Uppsats på grundnivå Independent degree project first cycle

(1)

1

Uppsats på grundnivå

Independent degree project  first cycle

C-uppsats Historia

Mellan stadsmiljörörelsen och staten

Kulturmiljövårdens framväxt i Sundsvall under 1970-talet Peter Sundborg

(2)

2 MITTUNIVERSITETET

Avdelningen för humaniora

Examinator: Per Sörlin, per.sorlin@miun.se Handledare: Erik Nydahl, erik.nydahl@miun.se Författare: Peter Sundborg, 1003@student.miun.se Kurs: Historia C

Huvudområde: Historia Termin, år: HT, 2015

(3)

3

Innehåll

Inledning 5

Bakgrund 6

Definitioner 9

Syfte och problemställning 10

Källor, metod och källkritik 10

Tidigare forskning 12

Kulturmiljövårdens historia 12

Stadsmiljörörelsen i Sverige 15

Sociala rörelser och institutionalisering 17

Museet och stadsmiljörörelsens framväxt 20

Kulturen blir en kommunal verksamhet 20

Museet och kulturminnesvården under 1950- och 60-talen 21

Norrmalm och Helge Höglund 23

Striden om magasinsbyggnaderna 25

Stadsmiljörörelsen för Södermalm och Östermalm 28

Museiutredningen och byggnadsvårdsåret 31

Museet får en ny strategi 33

Det europeiska byggnadsvårdsåret i Sundsvall 36

Östra Stenhammaren i fokus 39

Fortsatt samarbete med de boende 39

En tidig gentrifieringsdebatt och en ny rivningsdebatt 41 En strategi för Östra Stenhammaren växer fram 43 En sociologisk undersökning av Östra Stenhammaren 46 Varför hamnade Östra Stenhammaren i fokus? 49

Kulturmiljövården etableras i Sundsvall 51

Institutionaliseringen 51

(4)

4

Två stora inventeringar 52

Östra Stenhammaren får en stadsplan 53

Museet blickar tillbaka 56

Diskussion 59

Stadsmiljörörelsens betydelse 59

Influenser från staten och synen på Östra Stenhammaren 62

Konklusion 63

Sammanfattning

65

Källor och litteratur

67

Otryckta källor 67

Dagstidningar 68

Litteratur 68

(5)

5

Inledning

På 1960- och 70-talen pågick en omfattande rivningsverksamhet i de svenska städerna. Den gav upphov till stora protester och ett växande intresse för den äldre bebyggelsen. Samhället stod inte opåverkat av detta. Så småningom utvecklades kulturmiljövården, som bland annat innebar att kommunerna tog ansvar för att bevara och vårda kulturhistorisk värdefull

bebyggelse.

Den här uppsatsen handlar om hur kulturmiljövården växte fram i Sundsvall under 1970- och 80-talen och hur den institutionaliserades. Den växte fram inom Sundsvalls museum. Det fanns en lokal stadsmiljörörelse och det fanns viktiga statliga initiativ. Men vad hade stadsmiljörörelsen respektive de statliga initiativen för betydelse för kulturmiljövårdens framväxt? – det är uppsatsens viktigaste fråga.

Kulturmiljövårdens konkreta uttryck studeras genom stadsdelen Södermalms behandling och utveckling. 1974 konstaterade fastighetskontoret i Sundsvall att stadsdelen Södermalm var ett saneringsområde. Södermalm betecknades som en av de mest nerslitna stadsdelarna i

kommunen. Sex år senare, 1980, fick delar av Södermalm en bevarandeplan och ansågs vara kulturhistoriskt värdefullt.¹

I en statlig utredning från 1979 gjordes en översikt över det kommunala arbetet med

bevarande och vård av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. Sundsvall nämndes i utredningen och arbetet med just stadsdelen Södermalm lyftes fram. Intrycket av utredningens översikt är, att Sundsvall var en ganska genomsnittlig kommun när det gällde vården av den värdefulla bebyggelsen.²

1 Sundborg 2015, sid 15-16.

2 SOU 1979:17, sid 91-95.

(6)

6

Bakgrund

Kulturmiljövård var en verksamhet som de svenska kommunerna började med ganska sent.

Kultur över huvud taget, var ingenting kommunerna lade ner mycket pengar och resurser på före 1970-talet.

I början av 1900-talet var infrastrukturen tunga poster för de svenska städerna.³ Man byggde ut gator, vatten- och avloppssystem, renhållningen, brandskyddet, gasverk, hamnar och liknande. Infrastrukturen stod för ungefär hälften av städernas utgifter. Andra tunga poster var skola, fattigvård och räntor på lån.⁴

Efter andra världskriget fick kommunerna stort ansvar för uppbyggandet av välfärdssamhället.

Kommunernas uppgifter förändrades gradvis. Skolan behövde allt mer pengar, likaså socialvården.⁵ En viktig del av kommunernas verksamhet var bostadsbyggandet, som

kulminerade med miljonprogrammet (1965-1975) då det under några år byggdes omkring 100 000 lägenheter per år i Sverige. Så småningom började den omfattande utbyggnaden av barnomsorgen, vilken blev en tung post för kommunerna.⁶

Kommunernas kulturanslag var små och de gick vanligtvis till bibliotek, museer, musiklivet och föreläsningsföreningar.⁷ Större städer hade ibland teaterbyggnader och museer. De kunde från början ha varit privata, men så småningom övertagits av staden.⁸ I början av 1970-talet, då vi efter kommunreformerna hade 278 kommuner, blev det vanligt att man inrättade kulturnämnder, och kulturen blev en särskild post i den officiella statistiken.⁹ Det här sammanföll med den allt mer aktiva statliga kulturpolitiken.¹⁰

I början av 1970-talet var kulturmiljövården, eller kulturminnesvården som det hette då, framför allt en verksamhet för Riksantikvarieämbetet. Men på ämbetet var resurserna små, organisationen var inte anpassad till samhällsutvecklingen, möjligheterna att ingripa juridiskt

3 Före 1971 skilde man på städer, köpingar och landskommuner. Efter 1971 kallades allt för kommuner.

4 150 år av självstyre 2013, sid 95-96.

5 150 år av självstyre 2013, sid 158.

6 150 år av självstyre 2013, sid 166 och 174-175.

8 150 år av självstyre 2013, sid 197-198.

(7)

7

var också små, kunskapen var mycket bristfällig och bland ledande personer var inställningen konservativ.

Ett försök att överblicka landets kulturminnesvård och de problem som fanns, gjordes i en statlig utredning 1972. En genomgång av lagstiftningen visade att det, vid sidan av

byggnadsminneslagen, inte fanns något ordentlig skydd för kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. I byggnadslagen fanns paragrafer om möjligheten att bevara äldre bebyggelse, men den kommunala byggnadsnämnden kunde inte vägra tillstånd till rivning.¹¹

Sverige låg långt efter andra europeiska länder när det gällde skyddslagar för värdefull bebyggelse. Till och med Norge och Danmark hade tidigt skaffat sig skyddslagar, men inte Sverige.¹²

Riksantikvarieämbetet ägnade sig i begränsad utsträckning åt bebyggelse som inte kunde räknas till monumenten. Byggnadsminnesavdelningen arbetade med ”kulturhistoriskt värdefulla byggnader såsom byggnadsminnesmärken, kyrkor och kyrkliga inventarier, byggnadsminnen och andra kulturhistoriskt värdefulla byggnader eller bebyggelsemiljöer.”¹³ Med tanke på ämbetets begränsade resurser kunde den sista kategorin knappats ägnas så stor tid. Avdelningen som hade hand om kontakterna med landets alla landsantikvarier hade en överantikvarie, en amanuens på halvtid och ett biträde till sitt förfogande. Det var allt.¹⁴

Landets kommuner hade ingen omfattande kulturminnesverksamhet. Det kommunala självstyret gav kommunerna relativt stor frihet och kulturminnesvården var ingen lagstyrd verksamhet. Kulturminnesvården låg troligen i de flesta kommuner under kulturnämnden.

Men hur den praktiskt organiserades var lite olika. I Sundsvall fanns ett kommunalt museum, under vilket kulturminnesvården sorterade, men många kommuner hade inget eget museum. I 107 kommuner fanns det kulturnämnder, och bara i 27 kommuner fungerade nämnderna som remissorgan i stadsplaneringen. Eftersom utredarna särskilt påpekade att Lunds kommun hade inrättat en speciell stadsantikvarietjänst, så finns det anledning att anta att en sådan tjänst var ytterst ovanlig. Av utredarnas rapport att döma verkade kulturminnesvården framför allt

11 SOU 1972:45, sid 39-42.

12 SOU 1972:45, sid 60-61.

13 SOU 1972:45, sid 48.

14 SOU 1972:45, sid 49.

(8)

8

fungera i städerna Stockholm, Göteborg, Malmö och Lund. Men en rad kommuner hade genomfört inventeringar och klassificeringar av kulturhistoriskt värdefulla byggnader och miljöer. Det förekom också att kommuner köpt enskilda byggnader och sammanhängande bebyggelsemiljöer.¹⁵

Utredarna konstaterade att strävandena att på ett bättre sätt skydda den befintliga bebyggelsen i städer och tätorter hade fått ett ökat stöd hos opinionen. Samtidigt hade det visat sig att enskilda medborgare och lokala opinionsgrupper hade begränsade möjligheter att framföra sina synpunkter. Utredningen lades fram ett år efter Almstriden i Stockholm. Just den händelsen ska inte tillmätas för stor betydelse, men tillsammans med den växande stadsmiljörörelsen, var Almstriden ett uttryck för det allt starkare intresset för stadsbebyggelsen som utredarna hänvisade till.¹⁶

I avsnittet om hur kulturminnesvården skulle se ut i framtiden tog utredarna upp den nya synen på byggnadsvård. De konstaterade att kulturminnesvården tidigare mest ägnat sig åt skydd och vård av enstaka monument. Men under senare tid hade intresset inriktats på sammanhängande bebyggelsemiljöer och kulturlandskap. Stadsbebyggelse skulle bevaras så att man kunde avläsa stadens utveckling under olika skeden.¹⁷ Steget från monument till miljö var avgörande för kulturminnesvårdens inriktning.

Stadsmiljörörelsens framväxt hade betydelse för kulturminnesvårdens utveckling, inte minst när det gällde fokusförändringen från monument till miljö. Rörelsen bestod i huvudsak av två typer av organisationer. Dels äldre föreningar som Gamla Lund, Vårda Uppsala och Gamla Hagapojkar. Dessa äldre föreningar verkade ha vitaliserats efter rivningsraseriet. Dels nya grupper som Hagagruppen, Kungsholmens byalag, Lunds anti-rivningsgrupp, Alternativ stad, Arbetsgruppen för diskussioner om Landala och Östermalms intresseförening i Sundsvall. De nya grupperna uppstod i samband med vänsteruppsvinget under slutet av 1960-talet.¹⁸

Stadsmiljörörelsen var heterogen, men det finns några gemensamma drag. För det första ansåg man att rivningsraseriet skulle upphöra, bebyggelsen skulle inte rivas, utan rustas upp.

15 SOU 1972:45, sid 53-54.

16 SOU 1972:45, sid 76-77.

17 SOU 1972:45, sid 76.

18 Dunér 2000, 20 år med Föreningen Vårda Uppsala (utan årtal), Varför revs inte hela Haga? 2009, Stahre 1999 sid 102 ff, Schulz 1989, Sundborg 2015.

(9)

9

För det andra skulle husen vårdas. För det tredje utvecklades en syn på att den mer vardagliga, och inte så märkliga, bebyggelsen hade ett värde, en syn som senare också skulle omfattas av den officiella kulturminnesvården. Vid sidan av dessa gemensamma huvudpunkter fanns det också andra aspekter hos den äldre bebyggelsen som delar av stadsmiljörörelsen tog upp; till exempel synen att bebyggelsen hade ett socialt värde och att en del av arbetarklassens historia gick förlorad om man rev de så kallade arbetarstadsdelarna.

Definitioner

Begreppet kulturmiljövård blev vanligt på 1980-talet och fick sitt officiella genomslag, kan man säga, med regeringens proposition från 1987 som hette just ”Kulturmiljövård”.¹⁹ Före 1980-talet kallades verksamheten för kulturminnesvård. Begreppsförändringen illustrerade också den förändring som skett från monument till miljö. Idag används begreppet

kulturmiljövård. Den verksamhet som växte fram i kommunerna under 1970- och 80-talen handlade nästan uteslutande om kulturmiljövård, inte om monumentvård. Jag tänker därför i denna uppsats framför allt använda begreppet kulturmiljövård.

Jag använder både begreppet stadsmiljörörelse och begreppet stadsmiljöopinion. Rörelse är ett vidare begrepp och i en rörelse kan flera opinioner rymmas. När det gäller enstaka folkliga protester, till exempel den mot rivning av magasinsbyggnaderna i Stenstaden använder jag gärna begreppet opinion. Men när det gäller hela den våg av folkliga protester från opinionen mot rivningen av Norrmalm på 1960-talet och fram till protesterna mot saneringarna av Södermalm och Östermalm i mitten av 1970-talet använder jag begreppet stadsmiljörörelse.

Rörelsen hade flera saker gemensamt, framför allt var den mot rivningar och för vårdande av den äldre bebyggelsen. Peter Sundborg använder begreppet stadsmiljörörelse om

protestopinionerna i Södermalm och Östermalm i sin uppsats Stadsmiljörörelsen i Sundsvall under 1970-talet.²⁰ Dessa viktiga opinionsyttringar var tunga delar av rörelsen.

Stadsmiljörörelsen i Sundsvall var del av en nationell stadsmiljörörelse.

19 Kulturmiljövård Proposition 1987/88:104.

20 Sundborg 2015.

(10)

10

Syfte och problemställning

Den här uppsatsen handlar alltså om kulturmiljövårdens framväxt i Sundsvall under framför allt 1970-talet och dess institutionalisering inom Sundsvalls museum. Mina viktigaste frågor är; Vad hade stadsmiljörörelsen för betydelse för kulturmiljövårdens framväxt i Sundsvall?

Vad hade de statliga initiativen för betydelse?

Sundsvalls museum arbetade mycket med Östra Stenhammaren i Södermalm under

kulturmiljövårdens framväxt. Därför ställer jag också frågan: Hur förändrades synen på delar av Södermalm från ett saneringsområde till en kulturmiljö?

Syftet är att undersöka influenser underifrån och uppifrån under kulturmiljövårdens framväxt i Sundsvall, särskilt kopplat till hur delar av stadsdelen Södermalm förändrades från

saneringsområde till kulturmiljö.

Källor, metod och källkritik

Min viktigaste källa är Sundsvalls museums arkiv. Här finns bland annat

verksamhetsberättelser, protokoll, utställningsförteckningar, pressklipp, dokumentation om byggnadsvårdsåret 1975 och dokument kring Östra Stenhammaren. Museiutredningen Museum i centrum är en betydelsefull källa. I Sundsvalls kommuns byggarkiv finns

planhandlingar som jag är intresserad av. Torbjörn Lindgren klipparkiv använder jag också.

I Sundsvalls museums arkiv är det möjligt att följa utvecklingen av museets verksamhet i verksamhetsberättelserna, där det bland annat framkommer vilka som var anställda, vilka inventeringar som gjordes och vad man gjorde i övrigt när det gällde kulturmiljövården. Jag följer verksamheten från museets start 1956 till och fram till och med 1980-talet. Dessvärre saknas verksamhetsberättelserna för åren 1967-1970 och 1972-1975. En källkritisk aspekt av detta är att utvecklingen inom museet inte kan följas i alla detaljer. Men jag anser ändå att det går att göra en helhetsbedömning av utvecklingen på grundval av de verksamhetsberättelser som finns. Dessutom gör utredningen Museum i centrum en kort tillbakablick som täcker åren före 1974/75. När det gäller utställningsförteckning är den komplett för perioden 1956-1981.

(11)

11

Jag använder mig av Torbjörn Lindgrens privata klippsamling om tidningsdebatten kring magasinsbyggnadernas framtid. En invändning mot att använda klippsamlingar som källor är att det inte är säkert att de är kompletta, viktiga tidningsartiklar kan saknas. Min ambition är dock inte att skildra debatten om magasinsbyggnaderna i sin helhet, utan att snarare ge exempel på hur opinionen skrev och verkade. I det syftet menar jag att klippsamlingen kan användas.

Min metod är jämförande och analyserande. Jag börjar med att gå igenom Sundsvalls

museums arkiv och tittar först på utveckling i stort under den aktuella perioden. Till exempel vad som framkommer i verksamhetsberättelserna och utredningen Museum i centrum om museets verksamhet inom kulturminnesvården/kulturmiljövården. Jag jämför olika tidsperioder med varandra och analyserar skillnader och likheter. Jag går igenom de åtta museidokumenten kring Östra Stenhammaren (sträcker sig från 1975-1980) och lyfter fram saker som pekar mot influenser från stadsmiljörörelsen, respektive saker som pekar mot influenser från statliga initiativ. Utifrån detta analyserar jag sedan materialet och diskuterar stadsmiljörörelsens betydelse och de statliga initiativens betydelse. Jag granskar också hur synen på Östra Stenhammaren förändrades. Slutligen lägger jag samman rönen från de olika källmaterialen och drar slutsatser.

(12)

12

Tidigare forskning

Kulturmiljövårdens historia

De stora förändringar som skedde inom svensk kulturmiljövård under 1970-talet har tagits upp av flera forskare. En av dem är Jonas Grundberg. 1999 kom hans licentiatavhandling Kulturarvsförvaltningens samhällsuppdrag. Grundberg undersöker vad en

kulturarvsförvaltning är, och vilken nytta den gör. Inledningsvis uttrycker han sin egen definition så här: ”kulturarvsförvaltningen är den officiella verksamhet som har som uppdrag att peka ut och värdera vad som skall bevaras och förmedlas i samhället som den för tillfället

´rätta´ historien och kulturarvet.”²¹

Mest intressant, för min del, är Grundbergs historiska översikt. Efter Sigurd Curmans avgång som riksantikvarie 1946 hände ingenting under lång tid. Riksantikvarieämbetet såg

kulturarvet som något mycket smalt och exklusivt. Under 1950- och 60-talen var de arkeologiska utgrävningarna den främsta verksamheten, skriver Grundberg.²²

Men under slutat av 1960-talet uppstod en folklig opinion mot rivningsraseriet. Den var resultatet av en tidsanda som avvisade den gränslösa utvecklingens filosofi och istället ställde krav på bevarade natur- och kulturvärden. Grundberg menar att den folkliga opinionen mot utvecklingens grövsta överdrifter svängde först och sedan svängde den politiska opinionen.²³ Jag uppfattar hans beskrivning som att det var folkopinionen som var drivande och att institutionaliseringen av opinionens krav kom därefter. Resultatet var dock ganska magert, enligt Grundberg. I den stora Kulturpropositionen (SOU 1974:28) skrevs ett bevarandemål in.

”Därmed får svensk kulturminnesvård ett samhällsuppdrag stadfäst i en officiell kulturpolitik.

Detta bevarandemål var knappast ett av de mer framträdande kulturpolitiska honnörsorden i

21 Grundberg 1999, sid 11.

(13)

13

början på 70-talet. Men det var ändå en plattform att starta med, för en verksamhet som under mycket lång tid legat och skvalpat i samhällets bakvatten.”²⁴ skriver Grundberg.

I mitten av 1970-talet startade dock en kraftfull förändringsverksamhet. Kulturminnesvården drogs in i samhällsplaneringen. Länsstyrelserna fick en viktig uppgift och det tillsattes länsantikvarier. Regionala kulturminnesvårdsprogram skulle skrivas. Riksantikvarieämbetet reformerades. Slutligen förändrades också lagstiftningen under slutet av 1980-talet. Begreppet kulturmiljövård istället för kulturminnesvård började användas. ”Detta utvidgade kulturarvs- och bevarandebegrepp innebär en revolution för kulturarvsförvaltningen. Idéer om historiens verkande kraft som varit döda i 50 år återuppstår plötsligt som om de var helt nya idéer.” ²⁵, skriver Grundberg.

Jonas Grundberg ser utvecklingen under 1970-talet som omvälvande. Han fördjupar sig dock inte alls i det som orsakade omvälvningen, det vill säga om det var den folkliga opinionen, eller det som jag kallar stadsmiljörörelsen, eller om det var andra faktorer.

Richard Pettersson har också en historisk översikt i sin idéhistoriska undersökning Den svenska kulturmiljövårdens värdegrund från 2003. Men han tillmäter inte stadsmiljörörelsen något större inflytande över kulturmiljövårdens utveckling under 1970-talet. Den idéhistoriska utvecklingen skedde inom institutionerna, enligt Pettersson. Stadsmiljörörelsens idéutveckling finns inte med i hans översikt.

Han skriver dock att saneringarna under 1960- och 70-talen skapade debatt och ledde till en bredare medvetenhet om bevarandefrågor. Så småningom utvecklades en ny insikt, skriver Pettersson, nämligen att det inte bara var det exceptionella och högkvalitativa som var bevarandevärt, ”utan även det generella och hemvanda.”²⁶

Andra halvan av 1960-talet och första delen av 1970-talet var det stora utredandets årtionde inom kulturminnesvården, enligt Pettersson. Efter utredningarna kom reformerna.

Nyckelordet i reformerna var decentralisering. Den fysiska riksplaneringen utvecklades, där

25 Grundberg 1999, sid 69-70.

26 Pettersson 2003, sid 61.

(14)

14

själva grundarbetet skulle göras av kommunerna, i samarbete med länsstyrelserna.²⁷ Länsantikvariereformen trädde i kraft 1976 och med den blev länsstyrelserna officiella instanser för regionens kulturminnesvård.²⁸

Stor idépolitisk betydelse hade, enligt Petterson, Sverker Jansons bok Kulturvård och samhällsbildning som kom 1974. Sverker Jansson hade varit överantikvarie vid

Riksantikvarieämbetet, men när han skrev boken var han lärare vid Kungliga Tekniska Högskolan. Janssons huvudtanke var just att kulturminnesvården borde flytta över en stor del av planerings- och beslutanderätten till de regionala och kommunal politiska organen. Jansson skrev också att kulturminnesvården borde samverka med andra samhällssektorer och att allmänheten skulle tillåtas ett inflytande.²⁹

Krister Olsson skriver om den kommunala kulturmiljövården i Umeå på 1990-talet i sin avhandling Från bevarande till skapade av värde. Han undersöker fem planeringsprocesser och diskuterar kultmiljövårdens roll i dessa. Under 1990-talet fanns det dock inte längre någon stadsmiljörörelse.

När det gäller den historiska utvecklingen skriver Krister Olsson att bevarandeintresset växte snabbt under 1970-talet. Det ökande intresset var en direkt effekt av saneringsverksamheten under 1950- och 60-talen. Motiven för bevarande breddades. Parallellt med estetiska och historiska motiv växte det fram sociala motiv. Från ett intresse för ett urval monument utvecklades ett intresse för samlade bebyggelsemiljöer. Inledningsvis saknade

kulturminnesvården både intresse för, och kunskap om, den äldre stadsbebyggelsen.³⁰

Gemensamt för de tre forskarna, Grundberg, Pettersson och Olsson, är att de ser ett ökat bevarandeintresse efter den stora saneringsvågen. Men det är bara Grundberg som menar att den folkliga opinionen hade något inflytande på institutionerna, det vill säga att det inte bara fanns en kommunikation uppifrån och ner, utan också ett opinionstryck som kom nerifrån och spred sig uppåt. Han går dock inte djupare in på ämnet. Varken hos Richard Pettersson eller Krister Olsson har jag kunnat hitta någon sådan beskrivning. Olsson skriver visserligen att

27 Pettersson 2003, sid 26 och 36.

28 Pettersson 2003, sid 50.

29 Pettersson 2003, sid 45-46.

30 Olsson 2003, sid 36-41.

(15)

15

motiv för bevarande breddades och intresset för samlade miljöer ökade, men ingenting om hur denna process gick till. Även Pettersson skriver att nya insikter utvecklades inom

kulturmiljövården, men ingenting om insikternas ursprung.

Stadsmiljörörelsen i Sverige

Stadsmiljörörelsen i Sverige växte fram under slutet av 1960-talet. Mig veterligen finns det ingen översikt över rörelsens historia. Däremot finns det forskning om rörelsens framväxt och verksamhet i flera svenska städer. Ulf Stahre har i avhandlingen Den alternativa staden skrivit om byalagsrörelsen i Stockholm. Byalagens starkaste tillväxt skedde under början av 1969 då elva byalag startades. Utvecklingen fortsatte sedan och både innerstadens olika delar och vissa förorter fick sina byalag. I genomsnitt levde byalagen i sju år. Omkring 1980 hade byalagsrörelsen i stort sett avslutats, enligt Stahre.³¹

Ledande socialdemokrater i stadsfullmäktige var kritiska till byalagsrörelsen och dess

utomparlamentariska aktioner, skriver Stahre. Kritiska var också vissa fackliga organisationer, till exempel Byggettan. Däremot var hyresgäströrelsen positiv till byalagsrörelsen och

välkomnade den. En del av de aktiva inom byalagen övergick så småningom till hyresgäströrelsen och verkade där.³²

Hade byalagsrörelsen då någon påverkan på de kommunala institutionerna? Ja, skriver Stahre, byalagsrörelsen var med och påverkade förändringen av stadsbyggnadspolitiken i Stockholm.

Denna förändring skedde kring 1972, enligt Stahre. Han sammanfattar byalagens betydelse för stadsbyggnadspolitiken i fyra punkter; 1. Rörelsen lyckades förhindra stora projekt, som till exempel Karlbergsleden som aldrig blev av. 2. Andra känsliga stadsbyggnadsprojekt kom aldrig att ens påbörjas. 3. Medvetenheten om värdet av de äldre stadsmiljöerna ökade hos såväl allmänhet och medier, som hos beslutsfattare. 4. Kommunen tog initiativ till att förbättra insynen och deltagandet i stadsplaneringen, och att utöka den lokala demokratin.³³

Striden om almarna i Kungsträdgården i Stockholm var inte en del i en institutionalisering.

Tvärtom, den var en ren konfrontation mellan stadsmiljöopinionen och politikerna i

31 Stahre 1999, sid 71-78.

32 Stahre 1999, sid 198 ff.

33 Stahre 1999, sid 215.

(16)

16

stadsfullmäktige. I demokratisk ordning hade beslut fattats om att almarna skulle sågas ner när några hundra ungdomar våren 1971 ockuperade delar av Kungsträdgården och lyckades förhindra nersågning av almarna. Massmediabevakningen var enorm och opinionsstödet för ockupanterna växte lavinartat.³⁴

Daniel Helldén har i sin avhandling Demokratin utmanas. Almstriden och det politiska etablissemanget skrivit om den opinionsstrid som utspelades mellan framför allt det socialdemokratiska borgarrådet Hjalmar Mehr och stadsmiljörörelsen. Mehr var väldigt ihärdig och under hela Almstriden försvarade han kommunens beslut om att såga ner almarna.

Redan första ockupationsdagen gjorde Hjalmar Mehr uttalande som han skulle återkomma till under hela Almstriden. Huvudproblemet för Mehr var att ockupanterna använde våld för att förhindra demokratiskt fattade beslut. Det här var ett allvarligt avsteg från demokratiska principer. Det var hotet om att iscensätta mer våld som gjorde att man beslutade att inte fälla almarna, enligt Mehr.³⁵

De borgerliga tidningarna i Stockholm var väldigt kritiska mot socialdemokratin och menade att partiet hade byggt upp maktfullkomlig parti- och facklig apparat som körde över opinioner som verkade mot rivningar. Expressen skrev att socialdemokraterna hade monopoliserat det offentliga rummet, vilket hade urholkat demokratin.³⁶

Hjalmar Mehrs konfrontation med bevarandeopinionen visade att det fanns två olika politiska kulturer i Sverige vid denna tid. Å ena sida den etablerade kulturen med de traditionella partierna och det demokratiska arbetssättet via stadsfullmäktige. Mehr ansåg att i en demokrati kunde man inte låta opinionerna bestämma. I bakgrunden fanns allt för

komplicerade beslutsprocesser. Dessa kunde opinionerna inte överblicka. Han medgav dock att det funnits brister i kommunens dialog med medborgarna, brister i informationen. Hjalmar Mehr ansåg att de nya rörelserna, byalag och liknande skulle kanaliseras in i det reguljära politiska livet, men att det tog tid. Det var genom partierna politiken skulle bedrivas. Att gå utanför partierna var uteslutet för honom.³⁷

34 Stahre 1999, sid 86-96.

35 Helldén, sid 67.

(17)

17

Å andra sidan fanns vänsterns politiska kultur, som växt fram under 1960-talet och början av 1970-talet. Den var till stora delar utomparlamentarisk, det vill säga den gick helt utanför stadsfullmäktige och riksdag. Vänsterns kultur byggde på det väldigt stora politiska intresset som fanns framför allt bland ungdomar, och det gällde de mesta varierande frågor. Vänstern byggde upp sina egna organisationer och dessa kunde ha en traditionell uppbyggnad med styrelse och årsmöten, men de kunde också vara väldigt öppna, med stormöten och utan fast medlemskap.

När det gällde stadsmiljörörelsen var Almstriden, med sina våldsinslag, inte alls typisk, tvärtom stadsmiljörörelen arbetade nästan uteslutande med opinionsbildande metoder som möten, insändare, demonstrationer, egna tidningar, studiecirklar och liknande.

I B-uppsatsen i historia, Stadsmiljörörelsen i Sundsvall under 1970-talet, har Peter Sundborg undersökt opinionerna i stadsdelarna Södermalm och Östermalm. Han har undersökt vad opinionerna ville och hur de växte fram samt hur man organiserade sig och nådde ut. Han kom fram till att stadsmiljörörelsen genom bland annat namninsamlingar, debattmöten, insändare, utställningar och en egen tidning byggde upp en egen arena där argument framfördes och framtidsvägar utpekades.³⁸ Sundborgs uppsats utgör en viktig bakgrund till denna uppsats.

Sociala rörelser och institutionalisering

Kulturmiljövården institutionaliserades i många kommuner under 1970-talet, det vill säga kulturmiljövården blev en del av den ordinarie verksamheten. Någon kulturverksamhet fanns knappt över huvud taget i kommunerna innan dess. Kulturanslagen var små.

Kulturmiljövården sköttes framför allt av Riksantikvarieämbetet.

Institutionaliseringen var en del av en radikal förändring inom kulturmiljövården, en

förändring som beskrivits som omvälvande.³⁹ Kanske kan man beskriva förändringen som att kulturmiljövården flyttades ner från Riksantikvarieämbetet, och i viss mån regionmuseerna, till kommunerna, även om ämbetet också förändrades och utvecklades under 1970-talet.

38 Sundborg 2015, sid 48.

39 Grundberg 1999, sid 69-70.

(18)

18

Andrew Jamison har i boken Miljö som politik beskrivit hur miljörörelsen

institutionaliserades under 1980-talet. Jamison talar både om en inkorporeringsprocess, som syftade till att föra in miljömedvetande och miljöexpertis i den politiska och ekonomiska huvudfåran, och en process där en utomparlamentarisk och kritisk miljörörelse gör eftergifter och bli samarbetsvillig. För Jamison är det den ursprungliga, utomparlamentariska rörelsen som är upphovet och drivkraften till förändringar inom stat och kommun.⁴⁰

Under 1970-talet, inte minst under kampen mot kärnkraften, lyckades miljörörelsen skapa nya offentliga utrymmen där kultur och politik kunde sammanföras i folkliga fronter och

masskampanjer. Miljörörelsen var inte bara en politisk rörelse, utan för många av deltagarna, också ett nytt historiskt projekt med en vision om ett annat sätt att leva och förstå världen.⁴¹

I boken Sociala rörelser i en ny tid utvecklar Andrew Jamison tillsammans med Ron Eyerman (E/J) teorin om sociala rörelser. De ser miljörörelsen i Sverige som en social rörelse, likaså den amerikanska medborgarrättsrörelsen. Dessa båda rörelser arbetade utomparlamentariskt, men periodvis också inomparlamentariskt.

E/J betonar de sociala rörelsernas kognitiva praxis, alltså en slags lärandeprocess. De menar att den kognitiva praxisen inte antas av den sociala rörelsen som ett färdigt paket. Utan det är i skapandet och formulerandet av nya tankar och idéer – i ny kunskap – som en social rörelse träder fram i samhället. Den sociala rörelsen tar sig en plats i det offentliga samtalet, dels i samhällsdebatten i media, dels i sina egna arrangemang; möten, föredrag, studiecirklar mm.⁴²

Sociala rörelser är processer under formation; de dyker inte upp i färdig form för att inta sin plats på historiens scen. De är kreativa eller experimentella arenor där nya former av social och kognitiv verksamhet kan bedrivas.

40 Jamison 2003, sid 30 och 39.

41 Jamison 2003, sid 60.

42 Eyerman och Jamison 2012, sid 58.

(19)

19

Men inte varje socialt problem genererar en social rörelse, bara det som vidrör något grundläggande, som nuddar vid underliggande spänningar i samhället, har potential att generera en social rörelse, menar E/J.⁴³

De sociala rörelsernas tillfälliga kvalitet är central för E/Js synsätt. En rörelse dör bort

allteftersom dess kognitiva projekt upplöses i dess olika beståndsdelar och antingen antas eller avfärdas av det etablerade samhället. Det sker alltså en institutionalisering. Sociala rörelser som ofta har sitt ursprung i protester mot den etablerade ordningen, skapar dock ett offentligt utrymme som tidigare inte existerat.⁴⁴

Det finns historiska perioder som kännetecknas av sociala rörelser, och så finns det perioder av institutionalisering och absorbering då rörelser mer eller mindre försvinner medan deras idéer inkorporeras för att omskapa etablerade mönster, eller också avfärdas; kunskapen och aktivisterna som utgjorde den sociala rörelsen assimileras eller tillbakavisas i sociala omvandlingsprocesser. De dyker upp, antar en organisatorisk form och lyckas mer eller mindre väl med att påverka politiska och samhälleliga processer. Sen mattas de av och försvinner.⁴⁵

43 Eyerman och Jamison 2012, sid 59-60.

(20)

20

Museet och stadsmiljörörelsens framväxt

Kulturen blir en kommunal verksamhet

Under första halvan av 1900-talet bars kulturlivet i Sundsvall upp av den bildade

borgerligheten. Kulturen var ideell och vilade på frivilliga krafter. Kommunen gav möjligen mindre ekonomiska bidrag, men inte mer.⁴⁶ Förändringen kom i mitten på 1960-talet efter att de första kommunsammanslagningarna genomförts. En gedigen kulturutredning ledde till att stadsfullmäktige i december 1967 fattade beslut om att inrätta en kulturnämnd i Sundsvall.⁴⁷ Kommunens medel för kultur låg länge på under en procent av den totala budgeten, ibland långt under en procent. Först under 1960-talet började kulturens andel växa och på 1970-talet låg den på omkring 5 procent av den totala budgeten.⁴⁸

Ökningen av medel för kulturen skedde samtidigt som hela den kommunala verksamheten expanderade i Sundsvall. Välfärdssamhället byggdes upp, med stora satsningar på

bostadsbyggande, skolor, infrastruktur och social omsorg.⁴⁹

Ett bibliotek hade dock funnits i staden ända sedan 1895. Under 1960-talet började

biblioteksverksamheten byggas ut med stadsdelsbibliotek.⁵⁰ En annan institution, Sundsvalls museum, öppnade 1956. Det var i museet som så småningom kulturmiljövården växte fram.

Genom donationer kunde museet inrättas i gamla riksbankshuset, ganska centralt på

Storgatan, vägg i vägg med EPA-varuhuset. Den förste intendenten hette Ingemar Tunander och vid hans sida fanns två ytterligare tjänster, en vaktmästare och en kontorist.⁵¹

46 Sundsvalls historia, Del III 1997, sid 297- 298, 313.

47 Sundsvalls historia, Del III 1997, sid 327-330.

48 Sundsvalls historia, Del II 1997, sid 284-285.

49 Sundsvalls historia, Del II 1997, sid 283-285.

50 Sundsvalls historia, Del III 1997, sid 333-335.

51 Sundsvalls historia, Del III 1997, sid 325.

(21)

21

Museet och kulturminnesvården

⁵²

under 1950- och 60-talen

Redan innan museet öppnade stod det klart att det skulle syssla med kulturminnesvård.

Museistyrelsen var tidigt i kontakt med Riksantikvarieämbetet för att få instruktionerna för intendenten godkända. De blev sannolikt också godkända eftersom de antogs av

stadsfullmäktige i juni 1954.

I instruktionerna stod det att intendenten skulle ha kulturminnesvårdande uppgifter och se till att författningar efterlevdes. Han skulle ha kontakt med Riksantikvarieämbetet och se till att kulturminnesmärken bevarades och skyddades. Dessutom skulle han göra inventeringar och besiktiga kulturhistoriska minnesmärken.⁵³ I begreppet kulturminnesvård ingick vård av fornlämningar. Att intendenten skulle ha ansvar för fornlämningar är helt klart, men vad som i övrigt räknades till kulturhistoriska minnesmärken är oklart. Byggnadsminnesavdelningen på ämbetet arbetade bland annat med byggnadsminnen och kyrkor.⁵⁴ Det kan ha varit den typen av minnesmärken man syftade på. Med intendentens instruktioner fick staten, via

Riksantikvarieämbetet, ett direkt inflytande över museets verksamhet.

Så mycket kulturminnesvårdande verksamhet sysslade dock inte museet med under den första tiden. Under åren 1956 till 1963 finns ingenting nämnt i museets verksamhetsberättelser om att man arbetade med kulturminnesvård.⁵⁵ Förutom utställningarna Gamla Sundsvall (1957) och Snickarglädje (1963) gjordes heller inga utställningar om byggnadsvård eller

kulturhistoriskt värdefulla hus.⁵⁶ Museet satsade framför allt på annan utställningsverksamhet, inte minst konstutställningar, och med den lilla personal man hade fanns det troligen inte möjlighet att göra så mycket mer. Ända fram till i början av 1970-talet fanns det bara tre anställda på museet.

År 1964 slutade Ingemar Tunander och Olov Isaksson blev intendent på museet. Isaksson satte igång med en inventering av Stenstaden, den välbevarade stadskärnan i Sundsvall.

Inventeringen gjordes av Helge Höglund och fotograf Paul Lindgren. Höglund hade tidigare inventerat Södermalm. Den inventeringen var dock inte bekostad av museet, utan av en

52 I detta avsnitt använder jag begreppet kulturminnesvård eftersom det var det som uteslutande användes då.

53 Sundsvalls museums arkiv, kapsel A I:1, Protokoll 1954-1963.

54 SOU 1972:45, sid 48.

55 Sundsvalls museums arkiv, kapsel Verksamhetsberättelser 1956-2009.

56 Sundsvalls museums arkiv, kapsel D V, Register över utställningar.

(22)

22

byggherre. 1965 genomfördes i Sundsvall en större konferens med 150 deltagare från hela landet. Konferensen kallades ”Konst i offentlig miljö – byggnadsvård och konstpolitik”.

Tyvärr finns inget mer nämnt i museets handlingar om konferensen.⁵⁷

Efter inventeringen av Stenstaden gjordes en inventering av stadsdelen Skönsmon, och i verksamhetsberättelsen från 1971 stod det att inventeringen samordnades med kommunens pågående stadsplanearbete. I början av 1970-talet gjorde Sundsvalls kommun en utredning av tre saneringsmogna stadsdelar, bland annat Stadsmon.⁵⁸

Museets tredje intendent, Björn Hallerdt, var chef från 1966 till 1972. I samband med rivning av hus i trästadsdelen Norrmalm i slutet av 1960-talet uttalade sig Hallerdt om husens värde.

Sundsvalls tidning skrev: ”Intendent Björn Hallerdt på Sundsvalls museum har gått igenom alla husen innan de rivs, för att se om det finns något av kulturhistoriskt värde att bevara. – Det enda som kunde ha något av intresse att behålla är gatubilden i sin helhet. Men de enstaka husen har ingets särskilt värde, dessutom är de för hårt nerslitna, tycker intendent Hallerdt.

Hittills har vi tagit vara på ett par föremål. En gammal brandsläckare och en målad stav som användes i musikundervisningen förr i tiden har vi fört till museets lokaler på Norra

stadsberget. Annars är det inte mycket av värde som försvinner. Miljön är helt utarmad, slutar Björn Hallerdt.”⁵⁹

En fråga som vållade debatt under Björn Hallerdts tid var kulturnämndens förslag att flytta museet till stadshuset, riva museibyggnaden (gamla riksbankshuset) och på tomten bygga ett nytt bibliotek. Sundsvalls tidning skrev i en ledare: ”Det skulle något set ut, när debatten går som hetast om husrivningarna, när motståndet mot dem bara ökar och stadsplanerare och beslutsfattare äntligen börjar dra åt sig öronen, att en kulturmyndighet ingår en ohelig allians med grävskopsfilosoferna och tar initiativ till rivning av ett gammalt användbart hus. Det rimmar illa med en kulturnämnds centrala uppgifter och det kolliderar med den anda, den skall arbeta i.” Ledarskribenten fortsatte: ”Frågan är också: hur överensstämmer

rivningskravet med opinionen? Resultatet av en otillräcklig opinionsmätning ger inget som helst stöd.”⁶⁰ Museets hade, sedan 1968, kulturnämnden som huvudman. Men hur

59 Sundsvalls tidning 30/ 1969.

60 Sundsvalls tidning 26/2 1972.

(23)

23

museichefen ställde sig till rivningsförslaget är oklart. I vilket fall som helst hade han ju varit tvunget att acceptera förslaget.

I en avskedsintervju i Sundsvalls tidning 1972 sade Hallerdt att han inte prioriterat byggnadsinventeringar så mycket som han borde. Han hade satt som mål att få samtliga byggnader i kommunen fotograferade och beskrivna. Det borde ha gjorts, menade Hallerdt, eftersom inventeringarna hade betydelse för planeringen och för forskningen om äldre tider.⁶¹

Ända fram till i början av 1970-talet bestod alltså Sundsvalls museums kulturminnesvårdande verksamhet av framför allt två inventeringar, en över Stenstaden och en över Stadsmon. Även om ambitioner fanns så var möjligheterna att göra något begränsade, det fanns helt enkelt för lite personal. De båda inventeringarna gjordes inte av intendenten själv, utan av utomstående, projektanställda, men de behövde säkerligen handledas, och bara det tog ju tid.⁶²

Under museets första tid revs hela trästadsdelen Norrmalm i Sundsvall. Men att döma av utställningsförteckningen och verksamhetsberättelser verkade museet inte ha haft någon verksamhet i samband med rivningarna. Som nämnts värderade heller inte museichefen Björn Hallerdt bebyggelsen som kulturhistoriskt värdefull.

Norrmalm och Helge Höglund

Norrmalm revs inte under tystnad, det framgick bland annat av en ledarkommentar i

Sundsvalls tidning 1975 där man skrev: ”Debatten om Norrmalm fördes i olika etapper under minst ett årtionden, men grävskoporna tilläts dock att härja utan att de styrande tog några hänsyn till opinionen – trots att den var brett förankrad, utan bindning till politiska fraktioner.

Bevarande av denna miljö var inte ett politiskt gångbart ämne.”⁶³ I en annan ledare skrev tidningen att Norrmalm ”i restaurerat skick skulle ha kunnat bli en attraktion.”⁶⁴

Att just Norrmalm revs först av trästadsdelarna i Sundsvall berodde sannolikt på stadsdelens läge. Norrmalm låg centralt, vid Selångersåns norra strand. Norrmalmsborna behövde bara gå

(24)

24

över bron så var de i centrum. Ett sådant läge var attraktivt. Uppenbarligen fanns det en opinion mot rivningarna. Men den hade ingen framgång. Opinionen lyckades inte övertyga museiintendent Björn Hallerdt om att rivningarna skulle stoppas. Bevarandeopinionen kan knappast ha haft någon betydelse för Hallerdt. För Sundsvall museum tillhörde Norrmalm vid den tiden inte det som kulturminnesvården skulle värna om.

Journalisten Helge Höglund skrev om Norrmalm redan 1959. Han var knappast någon rivningskritiker, utan beskrev husen som ruckliga, väderbitna och skröpliga. Han såg det ena huset efter det andra skatta åt förgängelsen: ”…väggar raseras och blommiga tapeter fladdrar i vinden medan kakelugnar balanserar på halvmultna åsar…”⁶⁵ Trots allt innehöll byggnaderna många minnen och levnadsöden. Han berättade att stadsdelen kommit till, framför allt på 1830- och 40-talen, och bebotts av fiskare och sjöfolk.⁶⁶

Helge Höglund var ingen opinionsbildare. Men han kan ha påverkat opinionen indirekt med sina många artiklar om stadens byggnader och miljöer. Möjligen kan han ha påverkat Sundsvalls museum att göra inventeringar av olika stadsdelar. Höglund gjorde sin första inventering 1963, av stadsdelen Södermalm. Inventeringen bekostades inte av Sundsvalls museum, utan av direktör Anders Nisses på Byggnadsaktiebolaget Hallström & Nisses, som ägde en del hus i Södermalm. Däremot fick Höglund handledning av museet. Museet gjorde också en utställning på grundval av hans material.⁶⁷ När museet några år senare gjorde en inventering av Stenstaden var det Helge Höglund som fick uppdraget.

Helge Höglund skrev massor av artiklar om bebyggelsen i Sundsvall, först i Sundsvalls- Posten och sedan i Sundsvalls tidning. Han skrev om olika stadsdelar, och inte minst om Stenstaden, som han ägnade en lång artikelserie. Höglund var intresserad av miljöer.

Broschyrerna han gav ut om Södermalm och Norrmalm handlade mest om miljöer och människor, inte så mycket om enskilda hus.⁶⁸ Han var en tidig representant för det miljöintresse som senare uppstod inom stadsmiljörörelsen, och så småningom inom kulturmiljövården.

68 Höglund 1963 och Höglund 1967.

(25)

25

Striden om magasinsbyggnaderna

Sundsvalls välbevarade stadskärna, Stenstaden, var tidigt ett bevarandeobjekt för kommunens politiker och tjänstemän. I juni 1972 skrev Bo Grandien en artikel om Stenstaden i Dagens Nyheter. De flesta svenska stadskärnor var rivna, skrev han, och istället byggdes nya varuhus och parkeringsplatser. Men i den senaste tidens intensiva diskussioner kritiserades rivningarna och man ville rädda bebyggelsen. I Sundsvall hade man gjort just detta, menade han. Vad berodde det på? ”Orsaken ligger i Sundsvallsbornas traditionskänsla, säger kommunstyrelsens ordförande Ivar Nordlander (s). Vi har anledning att vara stolta över Stenstaden, och

byggnadsnämnden har med lock och pock försökt få husägarna på samma linje. Genom kompromisser har det lyckats. Den miljö som bevarats är allas egendom, även om de enskilda byggnaderna inte är det.”⁶⁹

Ivar Nordlander gav här uttryck för en uppfattning som inte var den vanliga hos

kommunpolitiker, nämligen att man kunde vara stolt över den gamla 1800-talsbebyggelsen i stadskärnan. Han argumenterade också för att stadskärnan var en miljö som var allas

egendom.

Sundsvalls Stenstad hade fångat den nytillträdde riksantikvarien, Roland Pålssons, intresse.

Han skulle besöka Sundsvall någon vecka efter Grandiens artikel och bland annat diskutera byggnadsminnesförklaringar av hus i Stenstaden och möjligheterna att göra en

klassificeringslista för byggnaderna. Men någon klassificeringslista ville stadsarkitekt Hans Schlyter inte ha. Det skulle innebära att hus med låg klassificering kunde anses möjliga att riva. Schlyter ville bevara hela miljön, inte bara de mest värdefulla byggnaderna.⁷⁰

1970 gjorde en årskurs arkitekturstudenter på KTH en utställning som sattes upp i Sundsvalls museum. Utställningen kallades Sundsvall – riva eller bygga om och handlade om några byggnader i Stenstaden som riskerade att rivas, bland annat magasinsbyggnaderna.

Studenterna argumenterade för att staden skulle behålla magasinen och göra om dem till andra ändamål.⁷¹

69 Dagens Nyheter 26/6 1972.

70 Dagens Nyheter 26/6 1972.

71 Sundsvalls museums bibliotek, kapsel Museum; Sundsvall – riva eller bygga om.

(26)

26

Tre år efter museets utställning startade en intensiv debatt om de gamla magasinskvarteren i Stenstaden. Kommunen ville ha ett parkeringshus, och ville initiera en utredning om det fanns möjlighet att bevara husen och inhysa ett parkeringshus i de gamla byggnaderna, eller om man var tvungen att riva.⁷² I det följande ska jag ge exempel på debattinlägg och händelser i opinionsprocessen.

Två arkitektstudenter, Torbjörn Lindgren och Ingrid Möller, skrev en debattartikel där de kritiserade båda alternativen. De menade att den omfattande ombyggnaden som

bevarandealternativet innebar var lika dåligt som att riva magasinen. Intressant var att de kritiserade det stadsplanetänkande som låg bakom utredningen. De menade att kommunen utgick ifrån att man ville ha ett parkeringshus och hittade magasinstomterna. Det här var ett sätt att tänka som levde kvar från 1950- och 60-talet. Men numera, skrev arkitektstudenterna, hade synsättet förändrats och allt fler ville förnya mjukt och varsamt, och ta tillvara den bebyggelse som fanns. Kommunen borde göra tvärtom - utgå från den bebyggelse som fanns och fundera på vad den kunde användas till. De menade att byggnaderna var i gott skick och kunde användas till mycket.⁷³

Socialdemokraten Ivar Nordlander, såväl som hans partikollega Sture Jansson, stod bakom kommunens beslut om att undersöka möjligheterna att göra ett parkeringshus av magasinen.

De menade att parkeringsfrågan var viktig att lösa för att stadskärnan skulle kunna hållas levande. De enda som tog avstånd från planerna i stadsfullmäktige var Vpks representanter.⁷⁴

Museet gav sig in i diskussionen. Den tillförordnade museichefen, Magnus Adlercreutz, sade i en tidningsintervju att magasinen hade stort kulturhistoriskt värde. ”Det är viktigt att man bevarar inte bara grosshandlarnas privatvåningar och hus utan också de byggnader, som var grunden för deras verksamhet, byggnader som dessutom är mycket typiska för Sundsvall som sjöfartsstad”, sade Adlercreutz. Han vill använda magasinen till kulturell verksamhet.⁷⁵

Det här var ett år efter att Björn Hallerdt avgått som museichef. Efter de två

arkitektstudenternas debattinlägg fanns det två klart åtskilda synsätt på hur magasinskvarteren

72 Dagbladet 14/3 1973.

73 Dagbladet 23/3 1973.

74 Sundsvalls Tidning 17/4 1973.

(27)

27

skulle behandlas.⁷⁶ Museet hade intagit samma ståndpunkt som arkitektstudenterna.

Museichefen gick emot kommunledningen.

Debatten om magasinen fortsatte, framför allt på tidningarnas debattsidor, ledarsidor och nyhetssidor. Inte alla insändarskribenter talade för ett bevarande, en del ville riva.⁷⁷ Men opinionen för ett bevarande blev allt starkare ju längre tiden gick. En grupp på fem unga arkitekter gjorde ett förslag på hur magasinskvarteren skulle kunna användas. Först och främst ville de bevara husen. De ville bland annat ha in museet och biblioteket i byggnaderna,

dessutom barnpassning, restaurang och turistinformation.⁷⁸ Ungefär så blev det också, så småningom.

Museiläraren på museet, Barbro Björk, skrev i en insändare att hon tyckte att de fem arkitekternas förslag inte var bra, det förvrängde magasinkvarteren. Hon ville bevara magasinens karaktär av industribebyggelse och ha kvar dem som historiska dokument. Att göra dem till parkeringshus tyckte hon också var helt fel.⁷⁹

Argumenten för bevarande av magasinshusen fördjupades samtidigt som kommunens definitiva beslut dröjde. En av de två arkitektstudenterna, Torbjörn Lindgren, var en flitig debattör. Han skrev i ett inlägg att det var viktigt att inte bara bevara överklassens

paradvåningar, utan också miljöer som befolkades av vanliga människor. Det var helheten som skulle vårdas och magasinen var en pusselbit i Stenstaden som Sundsvall inte hade råd att förlora.⁸⁰

Sundsvalls Tidning gjorde en egen liten opinionsundersökning. Man publicerade en talong i tidningen som läsarna kunde klippa ut och skicka in. I talongen fanns tre kryssalternativ; 1.

Magasinshusen bör ej rivas. 2. De kan rivas. 3. Vet ej, behöver mer information.⁸¹ Resultatet var att 227 personer ansåg att magasinen inte borde rivas, 25 ansåg att de kunde rivas och två kryssade för Vet ej.⁸²

76 Arkitektstudenterna, Ingrid Möller och Torbjörn Lindgren, skrev ytterligare inlägg om magasinsbyggnaderna, bland annat i Dagbladet 16/4 1973.

77 Bland annat insändare i Dagbladet 8/4 1975 och Dagbladet 15/4 1975.

78 Dagbladet 6/3 1975.

79 Dagbladet 11/3 1975.

80 Dagbladet 8/4 1975.

(28)

28

Under hösten 1975 blev det klart att magasinsbyggnaderna skulle bevaras och renoveras. Bara ett av de sex husen skulle rivas. Debatten hade då pågått i två år och varit särskilt intensiv under 1975. Diskussionen hade engagerat många människor. Bevarandeopinionen stärktes ju längre tiden gick, och det var den som segrade kan man säga, trots att ett hus revs. Det här var en opinionsseger som inte ska underskattas, den kan ha haft stor betydelse för kommande opinionsarbeten. Den tillförordnade museichefen, Magnus Adlercreutz, tog tidigt ställning. En av museets anställda, Barbro Björk, skrev flera insändare. Kulturnämnden fick frågan om magasinshusens framtid på remiss, men det först två år efter att frågan diskuterats i kommunfullmäktige, och efter att tidningsdebatten pågått länge.⁸³

Det går inte att säkert säga att Magnus Adlercreutz och Barbro Björk var direkt påverkade av opinionen mot rivningen av magasinsbyggnaderna, och att opinionen i den meningen skulle ha haft betydelse. De kan ha kommit fram till sina ståndpunkter oberoende av opinionen. Men de båda museianställda hade i alla fall i huvudfrågan samma uppfattning som opinionen, det vill säga att magasinsbyggnaderna borde bevaras. Däremot är det troligt att kulturnämnden fick frågan på remiss på grund av opinionen. När kulturnämnden fick remissen hade debatten pågått länge och bland annat hade Sundsvalls Tidning publicerat sin opinionsundersökning.

Precis som Lindgren och Möller påpekade kulturnämnden i sitt remissvar magasinens stora betydelse för Stenstaden som helhet.⁸⁴ Framför allt är det dock den långa tid som gick från att frågan först kom upp i fullmäktige till dess att kulturnämnden fick uttala sig, vilket talar för att opinionen hade betydelse.

Vid den här tiden hade museets personal alltså utökats med en person, museiläraren Barbro Björk, så att man var fyra fast anställda. Björk anställdes den 1 januari 1973.

Stadsmiljörörelsen för Södermalm och Östermalm

Under 1975 växte det fram en stadsmiljörörelse i stadsdelarna Södermalm och Östermalm.

Kommunen ville sanera och modernisera de två stadsdelarna och planerade omfattande

(29)

29

rivningar eftersom det skulle bli för dyrt att rusta upp de gamla husen. Detta framgick bland annat av kommunens saneringsutredning som kom i slutet av 1974.

Proteströrelsen startade bland de boende och växte snabbt. Tidningarna skrev nyhetsartiklar och ledarkommentarer och det publicerades många insändare och debattartiklar. Det hölls informationsmöten och diskussionsmöten. I Södermalm organiserade sig opinionen bland annat i Aktionsgruppen för Södermalm som samlade in 1 500 namn på protestlistor. I Östermalm organiserade man sig i Östermalms intresseförening och föreningen gav ut tidningen Träkåken.⁸⁵

I december 1974 ordnade Sundsvalls museum ett debattmöte om saneringsutredning. Detta var innan stadsmiljörörelsen hade vuxit fram. Kommunens planer var vid denna tid troligen ganska okända. Fastighetschefen Edvin Binsell hävdade på mötet att många trähus i

Östermalm och Södermalm inte var möjliga att rusta upp till rimliga kostnader. Några av de få som på mötet hävdade än annan uppfattning var Torbjörn Lindgren, museichef Jan-Bertil Schnell och moderaten och kulturnämndsledamoten Lars Dixelius. Schnell menade att det måste finnas billigare sätt att rusta upp trähusen än de som presenterades i

saneringsutredningen.⁸⁶

Sundsvalls museum samarbetade sedan med den stadsmiljörörelsen som växte fram i Östermalm och Södermalm. Man anordnade debattmöten och gjorde utställningar. Två museitjänstemän, Barbro Björk och Inger Liliequist skrev artiklar i tidningar Träkåken. Bara det faktum att museet ville samarbeta med stadsmiljörörelsen visar att rörelsen hade

betydelse. Museet var inne på att inte bara spegla stadsmiljörörelsen, utan att också stärka den och dess idéer genom samarbetet.

Det växte fram två falanger inom kommunen. Den ena var tjänstemän som arbetade med planer och utredningar, bland andra Edvin Binsell och stadsbyggnadschefen Lars Rimfors, och som hade en tydlig inriktning mot sanering och modernisering. Den andra falangen var Sundsvalls museums personal, som hade en tydlig inriktning mot bevarande och vårdande.

85 Sundborg 2015.

86 Sundborg 2015, sid 16-17.

(30)

30

Något av en mellanställning hade politiker som byggnadsnämndens ordförande Sture Jansson.⁸⁷

(31)

31

Museiutredningen och byggnadsvårdsåret

Almstriden var inte typisk för hur stadsmiljörörelsen i Sverige arbetade. Men striden om almarna skedde mitt i Stockholm och fick en enorma massmediabevakning. Det fanns också en tydlig motsättning mellan å ena sidan Hjalmar Mehr och etablissemanget, och å andra sidan almräddarna och den väldigt starka opinionen. Och, inte minst, almräddarna gick

segrande ur striden. Allt det här gjorde att det politiska etablissemanget inte kunde ignorera de frågor som almstriden rörde upp.

Almstriden diskuterades till och med i den socialdemokratiska riksdagsgruppen och

partistyrelsen. På ett partistyrelsemöte strax efter att almstriden avgjorts, togs händelsen upp och ledde till en omfattande diskussion. Almräddarnas idéer och metoder fördömdes av ledamöterna och inte minst av statsminister Olof Palme. Man var bekymrade över att odemokratiska metoder hade fått ett sådant stöd och att socialdemokraterna framstått som stelbenta och maktfullkomliga. Flera ledamöter ansåg att partiet behövde bli mer offensivt i samhällsdebatten och träda fram som den representativa demokratins främsta försvarare. Att det ändå fanns en viss självkritik inom partiet visas av de beslut som till slut togs. Partiet skulle sammankalla en ombudsmannakonferens där partidemokratin, den kommunala demokratin, företagsdemokratin och den ekonomiska demokratin skulle diskuteras. En

kommunaldemokratisk grupp skulle tillsättas som bland annat skulle diskutera erfarenheter av praktiska kommunaldemokratiska experiment.⁸⁸

I ett tal för Livsmedelsarbetarförbundet tog Olof Palme upp almstriden och kritiken mot partiet för pampvälde och maktfullkomlighet. Han tog avstånd från almräddarna, men sade också; ”Man angriper det s. k. systemet, som anses befolkat av höga gubbar, organisationer och maktapparater. Detta kan vara led i en nyttig och nödvändig självprövning, som det finns anledning att lyssna till.”⁸⁹ Palme fördömde vänsterrörelsen, men sade samtidigt att man inte skulle nedvärdera alla de aktionsgrupper som vuxit fram. De kunde stimulera människor och

88 Helldén 2005, sid 196-215.

89 Helldén 2005, sid 227.

(32)

32

göra dem aktiva.⁹⁰ Palme menade att demokratin måste vitaliseras och det gällde inte minst den kommunala demokratin, där det var viktigt att vidga medborgarnas inflytande.⁹¹

Året efter almstriden tillsattes en ny chef för Riksantikvarieämbetet. Han hette Roland Pålsson och kom inte från kulturminnesvården, utan från den politiska sfären. Pålsson hade varit departementsråd på utbildningsdepartementet under Olof Palme. Pålsson förändrade Riksantikvarieämbetets inriktning. Han menade att ämbetet skulle verka för de kulturhistoriskt värdefulla helhetsmiljöerna och integrera kulturminnesvården i

samhällsplaneringen. Roland Pålsson ville se insatser som också omfattade industrialismens arbets- och bostadsmiljöer.⁹²

Under första halvan av 1970-talet började hela den statliga kulturminnesvården förändras.

Intresset för den kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsen vidgades. Bevarandet blev en del av den statliga kulturpolitiken. I 1974 års kulturproposition fanns ett mål som löd:

”Kulturpolitiken skall garantera att äldre tiders kultur tas tillvara och levandegörs.”⁹³ Den dåvarande kulturministern, Bertil Zachrisson, sade, att det var den nya vänster, alltså 1960- talsvänstern, som genom sitt intresse för historien gjort bevarandemålet i kulturpropositionen rumsrent.⁹⁴ I den nya kulturpolitiken skulle kulturminnesvården på ett helt annat sätt än tidigare integreras i samhällsbygget.⁹⁵

En viktig praktisk förändring var att bevarandefrågor inte bara skulle vara ett ansvar för länsmuseerna, utan också ett ansvar i den kommunala och regionala planeringen. Med den fysiska riksplaneringen, som kom i början av 1970-talet, ville staten ha aktivare

planeringspolitik, både regionalt via länsstyrelserna och på kommunal nivå. På länsstyrelserna inrättades särskilda planeringsenheter som bland annat skulle godkänna kommunala planer.

För att kunna bevaka bevarandeintressena inrättades länsantikvarier som skulle företräda kulturminnesvården i planeringsprocessen.⁹⁶

92 Forntid och framtid 1987, sid 51.

96 Forntid och framtid 1987, sid 27 och 31-34.

(33)

33

Det här sättet att organisera stadsplaneringen skilde sig radikalt från det sätt man använde under rivningsraseriet inledningsskede på 1950- och 60-talen. Då fanns det ingen instans som företrädde kulturminnesvården. Dessutom fanns det i stort sett inga inventeringar gjorda i kommunerna. Man visste inte vad man rev.⁹⁷

Den tidigare okunnigheten ledde till att man under början av 1970-talet såg

kunskapsuppbyggnaden som en viktig del av den nya kulturminnesvården. Inventeringar och dokumentationer var sätt att skaffa kunskap om bebyggelsen.

Museet får en ny strategi

1973 tillsatte Sundsvalls kommun en utredning om Sundsvalls museums framtid. Den blev färdig 1975. Ledamöter i utredningen var bland andra Stig Zaar och Lars Dixelius.⁹⁸

Sakkunnig i utredningen var museichef Jan-Bertil Schnell, sedan han tillträtt sin tjänst den 1 januari 1974. Utredningen skulle ta ett brett grepp om verksamheten och diskutera en rad olika frågor. En av orsakerna till utredningen var kommunsammanläggningen under 1974, då Indal, Liden, Matfors, Njurunda och Stöde föreslogs inkorporeras i Sundsvalls kommun.⁹⁹ En annan orsak, som spelade större roll, enligt utredarna själva, var den nya statliga

kulturpolitiken. Direktiven till museiutredningen färgades av statliga utredningar och propositioner. Utredarna samrådde med en rad instanser, bland andra Svenska

kommunförbundet, Riksantikvarieämbetet och de statliga museiutredarna.¹⁰⁰ Den nya statliga kulturpolitiken, Riksantikvarieämbetet och de statliga museiutredarna hade alla betydelse för Sundsvalls museiutredning.

De statliga museiutredarna, som lade fram SOU 1973:5 (Museerna), ville ha en offensivare kulturverksamhet i kommunerna. Kulturnämnderna och de lokala museerna skulle ta ett större ansvar för att bygga ut kulturen. Ett kraftigare ekonomiskt stöd, kulturens andel av

kommunernas budget växte, gjorde det möjligt för kommunerna att ta egna initiativ och svara för ledningen av kulturverksamheten.

98 Övriga ledamöter var Bengt Ljusberg, Torsten Sundin, Torsten Nordlander, Sven Blom, Olof Andersson, Ivar Lundström och Klas Åslund. Museum i centrum 1975, sid 1.

99 Museum i centrum, sid 102 och Sundsvalls historia, Del II, sid 366.

100 Museum i centrum 1975, sid 8.

(34)

34

Med de nya kulturnämnderna hade kommunerna fått en särskild institution för

kulturminnesvården, enligt de statliga utredarna. Kulturnämnderna kunde få stor betydelse som remissorgan till byggnads- och fastighetsnämnderna.¹⁰¹ Det här innebar att de tunga byggnads- och fastighetsnämnderna skulle vara skyldiga att samråda med kulturnämnden i ärenden som rörde kulturhistoriskt intressant bebyggelse. Det sågs som ett stort steg framåt för kulturminnesvården.

Svenska kommunförbundet var inne på samma linje. Förbundet hade i sitt förslag till normalreglemente för kulturnämnder skrivit in att de skulle vara ansvariga för frågor som rörde kulturhistoriskt intressant bebyggelse.¹⁰²

Den här nya statliga inriktningen redogjorde Sundsvalls museiutredare utförligt för. Man citerade också kulturpropositionens ord; ”Ett av målen för den statliga kulturpolitiken är att garantera att äldre tiders kultur tas till vara och levandegörs.” Med det viktiga tillägget;

”Museerna spelar en central roll när det gäller att nå detta mål.”¹⁰³

Sundsvalls kommuns museiutredare ville uppenbarligen inte använda begreppet kulturminnesvård, som stod för den gamla typen av monumentvård. Men begreppet

kulturmiljövård var ännu inte allmänt vedertaget. Därför hittade utredarna på ett eget begrepp, nämligen kulturhistorisk miljövård. Detta var ett tecken så gott som något på den

förändringsprocess som pågick. När det gällde museets organisatoriska uppbyggnad ingick den kulturhistoriska miljövården i den så kallade yttre verksamheten.

Utredarna var inte nöjda med den kulturhistoriska miljövård museet dittills hade bedrivit. De skrev: ”Även den yttre verksamheten som berör inventering, dokumentation och medverkan i den fysiska planeringen har måst eftersättas. Visserligen har genom åren genom museets personal och extra arbetskraft en del inventeringsmaterial insamlats bl a från Stenstan, Södermalm och Skönsmon. Framför allt har här värdefulla insatser utförts av journalisten Helge Höglund. Detta material är dock i första hand av dokumenterande art och kan inte utan

101 Museum i centrum 1975, sid 12-13.