Finn dig själv på en vecka

Finn dig själv på en vecka

Find yourself in a week

Författare: Beata Fabi Malsch

Konstnärligt examensarbete

Kapitel 1.

Hon hade suttit en hel vecka sysslolös och utan kontakt med omvärlden i lägenheten i Solna. Men inte mer av detta nu. Denna morgon lämnade Tiina sitt hem med snabba steg som ekade i trappan som ett kulspruteregn. Nu skulle hon förvandlas till sitt professionella jag. Arbete är något som förlöser och räddar, tänkte hon.

Hon hade ett kantigt utseende, med alla muskler väl synliga under den grå t-röjan. Det var som hade hon tränat flitigt. Men det gjorde hon inte, utan det var bara så hon var, elitidrottarkropp utan nämnvärd träning. Men hennes vardag var vanligtvis hektisk, och hon sprang oftare än hon gick.

Hon rättade till glasögonen som hade tjocka, svarta bågar och som åkt ner på näsan av den snabba språngmarschen mot bilen. Hennes hår stod spikrakt uppåt och var grått, en frisyr för folk i farten. Att färga håret, bara för att hon fyllt fyrtio? Varför det? Skulle hon kanske ha mjuka lockar också? Med en snabb titt i backspegeln backade hon ut från parkeringen och började sin färd mot Solgården. Äntligen! Sedan skolan slutat, och med detta hennes

lärartjänst på högstadiet i Berghamraskolan, hade hon bara haft detta i huvudet. Det var hennes oas och semesternöje: Den årliga sommarkursen för vuxna deltagare med psykiska diagnoser, som hon skulle hålla på Solgården.

Hon såg det inte som att hon fått sparken från Berghamra. Det hade varit nerskärningar och hennes ämne, psykologi, var fel enligt den nya läroplanen.

Hon hade verkligen försökt att transformera sig till en lärare i SO, men…

Här suckade hon för sig själv medan hon svängde ut på motorvägen. Var man i själen av en annan sort så kunde omvandlingen aldrig bli helt lyckad.

Masken kunde aldrig bli fjäril, bara larven.

De hade krävt en annan sorts kompetens och hon skämdes inte för att inte

besitta den. Men rektorns ord ringde i hennes öron ibland, som en plågande

tinnitus: ”Jag har då aldrig träffat någon som tvingat på eleverna Freud när

läroplanen sagt huvudstäder i Europa!” Tvingat på och tvingat på… Hon

hade tydligt sett elevernas intresse när hon med en brinnande framställan presenterat Freud och sen också deras likgiltiga blickar när hon rättat in sig i ledet och övergått till huvudstäderna. För först hade hon varit kompatibel, men på slutet mindre och mindre. ”Ohållbart!” sa tinnitus-rektorn, men den brukade försvinna när hon skakade på huvudet. De hårdsprejade grå

hårpiggarna rörde sig inte det minsta när hon gjorde det. För att slippa tänka mer på rektorn och att hon aldrig var välkommen mer på Berghamraskolan satte hon på radion och sjöng med i låtarna. ”I was born in the USA...”

Det var fortfarande morgon när hon kom fram, klockan var knappt nio. Hon visste att de vuxna eleverna anlänt dagen innan och skulle sitta och vänta på henne klockan tio, i samlingssalen. Hon parkerade på grusplanen bredvid huvudbyggnaden, en vacker herrgård med gul putsad fasad. Varje år stannade hon till och bara tittade på huset ett tag, för det var majestätisk.

Tiina försökte föreställa sig den adliga familjen som bott i

trevåningsbyggnaden med flyglar, vita spröjsade fönster och åtta skorstenar, kanske hundra år tidigare. Hade de verkligen behövt alla tjugofyra rum? Hon slängde upp sin sportbag på axeln och bar den som om den varit full med dun, men det var fem dagars ombyte kläder och väldigt många böcker i den.

Hon tog trappstegen två i taget, med skuttande steg och ryckte upp den stora porten med sin lediga vänsterarm.

Personalen bodde i mittendelen av huvudbyggnaden, och hon skulle ha samma rum som året innan. Det hade hon blivit underrättad om redan.

Pia satt i matsalen, med en kopp kaffe och ett äpple framför sig. Om Tiina var den kantiga sorten, så var Pia istället den bulliga. Hon var husmor under hela lägervistelsen och såg till att alla hade det bra, främst genom att

tillhandahålla en aldrig sinande mängd kanelbullar.

”Åh, äntligen!” Hon reste sin stora kropp från stolen med en kämpande

rörelse och kramade om Tiina. Tiina log och drog ut sitt heeeej.

”Allt väl här? De har kommit och är installerade?”

”Visst, det är bara bra här! Alla sex har kommit och fått instruktioner att gå till samlingssalen klockan tio.”

”Fantastiskt! Och med dig? Din rygg?”

Pia grimaserade och satte handen instinktivt mot korsryggen.

”Nej, det är inte så bra med ryggen.” Sedan log hon käckt och pillemariskt: ”Men det här ska jag nog klara!”

”Det gör du varje år”, log Tiina och lade en hand på Pias arm.

”Ja, det ska nog gå bra. Men berätta om dig? Jag hörde om skilsmässan förstås…”

Tiina tog ett steg bakåt, utan att riktigt vara medveten om det.

Professionaliteten som hon riktat in sig på kom av sig och hon stod och svajade i steget utan att få fram något att säga. Pia suckade djupt.

”Jag förstår ju att det inte är lätt. Jag tänkte bara höra att du mår bra ändå?”

Den försiktiga frågan fick Tiina att sucka också.

”Jag mår så bra man kan må. Nu ska vi inte tävla i vem som mår sämst, utan nu ska vi inrikta oss på att ha en fin vecka här!”

”Det tycker jag absolut!” Pia drämde handen i bordet och båda skrattade.

Att kasta bagen på sängen och skölja av ansiktet tog inte många minuter, och sedan gick Tiina ner till samlingsrummet. Snart skulle de komma. Hennes elever. Som alla hade någon form av psykisk diagnos, och som hon, Tiina, nu skulle hjälpa. De behövde henne verkligen. Inte som vissa av de där snorungarna på Berghamra som skvallrat till rektorn, dessa människor var sköra och hon var deras livlina. Varje år fick hon fantastiska recensioner och den ena efter den andra tackade henne för det hon gjort. Hela upplägget med kursen hade varit hennes idé. Allt från att hyra Solgården av en

frikyrkoförsamling, och att anställa Pia som husmor, till varje detalj i

kursplanen. Kommunen beviljade sex sökande varje år att få delta, och till

Tiinas förundrade glädje var det flera som sökte år efter år. Ibland behövde man finna sig själv igen. Att gå vilse i livet var ingen engångsföreteelse.

Strax innan klockan tio började de komma. Hon hade placerat stolarna i en halvcirkel och sin egen stol mitt emot dem. Det var en nästan ljudlös

procedur när de slank in. Alla i strumplästen eller barfota, och det var säkert Pias förmaningar som fått dem att ta av skorna. Alla gjorde alltid som Pia sa.

Vissa hade bara den auktoriteten.

Medan hennes elever, ett gäng i blandade åldrar, gick in sa Tiina inget, bara log och nickade välkomnande. Höll ut sin hand mot en stol vid ett tillfälle när en ung tjej med blond hästsvans tvekade. När de nu satt framför henne, lika ljudlöst som de smugit sig in, kunde Tiina knappt förmå sig att bryta

tystnaden. Den var nästan meditativ och hon kände mer för att sluta ögonen och bara låta sig drivas bort till en annan dimension. Aummm. Men hon kämpade sig tillbaka. Drog ett djupt andetag innan hon sa Orden. De första och magiska. De som öppnade världen och visade vägen.

”Välkomna till Solgården och kursen ’Finn dig själv på en vecka’!”

Hon lät orden sjunka in, och betraktade de nollställda ansiktena, innan hon fortsatte:

”Vi är några som har träffats förut, och vi har några nya också, ser jag. Jag heter Tiina, med två i, och jag är den som ni kommer att träffa för de här förmiddagssamtalen. Då kanske vi kan börja med att presentera oss. Ni kan väl säga vad ni heter och varför ni är här denna vecka? Både gamla och nya kursdeltagare får gärna berätta lite om sig själva. Du kan väl börja?” Tiina pekade på tjejen med blond hästsvans, som satt på kanten, till vänster. Men innan hon hade hunnit öppna munnen hade en yngre man med mörkt lockigt hår och svartbågade glasögon lagt sig i:

”Ja, innan vi börjar, vill jag säga att jag är 33 år och det är INTE

gammalt.”

”Jag var otydlig när jag sa ”gamla”. Jag ber om ursäkt för det. Jag menade de som varit här förut, här på Solgårdens sommarkurs”, förtydligade Tiina.

”Kurs! En massa galningar som ska samsas i en vecka”, mannen som talat förut gapskrattade.

”Är det okej för dig, Victor, att vi går vidare?”

Victor, som slutat skratta lika fort som han börjat, ryckte på axlarna och fnyste. Tiina tittade åter på tjejen som satt först.

”Jag heter Ellen och är schizofren.”

Tiina log uppmuntrande mot Ellen.

”Ja, det är självklart så att ni delvis identifierar er utifrån er diagnos. Ni får naturligtvis berätta om diagnosen, men ni behöver inte göra det om ni inte vill. Ville du tillägga något, Ellen?”

Ellen skakade på huvudet och tittade ner.

”Då går vi vidare”, sa Tiina och tittade på nästa person, en medelålders tunnhårig man, med rutig skjorta och ölmage.

”Andreas heter jag, är 40 år, från Borlänge. Jag har Aspergers. Förut sa man autistisk, men man har ett finare uttryck nu tycker jag. Jag vet alltså inte hur ni känner er, jag saknar empati. Så jag hoppas att ni förstår att jag

kommer att vara lite konstig. Min fru skickade hit mig över veckan, hon behöver lite avbrott. Jag förstår att jag är jättejobbig. Det kommer ni att tycka också. Min fru går och städar upp efter mig hela tiden, som hon säger.”

”Menar du ’städar upp’ bokstavligt, att du är slarvig och skräpar ner, eller är det mer bildligt, att du ofta hamnar i trubbel?” frågade Tiina.

”Det är trubbel”, suckade Andreas. ”I morse innan vi skulle köra hit träffade vi grannen som precis varit och trimmat sin hund. Hunden såg ut som en skållad råtta. Då sa jag det och skrattade. Men tydligen skulle man inte säga något eller skratta. Det förstod jag när min fru började städa upp efter mig. ’Oh, han menar att Fiffis päls var så vacker förut, och vi hoppas att den blir lika fin igen senare.’ Och sedan tillade hon: ’Ja, nu syns ju

halsbandet mycket bättre. Är det äkta Swarovski-kristaller på det?’”

Tiina log medkännande.

”Ja, det kan bli många missförstånd förstås. Då kanske du vill presentera dig, Victor?”, fortsatte Tiina och nickade mot killen som protesterat mot att bli kallad gammal.

”Vad fan ska jag presentera mig för? Räcker väl med att ni vet att jag heter Victor.”

”Okej, det tycker jag räcker bra”, sa Tiina. Hon mindes mycket väl hur motsträvig Victor varit året innan, och var egentligen förvånad över att han var tillbaka i år. Hon kunde inte minnas att hans motsträvighet förbättrats ett dugg under den förra kursen, men det var väl klart: Det var kanske just därför han var tillbaka.

”Då tar vi nästa”, sa hon och tittade på en kvinna med stort yvigt rött hår och en t-tröja med fredsmärke på. ”Dig känner jag också igen. Maria, var det, va?”

”Ja, jag heter Maria. Är 36 år. Från Klippan. Detta är tredje gången jag är på Solgården. Jag tycker här är väldigt trevligt, och jag håller inte alls med dig, Victor, att det skulle vara galningar som försöker samsas. Vi är alla speciella, unika, fina människor och vi brukar ha lätt att komma överens.”

Hennes blick på Victor var inte alls nådig och hennes läppar tätt sammanpressade.

”Slå upp ’galning’ i ordboken, så får du se!” hojtade Victor och fnyste.

Tiina la sig i snabbt när hon såg missämjan dem emellan. Ännu en kvarleva från året innan, om hon mindes rätt.

”Jag tycker att det ordet är nedsättande”, sa hon. ”Det finns många andra ord vi kan använda istället, och här på Solgården brukar vi tala om

neuropsykiatriska funktionshinder, eller psykiska sjukdomar.”

Maria nickade.

”Ja, jag har NPF, alltså ett neuropsykiatriskt funktionshinder. Jag har

ADHD. Att jag kan sitta stilla så här och lyssna på er beror på att jag tar

mediciner. Det är en sorts amfetamin jag tar. För oss med ADHD verkar den lugnande, och gör så att vi kan koncentrera oss.”

”Jag tog piller förut, men shit, vad jag mådde kass av dem”, sa killen som satt bredvid Maria.

”Jag blev som en jävla zombie. Morsan sa: ’Mahmoud, du ska gå och jobba. Du måste köra taxi. Du börjar nu!’ Och jag bara nej, shit, jag ska bara vara hemma och slappa.”

Den sista deltagaren, en tjej med mörkt lockigt hår och glasögon, som satt längst ut till höger avbröt honom.

”Men du, då tog du kanske för stor dos? Vad hette du, sa du?

”Mahmoud. Jag kommer från Irak. Jag är 28 år.” Killen verkade gilla uppmärksamheten och log brett.

”Okej, jag heter Valeria, och jag är också 28.” Hon räckte fram sin hand mot Mahmoud som tog den och skakade den ett bra tag.

”Jo, jag menar så här”, sa Valeria, vänd mot Mahmoud. ”Tänk dig att du är ute och går, okej?”

Mahmoud reste sig upp och låtsades gå omkring med stora steg. Han visslade till och med, hela tiden vänd mot Valeria.

”Jag är ute och går. Okej så här?”

Valeria nickade.

”Så ramlar du ner i ett hål”, sa hon och tittade neråt och pekade mot golvet. Mahmoud fattade direkt och slängde sig ner på marken och låtsades sprattla där.

”Åh, jättebra”, berömde Valeria. ”Det är ett djupt hål, och du kan inte komma upp själv.”

”Hjälp! Hjälp mig!” skrek Mahmoud med ljus röst och sprattlade med armarna.

Valeria reste sig upp också och räckte fram handen till honom.

”Så kommer det en liten spinkig tjej som jag och drar upp dig”, sa hon

och låtsades dra upp Mahmoud som skuttade upp mest av egen kraft. De stod

sedan mitt emot varandra, nästan glömska av att det fanns fler deltagare på kursen, och faktiskt en ledare också. Tiina satt stelt på sin stol, med rynkade ögonbryn.

”Det kan alltså räcka med lite hjälp”, sa Valeria till Mahmoud. ”Men om farbror doktorn får bestämma kanske du måste dras upp av en bodybuildare.

Han tänker: Bäst att ta det säkra före det osäkra. Han ska dras upp av den starkaste personen vi kan hitta. Så du får en baddar-dos mediciner och mår skit.” Hon höll ut armarna i en uppgiven gest.

”Ja, shit”, sa Mahmoud och slog sig för ansiktet med handflatan. ”Jag fick säkert för mycket. Du har rätt. Men vad gör man då?”

”Vad fick du?” frågade Valeria.

”Jag minns inte namnet”, sa Mahmoud. ”Spolade ner skitet på toa.” Han skrattade till lite.

”Vad har du för diagnos då?” undrade Valeria.

”De tror bipolär. Men de är inte säkra. Jag är inte antingen-eller. Ibland är jag okej som nu. Fast ibland, shit, vad jag kan vara nere. Jag jobbar för Taxi Bilen, och de tyckte jag skulle komma hit till Solgården, för att jag kanske kan få annan diagnos här. När jag är deppig kan jag inte jobba på 2-3 dagar.

Jag bara sitter hemma och bölar. Tårarna bara rinner och det är snor överallt.”

Nu verkade Mahmouds och Valerias lilla show vara över, och Tiina drog en suck av lättnad när hon såg att Mahmoud gick och satte sig och begravde huvudet i händerna. Även Valeria satte sig.

Andreas harklade sig och vände sig mot Mahmoud.

”Jag har ju Aspergers och det är inte lätt, men ganska skönt att slippa bli deprimerad. Du, Mahmoud... Hur är du när du är uppåt då? Är du en sådan där pratsam taxischaffis som ska veta allt om en? ’Berätta om ditt liv på 15 minuter?’”

Mahmoud skrattade till

”Nä, när jag mår bra, då kör jag för fort, bara. Gasen i botten, livet leker, kompis. Snurrar runt med morsan i en vild tango.”

Valeria hade suttit tyst ett tag, men Tiina hade sett att hon inte var riktigt klar ännu, med medicin-charaden.

”Jag tycker du ska göra så här: Du går till doktorn och ber att få medicin.

Sen tar du halva rekommenderade dosen. Känner du ingen effekt så öka lite i taget”, sa hon och tittade på Mahmoud.

”Coolt, tjejen”, sa Mahmoud, ivrigt nickande. ”Fan, du är smart ju! Smart brud, tycker ni inte?” Han tittade runt på de andra för att få medhåll. Nu fick Tiina äntligen sitt avbrott. Det hade gått så fort att hon inte riktigt kunnat bestämma avbrottsstrategi, bara suttit som i en teatersalong och låtit

Mahmoud och Valeria hållas. Hon skämdes lite över sin brist på ledarskap, och drog till med en så djup röst hon kunde:

”Ja, alltså jag kan inte rekommendera detta. Den dos som läkarna föreskriver är baserad på forskning om verksam dos.”

Viktor fångade genast upp stämningen med sitt tillgjorda skratt.

”De skitstövlarna vill förgifta oss”, sa han spydigt. ”Det är så det ligger till. De vill döda oss med dessa mediciner, så att de slipper oss. ’Hur mycket Rohypnol har Victor fått?’ frågar Doktor Död sin sköterska. ’Det är

trettiotredje paketet, Doktor Död’, svarar sköterskan. ’Aha! Två paket till sen kan vi beställa kistan!’ säger Doktor Död.”

”Nu tar vi lite annat här”, sa Tiina och blängde på Viktor. ”Vi tar en rolig uppgift. Vi ska fantisera fritt kring ett ämne som jag strax ska berätta för er.

Bara säg det första ni kommer att tänka på. Nu börjar jag till höger här, så går vi runt sen. Du är först, Valeria. Vad hade du gjort om du hade en miljon?”

”Gjort?” Valeria skakade på huvudet. ”Varför ska man göra något? Jag

hade låtit pengarna arbeta för mig. Aktier, fonder. Man tar ut avkastningen,

lever som vanligt men har en extra inkomst.” Hon lutade sig bakåt på stolen

och la armarna i kors. Mahmoud räckte upp handen. Tiina nickade åt honom att det var fritt fram att prata.

”Jag hade bett Valeria investera min miljon. Fan, du verkar vara så smart, tjejen! Du är ingen galning, va?”

”Tack!” log Valeria mot honom. ”Alltså, jag går på Handels, nästan klar som doktorand. Men jo, lite galen är jag. Jag lider av oro och ångest. Inte alltid, men ibland lyckas jag inte göra något, jag sitter hemma som förlamad.”

Mahmoud nickade förstående.

”Och du, Maria”, fortsatte Tiina. ”Vad hade du använt miljonen till?”

”Tack för frågan”, sa Maria. ”Jo, det är så här, va. Jag arbetar som stödperson på Stadsmissionen. Det är inte sant hur många det finns som har det riktigt dåligt i vårt samhälle! Jag skulle ha skänkt min miljon till

Stadsmissionen, och vet ni vad? Det hade inte gjort någon större skillnad! Så illa är det!” Hon skakade på huvudet och slog ut med händerna i en

förtvivlad gest.

”Ja, det var en fin tanke, tycker jag”, sa Tiina och andades ut lite när hon nu fått ett mer förväntat svar på sin fråga. Men sen kom hon på att nästa person hon skulle fråga var Victor. Hon suckade nästan.

”Du då, Victor?”

”Har du en miljon till mig?” Han höll ut händerna mot Tiina som om han ville motta den där miljonen.

”Nej, tyvärr”, log Tiina. ”Jag menade en låtsasmiljon.”

”Du ger mig alltså noll kronor och vill veta vad jag skulle göra med en miljon kronor?” kontrade Victor. ”Hur ska jag kunna veta det när du ger mig fel summa!”

”Det kanske du kan föreställa dig?” frågade Tiina, lika lugnt och sakligt som förut.

”Nej, för se, det kan jag bara om jag har min miljon. I cash.” Victor höll

ut händerna igen.

”Då går vi vidare till dig, Andreas”, sa Tiina, utan att se åt Victors håll mer.

”Men vänta, nu!” sa Victor. ”Jag skulle ju få en miljon. Det sa du.”

”En låtsasmiljon”, sa Tiina, med en snabb blick på Victor, medan hon drog efter andan för att kunna tilltala Andreas igen.

”Jag uppfattade det som att jag skulle få en miljon kronor, och sedan skulle jag berätta vad jag skulle göra med dem.” Victor gav sig inte.

”Jag har ingen miljon att ge dig, Victor. Det var en hypotetisk fråga”, suckade Tiina.

”Aha! Du ville ge mig en fiktiv miljon”, sa Victor.

”Just det”, nickade Tiina.

”Men det sa du inte!” tillade Victor triumferat.

”Hon sa inget om att ge någon en miljon kronor”, avbröt Valeria. ”Hon frågade vad du skulle göra om du HADE en miljon kronor.”

”Och var skulle jag få dem ifrån?” frågade Victor och böjde sig fram lite för att få ögonkontakt med Valeria. ”Ser jag ut som nån jävla riking? ’Jag tar väl ut en mille på banken, en struntsumma för lilla mig’.”

”Eftersom du saknar både pengar och fantasi kan du väl hålla truten och låta Andreas berätta?” sa Valeria ilsket.

”Jag håller faktiskt med Victor här”, sa Andreas. Det är mycket svårt att föreställa sig att man har så mycket pengar. Jag antar att jag hade bett min fru att ta hand om dem.”

”Det låter som en bra plan”, log Tiina, återigen märkbart lättad att hon kunde styra samtalet mot lugnare vatten. ”Och vad tror du att din fru hade gjort med en miljon kronor?” frågade hon Andreas.

”Hon tycker mycket om pudding.”

Det blev lite spridda skratt i gruppen.

”Sa jag något dumt nu?” frågade Andreas ängsligt.

”Det blir många puddingar för en miljon”, sa Tiina förklarande. Men det

lugnade inte Andreas, utan han skruvade oroligt på sig på stolen.

”Jag vill ringa min fru nu direkt”, krävde han. ”Jag vill fråga henne vad hon skulle göra med en miljon. Jag vill ringa nu meddetsamma från min mobiltelefon.” Han drog fram en mobil ur fickan.

”Det går bra”, sa Tiina. Andreas knappade in numret och höll mobilen mot örat.

”Hej, hej, min lilla älskling”, sa han när hans fru svarade. ”Ja, det är bara bra här, men jag har en fråga till dig: Vad skulle du göra om du hade en miljon kronor? Säger du det? Nej, jag tycker det låter bra. Okej. Det var bara det! Vi ses om fem dagar! Puss på dig.” Andreas vände sig mot Tiina igen.

”Hon skulle stoppa dem i hål. ’Vi har många hål att stoppa dem i’, sa hon.

Jag vet inte vilka hål hon menar. Jag har inte sett några hål därhemma. Men hon har bra koll. Säger hon att vi ska stoppa dem i hål, så är det säkert det bästa för oss.”

Nu var det ingen som vågade skratta.

”Åh, jag tror att hon menade att ni ska betala lån och räkningar. Det är ett talesätt”, sa Tiina så neutralt hon kunde. Nu verkade Andreas inte ta illa upp.

”Jaha. Ja, det stämmer lika bra det”, sa han bara.

Nu var det bara Ellen kvar, den ängsliga blonda tjejen med hästsvans, som bara presenterat sig med sitt namn och schizofreni-diagnos.

”Ellen, vad hade du gjort om du hade haft en miljon?” frågade Tiina.

”En miljon vad?” frågade Ellen frånvarande.

”En miljon kronor”, förtydligade Tiina.

”Jaha, en miljon kronor.” Ellen verkade tänka på saken, men sa inget mer på en stund.

”Vet du vad du hade gjort om du hade haft en miljon kronor?” frågade Tiina.

”Näää.” Ellen drog ut på ordet och suckade.

”Hon kanske är intelligensbefriad?” kom det från Victor.

”Nä, jag är normalbegåvad”, försvarade sig Ellen.

”Jaha, bra att veta”, sa Victor. ”Men du svarade inte!”

”Det gjorde inte du heller”, sa Ellen. ”Du bara tjafsade om att du vill ha riktiga pengar!”

Nu blev det spridda skratt i gruppen igen och Tiina tyckte det passade bra

att avrunda där.

”Nu är vårt förmiddagssamtal slut, men vi ses igen imorgon, samma tid. Nu blir det lunch klockan tolv, och efter lunchen kan ni spela tennis, boule eller minigolf. Bubbelpoolen är öppen från klockan sexton.”

Kapitel 2.

Resten av dagen gick Tiina omkring och kollade att alla hade det bra på de aktiviteter hon hade föreslagit. Hon småpratade lite men satt en del på sitt rum också och lät Pia ordna med måltiderna själv. Klockan tjugo öppnade hon den första vinflaskan i sitt rum, och klockan tjugoett knackade Pia på dörren som vanligt. Tiina satt vid skrivbordet med sitt vinglas och Pia gick och satte sig på sängen, drog upp benen och lutade sig mot en kudde. Det var ett litet rum som bara innehöll en enkelsäng, skrivbord med tillhörande stol och en garderob. Fönstret vette mot parken på baksidan, men Tiina hade dragit för de skira spetsgardinerna. Nu gick Tiina ordlöst bort med ett fyllt vinglas till Pia, där hon satt på sängen.

”Du har en ny skylt”, sa Pia och pekade mot en plåtskylt som Tiina hade satt upp på väggen och som det stod ”Keep calm and carry on!” på.

”Ja, precis”, sa Tiina. ”Vad observant du är! Har du sett de här skyltarna förut? Med den här engelska texten? Och kolla här, här finns en symbol också, en krona, så att betraktaren riktigt ska känna hur det brittiska kungahuset manar till att hen ska bevara sitt lugn och fortsätta som förut.

Visste du att de här skyltarna trycktes upp i Storbritannien 1939, när andra

världskriget var ett faktum, men de finns ute i nytryck nu, 2019. Jag tog med

den här skylten hit till Solgården för att...” Tiina gick bort till sängen och

satte sig bredvid Pia och drog upp benen under sig också.

”…de här eleverna är svåra att handskas med”, fortsatte hon. De

provocerar. Vi har ju den verkliga provokatören, Victor, i gruppen i år igen.

Honom känner du säkert igen?”

Pia nickade.

”Förra året lyckades han inte provocera mig”, sa Tiina och drack en djup klunk ur sitt glas.

”Han gjorde sitt bästa även då, men jag behöll mitt lugn och fortsatte som förut. Sen har vi de som provocerar indirekt. I år har Victor tagit med sin syster, Valeria. Jag är ombedd att inte avslöja att de är syskon. Det är Valeria som bett mig. Jag antar att hon vill bli bedömd utifrån sin egen person och inte som Victors syster. Men jag retar mig mycket på Valeria redan.

Människan tror att hon är vishetens gudinna.” Tiina lyfte armarna över huvudet, som om en gudinna hade talat. ”’Du tar för hög dos mediciner’”, sa hon till Mahmoud. Hon demonstrerade detta genom att dra upp honom från golvet i någon sorts charad. Jag insåg genast, efter att Mahmoud sagt ungefär två meningar, att det inte är något fel på honom. Han är inte bipolär och ska inte ha mediciner. Killen är normal. Min gissning är att han lider av

posttraumatisk stress, på grund av något som hänt i hans hemland, antagligen i samband med kriget. Därför är han deppig ibland. Men sånt får jag inte säga under våra möten, utan jag ska bara framföra detta till psykiatern. I år är det ju Lars som kommer, och han kan sedan diskutera detta enskilt med Mahmoud. Anders är en läkare, en psykdoktor, och kan diagnosticera och skriva ut mediciner, medan jag som bara har utbildning i psykologi får ju bara ha samtalsterapi.”

Pia nickade och fortsatte dricka sitt vin. Tiina reste sig hastigt från sängen, gick till skrivbordet och lutade sig mot kanten, med ryggen mot Pia.

”Maria retar jag mig också på”, fortsatte hon och tillade med en

irriterande gäll röst som skulle imitera Maria: ”’Vi är alla speciella och unika

människor’, sa Maria. Ja, kanske här på Solgården, där allt kretsar kring att

göra allt tillgängligt för alla. Men inte ute i verkligheten. Där finns det inget

skyddsnät, utan går du på lina mellan skyskraporna och ramlar ner, så är du borta.” Hon vände sig om från skrivbordet och gick över golvet, som om hon balanserande på en låtsaslina, och med liknande osäkerhet i stegen. Det var hennes tredje glas vin. ”Man måste inse att man har problem och bete sig som en person med problem”, fortsatte hon. ”Sen har vi Ellen. Hon lever mycket i sin egen bubbla. Varför kom hon till Solgården överhuvudtaget, när hon inte verkar ha minsta lust att umgås? Enligt journalen är hon ett tennis- ess, så hon kommer väl att klå alla i tennis. Utom Victor då, som kommer att säga att han vägrar spela något, antar jag. Mahmoud kommer att bli arg när Ellen spöar honom i tennis. Han är nog en dålig förlorare. Andreas verkar ha ganska mycket självinsikt för att vara någon med Aspergers. Han blir nog inte så förarglig som han tror.” Tiina skrattade till lite åt sina egna slutsatser.

Sedan dunsade hon ner på sängen bredvid Pia igen, och tog tag i hennes arm, ganska omilt.

”Men jag vet vad du undrar egentligen! Du undrar varför jag gör det här?

Om de nu är så besvärliga, vad gör jag då här på Solgården, år efter år? Först var det bara en idé jag hade, en kurs för en grupp som behöver lite bättre självinsikt. Och Pia, det här är det genialiska: Man hittar alltid självinsikten tillsammans med andra människor, aldrig själv, förstår du?”

Pia nickade åter och Tiina släppte äntligen taget om Pias arm. Sedan gick hon till skrivbordet och hällde upp det sista av vinet.

”Men kursens syfte ändrades förra året när min skilsmässa precis blivit klar. Jag sa inget till dig då, men Per och jag hade haft en

mardrömsskilsmässa. Vi ville inte ha varandra, men vi ville båda ha barnen.

Barnen valde Per, och domstolen brukar lyssna på barn som är så stora som Beatrice, tretton år

och Tom, tio år. Men jag ville inte vara den där

helgföräldern som ser sina barn varannan helg och vartannat lov. Därför slogs jag som en vildkatt! Alla klor ute och med ett fräsande och spottande.”

Tiina visade hur hon trodde att katter slåss.

Pia log uppmuntrande, att hon kunde fortsätta.

”Per var å andra sidan den lika ilskna pitbullterriern.” Tiina ryckte på axlarna och återgav inte hur ilskna hundar beter sig. ”Men vi gav snart upp våra aggressiva svordomsfyllda diskussioner”, fortsatte Tiina. ”Istället började vi ge varandra slag under bältet. Jag anklagade Per för incest, men barnen förnekade detta å det bestämdaste. Han sa att jag var en galning, för det vet ju alla att psykologer är knäppare än patienterna. De har en

högskoleexamen i galenskap, sa han. Det slutade som det hade börjat. All energi vi lagt ner på att slåss hade varit helt bortkastad. Jag blev

helgföräldern och barnen bor hos Per. Att Beatrice valde Per tyckte jag inte var så konstigt. Hon har alltid varit pappas flicka, men Tom trodde jag stod närmast mig.” Tiina började nu pyssla lite med kursmaterialet som låg på skrivbordet, sedan tittade hon bort mot Pia igen.

”Först trodde jag att Tom inte hade valt bort mig, utan han hade helt enkelt valt att bo med sin syster Beatrice. Vi föräldrar hade blivit opålitliga, men de själva var ju som förr. Var skulle de söka tröst, om inte hos varandra?

Men om detta var sant, så vet jag inte varför de båda vägrade att komma till mig den första helgen jag skulle ha dem. De sa att det var för att jag inte hade någon TV. Jaha. Så nu räknas man som mindre än en 32-tums platt sak med rörliga bilder. Okej, jag förstår ju att mattan var ryckt under deras fötter och de valde att stanna kvar i vår gamla fyra, som Per hade fått behålla. Den som har barnen har lyan. Detta var självklart, men jag hade hittat en hyfsad lägenhet, en tvåa inte alltför långt ut åt förortshelveteshållet, Solna vet du?

Ganska bra ställe väl?”

Pia nickade.

”Med min lärarlön blev det en riktigt stor tvåa, där vardagsrummet fick två utdragbara fåtöljer för mina barn. Bara det att de inte kom första helgen.

Till nästa helg inskaffades ett stort åbäke till TV. Det var en toppmodern

smart-TV med appar. Förmodligen skulle jag aldrig lära mig något om dessa

appar, för jag ratade TV helt, men nu fanns TV:n där, i all sitt majestät

tronade den där i vardagsrummet, som en gammal kungatron i borgens

riddarsal. När jag såg den tänkte jag genast: De kommer att hitta på något annat: Mamma, du har inget TV-spel eller dator. Här kan vi inte vara! Så jag tog ännu en tur ut till det stora elektronikvaruhuset, köpte hem någon

elektronisk spelkonsol, två vita laptoppar och en wifi-router för internet.

Check. Nu kunde jag inte komma på något mer på elektronikfronten, såvida inte barnen ville ha uppassar-robotar direkt från Japan, så jag skickade iväg email till båda om mina fantastiska prylar. Inga svar. Dagen innan de skulle komma ringde jag, på min gamla hederliga bordstelefon till Lisette. Eftersom jag absolut inte kunde tänka mig att säga ett enda ord till Per, valde jag att ringa hans nya kvinna. Den han hade lämnat mig för.” När Tiina såg Pias förvånade min skrattade hon till och skakade på huvudet.

”Jag googlade fram hennes mobilnummer, hon fanns på hitta.se. Lisette, ja. Jag måste säga ett par ord om detta fenomen. Du hör på namnet, eller, jag hör i alla fall på namnet, vad hon är för en sort. Hon jobbar som

nagelskulptris. Själv säger hon nagelskulptör, men detta är maskulinformen av ordet, och alla med lite mer bildning än grundskola vet att den rätta formen är den feminina, speciellt i hennes fall. För hon är väldigt feminin, med riktigt stora bröst och trutande röda, groteskt målade läppar. Hon har blonderat, permanentat hår med slingor i olika färger, ofta uppsatt i en lös kreation. Hennes naglar görs iordning av hennes partner på nagelstudion där hon jobbar, och de är små konstverk, värdiga Louvren. Hon är sju år yngre än jag. Inte någon längre tidsperiod, enligt mig, men vad hon annars saknar, som jag har, är kritiskt tänkande. Hon är hej hopp, vad vi ska ha det bra idag, smiley.” För att riktigt demonstrera Lisettes sorglösa personlighet började Tiina skutta omkring i rummet, men sedan sjönk hon ner i sängen bredvid Pia igen.

”Jag kan bara ha det bra om jag har löst alla konflikter, och ibland har man ett nystan av konflikter och då tycker jag inte att dagen är hej hopp, Pia.

Det gör jag verkligen inte. Nåväl, nu ringde jag alltså min ersättare i vår

gamla fyra: ’Hej, detta är Tiina. Jag undrar om barnen kommer till mig

imorgon, och i så fall vilken tid?’ ’Åh, Tiina. Hej, raring! Ja, vi har haft ett litet samtal med dem. De vill egentligen inte komma, men Per sa att de absolut måste, för nu har de inte träffat dig på jättelänge. Du har tydligen skaffat TV också, så de kan ju inte klaga på det, och vi behöver lite egen tid, så jag kommer med dem imorgon bitti, vid tio. Ja, tidigare får vi inte upp dem en lördag, men du kan väl fixa frukost till dem så är du snäll?’ Allt detta sa hon i ett andetag, så nu drog kvinnan efter andan som en delfin som varit nere under havsytan lite för länge.” Tiina drog nu efter andan överdrivet och skrattade till.

”Vet du vad jag tänkte om allt det här? Jo, de vill fortfarande inte komma, men de kommer ändå. Mina påtvingade barn. Hurra. Kanske? Jag började se det som att detta var min chans att visa upp en trevlig sida. En vill-vara-hos- mamma-sida. Då skulle det inte räcka med senaste tekniken, utan jag skulle själv behöva visa upp en bra sida. Problemet var att jag inte visste vad en bra sida var. Jag tyckte att jag hade varit så bra hittills, men om nu mannen lämnar en för en bimbo till nagelskulptris, och barnen inte ens vill tillbringa varannan helg hos en, nog har man väl vissa brister då? Som psykolog borde jag ju se dessa brister, verkligen. Men eftersom jag inte såg dem så behövde jag hjälp. Helt klart. Jag förstod det. Och förra året kom jag hit till Solgården med andra motiv än förut. ’Finn dig själv på en vecka’, heter ju kursen.

Kanske skulle den funka på mig också, nu när även jag var vilse? Men det gjorde den inte förra året. Men vad tror du, kommer det att funka i år?”

”Det tror jag absolut”, sa Pia, drack upp det sista i sitt vinglas och reste sig mödosamt från sängen. ”Men nu måste jag gå och knyta mig! Lägg dig du också, fina.” Och efter en snabb godnattkram var hon redan på väg ut från rummet.

Kapitel 3.

Nästa morgon vaknade Tiina med huvudvärk. Det var inte helt oväntat eller ovant för henne, så hon tog två Alvedon, drack ett stort glas vatten och tog sig ner till samlingssalen. De skulle komma strax, hennes elever. Vad hon än hade sagt till Pia om dem, var hon faktiskt väldigt tacksam för var och en av dem, till och med Victor. Man måste ha en mening i sitt liv för att orka med det, och just nu var de hennes mening. Vad hade hon sagt till Pia, förresten?

Hon hade verkligen öst ur sig allt. Hon log lite för sig själv där hon satt på kanten av stolen. Det hade varit skönt att släppa ut det. Hon mindes

visserligen inte vad Pia hade svarat, men det var inte responsen som var det viktiga, kom hon fram till. Och ikväll kunde de prata om annat.

Eleverna började komma strax före tio. Det slog henne alltid att alla var punktliga. Människor utan psykiska problem kunde vara minde punktliga, faktiskt.

”De har kanske mindre att bevisa för sig själva och andra”, tänkte Tiina.

Idag var eleverna mer högljudda, och när alla hade satt sig på samma platser som dagen innan, utom Mahmoud, som inte var med, sa Tiina:

”Hej, allihop. Nu har vi vår andra samtalstimme här på Solgården. Som ni ser är Mahmoud inte här. Han är hos psykiatern idag, så han kan inte vara med oss. Jag hoppas att ni har haft en rolig eftermiddag med våra trevliga aktiviteter igår?”

”Trevliga?” Victor fnyste till. ”Vad kan det vara för trevligt med en massa aktiviteter från artonhundratalet?”

”Du tycker alltså att våra aktiviteter här på Solgården är föråldrade?” Tina höll med honom till viss del, men hon tänkte också att det var fint med saker som inte krävde en skärm. Trots allt började sådant gammaldags och

skärmfritt att bli modernt igen.

”Boule passar inte för någon under åttio, minigolf passar inte för någon

över åtta, och tennis är för sådana där hurtiga friskus-typer.”

”Och du känner inte igen dig i någon av dessa kategorier?” Tiina hörde själv att frågan lät dum, men nu var den ställd, och om inte annat skulle hon få lära sig något nytt gällande spydiga svar.

”Nej. Jag är inte över åttio, under åtta eller en friskus, som du mycket väl kan se!” Det var ändå ett ganska snällt svar av Victor och Tiina andades ut.

”Om jag minns rätt så spelade du en hel del schack förra året?” sa hon.

”Javisst. Schack är ett tidlöst spel. Jag satte upp schackbrädet igår, vid uteplatsen som vetter mot poolen, men i år ville ingen spela med mig.”

Victor ryckte på axlarna och suckade tungt.

”Bad du någon spela med dig då?” bröt Valeria in. ”Jag såg att du satt där och det såg ut som att du spelade mot dig själv!”

”Mot mig själv?” Victor tittade på henne och rullade med ögonen. ”Så galen är jag väl inte! Tss!”

”Men om du inte frågar någon, hur ska vi veta att du behöver en schackpartner? Jag är ganska bra på schack”, fortsatte Valeria.

Nu räckte Andreas upp handen, och Tiina nickade att han kunde prata.

”Jag visste inte att vi fick spela schack. Jag tog en runda minigolf, för jag minns vad du, Tiina, sa om vad vi fick göra: Boule, minigolf och tennis. Då tog jag minigolf, för det brukar jag spela med min fru ibland. Jag känner inte till reglerna i boule, och jag är för klumpig för tennis. Det var bara jag som spelade minigolf, och det var ganska tråkigt. Det vore jättebra om man fick spela schack.”

”Det får man absolut.” Tiina nickade och log uppmuntrande mot honom.

”Man får spela alla möjliga sorters spel. Jag kommer nu inte ihåg alla vi har här, men kort och domino minns jag. Det är bara att hämta dessa från spelskåpet i hallen.”

”Detta är år 2018. Jag tycker att det mesta ni erbjuder här är förlegat. Idag spelar man på sin Iphone!” Victor visste såklart bättre.

”Det gör man också”, sa Valeria, ”men som du säkert känner till är

människans vanor ackumulerade över tiden och inte uteslutande. Ta till

exempel radion som kom i början av nittonhundratalet. Folk slutade inte lyssna på den när teven kom i mitten på nittonhundratalet. Radio- och tevevanor består fortfarande trots att vi nu har datorer med internet. Och alla dessa är kvar och används fastän folk har smartphones.”

”Det har du rätt i.” Victor nickade ivrigt och kostade på sig ett leende åt Valeria. ”Det är helt sant som du säger!”

”Äsch, du vill bara att jag ska spela schack med dig!” sa Valeria, som ändå såg lite smickrad ut.

”Jag måste erkänna att det vore trevligt. Du var mest i bubbelpoolen med Mahmoud igår, så det vore kul att få lite av din tid!” Victor hade fått ur sig flera snälla meningar på en gång och Tiina var alldeles häpen.

”Okej. Det är sant att jag mest badade i bubbelpoolen med Mahmoud igår, och det var härligt, men det vore kul att gymnastisera hjärncellerna lite också”, sa Valeria.

”Jag undrar vad Mahmoud kommer att tycka om det!” kom det från Maria.

Valeria skrattade till.

”Vi är inte ett par, Maria”, sa hon.

”Nej, det vet jag väl”, sa Maria och snörpte på munnen, ”men han gillar dig, det ser man, så han kanske blir ledsen.”

”Åh, Maria”, suckade Valeria dramatiskt, ”du är alltid på de utsattas sida!

Han får väl bada bubblor med dig.”

”Nej, det är ingen bra idé”, sa Maria indignerat. ”Jag är faktiskt mycket upptagen med annat. I västra herrgårdsflygeln här på Solgården finns, som ni vet, ett äldreboende. Under eftermiddagarna går jag runt där och spelar gitarr och sjunger för de gamla. Så jag hinner inte med några bubbelbad.”

”Då får han väl spela tennis med Ellen! De spelade ett set igår, med mig som domare, och Ellen vann överlägset! Där har vi en riktig friskus!” sa Valeria och tittade menande på Victor.

”Jag måste hålla med om att Ellen spelade utomordentligt bra!” sa Victor.

”Du håller med mig igen”, log Valeria. ”Det blir kanske två schackpartier då!”

”Låter bra det!” nickade Victor och gjorde tummen upp.

Tiina hade suttit och lyssnat bara, lite förundrad över hur bra samtalet flöt i gruppen redan efter en dag, men nu var det dags för henne att flika in, tyckte hon.

”Jag tänkte be Ellen tala om för oss vad hon tyckte om gårdagen?”

undrade hon, vänd mot Ellen.

”Jag tyckte om att spela tennis”, sa Ellen och tittade ner på det gamla trägolvet.

”Ja, hon var fenomenal”, sa Andreas entusiastiskt. ”Jag vet inte mycket om tennis, men är hon inte en riktig talang? Jag menar en sådan som spelar turneringar?”

”Har du spelat turneringar eller mästerskap, Ellen?” frågade Tiina.

”Jag gjorde det förut, men man måste ge intervjuer. Jag kan inte ge intervjuer.” Ellen började gunga fram och tillbaka på stolen och slog sig i huvudet med öppen hand. ”Dumma Ellen”, sa hon, ”dumma, dumma, skit- Ellen.”

Tiina reste sig upp, gick fram till Ellen och satte sig på huk framför henne.

Tiina tog tag i Ellens händer och såg henne i ögonen.

”Det är bra, Ellen. Nu ska vi göra något helt annat. Vi ska prata om något annat. Kan du sluta att slå på dig själv så att jag kan sätta mig igen?”

”Ja”, sa Ellen och hennes lugn återvände lika plötsligt som hennes utbrott börjat. Tiina gick och satte sig igen.

”Då ska jag be att få presentera dagens övning. Den är klassisk. Vad

skulle du ta med dig till en öde ö, och varför?” Tiina tog en liten paus, så att

alla kunde börja fundera lite. Sedan tillade hon: ”Vi förutsätter att det finns

mat och logi på ön, och även om ni hamnar där mol allena, så klarar ni

livhanken. Frågan är vad ni mer vill ta med er?”

”Kommer vi att bli dumpade på en kobbe i skärgården?” undrade Victor med sin vanliga sarkastiska ton.

”Nej, detta är en fiktiv ö vi pratar om.” Tiina fann sig snabbt. ”Vi ska diskutera utifrån ett påhittat perspektiv igen.” Hon lyckades till och med le mot Victor.

”Snälla Victor, du vet detta mycket väl. Du bara muckar med Tiina och vi är ganska trötta på detta, okej?” sa Valeria, som redan hunnit vänja sig vid den mindre störande Victor. Hon skakade på huvudet åt Victors håll. Victor höll ut armarna i en gest som han tyckte skulle visa på hans oskuld. Han log mot Valeria.

”Men erkänn att du gärna hade blivit strandsatt med mig på en öde ö i ögruppen Fiji?” sa han.

Valeria skrattade och skakade på huvudet så att hennes lockar dansade runt hennes ansikte.

”Nej, aldrig i livet”, sa hon. ”Det låter som en riktig mardröm! Även om Fiji är underbart skulle du säkert lyckas förpesta paradiset för mig!”

Victor ryckte på axlarna, men fortsatte att le mot Valeria.

”Om vi nu återvänder till min ursprungliga fråga, kanske du Valeria kan börja med att berätta vad du hade tagit med dig till en öde ö, och varför?”

fortsatte Tiina.

Valeria såg ut att fundera ett tag, korsade benen åt andra hållet, och sedan sa hon:

”Jag antar att jag lever Robinson Crusoe-liv på ön. Jag bor i en hemmabyggd hydda av palmblad och jag äter harpunerad fisk med

kokosmjölk, tillagad över eld som jag fått igång genom att gnida två pinnar mot varandra. Om jag hade fått ta med mig något hemifrån, hade jag tagit något som förenklat mitt liv på ön. Kanske ett fiskenät, kanske ett elddon?

Man har väl sett överlevnadsprogram på teve.”

”Bra!” sa Tiina. ”Det var ett praktiskt svar. Och du då, Maria?”

Maria hade redan hunnit fundera ett tag, och nu sa hon allt hon tänkt på, i en rasande takt.

”Mig behöver man inte fråga två gånger. Självklart hade jag tagit med mig Bibeln. Den kan man läsa om och om igen, utan att tröttna på den. När man läst sista kapitlet i Uppenbarelseboken, kan man börja om med Första Mosebok. Det blir som en cirkel som aldrig sluts.”

”Det låter som det ultimata tidsfördrivet kombinerat med andlig tröst”, sa Tiina. ”Victor, har du hunnit fundera?”

”Vad fan gör jag på ön?” sa Victor låtsat indignerat. ”Jag är inte en sådan idiot att jag blir strandsatt på det viset! Jag får alltså ta med vad som helst, inga storleksrestriktioner? En segelbåt som tar mig därifrån, i så fall.” Hans leende var triumferande och de andra skrattade. Tiina skrattade också.

”Nu verkar Victor ha punkterat vår övning, men det finns kanske fler svar ändå?” sa hon.

”Ja, nu vill jag helst åka ifrån ön också”, sa Andreas, ”men innan Victors fyndiga svar…”

Här bröt Victor in och ställde sig upp och bockade åt Andreas håll.

”Tackar!” sa Victor och satte sig igen. Han höll ut en hand mot Andreas, som för att visa att Andreas kunde fortsätta.

”.,,hann jag fundera på Rubiks kub”, sa Andreas. ”Det finns en ny modell med fem rader istället för tre, och den hade tagit mig ett tag att knäcka.”

”Oh, vad spännande”, sa Tiina. ”En kluriga gåta. Mental gymnastik.

Jättebra, Andreas! Och du, Ellen, vad hade du tagit med dig till en öde ö?”

Tiina hade låtit Ellen vara sist, så att hon kunde få lite respit från det sociala, efter sitt utbrott.

”Mina mediciner”, sa Ellen med monoton röst.

”Ja, utan dem hade du kanske mått väldigt dåligt?” frågade Tiina.

”Inte ’kanske’”, suckade Ellen.

”Okej, då har ni alla svarat, och det har varit intressant att höra alla olika svar! Det finns ju inget rätt eller fel, utan ni har alla tänkt till och svarat väldigt bra.” Tiina applåderade och tittade på dem alla, en i taget.

”Och vad hade du tagit med dig till den där öde ön då, Tiina?” frågade Victor.

”Jag?” Tiina skrattade till nervöst. ”Ja, det var lite oväntat. Jag vet inte riktigt. Jag har inte funderat på detta. Okej då tänkte jag att vi ska göra något annat…”

”Men vänta lite”, sa Victor. ”Vi fick inte heller någon betänketid. Vi fick inte googla vad som är mest praktiskt eller så, utan vi svarade rakt upp och ner. Det kan väl du också göra?”

”Ja, så får vi se hur normala människor tänker”, sa Valeria.

Tiina kände allas ögon på sig och bestämde sig för att inte svara. Att svara var nämligen emot hennes principer för kursen.

”Som sagt”, sa hon, ”så finns det inget rätt eller fel i detta fall, utan övningen går ut på att vi ska lära känna oss själv och varandra bättre.”

”Men då har du väl inget emot att svara?” sa Valeria. ”Det kan ju inte bli fel.”

”Jag ska inte svara egentligen, utan övningen är till för er”, sa Tiina så bestämt hon kunde.

”Men nu är vi väldigt nyfikna!” sa Victor.

Det avgjorde saken för Tiina. Hon var nämligen också nyfiken på sitt eget svar.

”Jag hade tagit med min son Tom. Han är väldigt bra på att berätta historier och det hade han kunnat göra på kvällarna vid lägerelden.” Hon andades ut när hon nu fått säga det, och log lite vid tanken på Tom och sig själv på en liten sandö med en ensam palm på.

”Du har bara ett barn?” frågade Valeria.

”Nej, jag har en dotter också”, sa Tiina, ”men hon är inte lika bra som

historieberättare, och man fick bara ta med en grej.”

”Nu är du lite narrow-minded”, sa Victor. ”Visserligen fick man bara ta med en grej, men du hade kunnat kringgå detta om du verkligen hade velat ta med båda barnen, eller vad säger du, Valeria?” Han nickade menande mot Valeria, som inte var sen med svaret.

”Visst. ’Jag hade tagit med mina barn, de siamesiska tvillingarna’, hade du kunnat säga Tiina.”

”Jag kan en”, sa Ellen, som log för första gången på hela kursen. ”Jag hade tagit med en tunna innehållande mina båda barn.”

”Jag kan en också!” Andreas räckte upp handen, men pratade på innan han fått ordet. ”Jag hade tagit med mina båda barn, hopsurrade med rep till ett paket.” Han såg väldigt nöjd ut när han hade levererat det svaret.

”Nu är ni mycket orättvisa här, tycker jag”, inflikade Maria. ”Ni utsätter Tiina för trakasserier. Ni antyder att hon inte älskar sina båda barn lika mycket. Hennes dotter är säkert äldre, en självständig individ, medan sonen är yngre och behöver henne mer. Har jag rätt?” Hon tittade på Tiina, som hade böjt ner huvudet, men som nu nickade.

”Ja, sonen är yngre”, sa hon. ”Men nu vill jag gärna gå vidare här. Kan vi anse att vi pratat färdigt om den öde ön?”

När alla sagt ja, fortsatte Tiina lättat:

”Bra! Då tänkte jag att ni skulle få uppgifter inför imorgon, som ni ska lösa två och två. Jag parar ihop er som ni sitter idag, så blir det enklast. Ellen och Andreas, ni ska ta reda på fem saker om varandra som vi inte vet ännu.

Victor och Maria, samma uppgift för er. Valeria, du kan väl berätta om denna uppgift för Mahmoud? Samma uppgift gäller för er, alltså.”

”Jag hade gärna valt min partner själv i detta fall”, sa Valeria och sneglade mot Victor. Tiina följde hennes blick.

”Vi kan kanske göra så imorgon.Men nu blir det enklast så här, okej?” sa hon till Valeria.

”Okej”, sa Valeria surt. ”Men skyll dig själv om det blir problem med du

vet vem.”

Tiina nickade.

”Åh, Tiina”, utbrast Maria med en djup suck. ”Jag vet inte hur jag ska kunna hinna med denna uppgift. Jag tänkte missionera på äldreboendet direkt efter lunch.”

”Jag kanske kan följa med dig dit och se hur du gör?” sa Victor till Maria.

”Tja, om du vill så”, sa Maria och ryckte på axlarna. ”Men du får absolut inte störa eller håna mig!” Hon hötte med pekfingret åt Victors håll.

”Maria, Maria!” sa Victor med ett avväpnande leende. ”Jag har inga sådana tankar alls, utan jag ser detta som ett sätt att lära mig mer om något jag inte känner till.”

”Jamen, då så”, sa Maria, men med lite tvekan kvar i rösten.

”Då blir det inget schack idag, Victor?” frågade Valeria.

”Sorry, inte idag. Men kanske imorgon?” sa Victor.

”Jaja. Vi får väl se.” Valeria tittade på klockan. ”Oj! Det är dags för vår rast, Tiina.”

”Ja, precis. Ta rast nu, och efter lunch kan ni jobba med er uppgift, så ses vi imorgon och diskuterar den. Lycka till!”

När alla hade gått, satt Tiina ändå kvar på sin stolkant en stund.

”Jag skulle ha tagit med Tom! Hur kunde jag säga något så dumt?” sa hon tyst för sig själv.

Kapitel 4.

Som vanligt satt Tiina ensam i rummet på sängkanten på kvällen, men denna gång hade hon inte öppnat något vin. Hon ville vara lite mer saklig nu när hon pratade med Pia. Inte ösa ur sig allt möjligt, utan analysera på ett mer medvetet plan. Dessutom ville hon fråga saker om Pia också. Så fort det knackade på dörren och Pia kommit in, började Tiina dock prata på.

”Åh, Pia! Äntligen! Jag måste bara berätta… Idag var det på vippen att

braka ihop. Victor har insett att direkt provokation rinner av mig som vatten

på en gås. Men att be mig om svar på en av deras egna frågor, det var listigt.

Sen högg de som gamar.” Hon visade med armen hur gamar hugger, för stackars Pia, som fortfarande stod med ryggen mot dörren. ”Till och med Ellen, som annars aldrig säger något frivilligt kom på att jag kunde ha stoppat mina båda barn i en tunna och på det sättet fått two-in-one.” fortsatte Tiina. ”Jag borde vara tacksam mot Maria som räddade mig. Jag var nära gråten när hon flikade in att min dotter säkert är äldre. Herregud. Hur kunde jag svara så dumt! Tom. Att jag sa att jag hade tagit med mig Tom till en öde ö. Jag skulle ha sagt något praktiskt, till exempel en uppblåsbar madrass.

Möjligen något underhållande, som Auels samlade verk om den förhistoriska kvinnan Ayla. Nu verkade jag som monstermamman som är helt okänslig mot dottern och bara vill ha sonen med. Det jag funderat på sedan dess:

Ligger det något i detta? Dessa hypotetiska frågor! Man får veta mer om sig själv än vad man önskar.” Hon suckade tungt och sjönk lite längre ner i sängen. Pia tog pausen som en invit, och satte sig på sängkanten hon också.

”Öde ö!” sa hon. ”Kan man ta med ugnen?”

Tiina fortsatte som om hon inte hade hört något. Eller om hon faktiskt inte gjort det.

”Jag har inte tänkt speciellt på om jag älskar något av mina barn mer.

Anledningen till detta är: Jag har inget vidare bra förhållande med något av dem. Efter de initiala svårigheterna i samband med skilsmässan, då jag försökte få dem att komma hem till mig över huvud taget övergick

svårigheterna till att ha något att säga till dem när de var hos mig, att etablera en relation. Jag tänkte demonstrera hur det kunde vara när vi träffades en fredag eftermiddag efter att jag inte sett dem på två veckor. Är det okej för dig, Pia? Orkar du lyssna? Jag har skrivit ner deras repliker på papper här, och jag kan berätta att det inte är några långa repliker, direkt.”

”Det är väl klart jag orkar”, sa Pia.

Tiina gick och hämtade pappret som låg på skrivbordet och sedan satte hon sig på sängen igen och läste det högt för Pia, som lutade sig mot Tiina för att kunna se också.

”Jag: Hej, barn, välkomna hit till mig!

Beatrice: Hej!

Tom: Bah.

Jag: Har ni haft det bra i veckan?

Beatrice och Tom: Ja.

Jag: Har det hänt något speciellt?

Beatrice och Tom: Nej.

Jag: Vad har ni gjort i skolan då?

Beatrice: Inget.

Jag: Men har ni inte haft matteprov?

Beatrice: Jo.

Jag: Hur gick det då?

Beatrice: Bra.

Jag: Och hur går det på tennisen?

Beatrice: Okej.

Jag: Men du tycker att det är kul fortfarande?

Beatrice: Ja, min kompis Mimmie går där ju.

Jag: Just det. Vad bra att ni umgås fortfarande!

Beatrice: Mm.

Jag: Och hur är det med din kompis Rasmus, Tom?

Tom: Rasmus? Jag har en ny kompis.

Jag: Jaha, vad heter han?

Tom: Linus. Kan vi äta nu, eller ska det vara tusen frågor till?

Beatrice: Kan vi äta pizza?

Jag: Ja, det kan vi. Jag beställer hem era favoritpizzor, okej?

Beatrice och Tom: Okej.”

Tiina tittade upp på Pia, som log och ryckte på axlarna.

”Åh, de låter som helt vanliga barn”, sa hon. ”Så var mina också i den åldern.”

”Men man kan inte påstå att jag inte anstränger mig eller, hur?” sa Tiina.

”Du gör verkligen ditt bästa”, log Pia och gav Tiina en kram. ”Det blir bra med allt, ska du se.”

”Tack”, sa Tiina och reste sig från sängen. ”Nu måste jag börja med min läxa. Kanhända mina kursdeltagare får för sig att fråga mig om fem saker de inte visste om mig imorgon. Det var deras läxa idag, nämligen.”

”Gör du så”, sa Pia. ”Så ses vi imorgon igen!” Sen var hon utanför dörren, och Tiina gick fram till skrivbordet, tittade upp på ”Keep calm and carry on”-postern och började skriva:

1. Jag är frånskild.

2. Jag hatar min exman.

3. Mina barn vill inte bo hos mig.

4. Jag har mutat mina barn med tekniska prylar för att de ska vistas hos mig varannan helg.

5. Att ni, mina kära kursdeltagare, är de som står mig närmast här i världen just nu.

Sedan började hon skratta.

”Exakt detta jag inte ska säga”, tänkte hon. ”Det vore inte så bra om jag hävde ur mig något sådant här på måfå. Det vore lika pinsamt som det jag sa om att bara ta med ett barn till den öde ön! Så jag skriver väl en

alternativ lista:”

1. Jag heter Elisabeth i andranamn.

2. Mina föräldrar kommer från Åbo, därför stavar jag mitt namn med två i, som man gör i Finland.

3. Jag kör en Fiat Cinquecento, liten, bensinsnål, kultig.

4. Jag gillar science fiction-filmer.

5. Jag har jobbat som lärare.

”Harmlöst!” tänkte hon vidare. ”Jag kör på detta! Jag ska bara lära mig det utantill.” Hon hade helt glömt bort att ställa frågor om Pia. Det fick bli nästa dag, bestämde hon.

Kapitel 5.

”Välkomna till vårt tredje förmiddagssamtal!” sa Tiina morgonen därpå till kursdeltagarna som i vanlig ordning satt sig på stolarna som stod i en ring kring Tiina. ”Jag ser att du, Mahmoud, är tillbaka igen! Gick det bra hos psykiatern igår?”

”Bra och bra”, fnyste Mahmoud. ”Han ville kicka mig, kan du fatta? Han sa: Du, Mahmoud, är inte psykiskt sjuk, men du har trauma. Så ibland blir du ledsen, men det är normalt. Sen sa han: Om du vill kan du åka hem, du behöver inte delta i kursen. Jag blev bara: Va? Va? Va? Kickar du mig? Ska jag tillbaka och köra taxi? Jag trodde jag kunde få denna kurs. Den är som semester. Speciellt bubbelpoolen. Han sa att om jag vill stanna så är det okej, och då blev jag lite lugnare. Fan, köra taxi i stan nu. Det är säkert nästan trettio grader. Asfalten ångar!” Mahmoud såg både upprörd ut över att nästan ha blivit hemskickad, och också lite glad att han faktiskt hade fått stanna.

”Jag tror att han menade att du kanske skulle känna dig lite utanför, nu när du vet att du inte har någon psykisk sjukdom?” undrade Tiina.

”Jag har trauma på grund av kriget i mitt hemland, okej? Det är jobbigt det också. Jag stannar hela veckan!” Nu bjöd han på ett stort leende.

”Men då behöver du inga mediciner?” sa Valeria.

”Nej, men jag ska få samtalsterapi”, sa Mahmoud till Valeria.

Tiina såg nästan lika nöjd ut som Mahmoud. Det var ju exakt det hon hade misstänkt.

”Okej, det verkar vara en bra lösning för dig, Mahmoud,” sa hon. ”Kul att du är tillbaka och nu går vi vidare med gårdagens läxa. Ni har ju fått

uppgifter. Hur gick det för er, Ellen och Andreas?”

”Det gick bra”, sa Andreas. ”Jag fokuserade på att ta reda på exakt fem saker om Ellen som du bad oss om, Tiina. Jag har skrivit en lista här. Ska jag läsa upp vad det står på den?”

”Ja, det kan du göra”, nickade Tiina. ”Ellen, du kan väl fylla i och berätta mer på något ställe, om du tycker att det skulle behövas?”

Ellen nickade.

”Då så”, sa Andreas. ”1. Ellen är 23 år. 2. Ellen heter Aurelius i

efternamn. 3. Ellen har en lillasyster som heter Minna. 4. Ellen bor i Båstad.

5. Ellen är uttagen till Swedish Open i tennis men vet inte om hon kan delta på grund av att hon fick en kollaps för fem månader sedan.”

”Stämmer det, Ellen?” frågade Tiina. ”Hade du velat delta i tennistävlingen?”

”Det går inte när man är fucked up i huvudet”, sa Ellen och stirrade med tom blick mot fönstret.

”Jag brukar uppmuntra deltagarna att sätta upp mål. Livet blir lättare då.

Du kanske inte kan delta i år, men ditt mål kan vara att delta nästa år”, sa Tiina uppmuntrande.

”Ja”, svarade Ellen monotont.

”Bra”, sa Tiina. ”Har du också tagit reda på fem saker om Andreas?”

Ellen verkade tänka efter en stund, och sa sedan väldigt tyst:

”Han jobbar som bud på budfirman DHL. Han har fått på käften en gång, för att han ville ha underskrift av någon som slutat på företaget dit han levererade ett paket. Han envisades med att endast H.G.B. fick skriva under, och då fick han en snyting.”

”Ja”, skrattade Andreas åt sig själv. ”Jag har ett ärr här vid ögonbrynet fortfarande!” Han visade ett minimalt ärr som nästan inte syntes alls.

”Jag har fler fakta”, sa Ellen. ”Hans fru heter Mona Sehlen, och alla tror att hon är Mona Sahlin, innan de får se henne. Hon är inte alls lik Mona Sahlin, utan väger hundratjugo kilo och har kort blondlockigt hår.”

”Ja, hahaha”, skrattade Andreas igen.

”Sen har jag inte frågat mer”, sa Ellen, ”för jag spelade tennis.”

”Det tyckte jag var upprörande först”, sa Andreas. ”Vi skulle ta reda på exakt fem saker. Men jag kom ihåg att Ellen kanske ska delta i Swedish Open, och det förtjänar all respekt, så jag har skrivit ner tre saker till här för er: Jag är ordförande för en Star Trek-förening, jag kan laga en utmärkt Janssons frestelse och jag kan vissla genom näsan!”

”Ja, då vet vi nästan lite mer om dig Andreas, än vad vi vill veta!”

skrattade Tiina. ”Men det var en trevlig beskrivning! Jag tycker att ni båda har gjort ett jättebra jobb med denna uppgift.” Sedan vände hon sig mot nästa par som stod i tur:

”Hur har det gått för er, Victor och Maria!”

”Bra!” sa Victor.

”Bedrövligt!” sa Maria.

”Oj! Det låter som att ni haft samarbetssvårigheter?” sa Tiina med uppspärrade ögon.

”Absolut inte!” sa Victor.

”Milt sagt!” sa Maria.

”Vi kanske kan höra din version först, Victor? Du verkar positiv idag!” sa Tiina.

”Tack, Tiina!” log Victor glatt. ”Jag anstränger mig alltid för mina medmänniskor, men vissa uppskattar inte mina vedermödor!” Han tittade menande på Maria.

”Bah!” utbrast Maria surt. ”Du ansträngde dig inte för fem öre!”

”Nåväl, trots Marias skepsis så har jag tagit reda på fem saker om henne som vi inte kände till förut”, sa Victor. ”Som ni vet valde jag att följa Maria till äldreboendet för att iaktta hennes missionerande. Jag höll mig i

bakgrunden med papper och penna i hand, och antecknade följande saker.

1. Maria har en vacker röst, en ljus sopran, som de gamla finner mycket

rogivande. De välkomnade henne och var tacksamma för hennes lilla

gitarr- och sångshow.

2. Maria spelar gitarr riktigt professionellt, och hon skulle kunna satsa på en karriär som artist. Jag tyckte att hon var superduktig.

3. Maria har en liten ovana att knycka på nacken när hon sjunger, och detta förtar stämningen lite, så det måste du sluta med Maria, men annars fem poäng av fem för ditt missionerande.

4. Maria har en pojkvän som heter Jimmy. Han ringde på hennes mobil när vi var på äldreboendet. De verkar väldigt kära, för det var ’puss, puss’ på slutet av det samtalet.

5. Slutligen: Vi tog av oss skorna innan vi gick in på äldreboendet och då såg jag att Marias Birkenstocks var storlek trettiosju.” Victor tittade på deltagarna med triumf i blicken, som om han ville höra stående ovationer för sin oerhörda insats.

”Helt otroligt att du hann lägga märka till allt detta”, fnyste Maria istället,

”med tanke på att du var med mig på äldreboendet under maximalt tio minuter.”

”Tack, Maria”, log Victor, ”jag är ytterst observant!”

”Men du försvann och då kunde inte jag fråga dig om något! Detta tyckte jag var bra fräckt!” Marias mungipor pekade neråt och hon satt med korsade armar.

”Han ville nog att du skulle misslyckas med din uppgift. Så typiskt Victor”, suckade Valeria.

”Misslyckas? Ha! Knappast!” sa Maria bryskt. ”Jag har skrivit ner fem saker om dig, Victor. Detta är visserligen saker som vi alla vet, men som du tydligen inte märker själv!” Hon vecklade upp ett pappersark hon hade haft i fickan, och började läsa: ”1. Du stör våra lektioner. 2. Du måste alltid göra tvärtemot. 3. Du är otroligt självupptagen och egoistisk…”

”Stopp ett tag!” bröt Victor in. ”Det låter som att du skrev din lista i

vredesmod, och då fick du inte med mina positiva egenskaper, såsom att jag

ser bra ut och är intelligent!” Han log sitt leende igen.