Rösterna bakom den blågröna vågen
och jordbruksrevolutionen
Alternativ livsmedelsproduktion i prat och praktik
The voices behind the blue-green
wave and the agricultural revolution
Alternative food production in talk and practice
Gretha Jern Isacsson och Robin Emilie Elfsberg
Miljövetenskap Kandidatnivå 15 hp VT 2020
Sammanfattning
Sveriges livsmedelssystem står inför stora utmaningar såsom negativ miljöpåverkan och beroendet av att importera både livsmedel och insatsvaror. Livsmedelsproduktionen, som idag domineras av det konventionella jordbruket, har bland annat inneburit utarmade jordar och exploaterade resurser samt utsläpp av gifter. Studien syftar till att sammanställa och jämföra den vetenskapliga forskningen och samhällsdebatten angående alternativ livsmedels-produktion. Studien är avgränsad till att redogöra för produktionssystemen regenerativa jordbruk och akvaponiska system. Den vetenskapliga forskningen angående regenerativa jordbruk och akvaponiska system sammanställdes i ett kunskapsläge. En kvalitativ innehållsanalys utfördes för att identifiera och sammanställa samhällsdebatten kring systemen. Samhällsdebatten rörande de två alternativa livsmedelsproduktionssystemen bildade följande teman: den samordnande rösten, den offentliga rösten, forskarens röst, den operativa rösten, samt den övriga rösten. Inom dessa teman identifierades följande sex kodord: livsmedelsförsörjning, miljömässiga aspekter, ekonomiska aspekter, sociala aspekter, utmaningar samt möjligheter. I vår undersökning har vi inte formulerat några nya begrepp, däremot har vi funnit samband såväl som avvikelser och glapp mellan samhällsdebatten och den vetenskapliga forskningen.
Nyckelord: livsmedelsproduktion, alternativ livsmedelsproduktion, livsmedelsproduktions-system, alternativa livsmedelsproduktionslivsmedelsproduktions-system, regenerativt jordbruk, akvaponiska livsmedelsproduktions-system, samhällsdebatt, livsmedelsförsörjning, miljömässiga aspekter, ekonomiska aspekter, sociala aspekter, utmaningar, möjligheter
Abstract
Sweden's food system faces major challenges such as negative environmental impact and is dependent on importing both food and intermediate goods. Food production, which today is dominated by conventional agriculture, has meant, among other things, depleted soils and exploited resources as well as emissions of toxins. This study aims to compile and compare the scientific research and the public debate regarding alternative food production systems. The study is limited to account for the production systems regenerative agriculture and aquaponic systems. The scientific research regarding regenerative agriculture and aquaponic systems was compiled in a state of knowledge. A qualitative content analysis was performed to identify and compile the public debate about the systems. The public debate concerning alternative food production systems formed the following themes: the coordinating voice, the public voice, the researcher's voice, the operational voice, and the miscellaneous voice. Within these themes, the following six code words were identified: food supply, environmental aspects, economic aspects, social aspects, challenges and opportunities. In our study, we have not formulated any new concepts, however, we have found connections as well as discrepancies and gaps between the public debate and the scientific research.
Keywords: food production, alternative food production, food production system, alternative food production system, regenerative agriculture, aquaponic systems, public debate, food supply, environmental aspects, economic aspects, social aspects, challenges, opportunities
Viktiga begrepp
Akvakultur/vattenbruk: odling av organismer i vatten och benämns hädanefter endast som
akvakultur (Jordbruksverket, 2020).
Hydroponik: jordlös odling av växter där näring tillförs i löst form. Odlingen kan ske både med
och utan odlingssubstrat (Alsanius & Karlén, 2016).
Jordbearbetning: syftar till att luckra och genomlufta jorden med avsikt att bereda och anpassa
marken för växtodling i olika former(Granström, u.å.).
Livsmedel: en produkt som kan användas till mat eller dryck, både sådana som kan ätas som de
är eller som måste beredas. Livsmedel delas traditionellt in i två huvudgrupper: vegetabiliska från växtriket och animaliska från djurriket (Ekman, u.å.).
Livsmedelssystem: Livsmedelssystem definieras som ett system som omfattar aktiviteterna och
aktörerna inom produktion, transport, tillverkning, detaljhandel, konsumtion och avfall av livs-medel, samt deras effekter på näring, hälsa och miljö (Kuylenstierna et al., 2019).
Livsmedelsproduktionssystem: med utgångspunkt i definition av livsmedelssystem
presenterad ovan, definierar vi livsmedelsproduktionssystem som ett system som innefattar aktiviteterna och aktörerna inom produktion av livsmedel.
Livsmedelssäkerhet: Begreppet säkra livsmedel kan definieras med att ”livsmedlen inte ska
utsätta konsumenten för någon hälsorisk varken på lång eller kort sikt”. Hälsorisken kan orsakas av att livsmedlet innehåller, ur riskvärderingssynpunkt, höga halter av icke önskvärda substanser och organismer (SCB, 2019).
Innehållsförteckning
Inledning ... 2
Syfte med arbetet ... 3
Jordbrukets förändring och dagens livsmedelsproduktion ... 4
Sveriges livsmedelsproduktionssystem ... 4
Politik som utformar det svenska livsmedelssystemet ... 5
Miljöpåverkan från den svenska livsmedelsproduktionen ... 6
Det vetenskapliga kunskapsläget för livsmedelsproduktion ... 8
Regenerativa jordbruk ... 9
Fördelar, påfrestningar och utmaningar ... 11
Akvaponiska system ... 12
Fördelar, påfrestningar och utmaningar ... 13
En kvalitativ innehållsanalys med en iterativ process ... 16
Den vetenskapliga forskningens och samhällsdebattens skildringar av alternativ livsmedelsproduktion ... 19 Livsmedelsförsörjning ... 20 Miljömässiga aspekter ... 23 Ekonomiska aspekter ... 26 Sociala aspekter ... 28 Utmaningar ... 30 Möjligheter ... 37 Avslutande diskussion ... 40 Referenser ... 44 Bilaga I ... 57 Bilaga II ... 58
Inledning
Utarmade jordar, exploaterade resurser, minskad biodiversitet till följd av monokulturer samt utsläpp av gifter och bekämpningsmedel i samband med livsmedelsproduktion är några av de anledningar som resulterar i ett växande behov av att hitta nya och mer hållbara livsmedels-system (Jordbruksverket, 2018; Springmann et al., 2018; Campbell et al., 2017). Dagens livsmedelsförsörjning bidrar till negativ miljöpåverkan som övergödning och förorening av vattendrag, hav och sjöar, stora utsläpp av växthusgaser, utfiskning av hav, uppkomst av djur- och växtsjukdomar samt minskad biologisk mångfald (Jordbruksverket, 2018). Jordbruksverket (2018) påpekar att en hållbar produktion och konsumtion av livsmedel är en del av den globala frågan om en hållbar utveckling. Världsbefolkningen förväntas växa till nio miljarder till år 2050 och efterfrågan på livsmedel förväntas öka i ännu högre grad (Godfray et al., 2010). Världen står inför den enorma utmaningen att producera livsmedel till en växande befolkning inom planetens och ekosystemens gränser. Totalt sett finns det ingen brist på livsmedel på jorden idag, istället är orsaker till att människor svälter en ojämn fördelningen av livsmedel eller olika typer av konflikter (Jordbruksverket, 2018).
Ekologisk och konventionell odling dominerar idag det svenska jordbruket och livsmedelsproduktionen (SLU, 2017). Jordbrukssektorn står för ungefär 10 procent av de totala växthusgasutsläppen från svensk produktion (Jordbruksverket, Livsmedelsverket & Naturvårdsverket, 2013). Samtidigt har Sveriges självförsörjningsgrad på livsmedel sjunkit från 75 procent till 50 procent de senaste 30 åren och vi förlitar oss på import av både livsmedel men också insatsvaror som bränsle till jordbruksmaskiner, mineralgödsel till åkrar och proteinfoder till djur (Jordbruksverket, 2018; Lantbrukarnas Riksförbund, 2020). Produktionen av livsmedel måste bli mer hållbar vilket betyder att produktionen behöver bli mer resurs-effektiv, vilket kräver att miljöbelastningarna på jord, vatten och luft behöver vara så låga som möjligt (Jordbruksverket, 2018).
Alternativa livsmedelsproduktionssystem som regenerativa jordbruk och akvaponiska system bygger båda på att skapa näringskretslopp. Regenerativa jordbruk syftar till att återuppbygga jorden och binda koldioxid bland annat med hjälp av odling av mellangrödor och så lite jord-bearbetning som möjligt. I akvaponiska system odlas fisk och grödor i ett cirkulerande system som tar lite mark i anspråk och framstår som en lämplig metod i urban miljö.
Syfte med arbetet
Mot bakgrund av livsmedelsproduktionens miljöpåverkan samt Sveriges låga självförsörjnings-grad av insatsmedel och resurser syftar denna undersökning till att sammanställa och jämföra den vetenskapliga forskningen och samhällsdebatten angående alternativa livsmedels-produktionssystem. Studien är avgränsad att redogöra för produktionssystemen regenerativa jordbruk och akvaponiska system. Vi har valt att utgå från frågeställningen; hur skildras regenerativa jordbruk och akvaponiska system i samhällsdebatten i förhållande till det vetenskapliga kunskapsläget?
Jordbrukets förändring och dagens livsmedelsproduktion
Enligt Kuylenstierna et al. (2019) blir begreppet livsmedelssystem allt mer centralt i analyser och diskussioner om huruvida produktionen av prisvärd och näringsrik mat är tillräcklig och även hållbar för en växande befolkning. Stiftelsen för miljöstrategisk forskning, Mistra, definierar begreppet livsmedelssystem som ett system som omfattar aktiviteterna och aktörerna inom produktion, transport, tillverkning, detaljhandel, konsumtion och avfall av livsmedel, samt deras effekter på näring, hälsa och miljö. Omställning av livsmedelssystemet till mer hållbara former hindras av kunskapsbaserade, ekonomiska, reglerande, sociokulturella och biofysiska begränsningar (Kuylenstierna et al., 2019).
Jordbruket ger en rad livsnödvändiga ekosystemtjänster som exempelvis livsmedel, energi, fibrer, biologisk mångfald, pollinering, nedbrytning av organiskt material och kvävefixering samt kulturella och estetiska värden som ofta är en förutsättning för rekreation och landsbygdsutveckling genom till exempel turism och upplevelseindustri. Därtill är odlings-landskapet bärare av våra traditioner och vår historia (Naturskyddsföreningen, 2013a). Naturskyddsföreningen (2013a) klargör att jordbruket världen över ser olika ut men har följt ungefär samma utvecklingsmönster, från system som byggde på solenergi och nyttjande av lokala förutsättningar (jordart, vattentillgång, muskelkraft, klimat etcetera), till storskaliga specialiserade system som är beroende av fossil energi och insatsmedel som konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel. I stora delar av världen har utvecklingen inneburit ökad välfärd och minskad hunger men det har även inneburit en nedgång i ekosystemens tillstånd och bidragit till negativ klimatpåverkan. I vissa delar av världen, exempelvis i Sverige, dominerar idag det specialiserade energi- och kemikalieintensiva jordbruket. Även förädlingsindustrin och livsmedelshandeln har förändrats parallellt med primärproduktionens förvandling där stor-skalighet och centralisering på många platser har ersatt regional prägel. Andra produktions-former, exempelvis ekologisk produktion, har vid sidan av detta funnits kvar eller vuxit fram (Naturskyddsföreningen, 2013a).
Sveriges livsmedelsproduktionssystem
Lantbrukarnas Riksförbund (2020) påpekar att Sveriges bönder i början av 1990-talet producerade 75 procent av landets livsmedel. Idag har självförsörjningsgraden sjunkit till 50 procent och vi förlitar oss på import. Förutom livsmedel importerar vi energi, foder, bränsle,
växtskyddsmedel, utsäde och reservdelar. Detta beroende gör att det svenska produktions-systemet bland annat är känsligt för störningar som eventuellt skulle kunna uppstå i länderna vi importerar ifrån (Jordbruksverket, 2018). Idag domineras det svenska jordbruket av två olika produktionssystem: ekologisk och konventionell odling. Den stora skillnaden på dessa metoder ligger i synen på användning av kemiska bekämpningsmedel och konstgödsel (SLU, 2017).
Politik som utformar det svenska livsmedelssystemet
Agenda 2030 för hållbar utveckling, som antogs av alla FN:s medlemsstater 2015, innehåller en gemensam plan för fred och välstånd för människor och planeten, nu och i framtiden. Planen består av 17 mål som ställer brådskande krav på åtgärder från alla länder (United Nations, 2020). Jordbruket och tillgången till livsmedel ligger i kärnan av det globala hållbarhetsarbetet och flera av utvecklingsmålen har starka kopplingar till jordbruket och livsmedelsproduktionen, inte minst mål två om tryggad livsmedelsförsörjning (United Nations, 2020; Jordbruksverket, 2018). Mål två syftar till att avskaffa hunger, uppnå tryggad livsmedelsförsörjning och förbättrad nutrition samt främja ett hållbart jordbruk. Några av delmålen för mål två är att senast 2030 garantera tillgång till säker och näringsriktig mat för alla, fördubbla småskaliga livsmedelsproducenters produktivitet och intäkter, uppnå hållbar livsmedelsproduktion och motståndskraftiga jordbruksmetoder, upprätthålla den genetiska mångfalden i livsmedels-produktionen, investera i infrastruktur på landsbygden, jordbruksforskning samt skapa stabila marknader för jordbruksråvaror och snabb tillgång till marknadsinformation (United Nations Development Programme, 2020).
Lagstiftning gällande Sveriges livsmedelsproduktion utformas med EU:s gemensamma jordbruks- och fiskeripolitik som utgångspunkt (Kuylenstierna et al., 2019). Målen för EU:s gemensamma jordbrukspolitik är att öka produktiviteten i jordbruket, ge jordbrukarna en skälig levnadsstandard, stabilisera marknaderna, ge konsumenter livsmedel till rimliga priser samt trygga livsmedelsförsörjningen. Olika marknadsregleringar men också struktur- och regionalpolitiska åtgärder används för att nå dessa mål. På senare år har EU också fattat beslut om åtgärder för att minska jordbrukets belastning på miljön (SCB, 2019). De nationella miljömålen har sedan 1999 definierat den svenska miljöpolitiken. Det övergripande målet (generationsmålet) är att till nästa generation lämna över ett samhälle där de stora miljö-problemen i Sverige är lösta utan att orsaka ökade miljö- och hälsoproblem utanför Sveriges
gränser. Målet innebär att vi har ansvar för att de livsmedel som vi importerar produceras på ett bra sätt och för miljöpåverkan som sker i andra länder (Jordbruksverket, Livsmedelsverket & Naturvårdsverket, 2013; Prop. 2016/17:104). De miljökvalitetsmål som är starkast kopplade till jordbruket är Ett rikt odlingslandskap, Ingen övergödning, Ett rikt växt- och djurliv samt Giftfri miljö. I proposition 2016/17:104 nämns också målen Begränsad miljöpåverkan, Levande sjöar och vattendrag, Grundvatten av god kvalitet samt Myllrande våtmarker. Målen Ingen övergödning och Giftfri miljö påverkas i första hand av användningen av växtnäringsämnen och växtskyddsmedel samt av vad som odlas. För att uppnå målen Ett rikt odlingslandskap och Ett rikt växt- och djurliv är ett livskraftigt jordbruk i hela landet en förutsättning. Betesmarkerna har stor betydelse för den biologiska mångfalden och bidrar till ett öppet landskap. De har också betydelse för landskapets kulturhistoriska värden liksom för rekreation och landskapets skönhetsvärden (Jordbruksverket, Livsmedelsverket & Naturvårdsverket, 2013).
Utöver miljömålen har Sverige nyligen antagit strategin En livsmedelsstrategi för Sverige - fler jobb och hållbar tillväxt i hela landet (Kuylenstierna et al., 2019). Utifrån strategin ska politiken kring livsmedel utformas fram till 2030. Det övergripande målet för strategin är ”en konkurrenskraftig livsmedelskedja där den totala livsmedelsproduktionen ökar, samtidigt som relevanta nationella miljömål nås, i syfte att skapa tillväxt och sysselsättning och bidra till hållbar utveckling i hela landet” (Prop. 2016/17:104, s.1). Strategin ska även bidra till mer närproducerade livsmedel och ökad ekologisk produktion och konsumtion (Jordbruksverket, 2018). Sedan 2018 har Sverige också en klimatpolitisk ram med klimatmål, en klimatlag och ett klimatpolitiskt råd. Det övergripande klimatmålet är att Sverige senast år 2045 inte ska ha några nettoutsläpp av växthusgaser till atmosfären, för att därefter uppnå negativa utsläpp (Kuylenstierna et al., 2019). Med utgångspunkt i generationsmålet och i miljökvalitetsmålen är visionen för den svenska livsmedelskedjan att år 2030 använda de svenska produktions-resurserna effektivt och hållbart (Prop. 2016/17:104). Enligt propositionen (2016/17:104) har livsmedelskedjans företag och organisationer ett stort ansvar att själva bidra till strategins måluppfyllelse och deras egna insatser och åtgärder är avgörande för strategins framgång.
Miljöpåverkan från den svenska livsmedelsproduktionen
Miljöpåverkan från det svenska livsmedelssystemet är i många kategorier lägre än EU:s genomsnitt. Till exempel visade en studie från 2013 att näringsläckage från åkermark är lägre i
Sverige än i EU. Detsamma gäller för användande av insektsmedel. Klimatförändringar förväntas ha både positiva och negativa effekter på svenskt jordbruk. De högre koldioxid-nivåerna förväntas öka skördarna med cirka 5 procent. Å andra sidan kan förhållandena försämras på grund av ökade risker för torka och översvämningar. Klimatförändringar ökar också risken för sjukdomar hos djur och grödor (Kuylenstierna et al., 2019). Många av livsmedelsproduktionens utsläpp av växthusgaser kommer från biologiska processer och produktionen kräver även energi. Livsmedelskedjan innehåller många led mellan producent och konsument. Till exempel ska ett köttdjur transporteras till slakt, slaktas och förpackas och därefter ska köttet distribueras till butiker. För kött och mjölk sker ungefär 90 procent av livsmedlets totala växthusgasutsläpp på gården medan för vegetabilier sker runt 45 procent av livsmedlets totala utsläpp på gården, avfallshanteringen är inte medräknad (Jordbruksverket, Livsmedelsverket & Naturvårdsverket, 2013).
Jordbrukssektorn står för ungefär 10 procent av de totala växthusgasutsläppen från svensk produktion. Andra miljöproblem som jordbruket orsakar är övergödning, förlust av biologisk mångfald, föroreningar i livsmedel och omgivande miljö, erosion samt klimatpåverkan (Jordbruksverket, Livsmedelsverket & Naturvårdsverket, 2013). Jordbruksverket (2018) påpekar att jordbruket bidrar till växthusgasutsläpp i form av lustgas, koldioxid och metan. När spannmål och andra vegetabilier odlas avges lustgas. Även om lustgasen bildas genom biologiska processer så är utsläppen påverkade av människan, således skulle lustgasutgången från mark vara betydligt lägre utan mänsklig påverkan. Produktion av mineralgödsel, odling av grönsaker i växthus och användning av arbetsmaskiner ger upphov till växthusgasutsläpp och är också energikrävande. Idisslare släpper ut växthusgaser i form av metan genom deras matsmältning. (Jordbruksverket, Livsmedelsverket & Naturvårdsverket, 2013).
Den största klimatpåverkan från vattenbruk ligger i produktionen av insatsvaror i synnerhet foder (Jordbruksverket, 2018). Fodrets klimatpåverkan varierar, exempelvis kräver inte musslor någon extra fodertillsats medan rovfiskar behöver foder baserat på andra fiskar eller andra animaliska produkter (Jordbruksverket, 2018; Jordbruksverket, Livsmedelsverket & Naturvårdsverket, 2013). Mistra menar att en minskning av utsläpp från livsmedelsproduktion är den långsiktiga trenden även om utsläppen har jämnats ut de senaste åren på grund av en ökad användning av gödsel (Kuylenstierna et al., 2019).
Det vetenskapliga kunskapsläget för livsmedelsproduktion
Strävan efter en globalt tryggad livsmedelsförsörjning och hållbara jordbruk ingår i det andra hållbarhetsmålet i Agenda 2030 och kräver både brådskande och samordnade åtgärder från såväl utvecklade länder som länder under utveckling (Gil et al., 2018). Group of Chief Scientific
Advisors, EU:s vetenskapliga huvudrådgivare, påpekar att EU:s livsmedelssystem har uppnått
höga nivåer av tryggad livsmedelsförsörjning, livsmedelssäkerhet och ett brett konsumentval men är för närvarande inte hållbart med avseende på miljömässiga, ekonomiska och sociala aspekter. Vidare belyser de att det inte finns någon universellt accepterad definition av vad ett hållbart livsmedelssystem är. Definitioner skiljer sig åt i skala, förändras över tid och är beroende av kontext, vilket återspeglar olika åsikter och intressen hos de många aktörerna i livsmedelssystemet (Group of Chief Scientific Advisors, 2020). Enligt EU:s vetenskapliga huvudrådgivare finns det emellertid en bred överenskommelse om vad ett hållbart livsmedels-system borde leverera vilket illustreras i figur 1.
Figur 1. Venndiagram över vad ett hållbart livsmedelssystem bör leverera.
Food and Agriculture Organization of the United Nations (FAO) definierar ett hållbart
livsmedelssystem som ett system som ”delivers food security and nutrition for all in such a way
that the economic, social and environmental bases to generate food security and nutrition for future generations are not compromised” (FAO i Group of Chief Scientific Advisors, 2020, s.
social och ekonomisk hållbarhet. Enligt EU:s vetenskapliga huvudrådgivare råder det en vetenskaplig enighet om vad som krävs för att nå ett hållbart livsmedelssystem, vilket inkluderar: att öka eller upprätthålla jordbrukets avkastning och effektivitet, minska matsvinn och avfall, stimulera hälsosammare och mindre resurskrävande dieter samt minska miljöbördan för biologisk mångfald, jord, vatten och luft (Group of Chief Scientific Advisors, 2020).
Beingessner och Fletcher (2019) förklarar i sin studie att befintlig forskning angående lokala och alternativa livsmedelssystem i Nordamerika har visat att konsumenterna allt mer avvisar de dominerande industrialiserade livsmedelssystemen och önskar social anknytning till maten och dess källa. För många jordbrukare i studien visade det sig att lokala/alternativa livsmedel erbjuder en väg till autonomi och social solidaritet som ett sätt för jordbrukare att få kontroll i ett livsmedelssystem som alltmer kopplar från både producenter och konsumenter. Vidare poängterar Beingessner och Fletcher (2019) att alternativa livsmedelssystem inte bör romantiseras eller överförenklas som naturliga men att de kan bidra till att både konsumenter och producenter tänker och agerar utanför det dominerande systemet och även utmanar det inifrån. Enligt König, Janker, Reinhardt, Villarroel och Junge (2018) måste en hållbar livsmedelsutveckling utöver de tekniska och fysiologiska frågorna som rör livsmedels-produktion och konsumtionsbeteende även överväga de bredare infrastrukturella aspekterna. Med bredare infrastrukturella aspekter åsyftas till exempel var livsmedlen produceras i relation till var konsumenterna finns. Livsmedel som odlas i närheten av konsumenterna minskar till exempel automatiskt beroendet av transporter. Olika metoder och tekniker kan implementeras på olika skalor, exempelvis industriellt och i enskilda hushåll, vilket i sin tur påverkar andra systemnivåer och anslutna system såsom grå- eller regnvattenanvändning i stadsbyggnader eller energianvändning från biogasanläggningar (König et al., 2018).
Regenerativa jordbruk
För närvarande finns det ingen universellt accepterad definition av regenerativa jordbruk. De regenerativa jordbrukens centrala aspekter är jordens bördighet och hälsa, vattenkvalitet, biologisk mångfald, ekosystemhälsa samt kolbindning (Elevitch, Mazaroli & Ragone, 2018). Sambell et al. (2019) förklarar att metoden innebär att jordbrukare aktivt försöker återbilda och förbättra jordkvalitén samt jordens kolbindningsförmåga genom bland annat reducerad
jordbearbetning, odling av täckgrödor, användning av djur och växelbruk. Figur 2 visar ett förenklat exempel på ett schematiskt diagram över ett regenerativt jordbruk.
Figur 2. Schematiskt diagram över ett regenerativt jordbruk.
I den vetenskapliga forskningen påträffas flera olika definitioner av regenerativa jordbruk, varav Rodale Institutes (2014) definition lyder: regenerativt ekologiskt jordbruk kännetecknas av slutna näringskretslopp, större biologisk diversitet, färre ettåriga och mer perenna grödor samt större förtroende för interna snarare än externa resurser (Rodale Institute, 2014 i Elevitch et al., 2018). En annan definition av metoden är att den: (1) bidrar till att generera/bygga upp jord och jordens bördighet samt hälsa; (2) ökar vattenfiltrering såväl som ren och säker vattenavrinning; (3) ökar biologisk mångfald, ekosystemhälsa och resiliens samt (4) renar atmosfären på koldioxid (Regeneration international, 2018 i Elevitch et al., 2018). En tredje definition inom de regenerativa jordbruken beskriver fyra enade principer: (1) avstå från jordbearbetning och aktivt återbygga jorden efter eventuell jordbearbetning; (2) undvika tillfälliga och spatiala aktiviteter som leder till bar mark; (3) främja diversiteten bland de odlade grödorna; och (4) användning av boskap för betning/beskärning av jordbruket (LaCanne & Lundgren, 2018). Ytterligare karakterisering av ett regenerativt jordbruk är problematiskt på grund av de många kombinationerna av jordbruksmetoder (LaCanne & Lundgren, 2018). I de undersökta jordbruken som använder sig av regenerativa metoder producerades majs (LaCanne & Lundgren, 2018) och vete samt boskapsskötsel främst för kött och ull (Colley, Olsen, Birkved & Hauschild, 2020). Respondenter i Colley et al. (2020) studie nämner även frukt och andra grödor utan att specificera närmare.
Fördelar, påfrestningar och utmaningar
LaCanne och Lundgren (2018) beskriver i sin studie hur regenerativa jordbruk utmanar det nuvarande livsmedelsproduktionsparadigmet. För jordbrukaren erfordrar ett regenerativt system färre kostnadskrävande investeringar såsom bekämpningsmedel och gödsel. Väl-befinnandet av jorden visade sig i denna studie vara en viktigare drivkraft än omedelbar lönsamhet vilket delvis berodde på att de regenerativa jordbrukarna marknadsförde sina produkter annorlunda eller hade en alternativ inkomstkälla (LaCanne & Lundgren, 2018 Deras studie visade även att antalet skadegörare var 10 gånger högre i insektsmedelsbehandlade fält i konventionella jordbruk än i de fälten som inte behandlades i de regenerativa jordbruken. LaCanne och Lundgren (2018) menar att detta fenomen beror på att insekterna på behandlade fält anpassar sig efter insektsmedlen och därmed kommer tillbaka.
Sambell et al. (2019) menar att storskaliga konventionella livsmedelssystem har minskat jord- och vattenkvalitén samt påverkat klimatförändringarna negativt. Vidare förklarar de hur exempelvis regenerativa jordbruk kan användas för att minska miljöproblemen och klimatförändringarna. Colley et al. (2020) utförde en Life Cycle Assesment (LCA) för att identifiera potentiella fördelar med regenerativa jordbruk kontra dess industriella alternativ. I denna studie visade sig den mest betydande besparingen i jämförelsen bero på den minskade användningen av superfosfater (gödningsmedel). Colley et al. (2020) menar i motsats till Sambell et al. (2019) att regenerativa jordbruks totala påverkan på klimatförändringarna emellertid var liten men att de regenerativa jordbrukens potentiella påverkan kan vara betydande när det kommer till att minska utarmningen av fossila bränslen. Meyfroidt, Abeygunawardane, Ramankutty, Thomson och Zeleke (2019) argumenterar att en minskning av klimatförändringar kräver en minskning i användningen av fossil energi. Vidare menar dem att en hållbar intensifiering av jordbruket, som idag är beroende av fossila bränslen, därför står inför en allt större utmaning.
Elevitch et al. (2018) undersöker kombinationen av regenerativa jordbruk och skogsjordbruk. Undersökningen visar att utveckling av en regenererande skogsjordbruksstandard tillsammans med ansträngningar för att certifiera regenerativa jordbruk skulle kunna erbjuda möjligheter att uppnå de gemensamma målen och potentiella styrkor för de båda fälten. För att kunna certifiera ett jordbruk krävs kvantifierbara mått och Elevitch et al. (2018) föreslår ett antal olika
bedömningsområden som innefattar förekomsten av träd, buskar och perenner integrerade i jordbrukssystemet. Ytterligare bedömningsområden innefattar jordbrukets horisontella struktur (antalet växter per areaenhet) och den vertikala strukturen (vilka stratum som finns representerade i de olika jordlagren samt rotsystemet). Slutligen föreslår Elevitch et al. (2018) att antalet växtfamiljer, arter och variationer också ska mätas över tid.
Akvaponiska system
Akvaponik är livsmedelsproduktion där till exempel fisk (akvakultur) och hydroponiskt odlade grödor odlas i ett symbiotiskt system som bygger på principerna för återvinning av vatten och näringsämnen (Ghamkhar, Hartleb & Hicks, 2020). Akvaponik föreslås som en möjlig lösning för att framställa livsmedel och säkerställa livsmedelsförsörjning, även i länder som lider av vattenbrist och kronisk torka (Goddek & Koerner, 2019). De hydroponiskt odlade grödorna göds med kväve från exkretion från fiskkulturen och renar samtidigt vattnet innan det återigen når fiskkulturen (Ghamkhar et al., 2020). Akvaponiska system kan delas in i två olika kategorier av återcirkulerande system: sammankopplade system och frikopplade system (se figur 3). Pågående standardisering av frikopplade system innebär att de är på väg att bli långt mer effektiva än de mer traditionella sammankopplade systemen (Monsees et al., 2019).
Figur 3. Schematiska diagram över akvaponiska system, till vänster är ett traditionellt sammankopplat akvaponiskt system och till höger ett frikopplat akvaponiskt system.
Frikopplade system skiljer sig från de traditionella sammankopplade systemen genom att akvakulturen och den hydroponiska enheten inte förenas i en sluten slinga. I ett frikopplat system odlas akvakulturen på ett traditionellt återcirkulerande vis och vattnet i systemet byts för att sedan används till bevattning i en traditionell hydroponisk enhet (Danner, Mankasingh,
Anamthawat-Jonsson & Thorarinsdottir, 2019). I frikopplade system kan fisk- och växtsorter med olika eller särskilda behov odlas tillsammans utan att påverka varandra negativt (Danner et al., 2019). Den vanligaste kombinationen av fisk och grödor i de sammanställda studierna var tilapia, exempelvis Oreochromis niloticus, och olika sorters sallad däribland Lactuca sativa och Eruca sativa (Cohen, Malone, Morris, Weissburg, & Bras, 2018; Danner et al., 2019; Forchino et al., 2018; Miceli, Moncada, Sabatino & Vetrano, 2019; Monsees et al., 2019).
Fördelar, påfrestningar och utmaningar
I en studie av Cohen et al. (2018) jämförs landbaserad och akvaponisk odling av sallad och tilapia i en LCA. Resultaten visar på förbättrad långsiktig hållbarhet vid användning av akvaponik i jämförelse med konventionella jordbruk och akvakulturer (Cohen et al., 2018). De data som erhölls under undersökningarna av Delaide et al. (2017) bekräftar också akvaponik som ett konsekvent alternativ till produktion av fisk och grönsaker. I akvaponiska system används både näringsämnen och vatten mer effektivt och näringscykeln i systemet bidrar även till en minskning av den totala mängden tillskott i form av foder och näring som behöver tillföras jämfört med odling i konventionella system (Cohen et al., 2018; Jordan, Ribeiro, de Oliveira, Geisenhoff & Martins, 2018).
Beckers (2019) framför att akvaponik inte behöver användas för att ersätta grödor som odlas på landsbygden utan menar snarare att akvaponik som urbant eller peri-urbant jordbruk kan användas för att stötta de konventionella jordbruken. Weidner och Yang (2020) menar å andra sidan att urbana jordbruk i form av akvaponiska system i kombination med en stad eller regions avfallshantering och samarbeten med andra urbana livsmedelsproduktionssystem på sikt kan resultera i mer självhushållande städer och bidra till en mer cirkulär ekonomi. Couttelle (2019) undersöker urban mikroodling av grödor i kombination med ett akvaponiskt system och menar att dessa aktiviteter kompletterar varandra ur såväl ekonomiska och miljömässiga aspekter som sociala aspekter. Enligt König et al. (2018) är akvaponik, även om det uppfattas som ett lovande sätt att bidra till mer hållbara livsmedelssystem, en teknik som fortfarande befinner sig i sin linda och står inför flera utmaningar. Exempelvis konstaterar Schröter och Mergenthaler (2019) att individer tenderar att reagera på utseendet av ett livsmedelssystem och hur systemet upplevs. För en del av försökspersonerna i deras studie var det viktigt att livsmedelssystemet upplevdes vara naturligt. König et al. (2018) berör även detta när de förklarar att en av de akvaponiska
systemens utmaningar är att livsmedlen som odlas konkurrerar på en marknad tillsammans med konventionellt och ekologiskt producerade och odlade livsmedel.
Abusin och Mandikiana (2020) menar att skapande av policyer rörande marknadsföringen av olika jordbruks- och livsmedelssystem är avgörande för främjandet av de akvaponiska systemen. I synnerhet kan producenter som odlar fisk och grönsaker dra nytta av marknads-föringsstrategier som belyser hållbarhetsaspekterna i akvaponiska system. Vidare påverkar strukturen och valet av produktionssystem den ekonomiska hållbarheten i ett livsmedelssystem (Baccar, Bouaziz, Dugue, Gafsi & Le Gal, 2018). Akvakultur beskrivs som ett av de viktigaste systemen för djurproduktion då det är ett effektivt sätt att producera animaliskt protein, dels med hänsyn till utrymmet som tas i anspråk och dels sett till dess korta produktionscykler (Limuwa et al., 2018; Soares & Henry-Silva, 2019). Soares och Henry-Silvas (2019) studie visade dessutom att räkodling, med ekologisk gödsel, potentiellt absorberar gaser som metan och lustgas. Dauda, Ajadi, Tola-Fabunmi och Akinwole (2019) samt Limuwa et al. (2018) menar att fiskodling är ett viktigt produktionssystem för en ökad befolkning och för att minska utfiskningen men båda studierna visade även att systemet kräver mycket insatsvaror. På samma vis har flera studier visat att hydroponiska odlingar ger större skördar (Akoumianaki Joannidou et al., 2019) och har lägre växthusgasutsläpp än konventionella jordbruk (Martinez-Mate, Martin-Gorriz, Martinez-Alvarez, Soto-Garcia & Maestre-Valero, 2018). Dock visade Nin, Petrucci, Giordani och Marinell (2018) studie att jordgubbar odlade med traditionella metoder gav högre avkastning än de odlade i hydroponiska enheter.
För att miljömässigt förbättra systemen har studier utförts genom att exempelvis kompost har använts som ett organiskt näringssubstrat (Giménez et al., 2019). Xydis, Avgoustaki och Liaros (2020) undersökte hur vindkraft som förnybar källa, i form av småskaliga vindkraftverk, i kombination med småskaliga hydroponiska system kan fungera för att bidra dels till miljövänligare hydroponiska system och dels utgöra en alternativ inkomstkälla för vind-företagen och samtidigt öka den urbana livsmedelsproduktionen. Studien visade att en kombinerad investering i de flesta fallen skulle vara gynnande (Xydis et al., 2020). Vertikalt inomhusjordbruk, en slags hydroponisk odling, sägs vara en ny grund för urbana livsmedels-produktionssystem. Avgoustaki och Xydis (2020) studie visar att vertikalt inomhusjordbruk är mycket mer lönsamt för investerare och sparar betydande resurser jämfört med växthusodling. För kustnära områden som lider av vattenförsörjningsproblem av färskvatten kan desalination
(avsaltning av havsvatten) i kombination med hydroponiska system vara en strategi för att upprätthålla livsmedelsproduktionen. Desalination är emellertid en energikrävande process som riskerar att bidra med höga utsläpp av växthusgaser. För att minska utsläppen av växthus-gaser föreslås användning av förnybar energi vilket skulle kunna minska utsläppen med nio procent (Martinez-Mate et al., 2018).
Hydroponiska enheter har många fördelar men också några mer svårhanterliga baksidor såsom samspelet mellan näringsämnena i den hydroponiska lösningen. Dessa problem är svåra att hantera då de dels direkt påverkar grobarheten i systemet och dels kräver nischad kunskap av odlaren och även olika kunskap beroende på vilken gröda som odlas (Sambo et al., 2019).
En kvalitativ innehållsanalys med en iterativ process
Syftet med innehållsanalysen var att identifiera, sammanställa och analysera samhällsdebatten kring alternativa livsmedelsproduktionssystem. Övergripande följde vår process den som beskrivs i Bryman (2018) för kvalitativ forskning. Med hjälp av arkiverade orts- och dagstidningar utgick undersökningen från utgångspunkterna: vilken röst/aktör, vad säger rösten/aktören och i vilken kontext.
Vi använde oss av Kungliga bibliotekets databas Svenska dagstidningar för empiriinsamlingen till innehållsanalysen vilket möjliggjorde att vi kunde identifiera, sammanställa och analysera samhällsdebatten rörande alternativa livsmedelsproduktionssystem. För att definiera sökord relevanta för undersökningens syfte provade vi olika ord och olika kombinationer av orden. Sökningar med orden regenerativ* lantbruk gav inga resultat medan orden regenerativ* jordbruk gav 1 resultat. I samband med inläsning till kunskapsläget för regenerativa jordbruk stötte vi på uttrycket conservation agriculture, som enligt oss använder snarlika metoder som regenerativa jordbruk, således använde vi oss även av det uttrycket vid sökningen. Användningen av den engelska benämningen på metoden bekräftades i Jordbruksverkets rapport (2018). Sökningen med begreppet conservation agriculture gav 30 resultat. Slutligen användes orden conservation agriculture och regenerativ* jordbruk, vilket resulterade i 31 resultat publicerade mellan 2013 och 2019. Bland de publicerade artiklarna i databasen förekommer conservation agriculture tidigast under 2013 och senast under 2019. Hädanefter benämns conservation agriculture som regenerativt jordbruk. Den andra sökningen utfördes med sökordet akvaponi* och avgränsades till publiceringar mellan 2013 (vilket var året för den tidigast publicerade artikeln angående regenerativt jordbruk) och 2019 vilket resulterade i 181 träffar (efter att tv- och radiotablåer samt annonser bortsorterades). Sökningarna utfördes 2020-04-22 och avgränsades till fritt material. Samtliga artiklar från båda sökningarna granskades i fulltext. Slutligen bestod innehållsanalysen av 49 orts- och dagstidningsartiklar.
Undersökningen utgick från utgångspunkterna: vilken röst/aktör, vad säger rösten/aktören och i vilken kontext. Vi utgick från Hjerm, Lindengren och Nilssons (2014) instruktioner för en kvalitativ innehållsanalys. Vår process liknade till stor del den som beskrivs av Hjerm et al. (2014), se figur 4.
Figur 4. Den kvalitativa analysprocessen från Hjerm et al. (2014, s. 36).
Innehållsanalysen var en iterativ processen bestående av sammanställning, analys och syntes som samtliga utfördes parallellt med inläsningen av empirin. För att strukturera empirin vid inläsningen och för att få en överblick över vilka röster som fanns i samhällsdebatten utformade vi ett inläsningsschema (se tabell 1).
Samtliga texter kondenserades för att få en överblick av innehållet, därefter delades de kondenserade texterna upp och bildade sex övergripande koder. Den kondenserade empirin uppdelad i koder jämfördes med aktuell vetenskaplig kunskap (presenterad i kunskapsläget).
Den vetenskapliga forskningens och samhällsdebattens
skildringar av alternativ livsmedelsproduktion
För att kunna svara på om det går att identifiera skillnader och likheter mellan samhällsdebatten och den vetenskapliga forskningen analyserades resultatet av innehållsanalysen med kunskapsläget som teoretiskt ramverk. Samhällsdebatten rörande regenerativa jordbruk och akvaponiska system bildade följande teman: den samordnande rösten, den offentliga rösten, den forskande rösten, den operativa rösten, samt den övriga rösten. Olika föreningar och intressegrupper, exempelvis Naturskyddsföreningen (regenerativa jordbruk) och Refarm (akvaponik), utgör den samordnande rösten medan den offentliga rösten utgörs av olika myndigheter, kommuner, län och politiker. Den forskande rösten består av olika forskares yttringar i det populärvetenskapliga sammanhanget. Den operativa rösten består av olika jord- och lantbrukare, privata-/hobbyodlare och andra verksamhetsutövare. Slutligen utgörs den övriga rösten av aktörer som inte passar in i någon av ovanstående teman. Rösten som saknas inom det regenerativa jordbruket är den offentliga; myndigheter, kommuner, län och politiker.
Tabell 2. Utdrag från tabellerna över kodord och kondensering av de operativa rösterna för akvaponik och regenerativt jordbruk.
Inom dessa teman identifierades följande sex kodord: livsmedelsförsörjning, miljömässiga aspekter, ekonomiska aspekter, sociala aspekter, utmaningar samt möjligheter. Tabell 2 visar ett utdrag från tabellerna över kodord och kondensering, tabellerna kan läsas i sin helhet i bilaga I och bilaga II. Sociala aspekter kunde inte identifieras i samhällsdebatten kring regenerativt jordbruk.
Livsmedelsförsörjning
Inom samhällsdebatten som rör både regenerativa jordbruk och akvaponik är flera röster (samordnande, offentliga och operativa) överens om att Sverige har en för låg självförsörjnings-grad. Göte Bertilsson, grundare av Greengard och FramtidsOdling och en av aktörerna bakom den samordnande rösten rörande regenerativa jordbruk, menar att skördeutvecklingen i Sverige under 2000-talet har varit positiv, förutom torråret 2018, samtidigt försörjer sig inte Sverige med livsmedel (Bertilsson, 2019, 14 oktober, s. 5). ”Vi behöver importera hälften av det vi konsumerar” säger Bertilsson (Bertilsson, 2019, 14 oktober, s. 5). Han fortsätter förklara att ”FN:s livsmedelsorganisation beräknar att vi behöver öka jordbruksproduktionen med 15 procent den närmaste 10-årsperioden” (Bertilsson, 2019, 14 oktober, s. 5). Hans Bengtsson, krönikör och en av de övriga rösterna inom regenerativa jordbruk, skriver att om vi ska kunna försörja hela världens befolkning, som enligt FN:s beräkningar kommer öka med två miljarder till år 2050, med livsmedel krävs utöver en bättre fördelning av livsmedel och att odlingsytor som inte utnyttjas idag används (Bengtsson, 2015, 8 april, s. 6). Jonas Wangsten som är ordförande för Förbundet Sveriges småbrukare (samordnande rösten) påtalar också att det är viktigt att öka samhällets resiliens då vi idag importerar omkring hälften av våra livsmedel, vidare säger Wangsten “för att bli mindre sårbara behövs en mångfald av gårdar över hela landet” (Wangsten i Sykes, 2015, 9 december, s. 6). Även inom den vetenskapliga forskningen uttrycks att självförsörjningsgraden, visserligen i en global kontext, behöver öka (Gil et al., 2018) vilket Goddek och Koerner (2019) föreslår att akvaponiska system kan bidra till. Parallellt förekommer också forskning som hävdar att höga nivåer av tryggad livsmedelsförsörjning redan har uppnåtts i EU:s livsmedelssystem (Group of Chief Scientific Advisors, 2020).
Inom den samordnande rösten läggs just tonvikt på att det är nödvändigt att fler blir medvetna om sårbarheten som är inbyggd i det nuvarande produktionssystemet för livsmedel och vad vi kan göra för att öka självförsörjningsgraden i Sverige, detta menar bland annat Peter Eklund från Refarm Linné och Katarina Erlingson ordförande i Refarm (Eklund, 2019, 27 augusti, s. 20; Erlingson i Sykes, 2016, 23 mars, s. 6). Vidare förklarar Erlingson:
Även om det inte är så illa [än] så är det nödvändigt att fler blir medvetna om den sårbarhet som är inbyggd i dagens nuvarande system för livsmedel. Det finns mycket att göra för att öka självförsörjningsgraden i Sverige, exempelvis genom att odla fisk och grönsaker i integrerade system inomhus. (Erlingson, 2017, 22 mars, s. 7).
Även Niklas Wennberg, verksamhetsledare på Stadsjord Göteborg, uttrycker sin oro och förklarar att “Vi är inte immuna mot kris. Om våra städer hamnar i en dålig situation så har vi ingen mat efter fyra dagar och det börjar folk begripa. Det undergräver känslan av trygghet” (Wennberg i Karlén, 2017, 13 december, s. 47).
Två tydliga gemensamma mål som många av de akvaponiska systemens aktörer framför via den samordnande rösten är dels att trygga den svenska livsmedelsförsörjningen och skapa resiliens och dels skapa och upprätthålla arbetstillfällen. Eklund från Refarm tillsammans med Rolf Hallström, som båda sitter i Länsbygderådet Sörmland, skriver att tätorter som potentiella odlingsytor kan minska sårbarheten och skapa arbetstillfällen: “Genom att se även tätorterna som potentiella odlingsytor, främst för grönsaker och fisk, kan den lokala matproduktionen öka, sårbarheten minska, och tusentals nya jobb skapas enbart i Nyköping och Sörmland de närmaste 15 åren.” (Eklund & Hallström, 2016, 17 november, s. 16). Även Gösta Skoglund, projektledare på föreningen Refarm, hävdar att kombinationen av fisk och grönsaksodling är en lovande metod för att öka självförsörjningsgraden och säger “... att kombinationen av fiskuppfödning och grönsaksodling erbjuder möjligheter att skapa en hållbar och decentraliserad livsmedelsproduktion som kan öka vår självförsörjningsgrad när det gäller fisk och grönsaker” (Skoglund i Sjöqvist, 2018, 14 september, s. 5).
Livsmedelsförsörjningsaspekter som berörs av den offentliga rösten rörande akvaponiska system tar bland annat upp hur livsmedelsproduktionen dels kan öka genom användning av tomma jordbrukslokaler men föreslår också att ökningen dels kan ske genom utvecklandet av nya boendekoncept. Det finns aktörer som föreslår att resiliensen kan öka och sårbarhet minska genom expansion av den lokala matproduktionen med hjälp av mer odling i urbana miljöer samt utveckling av nya boendekoncept. Peter Eriksson, bostadsminister, poängterar att akvaponik är ett exempel på hur man genom implementering av ny teknik kan integrera livsmedels-produktion i bostäder, “Det är ett väldigt innovativt sätt att tänka. Och vi måste ha nya perspektiv på hur och var vi producerar saker och hur vi använder städer” (Eriksson i Kihlberg,
2018, 2 januari, s. 10). Detta skildras även i den vetenskapliga kontexten av Weidner och Yang (2020) som menar att urbana jordbruk, i detta fallet i form av akvaponiska system, kan resultera i mer självhushållande städer genom att kombinera de urbana jordbruken med en stad eller regions avfallshantering.
Weidner och Yang (2020) föreslår samarbeten mellan olika urbana livsmedelssystem vilket inte är ett förslag som läggs fram inom samhällsdebatten. Däremot finns det röster inom samhälls-debatten som lobbar för att återanvända tomma jordbrukslokaler på landsbygden. Den samordnande rösten för akvaponiska system talar genom Wennberg, å ena sidan om att stärka och trygga livsmedelsförsörjningen i städerna genom mer produktion av livsmedel i städerna och därmed inte göra städerna helt beroende av livsmedel som kommer utifrån (Wennberg i Karlén, 2017, 13 december, s. 46 - 47). Å andra sidan finns röster som talar för att bibehålla produktionen på landsbygden genom att ta till vara på tomma jordbruksbyggnader, “Det finns mängder med övergivna stall i länet som lätt skulle kunna byggas om till fiskodlingar. Tanken är följande, korna ut, fiskarna in!” säger Skoglund (Skoglund i Färdigh, 2018, 6 september, s. 14). Fiskbonden Johan Ljungqvist, med bakgrund som marinbiolog driver företaget Gårdsfisk AB och representerar den akvaponiska operativa rösten har i en gammal lada installerat bassänger. Konceptet innebär att de hushåller med vatten, använder tomma lokaler på landsbygden och både vatten och slam från bassängerna används som gödning på kringliggande åkrar och dessutom kan de erbjuda konsumenterna svensk fisk och konkurrera med den importerade fisken. Ljungqvist förklarar att ”Fiskodling i Sverige är ett oskrivet blad. Vi har fått göra allt från grunden” (Ljungqvist i Gäre, 2017, 20 oktober, s. 4 - 5).
I den vetenskapliga kontexten beskriver LaCanne och Lundgren (2018) att regenerativa jordbruk utmanar det nuvarande livsmedelsproduktionsparadigmet men akvaponiska system och regenerativa jordbruk behöver nödvändigtvis inte helt och hållet ersätta den konventionella produktionen. Urbana och peri-urbana jordbruk kan snarare stötta upp de konventionella jordbruken såsom Beckers (2019) skildrar inom den vetenskapliga forskningen.
Miljömässiga aspekter
I samhällsdebatten rörande båda regenerativa jordbruk och akvaponiska system berörs många olika miljömässiga aspekter. Håkan Nihlman, ordförande i Håbo Naturskyddsförening och en av de samordnande rösterna inom regenerativa jordbruk, påpekar att:
Det går säkert att utnyttja odlingsmarken på ett betydligt effektivare sätt än idag utan konstgödsel och gifter. Odlingstekniker som t.ex. permakultur, där odling av grödor sker i fyra till fem skikt, istället för ett skikt såsom vid t.ex. spannmålsodling, täckodling, hügelbäddar är några exempel på resurseffektiv naturanpassad matproduktion. Ett annat är akvaponik, där man kombinerar fiskodling och odling av grödor. (Nihlman, 2014, 29 november, s. 30).
Systemens resurseffektivitet är något som nämns av både samhällsdebatten och den vetenskapliga forskningen i den akvaponiska såväl som i den regenerativa kontexten. Gunilla Rosenqvist, professor vid Ars forskningsstation, som representerar den forskande rösten i samhällsdebatten kring akvaponiska system förklarar att “Kretsloppet där fiskar och växter tar styrka av varandra, blir en resurseffektiv och hållbar odling” (Rosenqvist i Sveds, 2019, 24 september, s. 6). Hugo Wikström, VD Peckas Naturodlingar, som driver Sveriges största tomat- och fiskodling menar att deras akvaponiska system tillåter dem att producera livsmedel på ett mer hållbart sätt ”…såväl hantering som transport blir väldigt effektiv och snabb” säger Wikström (Wikström i Darius, 2017, 25 oktober, s. 6). Skribenten Ingvar von Malmborg, en av de övriga rösterna, tar även upp att fiskodling är en mycket resurssnål och klimatsmart foderomvandling: ”Av 100 kilo foder får en uppfödare tillbaka 25-30 kilo kyckling och ungefär 15 kilo gris- men hela 65-90 kilo fiskkött. För att få fram ett kilo lax krävs för närvarande bara 1,2 kilo foder.” (von Malmborg, 2018, 23 mars, s. 8). Den vetenskapliga forskningen förklarar att näringsämnen och vatten används mer effektivt i akvaponiska system, dessutom bidrar näringscykeln i systemet till en minskning av tillskott i form av foder och näring (Cohen et al., 2018; Jordan et al., 2018).
Den operativa rösten i samhällsdebatten för regenerativa jordbruk förklarar att de regenerativa jordbruken är mer resurseffektiva då det krävs mindre arbete för att nå samma avkastning som i de konventionella jordbruken (Ström i De Fine Licht, 2019, 16 september, s.8). ”Detta är den mest klimat- och resurseffektiva metoden. Jag jobbar mindre än konventionella och ekologiska
bönder, men får ändå ut lika hög avkastning på mina grödor” säger Petter Ström, jordbrukare (Ström i De Fine Licht, 2019, 16 september, s. 8). Denna aspekten nämns inte i den vetenskapliga forskningen men är en essentiell aspekt för aktörer inom den operativa rösten därför att det direkt påverkar deras inkomst.
Peter Sylwan, agronom, författare och vetenskapsjournalist representerar den övriga rösten inom regenerativa jordbruk, lyfter många miljömässiga aspekter med metoden:
Med alltid grön mark, blommande kanter, gröna stråk, varierad växtföljd, jord som alltid är genomvävd av växande och vissna rötter, minskar både behovet av gödsel och bekämpning. Den biologiska mångfalden ökar- inte minst på och under jorden- läckaget av näring till sjöar och hav minskar. Och vad som inte är minst betydelsefullt- från ständigt bevuxna åkrar rinner det inte bort jord som grumlar åar och göder och dödar Östersjöns botten (Sylwan, 2019, 26 juli, s. 4).
Samhällsdebatten hävdar att båda systemen minskar miljöbelastningen i jämförelse med konventionella system. Bertilsson, som är en av de samordnande rösterna, säger att metoden regenerativt jordbruk ”… betyder liv i marken, mer mull och kolinlagring, mindre utlakning och chans till mindre bekämpning” (Bertilsson, 2019, 14 oktober, s. 5). Momenten i det regenerativa jordbruket, menar rösterna inom samhällsdebatten, binder koldioxid och höjer näringen i jorden (Ström i De Fine Licht, 2019, 16 september, s. 8; Iacobaeus i Melvinger, 2018, 29 oktober, s.4). Representanter från den forskande rösten lyfter också fram metodens miljöfördelar, Håkan Wallander, professor i markbiologi, vid Lunds universitet, säger att ”Mindre markbearbetning, större tillförsel av organiskt material och fleråriga grödor gynnar svamparna som är bra på att lagra kol i marken och ger högre mullhalt i jorden” (Wallander i Holmberg, 2015, 12 juli, s. 18-19). Thomas Kätterer, professor på Svenska Lantbruks-universitetet, påpekar tillika att ”Ju mer det växer på marken, ju mer kol lagrar man in, desto mer mullhalt blir det” (Kätterer i Östensson, 2018, 31 maj, s. 6). Även Georg Carlsson, som forskar på växtodlingssystem vid Sveriges Lantbruksuniversitet, lyfter fram miljöfördelarna: ”Att ha grönt året runt binder koldioxid, och att inte vända på jorden har stora klimatfördelar.” (Carlsson i De Fine Licht, 2019, 20 september, s. 8).
Ström, i egenskap av den operativa rösten, menar att metoden innebär mindre traktorkörning än vad som krävs med konventionella metoder. ”Jag använder ungefär 36 liter diesel per hektar per år, för en annan lantbrukare går det åt ungefär det dubbla” påpekar Ström (Ström i De Fine Licht, 2019, 16 september, s. 8). Detta håller Katarina Hedlund, professor vid biologiska institutionen vid Lunds universitet, med om när hon påpekar att metoden ”… ger högre skördar, kräver mindre arbetsinsats och bekämpningsmedel och sparar diesel vilket gynnar både klimatet och lantbrukarens ekonomi” (Hedlund i Holmberg, 2015, 12 juli, s.18). Den vetenskapliga forskningen, specifikt Colley et al., (2020) studie visar att det regenerativa jordbruket bidrar med minskat uttag av icke-förnybara resurser som fossila bränslen samt ett minskat användande av gödningsmedel. Sambell et al. (2019) menar också att regenerativa jordbruk kan användas för att minska miljöproblemen och klimatförändringarna.
Enligt Grästorp kommuns näringslivsutvecklare Sofia Jessen, som tillhör den offentliga rösten, undviks övergödning av hav och sjöar med akvaponiska system eftersom odlingen sker i slutna system vilket medför mindre läckage av fosfor och kväve (Jessen i Hjorth, 2018, 26 januari, s. 46). Annika Carlsson, docent vid KTH och en representant av den forskande rösten, menar att odling i urban miljö ”... ger en trevlig miljö och minskar miljöbelastningen från livsmedel” (Carlsson i Victorin, 2014, 2 januari, s. 20). Den vetenskapliga forskningen visar att akvakultur för sig potentiellt kan absorbera gaser som metan och lustgas samt minska utfiskning och att hydroponiska system för sig har lägre växthusgasutsläpp än konventionella jordbruk (Dauda et al., 2019; Limuwa et al., 2018; Martinez-Mate, 2018; Soares & Henry-Silvas, 2019). Den vetenskapliga forskningen nämner dock inte specifikt hur ett akvaponiskt system minskar miljöbelastningen. Att mäta ett undvikande av en miljöpåverkan är svårt och kanske rent utav omöjligt vilket kan förklara varför forskningen inte nämner det i det akvaponiska systemets kontext.
Trots olika definitioner och variationer av regenerativa jordbruk är vetenskapen och samhällsdebatten överens om att jordens hälsa och dess bördighet är en central miljömässig aspekt. Sambell et al. (2019), Elevitch et al. (2018) samt Lacanne och Lundgren (2018) förklarar att genom de olika momenten inom ett regenerativt jordbruk, såsom reducerad jordbearbetning, odling av täckgrödor samt användning av djur och växelbruk, försöker man återbilda och förbättra jorden. Som nämnt ovan lyfter även samhällsdebatten upp de olika momenten och vilka miljömässiga fördelar de för med sig. Den operativa rösten genom
Lantbrukare Karl-Erik Övgård säger även att: ”Vi älskar vår jord. Vi lever på den, vi ska vårda den och vi lånar den av våra barn” (Övgård i Hedman, 2019, 26 september, s. 18).
Ekonomiska aspekter
Ett antal ekonomiska aspekter behandlas inom såväl samhällsdebatten som inom den vetenskapliga forskningen. Inom samhällsdebatten är merparten av de ekonomiska aspekterna optimistiskt lagda och uppmärksammas av de offentliga, samordnande och övriga rösterna. Samhällsdebatten talar varmt om de ekonomiska möjligheterna som de alternativa livsmedels-produktionssystemen för med sig så som ökat företagandet, möjligheten att odla mer mat på mindre arealer, förhoppningarna med implementeringen av ny teknik, återanvändning av exempelvis resurser samt möjligheterna att kostnadseffektivt ta sig in på marknaden för den gröna näringen.
Akvaponiken skildras av den offentliga rösten som en ny lovande metod och teknik med goda förutsättningar att öka den svenska produktionen av livsmedel genom odling på miljömässigt, ekonomiskt och socialt hållbart sätt. Inom den offentliga rösten för akvaponik uttrycker Tina Sahlander, länsstyrelsen Dalarna, behovet av både ökad produktion och ökat företagande, Sahlander förklarar att “Dalarna har ett behov av att öka produktionen av nya livsmedel och akvaponik är en del i den strategin. Jag tycker att det är jätteintressant projekt för att stimulera ökat företagande.” (Sahlander i Axelsson, 2019, 13 september, s. 4). Sahlander menar att det finns goda förutsättningar till ökning av länets livsmedelsproduktion med hjälp av nya tekniker så som akvaponik och att akvakultur har stor potential som hållbar näring (Sahlander i Rigtorp, 2019, 1 september, s. 5). Hållbarhetsaspekterna rörande akvakultur och akvaponik understryks av Vattenbrukssamordnare Veronica Andrén på Jordbruksverket: “För att näringen ska utvecklas måste vi odla på ett miljömässigt, ekonomiskt och socialt hållbart sätt (Andrén i Kihlberg, 2018, 2 januari, s. 10).
Även den vetenskapliga forskningen är samstämmig vad det gäller en rad optimistiska ekonomiska aspekter såsom färre kostandskrävande investeringar i form av exempelvis bekämpningsmedel och gödningsmedel inom de regenerativa jordbruken (Colley et al., 2020; LaCanne & Lundgren, 2018). LaCanne och Lundgren (2018) menar sedermera att jordens
välbefinnande, miljömässiga aspekter, är en viktigare drivkraft till omställning (från konventionella jordbruk till alternativa) snarare än ekonomiska aspekter i form av omedelbar lönsamhet. Röster i samhällsdebatten hävdar att en kortsiktig marknadsekonomi i dagsläget styr jordbruket, Bertilsson förklarar ”Det är som att köra med en GPS där någon har ställt in fel mål. Någon måste sätta in en långsiktskorrektion” (Bertilsson, 2019, 14 oktober, s. 5). I den vetenskapliga forskningen figurerar ett antal möjliga lösningar som skulle kunna avhjälpa kortsiktigheten i det nuvarande livsmedelsproduktionssystemet. Akvaponiska system som exempelvis samarbetar med andra livsmedelssystem, regional avfallshantering eller genom kombinerade investeringar som dels kan utgöra alternativa inkomstkällor och dels bidra med resurser såsom energi anses potentiellt kunna resultera i mer självhushållande städer och bidra till en mer cirkulär ekonomi (Couttelle, 2019; Weidner & Yang, 2020; Xydis et al., 2020). Samarbeten inom olika livsmedelssystem kan komma att komplettera varandra genom att olika aktiviteter potentiellt kan resultera i gynnsamma ekonomiska behållningar för de olika systemen (Couttelle, 2019; Xydis et al., 2020).
Idén om en cirkulär ekonomi återkommer även inom samhällsdebatten och bygger i likhet med den vetenskapliga forskningen på samarbeten och återanvändning av resurser. I den akvaponiska kontexten beskriver den offentliga rösten bland annat hur de miljömässiga, ekonomiska och sociala aspekterna förhåller sig till varandra, exempelvis genom åter-användning och omställning i produktionssystemet av livsmedel i kombination med försök att hålla nere kostnader vilket bland annat sker genom kunskapsspridning och skapandet av nätverk för befintliga och framtida odlare. Thomas Isacsson, projektledare Livsmedelsutveckling Sydost på Regionförbundet Kalmar län, förklarar hur detta kan uppnås:
I vårt land behöver odlingen [i det akvaponiska systemet] ske inne i en byggnad och där tänker vi oss att lantbrukare som har oanvända mjölk- och grisstall ska kunna använda dem till fiskodling. Det blir en bra återanvändning som gör att kostnaderna kan hållas nere. (Isacsson i Sandström, 2018, 20 mars, s. 8).
Akvaponik föreslås av Jessen som en metod för entreprenörer att ta sig in i den gröna näringen utan att de behöver investera i en hel gård (Jessen i Hjorth, 2018, 26 januari, s. 47). Eskil Erlandsson, f.d. landsbygdsminister, menar att fiskodlingar kan innebära en betydande potential för en levande landsbygd och för en hållbar och cirkulär livsmedelsproduktion som enligt
honom är “viktigt för att skapa nya jobb och en mer levande landsbygd” (Erlandsson i Rapp, 2019, 3 november, s. 5).
Sylwan påpekar, likt den operativa rösten, att en jordbrukare som inte plöjer sin jord sparar både energi och arbete. Den ständigt gröna marken begraver mer än ett ton koldioxid per hektar och år. Han lyfter fram att den regenerativa metoden inte enbartkan användas i det ekologiska jordbruket, tvärtom kan ett konventionellt jordbruk som använder metoden nyttja både konstgödsel och godkända kemiska medel vilket skulle betyda större skördar än ett vanligt ekologiskt jordbruk (Sylwan, 2019, 26 juli, s. 4; Sylwan, 2019, 28 augusti, s. 24). En ekonomisk aspekt Sylwan nämner är att det med hjälp av metoden är möjligt att producera mer mat på mindre mark (Sylwan, 2019, 26 juli, s. 4). Akvaponiska systemen medför också att visst beaktande behöver läggas på de ekonomiska aspekterna, hållbarhetsentreprenören och odlare Stefan Lundvall (aktör som räknas till den akvaponiska operativa rösten) förklarar att energi, yngel och foder är det som kostar mest i ett akvaponiskt system (Lundvall i Henriksson, 2019, 20 september, s. 10 - 11).
Sociala aspekter
Nuvarande forskning om lokala och alternativa livsmedelssystem visar att konsumenter alltmer distanserar sig från industrialiserade system och istället önskar mer social anknytning till livsmedel och dess ursprung (Beingessner & Fletcher, 2019). Beingessner och Fletchers (2019) studie påvisar att lokalt och alternativt producerade livsmedel erbjuder en väg till själv-ständighet och social solidaritet för livsmedelsproducenterna. Samhällsdebatten rörande regenerativa jordbruk nämner inga sociala aspekter till skillnad från samhällsdebatten angående akvaponiska system som belyser ett antal. De samordnande rösten genom Eklund tar upp jobbskapande som en social aspekt och förklarar att:
Genom medvetna strategiska insatser på landsbygden och i våra tätorter, kan vi minska vår sårbara matförsörjning genom att se hela länet [...] om potentiella odlingar för främst grönsaker och fisk, På [sic!] så vis skulle vi kunna skapa flera tusentals nya jobb enbart i Dalarna de närmaste 15 åren. Och i Sverige skulle vi kunna få mellan 200 000 och 400 000 nya jobb. (Eklund, 2019, 27 augusti, s. 20).
I likhet med den samordnande rösten så uttrycker den offentliga rösten att akvaponiska odlingar är en möjlighet såväl på landsbygden för att skapa en mer levande landsbygd som i urban miljö och att det kan öppna upp för möjligheter att skapa arbetstillfällen samt stimulera ökat företagande. Erlandsson menar att fiskodlingar kan innebära en betydande potential för en levande landsbygd och för en hållbar och cirkulär livsmedelsproduktion som enligt honom är “viktigt för att skapa nya jobb och en mer levande landsbygd” (Erlandsson i Rapp, 2019, 3 november, s. 5). Förutom Erlandsson uttrycker även Sahlander behovet av både ökad produktion och ökat företagande, som nämnts under ekonomiska aspekter, där hon beskriver akvaponiken som en möjlig ny strategi (Sahlander i Axelsson, 2019, 13 september, s. 4).
Ida Eidem, skribent på Din lokaltidning, förklarar att Sandvikens kommun vill skapa arbetstillfällen för långtidsarbetslösa och nyanlända och på så vis också ta tillvara på potentiell kompetens inom odlingsteknik och livsmedelsproduktion som kan finnas bland de nyanlända (Eidem, 2016, 13 december, s. 41). Även Patrick Olsson, projektledare för Trädgårdsstaden som är en del av Framtid Haga, menar att ett syfte med deras akvaponiska projekt är genom att socialt integrera andra företag skapa förutsättning för sysselsättning för personer som står utanför arbetsmarknaden (Olsson i Tjernström, 2019, 20 mars, s. 5). Den operativa rösten tar upp potentiella jobbmöjligheter liksom både den samordnande och den offentliga rösten. Akvaponiska anläggningar föreslås till exempel drivas som verksamheter för människor som står långt från arbetsmarknaden. Carlsson förklarar att deras ”… önskan är att kunna starta en verksamhet för människor som står långt från arbetsmarknaden. Som ett steg in i arbetslivet igen. Det skulle vara kul att få lite mervärde i det” (Carlsson i Nyberg, 2019, 21 september, s. 5).
Förutom att skapa flera jobb, både i städer och på landsbygd, menar aktörer i samhällsdebatten också att systemet kan hjälpa till att öka gemenskapen exempelvis genom sociala kooperativ eller föreningar där medlemmar odlar tillsammans och lär av varandra (Sykes, 2013, 16 oktober, s. 9). Niklas Hjelm, ordförande i föreningen Hemmaodlat och en av de samordnande rösterna, menar att det behövs fler odlare:
Tanken bakom Hemmaodlat är att få folk att odla hemma och inse att det kan vara enkelt att producera sin egna [sic!] mat [...] Här [på Augustenborg i Malmö] driver föreningen studiecirklar och experimenterar med hydroponisk och snart även akvaponisk odling [...] Vi behöver fler bönder och vi tänker att istället för att några få odlar allt så kan många odla lite. (Hjelm i Rooth, 2015, s. 4).
Genom att skapa förutsättningar för samarbeten och nätverkande såsom exempelvis Länsstyrelsen i Dalarna har gjort, genom arrangerandet av en informationsdag för akvaponik, hoppas även den offentliga rösten genom länsstyrelsen locka fler till att starta upp akvaponiska system (Norberg, 2019, s. 4). Ett annat sätt att lära av varandra och sprida kunskap är genom att göra akvaponiska anläggningar publika, som exempelvis Ödevata Fiskcamp. Malin Axelsson som driver anläggningen förklarar att växthuset har gjorts publikt för att visa allmänheten hur det fungerar och varför det behövs (Axelsson i Nordqvist, 2019, 14 september, s. 18; Axelsson i Thörning, 2019, 4 juli, s. 6 - 7). Axelsson förklarar att kretsloppshuset (deras växthus innehållande odlingsbäddar och ett akvaponiskt system) är en del i ledet för att göra gårdshotellet mer klimatsmart. Ödevata Fiskecamp är inte ensamma om att kombinera sin destination med mat och hållbarhet. Garveriet i Floda är ett konferenscenter som satsar på att leda omställningen till en hållbarare livsmedelsproduktion och konsumtion, vilket de enligt Garveriets VD Karin Forsberg försöker uppnå genom
… att förändra hur vi idag köper och tillagar mat genom att få dem [konsumenterna och kunderna] att använda fler lokala råvaror och sprida kunskapen som gått förlorad från våra mor- och farföräldrar. Men det handlar också om att hitta nya innovativa sätt att ta till vara på den mat som odlas och framställs i närområdet för att skapa en hållbar livsmedelskedja (Forsberg i Liljedahl, 2018, 24 oktober, s. 12).
Utmaningar
Både den vetenskapliga forskningen och samhällsdebatten, inom både regenerativa jordbruk och akvaponiska system, är överens om att de både livsmedelsproduktionssystemen står inför en rad olika utmaningar. I detta stycke har vi valt att fokusera på de utmaningar som rör hållbarhet, kunskap, energi, rumsliga och temporala svårigheter samt lagstiftning/reglering och certifiering. Vi berör även ytligt konsumenterna utifrån ett infrastrukturellt perspektiv.
