Hur länge for de gotländska farmännen?
Lerbom, Jens
Fornvännen 95:1, s. 42-46
http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/2000_042
Ingår i: samla.raa.se
Summary
In a paper, Archaeology yesterday and today: Sweden 1930-1945, Bozena Werbart discusses nationa-lism in Swedish archaeology during the first part of the 20th century and the racisl and nazi ten-dencies which she finds in Swedish archaeology. With few exceptions, the Swedish archaeolo-gists 1930-1945 are said to have favoured Na-tional Socialism, especially Sune Lindqvist. The Exhibition at the Museum of National Antiqui-ties in 1943, entitled »Ten thousand years in Sweden» is seen as a manifestation of the natio-nalist ideas of the 194()'s, which in Werbarfs ter-minology means a strongly negative criticism.
The paper contains neither definitions nor analysis of the concepts of »nationalism» and »racism». The ambiguous »nationalism» should always be defined. A »liberal nationalism» can be set against the authoritative »integral natio-nalism», characteristic of National Socialist Germany. »Liberal nationalism» can develop in-to the concept of »resistance nationalism», which regularly arises in situations of external preas-sure, a phenomenon often reflected in archaeo-logical publications.
Werbart (1999, p. 277) seeks to prove that nationalism eventually yielded to nazi racial po-litics in Swedish archaeology. Her arguments are not, however, coherent and her examples do not support her allegations. O n e case is Bir-ger Nerman's »Sveriges rikes uppkomst» (The genesis of the FCingdom of Sweden) from 1941,
which she does not see in its temporal context. The book can be regarded as an illustration of »resistance nationalism» and Nermatfs closing words constitute a national appeal in the same spirit as his brother's Ture Nerman's well known antifascist journal »Trots allt» (Notwithstan-ding), published in the same period. The Exhi-bition »Ten thousand years in Sweden» can also be viewed in a national resistance perspective at a critical time.
Nor are the examples from Lindqvist mar-ked by racism. Werbart does not mention his speech in 1928, which shows his open-minded-ness and contradicts the opinion that he contri-buted to a picture of Swedish history as a long, homogeneous sequence, separating Sweden and the Swedes from odier countries and peoples. By excluding well known publications and researchers Werbart has created a sequence of Swedish history which is no more than a sub-jective construction.
No evidence that Lindqvist and other Swe-dish archaeologists held National Socialism in esteem has been presented. Another weakness is that Werbart mentions only the tendencies which she considers nationalistic, but disregards researchers who represent other schools of thought. Research concerning Swedish archa-eology in lhe period 1930-1945 requires deeper consideration of the complex problems, defini-tions, source criticism, and an historical approach.
Hur länge for de gotländska farmännen?
Dick Wase kom 1998 ut med en studie, Farmän, bönder och gotländskt borgerskap. En studie i interna gotländska förhållanden under medeltiden (Stock-holm 1998, 107 sid. ISBN 91-630-6800-1). I för-ordet ber författaren nästan om ursäkt för att han ger sig på något av en »helig ko» inom gotlands-forskningen, nämligen de så kallade farmännen. J a g skall med en gång säga att Wase inte har
nå-gon anledning att be om ursäkt! Tvärtom är stu-dien något av en vitamininjektion i
forsknings-läget kring det medeltida Gotland. F^ast kanske inte på det sätt Wase själv hade tänkt det.
Tidigare har farmännen setts som rika stor-bönder som på egna skepp färdades över haven för att avyttra sitt produktionsöverskott. De an-ses ha dominerat Gotlands fjärrhandel en bit in på 1300-talet då de successivt försvann på grund av Visbys allt starkare ställning. Wases menar däremot att farmännen försvann redan före 1100-talet och att det i stället var Visbys
borgerskap som tidigt kom att dominera fjärr-h a n d d n .
Inledningsvis avvisar Wase ett antal artefak-ter och texartefak-ter som bevis för en medeltida farm-annahandel. Till exempel så skulle enligt ho-nom de relativt få skattfynden från medeltid spegla ett förändrat handelsmönster ställt mot överflödet av fynd från vikingatid. Inte heller de kända hamnarna, som Paviken, visar någon större aktivitet efter 1000-talet. Lanthamnama framställs istället som omlastningsplatser på vä-gen till Visby. Gutalavä-gens stadgande om skepp kan lika gärna avse »skeppsägare icke bosatta på [den] gotländska landsbygden.» De medeltida stenhusen på landsbygden vittnar visserligen om någon form av handel, men inte uttryckli-gen om farmannahandel, menar författaren. Stadsmuren, som brukar sättas i samband med förmodade konflikter rörande handelsintressen mellan stad och land, visar inte heller den på nå-gon förekomst av farmän. Istället menar Wase att muren uppfördes med bondesamhällets go-da minne som ett normalt förfarande vid upp-förandet av en medeltida stad. Detta innebär att Visby, enligt Wase, tidigt var ett handelscen-trum som både stad och landsbygd hade intres-se av att skydda.
Det går att invända mot Wases sätt att reso-nera på några av dessa punkter, åtminstone så är alternativa tolkningar möjliga. Hus och mu-rar talar tyvärr inte, alltså är de inle bevis på nå-gonting utöver sina rent praktiska funktioner som skydd och som statussymboler. Även om till exempel stadsmuren uppförts som skydd för en gemensam handelsplats för hela ön så förstår jag inte riktigt varför personer på Gotlands
landsbygd inte skulle ha bedrivit handel över havet i egna båtar? Farmannaskapet bestäms väl inte av vilken utskeppningshamn man använ-der?
De rika silverskatterna från vikingatid och avsaknaden av dessa under medeltid behöver inte spegla ett förändrat handelsmönster. Istället kan vi ha att göra med ett förändrat förhåll-ningssätt till ädelmetaller. Silvret kan under vi-kingatid ha haft symbolisk betydelse, något man sparade, och en helt annan funktion under kris-ten tid då man kanske omsatte det i skris-tenhus, stadsmurar och varför inle också kyrkobyggen,
för hur hade bönderna egentligen råd att upp-föra och bygga om kyrkor i varje socken under 12- och 1300-talet? Denna fråga diskuterar inte Wase alls.
Det finns ganska gott om gravstenar på ön från medeltid och tidigmodern tid och ingen av dessa antyder, som Wase helt riktigt påpekar, något om handel. Men inskrifterna återspeglar kanske helt andra ideal än de vikingatida efter-som handeln under medeltiden kan ha setts efter-som något så vardagligt att det inte fanns anledning att manifestera det för eftervärlden.
Vidare listar Wase sjutton medeltida doku-ment. Utifrån en analys av dessa menar han att det är Visby som avses i texterna när man talar om att reglera handeln på Gotland. Enligt Wase är det klarlagt att i fyra av dokumenten från pe-rioden 1192 till 1280 så är det visbybor som re-presenterar landsbygden. I två dokument, 1259 och 1285, är det troligtvis visbyborgare som fö-reträder hela Gotland.
En närmare titt på dessa dokument visar dock inte den självklara bild som Wase vill för-medla. I dokumenten återfinns exempelvis en viss Gerwid (1192). Han antas av Wase vara bo-satt i Visby, likaså Jacob Kuringe (1269) och Holmsten (1259) vilka, utan källhänvisning, ut-nämns till rådmän. I ett dokument daterat 1280 nämns inga namn alls utan enbart »visbygotlän-ningarna». År 1285 nämns enbart en namnlös skara »gotländska sändebud». Samtidigt påmin-ner Wase om att Visby och landsbygden före 1288 var en juridisk enhet. Alltså kan åtminsto-ne Holmsten, Gerwid, Jacob Kuringe och de »gotländska sändebuden» lika gärna varit lands-bygdens representanter.
Dessutom diskuterar Wase inte ett i sam-manhanget viktigt dokument, nämligen det där prosten Herr Jacob i Vall på gutnaltingets väg-nar år 1402 hyr ut gutarnas handelsgård Goten-hof i Novgorod till tyska köpmän. Ännu tre-hundra år efter det att farmännen enligt Wase försvunnit hade tydligen landsbygden ett avgö-rande inflytande över handelstationen i Novgo-rod. I dokumentet nämns inget visbyborger-skap över huvud taget vilket man tycker borde ha varit fallet om nu dessa redan på 1200-talet »totalt dominerat» fjärrhanddn.
Slutligen analyserar Wase personuppgifter
som han med en imponerande arbetsinsats sam-manställt ur en mängd mer eller mindre svåråt-komliga källor. Frågan är huruvida personer med gotländska gårdsnamn som så kallade här-komstbinamn var hemmahörande på landsbyg-den, det vill säga »bönder», eller om de i själva verket var borgare i Visby?
Enligt Wase råder osäkerhet kring sexton in-divider under perioden 1210-1320. Detta efter att han sållat enligt följande principer. För det första räknas de bort som inte bär typiskt got-ländska härkomstbinamn, vilket förefaller rim-ligt. Vidare menar han att individer som har för-bindelser med tyskar och andra säkert belagda visbyborgare också måste avföras. Detta är som jag ser det inte lika självklart.
Sex av de osäkra fallen uppträder som kom-panjoner med belagda visbyborgare och förut-sätts därmed vara visbybor. Två är, enligt Wase, »möjligen» hemmahörande i Visby. En, Johan-nes, omnämnd 1303, »måste» vara Visbybo ef-tersom det är »sannolikare» att han är en av fle-ra omnämnda Johannes i Visby vid samma tid. Att han, med samma sätt att resonera, lika gär-na skulle kungär-na vara identisk med Johannes Ducker som begravdes av sonen Botulf i Bunge 1294 eller varför inte med Johan Nore i Vam-lingbo,Johan Gräne i Väte eller med Johan Yt-lings i Bro, samtliga omnämnda på medeltida gravstenar på Gotlands landsbygd, tycks inte fö-resväva Wase.
Vidare hävdar Wase att Olof och Botulf, bå-da omnämnbå-da 1265, är osannolika farmän ef-tersom »de är bröder och uppträder samtidigt». J a g har kanske missat något väsentligt i mina medeltidsstudier, men varför broderskap och samtidighet skulle utesluta farmannaskap är, åt-minstone för mig, inte helt glasklart. Wase ger i alla fall inte läsarna någon närmare förklaring på detta för honom tydligen självklara faktum. Återstår så fyra »osäkra» fall vilka avfärdas med argumentet att eftersom alla andra, enligt Wase själv, är visbybor, måste också dessa vara det. Författaren har därmed hamnat i ett cirkel-resonemang som inte känns helt övertygande.
Granskar man så förteckningen över per-sonuppgifter som Wase på ett förtjänstfullt sätt bifogat sin framställning, så återfinns det där ett antal individer som antingen utan närmare
ana-lys får passera som borgerskap, uppenbarligen eftersom de enligt en av Wases principer upp-träder tillsammans med belagda borgare, och dessutom hittar vi personer som inte kommen-teras överhuvudtaget.
Vi kan ta Johannes Kattlunds som exempel på det förstnämnda. Han uppträder i en engelsk källa år 1294 tillsammans med en Andreas van Kampen. Utifrån detta faktum konstruerar Wa-se ett släktsamband som det inte, åtminstone in-te utifrån de källor som presenin-teras i boken, finns något som helst belägg för. J a g har förgä-ves försökt förstå varför Johannes Kattlunds »förmodligen» var gift med en syster till en Fre-drik van Sirande, om vilket det enda vi vet (åt-minstone utifrån Wases egen förteckning) är att han dog 1314, eller varför Andreas van Kampen skulle ha varit gift med en syster till Johannes? Atl nägon form av släktskap förmodligen var en del av kompanjonskapet förefaller rim-ligt men att enbart tänka sig så kallat syskonby-te är att göra det lisyskonby-te väl enkelt för sig. Låt mig därför själv gripa ett alternativt släktförhållande ur luften. Ponera att Johannes Kattlunds och Andreas van Kampen var gifta med ett par prästdöttrar på landsbygden,(celibatreglerna för präster infördes år 1248 och tycks ha haft svårt att få omedelbart fotfäste på ön) dessa kan i sin tur ha varit halvsystrar eller varför inte ku-siner. Eller kanske var Andreas gift med ett sys-konbarn eller kusin till Johannes. J a , så där kan man fortsätta och med »rätt» släktskapskon-struktion går det att placera Johannes Kattlunds där man vill ha honom. Vi kan alltsä inte veta om Johannes var borgare eller om han var bo-satt på Kattlunds i Grötlingbo och därmed »far-man». Att sen namnet Kattlunds dyker upp i Visby efter 1294 stärker inte på något sätt ses resonemang. Det hjälper inte heller att Wa-se helt enkelt hittar på en tidigare »Peter» Katt-lunds som skulle varit bosatt i Visby 1240-1270.
Wase listar vidare ett antal individer om-nämnda under perioden 1226-1317, som han inte diskuterar alls. J a g får dessa till minst tio styck-en. Botulf Blunde, Pauel de Heidebu, Thomas, Peder Skulter, Finder, Nicolas Rodalf, Hegref de Swalinge, Nicolus Hefind, Gundrik Walder och Peder Burse. Dessutom skulle man kunna lägga till ännu en aspirant, nämligen Johannes
Kanne vars efternamn skulle kunna vara en fel-skrivning eller ljudmässig missuppfattning från den engelske skrivarens sida av härkomstbi-namnet Ganne. J a g vet naturligtvis inte var dessa herrar var hemmahörande, Wases lista ger ingen vägledning, men tills vidare skulle jag vilja hävda att antalet »osäkra» eller varför inte högst »möj-liga» farmän är betydligt högre än vad Wase vill göra gällande.
Så åter till den centrala frågan. Vilka var far-männen och när försvann de? Wases studie är onekligen ett seriöst försök att tidigarelägga far-männens frånfälle och istället lyfta fram Visbys roll. Problemet är bara att han därmed själv till viss del reproducerar den hävdvunna, och i mitt tycke alltför lokalromantiska bilden av farmän-nen som rika gutniska storbönder bosatta i sten-hus, ägare av ett eller flera större skepp med vil-ka de företog utrikes resor för att avyttra sitt pro-duktionsöverskott.
J a g har nämligen aldrig riktigt förstått varför just detta skulle känneteckna en »typisk»
far-man. Termen är sammansatt av två ord nämli-gen »färdas» och »man». Men är inte en bonde på en mindre gård, byggd i trä, som med en lag-om stor farkost seglar till en laglag-om avlägsen kust och avyttrar en lagom del av sitt produktions-överskott också farmän? Han »färdas» onekli-gen, är oftast »man» och i någon mån också bon-de. Detta stämmer väl in på Laurids Brentings som ägde en medelstor gård i Rute socken på norra Gotland. Han hade en lagom stor båt med vilken han seglade till det lagom avlägsna Liv-land för att avyttra ett par lagom stora gotLiv-lands- gotlands-russ. Det som är intressant i sammanhanget är att han inte framträder på någon runsten år 1039 eller i ett pergamentsbrev från 1339 utan vi hittar honom i en dansk tullängd, i augusti 1639. Lauritz var knappast ett undantag bland sina ståndsbröder, för om man studerar flera klagomål insända till centralmakten under
1500-talet står det helt klart att bönderna på Gotland bedrev seglation långt in i tidigmodern tid. Till exempel sä ondgjorde sig borgarna i Visby den 8 mars 1555 över »bönderne her pa landet, de som segler og bruge kiobmandskab, lige som andre kiobmend». J a g skulle därför vil-ja påstå att ryktet om den gutniske farmannens
alltför tidiga död är betydligt överdrivet.
Problemet med Wases studie är nu inte att han på alla punkter har fel, vilket man skulle kunna få intrycket av utifrån mina något till-spetsade alternativa tolkningar, för det har han inte. Vad jag främst vänder mig mot är att han i sin iver att korrigera en äldre lokalromantisk fö-reställning låter pendeln svänga för kraftigt i egen riktning. Tidigare ansågs alla med här-komstbinamn ha varit gutniska farmän och bo-satta på landsbygden. Det var dom inte, här är jag övertygad om att Wase har rätt. Men jag övertygas inte i varje enskilt fall. Åtminstone in-te utifrån den diskussion han för här.
Fördelen med undersökningen är att Wase så att säga på köpet får fram betydligt intressan-tare iakttagelser än farmannens vara eller icke-vara. J a g tänker framförallt på att han påvisar ett livaktigt gotländskt borgerskap i Visby och där-med tydliga spår av ett socialt nätverk mellan stad och land. Därmed väcks frågan huruvida inbördeskriget 1288 verkligen, förutom den po-litiska och rättsliga brytning mellan stad och landsbygd som blev följden, också på sikt inne-bar en ekonomisk brytning?
Vidare är Wases resonemang om borgerska-pets gårdsägande på landsbygden intressant och följs förhoppningsvis upp i kommande arbeten. Att två av tingsdomarna som undertecknade ett skatteavtal år 1412 var visbyborgare, var åt-minstone för mig helt nya uppgifter.
Namnformer är otvivelaktigt en spegling av en kulturell identitet och inte minst kulturell på-verkan. Och Wase skall ha en eloge för att han vågar sig på ett antropologiskt angreppssätt på ett som man trodde redan färdigutforskat mate-rial. Wases studie av namnformerna antyder på ett intressant sätt hur lokala identiteter formas och omformas i en historisk kontext. Men, och det är viktigt att påpeka, kulturell påverkan är sällan, vilket man kan få intrycket av att Wase menar, enkelriktad. Den är snarare ömsesidig. Vissa visbyborgare kunde uppenbarligen upp-rätthålla kontakten med sitt ursprung, sin »landsbygdsidentitet», genom att behålla gårds-namnet som en form av släktnamn i flera gene-rationer. Men vi kan inte samtidigt utesluta att vissa, jag säger inte alla, kanske ett ekonomiskt överskikt av bönderna, kunde inspireras av bor-gerskapet och ge sina barn tyska dopnamn trots
att de, åtminstone tills vidare, »stannade kvar» som stad kontra landsbygd, borgare kontra bon-på landsbygden. de? Måste vi inte finna nya begrepp för att be-Wases studie borde ge både historiker och skriva och analysera detta uppenbarligen på fle-arkeologer en tankeställare om att vi oftare bor- ra sätt annorlunda lokalsamhälle?
de problematisera även skenbart enkla termer
som i detta fall bonde, borgare, stad och land. Je n s Lerbom
Varför antas exempelvis den gotländska lands- Historiska institutionen c J iix-ji c c Lunds Universitet bygden alltid ha fungerat som en homogen, ega- R „,,_.
litar helhet av fria odalmän? Går det överhu- 220 02 Lund
vudtaget att dela in det gotländska lokalsamhäl- jens.lerbom@swipnet.se let under medeltid i skarpt avgränsade enheter
