventuella misstankar om att de skulle definieras som någonting ”annat” än heterosexuella.
42Trots att jag i informanternas utsagor tycks utläsas stallet som en plats där heterosexuella begärsobjekt i stort sett uteblir, menar jag inte att den heterosexuella matrisen som ordnande princip fullständigt upphör att existera i stallets rum. Den existerar snarare som en bakgrundsgestalt, genom vilken hästtjejernas tillvaro i stallet kan ta plats utan att misstänkliggöras eller ifrågasättas. Deras umgänge och tid i stallet tycks fungera som en slags paus från de mönster som heterosexuella begärsrelationer tycks ”kräva”. Hästtjejerna kan bryta från de annars normativa genusuttryck, eftersom att stallet organiseras som en plats som skiljer sig från andra och därmed tillskrivs skilda möjligheter att agera. Att de ofta beskrev stallet som en plats skild från andra kan därmed ses som att deras homosocialitet alltid tolkas mot bakgrunden av de heterosexuella begärsordningar som de annars omgärdas av och infinner sig i.
43(O)kvinnliga hästtjejer
Även om stallet till synes är en plats där annars normativa feminitetsuttryck inte tillskrivs samma betydelse, menar jag inte att ridskolan är en plats fri från normer. Det osminkade och ofixade som i andra sammanhang genererade en känsla av ”fel” tycktes i stallet snarare fungera som en slags normativ (icke)handling. Ett exempel är när Siri berättar om hur hennes stallkompis ofta kom sminkad till stallet när hon var yngre:
Siri: Vi brukade skämta om när xxx gick i nian, hon kom ju alltid sminkad till stallet, och då skämtade vi alltid om det. Väldigt kul var det, hon skulle alltid se såhär fixad ut till skillnad från nu när hon kan se för jävlig ut när hon kommer till stallet (skratt).
Alice: vad var det som gjorde att ni skämtade om att hon kom hit så sminkad?
Siri: för att… vi är ett sånt starkt gäng. Om jag skulle komma hem till xxx till exempel, då skulle hon kunna gå i pyjamas, helt osminkad med rufsigt, otvättat skitit hår. Hon skulle inte bry sig. Men det var liksom lite löjligt att vägen hemifrån till stallet, om hon skulle möta någon liksom där, så ville hon se bra ut. Och sen, när det är väldigt dammigt i stallet under våren, det sopas mycket i stallet och det är damm i luften. Man borstar hästen och den är smutsig, då kan man få som en mustasch liksom, så att det blir lite mörkare såhär [pekar på överläppen]. Och då är det väldigt töntigt att man är väldigt sminkad, och sen har man en smutsig mustasch, och är väldigt skitig, skorna är skitiga och allt är skitigt, förutom du som är jättesminkad! Så då blev det väl lite löjligt och opassande bara.
I citatet blir det tydligt att det kan anses löjeväckande att investera i ett allt för normativt feminint yttre i ridskolans rum. Återigen delas stallet och yttervärlden upp som två olika världar med olika
42
Jämför Ambjörnssons (2003) diskussion om heterosexuella homosociala relationer mellan tjejer
43
Jämför Ambjörnssons (2003) resonemang om tjejers genusskapande dels i koherens med obligatorisk heterosexualitet och dels genom homosociala relationer.
förutsättningar och premisser. Mellan hemmets vrå och ridskolans lokaler blev det otvättade rufsiga håret ”fel”. Att däremot bli sedd utan några som helst ”skönhetsåtgärder” hemma eller på ridskolan av sina tjejkompisar verkade dock inte på något sätt vara problematiskt, snarare en självklarhet. Att vara ofixad runt sina (häst)tjejkompisar förefaller vara en obestridlig social situation, en slags
umgängesform tjejer emellan. Innehavandet av kunskap om när vissa feminitetspraktiker bör och inte bör tillämpas, verkade vara betydelsefullt för att uppfattas som någon som behärskar konsten att göra genus korrekt, och vid rätt tillfällen. Det visar att feminitetspraktiker tillskrivs olika betydelse
beroende på var de sätts i praxis, en indikation på kvinnlighetens kontextbundenhet.
Det blir särskilt tydligt att stallets dammiga karaktär går i clinch med vad som uppfattas vara feminint, vilket Siris beskrivning av den smutsiga mustaschen blir ett talande exempel för. Att spendera tid och möda på att sminka sig blir helt enkelt löjeväckande och opassande eftersom att tiden i stallet förr eller senare kommer att ha en motsatt effekt på en sådan feminin praktik. Svett, damm, lera och skrapsår menade tjejerna var en ofrånkomlig del av tiden på ridskolan, en rad
kroppsliga situationer som ständigt fick de attribut som tjejerna uppfattade som kvinnligt på fall. Den mörka mustaschen kan vi se som en maskulin symbol som genom sin uppenbarelse på överläppen inbringar ett löjets skimmer över den annars feminint utsmyckade kroppen. Här blir det tydligt att matrisens binära och särskiljande könsuppdelning framträder, mustaschen blir ett överskridande av gränsen mellan feminitet och maskulinitet. Mustaschens infinnande på överläppen resulterar också i att det annars normativa görandet av ”tjej” blir synligt och ter sig därmed tillgjort. Den annars självklara sminkpraktiken förvandlas till någonting märkbart som skär sig med smutsens intrång på kroppen. Vi kan även tänka oss att det sminkade yttre också förstärker mustaschens synlighet på överläppen. Kanske hade den passerat som mindre märkbar eller betydande på ett ofixat yttre. Det är kombinationen av ett evident feminint görande och en obestridlig maskulin symbol som skapar den skrattretande situationen, två aspekter som uppenbarligen inte går ihop.
44Det annars sanktionerade sminkandet passerar därför inte som fullständigt hållbart i stallet, särskilt när du inte anländer från ett annat socialt sammanhang. Att komma direkt från skolan i
vardagssminkning, var ju någonting som tjejerna menade att de gjorde. Att sminka sig bara för stallet var dock någonting som inte passerade på samma sätt. Det saknade uppenbarligen ett legitimt syfte i stallkontexten. Kristin berättade att hon skulle reagera om en tjej kom till ridskolan ”väldigt
uppfixad”, eftersom det då kunde väcka frågor om vilka intentioner hon hade i stallet. Kom hon dit för att vara snygg eller för att ta hand om hästen? Och vem ville hon egentligen vara snygg för? Att göra sig behagfull på fel plats, fel tillfälle och fel sätt var någonting som riskerade att uppfattas som ett störande av ordningen i stallet.
44
Jämför Ambjörnssons (2003) resonemang om håret som gränsvakt mellan feminitet och maskulinitet
Jag uppfattade i intervjuerna att hästtjejerna var mycket medvetna om i vilka sammanhang vissa praktiker sanktionerades socialt eller uppfattades som provocerande. Feminina attribut var sällan passande i stallmiljön, menade de. Ofta handlade det om att attiraljer som klackskor, stora smycken eller kläder som visade mycket hud var en ren säkerhetsrisk i stallet. Att leda en stor häst från stall till hage är alltid en riskabel handling, eftersom att hästar både är impulsiva, flyktbelägna, och starkare än personen som leder den. Att samtidigt klä sig i nätta sandaler eller dinglande örhängen menade tjejerna var totalt oacceptabelt, eftersom att du lätt kan bli trampad på eller fastna i diverse redskap.
En informant, Tove, berättade att hon ibland behövde säga till mammor till ridskoleelever att de inte kunde vistas på ridskolan i fina klackskor av sådana anledningar. På så sätt präglas stallet av
reglering av annars normativa femininitetsuttryck hos de som spenderar sin tid där. Toves möjliga tillrättavisande av en vuxen kvinnas skor, poängterar att kompetens om stallmiljön legitimerar hästtjejers sociala ställning i högre grad än vad ålder gör, särskilt över de som kan kategoriseras som besökare av stallet.
Under intervjuerna frågade jag en del om informanterna kunde beskriva vad de uppfattade som kvinnligt respektive okvinnligt, och hur figuren ”hästtjej” kan placeras i sådana kategoriseringar.
Kvinnlighet beskrevs ofta i intervjuerna som någonting fint, måttfullt och tillbakadraget. Att vara kvinnlig var att inte sticka ut för mycket från mängden, att vara lagom och därmed införliva normer om hur hon förväntas vara. En sådan kvinnlighet menade en del att hästtjejer kan bryta ifrån, de kunde rent ut sagt agera ganska okvinnligt i vissa fall.
Siri: vi brukar skämta om det ganska mycket, mina stallkompisar då. Att vi gör ganska okvinnliga grejer. Ja men vi kan ju sitta och kolla på film, med ganska sunkig klädsel. Mina kompisar är väldigt bra på att sitta och rapa, liksom bara sådär.
Alice: gör de så i alla sammanhang eller är det bara när de umgås med varandra?
Siri: nej de är ganska mycket så hela tiden (skratt), jag har fått höra från andra kretsar av kompisar att ”ja de är väldigt speciella”. Och jag tror att vi har det lite från stallet, för att vi är inte rädda att få skit under naglarna, och därför är vi lite… ja. Vi bryr oss inte så mycket om hur en kvinna ”ska vara”. (…) Samtidigt som jag inte är den som rapar och pruttar offentligt. Jag gör inte sånt, så på det sättet är jag väldigt kvinnlig, och sen så gillar jag att klä mig ändå ganska… jag gillar att klä upp mig och att klä mig ganska propert och det är väl också lite kvinnligt (…) Samtidigt som jag absolut hänger med mina kompisar framför en film, liksom bara jättesunkig (skratt).
I citatet framkommer det att Siri uppfattar att hennes stallkompisar och henne själv som till viss del annorlunda än andra tjejer.
45Hon uttrycker att hennes investerade tid i stallet har format hur hon förhåller sig till bilden av hur en kvinna ”ska vara”. Det tunga och smutsiga kroppsarbete som ingår i stallmiljön som mockning, städning, fodring och rengöring av leriga hästar har inneburit att hästtjejer
45
