Lekens betydelse för förskolebarn med skilda föräldrar

Malmö Högskola

Lärarutbildningen

Examensarbete

Lekens betydelse för förskolebarn med skilda

föräldrar

-en studie om lek som specialpedagogisk metod

The importance of play for preschool children with divorced parents

-a survey about play as a special pedagogical method

Lina Henriksson

Monica Johansson

Lärarexamen 140 poäng

Barndoms- och ungdomsvetenskap Handledare: Ann-Sofi Råstam Höstterminen 2005 Examinator: Gitte Malm

Abstract

Arbetets art: C- uppsats i Barndoms- och Ungdomsvetenskap Sidantal: 45

Titel: Lekens betydelse för förskolebarn med skilda föräldrar Författare: Lina Henriksson och Monica Johansson

Handledare: Ann-Sofi Råstam Datum: 2005-12-16

Bakgrund: Lekarbete/lek som specialpedagogisk metod används bland annat för att

hjälpa splittrade, otrygga och okoncentrerade barn, barn i sorg och barn med negativ självuppfattning, genom att leka i närvaro av en intresserad vuxen i ett speciellt lekrum. Barn som upplever skilsmässa kan få dessa reaktioner som behöver bearbetas och vi ville ta reda på om det går att hjälpa dessa barn med lekarbete.

Syfte: Vi ville undersöka hur lekarbete kan stödja skilsmässobarn i åldern 4-7 år samt om

lekpedagogernas förhållningssätt har betydelse för barnets bearbetning. Vi ville lyfta fram lekpedagogers erfarenheter och hur de upplever sitt förhållningssätt.

Problemprecisering: Hur kan man med hjälp av lekarbete stödja barn i åldern 4-7 år som

upplevt en svår separation genom föräldrarnas skilsmässa? Hur upplever lekpedagoger sitt förhållningssätt i lekarbete? Har lekpedagogens förhållningssätt vid lektillfällena någon betydelse för barnets bearbetning av separationen och i så fall på vilket sätt?

Metod: Studien bygger på kvalitativa intervjuer av lekpedagoger.

Resultat: Studien visar att lekarbete är stödjande för barn i åldern 4-7 år som upplevt

föräldrars skilsmässa. Barnet kan i lekarbete skapa förståelse och få ordning på sina tankar. Lekpedagogernas förhållningssätt har betydelse för barnets bearbetning eftersom de ger barnet total uppmärksamhet.

Förord

Vi vill tacka alla som har gjort detta examensarbete möjligt.

Till att börja med vill vi tacka alla fantastiska lekarbetspedagoger som har varit snälla och ställt upp på intervjuer samt delat med sig av sina erfarenheter och kunskaper om lekarbete. Ni har med era kunskaper gett oss den kunskap som vi behövde för att kunna fortsätta att skapa denna uppsats. Utan ert bidrag av era erfarenheter inom lekarbete hade detta arbete inte varit möjligt att skriva.

Vi vill också tacka vår handledare Ann-Sofi Råstam som bistått med sin hjälp, synpunkter och handledning genom detta arbete.

Vår ”läskompis” Veronica har under skrivandets gång läst vårt arbete och kommit med synpunkter på vad vi kan förbättra. Din hjälp är vi väldigt tacksamma för.

Till sist, men inte minst, vill vi tacka våra sambos Wille och Henrik som har stöttat oss och fått stå ut med vår frånvaro under denna tid.

Malmö januari 2006

Innehållsförteckning

1. Introduktion

7

1.1 Introduktion till problemområde 7

1.2 Syfte 8

2.

Kunskapsbakgrund

9

2.1. Barn och leken 9

2.2. Barn och skilsmässa 12

2.3. Lek som specialpedagogisk metod 15

2.3.1. Historik 15 2.3.2. Metoden 16 2.3.3. Lekpedagogens förhållningssätt 17 2.4. Centrala begrepp 18

3.

Problemprecisering

20

4.

Metodbeskrivning

21

5. Resultat

26

5.1. Lekpedagogers tankar om barn och skilsmässa 26

5.1.1. Barns reaktioner på skilsmässa 26

5.1.2. Barns bearbetning av skilsmässa i lekarbete 28

5.2.1. Lekpedagogers beskrivningar av sitt förhållningssätt 31 5.2.2. Hur upplever lekpedagoger sitt förhållningssätt 32 5.2.3. Betydelsen av lekpedagogers förhållningssätt för

barnets bearbetning 34 5.3. Slutsatser 36

6.

Diskussion 38

Referenslista 42

Bilagor

44

1 Introduktion

1.1 Introduktion till problemområde

Studien handlar om lekarbete/lek som specialpedagogisk metod och huruvida lekpedagogerna kan använda denna metod för att hjälpa barn, i åldern 4-7 år, som upplevt en svår separation genom föräldrarnas skilsmässa. Vi undrar också hur lekpedagogens förhållningssätt påverkar barnets bearbetning av händelsen.

Lek som specialpedagogisk metod eller lekarbete som det också kallas används för barn som kan behöva leken som ett sätt att utveckla sig själva. Barnet inbjuds till att leka i ett speciellt lekrum. Lektillfällena sker en gång i veckan på samma dag och samma tid under trettio minuter. I lekrummet finns det massor av leksaker och skapande material som är till för att stimulera till kreativitet och lek. Lekpedagogen förklarar att lekarbetet sker på barnets vilja och att det finns vissa regler. Under barnets lek visar pedagogen ett innerligt intresse för barnet och dess lek samt i ord beskriver och sammanfattar vad barnet gör. Lekpedagogens ord speglar leken men inte barnets känslor, hon värderar, tolkar och tillrättavisar inte heller det barnet gör. Lekpedagogen ger inga förslag till vad barnet ska leka eller göra utan är enbart med i leken på barnets invit och regi.

Leken är väldigt viktig för barnen och på förskolan. Det är i leken som barnen bearbetar sina upplevelser, känslor och erfarenheter vilket tas upp i Läroplanen för förskolan (Lpfö 98). I läroplanen tas det också upp att leken är viktigt för barnens utveckling och att det är i leken som förmågan att lösa problem stimuleras (Lärarförbundet, 2001). Genom lek som specialpedagogisk metod får barnet möjlighet att bearbeta sina upplevelser samtidigt som det stimuleras i dess utveckling och lärande vilket kan kopplas till ovanstående läroplan.

Fler och fler barn upplever en skilsmässa mellan föräldrarna under sin barndom och det är vi pedagoger som träffar dessa barn under denna tid som kan vara svår för dem. Barn

reagerar olika på en skilsmässa, vissa med öppen sorg och en del visar ingen reaktion på att de känner något. Det är då bra för förskollärarna att veta att det finns metoder som kan hjälpa barnet att skapa mening och struktur i sina upplevelser.

Under vår utbildning har vi kommit i kontakt med metoden lekarbete och anser den väldigt intressant. Den lilla kontakt vi fick med metoden fick oss att fundera på om metoden fungerar. För att rikta in studien på ett smalare område valde vi att undersöka om gruppen skilsmässobarn kan bli hjälpta av metoden, eftersom det är de barn som vi som pedagoger ofta kommer att stöta på i förskolan.

1.2 Syfte

Syftet med studien är att belysa värdet av lekarbete på förskolan och att lyfta fram lekpedagogers erfarenheter av att arbeta med lek som specialpedagogisk metod för att komma närmare deras verklighet av lekarbete. Delvis vill vi undersöka hur man kan stödja barn i åldern 4-7 år som upplevt separation genom föräldrarnas skilsmässa samt vilken betydelse pedagogens förhållningssätt har för barnets bearbetning av händelsen.

2 Kunskapsbakgrund

2.1 Barn och leken

För att förstå metoden lekarbete har vi börjat med att förklara leken och vad den har för betydelse för barn. Vi har i detta avsnitt tagit upp olika teorier som stödjer lek och dess betydelse för barn, vissa av dessa har vi använt oss av i diskussionen av resultatet.

När barnen leker befinner de sig i ett annat tillstånd, i lekens värld, där det imaginära råder. Det är i leken barnet kan vara vem eller vad de vill, till exempel den stränga fröken, den busiga valpen eller den omsorgsfulla mamman. Barnet kan i leken också klara det som den annars inte klarar som till exempel springa jättesnabbt eller vara starkast i världen, i leken är det ingen som säger åt barnet vad det klarar av och inte, för i leken bestämmer barnet själv. Enligt Evenshaug & Hallen (2001) är leken en aktivitet som är typiskt för barn och den engagerar barnen av sig själv. Vidare styrs leken av en inre motivation som finns hos barnen men även yttre påverkningar kan stimulera och utlösa till lek. För att kunna gå in i leken måste barnen kunna lämna verkligheten och ge sig hän till leken. Knutsdotter Olofsson (1992) menar att barnet i leken kan röra sig obehindrat mellan verklighetens tolkningsplan och lekens. Barnen kan ta med sig händelser och erfarenheter från den yttre verkligheten in i leken, för att använda det i leken. Barnen kan också gå ut ur leken för att till exempel diskutera hur de ska gå vidare i leken.

För att uppfatta att det är lek som pågår visar barnen med kroppsspråk och mimik att detta är lek. Det kan tydligt ses på barn som är inne i leken, bland annat ändrar de sina röster och ansiktsuttryck efter karaktären de spelar och vid tafatt eller bråklekar visar de med kroppsspråket och mimiken, till exempel med ett leende, att detta är lek. Det är detta som Knutsdotter Olofsson (1992) kallar för leksignaler.

Enligt läroplanen för förskolan (Lpfö 98) är leken viktig för barns utveckling och lärande. I den skapande och gestaltande leken får barnen en möjlighet att uttrycka och bearbeta känslor, erfarenheter och upplevelser (Lärarförbundet, 2001). Leken har blivit mer och mer uppmärksammad. I läroplanen för förskolan skrivs det om lekens betydelse och det har även kommit mer forskning som påpekar hur viktig leken är för barnens utveckling. Eftersom barnen själva råder över leken, kan de i lugn och ro få en chans att bearbeta sina upplevelser ensamma eller tillsammans med andra kamrater. Även Edenhammar & Wahlund (2000) skriver att ”leken är en viktig del i barns liv eftersom leken hjälper barn att hantera sin omgivning” (sid. 6). Genom att hantera sin omgivning i leken hjälper det barnet att förstå den och därigenom utvecklas barnet. Enligt Edenhammar & Wahlund utvecklar barnet också sina sociala färdigheter, den intellektuella utvecklingen förhöjs och den fysiska/motoriska utvecklingen ökar i leken. Det visar att leken har stor betydelse för barnen och att det är viktigt att främja leken både hemma och i förskolan. Vi vuxna har i uppgift att se till så att barnen får tillfälle att leka och att det finns saker som inspirerar till lek. Knutsdotter Olofsson (1999) tar också upp vikten av leken och hon menar att leken hjälper barnen på många olika plan, bland annat så lär barnen sig att känna igen sina känslor, leken är språkutvecklande och i leken utvecklar barnen även sina sociala färdigheter.

Barn kan i leken bearbeta sina erfarenheter och upplevelser, detta kan även innefatta en traumatisk upplevelse som till exempel föräldrars skilsmässa. Eftersom det är just barn som upplevt en skilsmässa vi valt att fokusera på samt hur lekarbete kan hjälpa dessa barn att bearbeta sina känslor, är det av stor vikt att ta del av forskning som visar på att barnen kan bearbeta sina upplevelser genom lek. I leken kan smärtsamma upplevelser upprepas gång på gång och till slut bli hanterliga för barnet (Knutsdotter Olofsson, 1992).

Erikson (1950/1993) menar att barnet i leken kan klara av saker som det annars inte behärskar. Det vill säga att barnet, genom att experimentera i leken, skapar ett herravälde över sig själv som det annars inte bemästrar. Detta gör att barnet känner sig mer kompetent och det i sin tur stärker dess självkänsla. Vidare anser Erikson att ensamleken är en oumbärlig skyddshamn där barnet kan reparera illa farna känslor. Att leka ut sina

problem är den naturligaste självläkemetoden som barnen råder över. Samtidigt belyser han vikten av en förstående vuxens bekräftelse under det villkoret att barnet har leksakerna och den vuxne för sig självt. Betydelsen av den vuxna närvaron motsägs av Gustavsson (2005) som menar att de vuxna hindrar barns lust till att leka. Om den vuxna går in i leken eller hela tiden kritiskt granskar den får det negativa konsekvenser för barns lek. I lekarbetet är det bara barnet och den vuxne som är i lekrummet, den vuxne bekräftar det som barnet gör men kommenterar inte hur barnet leker eller varför. Detta ger barnet en chans att i lugn och ro få bearbeta sina upplevelser i leken. Att man bara inom lekens gränser kan känna sig helt identisk med sitt jag som Erikson anser tänkvärt, knyter an till hans teori om lek. Människan känner sig som en människa endast när hon leker.

Enligt Winnicott (1971/1995) är leken den generella händelsen i barnets liv och den hör ihop med hälsa. Lekandet främjar kommunikationen mellan sig själv och andra, detta leder också till att grupprelationer skapas. Leken gynnar också utvecklingen hos barnet, dessa två faktorer kan ses som att leken har betydelse för de sociala färdigheterna som vi nämnt ovan. När barnet leker kan barnets tillstånd beskrivas som tillbakadraget och koncentrerat. Detta beror enligt Winnicott på att det lekande barnet befinner sig i ett annat område, lekområdet, som ligger utanför individen men det är inte detsamma som den yttre verkligheten, utan någonstans mittemellan. Det är i detta område som barnet har full kontroll och det är här som barnet samlar föremål och upplevelser från den yttre verkligheten. Det är i detta område som leken börjar och härstammar från enligt Winnicott. Liksom Erikson (1950/1993) anser Winnicott att barn genom lek kan bearbeta en upplevelse som påverkat dem negativt, leken har en självläkande betydelse. Att barnet kan läka emotionella sår genom att leka har en central betydelse för metoden lekarbete.

Leken är den viktigaste källan till utveckling av tanke, känsla och vilja hos barnet enligt Vygotskij (1930/1995). Han ser också att det lilla barnet även är kreativt och det är främst fantasin som han anser är den kreativa förmågan. Genom fantasin tolkar barnet sina erfarenheter och känslor. Att leken är viktig får vi ta del av även i Vygotskijs teori och det är i leken som barnet tolkar sin omvärld genom de erfarenheter och känslor barnet får

av den. Precis som Erikson (1950/1993) anser Vygotskij (1981) att barnet är huvudet högre än sig själv i leken, det vill säga att barnet klarar saker i leken som det inte klarar i den yttre verkligheten.

De här tre teoretikerna, Erikson, Winnicott och Vygotskij, anser att leken är utvecklande och viktig för barnet. Erikson (1950/1993) och Winnicott (1971/1995) anser att leken har en läkande kraft. Barnet kan i leken bearbeta traumatiska händelser.

2.2 Barn och skilsmässa

Idag lever barn i många varianter av familjeliv, till exempel med sina föräldrar som är gifta eller med pappa, hans nya fru och deras barn. Eftersom vår problemprecisering handlar om barn som upplevt föräldrarnas skilsmässa var det viktigt att vi visste hur många barn som egentligen är berörda, hur de upplever skilsmässan samt vilka deras reaktioner är. Att föräldrar skiljer sig och bildar nya familjer är en företeelse som under 1900-talet har gått från något mycket ovanligt till något som av de flesta anses fullt normalt och naturligt. Eftersom separationer och skilsmässor blir allt vanligare, ökar också andelen barn som upplever att deras föräldrar separerar. Skilsmässorna har ökat fram till början av 1990-talet enligt Statistiska centralbyråns, SCB (2003) undersökningar medan procentandelen minskat sedan dess. Under 1990-talet minskade alltså antalet barn som upplevt separation mellan sina föräldrar, 1999 upplevde 3,54 procent av alla barn att sina föräldrar separerade, motsvarande siffra för 2003 var 3,27 procent. Statistiska centralbyrån menar att det framförallt är separationerna hos sambopar som har gemensamma barn som har minskat. I den följande tabellen kan man se hur andelen 16- och 17 åringar, som har skilda föräldrar, ökat kraftigt under 1900-talet. Anledningen till att vi valt att här presentera statistik över antalet barn mellan 16-17 år som upplevt en skilsmässa är att vi på detta sätt får en bild över hur många barn som någon gång under sin barndom upplevt en skilsmässa.

Av tabellen nedan går det att utläsa hur procentandelen barn som har upplevt skilsmässor kraftigt har stigit genom åren.

Period Andel 16/17-åringar vars

föräldrar separerat 1916-25 0,9 % 1926-35 2,3 % 1936-45 2,1 % 1946-55 5,5 % 1956-65 7,4 % 1966-75 8,8 % 1976-85 15,3 % 1999 25,3 %

Källa: Statistiska centralbyrån

Som det framgår av tabellen levde 1999 mer än en fjärdedel av alla 16- och 17 åringar med separerade föräldrar. Med dessa siffror får man en förståelse av hur många barn som lever med separerade föräldrar och hur vanligt det är. Enligt Statistiska centralbyrån (2005) levde 27 procent av alla barn i Sverige med separerade föräldrar under 2002, den siffran motsvarar ungefär 500 000 barn.

Barn vars föräldrar skiljer sig reagerar på många olika sätt, vissa barn upplever det som en traumatisk upplevelse och med stor sorg medan reaktionen hos vissa barn inte märks alls. Jarratt (1996) menar på att ”varje barns upplevelser av sorg är unik” (sid. 67). Hur barnet reagerar beror också på hur väl barnet känt den person de förlorat genom separationen och hur betydelsefull och nära kontakten har varit. Rädda barnen (1987) menar också att barnets psykologiska resurser, utvecklingsstadium och förmåga att handskas med stress har verkan på hur barnets reaktion kommer att bli. Enligt Colgrove, Bloomfield och McWilliams (1977) går alla som upplever en sorg igenom tre stadier, först den tidiga fasen där barnet ofta reagerar med chock eller förnekande, de så kallade försvarsmekanismerna reagerar för att skydda en själv. Förnekelse kan i sin tur medföra

bland annat avståndstagande, hyperaktivitet, irritation och retlighet. Förnekelsen kan ge barnet en paus i sorgearbetet eller tillfälligt lindra plågan. I fas två, den akuta fasen, känner barnet ofta självförebråelse och skuld, det är också en fas där det känner sorg och hopplöshet inför det som har hänt. När barnet börjar acceptera och förstå sorgen går de in i den tredje och sista fasen. Dessa tre faser kan vara olika långa, komma i en annan ordning eller överlappa varandra beroende på personen själv.

Under fas ett, sorgeförloppets intensiva början, känner många barn oro över hur deras framtid kommer att bli och det är då vanligt att barnet går tillbaka i utvecklingen. Ökat klängande och gnällande från barnets sida, sängvätning hos barn som slutat med blöja, nedsatt språk och tröstande beteenden som tumsugning är i dessa sammanhang ofta reaktioner på barnets ökade oro. Oron kan också visa sig genom att barnen slåss och bits mer. Jarratt (1996) menar att denna regression är en läkande process men att föräldern inte får ge efter för mycket utan måste sträva efter att barnet ska utvecklas upp till den tidigare nivån. När barn hamnar i sorg på grund av att föräldrarna separerar får barnet ofta separationsångest. Det kan uttrycka sig i att föräldern inte får lämna sängen förrän barnet har somnat eller att barnet vill sova i förälderns säng. Enligt Jarratt (1996) kan alla barn känna separationsångest redan så tidigt som vid sex månaders ålder.

Den andra sorgefasen har, enligt Jarratt (1996), flera stadier; längtan och saknad, nedstämdhet och ilska, förvirring och förtvivlan och slutligen börjar barnet bygga tillbaka tillvaron. I varje stadium kan barnet mer acceptera vad som hänt, känslorna kan ibland vara renodlade och ibland blandade. Processen kan bli långvarig men det är viktigt att alla känslorna och stadium arbetas igenom. ”Ju större förlust ju längre tid tar det att komma över den” (Jarratt 1996, sid. 85). Genom att barnet får det stöd och den hjälp det behöver i sin sorgeprocess närmar sig barnet det liv som det hade före förlusten. Enligt Socialstyrelsen (1999) hjälper föräldrarna sina barn bäst genom att lyssna och försöka förstå deras känslor, gång på gång måste föräldrarna visa att de tycker om dem genom att stödja dem i deras sorg. När barnet är i slutet på sin sorgeprocess har det lärt sig att det går att uppleva bakslag men att det kan ta sig ur dem. Livet blir värt att leva, människorna blir åter trevliga och barnet fokuserar på framtiden.

Det är viktigt och kan i många fall underlätta för de vuxna i barnets närhet att känna till dessa faser. Genom att veta vad för reaktioner som kan komma i de olika faserna kan de vuxna vara beredda och få mer förståelse för vad barnet går igenom. Dessa faser och dess reaktionsmönster gav oss som forskare till denna undersökning en förförståelse till vad som skulle komma. Vi kunde lättare förstå lekpedagogernas utsagor och även lättare följa upp det som framkom i intervjuerna.

2.3 Lek som specialpedagogisk metod

2.3.1 Historik

Kerstin Gildebrand, lektor i specialpedagogik, ledde 1976 tillsammans med Laila Lindberg och Gunhild Westman ett projekt angående ”emotionellt störda barn i lek och skapande verksamhet”. Anledningen var att hon hade märkt att förskollärares syn på leken var mer positiv än grundskollärarnas. I starten definierades lekarbete på följande sätt:

´Lekarbete´ går i korthet ut på att barn, som är så bekymrade, att de har svårt att ägna sig åt något annat, lämnar sin klass och skolarbetet någon gång i veckan och går med sin speciallärare till ett enskilt rum för att leka där, under villkor, som barnet, inom vissa ramar, själv bestämmer (Gildebrand, 1984, sid. 113).

Under projektets gång prövades metoden lekarbete och det gjordes även vissa ändringar. Metoden har utvecklats och förfinats genom åren, bland annat lekpedagogens förhållningssätt gentemot barnen. Även materialet i lekrummet har ändrats, under de två första åren fanns det bara skapande material men 1979 tillkom även leksaker. Projektet blev lyckat och 1977 startade den första utbildningen i lekarbetsmetodik. Eftersom forskningen kring lek har ökat har också kunskapen och uppfattningen kring lekens betydelse för barns utveckling förtydligats i utbildningen till lekpedagog. Målet för utbildningen har varit samma genom alla år, ”att lära pedagoger att skapa situationer i

vilka barnet optimalt kan använda sina resurser i kreativ verksamhet” (Westman, red. Häggström, 1999, s. 59). Utbildningen har sedan 1990 omfattat fem högskolepoäng och endast bedrivits av ett fåtal högskolor i Sverige. I år har kursen i Malmö utökats och genomförs nu som en 10-poängskurs.

1987 startades Föreningen Lekarbetspedagogik för att stödja utbildade lekpedagoger. Föreningen värnar om metoden genom att hålla fortbildning för dess medlemmar, utöka antalet lekpedagoger genom utbildning samt arbetar för att få inflytande i frågor som gäller lekpedagogik för barns utveckling (Sandén 2005).

2.3.2 Metoden

I lek som specialpedagogisk metod/lekarbete uppmärksammas barnets tillgångar och dess kompetens, detta påverkar barnets utveckling positivt. Genom att metoden tar tillvara på barnets egna tillgångar har metoden som mål att barnet ska utvecklas på det sociala, känslomässiga och språkliga planet samt utveckla sin identitet och självkänsla. Kortfattat går metoden ut på att barnet tillsammans med lekpedagogen skapar en trygg miljö, vilket är en förutsättning för att lek ska vara utvecklande och lärande (Häggström, 1999). Sandén (2005) menar att de barn som väljs ut till lekarbete är främst barn som av någon anledning har svårigheter inom sin:

9 föreställningsförmåga och koncentration 9 förståelse av upplevelser och känslor

9 förmåga till kontroll och planering av handlingar 9 självuppfattning och känsla av kompetens.

Syftet med att dessa barn använder lekarbete är att förebygga eventuella skolsvårigheter. Barn som har eller misstänks få eventuella skolsvårigheter erbjuds lekarbete vid en elevvårdskonferens. Föräldrarna blir informerade om metoden och tillvägagångssättet, om de ger sitt samtycke tillfrågas barnet om det vill komma till lekrummet under 30

minuter en gång i veckan. Barnet har rätten att bestämma själv om det vill delta eller inte i lekarbetet, det vill säga att lekarbete är en frivillig verksamhet. Även när avslutningen av arbetet ska ske bestäms av barnet själv, det kan visa sig genom att barnet hellre vill stanna i klassrummet eller helt enkelt anser sig vara färdiglekt (red. Häggström, 1999). När barnet är färdiglekt kan lekpedagogen se barnets lekutveckling genom de lekmönster som hon har fyllt i efter varje lektillfälle, detta lekmönster kan även skapa en diskussion mellan föräldrar, förskollärare och lekpedagog.

Accepterar barnet erbjudandet av lekarbete finns det vissa regler som barnet blir informerade om och som det ska följa, enligt Sandén (2005) är de följande:

9 barnet väljer själv vad och hur det ska leka och hur det ska använda materialet 9 barnet bestämmer över leksakerna och materialet men inte över lekpedagogen 9 barnet kan bjuda in lekpedagogen till rollek

9 tiden måste respekteras och följas

9 stunden ska användas till lek och skapande verksamhet, inte till något annat.

I lekrummet finns det leksaker och skapande material som stimulerar till lek och kreativitet. Lekpedagogerna utrustar lekrummet efter en speciell utrustningslista. Det finns till exempel dockskåp med tillhörande möbler och dockor, sandlåda, vatten, lera, färg, papper och sjukhussaker. Det vill säga saker som finns i förskolans dagliga verksamhet. Barnet behöver efter lektillfället inte städa efter sig utan lekpedagogen ställer i ordning alla saker på sin rätta plats, barnet ska endast förknippa rummet med lek. Det är viktigt att det alltid ser likadant ut när barnet kommer, detta för att barnet ska kunna känna kontinuitet och veta var alla saker finns.

2.3.3 Lekpedagogens förhållningssätt

Lekpedagogen ska ägna total uppmärksamhet åt barnets lek, det vill säga hennes intresse ska riktas mot vad barnet gör i leken eller i den skapande verksamheten. Det lekpedagogen ser att barnet gör i leken eller i den skapande verksamheten beskriver och sammanfattar hon högt med ord, till exempel ”du lägger dockan i sängen” eller ”du målar med den röda färgen”. Häggström (1999) menar på att ”lekarbetspedagogen speglar leken, men inte barnets känslor; värderar och tolkar inte vad barnet gör i leken. Hon går inte in i en diaglog med barnet.” (sid. 66) Lekpedagogen deltar och samtalar inte med barnet förutom när barnet bjuder in henne till lek, då deltar hon på barnets villkor och tar regi av barnet. Liksom barnet har lekpedagogen regler för hur deras förhållningssätt gentemot barnet ska vara. Häggström menar att pedagogen:

9 ger inte beröm och klander 9 ställer inte frågor till barnet

9 svarar inte alltid på barnets frågor utan kan lämna tillbaka frågan obesvarad 9 har ingen uppfostrande eller tillrättavisande attityd

9 kommer inte med förslag och säger inte till vad barnet ska göra 9 ingriper bara i leken om den övergår till destruktivt beteende.

Det menas alltså att lekpedagogen ska följa barnet, det är barnet som bestämmer i lekrummet. Pedagogen hjälper och underlättar inte för barnet utan låter barnet klara upp situationen själv. Följer lekpedagogen detta blir leken utvecklingsfrämjande för barnet. Om leken visar sig främja utvecklingen märks det i barnets övriga liv inte bara vid lektillfällena.

2.4 Centrala begrepp

™

Lekarbete

splittrade, otrygga och okoncentrerade barn, barn i sorg och barn med negativ självuppfattning, genom att leka i närvaro av en intresserad vuxen i ett speciellt lekrum. Genom leken utvecklas barnet socialt, känslomässigt och språkligt samt att deras identitet och självkänsla stärks. Begreppet används parallellt med lek

som specialpedagogisk metod men båda begreppen beskriver samma pedagogik,

vi kommer främst att använda begreppet lekarbete. Lekarbete/lek som specialpedagogik är en pedagogisk metod och den får inte blandas ihop med lekterapi. Skillnaden återfinns i att det i lekterapi finns en terapeut som identifierar och tolkar barnets lek och skapande verksamhet, i lekarbetet är det en pedagog som inte tolkar.

™

Lekpedagog

3 Problemprecisering

Eftersom vårt syfte är att synliggöra pedagogernas förhållningssätt i lekarbete och ta reda på om det i samband med skilsmässor går att använda lekarbete, är våra frågor följande:

™ Hur kan man med hjälp av lekarbete stödja barn i åldern 4-7 år som upplevt en svår separation genom föräldrarnas skilsmässa?

™ Hur upplever lekpedagoger sitt förhållningssätt i lekarbete?

– Har lekpedagogens förhållningssätt vid lektillfällena någon betydelse för barnets bearbetning av separationen och i så fall på vilket sätt?

4 Metodbeskrivning

4.1 Metodval

Vår studie grundade sig på kvalitativa intervjuer med lekpedagoger. För att få svar på våra frågeställningar ansåg vi att kvalitativa intervjuer var den metod som passade bäst. Repstad (1999) menar att forskaren kommer in på djupet i ämnet genom att använda kvalitativa intervjuer, det vill säga att intervjuaren kan få mer utförliga och personliga svar. Repstad menar också att dessa intervjuer ger ett nära och direkt förhållande till det man studerar, det gör att lärarprofessionen kan bli mer synlig för oss som blivande förskollärare. Johansson och Svedner (2001) menar att i kvalitativa intervjuer ger intervjupersonen sin personliga syn, sina erfarenheter och ställningstaganden. Detta bekräftade ytterliggare vårt val med kvalitativa intervjuer just för att det var lekpedagogernas syn på lekarbete och deras erfarenheter vi var ute efter. Enligt Trost (2001) ska man använda kvalitativa metoder när man vill få reda på mönster, reaktioner eller resonemang, medan kvantitativa metoder lämpar sig bäst när man vill få reda på olika antal. Eftersom frågeställningarna inte var formade att finna hur många, hur ofta eller hur vanligt lekarbete är så avvisade vi den kvantitativa metoden.

Vi ville att våra intervjuer skulle ha karaktären av ett samtal snarare än av en intervju, där intervjuare och intervjupersonen hjälptes åt att skapa samtalet. Trots detta är det intervjuaren som är ansvarig och som måste hjälpa intervjupersonen att resonera kring ämnet enligt Patel & Davidsson, (2003). Ett samtal gjorde att intervjun kändes mer avslappnad och för att kunna skapa detta avslappnade samtal använde vi oss av en intervjuguide/frågeschema utan fasta frågor (bilaga 1). Vårt frågeschema innehöll olika frågeområden och fungerade som stöd till intervjun. Repstad (1999) menar att intervjuguiden fungerar som en minneslista över ämnesområdena och det var vad vi ville använda den som. Eftersom vi hade en minneslista över frågeområdena var det mindre chans att vi missade något viktigt. Med en intervjuguide utan fasta frågor var det lättare att följa upp intervjupersonens svar och försäkra sig om detaljer och annat som var oklart.

Detta gjorde att vi kunde ha mer kontakt med intervjupersonen. Genom ögonkontakt kunde vi lättare uppfatta intervjupersonens kroppsspråk, mimik och gester. Det var viktigt för oss intervjuare att kunna läsa av deras kroppsspråk och mimik så att intervjupersonen inte gav dubbla budskap, detta kan till exempel ske genom intervjupersonen säger en sak och med kroppen visar en annan. För att uppfatta både det verbala och kroppsspråket var det viktigt att vara lyhörd.

Under intervjuerna använde vi oss av bandspelare, detta för att intervjupersonens svar skulle bli exakt återgivna. När vi använde bandspelare kunde vi också koncentrera oss på intervjupersonen och hade lättare för att följa upp svaren. Om intervjuaren däremot skulle ha skrivit ner svaren för hand hade vi genast tappat ögonkontakten och mist kontinuiteten i samtalet. Eftersom bandspelaren tog upp det som sades kunde vi som intervjuare observera kroppsspråket hos intervjupersonen och lättare följa upp eventuella tveksamheter som denne visade. Repstad (1997) menar att en nackdel med att använda bandspelare kan vara att intervjupersonerna känner sig besvärade, samtalet och resultatet blir konstlat. Våra intervjupersoner verkade väldigt avslappnade och hade inga svårigheter att prata öppet trots bandspelarens närvaro. Vi trodde därför att deras svar var sanningsenliga och korrekta.

Från början hade vi tänkt göra observationer med löpande protokoll för att se lekpedagogens förhållningssätt gentemot barnet vid lektillfällena. Men eftersom det är ett känsligt ämnesområde förstod vi att det skulle bli svårt. Under studiens gång har vi också insett att observation inte passar till metoden lekarbete då barnet kan känna sig distraherad eftersom lektillfällena vanligtvis innefattar en vuxens uppmärksamhet.

4.2 Urval

I vår studie intervjuade vi sex verksamma lekpedagoger som arbetar med barn i åldern 4-10 år. Vi trodde oss veta att lekpedagogerna hade den kunskap och erfarenhet som vi sökte svar på i vår studie. För att anonymisera de lekpedagoger vi intervjuat har vi använt oss av fingerade namn i undersökningen.

Anna kombinerar sin tjänst som barnskötare med att arbeta som lekpedagog sedan 2002. Under sina fyra år som lekpedagog har hon utövat lekarbete med barn i 4-5 års ålder. Anna har arbetat som barnskötare sedan 25 år tillbaka.

Bella utbildade sig till lekpedagog 1992, och har sedan dess arbetat som förskollärare och lekpedagog samtidigt. Bella har lång historia bakom sig med 31 år inom barnomsorgen, hon har lekarbetat med barn i 3.5 till 4 års ålder.

Lekpedagogen Carin arbetar för närvarande på en grundskola där hon kombinerar en tjänst som lekpedagog och specialpedagog. Carin har varit verksam som lekpedagog i fem år och främst arbetat med barn i grundskoleåldern samt med barn i förskoleklass.

Disa har en lång utbildningshistoria med folkskollärare i botten och arbetar som specialpedagog men utökar sedan 4-5 år sin tjänst med lekarbete. Disa arbetar främst som lekpedagog tillsammans med barn som går i lågstadiet.

På en förskola arbetar Erika som utbildade sig till lekpedagog för fyra år sedan. Erika arbetar med metoden vid sidan av sin ordinarie tjänst som förskollärare som hon har varit sedan 9 år tillbaka. De barn som hon haft lekarbete med är i åldern 4-5.

Frida som i grunden är förskollärare utbildade sig för 7 år sedan till specialpedagog. 1999 utökade hon sin kompetens genom att utbilda sig till lekpedagog. Sedan 5 år tillbaka kombinerar hon alltså sin tjänst som specialpedagog med lekarbete i grundskolan. Frida har främst använt metoden med barn som är mellan 4 och 9 år.

4.3 Genomförande

Vi började med att söka efter lekpedagoger genom att vi tog kontakt med olika stadsdelars resursteam och specialpedagoger, de i sin tur gav oss vidare information. Detta för att vi sedan skulle ta personlig kontakt med lekpedagogerna per telefon för att boka träff för intervju, här informerade vi även deltagarna om vår undersökning och dess innehåll. Innan intervjutillfället skickade vi ut vår intervjuguide till våra intervjupersoner för att de skulle få en uppfattning om vad som intervjun skulle handla om. När vi träffade intervjupersonerna lämnade vi ett personligt brev (bilaga 2) som innehöll uppgifter om studiens syfte och etiska ställningstaganden samt våra namn och telefonnummer ifall de behövde kontakta oss. Alla intervjuer har ägt rum på intervjupersonernas arbetsplats. För att intervjupersonerna skulle kunna avvara tid för intervjuerna var det lämpligt att träffas på respektive arbetsplats.

Samarbetet mellan författarna till denna studie har fungerat bra, små oskiljaktigheter angående formalia har dock uppstått men det gällde att kompromissa för att kunna fortsätta samarbetet. Båda två har kontaktat lekpedagoger för kommande intervjuer samt deltagit vid intervjuerna. Under intervjuerna skötte en person frågandet medan den andra personen antecknade kroppsspråk, mimik och eventuella tveksamheter som uppkom under samtalets gång, dessa uppgifter turades vi om att göra.

Vi har skrivit det mesta av arbetet tillsammans och läst samma litteratur. I kunskapsbakgrunden koncentrerade sig Henriksson på leken och dess teorier medan Johansson samlade kunskaper om skilsmässor och barnens reaktioner. Resten av det skrivna och den lästa litteraturen har vi gjort tillsammans.

4.4 Analysbeskrivning

När all data var insamlad var det dags för att analysera den. Vi sönderdelade materialet som vi fått när vi intervjuade och delade upp det i olika teman efter skillnader och likheter för att förstå det inifrån och kunna bearbeta det. Eftersom våra frågeställningar grundade sig i lekpedagogernas syn och uppfattningar så gjorde vi temagrupper bland annat efter dessa. Enligt Repstad (1999) är kvalitativa metoder viktiga och närmast en förutsättning för att karaktärisera viktiga mönster, eftersom vi använde oss av kvalitativa metoder i vår studie hoppades vi se mönster ur vårt insamlade material. De mönster vi hittade knöt vi samman med vår teoriförankring för att få stöd till vår tolkning. Teoriförankringen hjälpte oss också förstå de mönster vi funnit.

Vi delade in intervjusvaren i olika teman som sedan bearbetades genom att beskriva, förklara och tolka dem. Vi bearbetade vårt material i en ordningsföljd som följde våra frågeställningar och fick därför en kontinuerlig och lättförståelig resultatdel, detta i överensstämmelse med Johansson & Svedner (2001) som anser att forskare ska koncentrera sig på att finna de mönster som finns i det insamlade materialet och sedan redogöra detta på ett så begripligt sätt som möjligt.

4.5 Forskningsetiska överväganden

Under studiens gång var det viktigt att visa respekt för de människor som deltog. Vårt ämnesområde kunde ses som ganska känsligt och det var därför av ännu större vikt att vi visade respekt och hänsyn. Det var viktigt att de personer som intervjuades informerades om undersökningens syfte och metod för att de skulle veta vilken sorts studie de var delaktiga i. Det var också viktigt att de visste att de när som helst kunde kontakta oss för att ställa frågor, avböja eller avbryta sitt deltagande, detta utan att det medförde negativa följder för dem. För att personerna i studien inte skulle kunna identifieras anonymiserade vi dem genom att fingera deras namn och inte nämna vilken stad de arbetar i. Johansson & Svedner (2001) hävdar att anonymitet gör att intervjupersonen känner trygghet och det

i sin tur leder till att de deltar mer aktivt i studien. Dessa forskningsetiska överväganden var till för att studien skulle bli så sanningsenlig som möjlig och att skydda dess medverkande. De ovannämnda områden vi har beskrivit kallar Vetenskapsrådet (2002) för informationskravet, samtyckekravet och konfidentialitetskravet, dessa krav ställs på all undersökning för att skydda individen.

Vi använde oss av bandspelare när vi intervjuade och det informerades intervjupersonerna om innan intervjun genomfördes. Det kan finnas personer som inte vill bli inspelade och det kan vara bra att ha frågat innan så att det inte blir något missöde på intervjudagen. Vi försäkrade dem om att banden kommer att användas i rätt syfte och att banden raderas när behovet av dessa inte längre finns.

5 Resultat

Vi har letat i våra intervjuresultat efter mönster och motsättningar, nedan grupperar och återger vi dessa teman på ett deskriptivt kvalitativt sätt. För att styrka våra indelningar har vi också citerat våra intervjupersoner.

5.1 Lekpedagogers tankar om barn och skilsmässa

Under studiens gång märkte vi att två av sex lekpedagoger inte använt sig av lekarbete med barn som upplevt separation genom föräldrarnas skilsmässa men att de under sitt verksamma yrkesliv, inom skolans och förskolans värld, kommit i kontakt med dessa barn. Alla pedagogerna kunde därför delge oss deras erfarenheter och tankar om barn och skilsmässa.

5.1.1 Barns reaktioner på skilsmässa

I detta avsnitt beskrivs lekpedagogers syn och erfarenheter på hur barn kan reagerar på föräldrarnas skilsmässa.

Alla pedagoger ansåg att barn kan reagera på många olika sätt, Anna menade att ”alla barn berörs mer eller mindre vid separationer”, hon ansåg även att riktigt små barn märker att allt inte är som det brukar, exempelvis att ”det inte luktar pappa”. Medan Anna menade att alla barn reagerar vid skilsmässa sade de andra pedagogerna att vissa barn inte reagerar alls. De menade på att vissa barn reagerar med kraftiga reaktioner medan vissa barn inte reagerar alls, reaktionerna kan också vara fördröjda, det vill säga att de kommer till uttryck senare hos barnet.

Koncentrationssvårigheter

Tre av pedagogerna ansåg att en reaktion som de flesta barn i skilsmässosituationer har är att de får svårt att koncentrera sig. Koncentrationssvårigheterna tar sig uttryck i att barnen ofta går mellan olika aktiviteter. De har svårt för att finna ro och de kan även vara rastlösa och inte veta vad de ska ta sig för. För att ge stöd åt detta stycke följer två citat. Disa förklarade barns reaktioner så här: “dom kan ju inte koncentrera sig och dom vet inte vilket ben dom ska stå på, mammas eller pappas sida”. Erika som hade arbetat med ett skilsmässobarn i lekarbete talade utefter upplevda erfarenheter ”Om det var separationen eller det var någonting annat men hon var ju även okoncentrerad den perioden, att hon bytte aktiviteter väldigt ofta”.

Aggressivitet

Aggressivitet och utagerande är en reaktion som kan infinna sig hos barn som har upplevt föräldrars skilsmässa. Barnet kan under perioden vara väldigt irriterat och bråkar med sina kamrater och vuxna. ”Vissa barn kan reagera med aggressivitet och utagerande” menade Carin. Bella instämde när hon i intervjun sade: ”exempel på barns reaktioner kan vara utagerande”. Ytterligare en pedagog styrkte detta mönster med att säga: ”alltså barn kan ju både bli bråkiga och ledsna och irriterade” (Anna).

Låg självkänsla

Ett barn som upplevt skilsmässa som Erika hade lekarbetat med fick låg självkänsla som bland annat yttrade sig i att ”hon tittade sig på spegeln och spottade i spegeln” samt att hon gick tillbaka i utvecklingen med att börja kissa på sig samt att hon hade stort behov av vuxen närhet och gärna ville sitta i knäet. Låg självkänsla är även något som Frida har upptäckt att barn kan få vid händelser av detta slag. Disa och Anna har upplevt att barnen kan lägga skulden av föräldrarnas skilsmässa på sig själva och att de inte kan välja mammas eller pappas sida. Anna förklarar det som att ”det ser man ju, vi har ju barn (på förskolan, vår anm.) som eventuellt kan bli deprimerade ju och ta skulden på sig”. Detta kommenterade även Disa, ”dom vet inte vilket ben dom ska stå på, mammas eller pappas sida, eller, och dom försöker göra så att föräldrarna, dom sitter hela tiden, många gånger och tänker ut planer hur dom ska få ihop föräldrarna igen”.

Sammanfattningsvis ser vi att en skilsmässa kan vara en traumatisk upplevelse för barn och att de kan reagera på olika sätt. Den vanligaste reaktionen, som vi har fått fram av våra lekpedagogers erfarenheter, är koncentrationssvårigheter, aggressivitet/utagerande och låg självkänsla hos barnen. Alla pedagoger utom en har varit ganska likartade i sina svar om barnens reaktioner på skilsmässa genom att prata om förändringar i barnets personlighet. Bella pratade mer om att barnet muntligt återgav det svåra i familjelivet och inte så mycket om barnets personlighet som de andra lekpedagogerna gjorde.

5.1.2 Barns bearbetning av skilsmässa i lekarbete

Lekhandlingar

Alla lekpedagoger hade åsikten att lekarbete kan vara ett tillfälle för barnet att bearbeta föräldrarnas skilsmässa. Alla de lekpedagoger som hade haft skilsmässobarn i lekarbete var också överens om att, även om pedagogen inte får tolka barnets lekhandlingar utan bara kan se effekterna, kunde de se att barnet bearbetar händelsen i leken genom barnets val av lek och på vilket sätt det leker. Tre av sex pedagoger ansåg att barnet kan bearbeta händelsen genom att upprepade gånger leka samma lek om och om igen, på så vis menar pedagogerna att barnet leker av sig problemet och får förståelse för händelsen. Carin förklarar det med att ”Barnet kan bearbeta sina upplevelser i leken, genom att bearbeta lyfts det ur en. Barnet leker samma sak om och om igen och sedan är han färdig och går och leker med nåt annat. ” Disa förstärker detta genom att hon sade följande:

Dom får sätta ord på det, dom får sätta handling på det alltså upprepade gånger hela tiden, det är ungefär som när man tänker en tanke många gånger, till slut blir man av med den. Om det är nåt, jaa jag tror man bearbetar det, en bearbetningsfas till en viss del.

Liksom Carin och Disa anser Frida att barnen leker ut sin bearbetning. Hon beskriver det som att barnen:

Bearbetat sina upplevelser i lekarbetssituationer och haft rollekar där det här barnet i fråga har varit väldigt omhändertagande, väldigt rett ut situationen, klarat upp situationen och varit väldigt duktig på att se till att allting ordnar sig… och sen när det har varit över har man lämnat det och provat nåt helt annat.

Läkande lek

Frida och Carin sade båda två att ”Leken är läkande”. Alla lekpedagoger menade att leken i lekarbete är välgörande för barnen. Anna håller med om att leken kan vara läkande och hon anser även att ”I och med att det är ju ingenting som kan skada någon, den kan ju inte förvärra för någon den här metoden”. Bella menade att, ”alla barn som jag haft har man sett att det har vart skillnad på”. Lekpedgogerna nämner bland annat att man kan se följande förändringar hos barnen; barn med dålig självkänsla kan öka tron på sig själv, koncentrationen kan ökas hos barn som har svårighet med detta och aggressiva barn kan bli harmoniska. Utvecklingen som barnen upplever menade Frida härstamma från barnens lek, detta bekräftade hon genom att hon sade ”att leken har ett väldigt stort värde för barns utveckling”. Hon menade vidare att barnen i lekarbete får göra vad de vill i sin egen takt, det är barnen som bestämmer och att detta utvecklar barnen. Erika menade på att hon hade sett att barn som upplevt separation genom föräldrarnas skilsmässa som verkade må bra av lekarbete men hon kunde inte säga om det var lekarbetet som hade gjort skillnaden hos barnet. Vid två tillfällen nämnde hon sin tveksamhet: ”jag pratar med mina kollegor om dom ser effekter av hur barnet är, sen är det kanske inte bara lekarbete utan det kan vara olika insatser ju”, ”Väldigt svårt att hitta alltså se liksom, man kan ju inte säga exakt att där, det var där, den gången där det förändrades”

Kontinuitet

Tre av pedagogerna menade att vid en skilsmässa, där barnet kan uppleva oro samt att saker och ting inte är som det ska i hemmet, kan det vara bra för barnet att vara på förskolan där det finns fasta rutiner. Bella sade att ”barnen känner tryggheten på förskolan”. Frida och Erika menade att lekarbetet som är en fast dag och tid i veckan kan

öka kontinuiteten för barnet. Erikas utsagor stämde också överens med Bellas åsikter om barnets trygghet på förskolan. Frida beskriver förskolans betydelse för barnets kontinuitet på följande sätt:

Förskolan har ju jättestor betydelse för små barns utveckling och många gånger så händer det ju väldigt mycket i barnets liv och då är det här med väl inarbetade alla rutiner, man sitter där man brukar sitta och dom vuxna reagerar som de brukar göra, att man kan lita på det.

Det tydliga mönstret vi kan se ur lekpedagogernas utsagor är att lekarbete är en hjälp för barn, som upplevt föräldrars skilsmässa, att bearbeta den svåra händelsen, leken i lekarbetet är även läkande och inger kontinuitet för barnet. Ett annat mönster som vi såg är att barnen i sina lekhandlingar kan bearbeta händelsen om och om igen. Genom att leka samma lek om och om igen kan barnet få en förståelse för skilsmässan. Det är bara en av lekpedagogerna som ställer sig osäker till om lekarbete självt stödjer barnet i sin bearbetning. Hon sade detta i sammanhang om ett barn och vi kan därför inte säga säkert om hon upplever att enbart lekarbete är ett stöd för barnets bearbetning. Trots detta är alla överens om att leken har en stor utvecklingspotential hos barnen.

5.2 Lekpedagogens förhållningssätt

Detta stycke kommer att handla om lekpedagogernas syn på det förhållningssätt de använder sig av när de utövar lekarbete. Vi bad pedagogerna att först beskriva förhållningssättet och hur de upplever det, sedan ta ställning huruvida förhållningssättet har betydelse för barnets bearbetning av skilsmässan.

5.2.1 Lekpedagogers beskrivningar av sitt förhållningssätt

Fokus

Pedagogerna var eniga om att det är leken och lekhandlingarna som ska stå i fokus inte barnet som person, det vill säga att de koncentrerar sig på vad barnet gör. Lekpedagogerna bekräftar barnet genom att benämna lekhandlingarna och visar då att de är intresserade av det barnet gör. Det gäller att ha ”Total uppmärksamhet för det eleven gör” menade Disa. Vidare sade Disa att respekten för barnet är en stor del pedagogens förhållningssätt. Även Erika och Carin menade att det speciella i förhållningssättet är att finnas där för barnet utan störande moment under lektillfället.

Att man har den respekten, för barnet att man inte rusar iväg till telefonen utan att jag är här för dig och nu är ju vi här i detta rummet tillsammans och det står en skylt på dörren att ingen får störa (Carin).

Att vara där för barnet, följa barnet och det som händer, alltså att låta barnet ta initiativet menade Anna och Frida är det stora i deras förhållningssätt. Frida poängterar det ytterligare genom ”jag ska titta på det dom gör, jag ska ha mitt fokus på lekhandlingarna” Bella menar att förhållningssättet bygger på att barnet blir sedda på ett annat sätt under lektillfället än vad de blir i den vanliga verksamheten på förskolan.

Duglighet

Många av pedagogerna menade att man måste få barnet att känna sig kompetent bland annat genom att inte hjälpa dem, utan låta dem försöka själva och om de klarar det känner de sig dugliga. Erika förklarade på följande vis ”man ger dom inga lösningar utan dom måste själv få pröva och känna sig kompetenta, det är det som är meningen”. Frida menar på att ”just det att man inte ger barnet så mycket hjälp gör ju också ofta tycker jag att dom känner sig väldigt dugliga”. Barnet kan också känna duglighet genom att få vara sig själva, de får nämligen inte heller tillrättavisningar och deras handlingar blir varken förkastade eller berömda. ”Man bekräftar barnet i sin lek hela tiden, man berömmer inte och man förkastar inte heller vad dom gör eller säger att det är fel” (Anna). Pedagogerna

varken ställer frågor till barnet eller svarar på de frågor barnet ställer, detta nämnde Erika och Frida. Men de menade också att de kan ta regi i leken av barnet och kan då ställa frågor om hur leken ska gå till, alltså hur de ska agera. Även alla de andra pedagogerna var av samma mening, de tydliggör dock att barnet måste bjuda in lekpedagogen till leken för att denne ska vara delaktig.

Lekpedagogerna beskrev sitt förhållningssätt olika, vissa fokuserar på och beskriver få punkter medan de andra beskrev förhållningssättet mer allmänt och likt de förhållningsregler de lär sig i utbildningen. Några av reglerna återkommer hos flera av pedagogerna men det är sällan som alla sex lekpedagoger framhåller samma regler, förutom att det är leken som står i fokus. Att det är skillnad mellan pedagogernas beskrivningar kan bero på att några av pedagogerna anser att vissa punkter är viktigare än andra och då bara nämner dessa. Det kan också vara så att de alla tänkte olika och inte kom ihåg att ta upp alla punkter.

5.2.2 Hur upplever lekpedagoger sitt förhållningssätt?

Återhållsamhet

Alla lekpedagoger upplevde att det förhållningssätt de använder sig av i lekarbetet är helt annorlunda än det de vanligtvis har ute i barngruppen. Disa menade att hon i sin roll som lekpedagog ”… blir medveten om sig själv och sin roll och vad man kan påverka… så att det blir bättre för barnet”. Även Carin och Erika ansåg att de har lärt sig mycket av förhållningssättet bland annat har båda blivit mer återhållsamma genom att vänta in barnen och låta dem försöka själva. Carin uttryckte sig ”jag tycker just det här med att vara återhållsam som vuxen som man då är i lekarbete, det är, absolut kan man ha nytta av det här annars också”. De menade på att man som pedagog kan vara snabb med att hjälpa barnen till exempel vid påklädning.

Det är inga dåliga grejer att ta med sig … det tror jag att jag har tänkt mycket på det här med att man är för snabb med att hjälpa dom, de sitter och kämpar och så är man

där och hjälper dom … att låta dom, ha tålamod och låta dom ha försöka, låt dom känna sig kompetenta, dom klarar det utan att vi vuxna är där så himla snabba (Erika).

Bekräftelse

Bekräftelse var någonting som ofta återkom när lekpedagogerna pratade om sitt förhållningssätt. Några av pedagogerna sade att bekräftelsen av barnet var det viktigaste i deras förhållningssätt och att det var det som var den stora hjälpen för barnet. Erika benämner det så här ”bekräftelse med språket tror jag är väldigt, väldigt bra för barnet speciellt dom som har dels dom som har röriga hemmasituationer och dels för barn som är okoncentrerade och barn som har svårt för att leka”. En annan lekpedagog som ville lyfta fram vikten av bekräftelse var Frida som sade: ”dom är där tillsammans med mig eller någon annan lekarbetspedagog som ger dom väldigt mycket bekräftelse, det är det som är tyngdpunkten”. Även Carin uttrycker tydligt att hon tycker att bekräftelsen är otroligt viktigt. ”Det stora stödet och hjälpen tycker jag är att jag finns där och bekräftar vad barnet gör under lekstunden, det är det som är det välgörande för barnet”.

Tillämpning

Fem av pedagogerna sade att de kan tillämpa vissa delar av förhållningssättet i barngruppen och i livet. Disa menade på att ”det förhållningssättet (lekarbetets, vår anm.) är så bra att, om man kommer ihåg det, att ta med sig utanför lekarbetsrummet också, … därför att man blir medveten om sig själv och sin roll och vad man kan påverka”. Anna tar också med sig förhållningssättet ut i barngruppen, ”det jag speciellt tar med mig ut (i barngruppen, vår anm.) är det att bekräfta och inte bedöma”. Även Frida är en av de pedagoger som tar med sig förhållningssättet ut i barngruppen och liksom Anna bekräftar hon barnen. Hon uttrycker sig så här: ”jag upplever att barn har lättare att koncentrera sig om jag sätter ord på det de gör även i andra sammanhang”. Erika och Bella såg lekrummet som ett magiskt rum att de har två olika roller, en som lekpedagog och en som förskollärare, Erika ansåg liksom de andra lekpedagogerna att hon kunde ta med sig förhållningssättet ut i barngruppen medan Bella tyckte tvärtom. Bella sade att ”det är väldigt viktigt att jag själv som vuxen skiljer på mina roller, här inne (i lekrummet, vår anm.) är jag en person, här är jag ju mer en iakttagare och ska bekräfta

barnet hela tiden”. Senare i intervjun motsade hon dock sig själv på grund av att hon förklarade sitt förhållningssätt i barngruppen där hon i likhet med lekarbetet bekräftar barnen.

Alla pedagoger ställer sig positiva till sitt förhållningssätt som de använder i lekarbete. Bekräftelse och återhållsamhet verkar vara det viktigaste i lekpedagogernas förhållningssätt och trots vissa motsättningar bland pedagogerna, ser vi att det förhållningssätt som lekpedagogerna har fått lära sig i sin utbildning kan vara bra att använda inte bara under lektillfällena utan även i barngruppen.

5.2.3 Betydelsen av lekpedagogers förhållningssätt för barnets bearbetning

Alla lekpedagoger som vi har intervjuat ansåg att förhållningssättet i lekarbetspedagogiken har betydelse för barnets bearbetning och att det är en stor hjälp för barnet när det i leken ska bearbeta en upplevelse och få förståelse för denna. När vi ställde frågan om de trodde om förhållningssättet hade någon betydelse för barnets bearbetning fick vi enbart jakande svar.

Det tror jag absolut, det är lite ´följa John´ så att säga, det är barnet som leder vad som ska hända i rummet och bearbetar ju eller vad ska jag säga saker i precis sin egen takt, det är ingen som forcerar eller frågar eller säger att jag tycker det verkar som om eller nåt sånt där, vi ställer ju aldrig frågor till barnen eller leder dem in i nånting där dom inte vill vara (Frida).

Disa höll också med att förhållningssättet har betydelse för barnets bearbetning och sade ”ja jag tror det (förhållningssättet, vår anm.) innebär trygghet för dom, att om man fokuserar på det dom gör och inte kommenterar dom som person och inte heller deras tankar”. Bellas svar stämde in på Disas kommentar, Bella svarade på frågan förhållningssättet har betydelse för barnets bearbetning: ”ja det tror jag, alltså jag tror det är viktigt detta hära att när man är här inne så är det barnet som ska va i fokus”.

Bekräftelsen

Som vi tidigare nämnt är det många som anser att bekräftelsen av barnets lek är det stora i förhållningssättet, två av pedagogerna ansåg även att det är bekräftelsen som gör att barnet kan bearbeta sin upplevelse. Erika anser ”att sätta ord på barnets lek detta hjälper barnet strukturera sina tankar i huvudet, många barn, speciellt okoncentrerade barn som har svårt med det”. Detta håller även Carin med om, hon ansåg att ”det stora stödet och hjälpen tycker jag är att pedagogen finns där och bekräftar vad barnet gör under lekstunden, det är det som är det välgörande för barnet”.

Självbestämmande

Alla pedagoger påpekade att pedagogens förhållningssätt innebär att följa barnet. Det är alltså barnet som bestämmer om det vill gå i lekarbete, vad det vill leka och när det vill sluta med lekarbetet. Anna bekräftar detta genom att hon sade ”det är barnen som bestämmer vad man ska göra inom gränsen av vad man som vuxen tycker är lek”. Erika menade också på att ”det är väldigt speciellt just med barnets bestämmande i detta (lämnandet av lekrummet, vår anm.) jag tror också att det är det som lyfter barnet i metoden att barnet känner att jag få bestämma här”. Frida ansåg och förklarade att eftersom barnet själv får bestämma vad det vill leka med under lektillfället kan det leka samma lek många gånger och på det viset i sin egen takt bearbeta sin upplevelse.

För dom barnen som har svårigheter av något slag, så är det ju så att dom arbetar med det dom vill i sin egen takt så att säga, i det här lekarbetsrummet gör dom ju egna val av det här lekmaterialet som finns … så att man påskyndar inte någonting som man inte vill bearbeta eller göra, de väljer själva.

Vi har genom våra intervjuer förstått att förhållningssättet är en stor del i lekarbetet och att lekpedagogerna tror att det har en positiv inverkan på barnet och dess bearbetning. Att barnets handlingar får stå i fokus gör att det känner bekräftelse och trygghet. Genom bekräftelsen sätter lekpedagogen ord på det barnet gör i leken och om barnet leker ut sin upplevelse under lekarbetet och får ord på den, kan det hjälpa barnet att få struktur i sina tankar om upplevelsen. I lekarbetet får barnet själv bestämma vad det vill leka med och det medför att om barnet vill kan det bearbeta sin upplevelse i leken i sin egen takt.

5.3 Slutsatser

Här följer de slutsatser som vi har kommit fram till genom att analysera de resultat vi har fått. Resultaten baseras på de intervjuer vi har gjort under studiens gång och här ger de svar på våra frågeställningar.

Hur kan man med hjälp av lekarbete stödja barn i åldern 4-7 år som upplevt en svår separation genom föräldrarnas skilsmässa?

Barn som går igenom separation genom föräldrarnas skilsmässa kan uppfatta sin omvärld som rörig och kaotiskt eftersom familjesituationen inte är som den brukar. I lekarbete kan barnen finna kontinuitet eftersom lekarbetet alltid infinner sig på samma dag och tid. Ofta kan även förskolans fasta rutiner ge barnet kontinuitet.

I lekrummet är det bara tillåtet att leka och skapa. Leken är välgörande för barnet, den främjar barnets utveckling och vissa menar att den till och med är läkande. Lekarbetet är bra eftersom barnet själv får välja aktivitet och om barnet väljer att bearbeta skilsmässan i leken kan det göra det i sin egen takt. Barnet kan leka samma lek om och om igen, då lär det känna sina känslor och på så vis kan barnet få förståelse för skilsmässan.

Hur upplever lekpedagoger sitt förhållningssätt i lekarbete?

Alla lekpedagoger som vi har intervjuat anser att förhållningssättet de har i lekarbete är annorlunda än de vanligtvis har ute i barngruppen, men de anser att förhållningssättet är annorlunda på ett positivt sätt. Alla pedagoger utom en tar med sig delar av förhållningssättet ut i sin barngrupp.

En av de positiva saker som de anser vara annorlunda är pedagogens återhållsamhet till barnet. De anser att återhållsamheten är positiv för att barnet får tid till att försöka själva och då kan barnet känna sig kompetent. De anser även att bekräftelsen är en stor del av deras förhållningssätt.

Har lekpedagogens förhållningssätt vid lektillfällena någon betydelse för barnets bearbetning av separationen och i så fall på vilket sätt?

För att kunna bearbeta en upplevelse i lekrummet behöver barnet känna trygghet, genom att pedagogen bekräftar och inte bedömer barnet kan det vara sig själv. Bekräftelsen som lekpedagogen ger, genom att muntligt återge barnets lekhandlingar, gör även att barnet får ord på sina handlingar och då kan strukturera sina tankar.

I förhållningssättet ska lekpedagogen följa barnet och låta barnet själv bestämma vad det ska leka med eller skapa i lekrummet. Detta gör att barnet själv bestämmer om det genom lek ska bearbeta skilsmässan som det har varit med om och hur länge barnet ska bearbeta det. Barnet kan då välja att leka samma sak om och om igen tills det känner sig färdig. När barnet är färdiglekt och går över till någon annan aktivitet kan lekpedagogerna ana att barnet har fått förståelse för sina känslor för skilsmässan, då lekpedagogerna inte tolkar barnens lek kan de aldrig vara säkra på detta. Eftersom lekpedagogen inte går in och styr över barnet i lekrummet kan barnet leka och bearbeta händelsen i sin egen takt.

6 Diskussion

I detta kapitel tar vi upp vad vi kommit fram till i resultatet och styrker detta med de teorier vi har skrivit om i kunskapsbakgrunden. Vi kommer även att nämna de frågor som kommit upp under studiens slutfas och som skulle kunna undersökas i framtiden. Vi kommer också att kritiskt granska studiens metod och genomförande.

6.1 Diskussion

6.1.1 Barnets bearbetning

Vi har funnit att lekarbete kan stödja barn, som upplevt föräldrars skilsmässa, i deras bearbetning av denna. I lekarbete är barnet ensam med en intresserad och förstående vuxen som håller fokus på det barnet gör samtidigt som lekpedagogen benämner och bekräftar barnets lekhandlingar. Detta har stor betydelse för barnets bearbetning. Även Erikson (1950/1993) menade att närheten av en förstående och bekräftande vuxen är viktig för att barnet ska kunna bearbeta upplevelser som kan ha påverkat barnet negativt, detta under förutsättning att barnet är ensamt med den vuxne och leksakerna. Vi anser att barnet i lekarbete kan få en chans att leka i lugn och ro utan störande moment som annars kan förekomma i den dagliga verksamheten i förskolan. Vi tror också att det har stor betydelse att lekpedagogen finns där och hela tiden bekräftade barnet, detta är ingenting som pedagogerna i barngruppen vanligtvis gör.

Erikson (1950/1993) och Winnicott (1971/1995) menar att barnet kan leka ut sina problem och därigenom bearbeta en upplevelse. Detta är även något som Läroplanen för förskolan, Lpfö 98, framhåller. Lpfö 98 betonar också vikten av barns möjlighet att uttrycka upplevelser i leken. Att leken har betydelse för barnets bearbetning var något vi har kommit fram till i studien och som vi själva håller med om. Knutdotter Olofsson (1992) anser samma sak och att det är genom att kunna upprepa de smärtsamma

upplevelserna gång på gång som barnet får förståelse för dem. I lekarbete bestämmer barnet själv vad det vill göra, inom ramen av vad den vuxne anser är lek. Barnet kan på så sätt leka i sin egen takt och då bearbeta upplevelsen på det sätt som föregående författare menar. Vi tror att alla behöver lugn och ro ibland framför allt de barn som, på grund av skilsmässan, har en rörig och kaotisk tillvaro.

När barnen går igenom separation genom föräldrarnas skilsmässa är det många känslor barnet upplever. Många av dessa känslor kan vara omtumlande för barnet och det kanske inte vet hur det ska handskas med dem. Leken kan enligt Knutsdotter Olofsson (1999) hjälpa barnet att känna igen sina känslor och vi tror att det är ovärderligt för barnet att först känna igen sina känslor för att sedan lära sig hantera dem. I lekarbete får barnet tid till att leka utan avbrott och detta borde, enligt föregående författare, vara grunden för att barnet ska lära sig känna igen sina känslor. Vi tror att om barnet får kontakt med sina känslor och vet vad det känner så har barnet lättare att förstå sin omgivning och det som händer runt omkring barnet, allt detta kan ska i leken. Edenhammar & Wahlund (2000) anser också att det är i leken barnet lär sig hantera sin omgivning. Detta styrker även Vygotskijs teori om lek, där han anser att det är i leken som barnet tolkar de känslor och erfarenheter som det får av sin omgivning.

Leken har en läkande effekt, både enligt det resultat vi kom fram till och de teorier vi använt oss av, borde det inte vara möjligt för barnet att bearbeta sin upplevelse i den lek de utövar utanför lekarbetet. Vi har inte hört någon som säger emot detta men den nya frågan som nu uppkommit är om det är lugnet i lekrummet och närvaron av den intresserade vuxne som gör att barnet kan bearbeta upplevelsen. Eller är det så att barnet bara behöver leken? En av pedagogerna ansåg sig frågande till om det var lekarbetet självt som hjälpte barnet bearbeta skilsmässan, eftersom resultatet angående detta inte är entydigt måste vi som forskare ställa oss osäkra om lekarbetet självt stödjer barnet. Kan det vara så att leken, bekräftelse av lekhandlingar och den totala uppmärksamheten hade fungerat stödjande utanför lekarbetets ramar?

Som vi tidigare skrivit var resultatet av studien att lek som specialpedagogisk metod är stödjande för skilsmässobarn och att barnen kan bearbeta upplevelsen i lekrummet. Vi ställer oss dock kritiska till detta, hur kan lekpedagogerna se att barnen bearbetar upplevelsen när de inte tolkar barnets lekhandlingar.

6.1.2 Lekpedagogens förhållningssätt

Under studiens gång har vi förstått att det är viktigt att få barnet att känna sig tryggt. Häggström (1999) menar att lekpedagogen måste skapa en trygg miljö för att leken ska bli utvecklande för barnet. Vi har även förstått att pedagogens förhållningssätt, att hålla fokus på barnets handlingar och inte på barnet som person inger trygghet för barnet. När barnet känner trygghet kan barnet vara sig själv. Att barnet får vara sig själv är något vi tror är väldigt viktigt för att barnet ska kunna bearbeta en händelse och utvecklas som personer. Eftersom lekarbetet sker på samma dag och tid ger det barnet en kontinuitet som i sig tillsammans med ovanstående hjälper till att skapa en trygghet för barnet. Vi tror att inte bara barn som går i lekarbete behöver kontinuitet för att känna trygghet utan att alla barn mår bra av att ha rutiner och att veta vad som ska hända.

Lekpedagogen ska under lektillfället inte hjälpa och underlätta för barnet utan det ska försöka klara ut situationen på egen hand (Häggström, 1999). Återhållsamheten från lekpedagogens sida är till för att barnet ska få en känsla av att vara kompetent och duglig. Lekpedagogerna vi intervjuat framhåller anledningen till varför återhållsamheten är så viktig medan vi i litteraturen om lekarbete inte finner något som styrker detta. Vi tror att det är viktigt att låta barnet prova sig fram eftersom vi anser att vuxna många gånger kan vara för snabba med att hjälpa barnen.

Delar av lekpedagogernas speciella förhållningssätt är något de flesta av intervjupersonerna tar med sig ut i barngruppen, framför allt att de är mer återhållsamma och bekräftande än de var innan sin lekarbetsutbildning. Vi tycker också att det är viktigt att bekräfta barnet och låta det försöka själv. Som vi skrev i ovanstående stycke anser vi