ÖREBRO UNIVERSITET
Institutionen för juridik, psykologi och socialt arbete Socialt arbete
Examensarbete
Kandidatnivå, 15 högskolepoäng HT 2020
Barnkonventionens inkorporering i lagen
- Förändringar, fördelar och utmaningar ur socialsekreterares perspektiv.
Sheila Chewali Clara Olsson Handledare: Anna Petersén Examinerande lärare: Pia Aronsson
BARNKONVENTIONENS INKORPORERING I LAGEN - FÖRÄNDRINGAR, FÖRDELAR OCH UTMANINGAR UR SOCIALSEKRETERARES PERSPEKTIV. Sheila Chewali
Clara Olsson Örebro Universitet
Institutionen för juridik, psykologi och socialt arbete Socialt arbete
Examensarbete
Kandidatnivå, 15 högskolepoäng HT 2020
Sammanfattning
Förenta Nationernas (FN:s) barnkonvention har 1 januari år 2020 blivit svensk lag som innebär att konventionen blir likställd andra lagar och förordningar. Denna studie syftar till att undersöka socialsekreterarnas beskrivning av implementeringen av det praktiska arbetet på socialtjänsten. Studien avser även ta del av socialsekreterarnas erfarenheter av vilka utmaningar som finns, av barnrättsperspektivet och vilken förändring som har skett sedan barnkonventionen stiftades i lag. Ambitionen med studien är att påvisa vilken kunskap socialsekreterare kan vara i behov av i det praktiska arbetet. I tidigare forskning har en jämförelse gjorts mellan de nordiska länderna, ytterligare forskning visar att utbildning är viktigt samt att handlingsutrymmet påverkas av lagen som har ett stort tolkningsutrymme. Frågeställningarna och syftet har besvarats genom en kvalitativ ansats, där sex
semistrukturerade intervjuer genomförts med socialsekreterare på olika socialkontor i Sverige som har kunskap om barnets rättigheter och de utmaningar, förändringar och fördelar som implementeringen av konventionen har medfört. Studiens teoretiska utgångspunkter är handlingsutrymme och empowerment. Sammantaget visar studien att det inte har skett någon större förändring sen barnkonventionens inkorporering i lag, att socialsekreterare är i behov av utbildning i barnkonventionen och att socialsekreterarna inte upplevde någon större skillnad i barns delaktighet i relation till artikel 12.
Nyckelord: barnkonventionen, barn, socialsekreterare, socialtjänst, handlingsutrymme,
INCORPORATION OF THE CONVENTION ON THE RIGHTS OF THE CHILD INTO LAW - CHANGES, BENEFITS AND CHALLENGES FROM THE PERSPECTIVE OF SOCIAL WORKERS.
Sheila Chewali Clara Olsson Örebro University,
School of Law, Psychology and Social Work, Social Work,
Undergraduate Essay 15 credits, Autumn 2020.
Abstract
The United Nations Convention on the Rights of the Child (UNCRC) has on 1st of January
2020 become a Swedish law, which means that the convention is equated with other laws. This study aims to examine how social service workers experience the implementation of the Convention on the Rights of the Child (CRC) in practical work. The study also intends to take part in the social workers experiences of what challenges there are, of the child rights perspective and what change has taken place since the CRC was enacted into law. The aim of the study is to demonstrate what knowledge the social workers may need in the practical work. During our previous research, we made a comparison between the Nordic countries which shows that education is important and that discretion is affected by the law which has room for interpretation. Six qualitative interviews were held with social workers from
different municipalities, all working with children and having knowledge of the child's rights, the challenges, changes and benefits that the implementation of the convention has brought. The study's theoretical starting points are discretion and empowerment. Overall, the study shows that there has been no major change in the practical social work since the
incorporation of the CRC into law, that social workers need education on the CRC and that social workers did not experience any major difference in child participation in relation to Article 12.
Keywords: Convention on the Rights of the Child, children, social worker, social services,
Förord
Till att börja med vill vi rikta ett stort tack till vår handledare Anna Petersén som väglett oss och guidat oss i denna djungel av uppsatsskrivande. Vi hade inte kommit så här långt utan dig - tack! Vi vill vidare rikta ett stort tack till alla respondenter som deltagit i studien och delat med sig av sina upplevelser, utan er hade studien inte varit möjligt att genomföra. Utöver detta vill vi även ge tacksamhet till våra respektive familjer och vänner som stöttat oss under denna intensiva men lärorika period.
Örebro, januari 2021.
Innehållsförteckning
1. Inledning och problemformulering 1
2. Syfte och frågeställningar 3
3. Bakgrund och lagstiftning 4
3.1 Barnkonventionens historia 4
3.2 Barnkonventionens innehåll 4
3.2.1 Barnkonventionens fyra grundprinciper 5
3.3 Barnkonventionens juridiska betydelse 5
3.4 Barnrättsperspektivet 6
3.5 Barnets bästa 6
3.6 BBIC 7
4. Tidigare forskning 8
4.1 Andra länders inkorporering av barnkonventionen 8
4.2 Utbildning i barnkonventionen 8
4.3 Socialtjänstens arbete med barnkonventionen 9
4.4 Sammanfattning av tidigare forskning 12
5. Teoretiska utgångspunkter 13
5.1 Handlingsutrymme 13
5.2 Freires frigörande pedagogik och begreppet empowerment 14
5.3 Delaktighet 15
5.4 Sammanfattning av teoretiska utgångspunkter 16
6. Forskningsmetod 16
6.1 Kvalitativ ansats 16
6.2 Hermeneutik som vetenskapsteoretisk utgångspunkt 17
6.3 Förförståelse 17
6.4 Urval av litteratur 17
6.5 Urval 18
6.6 Datainsamling 19
6.7 Dataanalys 20
6.8 Trovärdighet, tillförlitlighet och överförbarhet 21
6.9 Etiska reflektioner 22
7. Resultat 23
7.1 Förändring i relation till barnkonventionen 23
7.1.1 Förändrat arbete efter barnkonventionens inkorporering 23
7.1.3 Dokumentation vid handläggning av ärenden 25
7.1.4 Domar och prejudikat 25
7.2 Fördelar och utmaningar med inkorporeringen av barnkonventionen 25
7.2.1 Ett diskussionsämne på arbetsplatsen 25
7.2.2 Högre krav på vårdnadshavare 26
7.2.3 Omkringliggande lagar 26
7.2.4 Vuxenorienterat synsätt 27
7.2.5 Tolkning av barnkonventionen 27
7.3 Kunskap och utbildning 27
7.3.1 Utgångsläge gällande utbildning 28
7.3.2 Ansvar för vidareutbildning 28
7.3.3 Behov av vägledande föreskrifter från Socialstyrelsen 28
7.4 Barns delaktighet och barnets bästa 29
7.4.1 Barns delaktighet i handläggningsprocessen 29
7.4.2 Barnets bästa i handläggningsprocessen 30
8. Analys 30
8.1 Förändrat arbete efter barnkonventionen 30
8.2 Fördelar och utmaningar 32
8.3 Kunskap och utbildning 33
8.4 Delaktighet och barnets bästa 34
8.5 Sammanfattning 36
9. Diskussion 36
9.1 Slutdiskussion 36
9.1.1 Socialsekreterarnas upplevda förändring 36
9.1.2 Fördelar och utmaningar 37
9.1.3 Kunskap och utbildning 37
9.1.4 Delaktighet och barnets bästa 38
9.2 Konsekvenserna av fynden 38
9.3 Studiens begränsningar och styrkor 39
9.4 Förslag till framtida forskning 40
10. Referenslista 12. Bilagor
1
1. Inledning och problemformulering
Förenta Nationernas (FN) barnkonvention har år 2020 blivit svensk lag, Lag (2018:1197) om Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter, vilket innebär att barnkonventionen blir likställd andra lagar och förordningar, såsom Socialtjänstlagen (2001:453) [SoL]. Lagen gäller all offentlig verksamhet men föreliggande studie kommer rikta in sig på den sociala barnavården. Barnkonventionens grundprinciper gällande barnets rättigheter ska ligga till grund för svensk lagstiftning. Konventionens stiftande i lag innebär att den tas in i den nationella lagstiftningen i landet och kan därmed ensam ligga till grund för beslut i ärenden (SOU 2016:19). År 1989 skrevs FN:s barnkonvention innehållande femtiofyra artiklar som på olika sätt slår fast att barn har särskilda grundläggande rättigheter (Unicef, 2018). Artiklarna inkluderar samtliga barn upp till arton år som bor i ett land där konventionen är lag eller ratificerad (Barnombudsmannen, 2020a). När konventionen år 1990 ratificerades i Sverige blev den juridiskt bindande för landet men utgjorde ingen nationell lag (Lindholm, 2014). Då Sverige ratificerat barnkonventionen transformerades en del lagar för att tydligare få in barnets rättigheter i de svenska lagarna. Däribland transformerades socialtjänstlagen (2001:453) där barns rätt att komma till tals stärktes, vilket härleds till artikel 12 i
barnkonventionen, och att ett tydliggörande av att barnets bästa ska vara avgörande i beslut som rör barnen, vilket kan härledas till artikel 3 i konventionen (Prop. 2017/18:186). Artikel 12 återfinns även sedan ratificeringen i 3 kap. 5 § socialtjänstlagen (2001:453) som
bestämmer bland annat att socialnämndens insatser för den enskilde ska utformas och genomföras tillsammans med den enskilde. Barnrättighetsutredningen gjorde år 2006 på uppdrag från regeringen en kartläggning över hur tillämpningen av lagar uppfyller barnets rättigheter enligt barnkonventionen och kom fram till att konventionen behöver inkorporeras till lag eftersom att det fanns en del bristfälligheter. De främsta argumenten var att
konventionens ratificering inte fått ett tillräckligt genomslag i rättsväsendet samt att det fanns ett behov av vägledning och tolkning av konventionen då den mer uppfattades som ett
värdegrundsdokument än riktlinjer inom myndigheter och organisationer. Ytterligare ett argument för att barnkonventionen skulle bli lag var att barnet skulle stärkas som
rättighetsbärare. Då det visat sig att inom beslutsprocesser gällande barn visade utredningen att barnets rättigheter inte fått tillräckligt genomslag och det var svårt att veta hur eventuella konflikter mellan konventionens bestämmelser samt andra svenska lagar skulle hanteras. (Prop. 2017/18:186). Nu då barnkonventionen blivit svensk lag ska dess bestämmelser beaktas i samtliga ärenden, bedömningar och beslut som gäller barn (SOU 2016:19). I regeringens proposition (2017/18:186) menar man att inkorporeringen av barnkonventionen möjliggör att den kan åberopas i svensk domstol, något som tidigare inte varit möjligt. Ytterligare ett argument var då att domstolar i högre grad skulle hänvisa till
barnkonventionen vilket skulle skapa rättspraxis och barnets rättssäkerhet skulle stärkas (Hedman, 2014).
Norge gjorde inte heller barnkonventionen till en nationell lag när de ratificerade den. År 2003 införlivades barnkonventionen i norsk rätt genom menneskerettsloven, vilket innebär att barnkonventionen i Norge får företräde framför andra norska lagar som kan komma att krocka med den (Søvig, 2009). Konventionen är även i Norge direkt tillämpbar i domstol. Norge har en barnombudsman vars syfte är att implementera konventionen i landet och se till så att åtagandena gentemot konventionen uppnås. Arbetet sker för att stärka rättssäkerheten för barnen samt bidra till kunskap i samhället om deras rättigheter. Barnombudsmannen är ett
2 exempel på Norges långa tradition av arbetet med implementeringen av konventionen i samhället och det strategiska arbetet för barns rättigheter. Det har visat sig att Norge har haft en del problem, bland annat oro för att barn och unga inte får den service eller de insatser de är i behov av och att arbetstagarna på myndigheterna som arbetar med barn och unga inte får den utbildning de är i behov av. Norge har även haft problem med att olika kommuner agerar olika (Søvig, 2009).
Socialstyrelsen (2018c) påvisar att arbetsbelastningen är viktig att ta hänsyn till för att det sociala arbetet ska kunna genomföras med kvalité. Klientarbetet påverkas av
socialsekreterarnas handlingsutrymme. Med handlingsutrymme menas möjligheten att välja hur socialsekreteraren ska agera utifrån det utrymme som finns från organisationens ramar, regelverk och socialsekreterarens egna uppfattningar. Det finns två olika former av
handlingsutrymme, det ena är faktiskt handlingsutrymme som innebär lagar, organisationens regler och liknande utomstående styrdokument som individen måste följa, det andra är upplevt handlingsutrymme som innebär individens erfarenheter, kunskaper och liknande. Det är relevant att belysa socialsekreterares arbetsroll i det avseende att de har ett stort handlingsutrymme där beslut och bedömningar kan fattas om samhällets medborgare, men även för att de styrs utifrån organisationen i form av lagstiftning (Svensson, Johnsson, Laanemets, 2008). Socialsekreterares handlingsutrymme innehållet olika faktorer som påverkar hur bland annat artikel 12 tillvaratas inom den sociala barnavården, till exempel är lagstiftningens utformning en faktor som påverkar. Det finns även skilda tolkningar av barnkonventionens artiklar som påverkar handlingsutrymmet och därmed handläggningen av ärenden, exempelvis genom att barnet inte får komma till tals, något som kan utvecklas med utbildning och en samstämmig syn på konventionen (Jmf Larsson & Hultman, 2019; Dane, 2015). Internationella studier visar på att utbildning och kunskap är viktigt för att
socialsekreterare ska ta till sig barnkonventionen och omsätta den i praktiken. Något som påverkar politiskt styrda organisationers möjligheter att omsätta barnkonventionen i praktiken kan vara organisatoriska faktorer såsom kommunernas begränsade ekonomi, tidsbrist och resurser (Jmf Handley & Doyle, 2014; Stern & Jörnlund, 2011; Manful & McCrystal, 2010). Barnkonventionens inträde i lagen har bidragit till att barnrättsperspektivet lyfts fram, då olika aktörer satsat på utbildningskampanjer så finns det en ökad kunskap och medvetenhet om barnets rättigheter i samhället (Socialstyrelsen, 2020). Många kommuner i Sverige utvecklar barnkonsekvensanalyser, dessa används i samband med beslutsfattande inom socialtjänsten. Trots att barnets rättigheter blivit mer uppmärksammade finns det tecken på att barnets rättigheter inte tillgodoses i tillräckligt hög grad, detta kan medföra att barnet inte får det skydd och/eller det stöd som barnet är i behov av. Kritik som har riktats mot
barnkonventionen som lag är att det finns en osäkerhet och svårighet kring hur den ska tolkas och förstås eftersom att dess artiklar är allmänt formulerade. Detta gör att många myndigheter och organisationer upplever svårigheter med att veta hur den ska användas i arbetet (Leviner, 2018). Kritik har även riktats mot att barn under 18 år är omyndiga och därmed måste få hjälp av de vuxna i deras närhet för att försvara sina rättigheter och levnadsvillkor, något som medför att de rättigheter barnen får ta del av kan variera (Mattsson, 2020). Det har även riktats kritik mot artikel 12 i barnkonventionen utifrån ett svenskt perspektiv, där kritiken säger att barn inte är delaktiga i utredningar i den mån de ska och att när barn är delaktiga så uppfattar barnen att de har en röst men fortfarande inte några möjligheter att påverka beslut som tas (Leviner, 2020). Inspektionen för vård och omsorg (IVO) fann i en undersökning att i åtta av tretton nämnder kan barnet inte räkna med att få lyfta sina åsikter eller få relevant information om de myndighetsprocesser barnet är delaktig i (Socialstyrelsen, 2020).
3 studier har visat att barnens delaktighet och röster försvagas för varje ny fas som sker under en utredning (Heimer, Näsman & Palme, 2017). Hänsyn tas till barns röst i
förhandsbedömningsfasen, sen varierar barnets delaktighet och hur dess åsikter lyssnas till under utredningarna som genomförs och i insatsfasen lyssnar socialsekreterare sällan på barnen. Något som även visats i denna studie är att föräldrarnas röst får mer tyngd för varje fas, då det är deras åsikter som dominerar gällande vilka insatser som ska implementeras. Det har även visats att det föreligger en äldre syn på barns välfärd där skyddet är så starkt
prioriterat att barnen även ska skyddas från delaktighet, men en brist på delaktighet kan leda fel därav är det viktigt att barn behandlas som kompetenta aktörer (Heimer, Näsman & Palme, 2017). Internationella studier visar på att barn sällan efterfrågas om deras åsikter trots att barnen vill bli lyssnade på samt att socialsekreterare fokuserar mer på barnets rätt till skydd och välfärd än barnets rätt till delaktighet (Jmf McCafferty, 2017; Manful &
McCrystal, 2010). Barnombudsman har under flertalet år arbetat med att barn och unga ska få sina åsikter lyssnade till. Barn och unga är experter på sina egna situationer och kan utifrån detta dela med sig av sina erfarenheter. Myndighetspersoner inom all offentlig verksamhet måste skapa förtroendefulla relationer till barn för att denne ska känna sig trygg med att uttrycka sina åsikter (Socialstyrelsen, 2013).
Barnkonventionens inkorporering i lag är något som har uppmärksammats det senaste året, däribland i media och sociala forum. Då lagen fortfarande är ny råder det en brist på svenska studier som undersöker svenska socialsekreterares upplevelser av den sociala barnavårdens arbete efter att konventionen har blivit lag. Vi ser denna studie som relevant för socialt arbete då vi avser undersöka socialsekreterares erfarenheter och beskrivningar kring
barnkonventionens vad det gäller uppkomna svårigheter, förbättringar och förändringar i det praktiska arbetet som genomförs inom den sociala barnavården. Kunskapen som denna studie kan tänkas medföra är att barnets ställning som rättighetsbärare stärks. Studien är inte endast relevant för socialsekreterare inom den sociala barnavården, utan också för andra arbetsamma inom all offentlig verksamhet. Studien kan även generera material som bidrar till
samhällsnyttan genom att socialarbetare får ta del av andra socialarbetares upplevelser, vilket kan ge uppslag på exempelvis nya metoder eller arbetssätt för att tillämpa konventionen i arbetet. Något som i sin tur kan öka förståelsen för hur artiklarna kan tillämpas för att på så sätt öka till exempel barnets delaktighet i den sociala barnavården. Vår studie avser bland annat att undersöka hur socialsekreterare använder sig av barnrättsperspektivet i det praktiska arbetet inom den sociala barnavården, som nämnt ovan har kritik riktats mot att
barnrättsperspektivet inte har tagits tillvara i tillräcklig utsträckning inom socialtjänstens arbete. Vår studie kan därmed tillföra information om hur barnrättsperspektivet används i dagsläget. Trots att studien kan vara svår att generalisera kan den erbjuda idéer och uppslag till andra socialsekreterare som är i samma sits.
2. Syfte och frågeställningar
Syftet med studien är att undersöka om det har skett några förändringar i det sociala arbetet sedan barnkonventionen blivit lag utifrån socialsekreterarnas perspektiv. Däribland deras erfarenheter av bland annat utmaningar, fördelar, kunskapsläge och av barnrättsperspektivet. Frågeställningarna som studien syftar till att besvara är följande:
4 - Finns det några fördelar med lagen? Vilka utmaningar upplever socialsekreterarna
existerar efter att konventionen blivit lag?
- Vilken kunskap finns och vad behövs för att socialsekreterarna ska kunna arbeta utifrån barnkonventionen?
- Hur arbetar socialsekreterare för att respektera de artiklar som finns, främst gällande artikel 3 och artikel 12, i barnkonventionen?
3. Bakgrund och lagstiftning
I detta avsnitt beskrivs barnkonventionens historia, barnkonventionens innehåll samt den juridiska betydelsen av barnkonventionen innan och efter lagändringen 1 januari 2020. Detta för att skapa en förståelse för hur barnkonventionen är uppbyggd och vilka kriterier som ska uppfyllas.
3.1 Barnkonventionens historia
Rädda Barnens grundare Eglantyne Jebb skrev år 1923 “Deklarationen om barns rättigheter”, ett dokument som erbjuder fem grundläggande principer gällande barns rättigheter (Unicef, u.å.). År 1924 antog Nationernas förbund deklarationen, även kallad Genevédeklarationen, som bland annat den polske barnläkaren och pedagogen Janusz Korczak stod bakom (Bartley, 1998). Han levde under åren 1878–1942, och är även han en viktig gestalt för barnets
rättigheter. Korczak hade ett stort fokus på barns utsatthet och arbetade med föräldralösa barn, bland annat på sitt barnhem (Englundh, 2009). Han skapade “Kamratdomstolen” som var en konfliktlösningsmetod utan våld där barnen själva fick reflektera kring sina egna och andras rättigheter, det gav även de svagare barnen förmåga att formulera sina egna
rättigheter. Korczak hade en tilltro till barnens förmågor och menade att barn var likvärdiga vuxna då vi alla är människor. Hans arbete med barnets rättigheter har en demokratisk grund som kan återfinnas i bland annat artikel 12 (Englundh, 2009). Korczak arbetade hårt för en internationell överenskommelse om barnets grundläggande rättigheter som skulle komma bidra till jämlikhet och att vuxna på så sätt skulle börja ta barnets rättigheter på allvar då han ansåg att barn var en grupp i behov av ett särskilt skydd (Bartley, 1998). År 1945 signeras FN:s stadgar i San Francisco. År 1946 startades Unicef som fick i uppdrag att bli FN:s barnfond. FN:s deklaration om mänskliga rättigheter antogs år 1948, år 1959 antar FN:s generalförsamling en deklaration om barns rättigheter vid namn resolution 1386 som även tog upp många av dagens grundläggande principer. År 1989 antas den utvecklade
barnkonventionen enhälligt från generalförsamlingen och barnkonventionen trädde i kraft 2 september 1990 efter att den ratificerats av 20 stater (Unicef, u.å.). Efter att barnkonventionen ratificerades har ett antal toppmöten hållits och utvecklandet av barnkonventionen fortsätter, hittills genom tre tilläggsprotokoll.
3.2 Barnkonventionens innehåll
Barnkonventionen har ratificerats av 196 stater, Sverige var en av de första att ratificera konventionen redan när den kom 1990. I nuläget är det bara USA som inte ratificerat konventionen. De tre tilläggsprotokoll som kom 2000 och 2011 måste staterna ratificera för att de ska gälla i landet, då staterna inte blir automatiskt bundna utav dessa bara för att de ratificerat barnkonventionen. Sverige har ratificerat de två första tilläggsprotokollen som kom år 2000, det första tilläggsprotokollet behandlar frågan om barn i krig och det ålägger staterna att vidta åtgärder för att barn inte ska delta i krig, det andra tilläggsprotojollet handlar om barnprostitution, handel med barn och barnpornografi (Unicef, u.å). Sverige har inte ratificerat det tredje tilläggsprotokollet (TP3) som kom år 2011, som handlar om barns
5 klagorätt och deras möjlighet att vända sig till en instans för att få sin sak prövad när barnets rättigheter kränkts. Sveriges argument för att inte ratificera TP3 var till en början att det skulle öka arbetsbelastningen för barnrättskommittén, den inställningen ändrades dock, Sverige har ännu inte givit något besked om TP3 utan menar att Lag (2018:1197) om Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter måste utvärderas innan man kan överväga att ratificera även TP3. FN:s konvention om barnets rättigheter (Barnkonventionen) innehåller bestämmelser om barns mänskliga rättigheter (Unicef, u.å.). Barnkonventionen innehåller 54 artiklar som stipulerar barns mänskliga rättigheter.
3.2.1 Barnkonventionens fyra grundprinciper
Barnkonventionen består av 54 artiklar beslutade av FN som syftar till att skydda barnets rättigheter. I Sverige har artiklarna från 1-42 inkorporerats i lag. Barnkonventionens fyra grundprinciper är:
- Artikel 2: Alla barn har samma rättigheter och värde. Inget barn ska diskrimineras eller behandlas annorlunda.
- Artikel 3: Barnets bästa ska beaktas vid alla beslut, åtgärder och bedömningar som rör barn.
- Artikel 6: Alla barn har rätt till liv, överlevnad och utveckling. Alla barn har också rätt att få sina grundläggande behov tillfredsställda.
- Artikel 12: Alla barn har rätt att få uttrycka sig och få den respekterad (Unicef, 2008).
3.3 Barnkonventionens juridiska betydelse
När en stat ratificerar en konvention så blir staten folkrättsligt bundna av konventionen och staten är därmed folkrättsligt förpliktigade att genomföra konventionen (Prop. 2017/18:186, SOU 2016:19). Sverige brukar kallas en dualistisk stat och för att en internationell
överenskommelse, såsom barnkonventionen, ska bli rättsligt gällande så måste den införlivas med nationell rätt. Alla konventioner är ett juridiskt bindande avtal mellan de stater som ratificerat konventionen. Utifrån Wienkonventionen framgår det att stater inte kan åsidosätta konventionsförpliktelser för att reglera den interna rättsordningen (Prop. 2017/18:186, SOU 2016:19). Sverige behövde därmed se till att den interna rättsordningen stämde överens med de internationella åtagandena som barnkonventionen innebär. Sverige började med att transformera barnkonventionens artiklar och bestämmelser till att föras in i författningar som berörs av konventionen, i detta fall bland annat föräldrabalken (1949:381) och
socialtjänstlagen (2001:453). Sverige hade normharmoni, vilket innebär att Sveriges rätt stämmer överens med konventionen. Efter att barnkonventionen röstats igenom i riksdagen 2018 till att bli lag, sker en inkorporering där konventionen i originaltexten kommer att gälla som lag i Sverige (Prop. 2017/18:186). 1 januari 2020 trädde Lag (2018:1197) om Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter i kraft, det betyder att barnets rättigheter ska beaktas vid bedömningar som görs i beslutsprocesser i ärenden som rör barn (Regeringen, u.å.). Barnkonventionen och numera lagen är ett viktigt redskap för socialsekreterare inom den sociala barnavården. Goda kunskaper om juridiken som ligger till grund för arbetet inom det praktiska arbetet är nödvändiga för alla socialsekreterare. Då barnkonventionen ska genomföras på alla nivåer i samhället, inte bara områden som specifikt rör barn utan även andra områden, socialsekreterare är därmed viktiga när det gäller att förverkliga de krav som barnkonventionen ställer. Barnrättsperspektivet har medfört att det skett förändringar på hur barn betraktas ur vetenskapens synpunkt, barnet ska betraktas som en kompetent aktör (Rasmusson, 2003). Artikel 12 om barnets rätt till delaktighet och inflytande omfattar inte bara rätten till att det enskilda barnet ska bli lyssnad till och få uttrycka sina åsikter och på så sätt betraktas som en rättighetsbärare. Utan det handlar även om att barnets åsikter ska betraktas som en informationskälla där socialsekreterare lär sig förstå hur denne resonerar.
6 Då barnet inte kan tvingas till att göra sin röst hörd är det viktigt att handläggaren ser till andra sätt att tillägna sig kunskap om barnets liv och situation. En del barn kan med
anledning av funktionsnedsättningar ha svårigheter med att framföra sin talan och åsikter, det är då viktigt att barnet får rätt stöd för att kunna göra det. En del barn kan på grund av sin ålder ha svårt att förstå alla aspekter av ett beslut eller en bedömning, det är då handläggarens ansvar att ge barnen tillräckligt stor förståelse för att denne sedan ska kunna bilda sig en uppfattning kring sakfrågan. Med detta sagt är det socialtjänstens åliggande att med sin kunskap och kompetens göra barnet delaktig (Swärd, 2019).
3.4 Barnrättsperspektivet
Barnrättsperspektivet innebär att ha barnkonventionen, däribland de fyra grundprinciperna,
som utgångspunkt i arbetet och att göra bedömningar utifrån forskning, evidens och prövad erfarenhet. Det är ett centralt begrepp som behöver anammas i hela organisationen (prop. 2009/10:232). Det beskrivs som ett rättighetsbaserat arbete vars syfte är att säkerställa barnets rättigheter i alla åtgärder, bedömningar och beslut som rör barn. En nödvändighet för detta är att utbildningar om barnkonventionen innehåller kunskap om metoder för att
barnrättsperspektivet ska bli mer centralt (SOU 2016/19). Perspektivet bygger på normer och principer som härstammar från barnkonventionen och är ett sätt att säkerställa att samhället ser till barnets rättigheter. För att faktiskt förstå barnets perspektiv behöver man vända sig till barn och lyssna på dem för att höra hur de ser på beslut. Varje barn under 18 år ska ses som en bärare av rättigheter och det innebär bland annat att barnets rätt att bli hörd måste
uppfyllas och beaktas (Dane, 2015). Barnet som rättssubjekt innebär att barnet ses som en egen individ med rättigheter och integritet. Detta synsätt kan främjas genom att implementera barnens rättigheter enligt konventionens artiklar samt att staten gynnar barnets möjligheter till att kunna utkräva sina rättigheter (prop. 2017/18:186). Några av målen för barnrättspolitiken som regeringen har utformat är att barnen ska respekteras, få rätt till trygghet och delaktighet. Det kan uppfattas som motsägande då det ännu inte finns förslag på hur tilläggsprotokoll 3 ska ratificeras. Att den blir ratificerad skulle inte bara innebära att barnets rättigheter stärks ytterligare och att barn genom det kan hävda sina rättigheter, men också att rättspraxis och prejudicerande fall skapas och kan användas som vägledning i hur artiklarna ska förstås och tolkas (Singer, 2012). Samtidigt visar barnrättighetsutredningen att barn inte ses som
rättighetsbärare utan istället som föremål för vuxnas välvillighet. Vidare visar utredningen att ett paradigmskifte är nödvändigt för att synen på barn som sårbara och i behov av hjälp ska försvinna (Singer, 2019).
3.5 Barnets bästa
Barnets bästa är den bärande principen i FN:s konvention om barnets rättigheter. Den
regleras i artikel 3 Barnkonventionen, socialtjänstlagen (SFS 2001:453) samt 6 kap. 2a§ föräldrabalken (FB) och innebär i korta drag att det enskilda barnets bästa ska beaktas, sättas i främsta rummet och vara vägledande vid bedömningar och beslut av myndigheter, privata och offentliga organ som barnet kommer i kontakt med (Schiratzki, 2019). Principen om barnets bästa ska följas på alla nivåer och i alla beslut. Barn har samma människovärde som vuxna och betraktas som en extra utsatt och sårbar grupp i samhället, de är därför i behov av ett särskilt stöd och skydd (Barnombudsmannen, 2013). Svenska förarbeten menar att barnets bästa ska tolkas utifrån ett objektivt perspektiv men även till viss del ett subjektivt perspektiv. Det objektiva synsättet bygger på att bedömningar och beslut ska göras utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet medan det subjektiva handlar om att det enskilda barnet kan ge uttryck för dennes åsikter (Schiratzki, 2019). Barnets bästa ska definieras tydligt och väga tungt vid avstämning mot andra intressen. Principen om barnets bästa ska vara vägledande i tolkningen av de övriga artiklar, även när dessa kan verka oförenliga. Som nämnt ska barnets bästa väga
7 tungt när beslut tas och det medför att bedömningen om vad som faktiskt är bäst för barnet blir väldigt viktig. Vid en sån bedömning så är respekten för övriga rättigheter i konventionen högst relevant och det är viktigt att barnet själv får delge sina åsikter om vad som är bäst för dem (SOU 2016:19). FN-kommittén har understrukit att barnets bästa är ett dynamiskt koncept där bedömningarna måste anpassas till sammanhanget, alltså att begreppet ska anpassas för varje enskilt barn. Beslutsprocessen måste innehålla en tydlig bedömning av konsekvenserna för barnet beslutet handlar om, det ska genomföras en så kallad
konsekvensanalys. Att genomföra en bedömning på vad som är barnets bästa är inte alltid lätt, men ett första steg kan vara att granska hur artiklarna i konventionen respekteras. Artikel 12 är även relevant, då barnets egna åsikter om sin situation och vilket beslut de skulle föredra är viktiga för bedömningen (SOU 2016:19). Barnet ska dock inte pressas till att uttrycka sina åsikter, då valet att ha en åsikt tillhör rättigheten. Barnets bästa är komplext och ingen enhetlig tydlig innebörd finns utan barnets bästa ska alltid gälla för den specifika situation barnet befinner sig i, däremot är det viktigt att respektera alla rättigheter och att barnet kommer till tals i myndighetsprocesser (SOU 2016:19). Barnets bästa är enligt Barns Behov I Centrum (BBiC) en sammanvägning av barnets behov och dennes uppfattning, föräldrarnas förmåga och deras uppfattning, faktorer i familj och miljö samt utlåtanden från sakkunniga och referenspersoner (SOU 2020:63).
3.6 BBIC
Barnets behov i centrum (BBIC) är en arbetsmetod som är framtagen sedan år 2006 för
socialtjänstens myndighetsutövning och regelverk. Syftet är att stärka barnperspektivet, bidra till ökad rättssäkerhet och delaktighet för barn och unga, mycket av detta tar sin utgångspunkt i barnkonventionen och socialtjänstlagen (2001:453) SoL. BBIC används vid utredning av barn och unga och innehåller grundprinciperna: barnets rättigheter ska säkerställas, barnets bästa ska vara avgörande och att man ska sträva efter likvärdiga möjligheter för varje barn. Att barnets rättigheter ska säkerställas innebär att socialsekreterare och andra
myndighetsanställda som kommer i kontakt med bar ska respektera, skydda och uppfylla barnkonventionen. För att bryta ned det innebär det att den socialsekreteraren ska ha relevant kunskap om barnets rättigheter och kunna omsätta det i arbetet. Samtliga beslut och
bedömningar som görs om barn ska baseras på forskning och erfarenhet för att därefter utvärderas utifrån ett barnrättsperspektiv. Att låta barnets bästa vara avgörande innebär att individuella bedömningar ska göras kring vad som är det bästa för det enskilda barnet. Det berörda barnet ska själv få uttrycka vad som är bäst i sitt fall. Socialsekreteraren ska sträva efter att se barnet i centrum samt erbjuda individuellt anpassat stöd och lika rättigheter till barn (Socialstyrelsen, 2018b). Vid bedömning av i vilken utsträckning barnets åsikter ska få utöva ett inflytande i utredningar och beslut hos socialtjänsten, behöver hänsyn tas till dennes ålder och mognad (Socialstyrelsen, 2018). Kritik som riktats mot BBIC är bland annat att barnets bästa inte används regelmässigt som varken tillvägagångssätt eller utgångspunkt för bedömning. Barnrättighetsutredningen visade att fokuset i utredningarna istället var att redogöra och bedöma barnets behov, då det framkommer i utredningarna att barnets behov var tydligt utrett och insatser formulerades i linje med behoven (SOU 2020:63). Barnets bästa kunde i vissa fall framkomma underförstått i bedömningarna men inte alltid, bland annat genom att handläggaren identifierat behov hos barnet utan att analysera behovet utifrån barnets bästa. Överlag genomfördes inte några analyser gällande positiva eller negativa konsekvenser av besluten som fattades för barnet och motiveringarna till besluten visade inte att hänsyn tagits till barnets bästa. Barnrättighetsutredningen visade även att det var svårt att avgöra i vilken utsträckning handläggarna hade tillmätt barnets åsikter betydelse och att det saknade redogörelser för barnets åsikter i analysen inför beslut (SOU 2020:63).
8
4. Tidigare forskning
Följande avsnitt går igenom tidigare forskning om grannlandet Norges inkorporering och arbete med barnkonventionen, socialsekreterares behov av utbildning i konventionen och stor vikt läggs vid tidigare forskning om det praktiska sociala barnavårdsarbete som genomförs.
4.1 Andra länders inkorporering av barnkonventionen
Norges inkorporering av barnkonventionen har inneburit att barnets rättigheter får företräde i kollisioner med andra lagar, vilket ger konventionen en högre ställning än vanlig lag i norska normhierarkin (Søvig, 2009). Barnkonventionen har en betydande roll i Norge där den inte bara har fått en spridning på nationell och lokal nivå men också att domar och avgöranden som gjorts kring barn finns som tillgå vägledning. Detta anses ha förstärkt barns ställning i landet och blivit ett lyckande för barn och deras rättigheter (Arild, Holtan & Thomas, 2012). Att barns ställning som rättssubjekt förstärks kan leda till att de i högre grad utsätts för vuxna människors konflikter som dem annars inte hade behövt underkastas, det kan handla om exempelvis vårdnadsärenden i domstol. I en utvärdering som har gjorts om barnkonventionen i Norge beskrivs att konventionen i stor utsträckning ligger till grund för beslut eller domar. Det innebär att konventionen åberopas i stor utsträckning som en rättskälla i beslut hos domstolar samt i bedömningar hos socialtjänst. Att barnkonventionen som lag medför att allt fler barnärenden åberopas i domstol kan innebära skada för barnet utifrån ett barnperspektiv då barn i yngre åldrar kan tvingas göra vissa val och sedan leva med konsekvenserna av det (Søvig, 2009). Domstolarna i Norge har haft en stor användning av FN:s barnrättskommités vägledning gällande tolkning av barnkonventionens artiklar (Søvig, 2009). Inom flera områden kan man se att barnets juridiska ställning har stärkts i vårdnadstvister och en del asylärenden (Leviner, 2018). I Norge har socialsekreterare uttryckt svårigheter i arbetet gällande barns rättigheter utifrån barnkonventionen då man menar att vissa rättigheter kan komma att ställas mot varandra. Konsekvensen av det kan bli att både barnet, dess
vårdnadshavare och socialsekreterare tar skada. Ett exempel på det är att kravet på att barnet ska få komma till tals kan medföra svårigheter eftersom att det kan riskera att skada barnet (Vis, Holtan & Thomas, 2012). Norge har utöver att arbeta kring det lagtekniska, även lagt stora resurser på att lyfta kunskap om barnets rättigheter bland kommuner och statliga myndigheter då man menar på att personer som arbetar med barn måste förstå vad konventionen innebär och hur den ska tillämpas i arbetet (Emberland, 2004). Norska
socialtjänsten Barnevernet är samhällets yttersta skyddsnät för barn och unga, det är därför av stor vikt att socialsekreterare har en bred kunskap om barnkonventionen. Universitet i Norge har i större utsträckning inkluderat barnkonventionen som en del av socionomprogrammet och lärarprogrammet för att förbereda studenterna inför det framtida arbetet (Öster & Knutson, 2016).
4.2 Utbildning i barnkonventionen
En studie genomförd i Storbritannien, visar på att flertalet socialsekreterare pratade med barnen under handläggningen för att ta del av deras önskningar och känslor samt använde sig av varierande metoder för att ta del av barnens åsikter. Det visade sig att socialsekreterare litar på att de ska få utbildning i barnkonventionen av arbetsgivare för att förfina sin kunskap och metoder, men att få socialsekreterare erhöll utbildning alternativt blev lovade utbildning längre fram. I de fall socialsekreterare erhåller utbildning inom barnkonventionen så ökar det socialsekreterarnas arbete med att göra barn delaktiga i beslutsprocessen (Handley & Doyle, 2014). En svensk studie visar att socialsekreterare som erhållit utbildning i barnkonventionen är de som ändrat sin arbetsmetod sedan barnkonventionen ratificerades 1990. De
9 även de som av ledningen inte erbjudits att gå en utbildning. Det är viktigt att all personal på alla nivåer utbildas i barnkonventionen och att personal får tydliga direktiv av ledning gällande utvärdering av arbetet, rättighetsperspektivet ska integreras i verksamheterna för att förbättra arbetet med barns rättigheter (Stern & Jörnlund, 2011). I en australiensk artikel kommer författarna fram till att tjänstemännen bland annat måste vara väl insatta i
barnkonventionen, utgå från en vidare förståelse av konventionen samt arbeta komplext för att det sociala arbetet ska kunna implementera barnkonventionen. Young, McKenzie, Schjelderup, Omre & Walker (2014) menar i artikeln att barnkonventionen medför positiva förändringar för arbetet men att socialsekreterare och tjänstemän som arbetar med
handläggning inte är tillräckligt insatta i hur det sociala arbetet i relation till konventionen ska utföras, denna upptäckt kommer även Lundberg (2011) fram till. Barnrättighetsutredningen påvisade brister i barns rättigheter inom olika verksamheter, en orsak till dessa brister var avsaknad av kunskap om barnets rättigheter och hur dessa ska realiseras i rättstillämpningen (SOU 2016:19). Regeringen föreslog att ett kunskapslyft skulle genomföras under en
treårsperiod, där syftet var att höja kompetensen om barnkonventionen bland yrkesgrupper inom statliga myndigheter. Barnombudsmannen (BO) fick därmed i uppdrag av regeringen att under perioden 2017 till 2019 arbeta med att stödja dessa yrkesgrupper för att säkerställa tillämpningen av barnets rättigheter (Barnombudsmannen, 2020b). BO skulle under denna tid bland annat arbeta med att erbjuda stöd rörande vägledning, kunskap och kompetens
avseende tolkning och tillämpning av barnets rättigheter och sprida lärande exempel avseende tillämpningen av barnets rättigheter inom olika verksamhetsområden. BO har erbjudit utbildningar om barnkonventionen som är anpassade efter verksamheten som tagit del av utbildningen. De myndigheter som tagit del av utbildning från BO beskriver den som givande (Barnombudsmannen, 2020b). BO lyfter att kunskap om barnrätt och
barnkonventionen är grundläggande för att skapa rätt förutsättningar för det kommande barnrättsarbetet, likaså myndigheterna som BO arbetat med framhåller att kunskap och kompetens behövs för att möjliggöra ett utvecklingsarbete och förändrade arbetssätt. Kunskapen om barnkonventionen och barnrätt har varit varierande både inom och mellan myndigheter (Barnombudsmannen, 2020b).
4.3 Socialtjänstens arbete med barnkonventionen
Ansvaret för att implementeringen av barnkonventionen ska bli lyckad i socialtjänsten ligger inte endast hos regeringen men också lokalt och regionalt hos politikerna, den
kommunfullmäktige och kommunstyrelsen i respektive kommun (Barnombudsmannen, 2015). Det är viktigt att verksamma personer har den kompetens som krävs för att kunna utföra sitt arbete. Genom att sprida och utbilda personal kan verksamheten uppnå framgång och på så sätt starta ett förändringsarbete i syfte att implementera konventionens artiklar i det praktiska arbetet. Det krävs kunskap och förståelse om vad ett barnperspektiv innebär i den egna verksamheten och beslutsprocesserna för att integreringen ska ske på ett naturligt sätt. Tidigare forskning visar att ekonomiska resurser kan ha en påverkan på den utsträckning arbetsplatsen implementerat konventionen. En del kan ha svårt att bekosta utbildningar och kompetensutveckling då det kan innebära stora kostnader. Ytterligare en faktor är dialog och erfarenhetsöverföring inom samt mellan diverse organisationer. Personal inom samma och olika organisationer kan diskutera upplevelser och erfarenheter med varandra och på så sätt undvika att göra samma misstag. Men också är det givande där det bidrar till att
barnkonventionen som samtalsämne hålls levande samt att ett erfarenhetsutbyte sker och på så sätt effektiviserar verksamheten (Barnombudsmannen, 2015). Detta utgör en problematik som grundar sig i att kommuner implementerar barnkonventionen som lag på olika sätt, trots att lagen tillskriver alla verksamheter samma skyldigheter. Detta i sin tur kan medföra att barnet får sina rättigheter tillgodosett på olika sätt beroende hur väl kommunen har
10 implementerat konventionen samt vilken kommun de tillhör (Unicef, 2018). År 2019 gick organisationen Barnens rätt i samhället (BRIS) ut med en kartläggning som visade att 45% av kommunerna i landet saknade strategi och metod för att implementera lagen år 2020 (BRIS, 2019). Det handlade om brister där man inte uppdaterat arbetssätt, rutiner eller skrivit om sina styrdokument utefter konventionen som lag (Järeskog & Valinder, 2019).
I Barnrättighetsutredningen presenterades flera brister gällande barnets bästa och barnets rätt att uttrycka sina åsikter, detta gäller vid främst vårdnadstvister och asylprocesser. I vissa fall kunde barn särbehandlas orättvist i förhållande till vuxna. I kontakt med myndigheter ses inte heller barn som bärare av rättigheter (Larsson & Hultman, 2019). Ytterligare en studie som vi tagit del av kommer fram till att utsatta barn inte är garanterade en laglig rätt till att höras trots att de är aktörer i utredningar inom den sociala barnavården, barnen ges endast
möjlighet att få berätta sina åsikter hos socialtjänsten men oftast inte i till exempel rätten. Det framkommer också att det i första hand är föräldrarna som betraktas som klienter hos
socialtjänsterna även i ärenden som gäller barn och att föräldrarnas rättigheter därmed blockerar barnens rättigheter (Heimer & Palme, 2016). Barn berättar att de sällan efterfrågas deras åsikter och att barnkonventionens artikel 12 inte hörsammats. Studien visar att
utredningarna har ett vuxenperspektiv, därmed skapas lösningarna tillsammans med de vuxna och inte barnen. McCafferty (2017) fastslår att barn vill bli lyssnade på och att barnets
delaktighet i beslutsfattande bidrar till barnets personliga utveckling genom att ge barnet befogenhet och förstärka barnets självkänsla samt barnets sociala färdigheter. För att barnet ska bli mer delaktiga så måste myndigheterna förändra sin bild av barn som sårbara, omogna, oansvariga och i behov av skydd. Socialsekreterare behöver därmed arbeta mer med
empowerment och ha en större tro på barnets förmågor samt att delaktighet är positivt för barnets engagemang och självförtroende. Detta kommer dock endast hända när
barnkonventionen tas seriöst i allt socialt arbete och i samhället som helhet (McCafferty, 2017). Socialsekreterare fokuserar mer på barnens rätt till skydd och välfärd än barns rätt till delaktighet i sociala barnavårdsprocesser, författarna menar dock att barnkonventionen förkroppsligar socialsekreterarnas idéer om barns rättigheter och att socialsekreterare kan dra nytta av barnkonventionen då den kan visa på hur arbetet kan utvecklas gällande barns rättigheter (Manful & McCrystal, 2010).
Det finns en rad hinder som påverkar barns delaktighet i utredningar inom den sociala vården, dessa hinder är bland annat att det finns olika principer som ska beaktas som gör att delaktighetsprincipen faller i skymundan och att beslut vid exempelvis placeringar kan vara tidsmässigt svåra att få barnet delaktig i. Larsson & Hultman (2019) menar att den sociala barnavårdens handläggare påverkas av deras handlingsutrymme, då handlingsutrymmet innefattar olika faktorer som påverkar barnens rätt till delaktighet, de menar också att tolkningen av innebörden i barns rätt till delaktighet varierar beroende på kontext och vem som tolkar. Principen om barnets bästa används på två sätt, dels som en allmän princip som ska genomsyra lagstiftning och administrativa beslut, dels för att tolka konventionens artiklar (Schiratzki, 2019). Det är flera faktorer som måste beaktas när barnets bästa bedöms, dessa är barnets inställning och identitet, bevarandet av familjemiljön och relationer, omsorg, skydd och säkerhet, utsatthet, rätt till hälsa och utbildning. Tolkningen av barnets bästa kan begränsas av barnets rättigheter. Uppfattningen om vad barnets bästa är skiljer sig mellan olika rättsområden. Barnets bästa som rättslig standard begränsas av dess tillämpningen av rättens mandat och den minsta gemensamma nämnaren är där att barnet ska skyddas. Medan barnets bästa som utomrättslig standard avser den kärlek, omsorg och omvårdnad som ett barn är i behov av (Schiratzki, 2019). Barnets bästa är därmed svårdefinierat och det finns olika barnperspektiv beroende på vilken kontext barnets bästa existerar i. Då
11 barnkonventionen har ett stort tolkningsutrymme, ställs det ännu högre krav på att barnets bästa ska vägas utifrån kunskap och arbetsmässig erfarenhet då den annars kan baseras på subjektiva, kulturella och moraliska värderingar i samhället (Dane, 2015). Barnperspektiv är ett mångtydigt begrepp som innefattar den vuxnes beskrivning av barnet eller dennes
situation. Det kan både vara något ideologisk men även metodologiskt. Det handlar om att man vill ta tillvara på det enskilda barnets villkor och arbeta för dennes bästa, och det bidrar till att barnet får en talan och används som ett sätt för att tolka det som barnet säger på ett adekvat sätt (Halldén, 2003). Diverse beslutsalternativ ska vägas samman och undersökas utifrån barnets perspektiv för att en vuxen sedan ska besluta om det som anses vara bäst för denne (Rejmer, 2002). Barnets plats i samhället står i relation till vuxna samt de strukturer som finns i samhället. Det innebär att vuxna alltid representerar barnperspektivet och behöver använda sig av den för att förstå barnets synvinkel. Med det sagt behöver professionella känna till vad barnets perspektiv är för att på så sätt kunna åskådliggöra och återge det i handläggningar till exempel. Att arbeta utifrån ett barnperspektiv syftar till att se barnet som kompetent och resursstarkt samt öka deras delaktighet i allt som rör dem (Halldén, 2003). En annan beskrivning av barnperspektivet är att vuxna har en genomsyrande roll i samhället och därför kommer tolkningen av barnets bästa och barnperspektivet tolkas på olika sätt
(Näsman, 1995). I en rapport som Sveriges kommun och landsting (2018) har skrivit framställs barnperspektivet som en kombination av socialsekreterarens utbildning, det professionella uppdraget att i mötet med barnet skydda denne från skada samt
socialsekreterarens egna bakgrund. Ett annat problem gällande barnkonventionen är att kommunerna runt om i Sverige saknar metoder för att kunna följa upp och utvärdera implementeringen av barnkonventionen på socialkontoren (Leviner, 2014). Något som Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) förändrat genom att skapa så kallade
implementeringsnycklar och tillämpningsnycklar. Implementeringsnycklarna kan användas som stöd till kommuner och regioner för att se om och hur arbetet med barnets rättigheter utvecklats, nycklarna är valda med utgångspunkt i barnkonventionen, aktuell forskning och de tolkningar som FN-kommittén för barnets rättigheter gjort. Ett exempel på en
implementeringsnyckel inom fältet kunskapsutveckling är att en prövning av barnets bästa genomförs i alla verksamheter (Sveriges Kommuner och Regioner [SKR], 2019)
Tillämpningsnycklarna används för att mäta om arbetet med barnets rättigheter är
framgångsrikt eller inte, nycklarna kan bidra till att ge en bild av hur långt verksamheterna kommit i tillämpningen av barns rättigheter. Exempel på en tillämpningsnyckel för den sociala barnavården från SKR är att i varje utredning har barnets röst kommit till uttryck enligt artikel 12 (Sveriges Kommuner och Regioner [SKR], 2020).
Inom den sociala barnavården ska ett barnrättsperspektiv användas, detta gäller vid arbetsrutiner, åtgärder och insatser. Barnet måste ses som en rättighetsbärare och det är socialsekreterarens uppdrag att på ett rättssäkert sätt omsätta rättigheterna i handläggningen från inkommen orosanmälan till beslut. En förutsättning för detta är att den professionelle känner till barnets rättigheter samt vet hur dessa ska omsättas i praktiken (Swärd & Hugander Juhlin, 2019). Som tidigare nämnt beskrivs barn som en utsatt grupp i samhället men också gentemot vårdnadshavarna då dem har en ställföreträdande roll fram tills barnet är 18 år. Det har på senare år genomförts flera kompetensutvecklande insatser om barnrätt för personal inom statliga myndigheter vilket har medfört att arbetssätten kopplade till barnets rättigheter har fått en positiv utveckling. Ett exempel på detta är att dokumenterat stöd har utformats i syfte att vägleda personalen i hur barnrättsperspektivet kan tillämpas i arbetet. Något som är gemensamt för myndigheterna som har kommit längst i sitt utvecklingsarbete är att dem deltagit i det uppdrag som BO fick från regeringen, eller arbetet med barnets rättigheter på något sätt tidigare. Det har också visat sig att de som arbetar med barn har haft enklare att
12 tillämpa barnrättsperspektivet i myndighetsarbetet efter att ha genomfört utbildningen. En viktig faktor i ett effektivt barnrättsarbete har visat sig vara engagemanget hos ledningen i myndigheterna. Det finns fortfarande ett stort behov av utbildning och stöd kring barnrätt hos myndigheter, främst gällande rättslig tolkning av barnkonventionen som lag samt hur den förhåller sig till andra lagar (Barnombudsmannen, 2020b).
Artikel 12 omfattar barnets rätt till delaktighet och inflytande där barn ska bli lyssnade till och få uttrycka sina åsikter i alla barnavårdsutredningar. Det innebär att alla barn ska få komma till tals i kontakt med skola, socialtjänst och rättsväsendet oavsett ålder. Det barnet säger ska tas på allvar och barnet ska betraktas som en rättighetsbärare. Dennes synpunkter ska dokumenteras i varje utredning och om barnet inte vill göra sin röst hörd får information inhämtas på annat sätt. Vid exempelvis bedömning av ekonomiskt bistånd ska barnets perspektiv och behov beaktas i enlighet med artikel 3. Även i de fall då vuxna kommer i kontakt med socialtjänsten, exempelvis på enheten för våld i nära relation eller missbruk, ska de tillfrågas om de har barn. Artikel 3 innefattar även principen om barnets bästa som ska beaktas i alla beslut och bedömningar gällande barn (SKR, 2020). För att en sådan
övervägning ska kunna göras krävs det att en bedömning görs utifrån risk-och skyddsfaktorer samt att socialsekreteraren besitter relevant forskning, evidensbaserad kunskap och erfarenhet av arbete med barn och unga. Även här ställs krav på dokumentation som tydliggör det sätt som barnets bästa har beaktats i handläggningen (Swärd & Hugander Juhlin, 2019). Artikel 6 innefattar rätten till liv, överlevnad och bästa möjliga förutsättningar till utveckling. Det innebär att socialsekreteraren ser till hela barnets livssituation och samarbetar med andra aktörer där barnet står i centrum. Socialsekreteraren kan också tillfråga barnet hur denne upplevt mötet (SKR, 2020). Artikel 2 handlar om förbud mot diskriminering, det innebär att socialtjänsten ansvarar för att pojkar och flickor ska behandlas likvärdigt. Vid en bedömning av barnets behov ska inte faktorer som kön, religion och funktionsnedsättning hos barnet eller dennes föräldrar göra någon skillnad. Socialsekreteraren ska arbeta för att alla barn behandlas utifrån sina förutsättningar (Swärd & Hugander Juhlin, 2019).
4.4 Sammanfattning av tidigare forskning
Sammanfattningsvis visar den tidigare forskningen barnperspektivet är ett brett begrepp som tar avstamp i barnkonventionen som lag och syftar till att synliggöra barnets egna intresse och hur denne upplever något. Perspektivet ska främst beaktas i myndighetsbeslut gällande barn (Halldén, 2003). Istället fokuserar barnrättsperspektivet på barnet som rättighetsbärare och kravet på att se till barnets rättigheter i hela utredningsarbetet på socialtjänsten. En
förutsättning för att omsätta perspektivet i praktiken är att känna till de rättigheter barnet har samt veta hur dessa ska tillämpas i arbetet (Swärd & Hugander Juhlin, 2019). En studie i Storbritannien visar på att de verksamheter som som inte har fått utbildning i
barnkonventionen som lag också är dem som har svårare att implementera den (Handley & Doyle, 2014). Likaså visar en svensk studie att socialsekreterare med utbildning i
barnkonventionen har förändrat sitt sätt att arbeta på och därmed lyckats integrera barns rättigheter i verksamheten (Stern & Jörnlund, 2011). Ser vi till andra länders inkorporering av barnkonventionen är ett resultat av att konventionen som lag nu kan avgöras i domstol och därmed generera i vägledande domar som bidrar till en förståelse för den tyngd som lagen kan ha i ärenden men också hur den ska tolkas. Norges inkorporering av barnkonventionen visar på att barns juridiska ställning har förstärkts med hjälp av kompetenshöjande insatser inom kommuner och statliga myndigheter (Arild et al, 2012; Emberland, 2004). I
Storbritannien har ett positivt resultat av detta blivit att allt fler har blivit delaktiga i
beslutsprocesser samt använt varierande metoder i syfte att ta del av barnets åsikter (Handley & Doyle, 2014). Gällande socialtjänstens arbete med konventionen som lag har det visat sig
13 att socialsekreterarnas kunskap och utbildning är en gynnsam faktor vad det gäller att
implementera konventionens artiklar i arbetet. En annan faktor som kan hämma
implementeringen är kommunens ekonomiska resurser vilket leder till att utbildning och kompetensutveckling blir begränsat (Barnombudsmannen, 2015).
5. Teoretiska utgångspunkter
I detta avsnitt presenteras studiens teoretiska begrepp som kommer ligga till grund för analysen. De teoretiska begrepp som valts ut är handlingsutrymme, empowerment och delaktighet.
5.1 Handlingsutrymme
Michael Lipsky skapade teorin om street-level bureaucrat (gräsrotsbyråkrater) som beskriver tjänstemäns direkta kontakt med medborgare. En gräsrotsbyråkrat är en offentlig
tjänsteperson som står närmast medborgarna och påverkas av organisationen som den arbetar i. Det i sin tur inverkar på hur denne är i kontakt med klienter vad det gäller makt i den professionella rollen. För att vara en gräsrotsbyråkrat behöver man arbeta ansikte mot ansikte med brukarna i en offentlig organisation samt ha ett handlingsutrymme i sitt arbete. En gräsrotsbyråkrati kan vara en skola, socialtjänst eller polisstation eftersom att de finns för allmänheten och erbjuder begränsade resurser i form av hjälp och stöd (Lipsky, 1980). Teorin belyser gräsrotsbyråkratens förmåga till att balansera hjälp-och stöd rollen samtidigt som man utövar makt i en och samma handling. Gräsrotsbyråkrater har ett stort handlingsutrymme i det individuella mötet samtidigt som de behöver förhålla sig till organisationens normer och regler. Inom offentliga organisationer kan en gräsrotsbyråkrat neka en klient som inte uppfyller diverse krav som utformats av organisationen. Detta ger gräsrotsbyråkrater en utbredd makt och möjligheter till att själv bestämma och påverka i beslut i individens liv (Lipsky, 1980). Lipsky trycker särskilt hårt på att gräsrotsbyråkraterna ska dokumentera allt som sägs och görs under arbetstiden i syfte att deras arbete ska kunna kontrolleras och övervakas. De ansvariga för gräsrotsbyråkratierna skriver manualer för att göra
gräsrotsbyråkraterna mer ansvariga, manualerna kan reducera deras handlingsutrymme och begränsa deras alternativ. Manualerna finns för att minska ovisshet, då dessa specificerar korrekta processer som kan hjälpa till att standardisera arbetet och förse gräsrotsbyråkrater med instruktioner kring arbetet. Manualerna kan medföra att arbetet blir begränsat då
klientarbetet kan minska (Lipsky, 1980). Gräsrotsbyråkraterna har ett brett handlingsutrymme gällande beslut om de klienter de möter, när deras individuella handlingar slås samman skapas organisationens beteende. Gräsrotsbyråkraterna behöver handlingsutrymme för att arbetet är komplext för att standardiserade format ska täcka det och att arbetet ofta berör de mänskliga faktorerna av situationen. Handlingsutrymmet medför flexibilitet och medkänsla i mötet med klienten vilket Lipsky anser är viktigt eftersom varje individ har olika behov. Detta betyder dock inte att gräsrotsbyråkrater saknar begränsningar, utan snarare bör de arbeta utifrån riktlinjer och regelverk som politiker samt andra högt uppsatta tjänstemän har beslutat om. Handlingsutrymmet måste finnas kvar då det medför en legitimering av
välfärdsservicen som finns i samhället (Lipsky, 1980). I vissa fall kan gräsrotsbyråkrater bli påverkade av organisationen, genom till exempel ekonomi och arbetsbelastning och därför få en minskat handlingsutrymme, vid hög arbetsbelastning tenderar vissa att självmant
minimera sitt handlingsutrymme i syfte att kunna utföra sitt jobb. En del gräsrotsbyråkrater kan hålla hårt i lagar och lagtexter trots att det finns ett handlingsutrymme att använda. I klientmöten och beslut tenderar dessa att försvara sina fastställanden genom att hänvisa till lagen. Att försvara sig bakom lagen anser Lipsky vara ett sätt för gräsrotsbyråkrater att
14 hantera den ångest som skapas i samband med att dem inte kan uppfylla förväntningarna som finns (Lipsky, 1980).
Offentliga tjänstemän såsom socialsekreterare behöver ha en professionell kunskap om vilka handlingar som rimliga och meningsfulla. Handlingsutrymmet berör alltså inte bara att ha möjlighet att välja utan att också att ha vetskapen och kunna bedöma rimligheten i valet (Svensson, Johnsson & Laanemets, 2008). Socialarbetarens profession kan sätta press på ramverket från organisationen och handlingsutrymmet är därmed möjligheten att agera mellan regler. Det finns två olika aspekter inom handlingsutrymme vilket är subjektivt och objektivt. Det subjektiva handlingsutrymmet styrs av tjänstemannens egen bild eller
uppfattning vad denne tror sig kunna göra medan det objektiva handlingsutrymmet handlar om att ett opartiskt och rättvist förhållningssätt till handlingsutrymmet (Aronsson, 1990). Ett objektivt handlingsutrymme kan tilldelas av verksamheten och existerar inom de ramar och regler som finns jämfört med det subjektiva som är det handlingsutrymme som
tjänstemannen tror sig ha. En person vars subjektiva handlingsutrymme är större än det objektiva kommer agera utanför organisationens ramar och riktlinjer (Berglind, 1990). Det finns olika typer av yrkeskunskaper som är viktiga för tjänstemannayrken, dessa är
objektkunskap, procedurkunskap, klientkunskap och meta kunskap. Objektkunskap innebär kunskap om de sakfrågor verksamheten arbetar utifrån. Procedurkunskap innebär kunskap om tillgängliga handlingsalternativ. Klientkunskap innebär kunskap om klientens behov och psykologi. Metakunskap innebär kunskap om sig själv. Dessa yrkeskunskaper utgör
tillsammans grunden för hur socialsekreterarens yrkesroll formas och därmed hur det sociala arbetet kommer bedrivas (Svensson, Johnsson & Laanemets, 2008).
5.2 Freires frigörande pedagogik och begreppet empowerment
Paulo Freire var en brasiliansk pedagog och professor som arbetade under början av sin karriär med utbilda utsatta individer i Brasilien. Freire utformade sin pedagogik genom teori och praktik, pedagogiken kan beskrivas som frigörande pedagogik där syftet är att individen ska få en ökad medvetenhet som i sin tur leder till kritisk reflektion och handling i avseende att förändra sin situation (Freire, 1972). Individerna blir utsatta för både ett inre och ett yttre förtryck där den styrande makten bestämmer att de förtrycktas underlägsenhet är naturlig, något som de förtryckta sen tar till sig och det skapar inomboende likgiltighet inför
individens situation. Likgiltigheten hos de förtryckta individerna skapar ett inre förtryck som bekräftar deras negativa erfarenheter. För att individerna ska kunna frigöra sig från förtrycket så behövs utbildning och kunskap. Freire (1972) menar att det måste finnas ett förtroende för individerna och deras möjlighet att avgöra sitt eget öde. För att förtrycket ska försvinna behöver de som förtrycker ha en dialog med de förtryckta. Medvetandegörande processer krävs där ledaren och deltagaren lär av varandra genom kommunikation. Ett samtal mellan två personer kan vara en frigörande reflektion eller en maktutövning och förtryck (Freire, 1972). Att bli medveten om förtryckande mekanismer genom att erhålla kunskap gör att individen kan handla mot förtrycket. Begreppet empowerment är ett förhållningssätt som används för att stärka individens ställning, öka deras handlingsutrymme och utjämna de maktförhållanden som finns (Swärd & Starrin, 2016). Begreppet innehåller en maktaspekt och kan associeras till gräsrotsbyråkratin, socialt stöd, delaktighet, egenkontroll och
kompetens. Empowerment innehåller både en objektiv verklighet och en subjektiv erfarenhet. Där den subjektiva erfarenheten innefattar ett utvecklande tankesätt om sig själv, medan den objektiva verkligheten innefattar att man uppmärksammar att samhällets strukturer kan förändras. Den subjektiva erfarenheten relateras till den individualistiska delen av empowerment som berör individens kontroll av sitt eget liv. Den objektiva verkligheten relateras till den kollektivistiska delen av empowerment som rör de strukturer som finns i
15 samhället och förändringar av dessa (Swärd & Starrin, 2016). Det sociala arbetet behöver innehålla empowerment för att vara framgångsrikt, då empowerment används för att få förtrycka individer att handla mot den makt som förtrycker dem. Empowerment kan även användas för att dölja förtryckande strukturer, genom att begreppet tas över av de
professionella som inte vill förändra strukturerna. Empowerment kan dock inte alltid vara det primära målet för det sociala arbetet, utan i vissa fall behöver klienten skydd.
Socialsekreterare ska försöka arbeta på ett sätt som ger det nödvändiga skyddet och som ger individen egenmakt (Adams, 2008). Klienter hos socialtjänsten känner sig ofta maktlösa. Känslan av maktlöshet är ett psykologiskt fenomen som medför konsekvenser, såsom känslor av skam, ilska, rädsla och oro. Maktlösheten kan även ta sig olika uttryck såsom att individen blir till exempel passiv eller aggressiv. Socialsekreterare behöver uppmärksamma klientens behov av självbestämmande och inflytande, klientens åsikter ska också tas på allvar. Socialsekreteraren bör även stärka klientens tilltro till sin egen förmåga (Swärd & Starrin, 2016). Inom det sociala arbetet finns två förhållningssätt som står emot varandra, dessa är empowerment och paternalism. Som ovan nämnt innebär empowerment att en individ själv ska kunna välja och handla därefter medan det paternalistiska perspektivet beskriver risken för att klienten kan utsättas för en stelbent byråkrati vilket kan upplevas som något dåligt. Klientens möjlighet till att välja eller begå handlingar kan begränsas av socialsekreteraren med anledningen av att det är för individens bästa, även klienten inte håller med. Det finns en uppfattning om att klienten inte vet vad som är bäst för denne själv och att det därför är “experterna” som ska bestämma. Att den specifika myndigheten har rätt att bestämma vad som ligger i det individuella intresset är att se som paternalism. En annan beskrivning kan vara känslan av överlägsenhet gentemot andra människor, där det finns en över-och underordnad. Ett exempel på det kan vara socialsekreterares ställning gentemot klienten. Syftet med empowerment är att stärka utsatta individer, ibland behövs dock mer hjälp. Där kommer begreppet advocacy, eller på svenska företrädarskap, in. Advocacy innebär att någon representerar maktlösa klienternas intressen, inom det sociala arbetet kan detta innebära att socialsekreteraren argumenterar för sin klients åsikter och behov (Swärd & Starrin, 2016).
5.3 Delaktighet
Ett delaktighets-baserat synsätt är viktigt då människor både vill och har rätt till att vara engagerade i beslut och åtgärder som rör dem. Croft och Beresford (1994) har beskrivit ett delaktighets-baserat synsätt som innehåller fyra delar, dessa är empowerment, människans kontroll genom att göra sina åsikter hörda, stärkande av människans egna resurser och förändring av myndigheten så att den är mer öppen för delaktighet. Dessa fyra delar medför att den demokratiska värdegrunden i socialt arbete respekteras. För att öka barns delaktighet eller inflytande finns Roger Harts delaktighetsstege “Ladder of Participation” som är en omgjord modell på Sherry Arnsteins stege och används på barn upp till 18 år.
Delaktighetsstegen kan användas i syfte att undersöka och analysera graden av ett barns delaktighet i en utredning eller bedömning men också för att utgöra en diskussion kring medborgarinflytande. Modellen är utformad som en stege med åtta nivåer där de tre första beskrivs som ett icke-deltagande och de andra fem stegen beskrivs som olika grader av deltagande. Harts ville med sin delaktighetsstege att barns motivation och kompetens skulle främjas. Meningen med delaktighetstrappan är inte att barn ska befinna sig på det högsta trappsteget, utan vara på det steg som de själva väljer (Hart, 1992).
8 Beslutsfattande initierat av barn, delat med vuxna 7 Initierat och styrt av barn
6 Beslutsfattande initierat av vuxna, delat med barn 5 Konsulterad och informerad
16 4 Anvisad, men informerad
3 Symbol 2 Dekoration 1 Manipulation
Delaktighetsstegen, Hart (1992).
Manipulation är den lägsta nivån och innebär att barnet inte är delaktigt i den specifika situationen eller sammanhanget. Det kan handla om att den vuxna använder barnets röst till att bära ett specifikt budskap till fördel för denne själv samt att barnet inte rådfrågas eller får någon information. Dekoration beskriver att barnet deltar i form av en observatör i syfte att det ska se bra ut utåt. Även här får barnet ingen information om situationen och får inte heller en chans till att komma till tals. Symbol är att barnet är med och symboliserar något som den vuxne vill. Anvisad men informerad är det första steget som handlar om delaktigheten av barnet. Det krävs dock att barnet förstår syftet med deltagandet samt har en aktiv roll i det. I steget konsulterad och informerad har barnet fått information om vad sammanhanget handlar om och får möjlighet att yttra sig. Steget beslutsfattande initierat av vuxna och delat med barn handlar om att den vuxne skapar ett projekt och att barnet endast deltar i beslutet. Det sjunde steget initierat och styrt av barn beskriver barnet som initiativtagare och beslutsfattare. Det sista steget beslutsfattande initierat av barn och delat med vuxna handlar om att barnet själv får sätta igång ett projekt i syfte att lösa ett problem och den vuxne hjälper till (Hart, 1992). Delaktigheten och empowerment kan ha en del gemensamt. Som ovan nämnt kan syftar delaktighetsmodellen till att ge barnet mer inflytande och självbestämmande. I samband med detta kan det tänkas att barnets självkänsla ökar och därmed makten över sin livssituation och barnet blir på så sätt en aktiv aktör i beslut som rör hen. Detta tillsammans kan igångsätta en empowermentprocess på individnivå som bidrar till egenkraft och livskvalitet.
5.4 Sammanfattning av teoretiska utgångspunkter
Ovanstående begrepp kan användas för att analysera och förstå socialsekreterarnas upplevelse av arbetet efter barnkonventionen. Hur är socialsekreterarnas handlingsutrymme och hur påverkar handlingsutrymmet det praktiska arbetet. Arbetar socialsekreterarna med
empowerment under sina möten med klienter och vilken typ av delaktighet har klienterna i möten med socialsekreterare och socialtjänsten. Om socialsekreterarna använder sig av empowerment kan det bidra till att stärka klientens ställning och öka delaktigheten.
Avslutningsvis ger begreppen en vidare förståelse och en möjlig väg framåt för arbetet som genomförs av socialsekreterare inom den sociala barnavården.
6. Forskningsmetod
Under detta avsnitt beskrivs studiens ansats, vetenskapsteori, litteratururval och metod. Det förs en kortfattad diskussion kring studiens trovärdighet, tillförlitlighet och överförbarhet. Avsnittet avslutas med studiens etiska reflektioner.
6.1 Kvalitativ ansats
Syftet med föreliggande studie är att undersöka om det har skett några förändringar i det sociala arbetet sedan barnkonventionen blivit lag utifrån socialsekreterarnas perspektiv, studien avser även ta del av deras erfarenheter kring utmaningar, förändringar och
barnrättsperspektivet. Utifrån syftet har studiens forskningsansats valts att vara kvalitativ, då kvalitativ forskning avser att skapa en djupare förståelse för deltagarnas perspektiv och synsätt (Kvale och Brinkmann, 2014). Kvalitativ forskning är ofta beroende av kontext, att
