Det kognitiva slagfältet : en studie av nutida rysk psykologisk krigföring

Sida 1 av 57 Självständigt arbete (30 hp)

Författare Program/Kurs

Andreas Gustafsson HOP 18-20

Handledare Antal ord: 19 623

Markus Göransson Beteckning Kurskod

Självständigt arbete masteruppsats i krigsvetenskap

2HO013

DET KOGNITIVA SLAGFÄLTET

Sammanfattning:

Efter kriget i Georgien 2008 identifierade Ryssland stora brister i sin krigföringsförmåga, vilket ledde till en stor reformering och modernisering av ryska stridskrafter. Denna reformering åtföljdes även av en rysk teoretisk diskussion om den nya tidens krig. Flera framstående ryska teoretiker lyfte fram en ökad betydelse av icke-kinetiska medel och metoder, där psykologisk krigföring var en av de centrala. Även västerländska forskare framhöll en ökad rysk fokusering på psykologisk krigföring. Trots den identifierade ökade betydelsen, så saknas studier av nutida rysk psykologisk krigföring. Denna studie syftar till åtminstone delvis fylla den identifierade forskningsluckan. Med en teorikonsumerande ansats analyseras rysk psykologisk krigföring i två fall, Georgien 2008 och Krim 2014. Studien grundas i en kvalitativ textanalys av öppna källor. Genom att kombinera två teorier runt psykologisk krigföring skapas ett analytiskt verktyg som används vid analysen av de två fallen. De teorier som utgör studiens teoretiska grund är hämtade från Martin Libicki och Ron Schleifer. De två fallen analyseras och därefter genomförs en komparativ analys av fallen. Studiens resultat påvisar att psykologisk krigföring är en viktig komponent i rysk krigföring, i synnerhet i fallet Krim. Vidare indikerar studien att psykologisk krigföring var en central verkansdel i fallet Krim, medan i fallet Georgien så var det en understödjande komponent. Resultatet påvisar att rysk psykologisk krigföring nyttjas framförallt för att skapa en strategisk gynnsam kontext, där de primära målgrupperna för påverkan synes vara det egna samhället samt neutrala. Resultatet visar också att psykologisk krigföring bidrar till att vilseleda motståndaren och kan därigenom också ge tydliga operativa och taktiska fördelar för rysk krigföring.

Nyckelord:

Sida 2 av 57

Innehåll

1.

INLEDNING ... 4

1.1. PROBLEMFORMULERING ... 4

1.1.1. Syfte och frågeställning ... 6

1.2. MATERIAL ... 6 1.3. AVGRÄNSNINGAR ... 6 1.3.1. Begreppsanvändning ... 7 1.4. DISPOSITION ... 8

2.

FORSKNINGSÖVERSIKT ... 9

3.

FORSKNINGSDESIGN ... 14

3.3.5. Sammanfattande metodologisk diskussion ... 26

4.

ANALYS ... 27

4.1. KRIGET I GEORGIEN ... 27

4.2. PSYKOLOGISK KRIGFÖRING GEORGIEN ... 29

4.2.1. Den neutrala målgruppen ... 29

4.2.2. Det ryska samhället ... 30

4.2.3. Den georgiska ledningen ... 32

4.2.4. Det georgiska samhället ... 33

4.3. Sammanfattning Georgien ... 33

4.4. ANNEKTERINGEN AV KRIM ... 34

4.5. PSYKOLOGISK KRIGFÖRING KRIM ... 35

4.5.1. Den neutrala målgruppen ... 35

4.5.2. Det ryska samhället ... 36

4.5.3. Den ukrainska ledningen ... 37

4.5.4. Invånarna på Krim ... 38

4.5.5. De ukrainska väpnade styrkorna på Krim ... 40

4.6. SAMMANFATTNING KRIM ... 41

4.7. JÄMFÖRELSE MELLAN GEORGIEN OCH KRIM ... 41

Sida 3 av 57

5.

DISKUSSION ... 45

5.1. RESULTATDISKUSSION ... 45

5.2. METODDISKUSSION ... 47

5.3. BIDRAGET TILL FORSKNINGSLÄGET OCH FÖRSLAG TILL VIDARE FORSKNING ... 48

6.

REFERENSER ... 50

Figurförteckning

FIGUR 2:STUDIENS ANALYTISKA RAMVERK. ... 22

FIGUR 3:KARTA UTVISANDE GEORGIEN OCH DE TVÅ UTBRYTARREGIONERNA. ... 27

Sida 4 av 57

1. Inledning

I augusti 2008 utbröt kriget mellan Georgien och Ryssland, ett krig som överraskade såväl georgier som utomstående. För första gången sedan invasionen av Afghanistan 1979 korsade ryska styrkor nationella gränser och angrep en annan stat. Kriget, som varade i fem dagar, ledde till en överväldigande rysk seger.(Cornell och Starr, 2009) Den ryska segern grundades dock inte i överlägsen taktik eller operationskonst, utan var snarare ett utfall av georgiska brister kombinerat med en rysk numerär och materiell överlägsenhet. Även om kriget vanns så blottlade det stora brister i den ryska krigföringsförmågan, såväl doktrinärt som materiellt (McDermott, 2009, s. 65–68).

Den 21 mars 2014 annekterade Ryssland officiellt Krim, vilket möjliggjordes av den operation som ryska styrkor påbörjat en månad tidigare. Operationen präglades av tempo, förnekelse och ytterst lite våldsanvändning. Ukraina och dess säkerhetsstyrkor utgjorde näst intill inget motstånd för den ryska operationen och när många fortfarande diskuterade vad det var som hände på Krim så var den ryska annekteringen ett fullbordat faktum. Även om operationen ses som ett imponerande exempel på operationskonst, bör det framhållas att de kontextuella faktorerna var i tydlig rysk favör. Flera forskare menar att den operativa kontexten möjliggjorde den ryska operationen och att den svårligen skulle kunna upprepas (Norberg, Westerlund och Franke, 2014, s. 44–45). I kölvattnet av annekteringen så har många forskare försökt att bringa klarhet i såväl händelseförlopp som det ryska agerandet. Detta följdes av en ännu pågående diskussion om detta var en helt ny typ av krigföring eller inte. Även argumentationen om vilket epitet man ska ge denna typ av krigföring har legat till grund för spaltmetrar av analys. Vissa menar att det är ett typexempel på hybridkrigföring, andra menar att det är en specialoperation, medan vissa vill kalla det Full-Spectrum Conflict (Jonsson och Seely, 2015). Oavsett namn på krigföringen, så indikerade den ryska

operationen att den ryska krigföringsförmågan har utvecklats sedan Georgienkriget.

1.1. Problemformulering

Men vad hade då skett med de ryska stridskrafterna mellan konflikterna i Georgien och Krim? Redan en månad efter kriget i Georgien uttryckte den ryske presidenten Medvedev behovet av en modernisering av ryska stridskrafter (McDermott, 2009, s. 68). Under åren som följde Georgienkriget skedde en fokuserad reformering och modernisering av ryska stridskrafter. Det som har varit lättast att observera är organisatoriska förändringar som exempelvis en

Sida 5 av 57 övergång från divisionsstruktur till brigadstruktur och modernisering av utrustning (Elfving, 2014). Förutom detta började även en konceptuell förändring kunna skönjas, där ryska teoretiker diskuterade den nya tidens krigföring. En av de mest centrala artiklarna i denna diskussion är en artikel från 2013 skriven av chefen för den ryska generalstaben Valerij Gerasimov (2016). Artikeln beskriver den nya tidens krigföring, dess miljö och hot. Forskare är oeniga om detta enbart är en beskrivning av en hotbild mot Ryssland, en beskrivning av den nya tidens krigföring, en inriktning för hur Ryssland ska föra krig eller en blandning av ovanstående. Debatten minskade inte när de två ryska militärteoretikerna Chekinov och Bogdanov utvecklade Gerasimovs tankar i en artikel i den ryska tidskriften Military Thought (Chekinov och Bogdanov, 2013). Oavsett hur man ska tolka dessa tankar eller vem som är den primära mottagaren av dessa två artiklar, så har de skapat en grund för diskussion. Grunddragen i artiklarna är att den nya tidens krig kommer att vara asymmetriskt, sakna tydliga frontlinjer och föras av såväl reguljära som irreguljära trupper. En av de mest centrala punkterna är att nya krig kommer att vara konceptuellt förändrade och inte likna de

konventionella krig vi hittills har bevittnat. Ett av de medel som de ryska teoretikerna tydligt framhåller är psykologisk krigföring och dess förväntade ökade betydelse för krigföring. De framhåller psykologisk krigföring som en av de primära icke-kinetiska förmågor som kommer att öka i betydelse och få en tydligt mer framträdande roll (Chekinov och Bogdanov, 2013; Gerasimov, 2016).

Ovanstående tankar och nyttjandet av psykologisk krigföring i samband med annekteringen av Krim, har fått flera forskare att mena att rysk krigföring har genomgått en konceptuell reformation (Bērziņš, 2014; Thornton, 2016; Banasik, 2017). Dessa forskare argumenterar för att den nya ryska krigföringen har flyttat fokus från fysisk destruktion av en antagonist till fokus på att bryta ner dennes stridsvilja. Centralt i den nya ryska krigföringen är psykologisk krigföring och andra icke-kinetiska medel och metoder. Att det skulle vara en helt ny typ av rysk krigföring motsägs av andra forskare (Galeotti, 2016; Renz, 2016; Fabian, 2019). Dessa forskare menar att medlen och metoderna som används är gamla, om än i vissa fall förfinade och moderniserade. Det de flesta dock är överens om, är att rysk krigföringsförmåga har utvecklats. Det som identifieras och tydliggörs är en ökad betydelse av icke-kinetiska medel och metoder, vilket grundas i Gerasimovs, Chekinovs och Bogdanovs tankar. Tydligt är att psykologisk krigföring har fått en växande och mer central roll i nutida rysk krigföring, åtminstone sett till den teoretiska diskussionen. Det som denna studie har funnit märkligt är den nästintill totala avsaknaden av studier rörande rysk psykologisk krigföring, framförallt då

Sida 6 av 57 den framhålls som en väsentlig och växande del i teorierna runt nutida och framtida rysk krigföring. Denna brist vill därför denna studie bidra till och utröna huruvida den har förändrats i linje med övrig rysk krigföring.

1.1.1. Syfte och frågeställning

Denna studies syfte är att studera rysk psykologisk krigföring och utröna huruvida den har förändrats över en bestämd tidsperiod. Detta genom att studera dess nyttjande i två fall, Georgien och Krim. Givet problemformulering och syfte kommer studiens frågeställning att vara följande:

Hur nyttjade Ryssland psykologisk krigföring under konflikten i Georgien respektive Krim?

Delfrågor att besvara i detta är:

Mot vem riktades den psykologiska krigföringen under Georgien- respektive Krimkonflikten? Vilka budskap inom psykologisk krigföring förmedlades under Georgien- respektive

Krimkonflikten?

Hur förmedlades budskapen inom psykologisk krigföring under Georgien- respektive Krimkonflikten?

1.2. Material

Denna studie bygger sin empiriska grund på öppet material och kommer i huvudsak använda sig av tre typer av källor; vetenskapliga artiklar och böcker, officiellt publicerat material samt nyhetsmedier. Vad gäller de vetenskapliga artiklarna kommer studien uteslutande att använda underlag som är sakkunniggranskat (peer reviewed) eller kommer från normalt pålitliga utgivare. För officiellt publicerat material kommer officiella hemsidor att användas. De sidor som kommer att användas är den ryska presidentens, det ryska utrikesministeriets samt FN:s officiella hemsidor. Dessa hemsidor innehåller officiella uttalanden, mötesprotokoll,

transkriberingar av presskonferenser och intervjuer samt referat av officiella samtal med utländska ministerier och statsledningar.

1.3. Avgränsningar

Studien kommer att avgränsas till att avhandla psykologisk krigföring som baseras på information. Detta innebär att medel och metoder som får psykologiska effekter men inte

Sida 7 av 57 tydligt samordnas med information, ej kommer att avhandlas. Vidare kommer cyberkrigföring ej att avhandlas då detta ej faller inom denna studies definition av psykologisk krigföring. Den tidsmässiga avgränsningen för studien utgår ifrån psykologisk krigföring i samband med krigshandlingarna. Givet händelseutvecklingen i Georgien respektive Krim kommer denna studie att ta sin början i analysen av händelser under själva krigsförloppen samt en månad innan. Denna tidsmässiga avgränsning utgår ifrån ett antagande om den utveckling som skedde i respektive område och utgjorde en startpunkt för ryskt agerande. I Georgien försämrades säkerhetssituationen markant en månad innan den ryska interventionen. I juli 2008 befann sig georgiska säkerhetsstyrkor i öppna våldshandlingar med sydossetiska separatister, vilket också sedan ledde till en eskalation från georgisk sida och sedermera en öppen rysk inblandning i konflikten (Allison, 2008, s. 1147). Sett till Ukraina och Krim så var det händelser i början på februari 2014 som skapade såväl incitament som utrymme för den ryska annekteringen av Krim (Freedman, 2014, s. 61–79; Kofman m.fl., 2017, s. 1).

En frågeställning som kommer att belysas men inte fullständigt besvaras i studien är vilken effekt den psykologiska krigföringen hade. Anledningen till att denna fråga enbart kommer att belysas och inte besvaras är primärt att studiens omfattning inte avser eller har utrymme att göra denna analys. Skulle ambitionen att besvara denna fråga finnas skulle det kräva en större fokusering på denna fråga i form av exempelvis mätbara effekter och isolering från andra förklaringsfaktorer. Detta ses inte som genomförbart med hänsyn till studiens begränsade omfattning och riskerar att bli spekulativt. Därför ämnar studien att belysa om det finns uttalade effekter, men inte huruvida dessa enbart berodde på psykologisk krigföring eller inte. Studien strävar alltså inte efter att fastställa kausala samband mellan psykologisk krigföring och effekter av densamma.

1.3.1. Begreppsanvändning

Informationskrigföring är ett sammanhållande begrepp för påverkan på eller via

informationsarenan genom att skapa, förändra eller hindra flödet av data. Psykologisk krigföring ingår som ett av medlen i informationskrigföring. Informationskrigföring är därmed ett vidare begrepp än psykologisk krigföring och omfattar fler medel och metoder som inte klassas som psykologisk krigföring (Libicki, 1995).

Psykologisk krigföring är det planerade användandet av information mot en utpekad målgrupp

för att påverka målgruppens tankar, beslutsförmåga och agerande (US Army, 2003, s. 1–1; Försvarsmakten, 2008, s. 29) och definieras som ett verkansmedel inom

Sida 8 av 57 informationskrigföring (US Army, 2003, s. 1–4; Försvarsmakten, 2008, s. 28). Psykologisk krigföring benämns även psykologiska operationer (Psyops), men innebörden för denna studie är densamma.

Propaganda kan nästintill likställas med psykologisk krigföring. Dock är det något snävare då

den enbart riktar sig mot en motståndare och bygger på felaktig eller missledande information (US Army, 2003, s. 11–3).

Perception Management syftar till att framföra det egna narrativet och därigenom forma

debatten (Ambrosio, 2016, s. 468). Givet detta ses perception management som en del i psykologisk krigföring.

1.4. Disposition

Denna studie inleddes med en problemformulering där studiens utgångspunkt och kontextuella sammanhang i diskussionen om en ny rysk krigföring redovisades. Ur detta utkristalliserades en problemformulering samt frågeställning över rysk psykologisk krigföring. I kapitel två genomförs en forskningsöversikt över rysk nutida psykologisk krigföring samt en redogörelse för den identifierade forskningslucka som denna studie avser att bidra till. Kapitlet avslutas med en redogörelse för studiens inom- och utomvetenskapliga relevans och bidrag.

I kapitel tre genomförs en beskrivning av studiens forskningsdesign. Den inleds med en översikt över den teoretiska grunden för psykologisk krigföring genom en överblick över teoretiker i ämnet, såväl västerländska som ryska. Detta sammanfattas och skillnader mellan den ryska och västerländska synen lyfts fram. Därefter följer en mer djuplodande genomgång av de teorier som denna studie nyttjar Detta avslutas med en operationalisering där ett

analytiskt ramverk skapas. Därefter följer en beskrivning av studiens metod, vilken inleds med en beskrivning av studiens metodologiska utgångspunkter. Detta följs av en diskussion runt valet av metod, där vald metod motiveras utifrån lämplighet för denna studie.

Kapitel fyra omfattar redovisning av resultaten från studiens analys. Respektive fall

analyseras separat utifrån tidigare framtagen operationalisering. Resultaten sammanfattas och en jämförelseanalys genomförs. Denna analys syftar till att lyfta fram såväl likheter som skillnader mellan de båda fallen.

Sida 9 av 57 I kapitel fem genomförs en diskussion runt resultatet av studien. Vidare genomförs en

reflektion över studiens metodologiska genomförande och belysande av studiens identifierade brister. Kapitlet avslutas med förslag på fortsatt forskning i ämnet.

2. Forskningsöversikt

2.1. Tidigare forskning

Flera av nedanstående redovisade studier avhandlar inte psykologisk krigföring explicit, utan avhandlar det övergripande och vidare begreppet informationskrigföring. Eftersom

psykologisk krigföring ingår som en delkomponent i informationskrigföring så berör dock dessa studier ämnet. Detta gör att de bidrar till forskningsöversikten runt psykologisk krigföring, men även påvisar bristen i forskningen runt densamma. Med detta menas att flertalet studier finns runt rysk informationskrigföring men brister i en renodlad och djupare analys runt den psykologiska delen.

Oscar Jonsson har i boken, The Russian Understanding of War: Blurring the Lines between

War and Peace (2019), tagit sig an att besvara frågan hur den nutida ryska synen på krigets

natur ser ut. I detta menar Jonsson att den ryska utvecklingen är tydlig gentemot ett ökat användande av icke-militära medel och då informationskrigföring i synnerhet (2019, s. 95). Studien utgår ifrån ryska teoretiker och gör vissa nedslag i praktiska exempel från de båda tjetjenska krigen såväl som det i Georgien. Jonsson menar att misslyckanden i såväl de tjetjenska krigen som det i Georgien, har lett till ett ökat ryskt fokus på det han kallar informations-psykologisk krigföring. Denna krigföring som riktar sig mot den kognitiva domänen, betraktas av flera ryska teoretiker som mer viktig än traditionella militära våldsmedel (Jonsson, 2019, s. 121–122). Sammanfattningsvis så belyser Jonssons bok den betydelse som psykologisk påverkan genom information har för nutida rysk krigföring. Boken ger en överblick av ryska teoretikers tankar runt utvecklingen av psykologisk krigföring, men saknar samtidigt exempel av praktisk tillämpning av densamma.

En väl citerad studie som avhandlar rysk informationskrigföring och dess utveckling, är Giles

The Next Phase of Russian Information Warfare (Giles, 2016b). Studien tar sin utgångspunkt

i den ryska uppfattningen om informationskrigföring, som Giles menar är ett mer allomfattande begrepp än dess västerländska motsvarighet. Giles framhåller att rysk informationskrigföring är så mycket mer än bara desinformation och lögner och menar att Ryssland exploaterar allt från kultur och historia till språk i sin informationskrigföring.(Giles,

Sida 10 av 57 2016b, s. 2) Vidare analyserar Giles fallet Krim utifrån informationskrigföring, där han bland annat berör psykologisk krigföring även om han benämner det targeting personnel (Giles, 2016b, s. 14). Giles slutsatser i sin studie är att den ryska informationskrigföringen hela tiden utvecklas. Detta kopplas sedan till en avslutande diskussion om hur västmakterna kan och bör bemöta den ryska informationskrigföringen (Giles, 2016b, s. 15–16). Giles studie avhandlar informationskrigföring som helhet, vilket medför att ingående delar som psykologisk

krigföring inte analyseras djupare. Studien utgår ifrån rysk teori- och doktrindiskussion som referenspunkt för att komma till slutsatsen att rysk informationskrigföring har utvecklats. Det saknas därmed en tydlig referens som utgår ifrån hur rysk informationskrigföring de facto har använts i praktiken innan Krim.

En studie som tar sin referenspunkt i Georgienkriget för att utröna en rysk utveckling är Iasiellos, Russia’s Improved Information Operations: From Georgia to Crimea (2017). Denna studie analyserar rysk informationskrigföring under kriget i Georgien samt under

annekteringen av Krim. I sina slutsatser menar Iasiello att det finns underlag som antyder att Ryssland har förfinat sin informationskrigföring och lyfter i detta fram Gerasimovs tankar som en katalysator för detta (2017, s. 63). Iasiello menar att framförallt en mer centraliserat styrd och samordnad informationskrigföring under annekteringen av Krim utgjorde en tydlig förbättring jämfört med kriget i Georgien (2017, s. 59). Iasiellos artikel avhandlar i stort sett bara den ryska informationskrigföringen på det strategiska planet. Vidare saknar Iasiellos artikel en djupare analys av den psykologiska delen, vilket är en naturlig följd av att han analyserar informationskrigföring som helhet.

En studie som faktiskt avhandlar rysk psykologisk krigföring är Justyna Doroszczyks,

Russian Active Measures in Psychological Warfare (2018). Studien analyserar aktiva åtgärder

(active measures) inom ramen för psykologisk krigföring. Aktiva åtgärder menar Doroszcyk är åtgärder som är direkt kopplade till att förbereda för eller understödja rena militära åtgärder och syftar till att demoralisera, desorientera och lura en motståndare (2018, s. 522).

Doroszczyks studie rör sig på ett rent teoretiskt plan och fokuserar på den historiska utvecklingen. Studien lyfter framförallt fram den ryska synen på nyttjandet av psykologisk krigföring och dess ökande roll i den pågående informationskonfrontationen mellan Ryssland och väst (Doroszczyk, 2018, s. 522–523).

Ambrosios studie, The rhetoric of irredentism: The Russian Federation’s perception

Sida 11 av 57

management (PM). PM definieras i studien som ett medel inom informationskrigföringen.

Ambrosio menar att PM är framförandet av det egna narrativet för att forma debatten och genom detta legalisera ens eget agerande (2016, s. 468). Studien menar att Ryssland

framförde en stor mängd argument för att rättfärdiga annekteringen och det egna agerandet. Ambrosios studie bidrar med flera välgrundade slutsatser runt rysk PM, men begränsas samtidigt till enbart tre ryska argument. Ambrosio framhåller själv att det fanns flera narrativ och argument som studien inte lyfter fram, vilket innebär att den inte kan ses som

heltäckande. Vidare är den begränsad till att analysera PM, vilket i denna studie endast ses som en del av psykologisk krigföring.

Cimbala analyserar även han rysk PM, men då som en delkomponent i ett det större perspektivet av militär övertalning (military pursuasion) (Cimbala, 2014). Studien tar sin utgångspunkt i att militär övertalning är hotet eller nyttjandet av militärt våld för att uppnå målsättningar (Cimbala, 2014, s. 360). Som medel i den militära övertalningen finns bland annat psykologisk påverkan med, då Cimbala menar att grunden i militär övertalning är att påverka motståndarens vilja att slåss (2014, s. 363). Han gör även en kort analys av denna förmåga under Krimkrisen (Cimbala, 2014, s. 363–365). Eftersom psykologisk krigföring enbart är en, om än vital, del i den militära övertalningsstrategin, är det naturligt att analysen av densamma inte är speciellt djuplodande.

Darczewska har genomfört en fallstudie över rysk informationskrigföring i Krim (2014). Studien tar sin teoretiska grund i rysk geopolitisk teori och dess användande. Precis som Iasiello håller sig Darczewskas studie i huvudsak på ett övergripande strategiskt plan. Studien fokuserar på rysk nyttjande av propaganda i syfte att destabilisera Ukraina innan

annekteringen, men även att rättfärdiga det ryska agerandet i samband med den militära operationen (Darczewska, 2014, s. 5–6). Studien är omfattande men samtidigt avgränsad till nyttjandet av propaganda, vilket definieras av Darczewska som diskreditering av

motståndaren (2014, s. 34).

En studie som omfattar fler medel och metoder i begreppet informationskrigföring är Frankes,

War by non-military means (2015). Franke menar att hans studie inte ska ses som en

uttömmande studie om rysk informationskrigföring, utan snarare en grund för att kunna analysera densamma (2015, s. 9). Studien tar sin utgångspunkt i ryska officiella dokument och rysk teori för att beskriva informationskrigföring. Franke exemplifierar sen detta utifrån fyra fallstudier, där annekteringen av Krim är en (2015, s. 44). Slutsatsen Franke drar är att rysk

Sida 12 av 57 informationskrigföring spelade en viktig roll i annekteringen av Krim (2015, s. 47). Frankes rapport är allomfattande, sett till medel, metoder och effekter av informationskrigföring. Dock är fallstudien från Krim relativt översiktlig och utgör därför ingen heltäckande analys av den ryska informationskrigföringen.

Sett till analysen av informationskrigföring i allmänhet och psykologisk krigföring i synnerhet i kontexten av kriget i Georgien är det akademiska utbudet något begränsat. De studier som har identifierats avhandlar primärt cyberkrigföring (Deibert, Rohozinski och Crete-Nishihata, 2012; Blank, 2017; Connell och Vogler, 2017) eller så avhandlas det ytligt i kontexten rysk krigföring (Cohen och Hamilton, 2011; Bachmann och Gunneriusson, 2015). En av få studier som berör psykologisk krigföring i Georgien är Gobles bidrag i boken The

Guns of August 2008 (2015). Goble analyserar den informationskamp som ackompanjerade

kriget och fokuserar på de två sidornas narrativ. Studien belyser vikten som den ryska sidan la på att vinna detta informationskrig, exemplifierat av de ryska journalister som dök upp i Tshkinvali dagar innan den ryska interventionen (Goble, 2015, s. 186). Dock så menar Goble att den ryska ansträngningen föll platt och Ryssland hade svårt att hantera informationsmiljön (2015, s. 192). Även om Gobles studie avgränsas till att avhandla kampen om krigsnarrativet finns det några intressanta aspekter att belysa. Den främsta är det ryska misslyckandet som utlöste en massiv inhemsk kritik från framstående militära teoretiker som Igor Panarin (Goble, 2015, s. 193–194). Detta i sin tur var en grogrund för en debatt och därmed också en

utveckling av informationskrigföring och psykologisk krigföring.

Sammanfattningsvis har denna studie identifierat att det finns studier som rör den ryska psykologiska krigföringen, men då främst inom ramen för informationskrigföringen. Det som saknas är studier som fokuserar på den psykologiska delen av denna krigföring och

framförallt saknas det studier som håller fallen mot varandra i en komparativ analys. Den enda identifierade studien som de facto tar sin grund i att jämföra de båda fallen är Iasiellos. Som tidigare påpekats tar den dock ett helhetsgrepp på informationskrigföring, vilket innebär att ingen djupare analys av den psykologiska delen av densamma genomförs. Iasiellos lyfter ett fåtal exempel på det som faller under ramen för psykologisk krigföring och nämner påverkan på målgrupper som neutrala, den inhemska populationen och pro-ryska grupper (Iasiello, 2017, s. 56). Denna studie uppfattar därför inte Iasiellos studie som heltäckande sett till rysk psykologisk krigföring. Det finns således en identifierad forskningslucka vad avser

Sida 13 av 57 rysk psykologisk krigföring och framförallt vad avser en eventuell förändring mellan krigen i Georgien och Krim.

2.2. Uppsatsens forskningsbidrag

Sett till tidigare redovisade diskussion om rysk krigföring och den identifierade forskningsluckan vad avser psykologisk krigföring, så syftar denna uppsats till två

inomvetenskapliga bidrag. Det första är att studien vill bidra till en ökad förståelse för hur psykologisk krigföring bedrevs av Ryssland i de två fallen. Det andra är att identifiera en eventuell förändring i dess användning. Genom att analysera och jämföra rysk psykologisk krigföring under Georgienkriget (före den stora ryska reformeringen) och annekteringen av Krim, så ämnar denna uppsats att identifiera förändringar och iså fall hur dessa tar sig form. Genom att bidra till detta kommer studien även att bidra till en ökad kunskap om rysk informationskrigföring, då den undersöker ett av medlen inom denna. I slutändan kommer detta även vara ett litet bidrag till den allmänna kunskapen om nutida rysk

krigföringsförmåga.

Det utomvetenskapliga syftet är att bidra till en ökad praktisk förståelse om nutida rysk psykologisk krigföring, hur den genomförs, mot vem den kan riktas mot och vilka budskap den kan innehålla. Detta torde utgöra ett intresse för svenskt vidkommande, då Ryssland i mångt och mycket är vår dimensionerande motståndare. För att effektivt kunna möta denna motståndare måste vi ha kunskap och förståelse om ryska verkansmedel, kinetiska som icke-kinetiska. Genom att öka förståelsen och kunskapen runt fenomenet skapas också en grund för att kunna diskutera dess effekter och våra motåtgärder. Givet detta så är författarens uppfattning att detta är ett gott argument för det utomvetenskapliga bidraget.

Sida 14 av 57

3. Forskningsdesign

3.1. Teori

Föreliggande avsnitt har två huvudsakliga syften. För det första diskuteras här vad psykologisk krigföring är, vad det syftar till och hur det används. Denna del kommer att avhandlas av en översikt av såväl historiska som nutida teorier. Delen kommer även redogöra för ryska och västerländska teorier och skillnader däremellan. Den andra delen syftar till att utifrån Schleifers och Libickis teorier skapa en teoretisk ram som sedan kommer att inarbetas i studiens analysverktyg.

3.1.1. Psykologisk krigföring

Även om begreppet psykologisk krigföring är en relativt modern företeelse så är syftet med detsamma inte nytt. Att försöka bekämpa motståndarens stridsvilja och därigenom påtvinga honom ens vilja avhandlas av flera av de klassiska militärteoretikerna. Såväl Sun Tzu som Clausewitz identifierade den psykologiska aspekten av striden. Dock går det att uttolka en viss skillnad mellan de klassiska tänkarna, där Sun Tzu menade att en seger utan strid var den skickliges strategi (Tzu, 1994, s. 177). Clausewitz å sin sida erkände att den psykologiska aspekten var viktig. Dock framhölls att ett avgörande endast kunde nås genom det avgörande slaget och fysisk destruktion av motståndarens stridskrafter (Clausewitz, 1991, s. 234). En av de tidiga teoretikerna inom ämnet är Linebarger, som menar att psykologisk krigföring syftar till att vinna militära fördelar utan att nyttja militär styrka (Linebarger, 1948, s. 37). I detta gör Linebarger en tydlig distinktion mellan psykologisk krigföring (psychological

warfare) och krigföring psykologiskt utförd (warfare psychologically waged), där det senare

är krigföringsmetoder som syftar till att få psykologisk effekt (Linebarger, 1948, s. 40–41). Linebarger menar att psykologisk krigföring kan riktas mot både den egna och

motståndarsidan. Den samtida teoretikern Padover utökar denna grupp med att inkludera neutrala som en målgrupp (Padover, 1951, s. 6).

En tydlig skillnad från de tidigare teorierna då psykologisk krigföring setts som en egen disciplin, är att den bland modernare teorier ses som en del av informationskrigföring

(Libicki, 1995). Begreppet har också genomgått en modernisering där psykologisk krigföring har ändrats till psykologiska operationer. Innebörden är densamma men enligt Narula bygger det på att den amerikanska krigsmakten ville ha en benämning utan ordet krigföring (2004, s. 179).

Sida 15 av 57 Bland de nutida teoretikerna finns det en tydlig samstämmighet i deras tankar runt

psykologisk krigföring. Den som skiljer sig är Waltz som menar att diplomatiskt och militärt agerande utgör psykologisk krigföring (1998, s. 210). Sett till mål för den psykologiska krigföringen så finns det vissa skillnader. Libicki menar att psykologisk krigföring är

motståndarfokuserad (1995), medan Mansdorf och Schleifer inkluderar såväl den egna sidan som neutrala i begreppet (Mansdorf, 2015, s. 650). Schleifer menar till och med att den egna sidan är den viktigaste att lyckas påverka, då krig inte kan vinnas om ens väpnade trupper inte är villiga att offra sina liv (2014, s. 13).

Sett till den ryska synen på psykologisk krigföring så ter det sig rimligt att börja med tidigare nämnda Gerasimov, Chekinov samt Bogdanov. Gerasimov tecknar sina tankar om det nya tidens krigföring med stora penseldrag och därav nämns inget om psykologisk krigföring specifikt. Det som dock är intressant är Gerasimovs konfliktmodell, där genomförande av informationskonflikt är det enda medlet som sträcker sig från fred till krig (2016, s. 28). Chekinov och Bogdanov är något mer detaljrika i sin beskrivning av nya tidens krig. De menar att informationskrigföring och psykologisk krigföring kommer att dominera den nya tidens krig. Att angripa motståndarens soldater och civilbefolkning med psykologiska metoder kommer utgöra grunden för att vinna framtidens krig. Genom nyttjandet av propaganda

kommer motståndarens demoralisering skapa möjligheter för aggressorn att uppnå sina mål på kort tid och utan särskilt mycket blodspillan. (Chekinov och Bogdanov, 2013, s. 16, 19) Darczewska menar att den ryska synen på informationskrigföring i mångt och mycket grundar sig i teorier runt spetspropaganda (special propaganda) (Darczewska, 2014, s. 9). Denna disciplin har gått från en tynande tillvaro under 1990-talet till att åter bli en central punkt i såväl rysk krigföring som utbildning av ryska officerare. Detta menar Darczewska i mångt och mycket beror på två inflytelserika geostrategiska teoretiker, Igor Panarin and Aleksandr Dugin. Dessa har pekat på informationskrigföring som ett billigt, universellt vapen med obegränsad räckvidd (Darczewska, 2014, s. 7). Vidare menar Darczewska att propaganda är grundstenen i rysk informationskrigföring. Propagandan har bygger på att den talar till känslor och uppfattningar istället för fakta, den följer ett centralt ryskt statsstyrt tema och den syftar till att diskreditera motståndaren (Darczewska, 2014, s. 25). En intressant detalj i

Darczewskas studie är att den ryska propagandan ofta avfärdas av väst som begränsad i sin effekt, då en västlig publik ser igenom rysk desinformation. Darczewska menar dock att den propaganda man grundar denna slutsats på inte är riktad mot väst och att den som riktas mot

Sida 16 av 57 väst är anpassad och så väldesignad att den västliga publiken inte ens uppfattar att de utsätts för propaganda (Darczewska, 2014, s. 35–36).

Flera menar att rysk informationskrigföring kan delas in i en teknisk och en psykologisk kategori (Giles, 2016a; Allen och Moore, 2018). Den första kategorin omfattar kortfattat åtgärder av teknisk natur som syftar till att förneka och försvåra motståndaren tillgång till information. Den andra kategorin syftar till att påverka den kognitiva och emotionella sfären hos mottagaren (Giles, 2016a, s. 9).

Sett till de ryska teorierna runt psykologisk krigföring finns många gemensamma nämnare med den västerländska synen. Det är en underkategori till informationskrigföring, där det handlar om att påverka en identifierad målgrupp. Syften är överlag desamma, underbygga den egna stridsviljan samtidigt som att undergräva motståndarens. Den psykologiska krigföringen används mot motståndaren, den egna sidan och neutrala målgrupper (även om det går att diskutera huruvida Ryssland ser västmakterna som neutrala). Det finns dock några viktiga skiljepunkter i den ryska synen, där kanske den främsta är att psykologisk krigföring inte begränsas till krig, utan är ett konfrontationsmedel som används över tiden (Doroszczyk, 2018, s. 529). En vidare skillnad är sannolikt den emfas som ryska teoretiker lägger på användandet av psykologisk krigföring i den nutida krigskonsten. Ryska teoretiker menar att psykologiska operationer är ett avgörande medel, jämfört med västerländska där det är ett understödjande medel (Allen och Moore, 2018, s. 61). Heickerö menar att flera ryska teoretiker går så långt som att likställa informationskrigföring och dess underkategori psykologisk krigföring med massförstörelsevapen (2010, s. 15, 18).

Sammantaget kan vi utifrån ovan definiera psykologisk krigföring som; information som via

olika medier kanaliseras till en identifierad målgrupp, som syftar till att påverka

uppfattningar, tankesätt och i slutändan agerande. Målgruppen utgörs av den egna sidan,

motståndaren och neutrala. Det teorierna går isär om är huruvida agerande av exempelvis militära styrkor kan definieras som psykologisk krigföring. Waltz menar att så är fallet, medan Libicki och Linebarger menar att militärt agerande inte kan definieras som

psykologisk krigföring, även om effekterna är av psykologisk art. Denna uppsats kommer att gå vidare på den senare linjen om att militärt agerande utan en uttalad kommunikation inte faller under begreppet psykologisk krigföring, utan är krigföring med psykologiska effekter.

Sida 17 av 57

3.2. Val av teori för uppsatsen

Då denna studie syftar till att göra en jämförelse mellan två fall av ryskt användande av psykologisk krigföring, krävs en teoretisk ram som kan utgöra ett analytiskt verktyg. Givet detta har valet av teori fallit på två teoretiska utgångspunkter som kompletterar varandra. Valet av teori utgörs av Schleifers (2014) samt Libickis (1995) teorier runt psykologisk krigföring. Båda dessa teorier har fördelar men också brister. Libickis teori är rent

motståndarfokuserad och saknar därmed två viktiga målgrupper, den egna sidan och neutrala. Schleifers teori inkluderar dessa två målgrupper men saknar i sin tur motståndarsidans ledning som en målgrupp. Genom att kombinera dessa två teorier skapas ett analytiskt instrument som både är mer heltäckande men också mer kategoriserat.

3.2.1. Libickis teori

Libickis teori har en taxonomisk ambition och rör informationskrigföring som helhet. Den del av teorin som kommer att nyttjas för denna studie är den del av teorin som avhandlar den psykologiska delen (Libicki, 1995, s. 35–47). Psykologisk krigföring, enligt Libicki, delas in i fyra målområden; motståndsvilja (counter-will), stridsviljan (counterforces), ledning

(counter-commander) samt ideologi/kultur (Kulturkampf).

Psykologisk krigföring mot motståndsviljan riktar sig mot motståndarens samhälle. Libicki menar att påverkan mot denna målgrupp traditionellt bygger på två huvudteman. Det första är att framställa sig själv som den goda sidan och den andra bygger på hot. Detta exemplifieras genom att använda sig av ”accept us as friendly” eller genom ”or else” (Libicki, 1995, s. 35). I denna kategori lyfter Libicki global media som ett viktigt verktyg för att påverka specifika grupper eller hela samhällen. Det finns enligt Libicki två huvudsakliga syften med att påverka denna målgrupp. Dessa är att skapa misstroende och politisk instabilitet inom grupper eller samhällen. Traditionella kanaler för att påverka motståndarens samhälle är nyhetsmedia. Utvecklingen av informationssamhället har gett möjligheter att även små mediekanaler har möjlighet att nå ut till en global publik (Libicki, 1995, s. 37). Dock har denna möjlighet även begränsat effekten av påverkan då fler kanaler med motsägelsefulla budskap skapat en viss tveksamhet till media som inte fanns tidigare (Libicki, 1995, s. 38–39).

Psykologisk krigföring mot motståndarsidans stridskrafter utgår ifrån två syften; öka rädslan för liv och lem, samt skapa motsättningar mellan soldaterna och samhället och dess ledning. Libicki menar att teknologiska framsteg inom kommunikation kommer att skapa utökade

Sida 18 av 57 möjligheter för denna kategori. Ny teknologi ger möjlighet att på kort tid skicka riktade

meddelanden till utpekade grupper inom motståndaren. Libicki menar vidare att individuella meddelanden är mer effektiva än allmänna dito. Dock är individuella meddelanden

tidskrävande, även om Libicki menar att teknisk utveckling kommer att förenkla denna process (Libicki, 1995, s. 39–41).

Påverkan mot motståndets ledning menar Libicki kan vara oerhört effektivt, då en förvirrad desorienterad ledning signalerar påtaglig risk för nederlag mer än något annat. Dock är detta svårt att uppnå då befälhavare ofta är tränade till att agera utan känslor i en situationer där mycket är oklart och informationen är bristfällig. Givet detta är det alltså svårt att bara genom information påverka motståndets ledning. Grunden för påverka denna målgrupp är en gedigen kunskap om motståndarsidans strategiska och operativa preferenser, vad deras målsättningar är och framförallt vad de ser som risker. Genom denna kunskap kan ledningen desorienteras och förledas genom att den påverkande sidan förstärker förutfattade meningar och rädslor. Sammantaget bygger denna typ av psykologisk krigföring på att förstärka felaktiga

uppfattningar och dölja det riktiga (Libicki, 1995, s. 41–45).

Kulturkampf innebär export av en kultur för att förmå mottagaren att acceptera och identifiera

sig med angriparens kultur. Det är dock enligt Libicki en form av psykologisk krigföring som kan ifrågasättas om den skall ingå i begreppet. Oavsett så nyttjas den via en mängd olika medier och behöver inte vara direkt. En indirekt variant menar Libicki kan vara genom att västerländsk kultur får ett genomslag genom populärkultur. Dock kan kultur vara svårt att överföra då kulturer ofta är djupt rotade (Libicki, 1995, s. 45–47).

Sammantaget ger Libickis teori en bra grund för att särskilja olika element inom psykologisk krigföring. Den ger också en viss indelning i vilka typer av teman de olika elementen

innehåller samt till del vilka medier dessa överförs i. Det som skall poängteras är dock att teorin formulerades på mitten av 1990-talet, vilket innebär den inte tar hänsyn till dagens teknologi och den snabba utveckling som skett inom exempelvis sociala medier. Kritik kan riktas mot Libickis teori då den är motståndarfokuserad och tar inte upp metoder och medel som används mot den egna nationen eller utomstående målgrupper. Detta är något som har konstaterats tidigare i teorikapitlet är viktiga delar inom psykologisk krigföring i allmänhet och rysk sådan i synnerhet. Givet detta ser denna studie att Libickis teori behöver

Sida 19 av 57 3.2.2. Schleifers teori

En av de mest profilerade forskarna inom nutida forskning på området psykologisk krigföring är Ron Schleifer. Han har givit ut flertalet artiklar och böcker om psykologisk krigföring kopplat i huvudsak till Israels konflikter. För att analysera den psykologiska krigföringen har Schleifer skapat ett teoretiskt ramverk, vilket utgår från Lasswells masskommunikationsteori från fyrtiotalet; ”Who, said what, in which channel, to whom, with what effect?” (Sapienza, Iyer och Veenstra, 2015, s. 601). Schleifer har sedan utvecklat sitt verktyg med vad man vill uppnå med respektive målgrupp, hur meddelanden utformas för att uppnå detta och vilka olika medier som används (2014, s. 13–19). Schleifer menar att hans analysverktyg

strukturerar och fångar in de viktigaste komponenterna i psykologisk krigföring; målgrupp, meddelande och kommunikationsmedel (2014, s. 2, 13).

Schleifer delar in målgrupper i tre stycken olika grupper. Den första och den som Schleifer ser som den viktigaste är den egna nationen. Schleifer menar att krig är omöjliga att vinna utan det egna samhällets stöd, vilket motiverar att denna målgrupp är viktigast. Invånarna i den egna nationen måste övertygas om att uppoffringar i samband med nationens

krigsansträngningar är nödvändiga. Denna målgrupp är oftast den lättaste att nå fram till och målgruppen är ofta mottaglig för psykologisk påverkan, framförallt i fall då den egna nationen är den som blir angripen.(Schleifer, 2014, s. 13) Teman till den bygger ofta på: utmålande av motståndaren som den onde, rättfärdigande av ens eget handlande och framhållande av ens egen styrka och nedvärderande av motståndarens dito (Schleifer, 2014, s. 15–17).

Den andra målgruppen är motståndaren, vilken utgörs av de väpnade styrkorna och samhället (Schleifer, 2014, s. 13). Huvudsyftet med att påverka motståndarens väpnade styrkor är att demoralisera dem i sådan omfattning att de lägger ner vapnen och ger upp kampen (Schleifer, 2014, s. 15). Huvudteman i dessa meddelanden är det meningslösa i att fortsätta en utsiktslös kamp, då kriget redan är förlorat. Vidare menar Schleifer att rädslan för att skadas eller dödas bidrar till demoralisering och utnyttjas därför i den psykologiska krigföringen. Att framhålla det civila samhällets lidande kan även det bidra till en demoraliserande effekt på de väpnade styrkorna och bidrar till bilden av en meningslös kamp. Lyckas man inte med att få

motståndaren att ge upp kan psykologisk krigföring åtminstone bidra med att motståndaren tvekar innan denne agerar. Meddelanden som bidrar till tvekan bygger ofta på det moraliskt förkastliga med att ta en annan människas liv. Vanligt mot denna målgrupp är också

Sida 20 av 57 meddelanden som syftar till att minska förtroendet bland soldaterna för deras högsta militära och civila beslutsfattare. (Schleifer, 2014, s. 13–17)

Vad gäller motståndarens civila samhällsinvånare så ska dessa övertygas om att

krigsansträngningen inte är värd deras uppoffringar och lidande (Schleifer, 2014, s. 14). Vidare är en huvudmålsättning att skapa eller utnyttja klyftor i samhället och därigenom minska sammanhållningen. Viktigt i att lyckas med detta är att ha en god förståelse för motståndarens sociala och kulturella koder, samt vilka rädslor och motivatorer denne har. Ryktesspridning är en nyckelkomponent gentemot denna målgrupp.(Schleifer, 2014, s. 13–14) Meddelanden till det civila samhället bygger på att framhäva befintliga eller fiktiva klyftor i samhället. Meddelanden av denna typ bygger på ”vi har inget emot er, bara era ledare”, eller hur statsledningen kastar bort soldaternas liv i ett orättfärdigt krig (Schleifer, 2014, s. 14). Den sista målgruppen är neutrala, vilka definieras som alla som inte är direkt involverade i konflikten. Huvudsyftet med att påverka denna kategori är att få dem att stödja ens egen sida. Om detta inte är görligt så är det sekundära målet att undvika att neutrala involverar sig i konflikten. Globala media är ett viktigt verktyg i att påverka den utomstående publiken, vilket gör att krigförande parter lägger stor vikt vid att upprätthålla goda relationer med utländska journalister. (Schleifer, 2014, s. 14–15) Teman till denna målgrupp är rättfärdigande av ens eget agerande samtidigt som motståndarens agerande svartmålas (Schleifer, 2014, s. 15–17). Sätten att kommunicera meddelanden är många och skiljer sig mellan de olika målgrupperna. Gentemot det egna samhället är det vanligaste att nyttja de vanliga mediekanalerna, men även annonsering, musik och utbildning kan nyttjas. Den neutrala publiken nås vanligast genom globala media, där utvalda nyheter förs fram och nyttjas för att framställa den egna sidan som legitim och god. Påverkan på motståndaren kan använda sig av flertalet kanaler, allt ifrån flygblad till globala mediekanaler. Teknikutvecklingen har skapat stora möjligheter i olika sätt att föra fram sitt budskap. Ett effektivt sätt är att nyttja element inom motståndarens samhälle för att föra fram budskap. Motståndsrörelser och oppositionella används som kanaler för att skapa demoralisering och klyftor i motståndarens samhälle. Schleifer menar att detta kan vara väldigt effektivt då det ger sken av att meddelanden kommer inifrån samhället och inte från en utomstående aggressor.(Schleifer, 2014, s. 17–19)

Satt i jämförelse med Libickis teori, så är Schleifers mer omfattande vad gäller målgrupper. Den senare inkluderar såväl det egna samhället som neutrala som målgrupper för den

Sida 21 av 57 psykologiska krigföringen. Det som Schleifers teori saknar är målgruppen motståndets

ledning, vilket motiverar att den behöver kompletteras. 3.2.3. Sammanfattning teorier

Utifrån ovanstående teorier går det att konstatera att det finns fem målgrupper för den psykologiska krigföringen; motståndarens samhälle, motståndarens ledning, motståndarens

väpnade styrkor, det egna samhället samt neutrala. Sett till meddelanden/teman mot

respektive grupp krävs ett tydliggörande för att göra analysverktyget mer lätthanterligt. I tabell 1 redovisas de målgrupper och huvudsyften som studien har identifierat i och sammanfattat ur de båda teorierna.

Målgrupp Huvudsyfte

Neutrala (Schleifer)

Skapa medhåll och förhindra extern inblandning Det egna samhället

(Schleifer)

Stöd för kriget Motståndarens ledning

(Libicki)

Förvirra och desorientera Motståndarens samhälle

(Libicki och Schleifer)

Minska sammanhållning Motståndarens väpnade styrkor

(Libicki och Schleifer)

Få soldater att ge upp eller tveka genom att sänka stridsmoralen

Figur 1: Tabell över sammanfattade målgrupper och huvudsyften.

Vad avser Libickis kategori Kulturkampf (1995, s. 45), har denna valts bort som kategori utifrån att detta avser en process som pågår under längre tid och är sublim i sin natur. Detta gör att denna kategori ej avses att undersökas i denna studie.

3.2.4. Operationalisering

Denna studie utgår ifrån en strukturerad och fokuserad jämförelse med deskriptiva drag. Detta kräver ett analysverktyg som tydliggör hur den teoretiska grunden nyttjas för att undersöka empirin (Esaiasson m.fl., 2012, s. 136–137). Det första och sannolikt svåraste steget i

analysen, är att utröna huruvida psykologisk krigföring har använts och i så fall mot vem och med vilket meddelande. För att underlätta denna analys och identifiering kommer denna studie att använda sig av de identifierade målgrupperna och tillhörande huvudteman som tidigare redovisats i under rubriken teori. Dessa har sedan använts för att skapa ett analytiskt ramverk. Ramverket kommer att utgöra en ledstång i den empiriska analysen för att dels identifiera meddelanden men också för att underlätta kategorisering mot respektive målgrupp (Esaiasson m.fl., 2012, s. 137–138). Klassindelningen av målgrupper har utgått från teorierna

Sida 22 av 57 och är därmed framtagna på samma principiella urval (Esaiasson m.fl., 2012, s. 138). För att möjliggöra en gränsdragning mellan de olika målgrupperna har studien, genom indikatorer, tydliggjort vad som utmärker meddelanden mot respektive målgrupp. Genom detta uppfyller studien det Esaiasson et al beskriver som ömsesidigt uteslutande (2012, s. 138). Genom att kombinera två teorier har studien skapat ett mer heltäckande analysverktyg för fenomenet psykologisk krigföring (Esaiasson m.fl., 2012, s. 139). Genom att alla indikatorer bygger på Libickis och Schleifers teorier om innehåll i meddelanden mot respektive målgrupp, skapas god begreppsvaliditet som bidrar till studiens resultatvaliditet (Esaiasson m.fl., 2012, s. 57– 58). Vad avser kommunikationsmedel så bedöms detta inte behöva ett analytiskt ramverk, då detta torde vara självmarkerande. I figur 2 redovisas studiens analytiska ramverk.

Målgrupp Huvudsyfte Indikatorer (innehåll i meddelanden)

Neutrala Skapa medhåll och förhindra extern inblandning

 Rättfärdiga det egna agerandet.

 Kritisera och ifrågasätta det rättfärdiga med motståndarens agerande

Det egna samhället

Stöd för kriget  Demonisera motståndaren

 Framhäva egna framgångar och styrka  Framhäva motståndarens svaghet och

misslyckanden Motståndarens ledning Förvirra och desorientera  Felaktig information  Vilseledande information  Motsägelsefull information Motståndarens samhälle Minska sammanhållning

 Framhäva klyftor (fiktiva eller befintliga) mellan befolkning och statsledning

 Framhäva att det är statsledningen och inte folket som är fienden.

 Framhäva folkets lidanden i kriget och fördelarna med fred.

Motståndarens väpnade styrkor

Få soldater att ge upp eller tveka genom att sänka stridsmoralen

 Framhäva hot och risker med att strida  Framhäva soldaternas lidande jämfört med

statsledning och/eller civila.

 Framhäva svek från statsledning och/eller civila

 Framhäva det utsiktslösa med att göra motstånd.

 Framhäva den egna militära överlägsenheten.  Framhäva det moraliskt felaktiga i

krigshandlingar

Sida 23 av 57

3.3. Metod

Denna studie kommer att genomföras som en tvåfallstudie där teorin utgör ett analytiskt ramverktyg. Syftet med studien är att analysera den ryska psykologiska krigföringen samt utröna om den förändrats över en specificerad tidsperiod. För att kunna observera en möjlig förändring behövs minst två fall av psykologisk krigföring som är separerade i tid. Valet av fallstudie ses därför som ett naturligt val. Yin menar att fallstudier lämpar sig väl då

forskningsfrågan som skall besvaras är av karaktären hur, ingen kontroll krävs över skedet samt fokus är på nutida händelser (2018, s. 9). För att undersöka hur rysk psykologisk krigföring har använts har två teorier (Libicki och Schleifer) använts till att konstruera ett analysverktyg. Teorins användning blir därmed av konsumerande art då den nyttjas för att förklara ett fenomen, i detta fall psykologisk krigföring.

Den metodologiska utgångspunkten för denna studie är strukturerad och fokuserad jämförelse. För att den ska vara strukturerad krävs att samma frågor nyttjas i respektive fall för att en systematisk jämförelse skall kunna göras. Frågorna skall hjälpa forskaren med att utgöra en ledstång i datainsamlingen och därigenom underlätta en strukturerad insamling av data (George och Bennet, 2005, s. 67). Vidare är det av vikt att frågorna som ställs till empirin har en tydlig förankring i och återspegling av den teoretiska grunden (George och Bennet, 2005, s. 71). Denna studie kommer därför utgå ifrån det tidigare presenterade analysverktyget som är sprunget ur Libickis och Schleifers teorier. Även om analysverktyget per se inte innehåller frågor, så ser denna studie indikatorerna som likställda med frågor. Genom att sätta ”användes meddelanden som” framför respektive indikator skapas frågorna som används vid

datainsamlingen.

Fokuseringen utgörs av att ett tydligt begränsat studieområde, till i detta fall psykologisk krigföring (George och Bennet, 2005, s. 67). George och Bennet menar att framgångsfaktorer är att fallet tydligt definieras samt att fallen skall väljas med omsorg (2005, s. 69).

Definitionen av fallet skall tydliggöra vad det är ett fall av (George och Bennet, 2005, s. 69). Denna studie har genom den inledande teorianalysen tydliggjort hur denna studie ser på psykologisk krigföring och därigenom skapat en avgränsad definition av vad som skall undersökas.

Sida 24 av 57 3.3.1. Val av fall

Valet av fall grundas i studiens forskningsfråga och syfte i att undersöka hur rysk psykologisk krigföring har använts och förändrats. Då den ryska reformeringen tog fart efter kriget i Georgien, så ger detta en bra referenspunkt i tid. För att möjliggöra en identifiering av förändring inom psykologisk krigföring bör därmed fallen väljas som ett före denna tidpunkt (Georgien) och ett efter (Krim). Detta bör ge goda förutsättningar att identifiera en förändring som går hand i hand med övrig rysk reformering. Att välja ett fall som är tidigare än

Georgienkriget går självklart att överväga, dock skulle den snabba teknikutvecklingen inom kommunikation riskera att jämförelsen blev av rent teknologisk art. Studien har övervägt att inkludera det andra kriget i Tjetjenien då detta tidsmässigt inte skiljer sig mycket från Georgienkriget. Dock valde studien att exkludera Tjetjenien som fall då detta utgör en inomstatlig konflikt, i motsats till valda fall.

3.3.2. Analytisk metod

Analysmetoden som kommer att användas är en kvalitativ textanalys vilket har både fördelar och nackdelar. Denscombe menar att kvalitativ analys lämpar sig väl då studien ämnar att analysera ett avgränsat fenomen på djupet (2014, s. 302). Vidare menar Denscombe att riskerna med att en kvalitativ analys är att forskarens förutfattade meningar och förförståelse påverkar analysen av data (2014, s. 303). För att minska risken för detta kommer denna studie att sträva efter tydlighet och transparens i tolkningar och definitioner av teori, samt hur teorin har använts i det analysverktyg som skapas. Vidare är det denna författares uppfattning att sannolikheten för bias minskar om författaren är medveten om risken med detta i valet av metod.

3.3.3. Källkritik

Eftersom valet av metod bygger på ett empiriskt underlag av text, krävs ett tydlig källkritiskt förhållningssätt. Denna uppsats kommer därför ta fyra principer i beaktande; äkthet,

tidssamband (samtidighet), oberoende och tendensfrihet (Esaiasson m.fl., 2012, s. 279; Thurén, 2013). Äkthet bygger på att källan är den som den utger sig att vara. För att uppfylla denna princip kommer denna studie ej att behandla material där källan eller ursprunget inte kan fastställas. Tidssamband betraktas inte som ett problem i denna studie då källunderlaget bygger på textkällor, vilka inte ändras med tiden som ett muntligt återberättande kan göra.

Oberoendekriteriet bygger på tre stycken aspekter; möjligheten att bekräfta berättelser,

Sida 25 av 57 2012, s. 283). Givet denna studies inriktning ses vare sig möjligheten att bekräfta berättelsen eller berättarens oberoende som något problem. Detta då studien inte fokuserar på vad som var sant i den information som släpptes, utan vad informationen sa. Det studien intresserar sig för är alltså informationens innehåll och inte huruvida detta överensstämde med den sanna bilden. Det som däremot kan utgöra ett problem för studien är tradering, det vill säga att informationen har gått i flera steg och därigenom blivit förvrängd (Esaiasson m.fl., 2012, s. 283). För att undvika detta strävar studien att komma så nära primärkällan som möjligt och inte blint förlita sig på exempelvis forskningsartiklars källhänvisning. När det har varit möjligt så har studien därför kontrollerat källhänvisningar med grundkällan för att utröna om dessa överensstämmer. Detta har försvårats av att vissa grundkällor inte finns tillgängliga längre eller att de är på ryska. I det senare fallet har studien använt sig av översättningsfunktionen i webbläsaren1 för att kunna skatta överrensstämmelsen.

Det andra problemet vad avser källkritik i detta arbete torde vara tendensfrihet. Studien förutsätter att de ryska källorna såsom officiella hemsidor och nyhetsmedia förmedlar en vinklad bild. Rysk media är enligt Freedom House allt annat än fri, detta trots att

yttrandefrihet är inskriven i konstitutionen. Enligt deras undersökning så är huvuddelen av rysk media statligt kontrollerad (Freedom House, 2020). Detta föranleder ett rimligt antagande om att det som uttrycks i rysk media ligger i linje med vad statsmakten vill

förmedla och utgör därmed en kanal för rysk psykologisk krigföring. Att poängtera är dock att de ryska källornas eventuella brist på tendensfrihet inte är något problem, då äktheten i dess utsagor inte är av vikt utan det är meddelandet i sig som är intressant för studien. Vad avser de vetenskapliga artiklar som studien använder sig av, är huvuddelen utgivna av västerländska författare. Studien förutsätter därför att dessa rimligtvis präglas av en västerländsk syn. Att en västerländsk syn präglar flera källor kommer att hanteras genom att studiens författare är medveten om detta vilket kommer att minska dess påverkan på studiens sammanlagda trovärdighet.

3.3.4. Studiens genomförande

Inledningsvis kommer meddelanden som den ryska sidan sände att identifieras och varvid en analys av innehållet i meddelandet kommer att göras. Analysen syftar till att identifiera vilken målgrupp meddelandet var riktat mot. Denna analys kommer att utgå ifrån tidigare redovisat analysverktyg och dess indikatorer kopplade till målgrupp och syfte. Därefter kommer

Sida 26 av 57 kommunikationsmedel att identifieras. Slutligen kommer eventuella effekter belysas, dock utan att analyseras djupare.

Efter att de båda fallen har analyserats och sammanfattats utifrån; målgrupp, budskap och

kommunikationsmedel, kommer en jämförande analys mellan de båda fallen att genomföras.

Analysen avser att ge svar på om en förändring avseende målgrupper, budskap och/eller kommunikationsmedel kan identifieras. Resultatet av analysen kommer sedan ligga till grund för en diskussion runt ryskt användande av psykologisk krigföring samt huruvida den har utvecklats mellan de båda undersökta fallen.

3.3.5. Sammanfattande metodologisk diskussion

Det finns alltid vissa utmaningar med kvalitativa studier som utgår ifrån en tolkande ansats av ett empiriskt textunderlag. Den främsta är att genomföra en studie som uppnår en hög

resultatvaliditet, vilket är avhängigt en god begreppsvaliditet och reliabilitet (Esaiasson m.fl., 2012, s. 57). Begreppsvaliditeten är avhängig av hur väl de teoretiska begreppen är

avspeglade i de operationella indikatorerna (Esaiasson m.fl., 2012, s. 59). Givet att denna studies analytiska ramverk ligger väldigt nära den teoretiska grunden, är det författarens uppfattning att möjligheten för en hög begreppsvaliditet är god. Vad avser reliabiliteten så är denna mer svårbedömd. Författaren har eftersträvat att tydligt beskriva såväl teori, metod och tillvägagångssätt och därigenom skapa en transparant studie som går att återskapa. Dock finns alltid en risk att en forskares bakgrundskunskaper påverkar dennes tolkning, vilket innebär att olika resultat kan framkomma om studien replikeras av annan forskare (Denscombe, 2014, s. 303). Studien kommer därför att sträva efter att stringent följa det analytiska ramverket och därigenom också minska risken för lösryckta tolkningar av det empiriska underlaget. Vad avser källor så ser studien en brist då den endast nyttjar källor som är öppna och

textbaserade. Detta kan innebära en risk för att analysen som helhet blir något missvisande, då vissa kommunikationskanaler för psykologisk krigföring riskerar att ej finnas med i det empiriska underlaget. Exempel på detta kan vara direkt påverkan på stridsfältet som sannolikt inte är lika vanligt återgivet i öppna källor som exempelvis påverkan via nyhetsmedia. Denna brist hade kunnat åtgärdas genom intervjuer. Dock har intervjuer sållats bort av såväl

tidsmässiga och praktiska skäl. Författaren är dock medveten om denna empiriska brist och detta kommer även tas upp i den avslutande diskussionen om resultatet.

Sida 27 av 57 Sammantaget, givet ovanstående risker och brister, så är det dock författarens uppfattning att såväl studiens vetenskapliga utgångspunkt som metodval lämpar sig väl till att besvara studiens centrala frågeställning.

4. Analys

4.1. Kriget i Georgien

Upprinnelsen till kriget i Georgien 2008 kan spåras tillbaka till början på nittio-talet då de två georgiska utbrytarregionerna Abkhazien och Sydossetien bedrev en väpnad kamp för

självständighet. Båda regionerna understöddes i sin kamp av Ryssland genom såväl politiskt som militärt stöd. De väpnade konflikterna avslutades med ett fredsavtal 1992 (Sydossetien) respektive 1994 (Abkhazien) där Ryssland fick en framträdande roll som garant för freden och rätt att basera fredsbevarande trupp i respektive region. Även om fredsavtalen stoppade den väpnade konflikten, så fanns motsättningarna kvar.(Kofman, 2018)

Figur 3: Karta utvisande Georgien och de två utbrytarregionerna. (Kartbild från https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Georgia_high_detail_map.png Hämtad: 2020-04-07)

Sida 28 av 57 Efter den så kallade rosrevolutionen blev Mikheil Saakashvili president för Georgien år 2004. En av de primära frågorna på Saakashvilis dagordning var att återföra utbrytarregionerna till Georgien. Detta skulle ske utan våld och där mjuka maktmedel såsom Georgiens ekonomiska utveckling skulle utgöra motiv för återintegrationen. Dock skulle den georgiska

statsledningens försök till återintegration visa sig fruktlösa.(Nilsson, 2009) Under Saakashvilis styre gjorde Georgien ett tydligt närmande mot väst och visade tydliga

ambitioner för ett medlemskap i Nato. Den ryska sidan var tydliga med att ett medlemskap för Georgien skulle ses som ett direkt hot mot den ryska säkerheten. Detta tydliggjordes av president Putin i ett uttalande då han var inbjuden till Natos möte i Bukarest i april 2008 (Cooper, Chivers och Levy, 2008).

Under våren 2008 ökade spänningarna mellan Georgien och utbrytarregionerna, då flertalet attentat skedde mot såväl georgiska säkerhetsstyrkor som civila mål. Samtidigt hårdnade den politiska tonen mellan Ryssland och Georgien, där båda sidor anklagade varandra för en upptrappning i konflikten (Popjanevski, 2009). Under slutet av juli och inledningen av augusti 2008 ökade oroligheterna med beskjutningar mellan sydossetiska separatister och georgiska säkerhetsstyrkor. Under den sjunde augusti 2008 påbörjades en georgisk styrkeupptrappning vid gränsen till Sydossetien. Samtidigt kom de första rapporterna om ryska truppförflyttningar in i Sydossetien. Under natten till den åttonde augusti inledde georgiska styrkor en offensiv in i Sydossetien och dess huvudstad Tskhinvali och kriget var därmed ett faktum (Popjanevski, 2009, s. 147–153).

Under den åttonde augusti lyckades georgiska styrkor ta delar av Tskhinvali, men tvingades snart bakåt av massiva ryska flygattacker. Dagen efter gjorde de georgiska styrkorna ett nytt försök till offensiv men blev åter tvingade till reträtt av ryska stridskrafter. Samtidigt som de georgiska markstyrkorna var kraftsamlade mot Sydossetien, började ryska styrkor hota med en offensiv från Abkhazien. De georgiska styrkorna var alltså nu involverade i en reträtt från Tskhinvali, samtidigt som man hotades av en ny front i väster. Under den tionde augusti meddelade den georgiska ledningen att man lämnat Sydossetien. De ryska styrkornas offensiv avstannade dock inte och den elfte augusti anföll ryska styrkor in på georgiskt territorium. Det georgiska försvaret började påvisa tydliga tecken på att falla samman och motståndet som gavs påverkade inte den ryska offensiven nämnvärt. Den tolfte augusti är det därför inte konstigt att den georgiska statsledningen gick med på att skriva under ett avtal om eld upphör.(Beehner m.fl., 2018, s. 38–48)

Sida 29 av 57

4.2. Psykologisk krigföring Georgien

I samband med kriget i Georgien så går det att identifiera fyra målgrupper för den ryska psykologiska krigföringen; neutrala, den georgiska ledningen, det georgiska samhället samt den ryska inhemska publiken. Den föreliggande analysen påvisar att de målgrupper som den ryska sidan fokuserade på att påverka var den neutrala samt det ryska samhället.

4.2.1. Den neutrala målgruppen

“In accordance with the Constitution and the federal laws, as President of the Russian Federation it is my duty to protect the lives and dignity of Russian citizens wherever they may be.” (President Medvedev, 8 augusti

2008) (Office of the President of Russia, 2008b)

Rysk psykologisk påverkan på den neutrala målgruppen byggde i mångt och mycket på argumentation om hur det ryska agerandet utgjorde en legal respons på den georgiska sidans aggression. Den ryska sidan menade att det var i dess fulla rätt att försöka återställa freden som brutits av den georgiska staten, vilka tydligt bröt mot internationell lag och gångna överenskommelser. Genom att ha försett invånarna i Sydossetien med ryska pass (Illarionov, 2015, s. 56) kunde Ryssland hävda självförsvar av ryska medborgare enligt artikel 51 i FN-stadgan.

Under hela konflikten anklagade ryska staten den georgiska sidan för att vara aggressorn och därmed den ansvariga för konflikten. Den georgiska sidan skuldbelades för upprepade

attacker mot såväl civila som de fredsbevarande ryska styrkorna i regionen (Russian Ministry of Foreign Affairs, 2008h). Ryssland påstod vid flera tillfällen att man sökte en fredlig förhandlingslösning, vilket den georgiska sidan motsatte sig (Russian Ministry of Foreign Affairs, 2008g). Detta uttrycktes framförallt i officiella uttalanden i såväl ryska forum som i säkerhetsrådet (United Nations, 2008a). Under hela perioden publicerade ryska

utrikesministeriet referat från telefonkonversationer mellan utrikesminister Lavrov och dennes utländska motsvarigheter. Huvudtemat i dessa konversationer var anklagelser om hur

georgiska styrkor bröt mot internationell lag (Russian Ministry of Foreign Affairs, 2008d, 2008e, 2008c). Ryssland framförde vid flera tillfällen att den ryska viljan av en fredlig lösning, delades av såväl amerikanska som europeiska statliga företrädare (Russian Ministry of Foreign Affairs, 2008f). Ryssland vidhöll sina anklagelser och påstådda vilja till en fredlig lösning, men ju längre konflikten pågick desto mer varnade Ryssland för att de skulle bli