Ärekränkning i en ny tid: Förtal och förolämpning som målsägandebrott

Juridiska institutionen Höstterminen 2012

Examensarbete i straffrätt 30 högskolepoäng

Ärekränkning i en ny tid

Om förtal och förolämpning som målsägandebrott

Författare: Isabelle Emanuelsson

Handledare: Professor Claes Lernestedt

2

3

Förord

I fjärde klass fick jag och mina klasskamrater i uppgift att skriva varsin text som skulle handla om vår viktigaste ägodel. För de flesta tycktes detta inte vara någon svår uppgift: de skrev om värdefulla hockeybilder eller en nallebjörn som hängt med sedan födseln. Själv började jag skriva om en gosedjurstiger som varje lördag trollade fram godis till mig och mina syskon. Jag hann dock inte komma långt på min text om tigern innan jag insåg att det fanns andra gosedjur som också hade varit, eller fortfarande var, viktiga för mig.

Naturligtvis var jag tvungen att lägga dessa gosedjur, samt i princip även alla andra saker jag hade i min ägo, till listan. Det gick så långt att jag skrev om en bokhylla från IKEA: den där bokhyllan var ju också viktig i och med att jag i den förvarade de andra viktiga sakerna på listan. Texten liknade till slut snarare en inventeringslista än en uppsats, och det berodde till stora delar på att jag inte ville missa att nämna någon sak som betydde något för mig.

Samma känsla kom över mig när jag började skriva detta förord. För det finns ju inte bara en person som förtjänar ett tack. Under tiden jag skrivit denna uppsats, och framförallt under studietiden som helhet, har jag kommit i kontakt med många människor som på något sätt har en del i att jag nu kan vara framme vid slutet av uppsatsskrivandet. Jag minns inte vad min lärare sa om denlånga förteckningen över samtliga ägodelar i mitt rum, men jag misstänker att hon inte var alltför road av att tvingas läsa den. Då risken för att min tacklista skulle bli minst lika lång som texten om mina favoritsaker är överhängande nöjer jag mig med att rikta ett kollektivt tack till alla de som på olika sätt hjälpt mig på vägen.

Jag kan dock inte hålla mig från att rikta ett personligt tack till min handledare, professor Claes Lernestedt, för värdefull hjälp under uppsatsskrivandet och till doktor Karl Dahlstrand vid Lunds universitet för idén om att ta upp frågan om åtalsrättens utformning i uppsatsen.

Uppsala i december 2012

Isabelle Emanuelsson

4

Innehållsförteckning

Förord……….………....2

Innehållsförteckning……….……….3

Förkortningar………..………6

1 Inledning……….……….9

1.1. Bakgrund……….……….….9

1.2. Syfte och frågeställningar……….……….10

1.3. Avgränsning och viss terminologi……….……....11

1.4. Metod……….………...12

1.5. Disposition……….……….……….…13

2 Ärekränkningsbrotten i BrB 5 kap. ……….…13

2.1. Förtal………...……….…13

2.1.1 Lämnande av uppgift………..………...14

2.1.2 Till annan än den utpekade………..………..…15

2.1.3 Nedsättande uppgift………..……….15

2.1.4 Subjektiv täckning och fullbordanspunkt…...……….17

2.1.5 Ansvarsfrihet…………..………....18

2.2. Grovt förtal………...………...19

2.3. Förolämpning……..………19

2.4 Gränsdragningen mot det grundlagsskyddade området………...……….20

2.5 Gränsdragningen mot PuL………...………21

3 Målsägandens reaktionsmöjligheter I: Straffrättsliga sanktioner….……..23

3.1 Inledning…………..………....23

3.2 Upprättelse………..………23

5

3.3. Åtal………...25

3.3.1. Målsägandebegreppet………26

3.3.2. Åtalsregeln i BrB 5:5……….27

3.3.3. Särskilda skäl i praxis……….28

3.3.4. De allmänna åtalen i siffror………...30

3.4. Processen i målsägandemål………..31

3.4.1. Utredningssvårigheter……….32

3.4.2. Målsägandens kostnadsansvar………33

3.4.3. Att få ut information från internetleverantör/webbplatsinnehavare……..35

4 Målsägandens reaktionsmöjligheter II: Ekonomiska och andra sanktioner..36

4.1. Skadestånd………..36

4.1.1. Något om processen i skadeståndsmål………...37

4.2. Brottsskadeersättning………..39

4.3. Borttagande av material………..40

4.4. Kommentar………42

5 Förtal och förolämpning – varför är de målsägandebrott?.…………...….43

5.1. Åtalsrättens utveckling………43

5.2 Närmare om ärebegreppets innebörd……….46

5.2.1. Ett försök till definiering………...46

5.2.2. Kriminaliseringsgrunden vid ärekränkningsbrott (eller något om skada)..48

5.3. Kommentar…...………..48

6 Lagstiftarens förslag till en reformerad åtalsregel………..……49

6.1. Tidigare behandling av frågan………..………..49

6.1.1. SOU 1975:109……….………....51

6.2. Yttrandefrihetskommitténs förslag till ändrad åtalsregel……….………52

6.3. Kommentar….………...54

6

7 Alternativa skyddsintressen………...54

7.1. Skyddsintresse……….……….…..54

7.1.1. Inledning……….………...54

7.1.2. Inte bara ett skyddsintresse……….…………...55

7.2. Klimatskydd……….……….56

7.3. Fridsskydd……….………59

7.4 Kommentar……….………..61

8 Målsägandens position i rättsprocessen……….……61

8.1. Framväxten av offret……….………...62

8.2. Teorin om offret och dess påverkan på åtalsfrågan……….62

8.3. Finns det en entydig offergrupp vid ärekränkningsbrott?...63

9 Partsställningen och målsägandens autonomi………..………65

9.1. Vem ska hantera konflikten?...65

9.2 Målsägandens självbestämmande………..68

10 Avslutande diskussion……….69

10.1 Förändrade förutsättningar och konsekvenser………69

10.2 Ärekränkningsbrottens beivrande är ett samhälleligt intresse………..71

10.3 Därmed inte sagt… ………....72

Källor……….………74

Offentligt tryck……….………...74

Litteratur……….………74

Elektroniska källor……….………..76

Rättsfall……….………..77

Förkortningar

7

A.a. Anfört arbete

A.bet. Anfört betänkande

A.prop. Anförd proposition

BBS-lagen lag (1998:112) om ansvar för elektroniska anslagstavlor

BrB Brottsbalk (1962:700)

BrSkL Brottsskadelag (1978:413)

Ds Departementspromemoria

HD Högsta domstolen

HovR Hovrätt

IP Internet Protocol

LEK lag (2003:389) om elektronisk kommunikation

NJA Nytt juridiskt arkiv

Prop. Proposition

PuL Personuppgiftslag (1998:204)

RB Rättegångsbalk (1942:740)

RH Rättsfall från hovrätterna

SkL Skadeståndslag (1972:207)

SL 1865 års strafflag

SOU Statens offentliga utredningar

TF Tryckfrihetsförordning (1949:105)

TR Tingsrätt

YGL Yttrandefrihetsgrundlag (1991:1469)

8

”Människan i ett samhälle, icke minst i ett modernt samhälle, är hänvisad till att på olika sätt och i olika plan leva i gruppgemenskap med andra. Om därför någon angriper annan genom att om honom utsprida nedsättande uppgifter och därigenom försöker inrikta gruppens känslor mot honom, så kan detta vara ett allvarligt angrepp, som för den angripne kan leda till uteslutande ur gruppgemenskapen eller försvårade livsbetingelser på olika sätt.”

- Departementschefen i Prop. 1962:10

”[Strafflagen] ger stundom inte skydd åt den, vars ära förtjänar skydd, men skyddar ibland den, som icke förtjänar skydd för sin ära. Strafflagen ger sålunda icke alltid medborgaren, vad han kunde förtjäna: rätt och ära.”

- Alvar Nelson

9

1 Inledning

1.1 Bakgrund

Genom den digitala revolution som pågått under de senaste årtiondena har människors möjligheter att på ett enkelt sätt kommunicera med varandra över stads- och landsgränserna, liksom deras chanser att marknadsföra sig själva, sina kunskaper och sina talanger, ökat explosionsartat. Denna tekniska utveckling har emellertid också fört med sig möjligheter att begå brott i en ny miljö. Utöver den utveckling som möjliggjort internet som sådant finns också andra tekniska landvinningar, såsom webb-, mobil- och digitalkameror, som kan användas för att begå den för denna uppsats relevanta nätbrottsligheten.

Under 2011 inkom ungefär 7700 anmälningar om ärekränkningsbrott till polisen.

Det var en ökning med cirka 400 stycken från året innan och denna ökning har varit konstant sedan åtminstone 2006. När en anmälan om ärekränkningsbrott upprättas ges anmälan samma klassificeringskod oavsett om brottet begåtts på en fysisk plats eller på internet. Detta medför att det av statistiken över anmälningar inte går att utläsa hur många av brotten som skett i den icke-traditionella miljö som internet får sägas utgöra och inte heller hur markant ökningen av förtals- och förolämpningsbrott på nätet varit. Sverige ligger i framkant i världen när det gäller tillgång till internet och enligt statistik som Findahl redovisar har 88 procent av den svenska befolkningen över 12 år tillgång till internet och av dessa använder sig 69 procent av det dagligen.

En mycket vanlig aktivitet är att besöka sociala nätverk, vars användning ökar i samtliga åldersgrupper. Idag är hälften av alla svenskar över 12 år med i det sociala nätverket Facebook och en stor andel av den totala gruppen (46 procent) besöker även andra nätverk och läser bloggar.

Mot bakgrund av att vår närvaro i sociala medier ökat och att vi således exponerar oss för en större omgivning än tidigare ter det sig sannolikt att en relativt stor andel av den ökning som nämndes ovan utgörs av ärekränkningsbrott begångna på internet.

Av de 7700 anmälningarna om ärekränkningsbrott väcks allmänt åtal i ungefär 3 procent av fallen. Denna tämligen låga siffra har sin grund i att ärekränkningsbrott utgör målsägandebrott, vilket innebär att målsäganden har det huvudsakliga ansvaret för att tillse att brottet beivras. Åklagare får väcka allmänt åtal under förutsättning att målsäganden

1

Rättspm 2012:1, s. 23.

2

Findahl, s. 8.

3

A.a. s. 19.

10

angivit brottet till åtal och åtal av särskilda skäl är påkallat ur allmän synpunkt. Detta kvalificerande rekvisit medför att det i realiteten främst är de allra allvarligaste angreppen som kan beivras med stöd av allmän åklagare. Det saknas offentlig statistik över antalet enskilda åtal avseende ärekränkningsbrott, men en förfrågan gjord hos tio tingsrätter runt om i landet visar att de flesta inte hade något alls eller endast något enstaka enskilt åtal för förtals- eller förolämpningsbrott under 2010 och 2011.

Det låga antalet allmänna åtal tycks således inte kompenseras av att målsäganden själv väcker åtal.

1.2 Syfte och frågeställningar

Ärekränkningsbrotten intar en särställning i förhållande till flertalet andra brott genom det stora fokus som läggs på målsägandens deltagande i rättsprocessen. Målsäganden avgör om åtal ska väckas och det ankommer i de flesta fall på den att tillse att ett påstått ärekränkningsbrott mot hen beivras. Bakgrunden till denna ordning kan, ytterst kort sammanfattat, härledas från en syn på ära som ett för den enskilde högst personligt intresse. Uppsatsens övergripande syfte är att utreda huruvida motiven bakom denna ordning alltjämt kan sägas vara välgrundande, trots att brottet har tagit steget in i en ny miljö. Denna nya miljö medför nya förutsättningar i form av exempelvis ökade spridningsmöjligheter och i förlängningen mer långtgående konsekvenser för målsäganden.

De frågor som detta övergripande syfte ger upphov till kan sammanfattas på följande sätt:

- Majoriteten av brotten i BrB faller numera under allmänt åtal, vilket innebär att samhället tar det huvudsakliga ansvaret för att beivra brotten. Ärekränkningsbrotten intar en särställning i förhållande till andra brott genom att utgöra s.k. målsägandebrott. Hur motiveras ärekränkningsbrottens ställning som målsägandebrott?

- Ärekränkningsbrotten begås numera ofta i en digital miljö, vilket innebär att de nedsättande uppgifterna kan nå ett större antal mottagare och dessutom är beständiga på ett helt annat sätt än tidigare. Påverkar denna utveckling uppfattningen att brotten främst angriper ett enskilt intresse?

- Sedan införandet av BrB har brottsoffrets roll i rättsprocessen förstärkts. Är målsägandebrottskonstruktionen förenlig med denna utveckling?

Avsikten är att i uppsatsens inledande kapitel utifrån ett upprättelseperspektiv redogöra för de reaktionsmöjligheter som står till förfogande för den som anser sig blivit utsatt för

4

Se avsnitt 1.4 för information om undersökningsmetod.

11

ärekränkningsbrott. Förhoppningen är att denna redovisning ska kunna bidra med en praktisk förankring i en annars ganska teoretisk framställning.

1.3 Avgränsning och viss terminologi

Det tycks vara en vanlig uppfattning att samtalstonen på internet är en annan än den i den fysiska världen.

Ett besök på någon av de svenska kvällstidningarnas webbplatser, eller i en diskussionstråd i ett nätforum ger stöd för teorin att många människor uttrycker sig gentemot varandra på ett sätt som sannolikt inte är lika vanligt i den fysiska världen där ju människor möts utan den slöja av anonymitet som i många fall erbjuds på internet.

Personangrepp och nedsättande kommentarer är inte ovanliga i nätmiljöer där människor kan interagera med varandra. Trots att tonen ibland kan uppfattas som obehaglig, omfattas långt ifrån alla dessa kommentarer av det straffbara området i BrB 5:1-3. Uppsatsen avser endast att behandla den typ av kommentarer som faller innanför det straffbara området i förtals- och förolämpningsbestämmelserna och berör inte annat s.k. ”näthat”. Utanför avgränsningen för uppsatsen hamnar dels sådana kommentarer som förvisso kan uppfattas som kränkande men inte är straffbara, dels sådana kommentarer som utgör brott mot andra bestämmelser såsom exempelvis BrB 4:5 (olaga hot) eller (brott mot) personuppgiftslagen.

I uppsatsen diskuteras huruvida ärekränkningsbrottens ställning som målsägandebrott påverkas, eller snarare bör påverkas, av att brotten numera ofta begås i en digital kontext.

En fråga som skulle kunna diskuteras är om förtalsbestämmelsens nuvarande utformning är tillräckligt väl anpassad för att fungera då brottsplatsen är virtuell, eller om bestämmelsen borde göras om eller kompletteras för att passa bättre i denna nya verklighet. Jag menar emellertid att åtalsregelns utformning och motiven bakom denna har större bäring på frågan om målsägandens möjligheter att vinna upprättelse efter en påstådd ärekränkning, varför frågan om förtalsregelns utformning inte kommer att behandlas i uppsatsen. Uppsatsen syftar vidare till att belysa en rad faktorer som bör beaktas när en reformering av den särskilda åtalsregeln i BrB 5:5 diskuteras. Avsikten är emellertid inte att avgöra huruvida en sådan reformering de facto bör göras: en sådan bedömning skulle kräva samhällsekonomiska överväganden som inte låter sig göras i en uppsats av detta slag.

I uppsatsen används begreppet målsägande för att beskriva den person som i såväl moralisk som laglig mening förnärmats av brottet och till följd av detta har ett anspråk på någon

5

Jurjaks Svenskan 2008-08-30.

12

form av upprättelse. Begreppet kan i vissa sammanhang ersättas av begrepp såsom skadelidande eller brottsoffer, men då målsägandedefinitionen har en inneboende neutralitet som kan vara önskvärd ter det sig lämpligt att genomgående använda begreppet.

1.4 Metod

Uppsatsen följer huvudsakligen traditionell rättsdogmatisk metod, vilket innebär att jag har använt mig av de befintliga rättskällorna för att klargöra innebörden av de rättsregler och principer som finns på området. Arbetet har emellertid försvårats något av att den litteratur som finns att tillgå på området generellt sett tenderar att vara skriven under 1900-talets första hälft och tidigare. Alvar Nelson lade år 1950 fram avhandlingen ”Rätt och ära”, men sedan dess har ärekränkningsområdet inte behandlats i svensk litteratur i någon större utsträckning. Då ärekränkningsbrotten som sådana i stort förblivit tämligen oförändrade sedan tiden då flera av de citerade verken skrevs har även äldre litteratur kunnat användas i delar av uppsatsen.

Statistiska uppgifter beträffande exempelvis antalet anmälningar och allmänna åtal avseende ärekränkningsbrott har inhämtats från Åklagarmyndigheten. Då det saknas offentlig statistik över antalet enskilda åtal avseende ärekränkningsbrott har jag via mail begärt ut samtliga stämningsansökningar under 2010 och 2011 där brottsrubriceringen var förtal eller förolämpning från tio tingsrätter

på olika platser i landet. Av svaren framgår att fyra domstolar inte hade något enskilt åtal, två domstolar hade ett enskilt åtal för förtal vardera varav det ena avskrevs utan åtal, en domstol hade tre mål avseende förolämpning och en domstol (Stockholms TR) hade 8 enskilda åtal för ärekränkningsbrott. En domstol svarade att det inte fanns möjlighet att ta fram informationen i Domstolsverkets interna datorsystem Vera och en domstol svarade inte alls. Urvalet av domstolar har gjorts utifrån deras storlek och placering i landet. Tillförlitligheten hos statistik av sådant begränsat slag kan naturligtvis ifrågasättas, men då avsikten endast varit att få en fingervisning om i vilken utsträckning möjligheten till enskilt åtal utnyttjas av personer som anser sig ha blivit utsatta för ärekränkningsbrott torde uppgifterna kunna fylla en funktion.

6

Tingsrätterna i Eskilstuna, Falun, Göteborg, Luleå, Malmö, Stockholm, Sundsvall, Umeå, Östersund samt

Attunda tingsrätt.

13 1.5 Disposition

I uppsatsens andra kapitel redogörs för förtals- och förolämpningsbestämmelsernas utformning, i syfte att klargöra vilka typer av meddelanden som omfattas av det straffbara området. I de därpå följande kapitlen (3 och 4) diskuteras de reaktionsmöjligheter som står till buds för den som anser sig blivit utsatt för ärekränkningsbrott. Tanken är att dessa två kapitel ska tjäna som en sammanfattande förteckning över såväl straffrättsliga som ekonomiska och andra sanktioner som målsäganden kan ta initiativ till. Uppsatsens senare del, kapitlen 5-9, behandlar frågan om ärekränkningsbrottens ställning som målsägandebrott. Inledningsvis diskuteras motiven bakom denna ordning, och sedermera övergår framställningen till att utreda om denna ordning ter sig välmotiverad än idag. I uppsatsens avslutande kapitel presenteras några avslutande kommentarer.

2 Ärekränkningsbrotten i BrB

Som nämndes ovan i 1.3 präglas kommunikationen mellan människor i det digitala rummet av en samtalston som skiljer sig från den i den fysiska världen. Detta betyder inte att nätforum och andra digitala plattformar där människor umgås och utbyter tankar är överhopade med meddelanden som i lagens mening utgör förtals- eller förolämpningsbrott.

Tröskeln som ett nedsättande meddelande måste över för att det ska vara straffbart varierar från tid till tid, men generellt kan sägas att den förefaller vara betydligt högre idag än för några årtionden sedan. En stor andel av det s.k. ”näthatet”, med vilket avses nedsättande och kränkande kommentarer som lämnas exempelvis på en blogg eller i ett nätforum, faller därför utanför det straffbara område som utgörs av ärekränkningsbestämmelserna. Nedan redogörs för de rekvisit som måste vara uppfyllda för att ett nedsättande meddelande ska kunna beivras med stöd av BrB 5:1-3, i syfte att klargöra var gränsen mellan det tillåtna och straffbara går.

2.1 Förtal

Den som utpekar någon som brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning, dömes för förtal till böter.

Var han skyldig att uttala sig eller var det eljest med hänsyn till omständigheterna försvarligt att lämna

uppgift i saken, och visar han att uppgiften var sann eller att han hade skälig grund för den, skall ej dömas

till ansvar.

14

Förtalsbestämmelsen återfinns i BrB 5:1 och reglerar sådana utpekanden eller uppgifter som kränker den objektiva äran, med vilket avses det anseende som en person åtnjuter bland sina medmänniskor.

Uppgiften ska avse en levande människa: förtal av avliden person träffas istället av bestämmelsen i BrB 5:4. Juridiska personer omfattas inte av BrB 5:1, men bestämmelsen har i rättspraxis tolkats extensivt i så måtto att yttranden som formellt avsett en kollektiv enhet, men där en eller flera bestämda personer därigenom har utpekats, kan omfattas av bestämmelsen; jfr NJA 1950 s. 250 som förvisso avser förtalsbestämmelsen i gamla SL. De objektiva brottsrekvisiten i BrB 5:1 är i viss mån överlappande, men kommer nedan att behandlas separat.

2.1.1 Lämnande av uppgift

För att förtalsbestämmelsen ska aktualiseras krävs att uppgiften lämnas till någon annan än den utpekade. Genom detta rekvisit dras gränsen mot till förolämpningsbrottet, vilket förutsätter att det kränkande meddelandet ges direkt till den utpekade.

Förtalsbestämmelsen omfattar såväl situationen att någon framställer en uppgift som den att någon sprider vidare en uppgift som denne fått kännedom om. För att ett fortspridande ska vara rättsligt relevant krävs att det de facto rör sig om ett fortspridande, innebärande att uppgiften sprids. Om två personer diskuterar ett nedsättande rykte som de båda känner till sedan innan beträffande en tredje person, sker inget fortspridande varför förtal normalt sett inte föreligger.

För att det ska vara tal om en uppgift krävs att det som förmedlas har sådan bestämdhet att dess sanningshalt kan prövas.

Detta innebär emellertid inte, åtminstone i normalfallet, att det faktum att en uppgift är sann utgör en ansvarsfrihetsgrund. Såsom ska diskuteras nedan kan sanningshalten i en uppgift vara relevant i vissa fall, men då förutsätts att personen som lämnar uppgiften hade skäl att göra detta.

Det finns inte några krav på att uppgiften måste lämnas på visst sätt för att den ska kunna utgöra förtal. Uppgiften kan lämnas exempelvis genom att en person berättar något för en eller flera andra personer, eller att en person insinuerar något om en annan person.

Av intresse för denna framställning är naturligtvis frågan om en uppgift kan lämnas elektroniskt, exempelvis genom ett inlägg på ett nätforum. Den nuvarande förtalsbestämmelsen kom till vid en tid då de tekniska kommunikationsmöjligheterna var

7

Holmqvist, m. fl. s. 5:1.

8

Jareborg 1984, s. 294.

9

Jareborg & Friberg, s. 71.

10

Jareborg 1984, s. 294.

15

minst sagt begränsade i förhållande till dagens situation, varför lagstiftaren av förklarliga skäl därför inte berörde frågan om elektroniskt lämnande. Förtalsbestämmelsens utformning är emellertid sådan att metoden för lämnandet eller spridandet av uppgiften är irrelevant för bestämmelsens tillämplighet, då det endast anges att utpekande ska ske eller uppgift eljest ska lämnas. Ett lämnande eller fortspridande av en uppgift kan således ske elektroniskt.

2.1.2 Till annan än den utpekade

Uppgiften måste lämnas till annan än den utpekade. Detta innebär att en uppgift som endast kommer till den utpekades kännedom inte kan utgöra förtal. Detta sammanhänger med det faktum att förtalsbestämmelsen, enligt vad som ovan sagts, tar sikte på den utpekades goda rykte hos andra i samhällsgemenskapen. Detta innebär emellertid inte att det för bestämmelsens tillämplighet förutsätts att den utpekade är frånvarande vid uppgiftslämnandet: det innebär endast att minst en annan person än den utpekade och uppgiftslämnaren uppfattar uppgiften.

Det krävs vidare att det går att identifiera den utpekade genom informationen som lämnas i meddelandet, även om det inte krävs att personens namn eller andra personuppgifter publiceras.

2.1.3 Nedsättande uppgift

Det ligger i förtalsbrottets natur att uppgiften som lämnas ska kunna påverka den uppfattning som andra människor har om den utpekade. Av detta följer att inte alla uppgifter som i och för sig kan uppfattas som otrevliga är straffbara. I bestämmelsen anges att utpekandet eller uppgiften ska vara ägnad att utsätta någon för andras missaktning, med vilket avses att uppgiften typiskt sett ska påverka andras attityd gentemot den utpekade i en negativ riktning.

För tillämplighet krävs inte att den utpekade visar att denne utsatts för andras missaktning, eller ens att någon faktiskt påverkats i sin syn på den utpekade.

Förtalsbrottet är således ett s.k. faredelikt, med vilket avses att det för straffrättsligt ansvar räcker att det finns en möjlig relation mellan gärningen (lämnande av uppgift) och följden (andras missaktning). Om det för ansvar hade krävts att den utpekade, eller åklagaren i fall där denne väckt åtal, visade att andra känt missaktning inför den utpekade skulle det istället vara tal om ett skadedelikt.

Faredelikten uppdelas i sin tur utifrån vad som närmast kan beskrivas som en skala över den grad av fara som ska föreligga. Enligt förtalsbestämmelsen

11

Jareborg 1984, s. 295.

12

A.a. s. 291.

13

Asp m. fl. s. 100.

16

är det tillräckligt för uppgiften typiskt sett är ägnad att utsätta personen för andras missaktning och det innebär att det är fråga om s.k. abstrakt fara.

Om det för ansvar hade krävts att det kunde visas att det var existensiellt möjligt att gärningen (lämnandet av uppgift) skulle leda till följden (utsättas för andras missaktning) samt att det var plausibelt att detta skulle ske hade det förelegat krav på konkret fara.

Jareborg motsätter sig begreppsbildningen abstrakt fara, då den enligt honom antyder att det är något enhetligt när det istället handlar om en rad olika begrepp.

Enligt min mening ter sig emellertid begreppet som lämpligt, då det tydliggör att det rör sig om en genomsnittlig fara och att det inte krävs att det de facto föreligger en risk för följden i det konkreta fallet.

Inledningsvis sades att förtalsbrottet tar sikte på att skydda den objektiva äran. Med anledning av detta är det av intresse att försöka utröna vad som avses med objektiv ära, och närmare bestämt vad som avgör om ett utpekande är en kränkning av densamma. Det är givet att människor har skilda uppfattningar om vad som kan ge upphov till missaktning, liksom att de tar olika illa vid sig av utpekanden. Med anledning av detta ter sig den ordning som varit gällande åtminstone sedan ikraftträdandet av SL som lämplig.

Enligt denna är inte den utpekades subjektiva uppfattning avgörande, utan den uppfattning som ”typiskt”

sett innehas. Detta innebär dock inte att det endast är ”genomsnittsäran” som skyddas: den gemenskap eller ställning som den utpekade har tas i beaktande vid avgörandet av vad som typiskt sett är ägnat att medföra missaktning. På så sätt kan exempelvis ett utpekande om att någon som tillhör en ortodox kristen församling dyrkar Satan utgöra förtal, trots att ett sådant utpekande eventuellt inte skulle ge upphov till missaktning för den som inte tillhör församlingen.

Vad som uppfattas som nedsättande uppgifter förändras över tid i takt med att samhället genomgår förändringar. Att utpeka någon som promiskuös skulle vid tiden för SL:s ikraftträdande sannolikt utgöra sådant straffbart rykte som träffades av SL 16:8, medan det idag inte är lika klart att ett sådant utpekande är straffbart. Återigen kommer den utpekades funktion eller plats i en gemenskap att i viss mån avgöra vad som kommer att uppfattas som ägnat att utsätta för andras missaktning. Detta innebär att det finns en viss otydlighet i förtalsbestämmelsen, men också att denna otydlighet är svår att få bukt med. Det skulle inte vara möjligt att i lagen, från tid till tid, specificera vilka utpekanden som samhället fördömer, utan det måste vara upp till rättstillämparen att styra detta. Viss vägledning har

14

Leijonhufvud & Wennberg, s. 38.

15

Jareborg 2001, s. 171.

16

A.a. s. 172.

17

Nelson s. 165.

17

rättstillämparen i förarbetena till BrB, i vilka det anges att det ska röra sig om uppgifter av en allvarligare beskaffenhet för att straffansvar ska kunna aktualiseras.

Förtal kan enligt bestämmelsen i BrB 5:1 bestå i att någon utpekas antingen som brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt, eller att det på annat sätt lämnas uppgift som är ägnad att utsätta personen för andras missaktning. Då åtminstone de två senare fallen kan uppfattas som snarlika kan det vara lämpligt att förtydliga vad som avses med de tre. Att utpeka någon som brottslig behöver inte i sig utgöra förtal, om brottet är av sådan karaktär att det generellt sett inte påverkar andras attityd gentemot den utpekade. Det rör sig härvid främst om mindre allvarliga brott, såsom trafikförseelser,

då de flesta andra brott kan antas uppfattas negativt av allmänheten. Det krävs inte att personen utpekas som dömd eller misstänkt för ett visst brott: även beskrivning av ett handlande som vid en rättslig bedömning är att anse som brott omfattas.

Ett utpekande av någon som klandervärd i sitt levnadssätt kan bestå av rad olika påståenden, vars gemensamma nämnare är just att de innefattar information som kan uppfattas som negativ för den utpekade. Det ligger i ordet ”levnadssätt” att det knappast kan röra sig om en enstaka gärning, istället handlar det om ett upprepat handlande.

Häri ligger skillnaden mellan ett utpekande och ett uppgiftslämnande, då det senare kan innefatta en gärning eller egenskap hos personen. Rena värdeomdömen, såsom till exempel att den utpekade är en ”klantskalle”, omfattas emellertid i många fall inte av förtalsbestämmelsen då de sällan utgör uppgifter av sådant slag som avses i BrB 5:1.

2.1.4 Subjektiv täckning och fullbordanspunkt

Förtalsbrottet är fullbordat då uppgiften har nått åtminstone en tredje person.

I de fall där utpekandet eller uppgiften lämnas genom tillgängliggörande på exempelvis ett nätforum eller någons s.k. ”vägg” på Facebook (härmed avses ett slags anslagstavla där innehavaren av profilen samt dennes vänner kan publicera meddelanden, foton och länkar) torde kunna förutsättas att meddelandet når tredje man i samma ögonblick som meddelandet publiceras.

Vad avser subjektiv täckning krävs för straffrättsligt ansvar att den tilltalade har haft uppsåt i förhållande till de objektiva brottsförutsättningarna. Denne ska alltså uppsåtligen ha

18

Prop. 1962:10, s. B 126.

19

Jareborg & Friberg, s. 70.

20

A.a. s. 70.

21

Jareborg 1984, s. 292.

22

Axberger, s. 228

23

A.a. s. 295.

18

lämnat en uppgift samt ha haft kännedom om de omständigheter som gjorde uppgiften ägnad att utsätta den utpekade för andras missaktning.

Den tilltalade behöver inte ha haft någon avsikt att utsätta den utpekade för andras missaktning: likgiltighet inför följdens eventuella inträffande räcker för täckning.

2.1.5 Ansvarsfrihet

I förtalsbestämmelsens andra stycke finns en ansvarsfrihetsregel inbakad, som innebär att vissa utpekanden kan vara försvarliga om uppgiften är sann eller gärningsmannen haft skälig grund att uppfatta den som sann. För att bestämmelsen ska vara tillämplig förutsätts att gärningsmannen haft anledning att lämna uppgiften, t ex på grund av vittnesplikt eller i samband med tillsättandet av tjänst.

Det ska framhållas att det inte behöver föreligga någon juridisk bundenhet att lämna informationen för att ansvarsfrihet ska kunna påkallas.

Bestämmelsen ger härigenom uttryck för en kollision av intressen, där rätten att inte bli förtalad står mot intresset av att den aktuella informationen kommer fram. Vilket intresse som går segrande ur striden kommer i samtliga fall att vara avhängigt resultatet av den försvarlighetsbedömning som ska göras då stycket åberopas. Om gärningsmannen är juridiskt bunden att lämna uppgiften är uppgiften av förklarliga skäl alltid försvarlig,

men i övrigt är det vanskligt att uttala sig om vad som är försvarligt och inte. Att lämna uppgift om annans könssjukdom i syfte att hindra att sjukdom eller smitta sprids är ett exempel på uppgiftslämnande som kan vara försvarligt.

Om ett uppgiftslämnande befinns vara försvarligt är nästa steg att pröva sanningshalten i den tilltalades påstående. Sanningsbevisning är alltså endast relevant när det fastslagits att uppgiftslämnandet var försvarligt, i övriga fall spelar sanningen hos uppgiften ingen roll för det straffrättsliga ansvaret. Kraven på bevisningen av uppgiftens sanningshalt är beroende av vilken typ av uppgifter det rör sig om och allvarligheten i dessa. Om den tilltalade inte lyckas visa att uppgiften är sann kan denne ändå freda sig, om den visar att han/hon objektivt sett hade skälig grund att hålla uppgiften för sann.

Vad beträffar andra ansvarsfrihetsgrunder kan diskuteras huruvida en person som står åtalad för förtal kan freda sig med hänvisning till retorsion, med vilket avses ett agerande som närmast kan liknas med hämnd av samma slag som ”hämnaren” utsatts för. Då frågan

24

Holmqvist m. fl. s. 5:20.

25

Jareborg 1984, s. 296 f.

26

Jareborg & Friberg, s. 74.

27

A.a. s. 75.

19

inte är av något större intresse för den fortsatta framställningen får hänvisas till Nelsons avhandling, vari frågan om retorsion diskuteras ingående.

2.2 Grovt förtal

Förtalsbrottet har i fråga om svårhet uppdelats på två grader, en för normala och en för grova fall. Vid bedömandet av huruvida brottet är grovt ska enligt BrB 5:2 stycke 2 särskilt beaktas om uppgiften genom sitt innehåll eller den omfattning i vilken den blivit spridd eller i övrigt var ägnad att medföra allvarlig skada. I kommentaren till nämnda lagrum anges särskilt det fall där det är uppenbart att gärningsmannen insåg att den lämnade uppgiften var osann eller ogrundad eller hans motiv var att skada den förtalade som exempel på situation där brottet är att betrakta som grovt.

Mot bakgrund av att en sådan vetskap eller insikt torde vara vanligt förekommande hos för förtal misstänkta kan sannolikt inte sådana omständigheter ensamt ligga till grund för att ett förtalsbrott ska anses som grovt.

Straffrättskommittén angav att förtal genom tryckt skrift ofta torde vara att bedöma som grovt brott, då den stora spridning som detta innebär ska ses som en försvårande omständighet.

Kommitténs uttalande gjordes vid en tid då möjligheterna till stor spridning var begränsade på så vis att det i princip endast var genom medias försorg som ett meddelande omedelbart efter publicering kunde nå ett stort antal mottagare. Idag kan varje människa som har tillgång till en internetuppkoppling publicera ett meddelande som kan nås av en stor mängd mottagare i samma sekund som publiceringen sker och detta speglas också i rättstillämpningen. Ett på internet publicerat ärekränkande meddelande presumeras ha fått en stor spridning, vilket medför att brottet vanligtvis bedöms som grovt brott även om åklagaren inte visat att ett stort antal mottagare faktiskt tagit del av meddelandet. Det kan antas att tillämpligheten av presumtionen förutsätter att meddelandet inte endast gjorts tillgängligt i ett slutet nätverk till vilket endast ett fåtal användare har tillgång, då spridningen i sådana fall inte är särskilt omfattande.

2.3 Förolämpning

Ovan sades att förtalsbestämmelsen tar sikte på angrepp mot den objektiva äran, det vill säga det anseende som den förtalade åtnjuter bland sina medmänniskor. Vid förolämpningsbrott är det istället den subjektiva äran som är angreppsobjektet och det är således den förolämpades självkänsla som skadas vid ett sådant angrepp. En förolämpning

28

Nelson, s. 211 ff.

29

Holmqvist, m.fl. s. 5:24.

30

Prop. 1962:10, s. B 137.

20

mot någon kan göras när andra än den utsatte är närvarande, men då förolämpning är subsidiär till förtal aktualiseras sällan ansvar för förolämpning i ett sådant fall. Liksom vid förtalsbrott finns två svårhetsgrader, båda upptagna i BrB 5:3. Den brottsliga handlingen består i att smäda annan genom kränkande tillmäle eller beskyllning eller genom annat skymfligt beteende. Förolämpningar som omfattas av det straffbara området kan uppdelas i tre kategorier: de som innefattar en fysisk kränkning såsom exempelvis en spottloska mot den utsatte (realinjurier), de som görs via framställningar i bild och dylikt (formalinjurier) och slutligen de som består av ord (verbalinjurier).

Realinjurier kan av förklarliga skäl inte begås på internet, då det förutsätter en fysisk komponent som inte är närvarande. Vad avser de andra två torde gälla att såväl formal- som verbalinjurier kan göras på nätet, trots att den senare måhända antyder att det ska vara fråga om någonting som sägs till den förolämpade öga mot öga och inte i skrift.

2.4 Gränsdragningen mot TF/YGL

När ärekränkningsbrott begås på internet aktualiseras frågeställningen om huruvida brottet omfattas av BrB 5 kap. eller om det istället träffas av förtalsbestämmelserna i grundlagarna TF eller YGL.

Anledningen till detta är att webbsidor på internet kan erhålla s.k.

utgivningsbevis, vilket medför att dessa då blir grundlagsskyddade. Vissa plattformar på internet är automatiskt grundlagsskyddade genom deras koppling till ett massmedieföretag som i sin tur är skyddat av TF eller YGL.

Dessa plattformar, eller databaser vilket är termen som används i lagtexten, intar en särställning i YGL i och med att de till skillnad från andra sändningar inte sprids ”samtidigt till ett i förväg obestämt antal mottagare”, men trots detta likställs med radiosändningar.

För att plattformen ska omfattas av den s.k.

databasregeln krävs bland annat att dess innehåll endast kan ändras av den som driver verksamheten. Detta hänger samman med de särskilda ansvarsreglerna som gäller vid brott mot TF och YGL, vilka innebär att endast den ansvarige utgivaren hålls ansvarig för exempelvis förtal som begås på en grundlagsskyddad plattform. Även andra plattformar än de som har kopplingar till ett massmedieföretag kan enligt YGL 1:9 stycke 2 erhålla grundlagsskydd, förutsatt att de har utgivningsbevis. Det bör emellertid framhållas att de flesta bloggar och nätforum såsom exempelvis Facebook och MSN saknar möjlighet att

31

Det bör framhållas att denna frågeställning naturligtvis väcks då brottet begås via andra medium såsom en tidning eller ett TV-program. Då denna uppsats främst fokuserar på ärekränkningsbrott på internet utelämnas

”traditionella” medier i framställningen.

32

Här avses redaktioner för tryckta skrifter eller radioprogram, företag för yrkesmässig framställning av tryckta skrifter eller nyhetsbyråer.

33

Warnling-Nerep & Bernitz, s. 119.

21

erhålla grundlagsskydd, då innehållet på forumen genereras av användarna och hela tiden förändras av dessa. Med anledning av att ansvarskonstruktionen ser ut som den gör kan omodererade bloggar eller forum, det vill säga sådana där läsaren kan lämna kommentarer som publiceras omedelbart utan föregående kontroll från innehavaren av bloggen eller forumet, inte omfattas av databasregeln.

Brottsbestämmelserna i TF 7:14 stycke 1 punkterna 14 (förtal) respektive 15 (förolämpning)

är i princip identiska med ärekränkningsbestämmelserna i BrB 5 kap., och de i avsnitt 2 behandlade rekvisiten ska vara uppfyllda även vid brott enligt TF.

Skillnaderna mellan ärekränkningsbrott enligt BrB och TF/YGL ligger istället i ansvarskonstruktionen. Den ansvarige utgivaren ansvarar enligt vad som ovan sagts för förtal eller förolämpning som sker i grundlagsskyddat medium trots att denne i de allra flesta fall inte är samma person som lämnat uppgiften. Detta innebär att den person som de facto lämnat uppgiften, exempelvis i ett kommentarfält på ett nätforum, generellt sett undgår ansvar om forumet har utgivningsbevis. Lösningen kan te sig en smula anmärkningsvärd, men har sin naturliga förklaring i den i TF 8:12 respektive YGL 6:4 upptagna presumtionen att informationen i en framställning har införts där med den formellt ansvariges ”vetskap och vilja”.

Brott mot de två nämnda grundlagarna åtalas av JK, som har exklusiv behörighet att väcka åtal.

Det torde länge ha varit tämligen enkelt att avgöra huruvida handläggningen av en anmälan om ärekränkningsbrott skulle skötas av allmän åklagare eller av JK. I takt med internets intåg i samhället har distinktionen mellan de två handläggningsalternativen i viss mån suddats ut, i och med att behörigheten att väcka åtal i varje enskilt fall blir beroende av huruvida det finns ett utgivningsbevis eller inte. För en målsägande medför detta sannolikt inga problem, då det ankommer på polisen att ombesörja att dennes anmälan når rätt myndighet.

2.5 Gränsdragningen mot PuL

En förutsättning för att ett meddelande ska kunna utgöra förtal är att den förtalade personen går att identifiera. Detta rekvisit medför vanligtvis inte några problem, då det i de flesta anmälda fall går att avgöra vilken person som avses oavsett om personens namn har

34

Warnling-Nerep & Bernitz, s. 123.

35

I YGL 5:1 görs en hänvisning till TF 7:14. Bestämmelsen i TF 7:14 är alltså tillämplig även då brottet begås i ett radioprogram eller en teknisk upptagning.

36

Strömberg & Axberger, s. 66.

37

A.a. s. 90.

22

angivits eller inte. När meddelandet innehåller tillräcklig information för att identifiera en person aktualiseras frågan om publiceringen av informationen utgör sådan behandling av personuppgifter

som omfattas av personuppgiftslagen (PuL), och om den gör det, huruvida det påverkar tillämpningen av förtalsbestämmelsen. För att PuL ska bli tillämplig krävs att uppgifterna behandlas i enskild eller offentlig verksamhet: en fysisk persons helt privata behandling omfattas inte. En privatperson som publicerar uppgifter på en blogg anses inte behandla dessa privat,

då bloggens offentlighet medför att verksamhetskravet är uppfyllt. Lagen skiljer på strukturerad och ostrukturerad behandling av personuppgifter och det är främst den senare som är relevant för denna framställning. Ostrukturerad behandling kan sägas innebära att uppgifterna publiceras på ett sätt som inte syftar till att de ska vara organiserade och sökbara. I sociala medier publicerade meddelanden är därför generellt ostrukturerade.

För att en publicering av ostrukturerade personuppgifter ska vara straffbar krävs dels att det rör sig om känsliga personuppgifter, innebärande att de avslöjar exempelvis politiska åsikter eller etniskt ursprung hos den utpekade, dels att de är kränkande för den utpekades personliga integritet. Det görs ungefär 80-100 anmälningar om brott mot PuL per år, vilket kan tyckas lågt i förhållande till de ca 7700 anmälningar rörande ärekränkningsbrott som görs. En förklaring till detta kan enligt Åklagarmyndigheten vara att anmälningar om ärekränkningsbrott, som i många fall samtidigt är potentiella brott mot PuL, omgående ska överlämnas till åklagare för särskild åtalsprövning,

vilken i sin tur ofta utmynnar i att åtal inte väcks.

Det potentiella brottet mot PuL riskerar härigenom att falla mellan stolarna, om inte åklagaren uppmärksammar att gärningen skulle kunna vara straffbar enligt PuL.

Trots att det är samma gärning som ligger till grund för de båda brotten finns ingen inbördes hierarki mellan dem, då de delvis träffar olika skyddsintressen.

I de fall där en handling utgör ärekränkningsbrott såväl som brott mot PuL ska åtal därför väckas i konkurrens,

vilket innebär att den tilltalade kan fällas för båda brotten.

38

PuL 3 §: All slags information som direkt eller indirekt kan hänföras till en person som är i livet.

Definitionen är således tämligen vid och omfattar all information som kan användas som

identifikationsmedel, exempelvis ett registreringsnummer för en bil eller foto på en person (Blomberg, s. 14)

39

Rättspm 2012:2, s. 7.

40

A.a. s. 7.

41

Se vidare nedan avsnitt 3.3.2.

42

RättsPM 2012:2, s. 9.

43

A.a. s. 10.

44

A.a. s. 10.

23

3 Målsägandens reaktionsmöjligheter I: Straffrättsliga sanktioner

3.1 Inledning

I inledningen till denna framställning angavs att antalet anmälningar om ärekränkningsbrott ökar med ungefär 400 stycken per år, samt att totala antalet anmälningar årligen uppgår till cirka 7700 stycken. Mot bakgrund av brottets karaktär och omständigheter, såsom den relativa enkelhet som är förenad med att begå ärekränkningsbrott, kan antas att det finns ett inte obetydligt mörkertal av fall som inte kommer till de brottsförebyggande myndigheternas kännedom. Bakom dessa anmälningar, och i de fall som inte anmäls, finns en eller flera personer som upplever sig ha fått sin ära kränkt. Dessa personer, som i denna framställning benämns målsägande oavsett om anmälningen har lett till åtal eller inte, har generellt sett ett intresse av att få upprättelse på något sätt, exempelvis genom att någon hålls straffrättsligt ansvarig för brottet eller att målsäganden får ekonomisk kompensation. I denna framställning används termen reaktionsmöjlighet

för att beskriva de alternativ som en person som anser sig ha blivit utsatt för ärekränkningsbrott har att tillgå för att få till stånd någon slags följd på brottet. Vid ärekränkningsbrott, mer än vid de flesta andra brottstyper, ligger nämligen frågan om ett brott ska beivras i målsägandens händer.

3.2 Upprättelse

Det uppgavs ovan att ett av uppsatsens syften är att utreda och diskutera vilka reaktionsmöjligheter som står till buds för den som upplever att den har fått sin ära kränkt av en annan person. En person som upplever att den blivit utsatt för ett brott av något slag, vare sig brottet är att betrakta som allvarligt eller inte, torde i de flesta fall anse att den har ett anspråk på att bli kompenserad för detta på ett eller annat sätt. Detta anspråk kan i sin tur rikta sig exempelvis mot den eller de som utsatt personen för den eventuellt brottsliga gärningen, eller gentemot staten i dess egenskap av ansvarig för polis- och domstolsväsende. Känslan av att som målsägande böra ha rätt till kompensation är knappast ny och inte heller känner den några begränsningar i fråga om kön, kultur eller ålder. Istället är den universell och upplevs av alla, låt vara i varierande grad. En diskussion om ursprunget till denna känsla, delad av människor i alla tider, skulle kräva mer utrymme än vad som kan tillåtas i denna uppsats; frågan kommer därför att lämnas därhän. I avsnitt 5.1 nedan nämns självhämnd som skäl till varför målsäganden historisk sett haft stort inflytande i efterspelet av ett begånget brott. Helt kort kan här nämnas att hämnd

45

Termen används också av exempelvis Heuman i ”Målsägande”.

24

naturligtvis har åtminstone viss koppling till målsägandens rätt till kompensation, även om hämnd numera sällan används som ett argument när målsägandens reaktionsmöjligheter diskuteras.

Den kompensation som målsäganden anser sig berättigad till kan placeras på en skala, där en ursäkt skulle kunna utgöra den mest basala typen av kompensation och således placeras längst ut i en av ändarna på skalan. Även om vi begränsar denna imaginära skala till att endast omfatta de typer av kompensation som rättssystemet i en demokratisk stat erbjuder och alltså undantar sådana alternativ som målsäganden själv kan tänka sig men som inte kan sanktioneras av samhället, kommer alternativet som återfinns längst ut på den andra änden av skalan att vara beroende av vilken jurisdiktion målsäganden befinner sig i. I demokratiska stater som tillåter dödsstraff kommer detta att vara den mest långtgående formen av kompensation, medan det i länder som Sverige kommer att vara en frihetsberövande påföljd för den som döms för brottet. Det ska framhållas att syftet med att utdöma en påföljd, oavsett om den består i böter, fängelse eller annan påföljd, inte huvudsakligen är att kompensera målsäganden för det som denne utsatts för genom det brottsliga angreppet. Inom den svenska straffrätten råder idag tämligen stor konsensus om att utdömandet av en påföljd är ett uttryck för klander

snarare än ett sätt att kompensera målsäganden. Oavsett hur skalan utformas utgör samtliga kompensationsformer för målsägarens del ett led i strävan mot upprättelse. Möjligen skulle det vara mer korrekt att inte göra någon distinktion mellan kompensation och upprättelse, då de skulle kunna ses som samma sak. Det finns emellertid, enligt min mening, en skillnad mellan ordet kompensation som det brukar förstås och upprättelse såsom detta beskrivs nedan, varför det ter sig lämpligt att åtskilja dem bägge och se kompensation som ett medel för upprättelse. Upprättelse är på intet sätt en term som har en fastställd och allenarådande innebörd: i begreppet inbegrips olika aspekter beroende på vem som ombeds förklara det.

Liksom med ursprunget till målsägandens anspråk på kompensation finns inte utrymme att här diskutera olika teorier om upprättelsebegreppets innebörd. Den fortsatta framställningen kommer istället att utgå från den syn på begreppet som förespråkas av bland andra Burman, som menar att upprättelse ska förstås som ”brottsoffers möjligheter att få sin kränkning erkänd och att få uppleva att kränkningen hanteras och värderas på ett rättvist sätt, dvs. med beaktande även av brottsoffers perspektiv på kränkningen”.

När det nedan i texten diskuteras vilka målsägandens reaktionsmöjligheter är och huruvida dessa

46

Se mer om detta nedan i avsnitt 9.1.

47

Burman, s. 290.

25

möjligheter medför att målsäganden får, eller har en chans att få, upprättelse är det alltså upprättelse i den nyss nämnda meningen som avses.

I förarbetena till BrB anges när ärekränkningsbrotten diskuteras att förtalsbestämmelserna bör formuleras så att de möjliggör för den som utsatts för en osann beskyllning att vinna

”verklig upprättelse”.

Det anges inte närmare vad som avses med verklig upprättelse, men det kan antas att det åtminstone i viss mån överensstämmer med den ovan nämnda förklaringen, samt att denna möjlighet till upprättelse för målsäganden inte ska vara av ett illusoriskt slag utan lagstiftningen de facto innebära att målsägarens rätt till erkännande avspeglas i de reaktionsmöjligheter som finns att tillgå. Det kan emellertid antas att det också finns skillnader i Burmans syn på upprättelse och den upprättelse som omnämns i förarbetena till BrB. Burmans text är skriven ett halvt sekel senare än förarbetena och tillkommen i en tid då synen på målsägande, eller brottsoffer med Burmans terminologi, är en annan än då förarbetena skrevs. Under de senaste årtiondena har målsägandens ställning förstärks och dennes synlighet i straffprocessen är betydligt större än på 1960-talet, vilket leder till frågan om inte Burmans syn på upprättelse är mera långtgående än den i förarbetena. Sannolikt är svaret på den frågan ja, och detta är bra att ha i åtanke när det nedan diskuteras huruvida en målsägande som anser sig ha fått sin ära kränkt kan få den verkliga upprättelse som omnämns i förarbetena.

3.3 Åtal

Ett viktigt steg i riktning mot upprättelse torde för många brottsoffer vara att se att personen eller personerna som utsatt den för brott fälls för det, oavsett om skälet bakom denna önskan är vedergällning eller något annat. För att en fällande dom ska kunna komma till stånd krävs att gärningsmannen åtalas vid domstol.

De allra flesta brott i BrB faller numera under allmänt åtal, vilket innebär att det i första hand ankommer på åklagaren att väcka åtal. Det allmänna åtalet är antingen obligatoriskt, med vilket avses att åklagaren måste åtala, eller fakultativt, vilket ger åklagaren en rätt men ingen skyldighet att åtala.

För vissa brott krävs angivelse för att åklagare ska få väcka åtal. Numera är det dock vanligast att angivelsebrott är underkastade fakultativt åtal, vilket ger åklagaren rätt att åtala utan angivelse om särskilda skäl finns för detta.

Målsäganden har i vissa fall möjlighet att själv

48

SOU 1953:14, s. 189.

49

RB 20:1. För övrigt bortses här från åklagarens möjlighet att meddela strafföreläggande.

50

Lindell, m. fl. s, 185.

51

Ekelöf II, .s 57.

26

väcka s.k. enskilt åtal.

Denna åtalsrätt är generellt sett endast subsidiär i förhållande till åklagarens, innebärande att målsäganden vid brott som faller under allmänt åtal har rätt att väcka åtal först sedan denne angivit brottet till åtal och åklagaren fattat beslut att inte väcka åtal. Målsägaren har också rätt att ta över målet om åklagaren lagt ned åtalet. Bakgrunden till denna rätt för målsäganden är tanken att det enskilda åtalet ska kunna fylla dels en kontrollfunktion, genom att målsäganden ges möjlighet att kontrollera att åklagarna uppfyller sin åtalsplikt, dels en upprättelsefunktion, genom att målsäganden får se den tilltalade åtalas och dömas för brottet.

För ärekränkningsbrott är emellertid ordningen en annan.

Av BrB 5:5 framgår att brott som avses i BrB 5:1-3 inte får åtalas av annan än målsägande, om brottet inte riktar sig mot någon som är under arton år eller om åklagaren efter angivelse finner att det av särskilda skäl kan anses påkallat ur allmän synpunkt att väcka åtal. Innan denna särskilda åtalsregel behandlas ytterligare ska kort redogöras för vem som anses som målsägande.

3.3.1 Målsägandebegreppet

Av RB 20:8 stycke 4 framgår att målsägande är den, mot vilken brott är begånget eller som därav blivit förnärmad eller lidit skada. Det är främst bestämmelsens första led som är av intresse vid ärekränkningsbrott, då detta led hänför sig till brott mot enskild. Hagströmer beskriver detta som att målsäganden är ”innehavaren av det rättsligt goda, som utgör föremål för den vid ifrågavarande brottsart karakteristiska rättskränkningen”.

Vid ärekränkningsbrott torde det sällan vålla några problem att klargöra vem som är att betrakta som målsägande, då det generellt är den kränkte själv som vill vidta åtgärder mot den som förtalat. En situation som teoretiskt skulle kunna uppstå är att en person som har någon typ av relation med den förtalade anser att hen blivit förnärmad eller lidit skada till följd av det ärekränkningsbrott som exempelvis partnern, föräldern eller syskonet utsatts för.

Frågan är om den närstående kan få ställning som målsägande. Enligt Hagströmers åsikt enligt ovan är målsäganden den som utsätts för den för brottstypen karakteristiska rättskränkningen, vilket i fallet med förtal är skyddet för ära och gott anseende. Detta torde innebära att endast den vars ära omedelbart kränks genom brottet är att betrakta som

52

Här bör noteras skillnaden mot enskilt anspråk, som avser ett anspråk av civilrättslig natur som behandlas i samband med åklagarens åtal i domstolsprocess.

53

Heuman, s. 68.

54

Olivecrona s. 72 (med hänvisning till Hagströmer ”Efterlämnade föreläsningsanteckningar i svensk

straffrätt I”, s. 26).

27

målsägande. Olivecrona menar emellertid att den till sitt innehåll obestämda satsen om målsäganderätt för den som blivit förnärmad ger ”en hänvisning till att man kan gå utanför de kategorier, med vilka man rör sig i läran om angreppsobjekten”.

Enligt Heumans uppfattning, som ter sig välmotiverad, borde istället målsägandestatus inte ges andra personer än den i vilkens intresse brottet gjorts till angivelsebrott. Detta då det ter sig olämpligt att någon person som indirekt lidit ringa skada vid ett angivelsebrott ska kunna framtvinga allmänt åtal om den omedelbart skadelidande inte önskar det.

Detta talar alltså för att de närstående som talades om i exemplet ovan inte skulle kunna tillerkännas status som målsägande.

3.3.2 Åtalsregeln i BrB 5:5

Som angivits ovan är åtalsreglerna för ärekränkningsbrott annorlunda utformade än för de flesta andra brott. Åtal med anledning av ärekränkningsbrott får generellt sett endast väckas av målsäganden, och dessa brott benämns därför målsägandebrott. Det talas ibland om att målsäganden har exklusiv åtalsrätt vid målsägandebrott,

men denna benämning är i mitt tycke något oegentlig då åklagaren har en, låt vara tämligen begränsad, rätt att väcka åtal även vid ärekränkningsbrott. Brotten i brottsbalkens femte kapitel är dessutom angivelsebrott, vilket innebär att åklagarens åtalsrätt är villkorad av att målsäganden angivit brottet till åtal.

Målsäganden behöver inte utpeka viss person genom angivelsen, utan tillräckligt är att den uppger att den vill att brottet beivras. Vid förtal eller grovt förtal får åklagaren väcka åtal om målsäganden är under arton år eller det av särskilda skäl anses påkallat ur allmän synpunkt. Åtalsrätten vid förolämpningsbrott är mer inskränkt än vid förtal eller grovt förtal, och det förutsätts att åtalet avser förolämpning mot någon i hans eller hennes myndighetsutövning, förolämpning mot någon med anspelning på hans eller hennes ras, hudfärg, nationella eller etniska ursprung eller trosbekännelse eller förolämpning mot någon med anspelning på hans eller hennes sexuella läggning för att åklagare ska få väcka åtal. Åklagaren ska med andra ord göra en prövning av huruvida det finns skäl att väcka allmänt åtal genom s.k. särskild åtalsprövning. Vid denna prövning avgörs om åtal av särskilda skäl är påkallat ur allmän synpunkt. Av lagtexten framgår inte närmare vad som avses med formuleringen ”av särskilda skäl påkallat från allmän synpunkt”, men det ligger naturligtvis i ordens natur att kraven är högre än i många andra fall.

55

Olivecrona, s. 74.

56

Heuman, s. 79.

57

Se bland annat Lindell m. fl. s. 186.

58

RB 20:3 stycke 2.

28

Av förarbetena till BrB framgår att det vid förtalsbrott är befogat att åklagare väcker allmänt åtal i särskilt kvalificerade fall.

Departementschefen utvecklade detta något genom att förtydliga att i fall där en innehavare av en allmän befattning utsätts för förtal som avser dennes åtgärder i befattningen det inte sällan torde föreligga särskilda skäl att väcka allmänt åtal.

Av detta, tämligen knapphändiga uttalande, kan slutsatsen dras att det främst är de fall av ärekränkning som, åtminstone i viss mån, snarare angriper samhället än den enskilde individen som ska beivras med stöd från allmän åklagare.

3.3.3 Särskilda skäl i praxis

Inledningsvis kan konstateras att det är tunnsått med rättspraxis på ärekränkningsområdet, vilket medför att det är förenat med vissa svårigheter att avgöra hur regeln om särskild åtalsprövning tolkats av rättstillämparen. Viss ledning kan emellertid hämtas från den rättspromemoria som Åklagarmyndigheten i början av 2012 gav ut i syfte att ge vägledning till åklagare vid bedömningen av huruvida ett ärekränkningsbrott är av sådan karaktär att åtal av särskilda skäl ska anses påkallat från allmän synpunkt.

Bakgrunden till rättspromemorians tillkomst var att det vid ett av kartläggningsarbete benämnt ”Trygghet på internet”, initierat av Utvecklingscentrum Stockholm, konstaterats att det förelåg ett behov av att ge rekommendationer avseende tillämpningen av åtalsregeln i BrB 5:5 för undvikande av regionala skillnader i tillämpningen av regeln.

I promemorian lämnas följande exempel på fall där åtal för förtal eller grovt förtal bör anses av särskilda skäl vara påkallat från allmän synpunkt:

Spridning av bilder eller filmer av sexuell och integritetskränkande art på den utpekade

Punkten tar sikte på fall där bilder eller filmer vari den utpekade figurerar på ett integritetskränkande och sexuellt sätt sprids, utan att samtycke till detta lämnats och så att den utpekade kan identifieras eller att det påstås att den utpekade figurerar och detta inte ter sig osannolikt. Om bilderna eller filmerna spridits på internet ska åtal för grovt förtal väckas, i och med att det kan antas att spridningen då varit omfattande och i övrigt varit ägnad att medföra allvarlig skada för den utpekade.

59

Prop. 1962:10, s. C 188.

60

A.prop. s. C 188.

61

RättsPM 2012:1.

62

RättsPM 2012:1, s. 5. Åklagarmyndigheten har tre utvecklingscentrum, vilka bland annat bedriver metod- och rättsutveckling samt rättslig uppföljning och tillsyn.

63

RättsPM 2012:1, s. 11 f.

29

Omfattande spridning av särskilt integritetskränkande uppgifter av sexuell art om den utpekade

Till skillnad från ovanstående punkt avses här spridning av uppgifter och alltså inte bilder eller filmer. För att åklagare ska få väcka åtal för spridande av uppgifter krävs att dessa är särskilt integritetskränkande och att spridningen varit omfattande, vilket innebär att kraven är högre ställda än då bilder eller filmer på målsäganden spridits. Denna ordning ter sig lämplig med tanke på att många sannolikt skulle uppfatta spridning av bilder av dylik karaktär som en större integritetskränkning än spridning av uppgifter. Det kan dock diskuteras om riktlinjerna är för strikta vid spridning av uppgifter, då det i dessa exempelvis anges att åtal inte är påkallat från allmän synpunkt om den misstänkte endast satt upp ett antal lappar där den utpekade uppges vara prostituerad.

Omfattande spridning av påståenden om att den utpekade gjort sig skyldig till mycket allvarlig brottslighet och det är särskilt ägnat att utsätta personen för andras missaktning

För att allmänt åtal ska få väckas med anledning av att uppgifter där någon utpekas som brottslig har spridits krävs att det handlar om osanna påståenden om mycket allvarlig brottslighet och att det är särskilt ägnat att utsätta personen för andras missaktning. Som exempel nämns att i grannskapet eller på internet peka ut någon som pedofil utan att det finns något som helst stöd för detta påstående.

Det är intressant att det enligt riktlinjerna förutsätts att uppgifterna är osanna för att allmänt åtal ska få väckas, när uppgiftens sanningshalt generellt sett inte har någon relevans för förtalsbestämmelsens tillämpning. En sann uppgift om att någon dömts för exempelvis våldtäkt mot barn torde kunna hota den utpekades sociala existens på samma sätt som en osann uppgift, varför det är svårt att se varför det i det första fallet inte skulle föreligga särskilda skäl för allmänt åtal.

Omfattande spridning av andra särskilt klandervärda uppgifter som riskerar den utpekades hela sociala existens

Riktlinjerna behandlar inte närmare vilka typer av uppgifter som är att betrakta som särskilt klandervärda. Det uppges emellertid att uppgifterna ska vara särskilt klandervärda från en objektiv utgångspunkt samt att det är viktigt att i det enskilda fallet bedöma vilka sociala konsekvenser som uppstått för den utpekade.

64

RättsPM 2012:1, s. 12.

65

A.a. s. 13.

66

A.a. s. 13.