Att arbeta med konfliktfyllda barn

Lärande och Samhälle

Barn Unga Samhälle

Examensarbete i fördjupningsämnet,

Barndom och lärande

15 högskolepoäng, grundnivå

Att arbeta med konfliktfyllda barn

En studie om utmaningar och dilemman i arbetet med utagerande barn i

förskolan

Working with conflicted children

A study of the challenges and dilemmas in working with acting out children in

preschool

Amal Nahi

Förskolärarexamen, 210 högskolepoäng Examinator: Peter Lilja

2

3

Sammanfattning

Syftet med denna studie är att undersöka hur pedagoger i sin yrkesprofession resonerar kring deras arbete med barn med ett utagerande beteende. Denna undersökning belyser även möjligheterna för att arbeta med inkludering och svårigheter i arbetet med utagerande barn. Frågeställningarna för arbetet handlar om hur pedagoger i sitt arbete upplever dessa barn och tolkar deras utagerande beteende. Studien tar även upp hur pedagoger beskriver deras bemötande med dessa barn. Denna studie har genomförts med en kvalitativ metod med hjälp av en kvalitativ intervjuundersökning. Med hjälp av tidigare forskning och teoretiska begrepp har jag analyserat empirin som jag har samlat in.

Resultatet i studien visar att pedagogerna upplever att barn med utagerade beteende anses allmänt störande eftersom de slåss, bits, kastar saker och säger emot vuxna och barn. Studien visar även att orsaker till utagerande barns beteende anses vara påverkat av t.ex. hemförhållandet, förskolans lokaler, koncentrationssvårigheter. Även barn med liknade utagerande beteende kan påverkas av varandra. Slutsatsen som studien har kommit till är att det finns dilemman i pedagogernas arbete med utagerande beteende eftersom inte alla pedagoger hinner följa planeringen som de har i arbetslaget, det saknas specialpedagoger i förskolan och många pedagoger tycker att de inte får tillräckligt stöd med handledningen.

Nyckelord: Beteende, inkludera, relationsskapande, självkänsla, utagerande barn.

5

Innehållsförteckning

1 Inledning ... 9

1.1 Syfte och frågeställningar ... 10

2 Litteraturgenomgång ... 10

2.1 Begreppsdefinitioner ... 11

2.2 Utagerande barn ... 12

2.3 Barns självkänsla och beteende ... 13

2.4 Gruppen i förskolan och utagerande beteende ... 14

2.5 I arbetet med utagerande barn ... 15

2.5.1 Att sätta gränser ... 16

2.5.2 Skapa struktur ... 16 2.5.3 Relationskapande ... 17 2.6 Stöd i arbetet ... 19 3 Metod ... 21 3.1 Val av metod ... 21 3.2 Urval ... 22 3.3 Genomförande ... 22 3.4 Forskningsetiska överväganden ... 23

4 Resultat och analys ... 25

4.1 Definition av utagerande barn ... 25

4.2 Orsaker till utagerande beteende ... 26

4.3 Bemötande ... 28

4.4 Utagerande beteenden hanteras i små grupper ... 29

4.5 Stöd i arbete för stressiga situationer ... 31

4.6 Inkludera utagerande barn ... 33

4.7 Sammanfattning av resultat ... 35

6

5.1 Metoddiskussion ... 38 5.2 Förslag till fortsatt forskning ... 39 Referenser ... 40

7

Förord

Först vill jag tacka alla pedagoger som deltog i min studie och som gjorde denna studie möjlig. Ett stort TACK går till min familj som har stöttat mig genom denna långa period. Jag vill även rikta ett stort tack till min handledare Åse Piltz för en god handledning och för all hjälp efter varje inlämnad text.

Malmö, 2014 Amal Nahi

9

1 Inledning

Han ”går lätt upp i varv”, blir avundsjuk på andra barn, han slår och förstör utan att kunna kontrollera sig när han blir upprörd. Han trotsar mot de regler som finns och det hjälper sällan att tala honom till rätta eller att vädja till honom. (Wiking, 1991:10)

Utagerande barn finns i många förskolor och skolor. Utagerande barn upplevs oftast som problematiska för pedagoger och även andra barnen på förskolan. Pedagogen Pia Eresund och psykoanalytikern Björn Wrangsjö (2008: 24) skriver att vuxna brukar beskriva barn som är bråkiga utifrån de känslor som beteendet väcker hos de vuxna. Eresund och Wrangsjö menar vidare att vuxna har förståelse för ledsna barn eftersom dessa barn väcker medkänslor, men att vuxna, i vissa situationer, kan bli arga och tycka att barnen beter sig hänsynslöst och otacksamt. Vuxna kan till och med få känslor av maktlöshet och otillräcklighet när dessa barn i olika situationer inte följer sociala regler.

Själv har jag mött en del barn med utagerande beteende under min verksamhetsförlagda utbildning (VFU). Dessa barn har av olika anledningar haft svårt att anpassa sig i barngruppen. Vid ett flertal tillfällen har jag observerat hur dessa barn stör pedagoger och andra barn under aktiviteter genom att slåss, sparkas eller liknande. Jag har även fått ta del av pedagogers upplevelser om möten med utagerande barn i förskolan. Dessa Pedagoger har beskrivit hur de blir provocerade och irriterade av dessa barn. Barnen betraktas enligt pedagogerna som störande eftersom de inte passar in i barngruppen och tär på krafterna. Med den upplevelsen under min VFU har jag fått intresse att skriva om utagerande barn i mitt examensarbete.

Psykologen Barbro Wiking (1991: 18) anser att pedagogiken i förskolan kan ge en god hjälp för barn med utagerande beteende som har svårigheter. När pedagoger stödjer utagerande barn med deras självförtroende, kan dessa barn utvecklas vidare och känna sig trygga både inför sig själva och i kontakten med andra vuxna och barn. Men framför allt menar Wiking att utagerande barn måste känna sig omtyckta av pedagogerna och av andra barn i förskolan (Wiking, 1991: 18).

Förskolans styrdokument strävar efter att pedagoger skall ha förmåga att förstå, samspela och ge ett positivt stöd för barn med svårigheter. Det innebär att förskolan ska anpassas för alla barn, och att verksamheten bör kunna stödja barn som tillfälligt eller varaktigt behöver mer stöd än andra barn med olika stödinsatser så att barnet utvecklas så långt så möjligt (Läroplan för förskolan, Lpfö 98, reviderad 2010: 5). Detta strävandemål innebär att förskolan skall anpassas efter barnet, det är alltså inte barnet som skall anpassas efter verksamheten.

10

Fokus i denna studie är att lyfta det pedagogiska arbetet med utagerande barnen i praktiken, hur pedagoger ser på dessa barn när de inte följer förskolans normer och regler samt vilka utmaningar som finns i detta arbete.

1.1 Syfte och frågeställningar

Mitt syfte med uppsatsen är att beskriva hur pedagogerna resonerar kring sitt arbete med utagerande barn och hur de upplever dessa barn. Syftet är även att beskriva hur pedagogerna bemöter barn med utagerande beteende.

Frågeställningarna som jag har valt att utgå från i min studie är följande:  Vilken syn har pedagogerna på utagerande barn?

 Hur beskriver pedagogerna deras bemötande av utagerande barnen och deras arbetssätt när de hanterar utagerande beteende i gruppaktiviteter?

 Vilka stöd finns för arbetslaget i arbetet med utagerande barn?

 Vilka tankar har pedagogerna om inkludering av utagerande barn i olika gruppaktiviteter?

11

2 Litteraturgenomgång

I detta kapitel presenterar jag dels tidigare forskning som bedrivits inom området och dels de teoretiska perspektiven som jag kommer använda mig av i min tolkning av studiens resultat. Tolkningen av empirin som jag utgår ifrån bygger på synen på förskolebarn både som individer och som en del av ett kollektiv. Centrala utgångspunkter är begreppen social ordning, normalitet, individ och kollektiv. I följande avsnitt kommer dessa begrepp att definieras.

2.1 Begreppsdefinitioner

Kollektiv: en ”stor grupp, sammanhållen kring ett gemensamt intresse […] personer som tillsammans driver en verksamhet” (www.ne.se). En viss grupp består av människor som i olika grad är organiserade kring rutiner och regler. I förskolan är det förskolepersonal som organiserar och bygger upp dessa regler och rutiner, dels för att kunna skapa förutsättningar för barns lärande och dels för att kunna strukturera dagen (Markström, 2007:28). Denna personalens grupp kan även dra slutsatser för enskilda barn och deras handlingar utifrån medarbetarnas gemensamma tankemönster.

Individ: är enskild varelse eller en person. I förskolan handlar det om att individualisera för att se varje barn som en person med sina speciella förutsättningar och behov och utifrån det skapa och forma en organisation (Markström, 2007:30).

Social ordning: handlar enligt lektor Ann-Marie Markström (2007: 33) om föreställningar som förskolepersonalen har om normer och regler i förskolan. Dessa föreställningar anger en ram för hur individen bör agera i ett visst sammanhang. Markström (2007:47) anser att social ordning skapas genom människors aktiviteter och traditioner som sker inom en ram. Inom denna ram kan barn som är utagerande bli betraktade som ”problembarn” som hamnar utanför gruppen.

Normalitet: att vara normal och att passa in i ett speciellt sammanhang. Normalitet är ”en strävan efter att uppnå det som anses önskvärt eller föredömligt genom att individerna ska förändras i något avseende” (Markström, 2007: 35). Det kan till exempel handla om personalens föreställningar om vad som är normalt eller inte normalt i barns handlingar.

12

Syftet med användning av dessa begrepp som står ovan är för att kunna tolka och belysa pedagogernas föreställningar om utagerande barn som i olika sammanhang kommer till uttryck. Med hjälp av dessa begrepp anser jag att man kan få förståelse kring synen på barn som individ i ett kollektiv, det vill säga i förskolan. Markström (2007: 150) anser att förutsättningen för att ett barn ska vara en del i ett kollektiv är att barnet lär sig att följa vissa normer och regler som finns i det kollektivet. Markström anser även att det finns förväntningar hos förskolepersonal i förskolan att barn ska tillägna sig förskolans sociala ordningar, t.ex. att kunna anpassa och följa rutiner, regler och normer som finns för individen inom kollektivet (Markström, 2007:150). Inkludering: är en översättning från engelskan inclusion. Enligt specialpedagogen Bengt Persson (2007: 9) innebär inkludering att alla barn i verksamheten får möjlighet att känna gemenskap och har rätt till delaktighet så att inget barn stigmatiseras eller stöts ut (Persson, 2007: 9). Förutsättningen för inkluderingen i arbetet kräver att pedagogen tar emot alla barn och accepterar deras skillnader och olikheter av olika slag (Persson, 2007: 54).

2.2 Utagerande barn

Ordet utagerande är en direkt översättning av det engelska ordet ”acting out”. Enligt Wiking som har en lång erfarenhet av att arbeta med utagerande barn, betyder det att uttrycka känslor såsom rädsla genom handlingar istället för ord (Wiking, 1991:7). Utagerande barn är enligt Eresund och Wrangsjö (2008: 15f) de barn som har svårt att hantera ilska, beter sig aggressivt och som har svårt för att samarbeta med andra barn och vuxna som finns i närheten. De utagerande barnen är oftast mycket aktiva och vill ta många initiativ men de har dålig uthållighet och frustrationstolerans, vilket gör att de sällan avslutar en aktivitet utan oftast vill byta från den ena aktiviteten till den andra. Dessa barn upplever ofta att andra barn och vuxna är emot dem (Eresund & Wrangsjö, 2008: 15f). Barnpsykologen Marie-Louise Folkman (1998: 91) definierar begreppet utagerande barn som barn med förmåga att driva igenom sin vilja, är impulsstyrda och stör ordningen på förskolan.

Problem i barns beteende visas oftast i flera olika vardagliga miljöer, hemma, på förskolan, i skolan eller på fritidshemmet, menar Eresund och Wrangsjö (2008: 21). Problem i barns beteende anses bero på olika faktorer såsom barns sociala omognad, besvikelser i relationer, känsloreglering, språklig oförmåga eller otrygghet. Många forskare anser att trygghet är av största betydelse för deras beteende. Wiking (1991:10) anser till exempel att otrygghet i barns liv kan påverka barns beteende. Likaså anser Specialpedagogen Britt-Inga Olsson och läraren

13

Kurt Olsson (2013: 17) att barn som växer upp i en otrygg miljö som saknar strukturer och vuxna förebilder, kan ha svårt att samla sina känslor och tankar. Olsson och Olsson anser också att otrygghet kan resultera i att barn får svårt att koncentrera sig i en stökig förskole eller- skolmiljö, reagerar lätt med överaktivitet och kan också ha svårt med att uppfatta personalens förväntningar (Olsson & Olsson, 2013: 17).

2.3 Barns självkänsla och beteende

Detta avsnitt handlar om hur barns känslor kan påverka både deras självkänsla och deras beteende. Eresund och Wrangsjö (2008: 52) anser att när yngre barn låter känslorna styra i problemsituationer brukar de oftast sakna förmågan att ha kontroll över sitt beteende. De kan även bli frustrerade, sakna flexibilitet och visa motvilja mot att beakta normer och regler (Eresund & Wrangsjö, 2008: 52). Olsson och Olsson (2013:81f) anser att barn genom samspelet med andra människor i omgivningen utvecklar en självkänsla som hjälper dem att hantera dessa känslor. Enligt Olsson och Olsson handlar självkänslan om hur man i kommunikation med personer i sin omgivning kan identifiera och reglera känslor och känsloreaktioner både hos sig själv och hos andra människor (Olsson & Olsson, 2013:81f).

Barns självkänsla kan påverkas av känslor såsom skam och rädsla hävdar Olsson och Olsson (2013:82f). Vidare menar de att barn som till exempel har känslor av skam och är rädda för att misslyckas kan ha svårt för att uttrycka dessa känslor. Rädslan för att inte vara tillräckligt bra kan då hindra barnen från att prova nya saker och verksamheter. Olsson och Olsson anser även att dessa känslor kan vara en risk för att barn kan utveckla en låg självkänsla som kan medföra att de tappar sitt självförtroende, blir missmodiga vid minsta motgång, attackerar eller förlöjligar andra barn och vuxna (Olsson & Olsson, 2013:82f).

En låg självkänsla kan utvecklas hos en del barn som inte upplevt sig själva som älskade under sin uppväxt, dessa barn har endast känt sig accepterade när de levt upp till föräldrarnas krav och förväntningar menar Olsson och Olsson (2013:74). Sådana känslor hos ett barn kan bidra till att barn med låg självkänsla uppfattar varje utmaning som konfliktladdad (Olsson & Olsson, 2013:74). Eresund och Wrangsjö (2008: 52) däremot relaterar en låg självkänsla till barns brist i känsloregleringen dvs. att barn som saknar förmåga att reglera sina känslor kan uppfatta många situationer som en personlig kränkning och då kan barnet lätt blockera sitt tänkande i problemsituationer. Eresund och Wrangsjö anser att barn som har problem i sitt beteende ofta kränker andra och deras rättigheter (Eresund & Wrangsjö, 2008: 52).

14

Hanteringen av känslor kan vara en nyckelroll för beteende och självkänsla (Eresund & Wrangsjö, 2008: 52). Olsson och Olsson skriver att barns självkänsla kan byggas upp genom att låta barn uttrycka vissa känslor såsom glädje, sorg och ilska. Genom detta lär sig barnet hur man kan hantera dessa känslor samtidigt som barnet utvecklar sitt känsloregister. Detta innebär att barn uttrycker sig med ett bredare känslospektrum i kommunikation med andra i sin omgivning (Olsson & Olsson, 2013:81f). Specialpedagogen Eva Johannessen (1997: 89) menar att förskolläraren kan hantera barns problem med självkänsla genom att stärka barns självförtroende, samarbete med föräldrarna, bilda mindre lekgrupper och hjälpa barn att komma in i leken och prova olika aktiviteter i verksamheter tillsammans med andra barn i gruppen. Av stor betydelse i det pedagogiska arbete är att ha en gemensam uppfattning i arbetslaget om problemen och vara överens om hur de lösas, menar Johannessen (Johannessen, 1997: 89) Utveckling av självkänsla enligt Olsson och Olsson (2013:82f) kräver att man känner sig accepterad för den man är och inte för det man presterar. De anser att pedagogen kan skapa goda förutsättningar för barns lärande och utveckling i en barngrupp om pedagogen bekräftar barns nyfikenhet, intresse, stolthet och glädje i denna grupp (Olsson & Olsson, 2013:82f).

2.4 Gruppen i förskolan och utagerande beteende

I förskolans värld sker nästan alla aktiviteter i en grupp, därför kommer jag i detta avsnitt att presentera gruppens eventuella betydelse för utagerande beteende.

Wiking (1991: 72) menar att både barn och vuxna lever i en grupp i förskolan. Hon anser att i gruppen utvecklar barn tillsammans med sina kamrater sin fantasi, lekförmåga, upptäcker sitt behov att vara med andra barn och kan ha glädje av varandra. I leken utvecklar barn sin sociala förmåga att vara med andra barn och lär sig att ge och ta för att det ska bli samlekar (Wiking 1991: 73).

En grupp i förskolan kan vara som en ”förbannelse eller en välsignelse” menar Fahrman (1991:98). Med en förbannad grupp menar Fahrman att gruppen kan leda till att barnet känner sig mobbat av sina kamrater, utpekat eller utanför gemenskapen. I en välsignad grupp känner sig barnet accepterad av sina jämlika barn och får uppskattning för vad det är och kan göra i gruppen (Fahrman, 1991:98).

Ett utagerande barn kan bete sig olika beroende på vilken grupp barnet hamnar i, hävdar Eresund och Wrangsjö (2008: 291). De menar att när utagerande barn hamnar i en grupp med

15

barn som har ett liknande utagerande beteende, kan den här gruppen uppmuntra och stödja utagerandet och på det sättet får barnet en förstärkning av sitt beteende (Eresund & Wrangsjö, 2008: 291). Wiking (1991: 76) anser att om ett utagerande barn hamnar i en grupp där alla deltagarna i gruppen är accepterade som de är, kan barn med ett utagerande beteende fungera bra i denna grupp. Wiking menar att denna grupp kräver en pedagog som kan styra arbetet i gruppen, annars kan en pedagogs svaga ledning resultera i att barn med ett utagerande beteende får ledarrollen. Fahrman (1991:102) anser också att pedagogens roll är den viktigaste i barngruppen. När pedagogen kan fungera som en förebild för hela barngruppen anser Fahrman att det är viktigt att pedagogen leder barnen på ett sätt som passar för varje barn i gruppen (Fahrman, 1991:102).

För att utagerande barn ska fungera i olika gruppaktiviteter anser Wiking (1991:74) att dessa barn behöver en pedagog att ty sig till. Denna pedagog kan med vissa aktiviteter i förskolan lära barnen vissa regler i gruppen. T.ex. samlingen där barnen deltar och samspelar med andra barn, lär barnen gemenskap och att ha glädje av varandra. Dock anser Wiking att barn är olika och alla barn kan inte lära sig dessa regler på samma sätt. Det tar lång tid för en del barn att klara dessa regler och en del behöver en vuxen för att kunna anpassa sig i gruppen (Wiking, 1991:74). Gruppens aktiviteter kan även påverkas av gruppstorlek menar Wiking (1991: 75). Det som Wiking anser är att små grupper där antalet medlemmar är cirka 6-8 barn, är bättre och lättare att hantera än stora grupper. När deltagarna i gruppen överstiger 10-15 barn så kan det bli kaotiskt, särskilt om det inte finns en ledare som kan styra denna grupp på bästa sätt. Det kan även bli svårare för individen att få en form av bekräftelse i en stor grupp (Wiking, 1991: 75). Å andra sidan anser Fahrman (1991:99) att en grupp bestående av tre barn inte heller är bra eftersom det lätt kan bli att två barn bilder ett par och det tredje barnet blir utanför. Detsamma gäller om en grupp består av fyra barn då kan de bilda två grupper med två barn i varje grupp. Det finns även risk för att en större barngrupp kan leda till att barnen skapar flera olika ledare (Fahrman, 1991:99).

2.5 I arbetet med utagerande barn

I detta avsnitt kommer jag att presentera forskning om olika åtgärder och metoder som kan hantera barns utagerande beteende och skapa förutsättningar för en positiv utveckling.

16

2.5.1 Att sätta gränser

Att sätta gränser kan skapa trygghet för en del barn i gruppen menar Fahrman (1991:102). Även Wiking (1991: 13) anser att pedagogen kan upprätthålla tryggheten i barngruppen genom att ge utagerande barn skydd och omsorg och samtidigt sätta gränser för dem. Dessutom hävdar Eresund och Wrangsjö (2008: 293) att när pedagogen markerar gränser kan barns utagerande beteende begränsas.

Gränssättning för utagerande barn kräver enligt Eresund och Wrangsjö att pedagoger visar respekt för dessa barn, har en genomtänkt plan för hur detta beteende ska bemötas och vilka strategier som ska användas. Det är även viktigt att pedagogerna är överens om var gränsen ska sättas för att ett beteende inte ska falla utanför denna gräns (Eresund & Wrangsjö, 2008: 293). Dessutom anser Eresund och Wrangsjö (2008: 39f) att pedagogerna även bör ha förståelse för ett barn som vägrar lyda eller protesterar, eftersom barnet ibland har begripliga skäl. Av detta skäl är det viktigt att vuxna lyssnar på dem samt förklarar och motiverar varför pedagoger vill att de ska göra vissa saker (Eresund & Wrangsjö, 2008: 39f).

Barn har en naturlig lust att utforska och testa vad som händer om de går över gränsen för att se om de klarar saker själva hävdar vidare Eresund och Wrangsjö (2008: 39f). I detta utforskande anser Eresund och Wrangsjö att barn lär sig att testa gränser, vägra, protestera och trotsa. Allt detta barns utforskande betraktas enligt dessa författare som normalt och är en del av barns utveckling (Eresund & Wrangsjö, 2008: 39f). De utagerande barn upplever sig som självständiga och vuxna kan inte sätta gränser för dem, de kan även bli motoriskt oroliga och aggressiva hävdar Wiking (1991: 13). När dessa barn beter sig socialt omoget och osjälvständigt väntar de sig att vuxna ska sätta gränser för deras beteende och tar inte ansvar för konsekvenserna (Eresund och Wrangsjö 2008: 295).

2.5.2 Skapa struktur

Struktur kan enligt specialpedagogen Fredrik Ahlén (2011: 40) underlätta för barn och pedagoger att följa en viss ordning. Att skapa struktur kan pedagogen göra på många olika sätt, t.ex. anser Ahlén att när pedagogen använder sig av dagliga rutiner skapas struktur för barn som har svårigheter att anpassa sig efter regler. Med hjälp av rutinen kan dessa barn bli medvetna om vad som sker dagligen samt underlättar för dem att följa med och agera inom ram (Ahlén, 2011: 51).Eresund och Wrangsjö (2008:294) anser att när pedagogen strukturerar tiden väl kan det bidra till att skapa en ram för barns vardag. Med detta menar Eresund och Wrangsjö att

17

barnets förhållande till tid ses ofta i dess tempo i vardagen, att varje barn har olika grundtempo som varierar varje dag beroende på barns olika situationer och stämningslägen. Ofta kräver vardagen att barnet ska anpassa sig efter vuxnas tempo och de spontana variationer som sker i vuxnas värld. Enligt Eresund och Wrangsjö (2008:294f) har barn med utagerande beteende ofta en låg flexibilitet och låg förståelse för skyndsamma situationer (Eresund & Wrangsjö, 2008:294f). Ytterligare menar Eresund och Wrangsjö att det är viktigt att pedagogen informerar barnen i god tid om hur dagen ser ut och vad som ska hända eftersom det är inte lätt för utagerande barn att hantera omställningar och inte heller stressmomentet under dagen (Eresund & Wrangsjö, 2008:294f).

Att begränsa tiden kan även skapa struktur menar Ahlén (2011: 45f). Han anser att man som pedagog bör förklara hur länge man ska arbeta med t.ex. olika övningar eftersom vissa barn är otåliga och klarar inte av sitta under en längre tidsperiod. Förklarandet av hur lång tid en övning tar med hjälp av ett timglas är ett exempel för att öka barns förståelse kring tiden. Att reflektera över tiden kan enligt Ahlén underlätta för barn som har svårigheter (Ahlén, 2011: 45f). Ytterligare sätt att skapa struktur är tydligheten hävdar Ahlén (2011: 46). Med tydligheten menar Ahlén att man förenklar och tolkar ett budskap för barnen, för att förmedla ett sammanhang som en aktivitet handlar om. Ahlén anser även att man kan vara tydlig på olika sätt. T.ex. som pedagog bör man använda sig av språk som är anpassat till barns förståelse, reducera omfattning av informationen genom att hålla sig till kärnan i vad man vill förmedla (Ahlén, 2011: 46f).

Likaså avgränsningen i rummet har betydelse för strukturen (Eresund & Wrangsjö, 2008: 294). De menar att i ett litet rum kan man känna sig instängd medan alltför stora rum kan ge en känsla av ödslighet. Å andra sidan kan ett litet rum underlätta barns fokusering och koncentration under en aktivitet. När det gäller barn med utagerande beteende så hävdar Eresund och Wrangsjö att ett litet rum för aktiviteten kan vara tryggare för dessa barn eftersom det lilla rummet kan begränsa deras rörelse och därmed kan dessa barn lättare behärska sitt beteende (Eresund & Wrangsjö, 2008: 294).

2.5.3 Relationskapande

Ett utagerande barn med ett aggressivt beteende är i behov av en vuxen som har en bra relation till barnet och därmed kan hjälpa och bry sig menar Folkman (1998: 23). Enligt Folkman behöver ett barn med utagerande beteende känna sig tryggt i mötet med personalen på

18

förskolan, eftersom en bra relation kan skapa tillit och hjälper barnet att berätta om sina känslor (Folkman, 1998: 23).

Den goda relationen som sker i mötet mellan barn och pedagog kan ha en positiv inverkan på lärandet menar Ahlén (2011: 78). Ytterligare menar Ahlén att genom att uppmärksamma de goda sidor och det positiva beteendet framför det negativa, bidrar det till att skapa ett mer bekräftande klimat och ett lustfyllt lärande för barn som har svårigheter (Ahlén, 2011: 113). Dessutom anför Ahlén att förtroende kan vara betydelsefullt för goda relationer i det pedagogiska arbetet. Att skapa förtroende innebär enligt Ahlén att pedagogen ska ”hålla sitt ord- följa sin del av avtalet och vara ärlig i så stor utsträckning det går” (Ahlén, 2011:82). Detta innebär att ge många löften som man senare inte kan uppfylla, kan bidra till ett minskat förtroende hos barnet. Vidare påpekar Ahlén att det är väldigt svårt att reparera lögner och svek med känsliga barn. Det är därför bättre att vara ärlig även om det handlar om något negativt istället för att blunda för det negativa i barns beteende (Ahlén, 2011:82).

Man kan även skapa tillitsfull relation med utagerande barn genom att leka med barnet, lyssna, stödja dem och ge mycket uppmärksamhet menar Eresund och Wrangsjö (2008: 296f). När pedagogen lyckas med att bygga en god relation och när barnet börjar lita på personalen kan pedagogen börja med att uppmuntra barnet till att pröva aktiviteter och övningar. Men där är det viktigt att pedagogen inte ställer höga krav på utagerande barn, utan istället anpassar kraven till barnet för att alla barn är olika och vissa regler i en aktivitet passar inte till alla barn (Eresund & Wrangsjö, 2008:296f).

Även den goda relationen mellan pedagog och föräldrar ingår i pedagogens ansvar anser Wiking (1991: 90). Vidare menar Wiking att både förskolepersonal och föräldrar har ansvar för barnens välmående och utveckling, och att det är viktigt att föräldrarna känner sig välkomna att delta i verksamheten och fylla funktioner som hjälper deras barn i sin utveckling på förskolan (Wiking, 1999: 83). Även Johannessen (1995: 87f) anser att förskolepersonalen måste möta barnen med förståelse och respekt för deras familjära bakgrund och eventuella problem i familjen. Johannessen menar med det att barnen på förskolan kommer från olika hemmiljöer. En del barn har kanske lärt sig något om hur man klarar sig genom att vända sig till andra vuxna när de behöver hjälp eller hantera bråk medan andra barn kan vara dåligt rustade att tåla motgångar (Johannessen, 1995: 87f).

19

2.6 Stöd i arbetet

Pedagoger som arbetar dagligen med utagerande kan anstränga sig för att stödja och hjälpa dessa barn. Detta avsnitt handlar om olika stöd som pedagoger får i arbetet med utagerande barn. Folkman (1998:179) menar att behovet av stöd i arbetet är nödvändigt och inte ett tecken på ett misslyckande i det pedagogiska arbetet med utagerande barn. Wiking anser att pedagogerna bör få extra stöd i form av handledning även om pedagogerna gör ett ”fantastiskt jobb” med utagerande barn (Wiking, 1991: 93).

Handledning kan vara stöd för pedagogerna i arbetet med utagerande barn (Wiking, 1991: 93). Enligt Wiking kan pedagogen som oftast arbetar med utagerande barn känna sig ensam med ett stort ansvar för dessa barn. Wiking anser att dessa känslor bör få ett utrymme att uttryckas inför en handledare som har kunskaper, erfarenheter och förståelse för svåra situationer (Wiking, 1991: 97). Syftet med handledningen är att utveckla yrkesidentitet, öka förståelsen kring barn som har ett problem, deras bakgrund till beteendet och diskutera olika motivationer, få nya erfarenheter och se hur teoretiska kunskaper tillämpas i praktiken (Wiking, 1991: 93).

Även specialpedagogik kan stödja arbetet (Olsson & Olsson, 2013: 113). Specialpedagogik är enligt Olsson och Olsson ”ett tvärvetenskapligt kunskapsområde som skaffar sin teori från ämnen som sociologi, psykologi, filosofi, pedagogik, medicin, m.m.”(Olsson & Olsson, 2013: 113). En specialpedagog har enligt Persson en viktig uppgift i det pedagogiska arbetet inom alla skolformer såsom specialskolan, skoldaghem, förskolan, eller särskilda undervisningsgrupper i grundskolan (Persson, 2007:111f).

Specialpedagoger har många olika ansvar i sitt arbete menar Persson (2007:111f), han anser att i detta ansvar ligger att specialpedagog tillsammans med rektorn eller chefen skall utgöra en garant för att verksamheten ska fungera för alla barn och deras behov. En specialpedagog har också ett ansvar för att utveckla kvaliteten i det inre arbetet, som därmed resulterar i en god lärandemiljö som kan erbjudas alla barn. En annan viktig uppgift för specialpedagogen utöver att vara en duktig rådgivare, är att kunna arbeta nära arbetslaget och föräldrarna (Persson, 2007:111f). Dessutom hävdar Persson (2007: 109) att arbetet kan vara lättare för alla medlemmar i personalgruppen om det finns någon i arbetslaget som har kompetenser inom specialpedagogik, då får man experthjälp när det behövs och slipper tillkalla någon utifrån (Persson, 2007: 109).

Det viktigaste stödet bör finnas i arbetslaget (Lind, 1995:225). Förskolläraren Lene Lind anser att samarbete i arbetslaget är viktigt och bör präglas av solidaritet. Med begreppet solidaritet

20

anser Lind att ”personalen låter bli att göra varandra uppmärksamma på misstag, felbedömningar, åtgärder till ingen nytta och reaktioner gentemot barn och föräldrar” (Lind, 1995:227). Ytterligare ställer Lind (1995: 232) upp några regler för ett bra samarbete i arbetslaget, exempelvis:

- Att den enskilda pedagogen hyser tillit till kollegerna och upplever att de vill hennes bästa med sina handlingar och uttalanden.

- Att pedagogerna hyser tillit till varandras yrkeskunnande och har kunskap om sina egna och varandras starka och svaga sidor.

- Att pedagogerna är öppna, ärliga och strävande efter att ge varandra klara besked.

- Att pedagogerna kan lyssna på varandra och vara uppmärksamma på varandras åsikter, känslor och välbefinnande.

- Att pedagogerna kan ge varandra värme och omsorg och stöd och kan/vågar be varandra om hjälp […] pedagogerna snabbt kan ta upp oenigheter och konflikter och är i stånd att arbete sig fram till lösningar på problemen som så långt som möjligt att tillfredsställande för alla. (Lind, 1995: 232)

Detta innebär att pedagogerna skall stödja varandra i svåra situationer. I många situationer där en pedagog inte kan klara av ett problem, bör en annan pedagog träda in i situationen och hjälpa till.

En förutsättning för samarbete är att pedagoger har ett gemensamt synsätt i arbetet, eftersom olika synsätt i arbetslaget kan skapa ett hinder för samarbete menar Lind. Dessutom anser Lind att arbetet på förskolan kräver att pedagogerna har gemensamma målsättningar och metoder som bygger på teoretiska grundprinciper (Lind, 1995:226). Även Persson (2007: 108) anser att om arbetslagen ska fungera optimalt krävs att personalen har en gemensam grundsyn på barns och ungdomars lärande och utveckling.

21

Metod

3.1 Val av metod

Trost (1997: 15f) skriver att i förhållande till forskningssyftet skall man välja vilken slags metod man ska använda sig av. En forskningsmetod kan antingen vara kvantitativ eller kvalitativ, eller en blandning av båda. Om man är intresserad av antal procent av befolkningen så är den kvantitativa forskningen att föredra. Vill man istället försöka förstå hur människor reagerar eller resonerar så är den kvalitativa metoden mer lämplig (Trost, 1997: 15f).

I min studie har jag valt den kvalitativa metoden med hjälp av en kvalitativ intervjuundersökning eftersom förståelsen av människors reaktioner och resonemang kan uppnås genom en intervjuundersökning. Trost (1997: 16) anser att en kvalitativ studie bör väljas när frågeställningarna handlar om att få förståelse för deltagarnas upplevelser i olika situationer eller att hitta ett mönster av upplevelser och erfarenheter.

Valet av den kvalitativa metoden innebär en hel del fördelar. En av dessa fördelar är att man får en ökad förståelse av hur deltagarna i en undersökning, i en institution eller omgivning ser och tolkar verkligheten (Bryman, 2002: 249). Därutöver generaliserar man inte i den kvalitativa undersökningen utan man utgår från en mindre grupp och försöker få förståelse för deltagarna (Bryman, 2002: 273).

Den kvalitativa intervjun är en metod som står för många olika slags intervjuer som har ett samband med den kvalitativa forskningen (Bryman, 2002:299). Detta val har sina fördelar men även nackdelar. Till fördelarna kan nämnas att kvalitativa intervjuer underlättar vår förståelse för hur den intervjuade tänker, handlar och resonerar kring fenomen eller upplevelser. (Trost, 1997: 33f). En av nackdelarna med den kvalitativa intervjun är att databearbetningen är tidskrävande.

För att få en beskrivning av pedagogernas arbete med utagerande barn har jag valt att använda mig av semistrukturerade intervjuer. Enligt Bryman (2006:301) innebär semistrukturerad intervju att intervjuaren tar med sig en lista över specifika teman till intervjupersoner. Frågorna i listan ska beröras under intervjun men de behöver inte ställas i ordning, utan man kan ställa andra frågor som inte ingår i listan. Dessutom har intervjupersonen frihet att utforma sitt svar på sitt eget sätt under intervjun.Mitt val av semistrukturerade intervjuer gav mig möjlighet att ställa följdfrågor till mina informanter under intervjun. Samtidigt som med den här tekniken kunde jag öka min förståelse kring informanternas upplevelser.

22

3.2 Urval

Urvalsgruppen till denna studie består av sammanlagt fem pedagoger. Anledningen till att jag har valt dessa fem pedagoger är att de har lång erfarenhet av det pedagogiska arbetet med utagerande barn. Pedagogerna är verksamma på två olika avdelningar i en förskola. Yrkesinriktningen för de fem pedagogerna är förskollärare och förskolan de arbetar i har många barn med ett utagerande beteende i åldern 3-6 år. För att avidentifiera alla informanter i studien har de tilldelats en bokstav; de kallas för pedagog A, pedagog B, C osv.

- Pedagog A har varit utbildad till förskollärare sedan 1979. Just nu jobbar pedagogen som resurs för två barn på en avdelning. Ett av dessa två barn är ett utagerande barn. - Pedagog B har arbetat inom förskolan i ca 37 år.

- Pedagog C har jobbat som förskollärare sedan 1970-talet. - Pedagog D har 12 år i yrkeserfarenhet som förskollärare. - Pedagog E har arbetat som förskollärare sedan 2000- talet.

3.3 Genomförande

När det blev dags att genomföra intervjuerna kontaktade jag pedagogerna på förskolan per telefon. I telefonen berättade jag kort om min studies bakgrund och syfte. Jag berättade för pedagogerna att varje intervju skulle ta cirka en timma.

En del av pedagogerna kände mig ganska väl. Dessutom uppskattade pedagogerna ämnet som handlade om utagerande barn. Pedagogerna ställde upp frivilligt och ville gärna dela med sig av sina egna erfarenheter. Därefter kom vi överens om tid för intervjuerna. Trost (1997:58) anser att när man genomför en intervju skall man undvika att försöka tvinga någon att delta eller svara på frågor oavsett vilket syfte man har med sin studie och oavsett vem personen är, utan man ska respektera den enskildes integritet.

När det blev dags för intervjun satte vi oss i ett rum på förskolan, där man kunde sitta med varje pedagog i lugn och ro. Jag började intervjun med att presentera mig och min undersöknings syfte. Sedan förklarade jag hur jag skulle beakta de forskningsetiska principerna som gäller vid humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning (se nedan) i min studie. Informanterna skrev under en samtyckesblankett och gav mig tillstånd till att spela in intervjun via en diktafon. Syftet att använda diktafonen vid intervjun var att kunna lyssna till tonfall och ordval upprepade gånger. Jag valde också att anteckna under intervjuns gång och komplettera det med

23

minnesanteckningar efter intervjuns slut. Det finns för- och nackdelar vid användning av en diktafon. Fördelarna är att man kan lyssna på intervjun efteråt och flera gånger. Nackdelarna är transkriberingen som är en tidskrävande process.

Jag hade med mig en lista med öppna frågor, men under intervjuns gång valde jag att tillåta informanterna berätta fritt utan avbrott. Trots (1997:62) anser att man ska undvika att avbryta den intervjuade även om man känner att den intervjuade ser tveksam ut. Det är bättre att man låter dem berätta i lugn och ro och återkommer med frågorna senare under intervjun, eftersom när man avbryter informanten kan denne lätt tappa fokus.

Alla förskollärarna intervjuades var för sig men under denna period var det färre barn i förskolan så jag fick möjlighet att intervjua fyra pedagoger under samma dag. Två veckor senare intervjuade jag den femte pedagogen. Två intervjuer tog ca 30 minuter medan de tre andra varade mellan 37-53 minuter.

Efter jag har genomfört alla intervjuerna och samlat in materialet, har jag transkriberat och analyserat alla intervjuerna i förhållande till tidigare forskning och teoretiska begreppen. Sedan har jag tematiserat materialen i sex olika teman som utgör resultatdelen.

3.4 Forskningsetiska överväganden

I min studie har jag beaktat de fyra forskningsetiska principerna som är skrivna av Vetenskapsrådet (2002) och som består av fyra huvudkrav: informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet.

Informationskravet innebär att man ska informera personerna som deltar i studien om vad

studien handlar om och hur undersökningen ska genomföras. Det innebär också att man bör informera berörda personer om att deltagandet är frivilligt och att de har rätt till att avsluta sin medverkan i studien när som helst.

Samtyckeskravet innebär att forskaren har ansvar för att ge de personer som deltar i studien

information om undersökningens syfte och hur studien är upplagd. I denna information ska forskaren informera deltagarna att deltagandet är frivilligt och att man kan när som helst och utan att ge en anledning har rätt till att sluta sin medverkan.

24

Konfidentialitetskravet innebär att uppgifter om alla personer som ingår i undersökningen ska

behandlas på ett sätt som omöjliggör identifiering av de personerna. Personuppgifter ska förvaras på ett sådant sätt att utomstående inte kan komma åt dem.

Nyttjandekravet innebär att alla uppgifter som forskaren samlar in om varje person som deltar

i en undersökning får inte ges eller utlånas till andra forskare. Det insamlade materialet får bara användas för forskningsändamål. (Vetenskapsrådet, 2002: 6ff)

Jag har följt dessa krav genom att informera varje pedagog om studiens syfte, att deltagandet är frivilligt och att de kan välja att avsluta sin medverkan när som helst utan att ge en anledning till det. Vidare har jag muntligt garanterat pedagogerna att ingen utomstående kan ta del av inspelningen av materialet och att materialet används endast i denna studie och sedan raderas när mitt examensarbete är godkänt. Jag har också garanterat pedagogerna att deras personliga uppgifter och förskolan anonymiseras och att deltagarna får fingerade namn.

25

4 Resultat och analys

I det här kapitlet kommer jag att presentera resultaten av mina intervjuer med fem pedagoger i samband med de teoretiska idéerna som finns i kapitlet ”Litteraturgenomgång”. Jag kommer även visa pedagogernas synsätt på faktorer som kan ligga bakom utagerande barns beteende samt hur de arbetar med utagerande barn, deras förhållningssätt och metoder i gruppen, vilka möjligheter som finns för inkludering och vilka problem som kan skapa hinder för deras arbete.

4.1 Definition av utagerande barn

Alla informanter anser att utagerande barn finns mer eller mindre i varje grupp. När det gäller hur pedagogerna definierar utagerande barn så menar en del pedagoger att det är de barn som uttrycker sig på ett negativt sätt som uppfattas som provocerande. Dessa pedagoger menar att dessa barn är aggressiva, säger emot såväl barn som vuxna, kastar saker, bits och är allmänt störande.

De barnen som har mycket inom sig och inte riktigt klarar av att uttrycka sig, de har problem med det sociala samspelet […] de kastar saker, slänger möbler och slår kompisarna. (Pedagog A, 2014-04-15)

Några andra pedagoger har en annan syn på utagerande barn, då de tycker att dessa barn vill ha uppmärksamhet av personalen och barnen. ”Ofta är de impulsiva, de är livliga, många gånger är de pratsamma. De vill ha mycket uppmärksamhet, och många gånger är de nyfikna” (Pedagog C). Vidare menar denna pedagog att ett utagerande barn brukar ha svårt att sitta stilla under en aktivitet som t.ex. samlingen.

Pedagogernas beskrivning i exemplen ovan kan förstås som definitioner av barns handlingar. Detta utagerande beteende anses utifrån pedagogernas uttalande som en brist hos barnet och avviker från det normala (Markström, 2007: 35). Sådana värderande benämningar hänför problemet till det individuella barnet. Men det finns motsägande föreställningar kring denna syn på utagerande barn om man vill analysera barnet som individ.

Exempelvis anser Olsson och Olsson (2013:81f) att utagerande barn blir oftast känslostyrt. Vissa barn kan bära på känslor såsom skam och rädsla, vilket kan leda till att barnet blir missmodigt och inte vågar testa nya aktiviteter i verksamheten. I en situation där barn har förklarliga skäl till sina reaktioner såsom protester i form av att de inte lyssnar på pedagogen

26

kan anses som en provokation utav pedagogen. Barnen kanske inte vill riskera att få tillrättavisningar av pedagogen om de skulle misslyckas. Vidare anser författarna att barns självkänsla och upplevelser av kränkningar oftast är sammankopplade. Utsätts barn för återkommande tillrättavisningar och kränkningar är ett aggressivt beteende ett sätt att återupprätta deras självkänsla.

Pedagogerna nämnde i exemplet ovan att barnen upplevs som livliga, nyfikna och att de vill ha mycket uppmärksamhet. Det finns naturligtvis en del forskare som har en beskrivning av utagerande barn som bekräftar denna syn på dessa barn. Wiking (1991: 12f) anser till exempel att utagerande barn oftast blir livliga och upplever sig som självständiga.

4.2 Orsaker till utagerande beteende

Bakomliggande orsaker till barns utagerande kan vara många anser alla pedagoger. Under intervjuerna nämnde pedagoger C och E att det kan vara koncentrationssvårigheter hos barnet som gör att barnet reagerar på det sättet. Pedagogerna anser att de barn som har sådana svårigheter oftast har ”svårt för att lyssna och har svårt för att förstå, och även om de förstår så gör de tvärtom”(pedagog E). Men återigen säger dessa pedagoger att det inte alltid är koncentrationssvårigheter som är anledningen till allt utagerande beteende.

Andra orsaker till utagerande anses vara barnens hemmiljö och kultur. De flesta pedagogerna tycker att familjer som har problem hemma kan bidra till att barnet blir utagerande. Till det kan räknas många olyckliga familjeförhållande, sociala och ekonomiska problem i familjen kan bidra med att skapa ett sådant utagerande beteende. En pedagog tycker att förskolan inte alltid känner till vad som händer i familjen och därför är det viktigt att familjen berättar för förskolan om svårigheter som de har hemma så man kan hjälpa dem och deras barn.

När det gäller kulturen menar pedagog C att det kan vara svårt för ett barn att hitta en koppling mellan kulturen som finns i förskolan och kulturen som barn har hemma.

Barnen har en kultur hemma och en annan kultur här, de har andra regler och ett annat system hemma och här ett annat. På den lilla vägen från hemmet och hit ska de koppla om, och det är inte alltid lätt att de klarar detta […] sen är det vår uppgift här att ta hand om de barnen oavsett vad de har upplevt för saker innan eller på kvällen hemma. (Pedagog C, 2014-04-28)

Den här pedagogen fokuserar inte på de sociala ordningarna som krävs från individen utan pedagogen tar hänsyn till barns anpassning till olika miljöer dvs. förskolan och hemmet.

27

Samtidigt pekar pedagogen på deras ansvar att stödja utagerande barn i deras utveckling och att inte endast fokusera på familjeförhållanden. Pedagogens uttalande kan kopplas till Johannessen (1995: 87f) som anser att barnen i förskolan har olika erfarenheter från deras hemmiljöer. En del barn kanske har lärt sig att vända sig till en vuxen när de behöver hjälp medan andra barn kanske har lärt sig att klara sig själva.

Ytterligare orsaker som spelar roll i utagerande beteende är miljön i förskolan. Många pedagoger tycker att det inte är enbart hemmiljö eller kulturen som skapar barns utagerande beteende, utan även förskolans miljö med små lokaler kan bidra till att väcka ett utagerande beteende, speciellt när de utagerande barnen befinner sig i ett litet rum tillsammans med många barn, då kommer de lätt i konflikt med andra barn. En pedagog säger:

Har vi utagerande barn inomhus, och vi märker att ilska behöver pysas ut, då kan en personal gå ut med det barnet. Så att barnet får leka av sin ilska, kanske får cykla fort eller springa lite […] att det här barnet behöver vara ifred med sin ilska och sina känslor. (Pedagog B, 2014-04-15)

Eftersom ett ilsket barn kan bli irriterat när många barn finns i rummet föredrar pedagog B utemiljön för utagerande barn eftersom de får större yta att röra sig på. Eresund och Wrangsjö (2008: 294) menar att barnets känslor och impulser påverkas av rummets storlek, inredning och relation mellan enskilda barn och andra barn i samma rum. Har man en aktivitet med många barn i samma rum, kan det lilla rummet betraktas som ett hot för de utagerande barnen. En annan tolkning är att det i förskolans innemiljö naturligtvis finns vissa regler och olika funktioner i varje rum. Ett rum kan ha olika funktioner under dagen och användas på många olika sätt till olika aktiviteter, som exempelvis att sova, rita, måla, leka olika lekar och mycket mer. I rummet kan det även finnas många sociala ordningar som där anger vilka regler som gäller för individen (Markström, 2007:47). När ett utagerande barn får utbrott och kanske vill vara ifred i ett rum samtidigt som andra barn har en aktivitet i samma rum, kan det bli svårt för det utagerande barnet att vara själv i rummet eftersom rummets regler begränsar möjligheten att ha ett privat rum. Däremot har utagerande barn mer utrymme i utomhusmiljöer. Där finns inga väggar eller möbler som hindrar deras rörelse.

28

4.3 Bemötande

Det finns olika metoder som de flesta pedagogerna använder sig av i deras bemötande med utagerande barn. Exempelvis har många pedagoger poängterat vikten av att bemöta barn i gruppen med respekt för barnets reaktioner och känslor även om barnet gör något fel. Att man först bör försöka ha koll på sig själv och sen bör man tänka på vilket sätt man ska förhålla sig i situationen och inte bara skrika.

Jag försöker vara en bra förebild, då jag ska vara en person som man kan lita på. Jag har respekt och då ger det så klart tillbaka till barnen. Jag lär dem att man ger och tar. Att det ska fungera tillsammans för att alla ska må bra. (Pedagog A,2014-04-15)

Att visa respekt handlar även om att undvika tvång. Pedagogerna D och C anser att man inte ska tvinga barnen att vara med på en aktivitet, utan man ska hela tiden försöka locka barnen till aktiviteten. En pedagog berättar om en pojke i barngruppen med utagerande beteende som absolut inte ville vara med på samlingen. Då fick han göra något annat när de andra barnen hade samling. Det hela började med att pojken hade svårt för att sitta stilla i samlingen, pratade eller slog de bredvidsittande barnen. Denna företeelse pågick i ett och ett halvår till dess att personalen bestämde sig för att utesluta barnet från samlingen. Det blev mycket bättre för pojken och dessutom blev det lugnare för de barnen som ville ha samling. Personalen försökte träna honom ändå att sitta en liten stund varje dag och till slut gick han själv och ville vara med på samlingen.

Vidare anser pedagogerna A, C och D att det är viktigt att ha en god relation med utagerande barn, och att en god relation skapas när man lyssnar på barnen och det barnen intresserar sig för och tycker om att göra.

Man måste ha en bra relation till de barnen, att man blir vän med utagerande barn, att de barnen känner att du är på min sida. Du stödjer mig och du vill ha mitt bästa. Jag tror barnen behöver känna detta annars kommer man få barnen emot sig. (Pedagog C, 2014-04-28)

Ahlén (2011:78) hävdar att den goda relationen betyder mycket för barns sociala utveckling och har också en positiv inverkan på lärandet. Folkman (1998: 23) betonar också vikten av relationer för varje barn i gruppen, barn med utagerande behöver oftast ha en bra relation till en person som kan stödja och bry sig om dem. Folkman anser att den goda relationen till en vuxen skapar trygghet för barnet samt ökar barnets tillit till den vuxne. När barns tillit ökar till den vuxne kan barnet sätta ord på sina känslor vilket leder till att barnet uttrycker sig med ord istället för använda sig av ett aggressivt beteende.

29

Trots att en god relation är nödvändig för bemötandet med utagerande barn, finns det ett behov av att sätta gränser. Pedagogerna B och D tar upp betydelsen av att sätta gränser i gruppen, då pedagogerna tycker att även om man tar hänsyn till utagerande barn, måste gränser sättas ”Gränser är också bra, man ska vara tydligt men ändå bestämd”(pedagog D). Pedagogen menar vidare att utagerande barn ibland inte tar hänsyn till de andra barnen som är med på aktiviteten, utan t.ex. ”Jag vill göra en gång till, nej du har gjort två gånger. De andra barnen vill också göra […] man kan vara tydlig och ändå visa nej” (pedagog D). Även Eresund och Wrangsjö (2008: 293f) poängterar att pedagogen bör sätta gränser för barnen eftersom gränsen skapar struktur och begränsar barns utagerande beteende. Att sätta gränser kräver att man har en plan för hur detta beteende ska bemötas och vilka strategier som är lämpliga. Pedagogerna måste även visa respekt för barnen och de ska vara överens om vilken gräns som ska markeras när det är ett beteende som går över denna gräns.

4.4 Utagerande beteenden hanteras i små grupper

Att dela upp barnen i olika grupper kan underlätta hanteringen av utagerande beteende under gruppaktivitet, samtidigt som ett bra klimat skapas för alla barn i gruppen menar några pedagoger. De flesta pedagoger anser att utagerande barn inte fungerar i stora grupper som exempelvis vid samlingen. Vid uppdelning av barnen i grupper tycker pedagogerna att det är ytterst viktigt att tänka på vilken grupp utagerande barn hamnar i och tillsammans med vem, då pedagogerna tycker att barn med liknande beteende triggar varandra.

Kombinationer med fler utagerande barn, de lockar varandra, nu sticker vi kanske, nu rymmer vi, hoppar över staketet eller ut genom dörren.( Pedagog E, 2014-04-15)

Ett fungerande sätt i barns uppdelning kan enligt pedagog B vara en uppdelning av barnen i mindre grupper. Pedagog B menar att man kan ta ut ett utagerande barn från den ordinarie gruppen och placera det barnet in i en annan grupp som består av ”kärnbarn”. Pedagog B anser att kärnbarnen är barnen som är mest positiva. De tycker oftast om att rita, lyssna på musik, spela spel eller göra experiment. Att de barnen ”ska sprida sitt goda och lockar med sig de barnen som har utagerande beteende” (Pedagog B). Pedagog E instämmer genom följande:

Vi har en stor grupp på nio barn och där är ett barn som är utagerande men i den gruppen är även många andra barn så lugna att han blir påverkad av dem. Han är lugnare i denna grupp. (Pedagog E, 2014-04-15)

30

I avsnittet ovan kommer olika synpunkter om gruppering av utagerande barn i gruppen. Pedagogerna har vissa föreställningar om vilka sociala ordningar som bör finnas i ett kollektivt för att individen ska kunna fungera i detta kollektiv. I en vanlig barngrupp som består av ”kärnbarn” kan pedagogerna direkt peka ut utagerande barn som besvärliga eller ett problem, eftersom dessa barn inte följer de normer och regler som finns i denna grupp. Enligt Eresund & Wrangsjö (2008:296f) kan utagerande barn ha svårt för att anpassa till regler eller uppföra sig på samma sätt som de andra barnen gör. Därför är det viktigt att pedagogen tar hänsyn till olikheter som finns i barngruppen och inte ställer för höga krav på utagerande barn.

Sammanfattningsvis är att några pedagoger anser att utagerande barn kan fungera bättre med hjälp av ”kärnbarn” och deras utagerande beteende begränsas på det viset. Å andra sidan tycker dessa pedagoger att utagerande beteende förstärks när barn hamnar i en grupp där medlemmarna i gruppen har ett liknande utagerande beteende. Men det har även visat sig att utagerande beteende hanteras i en grupp för barn med liknande utagerande beteende. Pedagog C tycker att man kan hantera utagerande beteende genom att skapa en grupp för utagerande barn. Denna pedagog anser att utagerande barn behöver känna att de tillhör en grupp. Dock kräver denna typ av grupp minst två pedagoger om den ska fungera på ett bra sätt. Pedagoger bör ta hänsyn till de barn som inte klarar av att sitta länge samt planera aktiviteterna utifrån barnens intresse.

Vi har faktiskt fem barn som alla är utagerande. De här barnen hade svårt att vara i en stor grupp, man kan säga att de inte mår bra i en stor grupp. Därför har vi gjort en liten grupp med de fem utagerande barnen, och det är faktiskt två pedagoger med dem. Vi har en liten samling med dem bara en liten stund, vi har skapande verksamhet, språk och matematik. Vårt mål är att de ska ha grupptillhörighet att de ska känna att de är i gruppen, och det fungerade jättebra i en liten grupp. Men det behövs två pedagoger för att de behöver få extra stöd, men samtidigt kan pedagogerna inte förlänga arbetspassen med denna grupp. Utan det får vara ett kort pass och det måste vara saker som är intressanta för dem. (Pedagog C, 2014-04-28)

De tre förutsättningar som pedagog C ställer inför arbetet med en grupp för bara utagerande barn är: minst två pedagoger i gruppen, förkorta aktivitetstiden och utgå från barnens intresse. Att ha två pedagoger kan tolkas som förstärkning av ledarens roll i gruppen. Både Wiking (1991:76f) och Fahrman (1991: 102) poängterar ledarens betydelsefulla roll i gruppen kan skapa trygghet för både utagerande barn och resten av barnen i gruppen. Pedagogens ledarskap kan ibland leda till att alla fungerar i denna grupp och kanske även barn som reagerar med ett utagerande beteende.

31

Att förkorta aktivitetstiden kan enligt Ahlén (2011:54f) skapa struktur för aktiviteten särskilt när pedagogen förklarar hur lång tid en aktivitet eller en övning tar eftersom vissa barn inte klarar av att sitta länge. Att förklara tiden kan pedagogen göra med hjälp av timglas för att öka barns förståelse kring tiden. Att planera en aktivitet utifrån barns intresse kan enligt Olsson och Olsson (2013: 82) skapa ett lustfyllt lärande när pedagogen bekräftar barns nyfikenhet, glädje och intresse i barngruppen.

Av de olika exemplen i detta avsnitt tolkar jag att pedagogerna ställer krav för att barnen ska kunna fungera i gruppen. Pedagogerna uppskattar de barn som fungerar väl i gruppen och som kan följa rutiner och regler. Barn som har lärt sig sitta still, vara tyst och lyssna på pedagogen under aktiviteten betraktas som en tillgång i gruppen. Pedagogerna uppskattar även en grupp som begränsar utagerande beteenden som t.ex. kärnbarns grupp. Denna grupp kan enligt pedagogerna bidra till att skapa ett bra klimat i barngruppen och då kan det pedagogiska arbetet med utagerande barn underlättas. Markström (2007:47) anser att sociala ordningar ställer upp en ram för individens agerande i förskolan. Inom denna ram kan utagerande beteenden producera problem för personalen att bedriva förskolans verksamhet. Detta beteende kan även kategorisera dessa barn i olika grupper på grund av att de inte passar in i en vanlig grupp.

4.5 Stöd i arbete för stressiga situationer

Samtliga pedagoger har sagt att de i arbetslaget alltid stödjer varandra och särskilt mycket under stressiga situationer. Att de diskuterar och planerar hur man ska jobba med utagerande barn. Pedagog D och A tycker att det inte alltid blir samma förhållningsätt i praktiken.

Vi försöker ha ett gemensamt förhållningssätt, och det är en sak när man sitter och bestämmer i sin planering, vi gör så här, detta är viktigt och vi ska inte göra så utan vi gör så här, sen blir det inte i praktiken […] jag kan inte säga att alla följer alltid. (Pedagog D, 2014-04-15)

Några pedagoger säger att man i arbetslaget planerar hur man ska agera i de svåra och stressiga situationerna. Oftast har de i sin planering en extra plan som kallas plan B, som innebär att man vet om vilka risker en viss aktivitet har för utagerande barn, så kan man tackla de problem som uppstår eftersom man på förhand haft kunskap om dessa. I praktiken kan det handla om att man har en annan planering om de utagerande barnen stör de andra barnen under en aktivitet. Under samlingen som är en av verksamhetens aktiviteter kan det till exempel sitta två pedagoger, varav den ena håller i samlingen medan den andra tar hand om utagerande barn. Pedagogen som håller

32

i samlingen behöver då inte avbryta eller lämna platsen om det utagerande barnet inte vill sitta kvar, utan den andra pedagogen tar hand om barnet och följer barnet ut ur rummet.

Pedagog E säger att om hon inte klarar av en svår situation ber hon en annan kollega att hjälpa till med att lösa problemet för det kan bli bra för barnet om en ny vuxen kommer in. Pedagog B säger också att man ska se kollegornas behov i de stressiga situationerna, som exempelvis:

Vid måltiderna om det har varit en känslig förmiddag med mycket konflikter, och jag vet att min arbetskamrat har just det här barnet med. Och vet att hon behöver hämta mer mat, då kan jag erbjuda mig, att jag går och hämtar mer mat […] det är bättre om hon sitter kvar på sin plats för att de utagerande barn passar på ganska mycket när det inte finns en vuxen som sitter med dem speciellt när man sitter och äter. (Pedagog B, 2014-04-15)

Å andra sidan menar en pedagog att det inte alltid finns stöd i arbetslaget. Denna pedagog pekar på en vanlig situation som sker dagligen, när varje pedagog har en aktivitet med sin grupp, och en pedagog har ett utagerande barn i gruppen. På grund av uppdelningen får pedagogen som har ett utagerande barn i sin grupp inget stöd av kollegorna när barnet ”stökar” till det och pedagogen blir då ensam i situation. Det kan vara en situation där det blir slagsmål i barngruppen, papper som rivs eller saker som flyger i luften, och pedagogen måste klara sig själv. För att de andra barnen inte ska drabbas av ett sådant beteende så tvingas pedagogen att avsluta aktiviteten och gå ut istället.

Det som pedagogerna säger kan tolkas som att medlemmarna i arbetslaget stödjer varandra i stressiga situationer. Men detta stöd är inte alltid tillgängligt i alla svåra situationer, dels för att bristen på samarbete när alla andra pedagoger har aktiviteter med sin grupp, och dels för att pedagoger har olika förhållningssätt och metoder i praktiken vilket blir ett hinder för detta samarbete. Lind (1995: 227) påpekar att varje pedagog har olika kunskaper och olika starka och svaga sidor, men när det gäller arbetet med barn på förskolan bör alla pedagoger ha en gemensam målsättning och gemensamma metoder. Persson (2007: 108f) vill att alla i arbetslaget ska ha samma synsätt eftersom olika synsätt skapar ett hinder för samarbete i ett arbetslag. Samarbete i arbetslaget enligt Lind (1995:231f) kräver att man ska göra det bästa för kollegerna, och att pedagogerna ska ge varandra värme och omsorg när en situation kräver det. Ibland kommer svåra situationer där pedagogen inte kan klarar av problemet själv då måste en annan pedagog träda in i situationen och hjälpa till. På grund av svåra känslor som pedagogen upplever i arbetet med utagerande barn anser Wiking (1991:93) att pedagogen kan känna sig irriterad, trött och upprörd. Pedagogen som blivit utsatt för besvikelser kan känna sig ensam

33

med stort ansvar för dessa barn och får inte tillräckligt stöd för att klara detta arbete på ett bra sätt.

För att underlätta arbetet inom arbetslaget ges extra stöd i form av handledning för pedagogerna som ingår i denna studie. Alla pedagoger har sagt att arbetslaget får stöd när de träffar en psykolog och en specialpedagog som kommer då och då för att handleda pedagogerna, även chefen stödjer dem och övriga personal i hela huset. Dock finns det åtskilliga åsikter om detta stöd. Några pedagoger tycker att de behöver en specialpedagog som fast anställd på förskolan, som kan ge tips och råd när man behöver hjälp. Dessa pedagoger menar att de prövar på olika metoder för att hitta ett lämpligt arbetssätt med utagerande barn. Men kanske dessa metoder som prövas inte passar till dessa barn och deras behov. Därför anser pedagogerna att de behöver en kunnig person som specialpedagog i förskolan. Andra pedagoger är inte alls nöjda med handledningen. Anledningen till det att de tycker att de specialpedagoger eller psykologer som kommer ibland till förskolan för att ge råd och idéer bör ingå i verksamheten och observera hur det pedagogiska arbete ser ut för att påpeka vilka situationer som ger barnen trygghet och vilka situationer som bör undvikas. Att ge råd utan att se verkligheten fungerar inte alltid.

4.6 Inkludera utagerande barn

Pedagogerna har olika tankar kring inkludering av utagerande barn i olika gruppaktiviteter. Pedagogerna E och B menar att det är omöjligt att inkludera utagerande barn eftersom dessa barn inte följer efter regler som gäller i förskolan i olika aktiviteter. Dessa pedagoger har även olika motiveringar till varför de inte kan inkludera dessa barn.

Pedagog E tycker att ”det finns barn som är utagerande som inte förstår allt, de ligger på en annan nivå, så de kan vara med på vissa saker men inte på allt”. Enligt pedagog E är det av stor vikt att inte sätta utagerande barn på en nivå, som kräver mer av dem än vad de själva kan. Dessa barn kanske inte klarar av att sitta under en längre tidsperiod om de inte tycker om aktiviteten. Därför får de lov att gå ifrån och leka med något annat medan de andra barnen fortsätter med aktiviteten. Trots detta inkluderas barnen i gruppen, för att de inte ska känna sig utanför hela tiden.

Pedagog B motiverar också sitt synsätt att inte inkludera utagerande barn genom följande:

Nej, det kan nog inte, ifall jag tänker på alla aktiviteter. Alla aktiviteter är teaterbesök för mig, åka kommunal buss, vara på en främmande lekplats som jag eller personalen känner till, eller att göra

34

en utflykt. Av säkerhetsskäl för att de inte ska rymma. Oftast är det så att utagerande barn blir arga när de befinner i en annan plats utanför förskolan så säger de ”då går jag” och de går faktiskt! de går ifrån! Så vi är minst två personer som går iväg även om det är en liten grupp. (Pedagog B, 2014-04-15)

Inkludering för pedagog B innefattar barns rättighet till delaktighet i alla förskolans aktiviteter, på förskolan men även teaterbesök, utflykter, åka buss eller att gå till en lekplats. Pedagogen har en bestämd uppfattning om att barn i förskolan ska vara socialt anpassade, delaktiga och välfungerande för att kunna delta i dessa olika aktiviteter. Utagerande barn klarar ibland inte av att vara med i sådana aktiviteter eftersom de kan lämna gruppen när de blir arga. Det som framträder här är en bild av vilka förskolebarn som får delta i alla aktiviteter. Detta kan även tolkas som kategoriseringar i förskolan.

Trots att några pedagoger säger att de inte kan inkludera utagerande barn anser pedagogerna C och D att de kan inkluderade dessa barn, men det finns olika förutsättningar för deras inkludering. Pedagog C tycker att t.ex. i fria leken är de tillsammans med andra barn, men de behöver en vuxen som kan uppmuntra och stödja dem i leken. I föregående kapitel nämndes en grupp som bestod enbart av utagerande barn. Pedagog C betraktar även en sådan grupp som en form av inkludering. Att de utagerande barnen i denna lilla grupp har börjat känna grupptillhörighet och att de vet att de två pedagogerna är också med i gruppen. ”Det är ett inkluderande arbetssätt efter deras förmåga”(Pedagog C).

Det finns även några svåra situationer som dyker upp när man inkluderar barn med utagerande beteende i olika aktiviteter. Pedagogerna A och D anser att de i arbetslaget bör försöka inkludera de utagerande barnen i olika aktiviteter så mycket som möjligt. Men om man t.ex. är iväg och det är ett barn som sticker, då tar man inte med det barnet nästa gång man går ut, eller om ett barn klättrar över staketet och det inte finns någon personal ute, då kanske detta barn får göra något annat.

Vi har ett barn […] vi vågade inte ta honom på utflykt eftersom han stack när vi var på lekplatsen, och han har aldrig varit där innan. Han bara går och bara sticker iväg och stannar heller inte när man kallar, hur vågar man ta honom med på utflykt? Sen har man övriga barngruppen, alltså just det här känns för riskabelt med honom. (Pedagog D, 2014-04-15)

Pedagogen menar att de inte kan ta det barnet på utflykt om de inte får extra resurs. På så sätt påpekar pedagog D att man ändå kan inkludera genom en extra personal. Detta exempel kan även tolkas som att pedagogerna har svårt att möta barns behov i de kollektiva sammanhangen.