”Something useful and vaguely mysterious”
Kulturvändningen inom human- och samhällsvetenskaperna har inneburit att skönlitteraturen gjorts tillgänglig för kulturanalys men också att kulturtexter i mycket vid mening öppnats upp för ”läsning” och tolkning. Dessutom har kulturvändningen fört med sig en estetisering och litterarisering av det kritiska språkbruket, tydligast kanske när det gäller kritiker som Jacques Derrida och Roland Barthes. Slutligen – och detta har enligt min mening inte uppmärksam-mats i någon större omfattning tidigare – påverkas även skönlitteraturen. Det sker en åter-koppling när författare som Jim Dlugos och Adam Mars-Jones på olika sätt låter kultur-analytiska modeller och begrepp styra och genomsyra sina texter. Detta är förstås en spänn-ande utveckling, men det pekar också på svårigheter: hur utför man en kulturanalys på en text som konstruerats i kulturanalysens egen verkstad?
Litteratur betyder ju egentligen bara det som är skrivet. Skönlitteratur anger möjligen en estetisk och sinnlig dimension. Men sakprosa kan vara skön och skönlitteratur saklig. Och det sker ett ständigt utbyte. Den vetenskapliga diskursen hämtar influenser från fiktionen, inte minst som ett medel att påverka läsaren rent retoriskt, genom att spela på känslan (patos) och inte blott och bart förnuftet (logos). Gillian Beer har skrivit en bok som heter Darwin’s Plots, Hayden White har visat hur de stora historieskrivarna använder sig av olika övergripande berättelsemodeller (Metahistories). Clive Bloom hävdar i Cult Fiction att skräplitteraturens (”pulp fiction”) vokabulär och estetik trängt i den litteraturvetenskapliga diskursen. Detta är inget nytt men på senare tid har estetiserandet av vetenskapen vunnit större giltighet eftersom så mycket av humaniora och samhällsvetenskap dessutom ägnas det estetisk-kulturella fältet genom den så kallade kulturvändningen, som när Paul Willis använder sin litteraturanalytiska färdigheter från Cambridge i sina studier över bikers och hippies. Omvänt kan man med Fredric Jameson hävda att skönlitteraturen ofta strävar åt motsatt håll, mot allt större realism, trovärdighet, och sanningskrav (The Political Unconscious). Rent epistemologiskt kan man ju hävda att gränsen mellan språklig fiktion och verklighetsbeskrivning är upphävd (eller
åtminstone förskjuten). Ett vanligt synsätt är ju att båda framställningssätten syftar till att producera en verklighet, snarare än att avspegla den på antingen ett estetiskt eller sakligt sätt. Vi har alltså egentligen bara återvänt till en syn där litteratur är något skrivet (fast ännu radikalare, eftersom allt språk är ”skrivet” i någon mån).
Romanen är, liksom det vetenskapliga skrivandet en produkt av upplysningen. Det engelska ordet ”novel” (ny, som i vårt novell) antyder här något annat än vårt ”roman” (”romance” på engelska), som ju ursprungligen avser något osannolikt, våldsamt, fantastiskt, och, eventuellt, romantiskt. Novel syftar på något nytt, som i nyheter, och är besläktat med journalistik, och vetenskapligt skrivande. Och de flesta av de former eller genrer som påverkat romanens utvecklingen – rese- och sedeskildringar, dagböcker, biografier, memoarer – är inte heller renodlat skönlitterära. Litteraturhistorien är som bekant fylld av exempel på böcker som ger sken av att vara verkliga dagböcker, brevsamlingar, reseskildringar, biografier, vetenskapliga skrifter, eller som använder sig av dessa skrivgenrers konventioner och former.
Något av det mest intressanta är dock när själva den vetenskapliga hållningen och stilen görs till en bärande del av framställningen. Här finns en tradition från Daniel Defoes Robinson Kruse, Jonathan Swifts Gullivers Resor, över Jules Vernes och H. G. Wells tidiga SF, till modernismens och postmodernismens försök att återge verkligheten. Ett av de tydligaste exemplen på korsbefruktningen mellan skönlitteratur och vetenskapligt skrivande är Adam Mars-Jones’ novell (?) ”Structural Anthropology” från 1987. Redan titeln är ett Lévi-Strauss-lån; och väldigt lite signalerar inledningsvis att detta är något annat än en
sakprose-framställning. Första två meningarna lyder:
Structural anthropology is psychoanalysis on a basis broader than the individual. Both techniques seek to discover the workings of the human mind by examining its unconscious productions, but while psychoanalysis studies patterns inside a single skull, awake or asleep, structural anthropology concentrates on the communal dream that is ritual behaviour. (443)
Texten innehåller vetenskaplig jargong, tonen är saklig och opersonlig (subjektspositionering i pluralis t ex – ”in our study”, ”we find” etc); framställningen ger sken av att vila på en metodisk och teoretisk grund; det presenteras en hypotes osv. Kanske anar man ett ironiskt anslag i vändningar som ”inside a single skull”, kanske inte. Måhända är det uttryck för ledig akademisk stil.
Så presenteras själva utgångspunkten: en man är otrogen. Hans fru, som fått reda på det hela, lägger sömntabletter i potatismoset och klistrar ihop hans högra hand med hans penis när han somnat. Hand och kön opereras till slut isär på ett sjukhus. Mars-Jones skriver:
And there it is, a little sordid, a little amusing, a story of no great distinction, promising no great yield of insight. But this story moves faster than any story can on its own merits, it travels at high speed, and suddenly it is everywhere; it satisfies a need that runs unexpectedly deep, and someone can even be heard claiming it was current years ago in another town. It is therefore a myth, even if it happened, and can be guaranteed to explain itself if asked the right questions. But its music will remain mysterious until it is struck with the subtle mallet of structural anthropology, which gives resonances priority over mere sound. (444)
Här och på några andra ställen avviker skrivsättet en del från det diskursiva skrivandet. Det går heller inte att komma ifrån de ironiska och kritiska ordvändningarna. Antropologins analysverktyg är en klubba, ”a subtle mallet”, att dänga till myten och verkligheten med så att man kan höra vad det handlar om, egentligen. Ordet ”subtle” är för övrigt intressant här eftersom det är så mångtydigt – diskret, svårfattlig, raffinerad, utstuderad, fin, nyansrik är några av ordets betydelser. Berättelsen om den Hopklistrade är inte speciellt märkvärdig, står det, den äger inga större litterära kvaliteter. Men den kan garanterat förklaras (”guaranteed to explain itself”) med hjälp av antropologin. Fast då försvinner förstås berättelsens mystik. Vad värre är: berättelsen är verklighet – ljud – medan antropologin är en genklang av verkligheten, ”resonance”. Så trots att Mars-Jones stilistiskt använder sig av ett slags vetenskapligt
skrivande tycks hans syfte vara att upprätthålla gränsen mellan fiktion och prosa. Han tycks också vilja härleda denna gränsdragning till en kvalitativ skillnad där berättelsen är verklighet och vetenskapen är tal om verklighet. ”Structural Anthropology” skulle i så fall bara vara en elak pastisch. Men det är den inte.
På de följande sidorna analyseras berättelsen på strukturalistiskt manér under rubriker som Nature/Culture, Limp/Stiff, Food/Drug, Private/Public, Comedy/Tragedy. Och det görs på ett så underhållande och tonsäkert vis att det är svårt att inte läsa det som just berättelse i Mars-Jones mening. De valda exemplen får nämligen inte bara en analytisk eller exemplifierande funktion, utan är också episka och närvaroförmedlande. Effekten blir visserligen komisk när det formella skrivsättet och de högt ställda anspråken kolliderar med verkligheten någon stans under bältet, som i limp/stiff-avsnittet. Antropologi visar sig ändå handla om berättande. Att berättelsens mysterium på något vis skulle klubbas ihjäl av dikotomierna motsägs för övrigt lite längre fram där Mars-Jones skriver: ”We may add in passing that only structural
anthropology increases mystery in the process of explaining it. Here at last science and religion marry and settle down” (446). Visserligen ska säkert även detta läsas satiriskt, men
samtidigt bryter det mot den inledande premissen. Antropologi erkänns indirekt som en berättargenre. Till slut frågar sig författaren vad som finns kvar av den ursprungliga, solkiga historien. Och han svarar:
Cetainly nothing of the sordid or trivial; these elements have been absorbed into their
opposites. And simplicity too has yielded the complex without losing its shape. For just below the surface of story, like the succulent separate threads beneath the skin of a perfectly cooked vegetable spaghetti, lies the tangled richness of myth. (448)
I den här spaghetti-metaforen får både berättelse och myt och vetenskaplig diskurs plats – inte olika maträtter, utan samma, fast avnjuten på lite olika vis. Och efter att ha läst ”structural anthropology” frågar man sig faktiskt om skillnaden ens är så stor. Handlar inte den
skönlitterära författarens hantverk inte alltsomoftast om att just komma förbi ytan, det triviala, att antyda komplexiteter, nå det mystiska.
Jim Dlugos var New York-bo, poet och aktiv i gay-rörelsen. Han dog i AIDS 1988? Den samling jag hämtat dikten ”Swede” ur utkom postumt. Jag tog med den här texten för att den uttrycker en slags självreflexivitet med avseende på identitet och kulturella stereotyper som minner om vetenskapligt skrivande, men också för att den har med ordet Norrköping – felstavat men ändå. Föredragets rubrik, ”something useful and vaguely mysterious” är också hämtat från den här dikten.
Dlugos utforskar personliga, språkliga och kulturella betydelser av ordet ”Swede”. Han
skärskådar på ett högst medvetet sätt klichéartade uppfattningar om det svenska. Dikten börjar i det privat obscena och slutar i det allmängiltigt högstämda - från kompisens kuk till Greta Garbos Drottning Kristina. Inledningsvis är det rötter och kroppslighet som gäller eftersom Michael Friedmans Swede-liknande penis syftar snarare på ”kålrot” än på ”svensk”; mot slutet frammanas en närmast metafysisk filmupplevelse. Båda tillstånden har förstås väldigt lite att göra med något verkligt svenskt (eller ens med rotsaker). Det är diktjaget medveten om; ändå inramas ”the only real Swede I have ever known” av dessa synbarligen
ovidkommande associationer. I den här rörelsen från det jordnära till det metafysiska försöker dikten snudda vid något som skulle kunna kallas verkligt. Kanske kan man säga att en
av något så mångtydigt som svenskhet måste spänna över hela fältet från det obscena till det eteriska, från ”rot” till själ, från det genuina mötet till det fördomsfulla avvisandet.
Dlugos gör i alla fall så. Diktjaget associerar från kålrot över penis till blondiner och därefter till ”Hotel Suede” i Paris, där han bokat rum till sig själv och pojkvännen Chris, som är en ”big Midwestern Swede”. Och genast kommer en rättelse:
”I’m an American!” I can hear him say Why do people who grow up
in the East identify each other by their forebears’ place of origin?”
so let me correct myself: “a big Midwestern Swedish-American
whose forebears came from Norkoping, which sounds like something people do in Sweden
something useful and vaguely mysterious
Avsnittet är intressant på flera sätt, framför allt diskussionen om rötter och identitet. Chris’ invändning är motiverad. Vad har svenskhet att göra med amerikansk identitet? Men det ironiska tillrättaläggandet löser ingenting. Det svenska finns fortfarande med i identitets- och etnicitetsbestämningen. Och diktjaget är besatt av ”ursprung” och bevisar Chris’ stereotypiska tes genom att förfina identifieringen till en mystisk nivå. Sverige är svårt nog; ”Norkoping” är hart när obegripligt, ”mysterious”. Bara genom att smaka på ordet och associera det med vaga uppfattningar om vad Sverige är går det att frammana någon slags bild. Norkoping låter uppenbarligen som ett verb (”something people do”), kanske på grund av ljudlikheten med ”coping”, uthärda. Månne är det mörkret och självmordens och Ingmar Bergmanmystikens Sverige som antyds? Å andra sidan finns också kopplingen till Sverige som Teknikens Hemort, ett ställe där användbara saker (”something useful”) produceras.
På de första elva raderna mönstras alltså en mängd konnotationer som alla har att göra med ordet ”swede”. Det är en typ av associationer och föreställningar som görs hela tiden och oftast utan närmare reflektion. Det är den typ av medvetna och omedventa representationer som lyfts fram i nutida kulturanalys. Jag menar alltså att den här typen av öppet redovisad självreflexivitet och meta-diskussion gör att dikten närmar sig en typ av modern etnografisk beskrivning som uppmärksammar såväl det kroppsliga och privata som det kulturella allmängodset.
Diktens mittparti handlar om ett verkligt möte, en riktig svensk: ”the only real Swede I have ever known … Jonna Bjorkefall”. Men även om Jonna spränger ramarna genom att just presenteras som verklig – alltså större mer motsägelsefullt än det som egentligen kan
representeras – och även om hon i viss mån står som korrektiv till skenbilderna, så är hon ju här del av Dlugos fiktion. Visserligen bemödar sig Dlugos om att återge det unika, det
personliga, det oefterhärmliga. Men all återgivning är tolkad, vald, färgad och betingad av det system av representationer som ordet/företeelsen ingår i. ”Swede” ger i alla fall uttryck för just detta.
Jonna är nämligen inte bara en unik person, även om hon förstås är det med. Hon är också självständig, fördomsfri, naiv, liberal, blond, röker cigarr, har en ”boyfriend” och en ”Swedish accent”. Flertalet av dessa karakteristika är inte särdrag (bara) utan fastmer stereotypier. Svenskar är oftast svenskor. De är blonda och sexuellt aktiva. De är naiva, eller rentav korkade – sammansättningen ”dumb swede” är inte ovanlig; ”the Swedish accent” (som nog är rätt ovanlig idag) understryker det lantligt korkade. Men samtidigt är svenskar liberala och fördomsfria, stöder välgörande ändamål och kan ha ”black producer boyfriend[s]”. Jonna jämkas därmed in i en svenskfålla av associationer. Det enda särdrag som är svårplacerat inom ramen för stereotypisk svenskhet är cigarren, om den inte bara ses som ett tecken på kvinnans självständighet och jämställdhet med mannen. Men viktigare ändå är kanske kopplingen till Greta Garbo, ”the greatest Swede of all”, som också röker cigarr i en scen i Drottning Kristina. Det intressanta med den här slutscenen är att den smälter samman det föregivet verkliga med det uppenbart overkliga. Jonna i fören på båten rökande sin cigarr blir ett med filmens Garbo. Verklighetens och fiktionens ”Swede” smälter samman. Och
stereotyperna som hotat att kväva den ”verkliga” Jonna får ge vika, men inte inför ytterligare besök i verkligheten utan inför en annan, i det här fallet uppenbarad, fiktion. Jonna återvinner sin individualitet i sin Garbostund. Och ”Swede” visar sig vara mer än en fördomskatalog.
Det intressanta med den här texten är att Dlugos inte väjer för stereotyperna och
missuppfattningarna utan använder dem, ställer dem bredvid varandra, detaljgranskar dem till dess mångtydigheten blir uppenbar. Dessutom utgår han hela tiden från sin egen erfarenhet och upplevelse. Det är de egna fördomarna och uppfattningarna som skärskådas. Den här attityden är snarlik den som odlas i etnografiska och sociologiska beskrivningar idag, exempelvis i fältdagböcker och deltagarobservationer.
Texter som ”Structural Anthropology” och ”Swede”, liksom vetenskapliga texter när de är som bäst, är användbara, nyttiga rentav, genom att de skapar ny kunskap om det som varit omedvetet och fördolt. Men genom att göra det, genom att töja språket och tanken, skapas nya gråzoner, nya ”Norkoping”, nya mystiska platser och skeenden. Kulturanalys och
skönlitteratur kan alltså vara både nyttiga och vagt mystiska - ”useful and vaguely mysterious”.
Björn Sundmark
Anteckning:
Men hur analyserar man texter som redan är kulturanalytiskt självmedvetna? Går det att hitta en punkt bortom kulturanalysen från vilken man kan förstå sådana texter? Problemet är snarlikt det som drabbat psykoanalytiska läsningar av. Vilken giltighet har sådana läsningar, när man kan utgå från att de flesta författare är bekanta med åtminstone Freud och Jungs teorier på åtminstone ett basalt plan.
