29:2
En kommun som vid projekteringen av sin spillvattenanläggning inte i tillräcklig mån har beaktat riskerna för inflöde vid högt vattenstånd i havet, har ansetts ersättningsskyldig för översvämningsskador som or- sakats genom ett sådant inflöde. Skadeståndet har dock jämkats på grund av fastighetsägarens medvållande bestående i att denne inte till- sett att avstängningsanordningarna i golvbrunnarna fungerat tillfreds- ställande.
B.N. ägde 1980–oktober 1983 en fastighet i Mönsterås kommun. På fastig- heten fanns en enfamiljsvilla, som uppfördes 1977 och som användes som permanentbostad. Fastigheten ligger inom planlagt område med omväxlande permanent- och fritidsbebyggelse – totalt drygt 50 fastigheter – och inom verksamhetsområdet för kommunens allmänna va-anläggning samt är an- sluten till renvatten och till en separerad spillvattenledning. Dagvattenan- läggning finns inte inom planområdet. Sistnämnda område exploaterades 1973–1974 och ligger intill havet strax sydost om Mönsterås tätort. Fastig- heten är belägen cirka 150 m från stranden.
Den 19 januari 1983 omkring kl 04.30 inträffade en översvämning i villans källarplan, som delvis är inrett som bostad. Vatten trängde upp genom de fyra golvbrunnar som finns i källaren och steg ca 10 cm över golvet. Golv- brunnarna var försedda med automatiska avstängningsanordningar. Över- svämningen skedde i samband med att havets nivå steg till cirka +1,20, var- vid havsvatten trängde in i spillvattenanläggningen via spillvattenbrunnar.
Källargolvets nivå (färdigt golv) är +0,95.
Spillvattnet från samtliga fastigheter inom planområdet leddes med självfall till en pumpstation invid stranden, varifrån vattnet pumpades i en tryckled- ning mot norr och via en ytterligare pumpstation till reningsverket. Den förstnämnda pumpstationen var utrustad med två pumpar med en samman- lagd kapacitet – avhängig av tryckledningen – om 6 liter i sekunden (l/s).
Vid mätning av flödet en viss dag – den 22 september 1983 – uppgick detta till 2,81 l/s. Det är upplyst att en extra pump sattes in vid översvämningen.
Pumpstationen var inte försedd med larmanordning.
Spillvattenbrunnarna inom området var försedda, vissa med lock av betong och vissa med lock av gjutjärn. Den nivå, på vilken inläckage i brunnen kan ske, låg – på de brunnar som är uppmätta – som lägst på +0,93 och som högst på +1,43. Nivåerna hänför sig till när det gäller brunnarna med gjut- järnslock lockets översida och beträffande brunnarna med betonglock lock- ets undersida. Inläckage i
pumpstationen kunde ske på nivån +1,20. Enligt uppgift från kommunen läckte vatten inte in direkt i pumpstationen.
B.N. yrkade att Va-nämnden skulle förplikta kommunen att till honom utge skadestånd i anledning av översvämningen med 56 317 kr 20 öre jämte ränta. B.N. yrkade vidare ersättning för kostnader i målet.
Kommunen bestred yrkandena om skadestånd och kostnader men vitsordade skäligheten av belopp och ränta. För det fall att kommunen befanns skade- ståndsskyldig skulle skadeståndet enligt kommunen – på grund av "vål- lande" på B.N:s sida – jämkas till noll eller i vart fall till ett lägre belopp än det yrkade.
B.N. bestred jämkning och anförde som grund för skadeståndsyrkandet: Vid projekteringen och utförandet av spillvattenbrunnarna var kommunen med- veten om risken att havsvatten vid högt vattenstånd kunde komma att strömma in i ledningssystemet via brunnarna. Exempelvis kan vid ett vat- tenstånd mellan +0,93 och +1,10 fyra brunnar med betongblock sammanlagt medge ett inläckage om 48 l/s. Kommunen borde därför ha lagt brunnarnas övre del på en högre nivå. Pumpanläggningen har – även om den har kapa- citet att motta och föra vidare det dimensionerande spillvattnet – inte nog kapacitet att klara av inströmmande havsvatten. Då spillvattensystemet i och för sig har en kapacitet av 47 l/s borde pumparna ha haft en motsvarande kapacitet. Det är vidare en brist i pumpstationen att den inte är utrustad med en larmanordning som varnar för stigande vattennivå.
Kommunen anförde som grund för sitt bestridande av skadestånd: Havs- ytans nivå var vid tidpunkten för översvämningen exceptionellt hög. En så hög nivå har kommunen normalt inte att räkna med. Normalt högvattenstånd är för Mönsterås +0,65. Fråga var alltså om en force-majeursituation. Spill- vattenanläggningen är utförde med tillräcklig säkerhetsmarginal och fyller skäliga anspråk på säkerhet. Det är inte möjligt att med rimliga medel an- ordna en pumpanläggning som förmår pumpa bort inströmmande havsvatten av denna mängd. En larmanordning skulle inte ha förhindrat översväm- ningen, varför avsaknaden av en sådan anordning inte är att anse som en brist. Pumpstationen är vidare föremål för daglig tillsyn.
Som grund för sitt jämkningsyrkande anförde kommunen att B.N. inte till- sett att avstängningsanordningarna i golvbrunnarna fungerat tillfredsstäl- lande vid översvämningstillfället, vilken brist medverkat till skadan.
B.N. invände att avstängningsanordningarna, som besiktigats och godkänts av kommunen, under inga förhållande kan göras helt täta. Det är visserligen riktigt att anordningen i tvättstugan inte fungerade – beroende på att den förre ägaren av fastigheten tagit bort
den rörliga kulan i anordningen – men översvämningen skulle ha inträffat oavsett det förhållandet.
Va-nämnden yttrade:
Enligt 12 § lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar skall allmän va-anläggning vara försedd med de anordningar som krävs för att den skall fylla sitt ändamål och tillgodose skäliga anspråk på säkerhet.
Huvudmannen för anläggningen skall vidare så länge anläggningen behövs underhålla den och i övrigt sörja för att anläggningen fyller sitt ändamål på ett tillfredsställande sätt. Brister huvudmannen i sina ovannämnda skyldig- heter skall han enligt 29 § va-lagen ersätta den skada som på grund härav orsakats fastighetsägaren. Ansvaret är strikt.
Som framgår av vad som ovan redovisats angående källargolvets nivå och spillvattenbrunnarnas nivåer ligger planområdet på en förhållandevis ringa höjd över havsytan. Det har sålunda funnits anledning för kommunen att vid utförandet av spillvattenanläggningen särskilt uppmärksamma den risk som får anses föreligga för att havsvatten vid högt vattenstånd kan intränga i bl.a.
spillvattenbrunnarna via brunnslocken.
För att belysa variationerna i vattenståndet i havet har företetts dels två meddelanden från Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut (SMHI), dels tabeller uppgjorda av SMHI.
Enligt meddelandena har med ledning av observationer under stort antal år vid bl.a. Kungsholmsfort (Karlskrona) och Ölands norra udde "högsta hög- vattenstånd" för Mönsterås och Timmernabben – några kilometer söder om Mönsterås – uppskattats till +1,40 och "normalt högvattenstånd" för dessa orter till +0,65 respektive +0,70.
Tabellerna är s k max- och minimumtabeller och upptar för åren 1887–1982 högsta och lägsta vattenstånd för varje år vid Kungsholmsfort respektive Ölands norra udde. Värdena är angivna i centimeter över nollpunkten. Då de tidigare redovisade plushöjderna är i förhållandet till tabellvärdena relate- rade till ett annat höjdsystem måste – för att jämförelse skall kunna ske – de senare värdena minskas med vad gäller Kungsholmsfort 198,6 och beträf- fande Ölands norra udde 163,1. Nivåerna +0,93 (inläckage) och +0,95 (käl- largolv) motsvaras alltså av värdena 292 respektive 294 enligt tabellen för Kungsholmsfort och av värdena 256 respektive 258 enligt tabellen för Ölands norra udde. Vattenståndet +1,20 vid översvämningstillfället motsva- rar värdena 319 (Kungsholmsfort) och 283 (Ölands norra udde).
Enligt tabellerna har vattenståndet 1887–1982 vid Kungsholmsfort och Ölands norra udde varit 20 resp. 18 ggr ≥ +0,93, 9 ggr (båda) ≥
+1,00, 8 resp. 6 ggr ≥ 1,05 och 6 resp. 4 ggr ≥ +1,10. Det är att observera att tabellerna anger endast ett högsta värde för varje år; ytterligare höga värden kan alltså ha registrerat.
Tabellernas representativitet för Mönsterås har inte bestritts av parterna. Vid en jämförelse bör dock de värden som uppmätts vid Ölands norra udde i första hand äga vitsord. Mot bakgrunden härav kan det sägas att risk för inläckning i spillvattensystemet föreligger vart femte till sjätte år och stor risk för inläckning vart nionde till tionde år.
Ovannämnda risk är sådan att den skäligen inte kan godtas. Det har ålegat kommunen att i samband med projekteringen av spillvattenanläggningen beakta riskerna för inflöde vid högt vattenstånd i havet och bättre anpassa brunnshöjderna härefter, en åtgärd som inte krävt sådant merarbete eller sådan merkostnad som kan anses oskäligt betungande mot bakgrunden av den vinning som därigenom uppkommit för såväl huvudmannen för som brukarna av anläggningen. Kommunens underlåtenhet i den här delen har fått till följd att spillvattenanläggningen inte fyller skäliga anspråk på säker- het. Samband föreligger mellan denna brist och översvämningen i fastighe- ten. Det bör anmärkas att redan ett inläckage i den lägst liggande brunnen kunnat ge översvämning med hänsyn till att ledningen då kunnat dämmas så att spillvattnet från fastigheten inte fått fritt utlopp.
Under hänvisning till vad som ovan sagts finner Va-nämnden att kommunen är skadeståndsskyldig gentemot B.N. Kommunen har dock invänt att ska- deståndet skall jämkas till i första hand noll på den grunden att B.N. inte tillsett att avstängningsanordningarna i golvbrunnarna fungerat tillfredsstäl- lande vid översvämningstillfället, vilken underlåtenhet alltså skulle ha med- verkat till skadan. Va-nämnden gör här följande bedömning.
Av utredningen får anses framgå att B.N. genom de föreskrifter som getts i samband med att den ursprunglige ägaren beviljades byggnadslov måste ha varit väl medveten om de risker för översvämning som funnits med hänsyn till byggnadens läge. Det hade därför ålegat B.N. att vara särskilt uppmärk- sam vad gäller tillsynen av avstängningsanordningarna. B.N. har brustit i denna sin skyldighet och har därigenom medverkat till skadan. Va-nämnden finner att skadeståndet i anledning härav skäligen bör jämkas till två tredje- delar av vad som eljest skolat utgå eller till 37 544 kr 80 öre.
Skäl att förplikta kommunen att ersätta B.N:s kostnader i målet föreligger inte.
Va-nämnden förpliktade kommunen att betala skadestånd till B.N. med 37 544 kr 80 öre jämte ränta. – B.N:s kostnadsyrkande ogillades.
Beslut: 1984-06-20, BVA 44 Mål nr: VA 82/83
