Rundbågsgavlarnas epok : apropå ett nyutkommet arbete av Eyvind Unnerbäck Holmberg, Rikard Fornvännen 291-304 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1971_291 Ingår i: samla.raa.se

Rundbågsgavlarnas epok : apropå ett nyutkommet arbete av Eyvind Unnerbäck

Holmberg, Rikard Fornvännen 291-304

http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1971_291

Ingår i: samla.raa.se

Summary

The two authors clescribe a new method for conducting investigations above the vaulting of medieval buildings, familiarly known as "vacuum cleaning". l h e layers of dust and rubbish, the accumulation of cenluries, are sueked up through a tube and transported to a sieve enclosed in a small wooden structure. This method is kinder not only to the buildings but also to the investigators, who would otherwise have to inhale all the dust stirred up by convcntional methods, digging.

Translated by R. Cox

Rundbågsgavlarnas epok

Apropå ett nyutkommet arbete av Eyvind Unnerbäck

Fä epoker i den nordiska arkitekturens historia torde ha blivit noggrannare be- handlade än 1500-talets mitt. Adelns och framför allt kungamaktens hektiska borg- byggande under detta skede iir påfallande ofta viil dokumenterat i bevarade arkivalier, och flertalet av de mänga monografier över skilda byggnadsverk, som kommit ut under årens lopp, har kunnat stödja sig pä omfattande skriftliga källmaterial.

Aven kontinental konstforskning har sysslat mycket med detta skede, eftersom elet i de flesta länder norr om alperna just iir vid denna tid, som den ita- lienska renässansens former mera allmänt börjar accepteras av byggherrar och arkitekter. I samtida nordeuropeiskt språkbruk gär dessa söderifrån importerade formelement ofta under beteckningen »välska», och »välska gavlar» har därför inom konstforskningen kommit att bli den gängse termen fiir de mer eller mindre klassicistiska gavlar, som trän och med nu blir vanliga inom monumentalarki- tekturen. När Eyvind Unnerbäck gett sitt nyutkomna arbete titeln Welsche Gie- bel (Antikvariskt arkiv 42, 1971), så har han emellertid därmed endast avsett cn av de många gaveltyper, som i samtida och nutida litteratur brukar betecknas på detta sätt. Unnerbäck behandlar således endast de ur anciennitetssynpiinkt kanske intressantaste av dem, rundbågsgavlarna, och nämner överhuvudtaget inte med ett ord de »välska» gaveltyper, som via den nederländska renässansen kom att spridas i Norden, och som kanske för mänga iir vad som närmast avses med termen.

Skandinaviska och nordtyska rundbågsgavlar har av forskningen sedan länge

satts i samband med norditaliensk och särskilt venetiansk 1400-talsarkitekmr.

292 Smärre meddelanden

men någon övertygande teori om hur motivöverföringen skall ha gått till har dock hittills inte framställs. Unnerbäck har knappast heller försökt åstadkomma någon sådan, men däremot har han i detta arbete försökt visa hur stora likheter det finns mellan nordtyska och italienska rundbägsgavlar. Enligt Unnerbäcks uppfatt- ning har inte mindre än fyra skilda typer av rundbägsgavlar direkt överförts frän Norditalien till Sachsen-Thiiringen, vilket betraktas som rundbägsgavelns centralomräde inom Nordeuropa.

Unnerbäck börjar således sin framställning med en redogörelse för beståndet av rundbägsgavlar i Norditalien och Dalmatien, som ju vid denna tid var en venetiansk provins. Som prototyp framhålles Leon Battista Albertis projekterade men aldrig fullbordade västfasad till San Francesco i Rimini. Huvudvikten lägges emellertid vid en rad byggnadsverk av den framförallt i Venedig verksamme arkitekten Mauro Codussi. Beståndet indelas i fyra grupper: i. Enkla halvkrets- gavlar som å Santa Maria dei Miracoli i Venedig (Pietro Lombardi ca 1490).

2. Den trappgavelliknancle gaveln ä Scuola di San Marco i Venedig (Codussi 1491—95). 3. Avtrappade gavlar, där endast mittpartiet krönes av en halvcirkel, medan sidopartierna smyckas av kvartscirklar, typ San Michele dell'Isola i Ve-

nedig (Codussi 1468-79). 4. Som 3, men med mindre markerat mittparti, typ sockenkyrkan i Sedrina i Codussis hemtrakt.

I Sachsen-Thiiringen utpekas följande monument som de äldsta representan- terna för de skilda typerna: 1. Domkyrkan i Halle, fasaderna (Bastian Binder?

1524). 2. Samma byggnad, västgaveln. 3 Klädeshuset i Zwickau, takkuporna (Fried- rich Schultheiss 1525) 4. Slottet i Glauchau (Andreas Giinther, efter 1527).

Därefter följer en genomgång av det nordeuropeiska materialet, som för varje område fördelas på dessa fyra typer. Av framställningen framgår, att särskilt typ 2 och typ 4 har en mycket vid spridning. 1

Unnerbäcks arbete omfattar säledes en tämligen noggrann genomgång av det nordeuropeiska beståndet av rundbägsgavlar och i samband därmed en god redo- visning av litteraturen. Detta är obestridligen av stort värde, särskilt som mycket av den tyska litteraturen är svåråtkomlig. Eftersom arbetet dock även har den vetenskapliga ambitionen att driva en tes, som berör denna speciella arkitektur- arts överföring frän Italien till Nordtyskland och frän Nordtyskland till Sverige, finns det emellertid en del invändningar att göra av metodisk natur.

Först nägra ord om områdesindelningen. Unnerbäck har i stort sett försökt följa den politiska indelningen under den aktuella perioden, men med vissa undantag. Weseromrädet behandlas således för sig, med hänvisning till att we- serrenässansen är ett inom tysk konstforskning allmänt accepterat begrepp. Ett sådant avsteg kan väl i och för sig utan vidare accepteras, under förutsättning att författaren pä nägot ställe presenterat en karta över den politiska in- delningen. Pä de ä s. 78-79 redovisade kartorna över monumentutbredningen är emellertid inga gränser utritade, vilket måste betecknas som en allvarlig brist.

Tyvärr förefaller det som om författaren överhuvudtaget ej allvarligt hade för- sökt sätta sig in i dessa förhållanden. I inledningen till kapitlet Sachsen-Thii-

1 För Nordeuropas vidkommande har Unnerbäck därför kastat 0111 ordningsföljden mel-

lan typ 3 och typ 4.

ringen säges således detta omräde under den aktuella tiden ha bildat en po- litisk och kulturell enhet, vilket mäste betecknas som direkt felaktigt. Unner- bäck framhäver visserligen längre fram kardinal Albrekt av Brandenburgs själv- ständiga ställning inom omrädet som herre till staden Halle, men däremot namnes inte med ett ord, att hela området som sådant sedan 1485 var delat i ett »ernestinskt» kurfurstendöme och ett »albertinskt» hertigdöme, vilket senare är 1547 övertog kurfurstevärdigheten. Det ernestinska kurfurstendömets huvud- stad Wittenberg behandlas t. ö. under Anhalt. För Skandinaviens vidkommande bör framhållas det egendomliga i att Schleswig-Holstein inte behandlas i anslut- ning till Danmark utan inrangeras i raden av tyska landsdelar, med hänvisning till att området under 1500-talet i egenskap av hertigdöme åtnjöt en betydande frihet. Detta kan visserligen vara sant, men eftersom de tvä närmast aktuella hertigarna bada lyckades lägga beslag pä den danska kungamakten, mäste ju anknytningen ändå sägas vara tämligen stark.

For att bevisa sin tes om Sachsen-Thiiringens direktkontakt med Norditalien har Unnerbäck använt en typologisk metodik, som tyvärr saknar stringens. Så- ledes förekommer inga egentliga typdefinitioner. Unnerbäck karakteriserar sina typer med beskrivningar av de gavlar, som han betraktar som utgångspunkter, och läsaren lämnas därmed frihet att själv bedöma vilka delar av dessa beskriv- ningar, som är relevanta för typbildningen. Av resonemanget att döma, är det endast gavlarnas ytterkonturer, som Unnerbäck tillmäter denna betydelse. Skill- naden mellan typerna 3 och 4 synes således bestå i att den krönande halv- cirkeln i typ 3 (Zwickau) är något förhöjd över de omgivande kvartscirklarnas krön, medan den i typ 4 (Glauchau) vilar direkt på dessa. I en definition hade lämpligen kunnat nämnas nägot om den arkitektoniska anledningen till denna skillnad. FTirslagsvis: Typ 3. Avtrappad gavel, vars mittinne krönes av en halv- cirkel, som vilar på ett entablement mellan två lister, medan sidotinnarna krönes av kvartscirklar (egentligen: av oirkelbägar, som är mindre än en halvcirkel). Typ 4. Avtrappad gavel, vars mittinne krönes av en halvcirkel, som vilar på en enkel list, medan etc. Under en sådan definition av typ 4 kan man emellertid inte inordna sockenkyrkogaveln i Sedrina, vars krönande halvcirkel inte vilar på vare sig entablement eller list utan direkt pä tvä lisener. Denna gavel utgör säledes en ytterligare förenkling av temat, och Sedrina kan därmed inte ha utgjort förebild till Glauchau-typen, som naturligast i stället låter sig förklara som en i Sachsen inhemskt åstadkommen förenkling av Zwickau-typen.

Det bör i sammanhanget framhållas, att Unnerbäck otvivelaktigt gjort alldeles rätt, när han valt en typologisk metod för bearbetningen av detta tämligen svår- överskådliga material. Som exempel pä cn typologisk undersökning av ett moti- viskt mycket närbesläktat material kan nämnas Edwin Dethlefsen och [ames Deetz: Death's heads, cherubs, and willow trees. Experimental archaeology in colo- nial cemeteries. 2 Denna uppsats beskriver helt enkelt ett experiment, som går u) på att med hjälp av daterade gravstenar bevisa den typologiska metodens lill- förliilighet. Dethlefsen och Deetz visar åskådligt dels hur olika motiv avlöser varandra pä stenarna, dels hur de enskilda motiven successivt förändras.

2 American Antiquity 31, 1965-66, s. 502 tf.

294 Smärre meddelanden

De nordamerikanska gravstenarnas användbarhet som testmaterial för typolo- gisk bevisföring är betingad av deras stora motivrikedom. Skall typologisk bevis- föring vara övertygande, mäste den taga hänsyn till minst två av varandra obe- roende typologiska element.-' 5 Tänkbara sädana kompletterande formelement, som med fördel borde kunna medtagas i en grundligare typologisk studie över rundbågsgavlarna är t. ex. de musslereliefer, som ofta fyller ut bägarna, och de knoppar, som ofta kröner gaveltinnarna. Pä gavlarna kan naturligtvis ofta sådan utsmyckning helt eller delvis ha förstörts, men i detta hänseende erbjuder just gravstensmaterialet ett utmärkt komplement. Som exempel avbildas här en grav- sten från Astrup på Fyn, som av Chr. Axel Jensen tillskrivits Roskilde-mästaren Hans Maler (fig. i). 4 Nu är ju gravstenar frän renässansen inte alltid daterbara på året, eftersom man i mänga fall kunnat påvisa, att stenar tillverkats antingen långt före eller långt efter ett dödsfall. I just detta fall är stenen lagd över en person, som avlidit 1534, men Jensen anser, att den tidigast kan ha huggits ca 1555. Eftersom Jensen knappast har arbetat efter nägon strikt typologisk me- tod, kan hans dateringar ofta ifrågasättas, men det av honom beskrivna materia- let kan knappast förbigås vid en typologisk behandling av den äldsta nordiska renässansens formvärld, utan risk för direkta felslut.

En säker grundval för Unnerbäcks resonemang utgöres, som inledningsvis fram- hållits, av de mänga monografier över nordiska borgaiiläggningar, som kunnat stödja sig pä skriftliga källmaterial. Författarna till dessa monografier har med användande av historisk källkritik kunnat fastlägga en rad odiskutabla kronolo- giska hällpunkter. De har ocksä kunnat knyta personnamn till flera arkitektoniskt betydelsefulla verk. Unnerbäck har själv pä detta sätt nätt betydelsefulla resultat i sitt 1966 utkomna arbete Vadstena slott 1545-1554- Mot den i detta samman- hang viktigaste personattribueringen har emellertid Martin Olsson vänt sig i en uppsats i denna tidskrift. 5 Unnerbäck har utnämnt byggmästaren Pavel Schiitz till upphovsman till en 1551 tillkommen gavel av Glauchau-typ på en tornlik- nande byggnad pä slottets borggård. Enligt Olsson har han emellertid vid denna attribuering inte kunnat stödja sig pä nägot belägg för att Schiitz i Vadstena haft nägot uppdrag av formskapande arkitektoniskt slag. Denna anmärkning aktualise- rar den kanske intressantaste problematiken inom detta skede av Nordens konst- historia. Vilka var de organisatoriska förutsättningarna fiir renässanskonstens framträngande?

Inom kontinental konstforskning har detta problem ofta uppmärksammats, och vanligen har man pekat på en huvudorsak, det medeltida skråväsendets sammanbrott. I en av Unnerbäck uppmärksammad uppsats har således Hans Joachim Krause sammankopplat tillkomsten av Sachsens äldsta renässansarbete, sakristiportalen i Annabergs stadskyrka, med ett möte i Annabergs byggnads- hytta den 27.7.1518, där den gällande skråordningen diskuterades och delvis sat-

8 B. Malmer: Nordiska mynt före är 1000, 1966, s. 249.

1 Chr. A. Jensen: Danske adelige gravsten. I, 1951, s. 205.

6 M. Olsson: Nägra synpunkter pä ett nyutkommet arbete om Vadstena slott. Forn-

vännen 1967, s. 128 ff.

Fig. 1. Gravsten över Eiler B0llc, död 1534. Efter Jensen, Danske adelige gravsten,

1951. Grave slab from ).534(?)-

• M I M I I • ' « •—'•' • i j ' • - W ^ • ft i l •

tes u r kraft.

R. Meischke h a r för N e d e r l ä n d e r n a s v i d k o m m a n d e försökt sätta d e n n a utveckling i s a m b a n d m e d b y g g h e r r a r n a s krav på större insyn i hyttor- nas verksamhet.? D e t t a skall u n d e r p e r i o d e n 1530-1580 bl. a. h a lett till införan- d e t av a r k i t e k t t ä v l i n g a r och i s a m b a n d d ä r m e d till ö k a d e krav pä s k a m p l u n e r - nas u t s e e n d e . I s å d a n a t ä v l i n g a r synes de egentliga byggmästarna inte h a delta- git, u t a n i stället e n r a d nya yrkeskategorier, som b ä t t r e b e h ä r s k a d e k o n s t e n att göra s k a m p l u n e r eller byggnadsmodeller, som nu också blev vanliga k o m p l e m e n t till s k a m p l u n e r n a . T r e s å d a n nya kategorier k a n klart urskiljas, fästningsbyggiiads- e x p e r t e r n a , m å l a r n a och b i l d h u g g a r n a . Byggmästarna h a r u n d e r d e t t a skede endas) varit a n f ö r t r o d d a u n d e r o r d n a d e u p p g i f t e r av teknisk och a d m i n i s t r a t i v art. I g e n g ä l d tycks vissa företrädare för d e nya k a t e g o r i e r n a , de s. k. a r k i t e k t e r n a eller

• H.-J. Krause: Das erste Auftreten italicnischer Renaissance-motivc in der Architcktur Mitteldeutschlands. Acta historiae artium, XIII, 1967, s. 100.

7

R. Meischke: Het architectonische ontwerp in de Ncderlanelen gedurende de late mid-

deleeuwcn en de zesticndc eeuw. Bulletin & nieuwsbulletin van de koninklijke- neder-

landse oudheidkundige bond, VI: 5, 1952, s. 202 tf.

29'' Smärre meddelanden

ingenjörerna, ofta inte ha haft någon fastare anknytning till hyttorna. Detta tycks siirskilt gälla målarna.

Som den ekonomiska förutsättningen fiir denna utveckling framhäver Meischke- den alltmer dominerande betydelse för byggandet, som vid denna tid kan till- skrivas hoven i Bryssel och Mechelen. Den profana byggnadsverksamheten kom- mer under detta skede helt att dominera över den kyrkliga. Dessa förutsättningar mäste i lika hög grad anses giltiga tör Nordens vidkommande, där den helt dominerande byggnadsverksamheten består i kungamaktens och adelns uppför- ande av tvingborgar, frän vilka man räknar med att effektivt kunna behärska en under det närmast föregående skedet mycket upprorisk befolkning. Bör dä inte den konstnärliga arkitektverksamheten här ha varit organiserad pä eu liknande sätt?

Sä som Jensen och Otto Norn beskriver Mörten Bussens verksamhet i Kristian IILs Danmark, 8 förefaller denne mycket väl kunna passas in i mönstret för en nederländsk bildluiggararkitekt, med den skillnaden att Bussert tydligen inte haft någon nämnvärd konkurrens. Norn försöker visserligen mot honom ställa upp Jacob Binck som den verklige renässanskonstirären, målar-arkilekten. 9 Även om Binck bevisligen verkat som fästningsarkitekt i samråd med Bussert, måste det understrykas, att Norns hypotes är löst underbyggd. Det finns anledning att åter- komma till den längre fram.

Inom svensk forskning har Sten Karling gjort ett försök att föra fram Anders Larsson Mälare som ett exempel på en allkonstnär av renässanstyp vid Gustaf Vasas och Erik XIV:s hov. 10 Karling underbygger denna hypotes med ett stort antal hänvisningar till dokumentariska uppgifter om skampluner, som denne mångkunnige man skall ha fått i uppdrag att göra för byggnader, möbler, re- liefer m. m. I delta sammanhang finns det kanske egentligen endast anledning att uppehålla sig vid att han gjort ritningar till byggnader. Karling har genom att påvisa detta kunnat fastslå, att Anders Målare verkat som arkitekt i den me- ning, som samtiden lika väl som vär egen tid inlagt i detta begrepp. Kan det inte dokumentariskt beläggas, att en person utfört skampluner för byggnader, så finns det heller ingen egentlig anledning att utnämna vederbörande till in- troduktör av arkitektoniska nyheter. Vare sig Pavel Schiitz eller den byggmästare Jacob Richter, som Unnerbäck i Welsche Giebel jämte honom omnämner som tänkbar förmedlare av rundbägsrenässansen, synes uppfylla detta kriterium. Är detta riktigt, sä bör Anders Målares Ställning i Sverige uppfattas som helt jäm- förlig med Mörten Bussens i Danmark.

Ett resonemang av denna typ innebär inte med nödvändighet, alt man betrak- tar hela den tidiga nordiska renässansen som tvä konstnärers verk, men däremot betyder det, att det stora flertalet byggmästare bör betraktas som arbetsledare och tekniker utan formskapande uppgifter. En arkitekt i dåtida bemärkelse bör ha varit en privilegierad person, som visserligen kunde bära titeln byggmästare, men som normalt inte handhade sådan uppgifter som t. ex. förande av räkc-n

" Jensen, a.a., 1, s. 179 t. O. Norn: Christian IILs borgc, 1949, s. 170!.

• O. Norn: Hesselagergaard og Jacob Binck, 1961, s. 42 ff.

10 S. Karling: Anders Larsson Målare. Fornvännen 1941, s. 65 ff.

Fig. 2. S. Johannis Baptistae kyrka, Landskrona, detalj.

Efter Wåhlin, Landskrona forna kyrka 193g. — St. J o h n s church, Landskrona, detail.

m w]

skaper. D e n av Olsson r e l a t e r a d e konflikten m e l l a n d e n treclskande a r k i t e k t e n J o h a n n e s Baptista P a h r och s t å t h ä l l a r n a för K a l m a r och B o r g h o l m a n g å e n d e redovisningen av b y g g n a d s r ä k e n s k a p e r n a för t i d e n 1572-74

torde ur d e n n a s y n p u n k t vara mycket belysande och överensstämmer väl m e d d e n bild av för- h å l l a n d e n a , som Meischke ger för N e d e r l ä n d e r n a s del.

Det är emellertid rimligt att t ä n k a sig, att b ä d e Bussert och A n d e r s M ä l a r e hatt k o n t a k t m e d a n d r a k o n s t n ä r e r , som inspirerat d e m i deras arbete. Bussen har således obestridligen s a m a r b e t a t m e d J a c o b Binck,

och d e n n e h a r sannolikt i sin t u r haft k o n t a k t m e d A n d e r s M ä l a r e . Binck b e f a n n sig i Sverige 1541,

dvs.

u n d e r samma tid som Gustaf Vasa p l a n e r a d e a r b e t e n a m e d befästningsgördeln k r i n g Stockholms slott.

1 d e n n a a n l ä g g n i n g ingick det p o r t t o r n , som enligt U n n e r b ä c k b a r l a n d e t s första rundbägsgavlar. Binck b ö r således mycket väl ha

11

M. Olsson: Kalmar slotts historia, II A, 1961, s. 215 t.

13

Norn, 1961, s. 48.

w Weilbachs kunstncrleksikon, I, 1947, s. 99.

u

Stockholms slotts historia (M. Olsson), I, 1940, s. 70.

298 Smärre meddelanden

k u n n a t förmedla nyheten, särskilt som K ö p e n h a m n s slotts r u n d b å g s p r y d d a port- hus just var u n d e r u p p f ö r a n d e , n ä r h a n l ä m n a d e D a n m a r k .

M o t d e n n a u p p f a t t n i n g kan det naturligtvis hävdas, att p o r t h u s e t i Stockholm m e d sina e g e n a r t a d e svalstjärlstinnar i n t e h a r n å g o n fullgod motsvarighet pä danskt o m r å d e . Zwickau-typen, lill vilken de stockholmska g a v l a r n a hör, synes dock h a varit r e p r e s e n t e r a d m e d ett d å h e l t n y u p p f ö r t e x e m p l a r p ä G o t t o r p s slott. F. ö. t o r d e U n n e r b ä c k h a gjort sig skyldig till en viss u n d e r v ä r d e r i n g av d e t d a n s k a m a t e r i a l e t . Att de försvunna g a v l a r n a p å d e d a n s k a k u n g a b o r g a r n a ofta är mycket s d i e m a t i s k t avbildade, mäste k n a p p a s t m e d n ö d v ä n d i g h e t tolkas som att de ocksä varit mycket enkla. Ett särskilt besvärligt e x e m p e l är nord- gaveln till L a n d s k r o n a , k ä n d g e n o m en t e c k n i n g av Erik D a h l b e r g och ä n n u b e v a r a d till sina n e d r e delar. Eftersom Dahlbergs t e c k n i n g k n a p p a s t kan sägas vara särskilt n o g g r a n t utförd, är H a r a l d Nilssons av U n n e r b ä c k o m n ä m n d a förslag till r e k o n s t r u k t i o n av gaveln som en rundbågsgavel k n a p p a s t helt o a n t a g b a r t , L a n d s k r o n a k y r k t o r n h a r u p p e n b a r l i g e n haft gavlar av h e l t likarlat slag m e d r u n d b ä g s k r ö n (fig. 2).

R å d h u s e t i staden h a r ä a n d r a sidan ocksä haft e n l i k a r t a d gavel, m e n m e d r ä t v i n k l i g a v t r a p p n i n g .

Dåliga a v b i l d n i n g a r mäste naturligtvis i varje enskilt fall testas m o t b e v a r a t m a t e r i a l , i n n a n g a v l a r n a pla- ceras in i nägot typologiskt system. U n n e r b ä c k h a r i n t e tagit m e d d e n skånska adelsborgen Smedstorp i s a m m a n h a n g e t och kanske m e d r ä t t a . På d e n b e v a r a d e a v b i l d n i n g e n (fig. 3) ser gaveln u t a t t h a haft en slående likhet m e d d e av U n n e r b ä c k a v b i l d a d e r u n d b å g s g a v l a r n a frän Weser-omrädet, m e n eftersom nägra a n d r a s å d a n a gavlar i n t e är k ä n d a pä skandinaviskt o m r å d e , iir det kanske sannolikare, att 1700-talstecknaren h a r missförstått en o r d i n ä r volutgavel. Då rester av gaveln ä n n u finns kvar, k a n en b y g g n a d s u n d e r s ö k n i n g s a n n o l i k t avgöra frå- gan.

E n a n n a n skånsk aclelsborg, som förbigåtts av U n n e r b ä c k , är Vanas, trots att d e n n a byggnad n u m e r a ståtar m e d i n t e m i n d r e ä n fyra r u n d b ä g s g a v l a r . E n d a s t östlängans b å d a gavlar är emellertid ursprungliga, och i sitt n u v a r a n d e skick är å t m i n s t o n e d e n n o r r a starkt ombyggd. U l r i k T h e r s n e r s a v b i l d n i n g a r frän 1817 visar i alla h ä n d e l s e r att gavlarnas mest i ö g o n e n f a l l a n d e d r a g ä r ursprungligt, d e n översta t i n n e n s i n d e l n i n g på tvä r u n d b ä g a r (fig. 4—5). Vanås-gavlarna b r u k a r oftast hänföras till t i d e n efter d e n h ä r j n i n g , som b o r g e n utsattes för 1566,

m e n eftersom e n r e n t gotisk gavel ä n n u finns kvar frän det föregående skedet, k a n de b å d a r u n d b å g s g a v l a r n a mycket väl vara äldre.

Den bäst d o k u m e n t e r a d e av alla skånska adelsborgar från 1500-talets m i t t iir

15

Norn 1949, s. 114.

16

H. Wåhlin: Landskrona forna kyrka och dess minnesmärken, 1939, s. 20. W. date- rar torngavlarna till 1460-talet med en hänvisning till gavelarkitektur i Roskilde dom- kyrka, vilken dock helt saknar Landskronagavlarnas karakteristiska horisontala listverk.

17

C. H. Sjöcrona: Landskrona i6.-,8-i933. 1933, s. 14—15.

18

Sven T . Kjellberg daterar östlängan till 1700-talet med hänvisning till en dåtida upp-

gift om 4 nya flyglar. Slott och herresäten i Sverige: Skåne III, 1966. s. 332 t. Dessa

flyglar har emellertid varit tristäcnele byggnader, jfr E, Hofrén: Matthias Flensbiugs

prospecter. Skänes hembygdsförbunds årsbok 1965, s. 45.

• / . „ . . C ' / . T r < ^ ' 4 " ' •** %£USO**tGr~t.

\MU1II1 11

m m m m in m

Fig. 3. Sinedstorp, Skåne, okänd 1700-talstecknare. Etter Schwerin, Skånes hembygds- förbunds ärsbok, 1935. — Smedstorp, Skåne, anonymous i8th c. artist.

M å n s t o r p , som byggdes av rikshovmästaren Eske Bille u n d e r å r e n 1540—47.

D e n r u i n e r a d e a n l ä g g n i n g e n s yttre praktgavel h a r gjorts till föremål för två rekon- struktionsförsök, b å d a baserade på fyndet av e n r a d k r i t s t e n s k n o p p a r . t r i k Lund- berg h a r således t ä n k t sig gaveln som en trappgavel m e d 15 t i n n a r och en k n o p p pä varje t i n n e . -

Nils Gösta S a n d b l a d h a r d ä r e m o t föreslagit 5 t i n n a r m e d tre k n o p p a r pä varje.

S a n d b l a d s r e k o n s t r u k t i o n ä r otvivelaktigt d e n vir byggnads- arkeologisk s y n p u n k t riktigaste, eftersom d e n tar hänsyn till att k n o p p a r n a efter formatet är g r u p p e r a d e tre o d r tre och gavelns b e v a r a d e nischer tvä och två.

N ä g o n gavel som k a n sägas likna d e n n a r e k o n s t r u k t i o n torde å a n d r a sielan k n a p p a s t vara k ä n d . Eftersom k n o p p a r är vanliga på runclbågsgavlar, h a r jag där- för h ä r tillåtit mig att försöka å s t a d k o m m a en r e k o n s t r u k t i o n , som baserar sig på d e t t a förhållande (fig. 6). D e t t a försök tar dessutom h ä n s y n till e n eljest omo- tiverad rundbågsnisch, som fortfarande delvis är b e v a r a d . I enlighet m e d d e n av U n n e r b ä c k a v b i l d a d e s k a m p l u n e n till M a r i e n k i r c h e i Dessau h a r d e n i rekonstruk- t i o n e n utfyllts med en musslerelief. F r a g m e n t av en sådan relief i kritsten på- träffades vid u n d e r s ö k n i n g e n av b o r g r u i n e n . I n v i d rundbägsfället h a r gavelns m i t t p a r t i varit slätt. På förslaget h a r d e l t a fiilt utfyllts m e d en urtavla, efter-

" N. G. Sandblad: Månstorps gavlar, 11)37,

- 26 ff.

•" E. Lundberg: Byggnadskonsten i Sverige, sengotik och renässans 1400-1650, s. 224.

21

Sandblad, a. a., fig. 2.

1948,

»JOO Smärre meddelanden

Fig. 4. Vanas, Skåne, från SV. 1817. Efter U. Thersncr, Fordna och närvarande Sve- rige. — Vanas, Skåne, from SW, 1817.

som urverk vid denna tid synes börja bli vanliga pä danska herresäten, och ur- tavlorna dä ofta fär en monumental placering.

Exemplet Mänstorp är av stort intresse för den centrala problematiken, den konstnärliga ansvarsfördelningen. Sandblad har nämligen föreslagit den ovan- nämnde bildhuggaren Hans Maler som gavelns arkitekt, trots att denne inte är nämnd i Eske Billes bevarade brevväxling. 22 För detta antagande talar dels, att den i breven omnämnde byggmästaren förefaller ha varit en mycket osjälv- ständig hantverkare, dels, att gaveln burit en rik skulptural utsmyckning. I denna dekor ingick en fragmentariskt bevarad inskriftssten, som Sandblad således på stilistiska grunder tillskrivit Hans Maler. Sandblad har gjort ett försök att rekonst- ruera stenen, som med avseende på arkitekturen är nägot ofullständigt, varför jag här funnit anledning att renrita endast denna (fig. 7). Den består som synes av en tretinnad rundbägsgavel, där inskriften placerats pä portar, som öppnar sig framför en central nisdi. Ett stort fragment av en musslerelief kan emellertid ej inpassas i rekonstruktionen av stenen, och det hela har därför sannolikt krönts av ytterligare en relief med en rundbåge, utfylld av en mussla (fig. 6).

Även andra nordiska forskare har funnit det möjligt att förknippa skulptö- rer av inskriftstavlor med arkitekturen i de byggnader, på vilka tavlorna är place- rade. Armin Tuulse har således framhållit detta beträffande den uppländska bor- gen Mörby. 23 Norn har gjort motsvarande förslag beträffande Hesselager, dock icke för borgens utan för kyrkans vidkommande. 24 Norn menar således, att

22 A. a., s. 61 t.

23 A. Tuulse: Mörby, 1952, s. 71 ft.

24 Norn 1961, s. 52 t.

. H H

1

Fig. 5. Vanas, 1817. Efler The-rsner. — Vanas from NW, 1817

Jacob Binck utfört skampluner för säväl gavelarkitekturen ä slott och kyrka som för den är 1550 daterade inskriftstavlan i kyrkan. Denna tavla tillhör dock en helt annan stilfas än gavlarna, medan den däremot obestridligen är klart präglad av den av Binck introducerade nederländska ornamentiken. 25 Norn menar emellertid, att Hesselager-gavlarna inte bör betraktas som vanliga rundbägsgavlar, därför att de enligt hans uppfattning är beroende av en förlaga hos Serlio, som just Binck skulle kunna ha förmedlat. Som Unnerbäck framhåller, är denna tolkning knap- past helt övertygande, dä Serlios rundbäge är tredelad, medan Hesselager-gavlarna endast är tudelade. Eftersom tudelade gavelrösten i ett visserligen nägot annor- lunda utförande ocksä finns pä Vanas, förefaller det naturligare att samman- koppla detta drag med en tradition i dansk borgarkitektur. Pä gavelrösten brukai man placera vimplar, men pä dåtidens praktfullaste danska herresäte, Glimminge- hus, hade man ersatt dessa med skulpturer. 26 De kraftigt dimensionerade mitt- lisenerna pä Hesselagergärds båda huvudgavlar synes enklast kunna förklaras med att byggherren haft en sådan intention. En likartad arkitektonisk lösning förelåg i sä fall i Hildesheims domkyrkas nu förstörda korskrank, som var daterat till

1546. 27

Om det ur stilistisk synpunkt i så fall inte finns någon egentlig anledning att sammankoppla Hesselager-gavlarna med kyrkans inskriftstavla, sä finns det sä mycket slörre anledning att jämföra dem med slottets. Oavsett om denna relief

25 Jensen, a. a., I, s. 156., 179, pl 44.

26 Skånska borgar (A. Hahr), 5, 1917, s. 17, fig. 3.

17

Olsson 1961, II A, s. 169, 177.

20 — 714579 Fornvännen H. 4, 1971

302 Smärre meddelanden

T i '

• r i • •

j

LTD~EaTTLJi5iH LvJ U

Ö ^{Q \}

•V" C > ^

a O Cl

n - i ' " ^ ^ si: '

Fig. 6. Mänstorp, Skäne, östra gaveln.

Rekonstruktion av förf. — Mänstorp, Skåne, E gable. Reconstruction by the author.

i e n l i g h e t m e d J e n s e n s äsikt skall tillskrivas M ö r t e n Bussert eller ej, så k a n d e n m e d sin k r ö n a n d e musslerelief hänföras till r u n d b ä g s r e n ä s s a n s e n . U r kvalitets- s y n p u n k t är d e n dessutom fullt j ä m f ö r b a r m e d gavlarna. Eftersom stenen är da- terad till 1538, b ö r d e t t a ärtal rimligen även gälla s k a m p l u n c n till hela anlägg- n i n g e n , även o m d e n n a naturligtvis k a n h a modifierats u n d e r byggnadstiden.

D e n M ö r t e n Bussert, som N o r n u t n ä m n t till r u n d b ä g s r e n ä s s a n s e n s i n t r o d u k t ö r i D a n m a r k , var u t a n tvivel e n m ä r k l i g personlighet. Som N o r n h a r pävisat, t o r d e h a n i sin u n g d o m ha a r b e t a t i d e n byggnadshytta vid K ö p e n h a m n s slott, som 1520 leddes av h o l l ä n d a r e n Michiel H e y n r i c k van H a e r l e m .

H a n b ö r så- ledes h a varit väl förtrogen m e d d e n byggnadsorganisation, som existerade i N e d e r l ä n d e r n a före renässansens u p p t r ä d a n d e . A a n d r a sidan ger J e n s e n sanno- likt en helt riktig bild av hans verksamhet, n ä r h a n jämför h o n o m m e d de talrika tyska bildhuggar-arkitekler, som ä r k ä n d a frän 1500-talet.

Aven för dessa synes p r o d u k t i o n e n av b i l d h u g g e r i a r b e t e n h a varit väsentligare ä n de stora a r k i t e k t o n i s k a u p p g i f t e r n a . Ö v e r h u v u d t a g e t synes epitafier, p o r t a l e r och a n d r a smärre a r b e t e n n ä s t a n överallt i T y s k l a n d föregå d e n renässansarki- tektur, som utförts i full skala och o m f a t t a t hela byggnader. Som ett u n d a n t a g frän d e n n a regel framhåller I r m g a r d B u c h n e r - S u c h l a n d d e n i A u g s b u r g och Re- g e n s b u r g v e r k s a m m e a r k i t e k t e n H a n s H i e b e r , vilken enligt h e n n e s u p p f a t t n i n g b ö r h a varit elev till d e n inledningsvis o m n ä m n d e M a u r o Codussi.

H i e b e r , som d o g 1522, synes h a i n t r o d u c e r a t en r a d renässans-nyheter i Sydtyskland, säväl p ä a r k i t e k t u r e n s som p å o r n a m e n t i k e n s o m r å d e . Således h a r h a n a r b e t a t m e d modeller, vilket visar att h a n p å italienskt m a n e r h a r velat b i l d a sig e n fullständig h e l h e t s u p p f a t t n i n g av sina p l a n e r a d e verk, före de egentliga bygg-

28

O. Norn: Mester Michiels to breve til Christian den anden, 1948, not 5.

* Jensen, a. a.. I, s 179.

30

I. Biichner-Suchland: Hans Hieber, 1962, s. 8g tf.

Fig. 7. Mänstorp, inskriftstavlans arkitek- tur. Rekonstruktion av förf. — Månstorp, architectural setting of tablct. Recon- struction by the author.

n a d s a r b e t e n a s i g å n g s ä t t a n d e . Även o m vissa r e n ä s s a n s p r i n d p e r k a n iakttas ocksä i de färdiga b y g g n a d e r n a , sä h a r de dock alltid en r e n t gotisk stomme, vilket i sin t u r i n n e b ä r , att t. ex. h a n s k y r k o r inte h a r plats för n ä g r a v e n e t i a n s k a gavlar.

D e t t o r d e vara mycket b e t e c k n a n d e för s i t u a t i o n e n , att de av U n n e r b ä c k u t p e k a d e äldsta renässansgavlarna i N o r d t y s k l a n d i sä r i n g a u t s t r ä c k n i n g just sitter p ä kyrkor. Att d e v e n e t i a n s k a p r a k t k y r k o g a v l a r n a fiir första g ä n g e n skulle e t t e r b i l d a s p ä e n r a d t a k k u p o r till ett klädeslms är verkligen en mycket djärv t a n k e . Krause h a r i sin o v a n n ä m n d a u p p s a t s framkastat, att Schultheiss skulle k u n n a h a varit i n s p i r e r a d av ett e p i t a f i u m , som utförts 1524 av C h r i s t o p h Walt- her, en av s t e n m ä s t a r n a frän A n n a b e r g .

F r å n epitafiet h a r Schultheiss dock e n d a s t k u n n a t h ä m t a o r n a m e n t i k e n , ej d e n arkitektoniska u p p b y g g n a d e n . Det b ö r e m e l l e r t i d framhållas, att ingen av de av U n n e r b ä c k redovisade g a v l a r n a stär d e italienska så n ä r a som d e n av Olsson a v b i l d a d e slottsportalen i T u b i n g e n .

Även b e t r ä f f a n d e d o m k y r k a n i H a l l e m e n a r Krause, a t t f ö r e b i l d e r n a b ö r k u n n a sökas p ä a n d r a o m r å d e n ä n d e n egentliga a r k i t e k t u r e n s , såvida m a n i n t e skall se dess r u n d b ä g s k r ö n som en ren nyskapelse. K y r k o b y g g n a d e n var framförallt avsedd att tjäna som t ö r v a r i n g s u t r y m m e ät k a r d i n a l Albrekts väldiga reliksamling, och Krause anser, a t t m a n k a n h a r ä t t att jämföra k y r k o a r k i t e k t u r e n m e d ar- k i t e k t u r e n i de m ä n g a nygjorda relikskrin, som ingick i samlingen, och som av- bildas i d e n 1526-27 färdigställda p r a k t k a t a l o g e n .

I b e s k r i v n i n g e n till e n monst- r a n s finns t. ö. e n term, »welchssenn b o g e n n » , som skulle ha k u n n a t vara e n b ä t t r e titel p å U n n e r b ä c k s a r b e t e ä n d e n lätt missförstådda »Welsche Giebel». Krause n ä m n e r ä v e n förekomsten av tvä r u n d b å g s k r ö n t a p o r t a l o m f a t t n i n g a r i k y r k a n . H a n k u n d e ä v e n h a n ä m n t , a t t d e n större av de b å d a tavlor, som u p p s a t t e s vid v i g n i n g e n 1523, h a r r u n d b ä g i g b e k r ö n i n g .

1 fräga o m H a l l e h a r U n n e r b ä c k dock bl. a. u t p e k a t en byggnad m e d s a m m a

31

Krause, a. a., s. 108, jfr s. 104.

32

Olsson 1961, II A, s. 190, 199.

33

Krause, a.a., s. 1081. Jfr Das Hallesche Heiltum (Ph. M. Halm, R. Berliner), 1931, t. ex. s. 51, pl. 117 a.

31

H. Volkmann: Die Weihetatcln des Kardinals Albrecht von Brandenburg in der Stifts- kirchc zu Halle. Wissenschaftliche Zeitschrift der Martin-Luther-Universität Hallc- Wittcnberg. Gcsellschatts- und sprachwisscnscliaftlichc Reihe, 12, 1963, s. 760 ff.

20* ~ 7U579 Fcrnvännen H. 4, 1971

304 Smärre meddelanden

funktion som förebild, kyrkan Santa Maria dei Miracoli i Venedig, men denna byggnads ensamma rundbäge är förvisso en klen förlaga. Man frågar sig onek- ligen, varför Unnerbäck inte i sammanhanget nämnt Basilica San Marcos präk- tiga rad av rundbägar. Nu återfinnes emellertid fönstergrupperingen frän Santa Marias rundbägsfält i den västliga mittbägen i den krans av rundbägar, som kröner Aloisio Novis 1505—09 uppförda Archangelskijkatedral i Kreml i Moskva. 35

Skall Santa Maria dei Miracoli överhuvudtaget nämnas som förebild till dom- kyrkan i Halle, sä bör Ardiangelskijkatedralen tagas med som mellanled. Lik- heten är i ingendera fallet särskilt påfallande, men naturligtvis kan det ha fun- nits en idéinspiration. Krauses uppfattning att rundbågarna i främsta rummet är symboliskt tänkta torde således även i så fall vara berättigad. Därmed bort- faller emellertid varje anledning att se domkyrkans västgavel som inspirerad av Scuola San Marco. Att västgaveln är spetsig är byggnadstekniskt motiverat, och den har därför helt följdriktigt erhållit en trappgavels blinderingsdekor. Denna trappgavel har därefter krönts med rundbägar i enlighet med byggherrens in- tentioner. Som rundbägskrönt trappgavel bör den således vara en pä platsen in- hemsk nyskapelse.

Rikard Holmberg

Summary

Taking as his starting point a recently published work by E. Unnerbäck, Wel- sche Giebel, 1971, the author discusses the circumstances in which early Scan- dinavian renaissance architecture developed. Unnerbäck, like a number of other Swedish scholars, asserts the importance in this connection of certain documen- tarily known master Indiciers. In opposition to this view, the author supports the opinion, held by Danish researchers and among Swedish scholars by, among others, S. Karling, that the initiative for the development stemmed above all from sculptors and painters, and he particularly stresses that this opinion is in doser accorcl with the stanclpoint of German and Dutch scholars.

Translated by R. Cox

M. Alpatov-N. Brunov: Geschichte der altrussischen Kunst, 1932, s. 104, Abb. 49.