JURIDISKA INSTITUTIONEN
Stockholms universitetEn tvärvetenskaplig studie av
erkännandets betydelse i
brottmålsprocessen
Ida Berglund Examensarbete i processrätt, 30 hp Examinator: Katrin Lainpelto Stockholm, Höstterminen 2017Abstract
This thesis aims to study the significance of a confession in Swedish criminal proceedings involving serious crime. The main objective is to analyse how a confession can effect the police and prosecutor during the investigation and how it can effect the judges in their valuation of the evidence. The analysis is based on two psychological theories that originate from cognitive psychology, the story model and confirmation bias.
Since the thesis provides an interdisciplinary perspective only a small part of the thesis is based on the traditional Swedish legal method. The greater part is based on a study of psychological literature. To illustrate how the psychological mechanisms, described by the theory of the story model and confirmation bias, can be expressed in a criminal proceeding where a confession is given, three court cases are analysed on the basis of the two theories.
Sweden practices the principle of free evaluation of evidence, which is stated in the Swedish Code of Judicial Procedure Chapter 35 1 §. This means that the valuation of evidence in a criminal proceeding is more or less free as it is not restricted by legal rules. However, the valuation of evidence has to be objective. The judge's subjective perception of the accused’s guilt must not lead to convictions if there isn’t sufficient evidence that proofs the accused’s guilt beyond reasonable doubt. According to the Swedish Code of Judicial Procedure Chapter 35 3 §, a confession should be valued in the same way as other evidence. Considering a confession could be false it is important that a confession is carefully examined.
The examination of the two psychological theories shows that the human mind shares certain cognitive processes when it comes to collecting, processing and evaluating information. The conclusions drawn from the study of the two theories along with the analysis of the three court cases is that these cognitive processes could affect the criminal proceeding in a subjective way. In detail, the cognitive processes described by the story model and confirmation bias can result in a difficulty for the police, prosecutors and judges to remain objective during criminal proceedings. Considering a major contributing factor to the fact that the police, prosecutors and judges risk being affected by the cognitive processes described by the theories, should be a confession from the suspect/accused, there is an evident risk that the confession allows to play a greater role of the proceedings than it perhaps should.
Innehållsförteckning
FÖRKORTNINGAR ... 3 1 ÄMNESVAL OCH METODOLOGISKA ÖVERVÄGANDEN ... 4 1.1 INLEDNING ... 4 1.2 SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR ... 7 1.3 METODOLOGISKA ÖVERVÄGANDEN ... 8 1.3.1 Metod ... 8 1.3.2 Material och urval ... 11 1.4 AVGRÄNSNING ... 13 1.5 DISPOSITION ... 13 2 REGLERING KRING ERKÄNNANDETS BETYDELSE I SVENSK RÄTT ... 14 2.1 INLEDNING ... 14 2.2 ERKÄNNANDET SOM BEVIS ... 14 2.3 PRINCIPEN OM FRI BEVISPRÖVNING ... 16 2.4 INSKRÄNKNINGAR I BEVISPRÖVNINGEN AVSEENDE ERKÄNNANDEN ENLIGT EKMR ... 18 2.5 BEVISKRAV OCH ERKÄNNANDETS EVENTUELLA PÅVERKAN PÅ BEVISKRAVETS NIVÅ ... 19 2.6 ANSVARET FÖR UTREDNINGEN I BROTTMÅL ... 21 2.7 OBJEKTIVITETSPRINCIPEN ... 24 3 ETT PSYKOLOGISKT PERSPEKTIV PÅ ERKÄNNANDETS BETYDELSE I BROTTMÅLSPROCESSEN ... 26 3.1 INLEDNING ... 26 3.2 KOGNITIV PSYKOLOGI ... 29 3.3 BERÄTTELSEMODELLEN ... 30 3.4 KONFIRMERINGSBIAS ... 34 3.5 BERÄTTELSEMODELLEN OCH KONFIRMERINGSBIAS UNDER FÖRUNDERSÖKNINGEN ... 37 4 EN RÄTTSFALLSSTUDIE ... 39 4.1 INLEDNING ... 394.2 FALLET SAMIR SABRI ... 40
4.2.1 Referat ... 40
4.2.2. Kommentar ... 43
4.3 FALLET ABBAS REZAI ... 52
4.3.1 Referat ... 52
4.3.2 Kommentar ... 59
4.4 FALLET STURE BERGWALL ... 66
4.4.1 Referat ... 66 4.4.2 Kommentar ... 72 4.5 ÖVERGRIPANDE KOMMENTAR ... 80 5 ANALYS ... 85 5.1 INLEDNING ... 85 5.2 EN SUBJEKTIV OBJEKTIV BEVISVÄRDERING ... 85 5.3 ETT UTÖKAT FOKUS PÅ PSYKOLOGISK KUNSKAP ... 91 5.4 EN SUBJEKTIV OBJEKTIV FÖRUNDERSÖKNING ... 93 5.5 ÅKLAGARENS DUBBLA ROLL ... 97 5.6 BRIST PÅ KONTRADIKTION ... 98 5.7 ÖVERGRIPANDE KOMMENTAR ... 99 6 SLUTSATS ... 101 6.1 INLEDNING ... 101
6.2 ÄR ERKÄNNANDET FORTFARANDE BEVISENS DROTTNING? ... 101
6.3 ÅTGÄRDER FÖR ATT MINSKA ERKÄNNANDETS SUBJEKTIVA EFFEKTER ... 103
6.4 BEHOV AV FÖRDJUPAD FORSKNING ... 106
6.5 AVSLUTANDE ORD ... 107
Förkortningar
EKMR Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna
FUP Förundersökningsprotokoll
HD Högsta domstolen
JT Juridisk Tidskrift
NFC Nationellt forensiskt centrum
NJA Nytt juridiskt arkiv
Prop. Proposition
RB Rättegångsbalk (1942:740)
SKL Statens kriminaltekniska laboratorium
SOU Statens offentliga utredningar
1 Ämnesval och metodologiska överväganden
1.1 Inledning
Sture Bergwall, Sveriges värsta seriemördare eller Sveriges värsta mytoman? Erkännandet som bevismedel har under lång tid intresserat jurister och genom historien har dess ställning i rättsprocessen förändrats. Innan den legala bevisprövningen började ge vika till förmån för den fria bevisprövningen i slutet på 1800-talet var erkännandet i fokus. Erkännandet var inte endast bevisens drottning utan också det normala beviskravet.1 Även om det länge ställts krav på att ett erkännande ska vara angivet frivilligt har både tortyr och ”insättande på bekännelse” använts genom historien för att tvinga fram ett erkännande.2 Genom att principen om fri bevisprövning infördes genom 1948 års lag förlorade erkännandet sin status som bevisens drottning, i alla fall i teorin.3 Erkännandets verkan som bevis ska idag, enligt RB 35 kap. 3 § st. 2, prövas med hänsyn till omständigheterna i målet och det omfattas således av den fria bevisprövningen. I den fria bevisprövningen som regleras i RB 35 kap. 1 § ligger principen om fri bevisvärdering vilken innebär att det står domaren fritt att värdera bevis utan någon bestämd metod. Ett krav är dock att bevisen ska värderas objektivt.4 Detta innebär att bevisvärderingen måste bygga på objektiva och rationella överväganden, den får inte styras av domarens känslor eller subjektiva uppfattningar. Trots detta går det inte att komma ifrån att det ligger ett visst mått av subjektivitet i bevisvärderingen.5 Hur domstolen väljer att värdera bevisningen är i de flesta fall avgörande för utgången i det enskilda målet och därmed är kvalitén av bevisvärderingen av stor betydelse för att upprätthålla rättssäkerheten i brottmålsprocessen.
1 Inger, G., 1994, s. 83 och Diesen, C., 2015, s. 72. 2 Inger, G., 1994, s. 109 f.
3 Ekelöf menade att det inte går att bortse från att erkännandet även i den moderna straffprocessen verkar
ha en viss särställning bland bevisen. Se Ekelöf, P., O., Edelstam, H., Heuman, L., 2009, s. 75.
4 SOU 1938:44, s. 377 f.
5 Se t.ex. Ekelöf, P., O., Edelstam, H., Heuman, L., 2009, s. 160, Björkman, J., Diesen, C., Forssman,
För att skapa de bästa förutsättningarna för en säker och tillförlitlig bevisvärdering måste domstolen få tillgång till allt material som kan vara av betydelse i det enskilda målet. Säkerheten i domstolens bedömning beror på hur bra och hur fullständigt underlag som finns för deras slutsats. I brottmål innebär det att förundersökningens arbete utgör det första steget mot en rättssäker bevisvärdering. Om polis och åklagare, medvetet eller omedvetet, frångår de regler och krav som finns för hur en förundersökning ska bedrivas, finns det en risk att relevanta bevis och omständigheter inte presenteras under huvudförhandlingen. Detta kan i sin tur leda till att domstolen drar felaktiga slutsatser eller fattar beslut på felaktiga grunder. Ovan omständighet är en av flera som har uppmärksammats i diskussionen kring den morddömde Sture Bergwall, kanske mer känd som Thomas Quick. I fallet Sture Bergwall rörde det sig bland annat om att uppgifter om hur Bergwalls berättelse hade ändrats efterhand inte presenterades för domstolen.6
Bergwall erkände under 90-talet och början på 00-talet ett trettiotal mord, varav han dömdes för åtta. Efter att han tagit tillbaka alla erkännanden har han idag friats från samtliga mord.7 Att ett erkännande kan vara falskt har uppmärksammats mer eller mindre genom historien och i den moderna straffprocessen har Bergwall gett ett ansikte åt de falska erkännandena. Varför en person väljer att avge ett falskt erkännande kan vi bara spekulera i. En del människor kan vilja skydda den verklige gärningsmannen. Andra lider av psykiska sjukdomar som kan göra att de har svårt att skilja mellan fantasi och verklighet. En person kan också vara lättpåverkad t.ex. till följd av minnesproblem eller långvarig isolering under häktestiden. Andra erkänner för att de har en drift att ta på sig andras skulder.8
Med hänsyn till att ett erkännande kan vara falskt är det viktigt att ett erkännande prövas grundligt och endast tillmäts det värde det efter en objektiv bedömning ska ha. Detta är särskilt viktigt i mål som rör grova brott. Om den misstänkte tidigt under processen erkänner sig skyldig till brottet och dessutom beskriver ett rimligt tillvägagångssätt, är det lätt att tänka sig att den omständigheten kan påverka bedömarens syn på målet. Det finns även studier som bekräftar det faktum att det är svårt för människor att, under processens gång, låta bli att bilda sig en
6 Sundsvalls tingsrätt som dömde Bergwall för mordet på Johan Asplund fick exempelvis inte
information om att det som Bergwall under huvudförhandlingen påstod var ett födelsemärke på offrets rygg i själva verket började som ett operationsliknande ärr på magen. Se SOU 2015:52, s. 562.
7 A.a., s. 29 ff.
8 Se t.ex. Björkman, J., Diesen, C., Forssman, F., Jonsson, P., 1997, s. 120 f. och Lindell, B., 1987, s.
uppfattning om vartåt det lutar.9 Om en bedömare, medvetet eller omedvetet, bildar sig en uppfattning om utgången i ett enskilt mål borde den uppfattningen sedan i sin tur kunna få betydelse för hur bevisen i målet bedöms. I de medialt uppmärksammade fallen där det sannolikt har förekommit falska erkännanden har fokus i den efterföljande debatten koncentrerats till att finna fel och brister i utredningen och i domstolens bevisvärdering. Diskussionen har sällan handlat om vilka möjliga bakomliggande orsaker som kan ha påverkat polis, åklagare och domare till att ta de beslut och göra de bedömningar de gjort.
En stor del av en brottmålsprocess handlar om att hitta, bearbeta och bedöma information. Informationen som ska bedömas kommer ofta från olika individer i form av utsagor, vilket innebär en tolkning av ord, attityder, känslor, kroppsspråk m.m. I sin bevisvärdering använder sig domare även av sin egen kunskap och livserfarenhet, s.k. erfarenhetssatser, för att avgöra vilket värde ett visst bevis ska få. Dessa erfarenhetssatser formar i sin tur de uppfattningar, föreställningar och attityder som domarna besitter.10 Även om polis och åklagare inte behöver göra någon formell och slutlig bevisvärdering måste i vart fall åklagaren fortlöpande bedöma om bevisningen som framkommer under utredningen räcker för åtal eller inte, varför föregående även har betydelse för åklagaren. Med hänsyn till ovanstående står det klart att psykologi spelar en viktig roll för både förundersökningens arbete samt domstolens bevisvärdering.
Psykologi är en vetenskaplig disciplin som försöker förklara hur människor tänker, handlar och känner.11 För juridiskt beslutsfattande har främst den kognitiva psykologin stor betydelse eftersom kognitionspsykologin studerar människans informationsprocesser, alltså hur människan inhämtar, bearbetar och använder information och vilka faktorer som kan påverka människan i sitt beslutsfattande.12 De senaste årtiondena har den psykologiska forskningen resulterat i enorma mängder nya intressanta och användbara insikter i hur människan fungerar. Denna forskning kan hjälpa människor att förstå sin omvärld bättre och den kan hjälpa oss att undvika vanliga misstag. Förklaringen till de fel och brister som förekom i förundersökningen
9 Amerikanska studier utförda på jurymedlemmar visar att 90% av jurymedlemmarna hade bildat sig en
bestämd uppfattning redan innan överläggningen. Se Hans, V., Vidmar, N., 1986, s. 166 ff.
10 Granhag, P. A., Ask, K., kap. 22, 2008, s. 407.
11 https://www-ne-se.ezp.sub.su.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/psykologi, hämtad 2017-01-12 kl.
10.33.
och bevisvärderingen i t.ex. fallet Sture Bergwall, kan möjligen stå att finna inom det psykologiska kunskapsområdet och då främst inom kognitionspsykologin.
Även om rättsväsendets hantering av erkännanden möjligen har förändrats och förbättrats genom att ett erkännande utsätts för en mer kritisk granskning idag tack vare att Bergwall frikänts för alla mord, har människans kognitiva processer inte förändrats. Om aktörer inom rättsväsendet inte har kunskaper om hur olika omständigheter, t.ex. ett erkännande, kan påverka deras bedömningar och beslutsfattande är det svårt att upptäcka subjektiva inslag som riskerar att leda till felbedömningar.
1.2 Syfte och frågeställningar
Syftet med denna framställning är att, med hjälp av kunskap från det psykologiska forskningsområdet, undersöka vilken betydelse ett erkännande kan få för hur en förundersökning bedrivs samt för hur domstolen värderar bevisen i en brottmålsprocess som rör grova brott. Syftet inbegriper två delar, dels vilken betydelse erkännandet i sig kan få men också vilken betydelse erkännandet kan få för den övriga bevisningen i det enskilda målet. Förhoppningen är att framställningen ska skapa en djupare medvetenhet om och en förståelse för hur den psykologiska forskningen kan hjälpa polis, åklagare och domare i det rättsliga arbetet.
För att uppnå syftet kommer följande frågeställningar att behandlas:
1. Vad finns det för reglering i svensk rätt vad gäller erkännandets betydelse i en brottmålsprocess som rör grova brott?
2. Finns det kunskap inom det psykologiska forskningsområdet avseende vilken betydelse ett erkännande kan få för polis, åklagare och domare i en brottmålsprocess?
3. Mot bakgrund av resultaten i föregående frågeställning, hur förhåller sig gällande rätt till den psykologiska kunskapen, särskilt vad gäller eventuella risker som polis, åklagare och domare behöver ta hänsyn till vid förekomsten av ett erkännande?
1.3 Metodologiska överväganden
1.3.1 Metod
I traditionellt juridiska arbeten används nästan uteslutande den traditionella juridiska metoden, rättsdogmatisk metod. Den rättsdogmatiska metoden är starkt förenad med rättskälleläran, den juridiska argumentationen och begreppsbildningen samt den juridiska systematiken.13 Mer konkret går metoden ut på att söka efter svaren på juridiska problem genom att granska och analysera de olika rättskällorna lagstiftning, förarbeten, rättspraxis och juridisk doktrin.14 Tonvikten ligger på att systematisera och förklara innebörden av den materiella rätten så som den kommer till uttryck i rättskällorna.15
Det grundläggande ämnet som uppsatsen avser att behandla är bevisrätt, närmare bestämt bevisvärdering. Eftersom bevisvärderingen är mer eller mindre fri, i enlighet med principen om fri bevisvärdering, innebär det att bevisvärderingen inte sker mot bakgrund av uppställda bevisregler. Bevisvärderingen är snarare en kunskapsteoretisk fråga vilket innebär att bedömaren måste värdera bevisen med hjälp av dennes kunskap och erfarenheter. Detta betyder att det inte finns någon gällande rätt att studera eller fastställa i konventionell mening.16 Uppsatsens syfte är emellertid inte att fastställa gällande rätt med hjälp av en traditionell rättsutredning av ett juridiskt problem, syftet är snarare att studera ett juridiskt problem utifrån kunskap som återfinns utanför juridikens område. För att uppnå syftet med uppsatsen är det dock nödvändigt att utreda vilken betydelse ett erkännande ska tillmätas enligt svensk rätt. För den delen kan den rättsdogmatiska metoden med fördel användas.
Erkännandet åtnjuter inte längre någon särställning bland bevisen utan idag är det ett bevisfaktum som ska värderas på samma sätt som all övrig bevisning. Eftersom det råder fri bevisvärdering i Sverige har bevisvärderingen lämnats åt domarens fria skön, inom vissa ramar.
Detta har resulterat i att lagtexten har getts en öppen karaktär vilket medfört att den ger begränsad ledning i frågan om vilken betydelse ett enskilt bevis ska tillmätas. I RB 35 kap. 1 § går endast att utläsa att värdet av ett bevis ska fastställas efter en samvetsgrann prövning av allt som förekommit i målet. I förarbetena till RB 35 kap. 1 § framgår endast de mest grundläggande
13 Sandgren, C., JT 1995/96, s. 726 ff. 14 Kleineman, K., kap. 2, 2013, s. 21. 15 Martinsson, D., 2016, s. 30. 16 Lainpelto, K., 2012, s. 18.
reglerna för bevisvärderingen men det går inte att utläsa några konkreta riktlinjer för hur bevisvärderingen faktiskt ska gå till. Med tanke på att ett uttalande i praxis i frågor som rör värdet av ett enskilt bevis inte är en rättsfråga, är det också svårt att rättsdogmatiskt fastställa hur ett erkännande ska värderas genom att studera praxis. Det skulle dessutom strida mot principen om fri bevisvärdering om prejudikatinstansen skulle ställa upp en regel för hur ett erkännande ska värderas. Med hänsyn till att ingen av de ovan nämnda rättskällorna ger speciellt mycket ledning i frågan vilken betydelse ett erkännande ska tillmätas får den juridiska doktrinen desto större betydelse. Doktrinen är dock inte alltid överens varför det ibland blir nödvändigt att redovisa olika uppfattningar.
Med hänsyn till att uppsatsen ämnar att studera ett juridiskt problem utifrån kunskap som återfinns utanför juridikens område står det klart att den rättsdogmatiska metoden inte är tillräcklig för att uppnå framställningens syfte. De traditionella rättskällorna kan inte ge svar på hur bevisvärderingen går till i praktiken eftersom det snarast är en kunskapsteoretisk fråga som beror på vilka kunskaper och erfarenhetssatser bedömaren besitter.17 En bedömares kunskap och erfarenhet formar i sin tur bedömarens uppfattningar, inställningar och attityder vilket innebär att psykologi har ett visst inflytande över bevisvärderingen.18 Framställningen kommer därför att anta en tvärvetenskaplig inriktning genom att behandla material från psykologins kunskapsområde. I uppsatsen behandlas två olika teorier från kognitionspsykologins område som bygger på empiriska studier av hur människor tar in, tolkar och bearbetar information. De teorier som behandlas är berättelsemodellen och konfirmeringsbias. Studien på det psykologiska området görs med hjälp av litteratur i ämnet. Då jag inte har någon psykologisk utbildning har jag valt att utgå ifrån några centrala verk på området och genom dem har jag sökt mig vidare till litteratur och studier som dessa verk hänvisat till. Ett problem med att anlägga ett tvärvetenskapligt perspektiv består självklart i att jag inte har några egentliga kunskaper inom psykologins område sen tidigare då min huvudsakliga utbildning har varit av juridisk karaktär. Med hänsyn till detta är det möjligt att jag inte fullt ut tillgodogjort mig materialet på det psykologiska område jag har valt att behandla, varför det kan finnas litteratur som jag inte känner till eller som jag har bedömt som mindre relevant jämfört med andra verk, och som därför inte refereras till i framställningen. Genom att använda centrala verk på området som i viss mån har kontrollerats mot annan, både juridisk och psykologisk, litteratur har jag dock
17 Ekelöf, P., O., Edelstam, H., Heuman, L., 2009, s. 164. 18 Granhag, P. A., Ask, K., kap. 22, 2008, s. 407.
försäkrat mig om att teorierna är korrekt beskrivna även om beskrivningarna kanske inte är fullständiga i alla avseenden.
För att belysa hur de psykologiska mekanismerna, som teorin om berättelsemodellen och konfirmeringsbias beskriver, kan komma att uttrycka sig i en brottmålsprocess där den misstänkte/tilltalade har erkänt, analyseras tre rättsfall med utgångspunkt i de nämnda teorierna. I enlighet med framställningens syfte undersöks både förundersökningens utredningsarbete samt domstolens bevisvärdering. För att domstolens värdering av ett visst bevis inte ska bli missvisande är det nödvändigt att förstå vilket underlag domstolen haft för sitt beslut varför jag i undersökningen av rättsfallen försökt klargöra vilken information parterna presenterade för domstolen och som därmed blev processmaterial. En undersökning av vilket material som förekommit under huvudförhandlingen jämfört med det material som utredningen haft tillgång till kan också ge en uppfattning om hur polis och åklagare resonerat kring bevisningen som framkommit under förundersökningen. Det går emellertid inte att med säkerhet veta vad som försiggick i polisens, åklagarens eller domarens huvud under processernas gång eller vilka psykologiska mekanismer som kan ha påverkat deras beslut och bedömningar. Analysen av rättsfallen syftar därför endast till att undersöka om teorin om berättelsemodeller eller/och konfirmeringsbias kan erbjuda en möjlig förklaring till vad som kan ha orsakat eventuella fel och brister i de olika processerna.
I fallet Abbas Rezai skrev båda domstolsinstanserna utförliga redogörelser av de vittnesutsagor och den övriga bevisning som presenterades inför domstolen varför analysen i detta mål endast utgår ifrån det material som finns i respektive domstols dom. Det är tydligt att förundersökningsarbetet bedrevs brett och förutsättningslöst i detta fall varför det i första hand är domstolens bevisvärdering som analyseras. Det är inte säkert att domstolen redovisat alla bevis som lagts fram under huvudförhandlingen men den information som har redovisats är tillräcklig för att kunna föra en diskussion kring hur de psykologiska mekanismerna som teorierna beskriver, eventuellt kan ha påverkat polis, åklagare och domare under processens gång. I fallet Samir Sabri baseras analysen på förundersökningsprotokollet samt den ursprungliga domen. Domskälen är emellertid så knapphändiga att det intressanta för analysen egentligen endast är beskrivningen av vilken bevisning åklagaren åberopade under huvudförhandlingen. Det framgår inte vilka uppgifter den tilltalade lämnade under huvudförhandlingen, förutom att han erkände, varför analysen baseras på ett antagande om att den tilltalade lämnade samma uppgifter under huvudförhandlingen som han gjorde under
förundersökningen. Förundersökningsprotokollet tillsammans med uppgiften i domen angående vilket material som blev processmaterial, är emellertid tillräcklig för att lägga till grund för en diskussion utifrån de psykologiska teorierna. Det sista rättsfallet, eller egentligen sex rättsfallen, är fallet Sture Bergwall. Hela processen kring Bergwall, inklusive alla fällande morddomar, har behandlats utförligt i den statliga utredningen Rapport från Bergwallkommissionen (SOU 2015:52). Dessutom finns flertalet dokumentärer om fallet, där bland annat utdrag från videoinspelningar av rekonstruktioner och vallningar förekommer. En granskning av SOU:n, vissa dokumentärer samt tingsrätternas domar, har resulterat i tillräckligt material för att kunna föra en diskussion om erkännandets eventuella påverkan på processerna. Då det inte finns några inspelningar av huvudförhandlingarna i något av de tre fallen går det inte att veta exakt vilken information som lades fram och inte under huvudförhandlingarna men med hänsyn till ovan beskrivet material torde bilden av processerna ändå vara förhållandevis rättvis.
1.3.2 Material och urval
Mitt val av material från det psykologiska forskningsområdet har delvis styrts av att jag är förhållandevis novis på psykologins område. För att underlätta inläsningen på ämnet har jag, som utgångspunkt använt mig av boken Handbok i rättspsykologi då den är skriven för jurister och andra som kommer i kontakt med det rättspsykologiska kunskapsfältet i sitt yrke men som inte har någon egentlig psykologisk bakgrund. Boken är skriven av professorer och doktorer i psykologi och måste anses vara ett centralt verk på området. Då både teorin om berättelsemodellen och konfirmeringsbias har sin grund i kognitionspsykologin har även boken Kognitiv psykologi legat till grund för inläsningen på detta område. Boken används som en introduktionsbok i ämnet kognitiv psykologi för universitets- och högskolestudenter och ger en översikt över grundläggande begrepp, teori och empirisk forskning på området. Även denna bok måste anses vara ett centralt verk på området med stor legitimitet. Jag har i viss mån även använt mig av viss juridisk doktrin som t.ex. Per Olof Ekelöfs rättegångsserie, som kortfattat beskriver teorin om berättelsemodellen och kopplar den till juridiken. Även boken Bevisbedømmelse i praksis, skriven av den norska professorn i filosofi Eivind Kolflaath, ligger till grund för beskrivningen av berättelsemodellen då Kolflaath, efter en gedigen analys av domstolens överläggning i straffmål, beskriver berättelsemodellens förhållande till bevisvärderingen. Genom den använda grundlitteraturen har jag sedan letat mig vidare till annan litteratur och olika studier som har genomförts på området. Då det inte finns så mycket
svensk forskning på området har en del utländskt material från främst USA använts. Flera studier härrör från utländsk juryforskning vilket kan tyckas vara mindre relevant för det svenska rättssystemets del men med hänsyn till att människors kognition fungerar på samma sätt hos såväl jury som ledamöterna i svenska domstolar torde detta spela mindre roll.19
En stor del av uppsatsen bygger på en analys av tre rättsfall med utgångspunkt i de psykologiska teorier som nämnts ovan. Avseende urvalet av rättsfallen kan nämnas att alla tre avser åtal för mord då mord måste anses vara det grövsta brottet. Det valet motiveras av att uppsatsen avser att behandla erkännandets eventuella påverkan vid grova brott. Uppsatsen handlar om hur ett erkännande generellt kan påverka aktörerna i brottmålsprocessen, alltså både riktiga och falska erkännanden. Jag har ändå valt rättsfall där erkännandena troligtvis har varit falska och där den dömde gärningsmannen efter att ha tagit tillbaka sitt erkännande frikänts efter resning. Skälet bakom detta urval är dels för att det är visat att det faktiskt har gått fel i dessa fall, det finns ett facit, även om det inte är hundraprocentigt. I och med att den morddömde efter resning friats betyder det att man i princip har utrett fallet två gånger vilket också gör det lättare att identifiera eventuella felkällor i de ursprungliga processerna. Det är dessutom i dessa fall som konsekvensen för både individ och rättsväsende blir som störst om någon skulle fällas på felaktig grund.
Anledningen bakom valet av de specifika rättsfallen som behandlas är för att fallen är ganska olika, både vad gäller brotten som har begåtts men också vad gäller förundersökningens bedrivande och domstolens bevisvärdering. Att fallen är olika kan anses vara en brist då det inte riktigt går att jämföra dem med varandra och därmed hitta gemensamma felkällor men olikheten kan också vara en styrka därför att olikheten innebär att det går att hitta omständigheter i ett fall som man inte ser i det andra och tvärt om. Detta öppnar upp för möjligheten att upptäcka fler eventuella felkällor. Man kan såklart tänka sig att jag har påverkats av konfirmeringsbias i mitt urval av rättsfall eftersom jag valt rättsfall som alla innehåller vissa betänkligheter ur utrednings- och, eller bevisvärderingssynpunkt som eventuellt kan förklaras med teorierna om berättelsemodellen och konfirmeringsbias. Meningen med detta är dock att illustrera vilken betydelse ett erkännande eventuellt kan få både för förundersökningens arbete och för domstolens bevisvärdering även om de flesta brottmålsdomar säkerligen är riktiga.
19 En utförligare diskussion om den utländska forskningens tillämpbarhet på svensk rätt återfinns under
1.4 Avgränsning
Eftersom syftet med framställningen är att behandla erkännandets betydelse vid grova brott kommer erkännandets betydelse vid lindriga brott inte att behandlas, förutom ett kort avsnitt i uppsatsens deskriptiva del. Denna avgränsning har gjorts för att det finns en skillnad både i hur man bevisrättsligt ser på erkännandet vid lindriga mål jämfört med grova mål men också för att det föreligger en skillnad i utredningskravet. För att få en rättvisande bild av skillnaderna mellan grova och lindriga brott samt hur diskussionen kring detta har sett ut skulle det behövas en uppsats i sig.
En del av framställningen syftar till att undersöka hur ett erkännande kan påverka förundersökningens arbete. I en förundersökning kan otaliga personer och yrkesgrupper ha en roll. Uppsatsen kommer, för att inte sväva ut för mycket, endast att behandla hur ett erkännande eventuellt kan påverka de viktigaste brottsutredarna, det vill säga polis och åklagare. Det betyder att exempelvis rättsläkare, anställda hos NFC, experter och sakkunniga av olika slag, inte kommer att behandlas inom ramen för denna framställning.
1.5 Disposition
Uppsatsen inleds med ett kapitel som behandlar den svenska, vilket innefattar även EKMR:s, reglering kring betydelsen av ett erkännande i en brottmålsprocess som rör grova brott. Här behandlas bland annat principen om fri bevisprövning, huruvida ett erkännande påverkar beviskravets eller utredningskravets nivå samt objektivitetsprincipen. Nästa kapitel behandlar det tvärvetenskapliga perspektivet och inleds med en kort introduktion av kognitiv psykologi, följt av en beskrivning av teorin om berättelsemodellen och konfirmeringsbias. Härefter följer rättsfallstudien som innehåller ett referat av varje rättsfall, följt av en kommentar där målen analyseras utifrån teorin om berättelsemodellen och konfirmeringsbias. Rättsfallsstudien har placerats efter genomgången av regleringen kring erkännandets betydelse i svensk rätt samt beskrivningen av den psykologiska forskningen för att läsaren ska ha med sig dessa kunskaper för att bättre förstå rättsfallsstudien. Avslutningsvis presenteras en övergripande analys vilken följs av ett kapitel innehållandes slutsatser samt ett ett de lege ferenda-perspektiv.
2 Reglering kring erkännandets betydelse i svensk rätt
2.1 Inledning
För att möjliggöra en undersökning om vilken betydelse ett erkännande kan få i en brottmålsprocess måste först utredas vilken betydelse ett erkännande ska tillmätas enligt svensk rätt, så att eventuella skillnader mellan vilken betydelse ett erkännande ska tillmätas och vilken betydelse ett erkännande faktiskt kan få, kan upptäckas. Detta kapitel inleds därför med en generell genomgång av erkännandet som bevis i brottmålsprocessen. Eftersom ett erkännande är ett bevisfaktum, som ska värderas på samma sätt som övrig bevisning, är det vidare nödvändigt att redogöra för den fria bevisprövningens princip eftersom den är grundläggande för all bevisrätt och talar om vilka regler som gäller vid bevisvärderingen. Den fria bevisprövningen har dock begränsats i vissa avseenden i och med Sveriges anslutning till EKMR varför något också kommer sägas om de begränsningar som finns enligt EKMR och som kan påverka värdet av ett erkännande. För att få en förståelse för vilket värde bevisningen, inklusive erkännandet, måste nå upp till för bifall av åtalet redogörs vidare för beviskravet i brottmål och huruvida ett erkännande kan påverka beviskravet. Beviskravet är också av intresse för att reda ut vilken utredning som krävs för att domstolen ska kunna anse att beviskravet är uppnått. Då en del av syftet är att undersöka hur ett erkännande eventuellt kan påverka förundersökningsarbetet följer en redogörelse av utredningskravet samt vem som ansvarar för att utredningen når upp till kravet för att bidra med en förståelse för vilken utredning som krävs. Sist redogörs för objektivitetsprincipen som gäller för polis och åklagare både före och efter åtal har väckts och som likt utredningskravet, säger något om hur förundersökningen ska bedrivas. Objektivitetsprincipen är särskilt viktig vid erkända brott då den misstänkte eller tilltalade i och med sitt erkännande troligtvis inte kommer bidra med bevisning som talar för dennes oskuld.
2.2 Erkännandet som bevis
En misstänkt eller tilltalad kan välja att erkänna hela eller delar av det brott som han eller hon är misstänkt eller står åtalad för. Ett erkännande är enligt RB 35 kap. 3 § st. 2 inte bindande för domstolen utan regeln stadgar att rätten, med hänsyn till omständigheterna, ska pröva vilken verkan parts erkännande må äga som bevis. Detta innebär att ett erkännande endast har betydelse som bevisfaktum och att det således ska bevisvärderas på samma sätt som övrig
bevisning.20 I förarbetena till paragrafen skrev processlagsberedningen att ett erkännande i brottmål inte har annan betydelse än andra upplysningskällor varför rätten måste pröva sanningshalten i ett erkännande och inte godta det på stående fot som förr i tiden.21 I och med att ett erkännande endast är ett bevisfaktum kan den misstänkte eller tilltalade när som helst ta tillbaka sitt erkännande. Även återtagandet betraktas som ett bevisfaktum och måste således värderas av domstolen. Innan rätten avgör vilket bevisvärde erkännandet bör tillmätas måste rätten dock kontrollera att ett erkännande faktiskt föreligger samt avgöra om erkännandet avser hela gärningen eller bara delar av den.22
Vad sedan gäller erkännandets värde som bevis finns en viktig skiljelinje mellan grova och lindriga brott. Vid grova brott måste ett erkännande, med hänsyn till att kravet på fullständig utredning gör sig starkt gällande vid dessa brott, få stöd av annan bevisning för att det ska kunna ligga till grund för en fällande dom.23 I bagatellartade utevaromål däremot är uppfattningen i både doktrin och praxis att erkännandets riktighet presumeras varför det för fällande dom i dessa mål inte krävs annan bevisning än erkännandet, så länge ingenting talar emot erkännandets riktighet.24 Denna uppfattning har också stöd i förarbetena till RB 35 kap. 3 § där
processlagsberedningen skrivit att ”i mål rörande mindre brott kan erkännande däremot anses utgöra tillräcklig bevisning”.25 Det råder dock delade meningar om grunden för erkännandets större verkan vid lindrigare brott till skillnad mot grövre brott men den diskussionen ska inte tas upp här.26
Den bevisning som erkännandet måste få stöd av för att kunna ligga till grund för en fällande dom vid grova brott kallas ofta för ”samverkande bevisning”. Samverkande bevisning är bevisning som var för sig har bevisvärde för samma bevistema, det vill säga, bevisning som skild från erkännandet talar för den tilltalades skuld.27 Exempel på samverkande bevisning är teknisk bevisning samt vittnes- och målsägandeuppgifter. Gränsen mellan samverkande bevisning och hjälpfakta till erkännandet kan vara svår att dra. Kännedom om detaljer kring brottet eller offret som överensstämmer med vad som kunnat konstateras oberoende av den
20 Ekelöv, P., O., Edelstam, H., Heuman, L., 2009, s. 75. 21 SOU 1938:44, s. 380.
22 Ekelöf, P., O., Edelstam, H., Heuman, L., 2009, s. 76. 23 SOU 1938:44, s. 380. Se även NJA 2001 s. 687. 24 Diesen, C., 2015, s. 93.
25 SOU 1938:44, s. 380 f.
26 För vidare läsning om detta, se Björkman, J., Diesen, C., Forssman, F., Jonsson, P., 1997, s. 102 ff. 27 Björkman, J., Diesen, C., Forssman, F., Jonsson, P., 1997, s. 130.
tilltalades erkännande utgör antagligen också samverkande bevisning men sådana uppgifter skulle även kunna hänföras till hjälpfakta.28 Kravet på samverkande bevisning som processlagsberedningen ställer upp kan, som uttalandet är formulerat, även tolkas som hänförlig till hjälpfakta. Klart är dock att om den tilltalades kännedom om omständigheter och fakta kring brottet ska tillmätas något nämnvärt bevisvärde måste andra förklaringar till denna kunskap, än att den tilltalade är gärningsman, bedömas vara osannolika. Detta gäller speciellt vid fall som uppmärksammats av media. I de fallen måste domstolen kontrollera vilka uppgifter som förekommit i media för att kunna avgöra om uppgifterna är unika för gärningsmannen och eventuellt polisen eller inte.29
Vid bedömningen av erkännandets värde som bevis måste domstolen fästa avseende vid om det kan finnas någon annan anledning till erkännandet än att den tilltalade faktiskt är skyldig.30 I de flesta fall är bevisvärdet av ett erkännande betydande. Om domaren inte efterforskar varför den tilltalade har erkänt brottet menar Bengt Lindell att bevisvärdet av ett sådant erkännande måste vara lika med förhållandet mellan antalet riktiga respektive oriktiga erkännanden. Förmodligen är de flesta erkännanden, i alla fall i grova mål, riktiga, varför bevisvärdet i så fall blir högt.31 Av olika anledningar kan ett erkännande emellertid vara oriktigt och det ska då inte
tillåtas få det höga bevisvärde som ett erkännande normalt tillmäts. Eftersom det är svårt att med fullständig säkerhet kunna utesluta att något annat än subjektiv sanning ligger bakom ett erkännande, och eftersom verkligheten kan skilja sig från den subjektiva uppfattningen om verkligheten måste ett erkännande alltid prövas och bedömas kritiskt och med försiktighet.32
2.3 Principen om fri bevisprövning
Genom RB 35 kap. 1 § markerade lagstiftaren i 1948 års lag ett avståndstagande från den legala bevisprövningen till förmån för den fria bevisprövningens princip. I motiven angavs, som den främsta orsaken till införandet av fri bevisprövning, att den legala bevisteorin motverkade rättsskipningens uppgift, att nå det materiellt sanna.33 RB 35 kap. 1 § stadgar att rätten skall efter samvetsgrann prövning av allt, som förekommit, avgöra, vad i målet är bevisat. Begreppet
28 Se bland annat Björkman, J., Diesen, C., Forssman, F., Jonsson, P., 1997, s. 130 och NJA 1987 s. 33. 29 Björkman, J., Diesen, C., Forssman, F., Jonsson, P., 1997, s. 132.
30 Ekelöf, P., O., Edelstam, H., Heuman, L., 2009, s. 75. 31 Lindell, B., 1987, s. 351.
32 Diesen, C., 2015, s. 95 f. 33 Se SOU 1926:32, s. 26.
fri bevisprövning innefattar dels fri bevisföring, alltså att det, i princip, inte föreligger någon begränsning vad gäller de bevismedel som får användas, dels fri bevisvärdering.
Att bevisvärderingen är fri innebär att domaren inte är bunden av några legala regler när denna ska värdera bevisen i ett mål. Det finns inga givna måttsatser eller metoder som måste användas vid prövningen av den framlagda bevisningen och det föreligger ingen begränsning i fråga om de kunskapskällor som får användas vid sanningens utletande. Det uppställs emellertid vissa grundläggande krav som domstolen måste följa. Motiven till RB 35 kap. 1 § fastslår att avgörandet inte får grundas på ett totalintryck av det föreliggande materialet utan varje bevis ska analyseras och värderas enskilt. Domaren får inte heller grunda sin värdering på sin subjektiva uppfattning. Bevisvärderingen måste vara objektivt grundad och stödjas på skäl som kan godtas av andra förståndiga personer.34 Domaren är även bunden av vissa tolkningsprinciper, juridisk argumentationsteknik, deklarerade målsättningar med lagen, rättsdogmatisk systematik m.m.35 Dessa källor kan ge vägledning men de lämnar sällan hela lösningen i det enskilda fallet. För att kunna värdera bevisningen i ett enskilt mål krävs som regel att domaren använder sina egna insamlade livserfarenheter och kunskap i form av allmänna erfarenhetssatser som en referenspunkt. Dessa erfarenhetssatser ska vara juridiskt relevant empirisk kunskap om olika orsakssamband.36 Frågan om hur bevisvärdering går till i praktiken torde alltså vara en kunskapsteoretisk fråga.37 Kunskapsteori (epistemologi) är en gren inom filosofin som undersöker grundläggande frågor om kunskapens natur, objekt och källor. Delar av den beteendevetenskapliga forskningen har i flera avseenden betydelse dels för värdet av de erfarenhetssatser som domare använder sig av vid bevisvärderingen, dels för domares förmåga att tillämpa olika kunskapsteoretiska metoder. Erfarenhetssatserna som en domare använder vid bevisvärderingen ska vara objektiva erfarenheter och för att utgången i ett mål inte ska vara avhängigt vilken domare som dömer bör domare ha en någorlunda gemensam referensram.38 Alla domare har dock olika uppfattningar och kunskap om exempelvis religion, politik, moral, naturlagar, sociala beteendemönster osv. vilket påverkar deras erfarenhetssatser. De erfarenhetssatser som tillåts ligga till grund för bedömningen måste
34 Ovan stycke, SOU 1938:44, s. 377 f. 35 Lindell, B., 1987, s. 98.
36 Diesen, C., 2015, s. 53 f.
37 Se t.ex. Ekelöf, P., O., Edelstam, H., Heuman, L., 2009, s. 164. Professor Peter Westberg uttrycker
det som att varje domare ska genomföra bevisvärderingen med ledning av rådande kunskapsteori. Se Westberg, P., 2007, s. 173 ff. Jfr dock Lindell enligt vilken bevisvärdering är en form av rättstillämpning som innehåller kunskapsteoretiska element. Lindell, B., 2003, s. 480.
dock vara objektivt grundade. Domare som har formulerat egna erfarenhetssatser som exempelvis att ”poliser alltid talar sanning” får inte låta dessa inverka på bevisvärderingen. Likaså får inte för smala eller begränsade erfarenheter och kunskaper ligga till grund för bedömningen.39 För att utomstående ska kunna kontrollera att domstolens bevisvärdering är objektiv och rationell har domstolen motiveringsplikt vilket innebär att domaren i domskälen måste redovisa hur rätten har kommit fram till sin slutsats och därmed redogöra för hur de har värderat bevisen.40
2.4 Inskränkningar i bevisprövningen avseende erkännanden enligt EKMR
Sedan år 1995 är EKMR svensk lag genom lag (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. För den svenska bevisprövningens del har detta inneburit vissa inskränkningar i vår liberala syn på den fria bevisprövningen. Det finns idag, till följd av Europadomstolens praxis, gränser för vilka bevis som får upptagas i en svensk rättegång och även vissa värderingsregler som svenska domstolar måste följa när det gäller otillbörligt eller felaktigt upptagna bevis. Nedan kommer dock endast redogöras för de inskränkningar som rör hur erkännanden ska behandlas.
En för modens tid självklar inskränkning är att det inte längre är möjligt att ta upp ett erkännande som bevis om det tillkommit genom tortyr.41 I dessa fall ska det inte ens hållas någon huvudförhandling då alla möjligheter till en rättvis rättegång har gått förlorade i och med krängningen av tortyrförbudet i artikel 3 EKMR.42 Ett erkännande som lämnats under ett polisförhör, utan att den misstänkte informerats om sin rätt till försvarare, får inte heller upptas som bevis under huvudförhandlingen. Det utgör ett förbjudet bevis.43 Skälet till detta är att sådana erkännanden ofta tillkommit under press och att de senare återtas. Resultatet av ett förhör som hålls utan information om rätten till en försvarare, och därmed utan en försvarare, kan inte betraktas som rättssäkert.44
39 Diesen, C., 2015, s. 54. 40 Diesen, C., 2002, s. 73.
41 Se t. ex. Jalloh mot Tyskland, dom den 11 juli 2006.
42 Detta framgår tydligast av Jalloh mot Tyskland, dom den 11 juli 2006.
43 Se t. ex. Salduz mot Turkiet, dom den 27 november 2008 och Panovits mot Cypern, dom den 11
december 2008.
Ur oskyldighetspresumtionen i artikel 6.2 EKMR härleds rätten till tystnad och i detta ligger att tystnaden inte får användas som bevis på skuld eller på annat sätt användas mot den misstänkte. En kompletterande del av den sista komponenten innebär ett krav på fullständig säkerhet om att eventuella självbelastande uttalanden som den misstänkte har gjort, till exempel ett erkännande om sin egen skuld, har gjorts frivilligt och med full insikt i vad det har för betydelse.45 Rättsväsendet måste även vara försiktig med att tolka ett uttalande som ett erkännande om den tilltalade inte uppriktigt menat att erkänna.46
Europadomstolen har också i ett fall ansett det strida mot oskyldighetspresumtionen att fälla den tilltalade på alltför svag bevisning. Omständigheterna i det målet var att en österrikisk domstol hade dömt en person till ansvar för vållande till annans död, då domstolen menade att den tilltalade kört på en annan person med en bil. Domen grundades i huvudsak på att den tilltalade måste ha kört bilen då han vanligen körde den aktuella bilen samt att han inte var hemma den kväll då händelsen inträffade. Europadomstolen ansåg att denna bevisning var mycket svag samt att bevisbördan i själva verket hade flyttats över från åklagaren till den tilltalade.47 Ovan inskränkning blir särskilt intressant i mål där det inte föreligger annan bevisning än den tilltalades erkännande samt dennes uppgifter om exempelvis hur brottet skulle ha begåtts eller var offrets kropp kunde återfinnas. I likhet med reglerna i RB uppställs det inte några konkreta bevisvärderingsregler i EKMR. Det är således fortfarande upp till de svenska domstolarna att fritt utveckla sin bevisvärdering, med hänsyn tagen till de begränsningar som uppställs av EKMR och Europadomstolens praxis.
2.5 Beviskrav och erkännandets eventuella påverkan på beviskravets nivå
För att domstolen ska kunna bifalla ett åtal krävs att bevisningen uppnår en viss styrka, det så kallade beviskravet. Vilken nivå som krävs finns inte uttryckligen utskrivet i lagen. I RB 35 kap. 1 § anges endast att brottet ska vara ”bevisat”. Beviskravet i brottmål har istället vuxit fram genom praxis. Beviskravet ”ställt utom/bortom rimligt tvivel” formulerades av HD för första gången i NJA 1980 s. 725 och det är den term för beviskravet som svenska domstolar laborerar med idag.48 För fällande dom krävs alltså att det är ställt bortom rimligt tvivel att åklagarens
45 Nowak, K., 2003, s. 420.
46 Ett intressant fall att titta på i detta avseende är Kevin-fallet, som i och för sig inte ledde till åtal då de
som påstods ha erkänt mordet på Kevin var fem och sju år gamla. 47 Telfner mot Österrike, dom den 20 mars 2001.
gärningspåstående stämmer. Frågan vad detta beviskrav egentligen innebär diskuteras dock sällan i domstolarna. Frågan kan delas upp i, vad är ett rimligt tvivel, hur högt ligger den ribban och hur ska man värdera och avgöra om bevisningen i ett enskilt mål når över ribban.49 Tidigare justitierådet och ordförande i HD, Torkel Gregow menar att beviskravet kan översättas till att det ”praktiskt sett skall framstå som uteslutet att den åtalade är oskyldig”.50 Diesen uttrycker det som att med bortom rimligt tvivel menas att ”friande alternativ till åklagarens gärningspåstående kunnat elimineras”. När inga rimliga friande förklaringar återstår är brottet att anse som ”styrkt”.51 Metoden för att pröva om bevisningen når upp till beviskravet är, enligt Diesen, alltså att pröva åklagarens tes genom falsifiering av alternativa hypoteser.52 HD har uttryckt rimligt tvivel som att alternativa hypoteser inte kan uteslutas, oavsett om alternativen har lanserats av den tilltalade själv eller ej.53 Alternativa förklaringar behöver inte bevisas för att leda till friande dom, det räcker med att de inte kan motbevisas.54
Det är inte meningen att alla tänkbara förklaringar som man någonsin kan komma på ska prövas. I begreppet ”rimligt” ligger ett relevanskriterium. De alternativa hypoteserna som ska prövas ska ha stöd av, och byggas upp kring omständigheter som redan ingår i processmaterialet.55 Vad som kan vara rimligt tvivel beror således på vilka förklaringar som är rimliga att eliminera som alternativ till åklagarens gärningspåstående utifrån det utredningsmaterial som finns. Vad som kan utgöra alternativa förklaringar kopplas alltså ihop med utredningskravet i det aktuella målet. Detta innebär att det endast är vid de grövsta brotten, där utredningen ska vara fullständig56, som gärningen prövas bortom allt rimligt tvivel.57 Av beviskravets utformning framgår klart att kravet är högt ställt och att principen ”hellre fria än fälla” gäller.
Både Ekelöf och Bolding menar att det finns en rad variabler som skulle kunna påverka beviskravets nivå.58 En tänkbar variabel är den tilltalades inställning. Bolding anser att beviskravet kan tänkas vara lägre då den tilltalade har erkänt brottet då det skulle vara allvarligare att döma någon mot dennes nekande än att döma någon som har erkänt att han har
49 Lambertz, G., SvJT 2009, s. 3. 50 Gregow, T., SvJT 1996, s. 510. 51 Diesen, C., 2015, s. 147. 52 A.a., s. 216.
53 NJA 1990 s. 555 och NJA 1982 s. 164. 54 Diesen, C., 2015, s. 221.
55 Se t.ex. NJA 1980 s. 725, NJA 1988 s. 40 och Diesen, C., 2015, s. 242. 56 Se vidare under avsnitt 2.6.
57 Diesen, C., 2015, s. 242.
begått den gärning som åklagaren påstår, i vart fall om brottet dessutom är grovt.59 Även Ekelöf verkar vara inne på att beviskravet skulle vara lägre då den tilltalade har erkänt sig skyldig till brottet men han menar istället att detta beror på att utredningen i dessa mål inte behöver vara lika omfattande som vid ett förnekat grovt brott.60 Diesen och Lindell hävdar dock att beviskravet är konstant, oavsett brottets art eller grovhet, och att det som skiljer ett erkänt och ett förnekat mål är sambandet mellan utredningens kvantitet och bedömningens kvalitet.61 Diesen menar att bevisprövningen kan vara mindre omfattande i erkända mål jämfört med förnekade mål. Det förhållande att erkännandets riktighet presumeras vid lindriga utevaromål innebär rimligen att åtalet kan bifallas på svagare bevisning men detta betyder inte att beviskravet är sänkt. Det betyder endast att beviskravet i dessa mål får uppfyllas med en presumtion om erkännandets riktighet.62 Även HD kan i sitt avgörande NJA 1990 s. 555, som rörde frågan huruvida det var styrkt att den åtalade faktiskt kört den aktuella bilen, anses ha tagit ställning för att beviskravet är konstant. Bevisvärderingen i målet tyder på att ställt utom rimligt tvivel är samma höga beviskrav i såväl grova som lindriga brott.
2.6 Ansvaret för utredningen i brottmål
Domstolens slutgiltiga uppgift i ett brottmål är att bedöma skuldfrågan genom att pröva den framlagda bevisningen mot beviskravet. Säkerheten i bedömningen beror på hur bra och hur fullständigt underlag som finns för slutsatsen. Om utredningen inte är tillräcklig kan domstolen inte hitta och utesluta rimliga förklaringar till åklagarens hypotes. Beviskravet måste därför kopplas ihop med en norm som anger när det finns tillräckligt goda grunder för att slutsatsen är så säker som beviskravet ”ställt bortom rimligt tvivel” kräver. Diesen kallar denna norm för utredningens omfattning för utredningskrav63 medan Ekelöf kallar den för bevisningens robusthet64. Utredningskravet eller utredningens robusthet är en komplicerad fråga som diskuterats flitigt genom åren, särskilt i efterdyningarna till JK:s rapport Felaktigt dömda där författarna till rapporten hävdade att domstolen har ett ansvar för att det inte finns brister i utredningen.65
59 Bolding, P., O., SvJT 1953, s. 314.
60 Ekelöf, P., O., Edelstam, H., Heuman, L., 2009, s. 156 f. 61 Se Diesen, C., 2015, s. 153. och Lindell, B., 1987, s. 353. 62 Diesen, C., 2015, s. 152 f.
63 A.a., s. 123 f.
64 Ekelöv, P., O., Edelstam, H., och Heuman, L., 2009, s. 187. 65JK:s rapport Felaktigt dömda, 2006, s. 44.
Domstolen har enligt RB 46 kap. 4 § st. 2 ett utredningsansvar som innebär att rätten ska se till att målet blir utrett efter vad dess beskaffenhet kräver. En del av diskussionen som uppstått kring denna paragraf består av frågan om denna regel verkligen ger uttryck för att det i brottmål föreligger ett visst utredningskrav. I första hand torde paragrafen ta sikte på rättens skyldighet att materiellt processleda under huvudförhandlingen.66 Svenska domstolar har, i linje med Europakonventionens krav på ett kontradiktoriskt förfarande med oavhängiga domstolar, samt genom den professionella utvecklingen på åklagarsidan och en ökad frekvens av offentliga försvarare, börjat inta en mer opartiskt prövande roll som ”mottagare” av den utredning som åklagaren och den tilltalade presenterar.67 I JK:s rapport Felaktigt dömda argumenteras dock för att domstolen fortfarande har ett långtgående ansvar för att se till att målet blir fullständigt utrett i de avseenden som kan tala till den misstänktes förmån.68 Stor samstämmighet råder emellertid bland dagens domare om att domstolens utredningsskyldighet i skuldfrågan är obsolet.69 Detta märks även i undersökningar som visar att det är väldigt ovanligt att domstolen på eget initiativ kompletterar utredningen i skuldfrågan.70
Den dominerande uppfattningen idag torde vara att huvudansvaret för att utredningen i skuldfrågan är fullständig ligger på polis och åklagare.71 Diesen laborerar med två begrepp för att skilja på bevisningens kvantitet och dess kvalitet. ”Utredningsbörda”, som enligt honom anger vem som ska svara för bevisningen och ”utredningskrav” som anger vilken omfattning bevisningen måste ha för att en korrekt bevisvärdering ska kunna ske.72 Båda dessa bördor vilar enligt Diesen på åklagaren.73 Utredningskravet fungerar som en kontrollstation för rätten vid bevisvärderingen, det måste finnas tillräcklig utredning i målet för att några bestämda slutsatser ska kunna dras i skuldfrågan.74 Om utredningen inte är tillräckligt robust kan det innebära att en alternativ friande förklaring inte kan prövas vilket leder till att beviskravet ställt bortom rimligt tvivel inte kan konstateras. Att bevisningen är robust innebär att det, såvitt det kan
66 Se t.ex. Ekelöf, P., O., Edelstam, H., Boman, R., 1998, s. 181 ff. 67 SOU 2017:7, s. 84.
68 JK:s rapport Felaktigt dömda, 2006, se under avsnitt 4.12.
69 SOU 2017:7, s. 84. Straffprocessutredningen har i SOU 2013:17 lämnat förslag på förtydligande
lagändringar med denna utgångspunkt, se under avsnitt 4.3.2 och 11.3.3.
70 I den undersökning som genomfördes inom ramen för utarbetandet av SOU 2013:17 hade rätten inte
i något av de 1 505 undersökta målen bett åklagaren komplettera förundersökningen eller tagit in egen bevisning. Se SOU 2013:17, s. 219.
71 Se t.ex. SOU 2013:17, s. 220. och SOU 2017:7, s. 84. 72 Diesen, C., 2015, s. 123 f.
73 Vilket stämmer överens med uppfattningen som uttrycks i SOU 2013:17 samt SOU 2015:52. 74 Diesen, C., 2015, s. 124.
utredas, inte finns någon ytterligare bevisning som kan påverka bedömningen i målet.75 Domstolens förhållningssätt till brister i utredningen borde istället ytterst vara att de ogillar åtalet.76
Vissa hävdar att beviskravet varierar mellan olika måltyper medan andra menar att beviskravet är konstant och att det istället är utredningskravet som varierar.77
Det torde dock i enlighet med ordalydelsen i RB 46 kap. 4 § st. 2 stå klart att kravet på utredningens omfattning kan variera.78 Vad som utgör tillräcklig utredning beror på målets beskaffenhet och dess faktiska omständigheter. Måttet för utredningskravet är en avvägning mellan rättssäkerhetsaspekter och kostnadsaspekter79
samtidigt som utredningen måste stå i rimlig proportion till målets dignitet och avse konkretiserbara förklaringsalternativ.80 Diesen menar att kravet på utredningens omfattning varierar med faktorer som brottets grovhet, den tilltalades inställning och omständigheterna i övrigt. För lindrigare brott gäller ett lägre utredningskrav än för grövre brott.81 Detta stödjs av Lindells uttalande att utredningen i alla indispositiva mål ska vara fullständig men i praktiken är utredningen mer omfattande i grova brottmål än i ordinära mål.82
Både Diesen och Ekelöf är av den uppfattningen att utredningen kan tillåtas bli mindre omfattande vid erkända mål än vid förnekade mål, så länge resultatet av utredningen ger stöd åt erkännandet och utredningen inte ger upphov till andra förklaringsmöjligheter som kräver ytterligare utredning.83 I bagatellartade utevaromål presumeras erkännandets riktighet varför det för fällande dom inte krävs annan bevisning som stödjer erkännandet, om ingenting talar mot erkännandets riktighet.84 I dessa mål är utredningskravet sålunda väldigt lågt. Oavsett vilken uppfattning man har angående utredningskravet är det i alla fall säkert att ju mer omfattande utredningen i målet är, desto större är möjligheten att hitta den materiella sanningen, och ju knappare utredningen är, desto mer osäkerhet finns kring sanningen i målet och den verkliga sanningen.85
75 Ekelöf, P., O., Edelstam, H., Heuman, L., 2009, s. 187. 76 SOU 2013:17, s. 221 och SOU 2015:52, s. 644 f.
77 Se t.ex. Bolding, P., O., SvJT 1953, s. 313 f., Diesen, C., 2015, s. 181, och Lindell, B., 1987, s. 345. 78 JK:s rapport Felaktigt dömda, 2006, s. 46.
79 Diesen, C., 2015, s. 187. 80 A.a., s. 182.
81 A.a., s. 181.
82 Lindell, B., 1987, s. 344 f.
83 Diesen, C., 2015, s. 189. och Ekelöf, P., O., Edelstam, H., Heuman, L., 2009, s. 156 f. 84 Diesen, C., 2015, s. 93.
2.7 Objektivitetsprincipen
För att säkerställa att domstolen har de bästa förutsättningarna för att kunna göra en säker och tillförlitlig bevisvärdering, krävs att utredningen av brottet har bedrivits allsidigt och förutsättningslöst. I RB 23 kap. 4 § stadgas att utredningen ska bedrivas enligt objektivitetsprincipen. Principen innebär att polis, åklagare och andra brottsutredande tjänstemän är skyldiga att beakta även sådana omständigheter och bevis som är till den misstänktes fördel.86 Detta gäller även när den misstänkte erkänt sig skyldig till brottet.87 Enligt motiven ska alla brottsutredare självständigt och aktivt berika brottsutredningen, oavsett om det handlar om omständigheter till den misstänktes nackdel eller fördel.88 I linje med ovan sagda anser man att förundersökningsledaren ska vara generös med att vidta utredningsåtgärder som den misstänkte begär.89 Objektivitetsprincipen innefattar också en redovisningsplikt för förundersökningsledaren som innebär att om det framkommer omständigheter som talar till den misstänktes förmån, får denna utredning inte hållas utanför förundersökningen.90
Objektivitetskravet gäller enligt paragrafens nya tredje stycke i all brottsbekämpande verksamhet. Detta betyder att alla förstadier till en förundersökning, till exempel underrättelseverksamhet och allmän brottsspaning som förutredning och primärutredning omfattas av objektivitetsprincipen.91 Enligt ordalydelsen i RB 23 kap. 4 § gäller objektivitetskravet endast före och under förundersökningen men objektivitetsplikten anses trots detta även gälla under huvudförhandlingen.92 Heuman uttrycker det som att åklagarens uppgift under brottmålsprocessen inte är att få till stånd en fällande dom, utan att uppnå en objektivt riktig dom.93
86 Ekelöf, P., O., Edelstam, H., Boman, R., 1998, s. 116. 87 SOU 2011:45, s. 99.
88 Prop. 2015/16:68, s. 84.
89 SOU 2011:45, s. 99. I RB 23 kap. 18b § stadgas även att förhör med någon, eller annan utredning, på
begäran av den misstänkte eller dennes försvarare, ska äga rum om det kan antas vara av betydelse för förundersökningen.
90 Se t.ex. SOU 2011:45, s. 100 och JO 2007/08, s. 87, ”Fallet Ulf”. 91 Prop. 2015/16:68, s. 84.
92 Se t.ex. SOU 2011:45, s. 104, Ekelöf, P., O., Edelstam, H., 2002, s. 73 f. och JO 2007/08:JO1, ”Fallet
Ulf”, s. 87. JO säger först att det är naturligt att åklagaren under huvudförhandlingen främst argumenterar för en fällande dom och att det i första hand är försvararen som har till uppgift att uppmärksamma rätten på omständigheter som är till förmån för den tilltalade. Trots detta anser JO att det måste vara ett krav att åklagaren även under huvudförhandlingen förhåller sig objektiv och griper in för att undvika att en person felaktigt döms för ett brott.
För att uppfylla objektivitetsprincipen är det viktigt att de som deltar i utredningen av brottet inte från början låser sig vid en viss hypotes.94 Riskerna med att tidigt låsa sig är att utredningsarbetet uteslutande riktas mot denna hypotes.95 Ekelöf menar att en försvarare är den bästa garantin för att polisen och åklagaren inte ska missbruka sin maktställning och för att den misstänktes befogenheter blir effektivt utnyttjade.96 Ett problem, i de fall där den misstänkte erkänner sig skyldig till brottet, är att reglerna i god advokatsed stadgar en lojalitetsplikt97 i förhållande till klienten. Detta betyder att försvararen ska tillgodose klientens intressen. Det finns olika uppfattningar om hur en försvarare ska bete sig i ett mål där klienten har erkänt men där försvararen av någon anledning tvivlar på klientens skuld. Det vanligaste torde dock vara att försvararen, om han inte frånsäger sig sitt uppdrag, inte vidtar några åtgärder alls för att bevisa sin klients oskuld varför Ekelöfs idé om försvararen som en yttersta garant inte alltid fungerar.
94 SOU 2011:45, s. 100.
95 Denna kritik är vanligt förekommande. Se bland annat försvarets kritik i ”Fallet Höglund” i JO:s
ämbetsberättelse år 1975 bilaga 6, s. 117 ff. Kritiken gick i korta drag ut på att förundersökningsledaren tidigt hade låst sig vid hypotesen att det var mannen som hade dödat sin hustru, och att han därför inte hade varit öppen för möjligheten att det kunde finnas en annan gärningsman. Se också kritiken mot Palme-utredningen för det så kallade PKK-spåret.
96 Ekelöf, P., O., Edelstam, H., Boman, R., 1998, s. 130. 97 Vägledande regler om god advokatsed, p. 1.
3 Ett psykologiskt perspektiv på erkännandets betydelse i
brottmålsprocessen
3.1 Inledning
I kapitel två presenterades den rättsliga regleringen i svensk rätt som reglerar erkännandets betydelse i en brottmålsprocess som rör grova brott. I detta kapitel beskrivs de två psykologiska teorierna berättelsemodellen och konfirmeringsbias. För att få en bättre förståelse för de psykologiska mekanismer som teorierna beskriver inleds kapitlet med en kort introduktion av kognitiv psykologi då båda teorierna härstammar från kognitionspsykologins kunskapsområde. Efter en beskrivning av teorierna följer en kort genomgång av hur teorierna kan påverka förundersökningen. Anledningen till att det inte finns en liknande genomgång av hur teorierna kan påverka domstolens bevisvärdering är för att minimera upprepningar. Det mesta som är relevant för domstolens bevisvärdering framgår i beskrivningen av teorierna. För förundersökningens del föreligger en del faktorer som endast är relevanta för förundersökningens arbete och som inte framgår i beskrivningarna av teorierna. Vissa omständigheter som nämns under det avsnittet kan emellertid även appliceras på domstolens arbete.
Att psykologisk kunskap har mycket att tillföra juridiken känns självklart och störst betydelse har den kanske för brottmålsprocesser. I sin bevisvärdering måste domare förutom att följa vissa grundläggande principer och krav som gäller enligt svensk processrätt, använda sig av sin egen insamlade kunskap och livserfarenhet, s.k. erfarenhetssatser för att avgöra vilket värde ett visst bevis ska tillmätas. Dessa erfarenhetssatser formar de uppfattningar, föreställningar och attityder som domarna besitter.98 Även om polis och åklagare inte behöver göra någon slutlig bevisvärdering måste åklagaren löpande bedöma bevisen för att ta ställning till om de räcker för åtal samt för att ta ställning till om ett visst spår ska utredas vidare eller inte varför ovan även har betydelse för åklagaren under förundersökningen. Psykologisk kunskap spelar alltså en viktig roll både för förundersökningens arbete och för domstolens bevisvärdering. För att kunna svara på frågan vilken betydelse ett erkännande kan få i en brottmålsprocess måste jag därför göra en utblick i det psykologiska kunskapsområdet.
Det finns mängder av olika grenar inom psykologin som fokuserar på olika områden. Den beteendevetenskapliga delen av psykologin studerar människans beteende och har under lång tid bland annat ägnat sig åt att undersöka hur tillförlitligheten i muntliga utsagor ska bedömas. Kognitionspsykologin, som är en del av den beteendevetenskapliga forskningen, förklarar hur människor tar in och bearbetar information, vilket är just vad bevis är, information. Minnespsykologin försöker förklara hur minnet fungerar, hur vi lagrar och tar fram information igen. Med hänsyn till ovanstående är det inte förvånande att den juridiska bevisvärderingen och beslutsfattandet i domstolar under senare år alltmer kommit att studerats ur ett psykologiskt perspektiv för att undersöka hur en domstols bevisvärdering faktiskt går till i praktiken. Internationellt sett är juridiskt beslutsfattande ett omfattande rättspsykologiskt område med kopplingar till kognitionspsykologi och då särskilt forskning kring människors bedömningar och beslutsfattande.99
Inom ramen för uppsatsens syfte har jag valt att undersöka två teorier som båda grundar sig i den kognitionspsykologiska forskningen, nämligen berättelsemodellen (från engelskans ”story model”) samt konfirmeringsbias. Jag har valt dessa två teorier för att jag anser att de är nära kopplade till, och kan förklara en del av de felkällor som kan uppkomma vid utredningen av ett brott samt vid domstolens bevisvärdering i ett mål där den tilltalade har erkänt. Båda teorierna beskriver människans informationsprocesser. Hantering och bearbetning av information utgör en stor del av en brottmålsprocess, bland annat i form av informationssökning och relevansbedömning under förundersökningen samt bedömning av informationens värde under domstolens bevisvärdering. Berättelsemodellen är intressant för att den beskriver hur människor går tillväga när de tar del av information samt för att den gör anspråk på att säga hur bevisvärdering går till i praktiken.100 Man kan också hävda att berättelsemodellen, till skillnad från flera andra metoder som försökt beskriva hur bevisvärdering går till, vunnit viss kollektiv acceptans.101 När berättelsemodellen diskuteras i juridiska sammanhang kopplas den vanligtvis endast ihop med bevisvärderingen men de kognitiva processer som teorin beskriver är allmängiltiga varför den även går att koppla till förundersökningens arbete. Som nämndes ovan måste åklagaren bedöma om bevisningen räcker för att kunna motse en fällande dom varför det som beskrivs nedan under avsnitt 3.3 med kopplingar till domstolens bevisvärdering även kan appliceras på förundersökningens arbete. Konfirmeringsbias, vilken bland annat innebär en
99 A.a., s. 407.
100 Se vidare under avsnitt 3.3. 101 Lainpelto, K., 2015, s. 123.
