Skälig misstanke och reasonable suspicion: en komparabilitetsstudie av den svenska och engelska rättens beviskrav

(1)

JURIDISKA INSTITUTIONEN Stockholms universitet

Skälig misstanke och reasonable suspicion

-‐ en komparabilitetsstudie av den svenska och engelska rättens

beviskrav

Emma Göth

Examensarbete i Processrätt, 30 hp Examinator: Christian Diesen Stockholm, Vårterminen 2013

(2)

FÖRORD

Till min handledare Simon Andersson på juridiska institutionen vid Stockholms universitet vill jag rikta ett varmt tack för värdefulla synpunkter, kommentarer och ett stort tålamod. Mitt tack går också till jur.stud Karin Åblad som funnits som korrekturläsare och stöd under hela utbildningen.

I texten används konsekvent han/honom. Ordvalet sker fördomsfritt och i samtliga sammanhang kan han/honom bytas ut mot hon/henne.

Stockholm i maj 2013

Emma Göth

(3)

SAMMANFATTNING

Det råder osäkerhet om vad som egentligen krävs för beviskravet skälig misstanke ska anses vara uppfyllt. Med i lagtext vaga formuleringar, mycket begränsad doktrin inom ämnet kommer begreppet att tolkas på olika sätt vilket således ger en oenig tillämpning. Då, i och med beviskravets uppfyllande, många tvångsmedel tillåts användas skulle det vara önskvärt med en mer stringent tillämpning för att öka rättssäkerheten. En möjlig ökad förståelse av begreppets innebörd kan komma ur en jämförelse med motsvarande beviskrav i ett utländskt rättsystem. Det engelska rättssystemet och dess beviskrav reasonable suspicion/reasonable grounds for suspicion är föremålet för det komparativa elementet.

Även om en mer strikt definition av begreppen i lagtext skulle vara önskvärd för att öka rättssäkerheten, skulle tillämpningsområdet i och med detta att krympa. I de både rättssystemen har en av lösningarna istället varit att uppställa krav på att det i varje enskilt fall måste göras en objektiv bedömning av de omständigheter som då föreligger. Krav på att misstanken ska vara faktabaserad är även det en av likheterna mellan de båda länderna. Vissa omständigheter väger tyngre än andra i arbetet med att fastställa om misstanken kan anses såsom skälig eller reasonable.

Då tillgripandet av tvångsmedel kommer att kränka de enskilda fri- och rättigheterna som tillkommer envar enligt både nationell rätt och Europakonventionen är det essentiellt att begreppen inte används godtyckligt och lättvindigt utan att de uppställda kraven efterlevs.

(4)

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Förord 1

Sammanfattning 2

Innehållsförteckning 3

Förkortningar 5

1 Inledning 6

1.1 Bakgrund 6

1.2 Syfte och frågeställning 7

1.3 Avgränsning 7

1.4 Metod och material 8

1.5 Disposition 10

2 Europakonventionen 11

2.1 Bakgrund 11

2.2 Aktuella europakonventionsartiklar 12

3 Svensk rätt 13

3.1 Bakgrund 13

3.2 Beviskravens funktion 13

3.3 Beviskraven i svensk brottmålsprocess 14

3.4 Skälig misstanke 17

3.4.1 Inledning och bakgrund 17

3.4.2 Beviskravets aktualiserande av 18

rättigheter och skyldigheter

3.4.3 Beviskravets vaghet 20

3.4.4 Gränsdragning gentemot andra beviskrav 21

(5)

3.4.5 Värdering av vissa omständigheter 23 av betydelse för beviskravet

3.4.6 Hur stor sannolikhet innebär ”skäligen 26 misstänkt”?

4 Engelsk rätt 29

4.1 Bakgrund 29

4.2 Tvångsmedelsanvändning i engelsk process 30

4.3 Reasonable grounds for suspicion / 34

reasonable suspicion

4.3.1 Reasonable grounds for suspicion i praktiken 36

4.3.1.1 Vidare utredning 37

4.3.1.2 Fastställande av faktiska omständigheter 41

4.3.1.3 Helhetsbedömning 43

4.4 Gränsdragning gentemot andra beviskrav 45

5 Jämförelser mellan svensk och engelsk rätt 46

5.1 Att jämföra beviskrav 46

5.2 De båda begreppens vaghet 47

5.3 Definitioner 48

5.4 Omständigheters vikt för bedömningen 49

5.5 Beviskravens styrka 51

5.6 Tvångsmedelsanvändning utan uppfyllda beviskrav 52

5.7 Slutkommentar 52

Källförteckning 55

(6)

FÖRKORTNINGAR

HD Högsta domstolen

JO Justitieombudsmannen

NJA Nytt juridiskt arkiv

PACE The Police and Criminal Evidence Act 1984

RB Rättegångsbalk (1942:740)

RF Kungörelse (1974:152) om beslutad ny

regeringsform

SOU Statens offentliga utredningar

SvJT Svensk Juristtidning

(7)

1 INLEDNING

1.1 Bakgrund

Ett grundläggande syfte med bedrivandet av en förundersökning är att utreda huruvida det föreligger tillräckliga skäl för åtal mot en misstänkt. För att detta ska vara möjligt och att förundersökning ska kunna leda till väckande av åtal och i förlängningen en fällande dom, ställs från början krav på bevisning.

Under utredningens framskridande ställs allt högre krav på bevisningen och misstankegraden kommer således också att behöva bli starkare för att undersökningen ska kunna tas vidare till nästa nivå. För anskaffning av bevisning tillgrips inte sällan olika tvångsmedel, såsom kroppsvisitation, husrannsakan, anhållande och häktning gentemot den enskilde. För att sådana ska kunna nyttjas krävs att bevisningen uppnår viss styrka. Bevisningens styrka kopplas till olika nivåer av beviskrav vilka innefattar skilda grader av sannolikhet.

För att kunna tillgripa de flesta tvångsmedel krävs i Sverige att beviskravet uppgår till ”skälig misstanke”. Vad som i teori och praktik är en ”skälig misstanke” har inte definierats till en fast innebörd av lagstiftaren, utan begreppet måste tolkas i relation till de omständigheter som föreligger i de enskilda fallen. Trots att det i viss doktrin och i avgöranden av JO har diskuterats vad som skulle och inte skulle kunna anses vara en skälig misstanke är begreppet tämligen outforskat. Detta skapar naturligtvis viss svårighet då ett icke definierat begrepp sällan kan leda till en stringent tillämpning av detsamma.

Då det som ovan nämnts att utredningen av begreppets innebörd är mycket liten ges en möjlighet att gå utanför Sveriges gränser, och på så sätt försöka skapa en större förståelse för beviskravet genom att göra en komparation med ett annans lands motsvarande beviskrav.

(8)

Det har tidigare gjorts sådana jämförelsestudier med bland annat USA.¹ På inrådan av min handledare har jag valt att göra denna komparabilitetsstudie mot Storbritannien och deras motsvarande beviskrav, reasonable grounds for suspicion/reasonable suspicion.²

1.2 Syfte och frågeställningar

Uppsatsens syfte är att jämföra det svenska beviskravet skälig misstanke med det engelska beviskravet reasonable suspicion, för att på så vis utröna likheter och skillnader dem emellan och med stöd i den komparationen dra slutsatser kring det svenska beviskravet ”skälig misstanke”. Då tillgrepp av tvångsmedel inkräktar på den enskildes fri- och rättigheter anser jag det vara av vikt att i möjligaste mån försöka klarlägga förevarande beviskravs innebörd, så att tvångsmedelsanvändningen inte ska kunna göras godtyckligt.

Uppsatsens huvudsakliga frågeställning kommer bland annat att bestå i att utreda hur de svenska och engelska beviskraven definieras såsom begrepp.

Vidare ska gränsdragningen mellan beviskraven diskuteras land för land, samt vilka omständigheter som krävs för att en misstanke ska anses ha uppnått kravet på skälighet.

1.3 Avgränsning

Storbritannien är ett kungadöme bestående av England, Wales, Skottland och Nordirland. Även om Storbritannien är en enhetsstat råder det inte en enhetlig lagreglering inom dess gränser. Nordirland och Skottland har egna rättssystem medan England och Wales lyder under ett och samma.³ Det finns många likheter mellan de olika rättssystemen vilket beror på att det finns ett enda parlament och en ”common final court of appeal- the house of lords” som gäller unisont för de olika riksdelarna.” Trots det kvarligger ändå många skillnader mellan lagarna och hur dessa tillämpas. Sedan inträdet i den

1 Hedberg, J., Skäligen misstänkt vs. Probable cause – en komparativ studie av beviskrav i

2 Direkt översatt skälig eller rimlig grund för misstanke/ skälig alternativt rimlig misstanke.

3 Williams & Baker, Textbook on Criminal Law, 2012, s.3.

(9)

europeiska gemenskapen och sedermera den europeiska unionen tillämpar Storbritannien Europakonventionen samt lagstiftning på unionsnivå.⁴ På grund av att det inom Storbritannien, som ovan beskrivet, finns olika rättssystem kommer denna framställning enbart att ta hänsyn till den engelska lagstiftningen vilket innefattar England och Wales, och således kommer varken Nordirlands eller Skottlands tillämpning av begreppet reasonable suspicion att utredas. Med uttrycket engelsk rätt kommer i denna framställning rättssystemet i England och Wales att avses. Likväl är det England och Wales som åsyftas då jag använder uttrycket England.

Trots att förevarande länder båda är anslutna till Europakonventionen kommer endast en grundläggande genomgång avseende dess funktion och vilka av dess regler som kan komma att aktualiseras i frågan, att utföras utan att vidare kopplas samman med den resterande framställningen.

1.4 Metod och material

Huvuddelen av uppsatsen, avsnitt tre och fyra, kommer att grundas på en sedvanlig rättsdogmatisk metod och dess rättskällelära. Förarbeten, rättspraxis, lagar och doktrin har följaktligen undersökts för att klargöra rättsläget i förevarande frågor.⁵ I framställningens avslutande del har en komparativ metod används för att kunna belysa de lik- och olikheter som föreligger mellan beviskravens i den svenska och den engelska rätten. Således kommer denna framställning att behandla processrätt såväl som komparativ rätt.⁶

Bring/Diesen, Elwing, Westerlund och Lindberg har tillsammans med JO varit av stor betydelse för framställningen, framför allt avseende avsnitt tre som tar sikte på den svenska rätten och dess beviskrav.⁷ Doktrinen är, med undantag från de nyss nämnda författarna, mycket begränsad. Den rättsdogmatiska undersökningen avseende England och dess beviskrav har framförallt grundats

4 The legal systems of Britain, London, 1976, s. 1.

5 Peczenik, A., Juridisk argumentation – en lärobok i allmän rättslära, 1990, s. 145 ff.

6 Bogdan, Komparativ rättskunskap, 2012, s. 22.

7 Bring & Diesen, Förundersökning, 2009, Elwing, Tillräckliga skäl: studier över

förutsättningarna för allmänt åtal, 1960, Westerlund, Straffprocessuella tvångsmedel, 2011 samt Lindberg, Straffprocessuella tvångsmedel – när och hur får de användas?, 2005.

(10)

på den engelska rättens primärkälla. I jämförelse med ett common law-land har det varit av vikt att i denna framställning således utgå från en del av deras rättsfall. Det är av vikt vid komparativa studier att studera den utländska rätten utifrån det landets tillämpning av rättskällorna, och att således inte förblindas av förutsättningar och antaganden givna av tillämpning och tolkning av den egna nationella rätten⁸.

Komparativ rätt skänker även en möjlighet att se den egna rättsordningen i ett nytt ljus och med viss distans. I och med en sådan ny synvinkel kan en ökad förståelse av funktionen för den egna rättsordningen öppna möjligheter för den komparativa juristen att gå utanför de rättsliga lösningar, som ibland tas förgivet sett ur enbart ett nationellt perspektiv.⁹

Svårigheter som kan uppstå i genomförandet av en komparabilitetsstudie är bland annat naturligtvis av språklig karaktär. Det kan vara svårt att ta reda på eller fastställa andemeningen av den utländska rätt man undersöker.¹⁰ På inrådan av min handledare valde jag England som föremål för denna jämförande undersökning. De språkliga baskunskaperna som Bogdan talar om som en fördel om inte en nödvändighet för komparativa studier inverkade naturligtvis även på valet av utländsk rätt.

I förevarande fall kommer jämförelsen att ske mellan Sverige och England vilka båda är anslutna till den Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheter och för de grundläggande friheterna (nedan Europakonventionen) vilken komma att fungera som en slöja över de båda rättsordningarna. Detta kommer förmodligen att avspegla sig i antalet lik- och olikheter som nedan kommer att analyseras under avsnitt fem.

Jag har valt att använda mig av svenska termer och begrepp. I de delar som avser den engelska rätten finns således de engelska översättningarna i fotnoterna. I det avslutande jämförande avsnittet kommer dock begreppen

(11)

reasonable grounds for suspicion/reasonable suspicion att användas för att inte skapa förvirring mellan den svenska och den engelska rättens beviskrav.

1.5 Disposition

Arbetets disposition avser att på ett tydligt och pedagogiskt sätt förklara rättsläget för läsaren. Kapitel två börjar med att mycket grundläggande förklara Europakonventionens syfte, samt vilka konventionsregler som kan komma att aktualiseras i denna framställning. Återstående framställning kommer att präglas av i huvudsak tre större block där det första, kapitel tre, behandlar den svenska rätten och för läsarens förståelse diskuteras bland annat beviskravens funktion innan kapitlet tar sikte på det aktuella beviskravet skälig misstanke. I det fjärde kapitlet kommer den engelska rätten att behandlas på i stort sett samma sätt som den svenska i föregående kapitel med reservation för svårighet att finna relevant material avseende den utländska rättsordningen. Slutligen kommer kapitel fem att innehålla jämförelsen mellan vad som framkommit under tidigare kapitel samt en avslutande analys.

(12)

2 EUROPAKONVENTIONEN

2.1 Bakgrund

Då denna framställning kommer att behandla beviskraven i Sverige och England, vilka båda är anslutna till Europakonventionen¹¹, kommer nedan en kortare beskrivning av konventionen och dess regler som är av vikt för denna framställning att ges.

Europakonventionen har en huvuddel bestående av en rättighetskatalog, likt den som återfinns i RF 2 kap., samt sex tilläggsprotokoll. Den del, som för denna framställning är intressant, är således huvuddelen.¹² För de fall den nationella rätten eller konvention skulle erbjuda starkare skydd avseende en viss rättighet än vad Europakonventionen gör ska det starkare skyddet gälla.¹³ Om motsatt förhållande är för handen där Europakonventionen erbjuder ett starkare skydd än den nationella rätten ska i princip det starkare skyddet gälla.¹⁴ För att de anslutna staterna ska kunna agera konventionsenligt är det essentiellt att konventionen ges en ”så pass klar ställning i statens rättsordning att konventionens skydd ska kunna slå igenom i konkreta domstolsmål och myndighetsärenden”.¹⁵

Skyddet som Europakonventionen ger är inte anhängigt den enskildes medborgarskap i en konventionsstat, utan det är statens anslutande till konventionen som är av vikt. Konventionsskyddet åtnjuts av var och en som befinner sig inom en ansluten stats jurisdiktion. Det görs således inte någon skillnad mellan konventionsstatens egna medborgare och utlänningar.¹⁶ Konventionsrättigheterna gäller för den enskilde mot det allmänna vilket inbegriper inte bara statliga organ. I Sverige yttrar sig detta genom att de enskilda får kräva att alla statliga organ, inklusive myndigheter och domstolar,

11 http://conventions.coe.int

12 Fisher, Mänskliga rättigheter en introduktion, 2007, s. 46.

13 Europakonventionen art. 53.

(13)

kommuner och landsting i den dagliga verksamheten ska respektera de olika rättigheterna stipulerade i konventionen.¹⁷

Det enda dömande organ som har att utreda påstådda konventionskränkningar är Europadomstolen. Ett klagomål angående en sådan kränkning är antingen ett enskilt klagomål eller ett mellanstatligt klagomål. Det förra förs av en enskild, en grupp av enskilda eller icke-statliga organisationer medan det senare förs av en konventionsstat mot en annan konventionsstat.¹⁸

2.2 Aktuella Europakonventionsartiklar

Då beviskravet ”skälig misstanke” och reasonable grounds for suspicion/reasonable suspicion öppnar dörrar för tillgripandet av flertalet tvångsmedel är det för denna framställning av vikt att de av Europakonventionen uppställda fri- och rättigheterna som anknyter till förevarande ämne belyses. När frihetsberövande tvångsmedel tillgrips aktualiseras rätten till rörelsefrihet¹⁹ samt reglerna om frihetsberövande²⁰. Artikel 5, som uppställer när ett frihetsberövande är tillåtet, anger som minimikrav för frihetsberövande av en person som misstänkts begått ett brott, att skälig misstanke ska föreligga.²¹ För de fall att förundersökningen leder fram till åtal kommer även reglerna om en rättvis rättegång ²²att behöva beaktas. Även användandet av tvångsmedel som kroppsvisitation, kroppsbesiktning, husrannsakan och hemlig avlyssning måste vara kompatibelt med regler om rätten till skydd för privat- och familjeliv²³.

19 Se Europakonventionen art. 2.

21 Se Europakonventionen art. 5.1 c.

(14)

3 SVENSK RÄTT

3.1 Bakgrund

Europakonventionen och RF stipulerar att den enskilde gentemot det allmänna är garanterad ett flertal rättigheter så som skydd för privatliv, frihet, personlig säkerhet och sitt hem.²⁴ Rättigheterna i RF kap. 2 kan delas upp i två grenar, där den ena är de absoluta rättigheterna som inte får inskränkas och den andra är de relativa rättigheterna som således får begränsas med stöd i lag enligt RF 2:21. Till de relativa rättigheterna hör bland annat garantier gentemot det allmänna mot påtvingat kroppsligt ingrepp, vilket innefattar skydd mot kroppsvisitering, husrannsakan och liknande intrång, samt mot undersökning av brev eller annan förtrolig försändelse och emot hemlig telefonavlyssning eller upptagning av telefonsamtal eller annat förtroligt meddelande.²⁵ Det ovan nämnda är några av de grundläggande fri-och rättigheterna som de enskilda i Sverige åtnjuter, dock kommer många av dessa relativ rättigheterna i de flesta fall av brottsutredning att begränsas eller inskränkas. Detta sker genom att lagstadgade tvångsmedel tillgrips för att brottsutredning ska kunna bedrivas på ett effektivt och korrekt sätt. Exempel på sådana tvångsmedel är husrannsakan, gripande, kroppsvisitation och kroppsbesiktning. Användande av ett tvångsmedel innebär således en inskränkning i den enskildes grundläggande fri-och rättigheter. För att mot en enskild kunna använda tvångsmedel krävs att bevisningen mot densamma uppnår vissa ställda beviskrav. Enkelt sagt kan sägas att ju högre grad av misstanke som föreligger desto allvarligare tvångsmedel kan komma ifråga. Dessa beviskrav eller grader av misstanke kommer nedan att behandlas.

3.2 Beviskravens funktion

För att beviskraven överhuvudtaget ska ha någon betydelse, är det av vikt att bevisanskaffningen och bevisvärderingen under förundersökningen är inriktade och lämpade efter den bevisprövning som sedermera kommer att ske i

24 Westerlund, G., Straffprocessuella tvångsmedel, 2011, s. 7.

25 Se RF 2:6.

(15)

domstolen. Därför är det essentiellt att de ledande aktörerna under förundersökningen, polis och åklagare, har ”adekvat kunskap” om vilka krav domstolarna ställer på utredningen och bevisningens styrka.²⁶ Ekelöf har förklarat begreppet beviskravsregel som att en sådan ”anger hur stark bevisning en part måste lägga fram för att ha fullgjort sin bevisbörda”²⁷, medan han i SvJT uttrycker att ett beviskrav ”anger den säkerhet, varmed den förebragta bevisningen måste ådagalägga att bevistemat föreligger”²⁸. För att kunna avgöra huruvida det är den misstänkte som begått det aktuella brottet gäller det således att man under utredningens gång införskaffar bevisning. Utan bevisning kan tvångsmedel inte tillgripas. I inledningsskedet av utredningen, då tvångsmedel inte sällan används, finns av naturliga skäl inte någon fullgod information eller bevisning för att dra säkra slutsatser varför man i ett sådant skede tillåter en viss osäkerhet.²⁹

Det som talar om hur stor grad av osäkerhet som tolereras är beviskraven. De anger hur stor sannolikheten är för att bevistemat, det som ska bevisas, föreligger. I doktrinen har det förklarats som att det handlar om att bedöma hur

”säker bevisningen kan anses vara i förhållande till fullständig säkerhet”.³⁰ Underlaget för prövningen av misstanken, bevisningen, är under tiden för utredningen något obeständigt och högst föränderligt. I fråga om beslut avseende tvångsmedel är det därför av vikt att beslutsfattaren fortlöpande omprövar grunderna för beslutet, så att den enskilde inte tvingas utstå tvångsmedel på oriktiga grunder.³¹

3.3 Beviskraven i svensk brottmålsprocess

I Sverige lever vi under devisen att vi hellre ska fria än fälla. För de fall domstolen finner att det inte finns skäl för tvivel angående den tilltalades oskuld, ska densamme dömas för det brott han står åtalad för. Vägen från att ett misstänkt brott begåtts fram till fällande dom i rättegång är dock lång och

26 Bring & Diesen, Förundersökning, 2009, s. 149.

27 Ekelöf, Edelstam, Heuman, Rättegång fjärde häftet, 2009, s. 81.

28 Se Ekelöf SvJT 1982 s. 654 (s. 656).

31 Lindberg, Straffprocessuella tvångsmedel – när och hur får de användas?, 2005, s. 48 f.

(16)

kantas av allt stängare krav på bevisen ju längre utredningen fortskrider.

Bring/Diesen har illustrerat de olika beviskraven som en trappa av stegrande beviskrav där ”förutsättningen för fortsatt utredande är att man inom rimlig tid förmår att nå nästa steg” på trappan.³² På varje nytt trappsteg finns således ett högre ställt beviskrav med en högre misstankegrad.

På det första trappsteget återfinns det lägsta beviskravet som används inom den svenska brottmålsprocessen, ”anledning anta”. Detta nyttjas bland annat i RB 23:1 där bestämmelse om när en förundersökning får inledas finns. Efter att beslut om att inleda förundersökning tagits träder regelverket i RB kap. 23 i kraft och det är, beroende av det enskilda fallets omständigheter, vid denna punkt som möjlighet att företa tvångsmedel träder in.³³ För att det ska föreligga en anledning att anta ska det finnas en konkret omständighet som möjliggör en utredning av ett misstänkt brott.³⁴ Dock behövs inte att misstankarna om brott riktas mot någon specifik person för att beviskravet ”anledning anta” ska föreligga. Det är således en svag misstankegrad men det är dock inte tillräckligt att det finns en misstanke om att någon ägnar sig åt brottslig verksamhet för de fall man inte känner till någon specifikt händelse.³⁵

För att kunna rikta misstankar mot någon person krävs ytterligare ett steg upp på beviskravstrappan för att då hamna på avsatsen ”kan misstänkas”. Detta beviskrav är likt det ovannämnda kravet tämligen lågt ställt i styrka.³⁶ Denna misstankegrad kan ställas mot en eller flera personer, men det måste föreligga en konkret omständighet som tyder på att det kan vara han som har begått aktuellt brott.³⁷

Nästa steg på trappan är begreppet ”skäligen misstänkt”. Till skillnad från de lägre beviskraven kan förevarande krav i det närmsta sägas vara ett överviktskrav och således hamna kring mitten på trappan eller i mitten på en sannolikhetsskala. Exempel på tvångsmedel som kan aktualiseras vid en status

33 Lindberg, Straffprocessuella tvångsmedel – när och hur får de användas?, 2005, s. 147.

(17)

som skäligen misstänkt är bland annat gripande, kroppsvisitering och husrannsakan.³⁸

Det beviskrav som initialt kommer att beaktas i domstolen är inte sällan

”sannolika skäl” då detta är det vanligaste kravet för att rätten ska kunna häkta en misstänkt person. Det kan anges att nivån på förevarande beviskrav är klart högre än var den för skäligen misstänkt och att det krävs att misstanken vid en objektiv bedömning måste förefalla som berättigad³⁹. Elwing talar om att sannolika skäl är en medelsvår grad av misstanke.⁴⁰

För att åklagaren sedan ska kunna väcka åtal måste det föreligga ”tillräckliga skäl”. Detta beviskrav är således det sista trappsteget inom förundersökningen.

Det finns olika teorier på hur man ska se på aktuellt beviskrav då det inte som i ovannämnda fall rör sig en sannolikhetsbedömning, utan snarare en prognos över huruvida åklagaren, på objektiva grunder, tror sig kunna leda åtalet till den ”den misstänktes sakfällande”.⁴¹ Bring/Diesen anför att i fråga om åtals väckande så måste bevisningen relateras till de bevis som gäller i processen.

Bevisfrågan som måste ställas är följaktligen inte den om sannolikhet utan huruvida omständigheter som kan ge upphov till ett rimligt tvivel eller inte.

Detta sammantaget ger att Bring/Diesen anser att kravet på tillräckliga skäl måste ses som högre ställt än för sannolika skäl. ⁴²

Som det allra översta trappsteget taget till hela rättsprocessen hittar vi kravet

”ställt utom rimligt tvivel”. Det är i detta slutliga led domstolen efter en rättegång kommer att fria eller fälla den misstänkte. Som nämnts ovan efterlever Sveriges domstolar principen att hellre fria än fälla, vilket innebär att det ska vara ställt utom rimligt tvivel att den misstänkte är skyldig till brottet i fråga.⁴³ Det ska enligt RB 35:1 vara bevisat.

38 Bring & Diesen, Förundersökning, 2009, s. 160 f.

39 Bring & Diesen, Förundersökning, 2009, s. 171

40 Elwing, Tillräckliga skäl: studier över förutsättningarna för allmänt åtal, 1960, s. 62.

41 SOU 1938:44, s. 257.

(18)

3.4 Skälig misstanke 3.4.1 Inledning och bakgrund

Beviskravet skälig misstanke förekommer i RB i ett par olika utformningar.

Den första av dessa lyder ”någon skäligen misstänks för brottet/skäligen misstänkt för brott” och återfinns i RB 23:18, 24:3, 25:1 och 27:20. Den andra ordalydelsen återfinns i RB 23:2, 23:3, 23:13, 28:1, 28:11 samt 28:12 och formuleras genom att någon ”skäligen kan misstänkas för brott”. Skillnaden mellan dessa olika utformningar är endast språkligt varför beviskravet styrka är detsamma för de båda uttryckssätten.⁴⁴

Begreppet ”skälig misstanke” spelar en viktig roll i straffprocessen. Det är först när misstanken har nått en sådan styrka att den är att anses som skälig som inriktningen på förundersökningen ändras. För att kunna bedriva en fullgod och effektiv brottsutredning måste det för polis och åklagare finnas en möjlighet att tillgripa tvångsmedel.⁴⁵ Ju högre grad av misstanke som föreligger, desto mer integritetskränkande tvångsmedel får tillgripas.⁴⁶ De tvångsmedel som kan aktualiseras i och med att kravet för skälig misstanke uppnåtts är reseförbud och anmälningsskyldighet, hemlig telefonavlyssning/telefonövervakning, kroppsvisitation, kroppsbesiktning, husrannsakan och gripande.⁴⁷ För de fall att misstankegraden inte skulle kunna bestämmas till skälig går det således inte att tillgripa ovannämnda tvångsmedel. Begreppets vaghet kan därför ställa till det, då det inte finns någon definition på vad som egentligen utgör skälig misstanke. Westerlund har dock anfört att åtminstone sex grundläggande principer måste beaktas för att ett ingripande mot en enskild i form av tvångsmedel inte ska stå i konflikt med ovannämnda grundlagsstadgade fri- och rättigheter nämligen principerna om legalitet, behov, proportion, ändamål, likhet och objektivitet.⁴⁸

45 Westerlund, Straffprocessuella tvångsmedel, 2011, s. 18.

46 SOU 1995:47, s. 163.

47 RB 23:2, 23:3, 23:13, 23:18, 24:3, 25:1, 27:20, 28:1, 28:11 och 28:12 och Bring/Diesen, Förundersökning, 2009, s. 160.

(19)

3.4.2 Beviskravets aktualiserande av rättigheter och skyldigheter

Ett av de huvudsakliga syftena med en förundersökning är att förse åklagaren med ”tillräckligt material för bedömning av åtalsfrågan” vilket särskilt kan vara av vikt i brottmål där bevisfrågorna tenderar att i många fall vara mer komplicerade än vid tvistemål.⁴⁹ För att detta ska bli möjligt krävs att utredningen och dess material vuxit i omfattning och att en ”skälig misstanke”

kan riktas mot en viss bestämd person.⁵⁰ RB 23:3 stipulerar att beslutet om att inleda förundersökning ska fattas av antingen polismyndighet eller åklagare, men att så snart beviskravet ”skälig misstanke” har nåtts, och saken inte är av enkel beskaffenhet ska ledandet av densamma genast övertas av åklagare.⁵¹ Som anförts är följaktligen uppfyllandet av beviskravet ”skälig misstanke” en inledning till nytt skede inom förundersökningen. Från att utredningen varit efterforskande går den in i en ny fas och blir således utredande.⁵²

Då förundersökningen tagit denna nya riktning inträder förutom möjligheten att tillgripa vissa tvångsmedel också vissa rättigheter, eller partsrättigheter som Ekelöf liknat dem med,⁵³ för den misstänkte. En av dessa rättigheter är att den misstänkte, enligt RB 23:18 1 st., vid detta tillfälle ska underrättas om misstankarna mot densamme när den hörs.⁵⁴ Det har av flera skäl inte ansetts lämpligt att underrätta om misstanke vid ett tidigare skede då endast en svagare misstanke föreligger. Det framfördes av Processlagsberedningen att en för tidig underrättelse skulle kunna leda till att den misstänkte försökte hindra utredningen genom att bland annat undanröja bevis.⁵⁵ Att för tidigt eller utan ordentlig planering tillgripa tvångsmedel har enligt JO ansetts kunna motverka sitt syfte, försvåra eller till och med förstöra en utredning.⁵⁶ Ekelöf m.fl. har angett att ett skäl till att underrättelsen ska lämnas först vid förevarande misstankegrad är att risken för att den misstänkte skulle vara oskyldig minskar vid angivandet av ett högre ställt beviskrav. Vidare förutspår de att ett för lågt

49 Ekelöf, Edelstam, Pauli, Rättegång femte häftet, 2011, s. 105.

50 Elwing, Tillräckliga skäl: studier över förutsättningar för allmänt åtal, 1960, s. 62.

51 RB 23:3.

55 SOU 1938:44 s. 294.

56 JO 1990/91 s. 63.

(20)

ställt beviskrav skulle kunna leda till irritation för de fall en misstänkt sedermera visades vara oskyldig.⁵⁷

Som ovan berörts under avsnitt tre uppställer Europakonventionen också en skyldighet att underrätta personer misstänkta för brott.⁵⁸ Artikel 6:3 a stipulerar att alla som ”blivit anklagade för brott” ska underrättas om detta.

Underrättelse ska verka för att den anklagade får möjlighet att förbereda sitt försvar på ett nöjaktigt sätt. För att detta ska kunna ske ska underrättelsen således innehålla information om vilken/vilka gärningar som personen anklagas för, samt vilket brottsrubricering som är för handen.⁵⁹ Till skillnad från den svenska lagstiftningen specificeras således inte vid vilken misstankegrad som underrättelsen ska ske. Dock har HD i sin tolkning av Europadomstolens praxis avseende hur stark misstanke som krävs för att någon ska anses ha blivit anklagad för brott kommit fram till att det måste röra sig om någon högre misstanke. På grund av de krav gällande innehållet av underrättelsen anför HD vidare att det rimligen bör krävas att misstankarna mot en person har nått en viss konkretion och styrka. Kravet på konkretion finner man även i JO:s uttalanden om beviskravet ”skälig misstanke”,⁶⁰ det ligger således enligt HD nära till hands att anta underrättelsekravet i Europakonventionen inträder först då det föreligger ”skälig misstanke”.⁶¹

Ändamålet med underrättelsen är likt i Europakonventionen att den misstänkte ska få möjlighet att förbereda sitt försvar samt att kunna tillvarata sina rättigheter.⁶² För att kunna göra just detta är det därför viktigt att den misstänkte i samband med underrättelsen om misstanke även informeras om sin rätt att anlita försvarare, vilket följer av RB 21:3 1 st. Offentlig försvarare kan inte alltid förordnas under förundersökningen, men den som är skälig misstänkt för brott är från och med underrättelsen om misstanke berättigad att anlita biträde av försvarare.⁶³ Ekelöf har uttryckt att underrättelsen om

58 Se Europakonventionen art. 6.3 a.

60 JO 1986/87 s. 83.

61 Ekelöf, Edelstam, Pauli, Rättegång femte häftet, 2011, s. 136 och NJA 2001 s. 344.

62 SOU 1938:44 s. 293.

63 Förundersökningskungörelsen (1947:948) 12 §.

(21)

misstanke är en viktig rättssäkerhetsgaranti, eftersom det är då den misstänkte får anledning att anlita en försvarare.⁶⁴ Den misstänkte kan välja att agera utan försvarare, men trots detta ska förhörsledaren ändock göra en objektiv och självständig bedömning huruvida det finns ett behov av en försvarare.⁶⁵ Att det är tidigast vid denna tidpunkt som en försvarare kan anlitas följer givetvis av att den misstänkte dessförinnan inte känt till de misstankar som nu riktas mot honom.⁶⁶ Oavsett om den misstänkte önskar försvarare eller ej så har denna nu enligt RB 23:18 rätt att, med eller utan försvarare, fortlöpande få ta del av materialet som förekommit under undersökningen. Denna rätt är dock inte förutsättningslös utan gäller endast så länge det inte är till men för utredningen.

Den misstänkte och dennes försvarare har vidare rätt att ange den utredning de anser önskvärd och i övrigt anföra vad de anser nödvändigt. De har även rätt att begära att förhör eller annan utredning ska äga rum, detta ska ske om det kan antas vara av betydelse för utredningen.

3.4.3 Beviskravets vaghet

Redan Elwing påtalade att det var i hög grad önskvärt att de tämligen vaga begreppsbestämningarna skulle konkretiseras.⁶⁷ I den doktrin som finns inom förevarande ämne, samt i de allra flesta JO-fall på området, konstateras att det inte finns någon generell och allmängiltig definition av de olika beviskraven och således inte heller exakt vad som krävs för att de ska uppfyllas. Lindberg har uttalat sig om begreppens vaghet och har då anfört att ”Värdering av en brottsmisstanke förutsätter komplicerade övervägningar. Varje ärende är i princip unikt. Det är därför vanskligt att uttala sig om vad som krävs för att nå upp till en viss grad av misstanke. Det ligger i sakens natur att lagstiftaren inte i detalj kan ange vad som i det enskilda fallet krävs för att en brottsmisstanke skall nå upp till en viss nivå. Uttrycken är vaga språkligt sett. Det kommenteras inte närmare i förarbetena till RB vad som avses med de olika graderna av misstanke. Det är i praxisen som uttrycken utmejslas. En bevisbedömning innehåller alltid subjektiva moment. Varje beslutsfattare gör sin egen

64 Se Ekelöf SvJT 1982 s. 654 (s. 657).

66 Se Ekelöf, SvJT 1982 s. 654 (s. 657).

67 Elwing, Tillräckliga skäl: studier över förutsättningarna för allmänt åtal, 1960, s 59.

(22)

bedömning efter den egna måttstocken, vilket innebär att uppfattningarna om vad som krävs för att uppfylla kraven varierar från individ till individ. ”⁶⁸

Mer specifikt angående vagheten hos begreppet ”skälig misstanke” har JO inte sällan uttalat sig och anfört att det för att en misstanke ska anses som skälig krävs ”att det finns konkreta omständigheter av viss styrka talar som för att den misstänkte begått det antagliga brottet”⁶⁹. Vidare har JO anfört att det är omöjligt att med någon högre grad av precision i generella termer ange när

”skälig misstanke” föreligger, samt att ett utrymme för olika bedömningar av frågan måste accepteras.⁷⁰ Detta ger dock ingen stark vägledning om när

”skälig misstanke” faktiskt uppnåtts, utan lämnar trots sina försök till konkretisering fortfarande frågetecken om var gränserna mellan ”skälig misstanke” och andra beviskrav går. Valet att inte närmare definiera de olika misstankegraderna har, som ovan berörts, ansetts ligga i sakens natur. Dock har det i doktrinen framhållits att beviskraven trots detta inte bör tolkas som tänjbara och med ”en viss spännvidd”, något som skulle kunna medföra att önskan att på ett effektivt sätt beivra brott skulle göra att man vid bedömning av grova brott skulle hålla sig till bedömningsskalans lägre del. ⁷¹ Polisrättsutredningen fann, likt Ekelöf, att ett sådant synsätt betänkligt och framhöll att beviskravet naturligtvis bör tillämpas så enhetligt som möjligt.⁷²

3.4.4 Gränsdragning gentemot andra beviskrav

Som tidigare anförts är beviskravens definition vaga och måste ses från fall till fall. Ekelöf m. fl. har framhållit att de får ”sin betydelse bestämda i någon mån genom att man kan sätta dem i relation till varandra.”⁷³ Gränserna mellan de olika beviskraven är dock, enligt Elwing, flytande och att de olika huvudtyperna av beviskrav som har diskuterats i avsnitt 2.2 delvis överlappar varandra.⁷⁴

69 JO 1986/87 s. 83.

70 JO 1992/93 s. 152.

71 Se Ekelöf, SvJT 1982 s. 654 (s.656).

72 SOU 1995:44 s. 163.

(23)

Som ovan nämnts är beviskravet ”kan misstänkas” det näst lägst ställda kravet inom brottmålsprocessen, och även det beviskrav som föregår ”skälig misstanke”. Lindberg framhåller att det råder en enighet om att ”skälig misstanke” som begrepp står för ett högre krav på misstanke jämfört med såväl

”anledning anta” som ”kan misstänkas”. Han anför även att bevisstyrkan avseende ”skälig misstanke” i stora drag ansetts motsvara vad som gäller för begreppet ”antagligt”.⁷⁵ Det som markant skiljer de två aktuella beviskraven åt är att även om misstanken om ett konkret brott måste föreligga för det lägre så krävs däremot inte att det finns någon misstänkt gärningsman.⁷⁶ För att misstankegraden ska nå upp till ”skäligen misstänkt” krävs att det tillkommer någon ytterligare omständighet som gör det möjligt att peka på att det är den misstänkte som begått brottet i fråga. ⁷⁷

Graden av misstanke är lägre då man talar om ”skäligen misstänkt” i relation till att någon är på ”sannolika skäl” misstänkt för brott.⁷⁸ Elwing beskriver att begreppet ”skäligen misstänkt” innebär att graden av misstanke måste ha vuxit i komparation med begreppet ”kan misstänkas”. Vidare framhåller han att för att kunna anse en misstanke såsom skälig krävs att utredningen vuxit i omfång och därför kan tillhandahålla en någorlunda säker grund för den aktuella misstanken mot en viss person.⁷⁹ Westerlund framhåller att ”skäligen misstänkt” är ett lägre ställt krav än vad som gäller angående ”sannolika skäl”.⁸⁰ För att då kunna ta ytterligare ett steg upp på den beviskravstrappan som Bring/Diesen beskrivit och således hamna på avsatsen för ”sannolika skäl”, krävs enligt Elwing att det ska föreligga en näst intill fullständig övertygelse om den eftersökta effekten, åtals väckande, ska inträda. Dock behöver denna övertygelse inte vara av samma styrka som krävs för att

”tillräckliga skäl” ska anses vara uppfyllda.⁸¹

78 JO 1992/93 s. 143.

80 Westerlund, Straffprocessuella tvångsmedel, 2011 s. 39.

(24)

3.4.5 Värdering av vissa omständigheter av betydelse för beviskravet

Vid en prövning av huruvida en brottsmisstanke uppfyller de krav på styrka som föreligger för att tvångsmedel ska kunna tillgripas är det möjligt att en sammanvägning av flera olika omständigheter, som var för sig inte skulle vara tillräckliga, kan utgöra tillräcklig styrka för att beviskravet i fråga ska anses som uppfyllt. Prövningen blir således ofta beroende av en sammanvägning av olika mer eller mindre konkreta omständigheter och fakta.⁸² JO har i flertalet ärenden framhållit att det för att en person ska anses vara ”skäligen misstänkt”

fordras att det föreligger konkreta omständigheter som med viss styrka pekar på att det är den misstänkte som begått ett brott på vilket fängelse kan följa.⁸³ Vidare har JO framfört att de aktuella omständigheterna måste ge upphov till en faktabaserad misstanke.⁸⁴ Det är alltså inte möjligt att grunda en ”skälig misstanke” enbart på grund av antaganden eller spekulationer.⁸⁵ Vilka dessa ovannämnda konkreta omständigheter kan vara samt vilka som inte uppfyller kravet kommer nedan att belysas, bland annat genom att ett antal JO-fall i korthet kommer att refereras för att belysa de svårigheter och den avvägning som polis och åklagare har att ta ställning till under förundersökningen.

Trots att spekulationer, antaganden och bakgrundsinformation inte självständigt kan grunda en ”skälig misstanke” kan exempelvis bakgrundsinformation vara en viktig pusselbit, såsom hjälpfakta, för att uppnå en misstanke som anses som skälig. I den svenska brottmålsprocessen råder principen om fri bevisvärdering vilken således även omfattar tiden för förundersökning. Principen ger en möjlighet att ta hänsyn till alla tänkbara, relevanta omständigheter såsom direkta bevis, indicier och hjälpfakta.

När det inkommer trovärdiga vittnesuppgifter om att personen i fråga blivit utsatt för brott och namnger en person såsom gärningsman torde det sammantaget kunna uppfylla kraven för att en skälig misstanke ska anses föreligga. Det krävs dock att ”det är mer sannolikt att det beskrivna brottet

83 JO 1986/87 s. 77.

84 JO 2012/13 s. 144.

85 JO 2009/10 s. 72.

(25)

skett (än att det inte gjort det) och att den utpekade är mer sannolik som gärningsman än någon annan (känd eller okänd).⁸⁶

Anonyma uppgifter eller anmälningar är omständigheter som kan ha ett stort värde för utredningen. Dock bör stor försiktighet iakttas när sådan information handhas. En av baksidorna med denna typ av omständigheter är att de är okontrollerbara, vilket innebär att de inte äger samma tilltro som en uppgift eller anmälan gjord av en tillkännagiven person. De som öppet inkommer med aktuell information ansvarar också för riktigheten av densamma och står i slutändan risk att dömas till ansvar för falsk eller vårdslös tillvitelse⁸⁷ för de fall en person felaktigt och utan grund utpekas som brottsling.⁸⁸

JO 1992/93 s. 204

I detta ärende var fråga om grunderna för beslut om kroppsvisitation var tillräckliga, således om personen i fråga på grund av sitt uppträdande och sitt levnadsätt var att anses som skäligen misstänkt för narkotikabrott. Att en person är känd i narkotikasammanhang sedan tidigare, samt att denna vid påträffandet är påverkad av annat än alkohol, och på grund därav beter sig underligt har inte ansetts utgöra sådana konkreta omständigheter varpå en skälig misstanke om brott på vilket fängelse kan följa kan grundas. JO ansåg på grundval av det ovan anförda att det inte förelåg grund för kroppsvisitation i förevarande fall, då de givna omständigheterna inte kunde föranleda en misstanke om annat än narkotikabrott avseende eget bruk.

JO 1993/94 s. 101

JO utvecklar i detta ärende hur uppgifter om levnadssätt och uppvisat beteende vid bedömning om ”skälig misstanke” avseende narkotikabrott får tas i beaktande eller ej. För att det ska föreligga konkreta omständigheter som med viss styrka talar för att personen i fråga begått den gärning som misstanken avser innebär att ett ”beslut om kroppsvisitation aldrig kan grundas bara på allmänna kunskaper om en viss persons livsföring eller tidigare brottslighet.

86 Bring & Diesen, Förundersökning, 2009, s. 163 f.

87 BrB 15:7.

88 Bring & Diesen, Förundersökning, 2009, s. 164 och Lindberg, Straffprocessuella tvångsmedel – när och hur får de användas?, 2005, s. 33 ff.

(26)

Enbart det förhållandet att någon är känd i narkotikasammanhang är exempelvis inte tillräckligt för att grunda en skälig misstanke om narkotikabrott. Inte heller sådana omständigheter som att en person med denna bakgrund är i sällskap med någon annan som också är känd i narkotikasammanhang eller att han påträffas i anslutning till en bostad eller annan lokal där sådana personer brukar uppehålla sig kan anses utgöra tillräcklig grund för en skälig brottsmisstanke. Det är här fråga om omständigheter som kan sägas utgöra normala inslag i sådana personers levnadssätt. För att en misstanke skall kunna betecknas som skälig krävs att det tillkommer någon omständighet som på ett mera specifikt sätt pekar på att personen i fråga gjort sig skyldig till ett visst bestämt brott. Enbart det förhållandet att en känd narkotikamissbrukare uppträder påverkad av något annat än alkohol kan inte grunda en skälig misstanke om något annat än eget bruk av narkotika, dvs. ett brott som enligt gällande rätt inte kan föranleda allvarligare påföljder än böter.”

JO 1995/96 s. 113

JO har i aktuellt ärende som behandlar tillgreppsbrott framfört att omständigheten då en larmportal i en butik ger utslag inte sett för sig kan anses utgöra skälig misstanke om brott. Det krävs enligt JO alltså ytterligare omständighet såsom att personen som utlöst larmet försökt fly från platsen för att misstankegraden ska anses uppnå ”skälig misstanke”. Anledningen till JO:s uttalande har förklarats med att risken för falsklarm jämte personalens eventuella glömska att ta bort larmet vid ett köp måste tas i beaktande.

JO Dnr: 4413-2003

I ärendet var bland annat fråga om husrannsakan i bostaden kunde grundas på samma misstanke och beslut som föranledde kroppsvisitation och husrannsakan i den misstänktes bil då personen ansågs som ”skäligen misstänkt” för narkotikabrott avseende eget bruk samt drograttfylla. JO uttalade att omständigheterna som förelåg bestod i att personen uppträtt på ett sådant sätt och visat försök på att eventuellt undangömma rester av den eventuellt intagna narkotikan, gav polisen rätt att företa kroppsvisitation på grund av skälig misstanke om ringa narkotika (eget bruk). Även husrannsakan i

(27)

bilen som den misstänkte färdats i ansågs av JO som rätteligen grundad då poliserna hade skälig misstanke om att personen gjort sig skyldig till innehav av den narkotika som han misstänktes ha brukat. Det företogs sedermera även en husrannsakan i den misstänktes bostad vilket JO ansåg inte fanns grund för.

För att en husrannsakan i dessa fall ska vara tillåtna krävs enligt JO exempelvis att tips eller annan information om att personen i fråga hanterar narkotika i bostad för att det ska föreligga sådana konkreta omständigheter varpå en skälig misstanke om innehav av narkotika kan grundas.

3.4.6 Hur stor sannolikhet innebär skäligen misstänkt?

Bring/Diesen påpekar att för att kunna göra en bedömning av den förekommande bevisningens styrka krävs att man ser denna i relation till den osäkerhet som består. Vidare anför de att ”bevisningens aktuella styrka, vad man vet, alltså jämförs med vad man inte vet och tanken bakom utredningsprocessen är att säkerheten i slutsatsen ska öka i proportion till den ökade kunskap man steg för steg vinner om det brott man utreder”.⁸⁹

Som ovan nämnts har förundersökningen vid formulerandet av en ”skälig misstanke” kommit till det stadie då utredningen riktar in sig mot en viss person för de fall det för brottet endast kan finnas en gärningsman. Detta måste således innebära att sannolikheten för att den misstänkte begått brottet i fråga är större än sannolikheten att någon annan skulle ha gjort sig skyldig till gärningen.⁹⁰ Edelstam har anfört det som ett pedagogiskt hjälpmedel är möjligt att omvandla sannolikhetsuttrycken till procenttal, men att detta sällan sker i domstolarna. Anledningen till att så inte sker förklaras med att

”sannolikhet endast kan anges på ett ungefärligt sätt”.⁹¹ Elwing utrycker att det i praktiken är omöjligt att genom en siffermässig bestämning avgöra det inbördes sannolikhetsförhållandena mellan de olika beviskraven. Dock framhåller han att det finns en teoretisk möjlighet att arbeta med en sådan talmässig värdering.⁹² När endast en viss person är att anses som ”skäligen

89 Bring & Disen, Förundersökning, 2009, s. 150.

90 Bring & Disen, Förundersökning, 2009, s. 161.

(28)

misstänkt” har Bring/Diesen ändock sett det vara möjligt att ange förevarande beviskrav i procenttal ligger vid eller överstiger 50 % och således utgör ett överviktskrav.⁹³

Då den angetts att ”skäligen misstänkt” representerar ett överviktskrav uppkommer frågan huruvida det är möjligt att två personer samtidigt kan anses vara ”skäligen misstänkt” för ett brott som endast kan ha berövats av en gärningsman. Bring/Diesen verkar ställa sig nekande till en sådan möjlighet då de uttryckt att ”skäligen misstänkt” är ett överviktskrav. De får av Processlagsberedningen stöd i denna uppfattning då det angivits att ”skälig misstanke” uppnås när misstankarna riktas mot en viss person.⁹⁴ Även Elwing stödjer denna uppfattning och har anfört att det när ”skälig misstanke” uppnåtts kan sägas att utredningen är inriktad just på den misstänkte.⁹⁵

Uppfattningen om att endast en person kan anses som skäligen misstänkt för ett brott som rimligen endast kan begåtts av en ensam gärningsman delas dock inte av alla. Westerlund har genom ett exempel rörande rattfylleri framfört att det bör vara möjligt att samtidigt anse två personer som ”skäligen misstänkta”

för ett sådant brott. Hans exempel behandlar ett tillfälle då en bil ses framföras vingligt. När polis kommer till platsen har bilens ägare bilnycklarna i handen medan ett vittne pekar ut den andra personen såsom förare av bilen.

Westerlund anför att det för beivrandet av dessa brott måste vara möjligt att anse de båda personerna som ”skäligen misstänkt” för brottet. Utan en sådan misstanke går det följaktligen inte att ta in dem båda för blodprov vilket förorsakar problem i situationer då personerna i fråga skyller på varandra.

Således framhåller Westerlund att misstanken måste bedömas för var och en av personerna för sig vilket skulle innebära att misstankegraden skulle kunna överstiga 50 % för de båda misstänkta. Stöd för sin uppfattning hämtar Westerlund från Europadomstolen som uttryckt att det för ”skälig misstanke”

fordras ”fakta eller uppgifter som kan övertyga en objektiv iakttagare om att

(29)

personen kan ha begått en förbrytelse”.⁹⁶ I ovannämnda exempel kan båda personerna ha begått rattfylleri.

(30)

4 ENGELSK RÄTT

4.1 Bakgrund

Den engelska rätten har haft stor genomslagskraft och det uppskattas att omkring en tredjedel av världens befolkning lever i länder där rättsordningarna i stor utsträckning bygger på just den engelska rätten.⁹⁷ Detta rättssystem skiljer sig relativt tydligt från de romersk-germanska rättssystemen som i stor utsträckning tillämpas över västra delarna av Europa.⁹⁸ Den engelska rättens framgång kan till viss del naturligtvis förklaras av Storbritanniens koloniala utvidgning, men utan dess egenskaper av flexibilitet och praktiska genomförbarhet hade den förmodligen inte varit möjlig. Bogdan framför att, trots dess medeltida drag, är den engelska rättsordningen ”i högsta grad modern och av hög kvalité”. De starka band till historien som rättsordningen har förklarar Bogdan med den oavbrutna rättsliga kontinuiteten.⁹⁹

De huvudsakliga källorna till engelsk rätt är lagstiftning¹⁰⁰, oskriven lag som skapats genom rättspraxis, så kallad common law, och billighetsrätt¹⁰¹ samt den reglering som bland annat återfinns på unionsnivå. Det rättsliga system som den engelska rätten idag bygger på började utvecklas efter slaget vid Hastings, år 1066. För att skapa en enhetlighet lade domarna då stor tilltro till tidigare avgöranden i likartade fall. Denna rättstillämpning gav upphov till de juridiska prejudikat som alla de engelska lagarna bygger på. Traditionen om common law började på så vis växa fram.¹⁰² Vid sidan av common law-systemet utvecklades ett parallellt rättssystem, billighetsrätten. Detta system bygger på en tanke om rättviseregler som hade sin grund i kungens position som den ytterst ansvarige för rättsskipningen. Behovet av ett sådant system ansågs föreligga då inte alla frågor kunde avgöras på ett rättvist sätt av de kungliga

98 Central office of information, The legal systems of Britain, 1976, s. 1.

100 Legislation. ”Law or written rules which are passed by Parliment and implemented by the courts”. Collin, English Law Dictionary, 1989, s. 182.

101 Equity. ”A fair system of laws or system of British law which was developed in parrallel with the common law to make the common law fairer”. Collin, English Law Dictionary, 1989, s. 110.

102 Central office of information, The legal systems of Britain, 1976, s. 4.

Skälig misstanke och reasonable suspicion: en komparabilitetsstudie av den svenska och engelska rättens beviskrav