Om namnet Skopinntull Svensson, Gustav S.O. Fornvännen 288-291 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1958_288 Ingår i: samla.raa.se

Om namnet Skopinntull Svensson, Gustav S.O.

Fornvännen 288-291

http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1958_288

Ingår i: samla.raa.se

• M A R R E M E I) I) E L A N D E N

Uppsatt på stång utgör följaktligen s u b s t r a l o r i d s nederkant s t a n d a r d s flyg- sida. Flera långa, hängande l i n n c t r å d a r i två av dukens hörn är förmodligen l ä m n i n g a r efter något slag av banddekor. Till duken hör cn mycket enkel t r ä s t å n g , som icke kan vara den u r s p r u n g l i g a . Den b ä r nämligen cn etikett med påskrift att trofén tagits u n d e r Karl S l i t a befäl 1701. Emellertid finns duken redan upptagen i B u s t k a m m a r e n s inventarieförteckning av är 1685 med beteckningen »Muskowitisk». Olof Hoffman, som i slutet av lliOO-talet avbildade det svenska beståndet av vunna segertecken, h a r den också mycket riktigt med bland sina a v m å l n i n g a r .

S t a n d a r d med de applicerade röda korsen mot den vita linnebottcn åter- ger Polens färger, ehuru i omvänt f ö r h å l l a n d e . Den polska fanan hade sä- lunda röd botten med vitt emblem. Under vilka strider den svenska hären e r ö v r a t J 44, därom kan endast lösa gissningar f r a m s t ä l l a s . Kanske var d d u n d e r Gustav II Adolfs polska fälttåg på 1030-talet. Men även Karl X Gustav gick på 1650-talet segrande fram bland polackerna. Det förra alternativet förefaller förf. troligast. — D d kan t ä n k a s att den polska h ä r e n , hårt trängd av de a n f a l l a n d e svenskarna, förlorat sina fälttecken. Kanske fick soldaterna dä från d t kloster eller cn kyrka dess redan då gamla som helig och må- h ä n d a som u n d e r g ö r a n d e b e t r a k t a d e duk, vilken de hoppades skulle åter- skänka den svikande krigslyckan. Den n ä m n d a färgomkastningen spelade inte så stor r o l l ; man visste sig j u föra d t helgat föremål — cn korsfana — i spetsen för h ä r e n .

Margareta Wirgin

OM NAMNET S K O P I N N T U L L

I Dagens Nyheter den 30/9 1957 lämnade professor J ö r a n Sahlgren d l för- slag till förklaring av n a m n e t S k o p i n n t u l l , och den 2/10 publicerade fil. lic.

Willy Klccn i s a m m a tidning ett med nästan s a m m a innebörd. H ä r n c d a n följer ytterligare d t förslag till tolkning av n a m n e t .

Skopinntull blev bekant genom Dr Hanna Bydhs forskningar på Adelsö i Mälaren 1916—18 och uppfattades av henne som n a m n på cn ganska stor gravhög, som ligger intill och öster om landsvägen m i t t emot n u v a r a n d e Hembygdsgården n ä r a Adelsö kyrka. Professor Sahlgren t i l l b a k a v i s a r först en av r i k s a n t i k v a r i e n Bengt T h o r d e m a n i Dagens Nyheter 25/9 1957 framförd förmodan att namnet möjligen skulle kunna betyda »Skopes hög».'

Sahl- grens förklaring går ut på all n a m n e t s förra led är skopinne, dvs. t r ä p i n n e som före pliggens tid användes till att fästa ihop de olika l ä d e r b i t a r n a i skoklackar med, och senare l e d d tull i betydelsen avgift. Namnet skulle ha u p p k o m m i t av alt man förr vid passerandet av gravhögen betalade »tull till

• Denna n a m n f ö r k l a r i n g är mycket hypotetiskt framställd av dr Hanna

Bydh i Svenska F o r n m i n n c s p l a t s c r nr 15 (Stockholm 1930), s. 36, och

fogades av Dagens Nyheters redaktion till den intervju som h ä r ovan

c i t e r a t s . Bed. a n m .

S M A R 11 E M E D D B L A N D E N

Fig. I. Gravhögen S k o p i n n t u l l sedd från söder ( s l u t t n i n g e n ner mot Adelsö k g r k a ) . Landevägen löper omedelbart lill vänster om gravhögen. Foto förf.

195S. — TVic b u r i a l mound, S k o p i n n t u l l , seen from lhe soulh i lhe slope lowards the Adelsö C h u r c h ) . The c o u n t r y road bends to the left immediatelg

begond the grave m o u n d . .

den gravlagdcs ande» genom att kasta s k o p i n n a r på högen. Vid gravhögen skulle således ha förekommit det slag av offrande som är b e k a n t från många platser, speciellt d ä r elt mord begåtts. Vanligen k a l l a s s ä d a n a ställen offerhögar, offerkast eller dylikt. Det vanligaste m a n offrade v a r kvistar eller stenar. Men på Adelsö v a r det ej så gott om kvistar, och därför tog man s k o p i n n a r , som m a n för ä n d a m å l e t b a r med sig i fickan, n ä r m a n skulle passera platsen.

Dr Klccns förklaring, vilken tidigare publicerats i Nya Dagligt Allehanda 8/9 1938, u t g å r från att professor Sahlgrens t o l k n i n g a r av »skopinne» och

»tull» är riktiga, men orsaken till n a m n e t skulle — enligt vad en mycket g a m m a l m a n på Adelsö b e r ä t t a t för cn god vän till dr Kleen — vara den att d d bott en s k o m a k a r e i en stuga på a n d r a sidan vägen m i t t emot grav- h ö g e n ; d ä r l ä m n a d e s skodonen till b a l v s u l n i n g i s a m b a n d med söndagens kyrkobesök, oeh b ö n d e r n a sade därför, att de b e t a l a d e s k o p i n n t u l l d ä r . S k o m a k a r s t u g a n kallades därför Skopinntull. Enligt den gamle m a n n e n fanns stugan kvar i h a n s u n g d o m ; nu skulle den vara riven för länge sedan.

Ingendera av dessa f ö r k l a r i n g a r v e r k a r särskilt trovärdig. S k o p i n n a r v a r

förr om inte verkligt d y r b a r a dock så pass t i d s ö d a n d e att skära till (till-

verkades väl förresten mest av b y s k o m a k a r n a ) , a t t inan med all sannolikhet

inte gärna kastade b o r t dem. Det var dessutom säkert m i n s t lika gott om

kvistar n ä r a Skopinntull förr som det ä r nu. Om m a n k o m m e r landsvägen

n o r r i f r å n fram mot S k o p i n n t u l l , p a s s e r a r man omedelbart före gravhögen

S M Ä R R E M E D D E L A N D E N

genom skogsområdet Hundskog (även en gård b ä r detta n a m n ) , varför det finns k v i s t a r till b a n d s på n ä r a h å l l . Några m i n n e n eller sägner om a t t m a n offrat på platsen finns mig veterligt ej heller. Beträffande den gamle Adelsömannens förklaring p å m i n n e r den inte så litet om de svar jag själv fått av ä l d r e A d d s ö b o r ( h a r bott d ä r s o m m a r t i d sedan 1938). Det b r u k a r vara ett t v e k s a m t : »Det h a r kanske bott en s k o m a k a r e där.» F r å n ett sådant a n t a g a n d e till ett direkt p å s t å e n d e ä r steget inte så långt. J a g h a r därför aldrig vågat tro på en förklaring i denna r i k t n i n g , den h a r verkat för mycket t i l l r ä t t a l a g d . En väsentlig orsak till tvivlet ä r också, att o m r å d e t på a n d r a sidan landsvägen, mitt emot gravhögen, sedan säkert mycket lång tid t i l l - b a k a varit upptaget av byggnaderna till en lantgård (den Klassonska gården, donerad till Adelsö k o m m u n o m k r i n g 1935). Manbyggningcn i n r y m m e r nu poststationen, och ladugården h a r byggts om till hembygdsgård. Flera ålder- domliga u t h u s står kvar, m e d a n a n d r a rivits för att l ä m n a plats för planen vid Hembygdsgården, bl. a. en b e t y d a n d e länga alldeles intill landsvägen.

Här h a r helt enkelt icke funnits plats för någon s k o m a k a r e s stuga. Om cn g a m m a l m a n 1938 m i n d e s stugan, så frågar m a n sig också varför inte a n d r a A d d s ö b o r k u n n a t p å m i n n a sig den. F i n n s det inte möjligen cn enklare och mera rimlig förklaring?

Senare ledet är tull i betydelsen t u l l p l a t s , i första hand s t a d s t u l l . När lantbefolkningen förr kom till k ö p s t ä d e r n a , m å s t e de s t a n n a och b e t a l a tull vid t u l l e n . Där stod t u l l s t u g a n , ofta t. o. m. en på v a r sida om vägen, och d ä r m å s t e m a n passera för att k o m m a in i stan. Tull fick betydelsen t r å n g passage. Mänga platser på den svenska landsbygden h a r av den anledningen fått n a m n vari ordet tull ingår, t. ex. T u l l p o r t a s t e n a r n a öster om Villings- bcrg (ett stort stenblock på var sida om v ä g e n ; enligt D. Harbc, F o l k m i n n e n från Edsbergs h ä r a d , II, 1956). N a m n e t p a s s a r bra för platsen d ä r Skopinn- tull ligger. Där k o m m e r m a n ut u r Hundskogen ( ä n n u 1928—30 stod skogen t ä t ä n d a fram till gravhögen även på östra s i d a n ) , och vyn över k y r k a n och Hovgårdsområdet med dess f o r n m i n n e n b l i r s y n l i g ; gravhögen Skopinntull ligger t ä t t intill vägen på ena sidan och en a n n a n , låg men vid hög ( s a n n o l i k t gravhög), som dessutom till helt nyligen var skogbevuxen, ligger m i t t emot på a n d r a sidan på den tidigare o m n ä m n d a l a n t g å r d e n s g å r d s t o m t . Vidare fanns b ä r till fram mot slutet av 1930-talet en grind med stora g r i n d s t e n a r . Platsen d ä r Skopinntull ligger b i l d a r s å l u n d a liksom en tull, i n n a n m a n k o m m e r fram till k y r k a n strax nedanför.

F ö r r a ledet ( s k o p i n n - ) är enligt m i n mening skopin-, dvs. cn vid sam-

m a n s ä t t n i n g e n med tull gjord förkortning av skopina med betydelsen pina

eller plåga som m a n kan få av skodon. Ända fram i 1800-talets senare hälft

gick lantbefolkningen a l l m ä n t barfota om s o m r a r n a i Syd- och Mellan-

sverige, inte b a r a b a r n e n u t a n även de ä l d r e . Skodon var d y r b a r a och fick

inte slitas i onödan. Många ä l d r e m i n n s detta ä n n u , och det är v ä l b e k a n t

genom t a l r i k a l i t t e r a t u r u p p g i t t c r . Man gick b a r f o t a även till k y r k a n om

söndagarna. Men i k y r k a n m å s t e m a n vara fin, och därför b a r m a n skodonen

med sig i h a n d e n för att framme vid k y r k a n eller på någon lämplig plats

S M Ä R R E M E D D E L A N D E N

i dess n ä r h e t sätta sig ner och ta på sig skodonen. När m a n går b a r f o t a länge, b l i r fötterna stora, bädc b r e d a r e och tjockare, det senare b l . a. av de tjocknande fotsulorna. Det blir t r å n g t och r e n t av plågsamt a t t få på sig skorna och framförallt att ha dem på sig. Det var säkert k ä n n b a r a r e förr, n ä r m a n var hänvisad till b y s k o m a k a r e n s h e m m a g j o r d a , h å r d a och grova skor. Var skodonen dessutom små från b ö r j a n — det var både på 1700- och 1800-talen fint om k v i n n o r n a hade små fötter, dvs. små skor — så förstår man ordet skopina. Min mor (född i n o r r a Närke 1861) b e r ä t t a d e m å n g a gånger om den p l å g s a m m a skopinan förr och i l l u s t r e r a d e berättelsen med r a m s a n »den som vill vara fin, får lida pin». Hon lät den syfta j u s t på skopinan s o m m a r t i d .

Enligt den b ä r framlagda förklaringen är Skopinntull — om förklaringen är riktig, bör m a n skriva Skopintull, som j u vid hastigt u t t a l l å t e r som Sko- p i n n t u l l — en folklig, från b ö r j a n förmodligen s k ä m t s a m b e n ä m n i n g på den plats d ä r de A d d s ö b o r som kom n o r r i f r å n s o m m a r t i d satte sig och tog på sig skorna, i n n a n de gick in i k y r k a n . Det var t u l l e n d ä r de m å s t e s t a n n a och d ä r skopinan började. Kanske satte de sig rent av pä gravhögens s l u t t - ning? Om detta är r ä t t , h a r n a m n e t troligen t i l l k o m m i t u n d e r l a n d t u l l e n s tid (1622—1810).

Var de söderifrån k o m m a n d e besökarna i Adelsö kyrka satte sig för a t t klara av detta toalettbestyr, finns det mig veterligt inte något o r t n a m n som skvallrar om. Kanske satte de sig på själva k y r k o g å r d s m u r e n ? Så gjorde Längbroborna vid N i k o l a i k y r k a n i Örebro, vilket förtretade de fina s t a d s - borna (B. Waldén, Längbro socken genom t i d e r n a , 1936). Eller kanske på sluttningen av den vackra gravhög som före A d d s ö k y r k o g å r d e n s utvidgning låg mellan landsvägen och kyrkogården och på vilken till för några år sedan den pittoreska röda bårboden slod.

Gästan S. O. Svensson

LITTERATUR OCH KRITIK

ARON ANDERSSON: Silberne Abendmahlsgeräte in Schweden a u s dem Ik. J a h r - h u n d e r t , Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien, Stock- h o l m 1956: Textband 252 S„ 69 Abb., 1 F a r b t a f e l ; Katalogband 65 S., 120 Tafeln. — Schwed. Krönen 100.—

156 Kelche und P a t e n c n a u s dem 14. J h d t . — davon fiinf Sechstel aus der Zeit vor 1350 —• b e h a n d e l t das zweibändige Werk von A., u n d d a m i t die grösste Zahl von Abendmahlsgerätcn, die in irgendeinem Land a u s diesem J a h r h u n d e r t e r h a l t e n geblieben sind. Nicht e i n m a l Italien, das doch wie Schweden vom 30jährigen Krieg und im Unterschied zu Schweden sogar von Konfiskationen einer Heformationszeit verschont blieb, besitzt einen solchen stupenden Beichtum von hochgotischen Kelchen und P a t e n e n .

Das Werk von A. ist eine echte Edition, also ein Corpus, wie es die Kunst-

291