VILSE HITTAR INTE HEM
En saga att läsa som introduktion eller som avslutning vid uteaktivitet.
Vilse byggde en fantastisk koja. Av alla gamla plankor och brädbitar som han hittar på n skräphög en bit från lekplatsen. Lekplatsen låg alldeles i kanten av stora skogen. Från lekplatsen – som Vilse hittills tyckt så mycket om att leka i – såg man bara två hus.
Där Vilse nu befann sig såg man inte ett enda. Det här var flera hundra meter från Vilses eget hus och såhär långt hemifrån fick han rakt inte gå.
Vilse älskade pannkakor med jordgubbssylt. Det tänkte han på precis nu. För i magen sa det kurr- kurr.
– Jag hoppas jag får pannkakor med jordgubbssylt idag, tänkte Vilse.
Men innan han gick hem för att äta skulle han bara gå en liten, liten bit in i riktiga skogen för att hämta en lång och rak pinne som han tänkte ha som flaggstång på kojans tak.
Men det var svårt att hitta en riktigt bra pinne. Vilse gick åt höger och sen åt vänster, och sen åt höger igen och sen rakt fram.
Och där låg faktiskt den pinnen Vilse ville ha – mitt i blåbärsriset. Den skulle passa perfekt till flaggstång. Vilse plockade upp den, vände på klacken och glad i hågen sprang han i riktning mot kojan. Vilse sprang och sprang men konstigt nog kom han aldrig fram till skogsgläntan där han byggt med plankorna och bräderna bara för några minuter sedan. Han kanske sprang åt fel håll?
Vilse stannade upp. Tittade åt vänster – och tyckte precis att han såg lekplatsens rutschkanor och gungställningar. Vilse la benen på ryggen och sprang allt han orkade.
Men Vilse kom aldrig fram till sin koja. Skogen blev bara större och större. Träden bara fler och fler. Och kvistarna som piskade mot hans ansikte bara vassare och vassare.
Vilse stannade. Han kände hjärtat dunka.
– Dunk, dunk, hördes det.
Men för övrigt var det alldeles tyst i skogen.
– Nu dör jag, tänkte Vilse. Ett lejon kommer och äter upp mig. Eller så kommer alla trollen och är bort mig till trollberget och kokar soppa på mig.
Vilse förstod nu att han gått vilse på riktigt.
Vilse hade en mycket snäll och klok morfar.
– Tänk om morfar varit här. Då hade jag aldrig gått vilse, tänkte Vilse.
Vilse tyckte om att tänka på morfar. När han tänkte på morfar då blev han lugn.
Morfar hade berättat för Vilse hur man ska göra om man går vilse. Det hade morfar berättat för honom när de båda varit ute och plockat svamp – dagen innan Vilse hade födelsedag – alltså den 14 september.
Morfars röst var så lugn och trygg. Och var det inte morfar som Vilse hörde tala till honom just nu?
Jovisst var det morfars röst han hörde:
– Om du gått vilse ska du inte springa omkring åt alla håll i skogen som en yr och vettskrämd höna.
Det var ju precis det jag håller på med – springer omkring som en yr höna, tänkte Vilse och bet sig i läppen.
– Om du går vilse ska du stanna på en plats och stanna kvar där. Vid ett träd. Ditt träd. Du kan krama det en stund.
Trädet och du är kompisar tills någon vuxen kommer, hade morfar sagt.
Vilse behövde bara gå tre steg så stod han alldeles invid en stor gran.
– Hej vi är kompisar du och jag, sa Vilse till granen, och böjde undan några grenar så han kom alldeles intill stammen.
Vilses armar nådde precis runt trädstammen.
– Nu gör jag som morfar sagt. Jag kramar ett träd, tänkte Vilse.
– Morfar har jag kramat. Och mamma och pappa har jag kramat. Och tant Sonja har jag kramat. Och moster Åsa. Och kusin Victoria. Men det här är första gången jag kramar ett träd, tänkte Vilse.
Var det något mer morfar sagt om att gå vilse? Vilse funderade.
Jovisst. Man ska hänga upp tokiga grejer i trädet, då verkar det konstigt och de som letar undrar vad det är och stannar för att undersöka platsen lite närmare.
Vilse grävde i fickorna. Där låg ju monstergubben av plast han fått av Fredrik. Den var röd och svart. Den passade bra att hänga upp mellan några grenar. Och när Vilse tittade sig omkring på marken såg han tre bra grejer till att sätta upp i trädet: en tom ölburk, ett rostigt cykelstyre och en plastkasse som det stod ”Petterssons Livs” på.
Vilse lyckades hänga upp alla grejerna i granens grenar.
Vilse började faktiskt att trivas här vid trädet. Morfar hade ju sagt att vuxna letar allt vad de kan om ett barn gått vilse. De ger inte upp förrän de hittat barnet.
– Morfar och mamma och pappa och tant Sonja och moster Åsa och kusin Victoria är ute och letar efter mig nu. Och kanske polisen också, tänkte Vilse.
Jag undrar vad de ser först; monstergubben eller cykelstyret eller mig?
Eftersom Vilse var en sån baddare på att bygga kojor så tog han snart itu med att bryta kvistar och grenar från träden som stod runt honom.
Han fick snart kojan färdig. Han la grankvistar ovanpå de nedersta kvistarna på sitt eget träd och så la han granris på marken inne i kojan.
– Här kan jag sova också, tänkte Vilse och kröp in i sin lilla koja.
Medan Vilse satt i sin koja började mörkret falla över skogen. Nu kände han kurr-kurret i magen igen. Det var egentligen inget kurr-kurr längre. Det bullrade och skrek i magen.
– Pannkakor, pannkakor, ropade det ur Vilses mage.
Men nu plötsligt var det en röst som hördes tydligare än magljuden. Det var morfars röst igen:
– Minns du inte att du ska göra en liten gård utanför din koja? Ett staket av pinnar blir bra.
Nu var det riktigt svart ute. Och på himlen syntes stjärnorna. Och där lyste månen som en lampa.
– Jag ska visa morfar när han hittar mig att jag kom ihåg precis vad han sagt. Jag ska göra ett staket för min lilla gård, tänkte Vilse.
Vilse var riktigt stolt över sitt staket. Han spatserade fram och tillbaka på sin gård. Den var precis fem steg lång och tre steg bred.
– Men var har jag toan? Jag har ingen toa, insåg Vilse förfärad.
– Jag kan inte kissa på min gård heller, tänkte han vidare och gick bakom trädet och kissade minst fem liter. Så kissnödig hade han nog aldrig varit förut.
– Pannkakor, pannkakor, ropade magen.
Nu kändes det kallt också. Vilse kröp ihop i kojan och han rullade ihop sig i granriset.
Mössan drog han ner en extra bit över öronen.
– Nu får de hitta mig. Hitta Vilse! Tänkte Vilse och kunde inte låta bli att skratta för sig själv.
– Jag går vilse och de hittar Vilse.
Det var något som skavde mot Vilses kropp när han låg ner på marken. Det kändes som något litet och hårt. Vilse kom upp på knäna och tittade ner på marken. Ingenting. Så kände han med handen mot jackan. I jackfickan låg det bestämt något som klämde.
Vilse drog ner jackfickblixtlåset. Där låg en gul visselpipa. Visselpipan han fått av morfar. Den hade ett snöre som morfar fäst vid blixtlåsets draganordning.
– En hälsning från morfar, tänkte Vilse.
– Skrik dig inte hes. Blås i visselpipan istället, hade morfar sagt.
Vilses kinder såg ut som röda ballonger när han blåste i visselpipan det högsta han kunde.
– Pfiiiiiiiiiiiiiiiiiii!
– Tjoff, tjoff, tjoff, tjoff, blev svaret på Vilses visselsignal.
Vad var nu detta för oväsen i tysta skogen.
– Tjoff, tjoff, tjoff, tjoff, hördes det igen fast mycket högre och mer smattrande.
Visst var det en helikopter. Och den körde precis över Vilses huvud.
Vilse rusade ut ur kojan och viftade med armarna.
Helikoptern försvann bort.
Vilse lyssnade spänt på att helikoptern skulle återvända. Vilses öron såg ut som trattar. Hörde han rätt? Var det människoröster han hörde? Röster av vuxna som skrek till varandra och förde en massa oväsen. Och hundskall?
Nu var han helt säker, det var människor som var på väg mot honom.
Vilse ropade av upphetsning:
– Hallå, hallå, här är jag.
Och så kom han ihåg visselpipan:
– Pfiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii!
Det första Vilse såg var en stor svart polishund som stretade i ett långt koppel. Sen kom en polis som höll i det långa kopplet.
Polishunden gick precis rakt fram till Vilse. Satte sig, skällde och tittade upp på sin husse-polis.
– Är du Vilse, frågade polisen.
– Nej inte nu längre, skrattade Vilse.
Och innan Vilse hunnit säga mycket mer så kom morfar, mamma, pappa, tant Sonja, moster Åsa och kusin Victoria och miljoner människor som Vilse förut sett till. Vilses kramträd och alla ville de krama Vilse – men ingen kramträdet.
– Jag såg att du byggt ett staket runt din gård utanför kojan. Du är en bra karl som följer den vises råd, sa morfar när de sent på natten satt och åt pannkakor med jordgubbssylt hemma i Vilses kök.
