Att anmäla vid minsta misstanke… eller?

Elin Söderlund Ht 2012

Examensarbete, 15 hp

Lärarprogrammet, inriktning förskola och förskoleklass, 210 hp

Att anmäla vid minsta misstanke…

eller?

Pedagoger och förskolechefers tankar om att se och agera

när förskolebarn far illa i sin hemmiljö

Sammanfattning

Syfte med studien är att undersöka hur pedagoger och förskolechefer i förskolan gör bedömningen att ett barn far illa i sin hemmiljö, om den bedömningen leder till anmälan och vad som avgör om anmälan görs till socialtjänsten. Syftet är även att belysa orsakerna till varför anmälan inte görs. Studiens frågeställningar undersöker personalens kunskap om barn som far illa, kunskap och erfarenhet av anmälningsplikten i förskola och personalens tillvägagångssätt när de misstänker att ett barn far illa. Metodvalet består av kvalitativa intervjuer med fem deltagare på sammanlagt tre olika förskolor i en mellanstor stad. Deltagarnas yrkesbenämningar är barnskötare, förskollärare, specialpedagog och förskolechef. Resultatet visar att flertalet av studiens informanter har relativ god kunskap inom området barn som far illa och anmälningsplikten. Deltagare med begränsad erfarenhet av anmälningar har dock sämre kunskap och upplever en större osäkerhet kring när och hur anmälningar ska genomföras än övriga. Ingen av förskolorna har någon nedskriven handlingsplan där det står om hur misstanke om barn som far illa i sin hemmiljö ska hanteras. Studien pekar vidare på stora skillnader i hur pedagoger och förskolechefer tänker kring anmälningar utifrån barn- och vuxenperspektiv.

1

Innehållsförteckning

2.1 Barn som far illa ... 4

2.2 Exempel på barn som far illa ... 4

2.3 Förskolans anmälningsplikt ... 5

3. Litteraturgenomgång ... 7

3.1 Förskolans uppdrag ... 7

3.2 Barnperspektiv ... 7

3.3 Tecken barn uppvisar när de far illa i sin hemmiljö ... 7

3.3.1 Tecken på omsorgssvikt ... 7

3.3.2 Tecken på missbrukande vårdnadshavare ... 8

3.3.3 Tecken på att barn blir sexuellt utnyttjade ... 8

3.4 Statistik över anmälningar till socialtjänsten ... 8

3.4.1 Vem/vilka anmäler? Hur många anmälningar? ... 9

3.4.2 Hur många barn far illa? Vilka missförhållanden anmäls? ... 9

3.5 Hur yrkesgrupper i förskolan ska uppfylla anmälningsplikten ... 9

3.6 Problematik med att göra anmälan ... 11

4. Metod ... 12

4.1 Urval av deltagare ... 12

4.2 Urval av litteratur ... 12

4.3 Datainsamlingsmetod ... 12

4.4 Procedur ... 13

4.5 Databearbetning, tillförlitlighet och giltighet ... 13

4.6 Metoddiskussion ... 14

5. Resultatredovisning och analys ... 16

5.1 Vad har pedagoger och förskolechefer för kunskap om barn som far illa? ... 16

5.1.1 Definition av barn som far illa ... 16

5.1.2 Kunskap om barns lojalitet mot föräldrar ... 17

2

5.1.4 Kunskap om att alla barn inte upptäcks ... 17

5.1.5 Analys av frågeställning 1 ... 18

5.2 Vad har deltagarna för kunskap och erfarenhet av anmälningsplikten? ... 19

5.2.1 Exempel där anmälningsplikten inte genomfördes ... 20

5.2.2 Analys av frågeställning 2 ... 21

5.3 Hur går deltagarna tillväga när de misstänker att ett barn far illa? ... 22

5.3.1 Oenighet vid anmälan ... 22

3

1. Inledning

Små barn är beroende av sina föräldrar eller vårdnadshavare för att utvecklas och må bra fysiskt och psykiskt. Föräldrarnas uppgift är att se till att barnets grundläggande behov uppfylls, det stämmer väl överens med Maslows teori om behovshierarkin. Maslows teori beskriver människan som en sökande varelse med fem grundläggande behov som bygger på varandra. Behoven illustreras i en pyramid där den mest grundläggande finns i botten. Behoven bygger på varandra och ett behov behöver bli uppfyllt för att man ska kunna flytta sig längre upp i pyramiden. Behoven följer i denna ordning: fysiologiska behov, behov av trygghet och säkerhet, behov av kärlek och social tillhörighet, behov av erkännande och positiv självuppfattning, behov av självförverkligande. Ett barn som inte får sina primära behov av trygghet tillfredsställda kommer att vara orolig i sitt grundläggande förhållningssätt till världen och kommer i första hand att försöka skydda sig själv (Imsen, 2009).

Föräldrar är även betydelsefulla eftersom de är barnets första anknytningspersoner och påverkar barnets framtida relationer till andra människor. Bowlby, som är grundaren till anknytningsteorin, beskriver att det lilla barnet söker sig till anknytningspersoner för att få skydd och tröst. När barnet känner sig rädd, eller när fara hotar, aktiveras anknytningssystemet. De flesta föräldrar kan uppmärksamma barnet och trösta och skydda det, men alla föräldrar har inte den förmågan. Barn som inte får sitt anknytningsbehov bemött utvecklar en otrygg anknytning. Detta påverkar barnets självbild och sättet att se på andra som tillgängliga och intresserade av att finnas där för barnet. En mycket otrygg anknytning kan leda till stora svårigheter i livet och orsaka stort lidande (Lundén, 2010).

Med bakgrund av detta är det väldigt viktigt att pedagoger upptäcker barn som far illa, eller som riskerar att fara illa i sin hemmiljö. Ibland är pedagogerna den enda vuxenkontakt dessa barn har utanför den egna familjen och den enda möjligheten för dessa barn att få hjälp. Om pedagoger i förskolan misstänker att ett barn far illa i sin hemmiljö har de en skyldighet att anmäla det till socialtjänsten. Under min utbildning till förskollärare har detta ämne endast berörts ytligt och jag vill få mer kunskap i hur processen från misstanke till anmälan kan se ut. Jag vill även undersöka varför förskolan gör så få anmälningar, som bl.a. Hindberg (2006) belyser. Hon skriver att olika undersökningar visar att bara en liten del av de barn som misstänks fara illa anmäls till socialtjänsten. Lundéns (2010) avhandling från Göteborgs universitet visar att förskolan bara anmäler 11 procent av de barn som de tror far illa.

1.1 Syfte

Syftet är att undersöka hur personal i förskolan gör bedömningen att ett barn far illa i sin hemmiljö och om den bedömningen leder till anmälan till socialtjänsten. Jag vill även belysa orsakerna till varför pedagoger och förskolechefer inte anmäler.

1.2 Frågeställningar

Vad har pedagoger och förskolechefer för kunskap om barn som far illa?

Vad har pedagoger och förskolechefer för kunskap och erfarenhet av anmälningsplikten i förskolan?

4

2. Definitioner

För att kunna undersöka och förstå det valda ämnet kommer jag här att definiera följande centrala begrepp: barn som far illa, anmälningsplikten och förskolans uppdrag.

2.1 Barn som far illa

Begreppet ”barn som far illa” kommer ifrån engelskans uttryck ”child maltreatment”. Det finns ingen entydig definition av begreppet, däremot är de rådande definitionerna snarlika. Socialstyrelsen (2012) uppger att begreppet ”barn som far illa” framförallt används juridiskt och syftar då på barn som utsätts för brister i omsorgen av sina vårdnadshavare, och barn och ungdomar som skadar sig själva genom destruktiva beteenden. Gilbert et al. (2008) beskriver barn som far illa eller barnförsummelse som: ”Varje handling av utövande eller försummelse av en förälder eller vårdnadshavare som leder till skada, potentiell skada, eller att hota att skada ett barn. Att skada behöver inte vara avsiktligt.” (s.2, min översättning). Det är dessa två definitioner som jag har valt att utgå ifrån i mitt arbete.

2.2 Exempel på barn som far illa

Socialstyrelsen (2004) lyfter fram i sin handbok olika exempel på situationer där ett barn far illa eller riskerar att fara illa. Anledningen till att Socialstyrelsen har valt att beskriva detta är att de vill förtydliga samhällets syn på olika situationer som gör att barn far illa, skapa en gemensam grund för olika berörda aktörer och underlätta samverkan mellan dem. Det går inte att göra en fullständig beskrivning av vad som kan utgöra skadliga förhållanden för barn men det är ändå viktigt att det finns en samsyn om begreppet ”barn som far illa”. De områden som Socialstyrelsen menar ska beaktas av personal är misstanke om: fysiskt våld, psykiskt våld, sexuella övergrepp, kränkning, fysisk försummelse, bristande omsorg och psykisk försummelse. De olika områdena definieras på följande sätt:

Fysiskt våld innebär att ett barn av någon annan orsakas kroppsskada, sjukdom, smärta eller blir försatt i vanmakt eller annat liknande tillstånd. Det kan innebära att en annan person slår barnet med eller utan tillhygge, nyper, sparkar, knuffar, kastar, skakar, luggar, river eller biter barnet, trampar eller stampar på det eller tvingar in föremål i barnets mun. Det är också fysiskt våld och övergrepp att förgifta, bränna, skålla, riva, försöka dränka eller kväva barnet. Varje form av kroppslig bestraffning räknas som fysiskt våld. (Socialstyrelsen, 2004, s.36)

5 Sexuella övergrepp mot barn innefattar alla former av sexuella handlingar som påtvingas ett barn av en annan person. Sexuella övergrepp innebär att personen utnyttjar barnets beroendeställning, att handlingen utgår från den personens behov, att handlingen kränker barnets integritet, att handlingen sker mot barnets vilja eller är en handling som barnet inte kan förstå, inte är moget för eller inte kan ge informerat samtycke till. Det finns stor variation mellan handlingar som ryms i begreppet sexuella övergrepp. (Socialstyrelsen, 2004, s.36)

Kränkning innebär att barnets psykiska hälsa skadas eller äventyras, oftast under lång tid, genom att en person i ord eller handling behandlar barnet på ett nedlåtande sätt eller angriper barnets personlighet. Kränkningar kan ske genom att exempelvis på ett förnedrande sätt kommentera barnets utseende, språk eller begåvning, förolämpa barnet fysiskt eller verbalt inför kamrater eller vuxna, läsa barnets dagbok, frysa ut barnet eller liknande. (Socialstyrelsen, 2004, s.36-37)

Fysisk försummelse innebär att barnets vårdnadshavare, oftast under lång tid, skadar eller äventyrar ett barns fysiska hälsa eller utveckling genom att underlåta att ge barnet god fysisk omsorg. (Socialstyrelsen, 2004, s.37)

Bristande omsorg gäller alla aspekter av ett barns fysiska hälsa och utveckling, dvs. hygien, kost och omvårdnad, årstidsanpassade kläder, möjlighet till vila och sömn, skydd och husrum, tillsyn, förebyggande hälsovård, medicinsk vård inklusive tandvård samt skydd mot olycksrisker eller skadlig exponering. Till skadlig exponering räknas t.ex. att återkommande vara utsatt för skadligt hög bullernivå, att vistas i miljöer med droganvändning eller hög alkoholkonsumtion. (Socialstyrelsen, 2004, s.37)

Psykisk försummelse är när barnets psykiska hälsa skadas eller äventyras, oftast under lång tid, genom att ett barns grundläggande behov av t.ex. uppmärksamhet, tillhörighet, fostran, vägledning, stimulans och utveckling inte tillgodoses. (Socialstyrelsen, 2004, s.37)

2.3 Förskolans anmälningsplikt

Bestämmelsen att anmäla till socialnämnden vid misstanke om att ett barn far illa har funnits en lång tid i svensk lagstiftning för läkare, sjuksköterskor och kommunala myndigheter. Den fanns redan i 1924 års barnavårdslag men har efter hand skärpts och kommit att omfatta fler yrkeskategorier (Socialstyrelsen, 2004). Redan 1966 uppmanades allmänheten att anmäla missförhållanden (Backlund, 2012). År 1998 blev de som är verksamma i enskild verksamhet som rör barn och unga skyldiga att anmäla (Olsson, 2011).

Det är socialtjänstens uppdrag att utreda barnets faktiska situation och behov av stöd när en anmälan kommer in. Enligt Socialstyrelsens (2012) socialtjänstlag (SoL) omfattas all personal i förskolan av anmälningsskyldigheten. Detta beskrivs i lagtexten:

Myndigheter vars verksamhet berör barn och ungdom samt andra myndigheter inom hälso- och sjukvården, annan rättspsykiatrisk undersökningsverksamhet, socialtjänsten och kriminalvården är skyldiga att genast anmäla till socialnämnden om de i sin verksamhet får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd. Detta gäller även dem som är anställda hos sådana myndigheter. (14 kap. 2 §)

6 Att få kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa betyder inte att detta ska vara klarlagt. Även svårbedömda och obestyrkta uppgifter ska anmälas om de tyder på att ett barn kan vara i behov av hjälp eller stöd från socialnämndens sida. Anmälningsskyldigheten gäller inte bara då socialnämnden kan behöva ingripa med tvångsåtgärder, utan överhuvudtaget vid brister i omsorgen om barnet eller något annat som kan innebära fara för barnets eller den unges hälsa och utveckling. (s.11)

Lagen om anmälningsskyldighet i SoL kommer eventuellt att förtydligas under år 2013. Regeringen (2012) har lämnat en proposition där ett förslag är att anmälningsplikten ändras från: myndigheter och yrkesverksamma är skyldiga att genast anmäla när de i sin verksamhet får kännedom om ”något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd”, till: skyldiga att genast anmäla till socialnämnden om de i sin verksamhet ”får kännedom eller misstänker att ett barn far illa eller riskerar att fara illa”. Den förändringen av lagen gör det tydligare för anmälningspliktiga att förstå när de ska anmäla.

Trots skyldighet att genast anmäla och inget krav på bevis för misstankarna menar Socialstyrelsen att den som gjort iakttagelser om ett barn som misstänks fara illa har möjlighet att diskutera detta med sin arbetsledning vid myndigheten innan han eller hon bestämmer sig för om en anmälan ska göras eller inte. När en överordnad känner till förhållandena betyder det inte att den underordnade är fråntagen sin skyldighet att anmäla, utan exempelvis förskolläraren har fortfarande ett eget ansvar för att se till att en anmälan verkligen görs. Förskolläraren kan gå emot sin förskolechef om denna fattar beslut att inte anmäla. Olsson (2011) menar att tolknings-, tillämpnings- och samarbetsfrågor är viktigare än själva lagtexten. Förskolans personal måste tidigt inse att det inte är bra att köra de egna personalresurserna i botten innan socialtjänsten kontaktas.

7

3. Litteraturgenomgång

I litteraturgenomgången redogörs för förskolans läroplan, FN:s Barnkonvention, tecken barn uppvisar när de far illa i sin hemmiljö, statistik över anmälningar till socialtjänsten, när och hur yrkesgrupper i förskolan ska genomföra anmälningar och uppmärksamma problematik med att anmäla.

3.1 Förskolans uppdrag

Yrkesverksamma inom förskolan såsom: förskolechef, specialpedagog, förskollärare och barnskötare ska följa förskolans läroplan Lpfö 98 (rev. 2010). Läroplanen beskriver att personalen i förskolan ska samarbeta med hemmen:

Förskolan ska vara ett stöd för familjerna i deras ansvar för barnens fostran, utveckling och växande. Förskolans uppgift innebär att i samarbete med föräldrarna verka för att varje barn får möjlighet att utvecklas efter sina förutsättningar. (Lpfö 98, 2010, s.5)

Förskolechefen har det övergripande ansvaret för verksamheten. I förskolans läroplan står det att förskolechefen har särskilt ansvar för att: Personalen kontinuerligt får den

kompetensutveckling som krävs för att de professionellt ska kunna utföra sina uppgifter. (Lpfö

98, 2010, s.16)

3.2 Barnperspektiv

I Sverige har vi ett barnperspektiv inom våra myndigheter, skolor och förskolor. Det har ursprunget i FN:s Barnkonvention som började gälla år 1990. Barnkonventionens fyra grundprinciper handlar om: icke-diskriminering, barnets bästa, barnets rätt till liv och utveckling, och barnets rätt att komma till tals. Barnperspektivets utgångspunkt är alla människors lika värde, dvs. ett litet barn har samma värde som en vuxen. Barnet är inte ett tillägg till sina föräldrar eller en passiv mottagare från dessa, det är inte heller en kopia av sina föräldrar utan är en unik individ med egna behov. Socialtjänstlagen har ett uttryckligt barnperspektiv. Det betyder att vid åtgärder som rör barn ska de grundas i hänsynen till barnets bästa. Barnperspektivet ska finnas med i alla statliga beslut som rör barn (Melin, 2004).

3.3 Tecken barn uppvisar när de far illa i sin hemmiljö

Här beskriver jag de tecken och signaler barn som far illa sänder ut och som förskolans personal kan upptäcka.

3.3.1 Tecken på omsorgssvikt

8 Tecken på försummelse kan vara att barnet hålls hemma i perioder på grund av att föräldern ”behöver ha barnet hos sig”, barnet blir aktivt hindrad att umgås med andra barn eller andra vuxna, barnet passas av ett stort antal skiftande eller tillfälliga vuxna och barnets dagliga liv är präglat av oförutsägbarhet.

Tecken på fysisk vanvård är bl.a. att barnet får gå för länge i smutsig blöja, verkar ovanligt hängig och trött, får för lite eller för mycket mat. Kroppsliga tecken på fysiska övergrepp kan vara brott på armar, ben, revben, huvud och dylikt, ”oförklarliga” blåmärken, märken efter människobett, märken efter fysisk bestraffning, rivmärken eller hudavskrapningar kring mun, läppar, ögon eller genitalier (Lundén, 2010).

3.3.2 Tecken på missbrukande vårdnadshavare

Föräldrars missbruk leder till ökad risk för att barnet utvecklar psykiska problem. Många förskolebarn har visat signaler till omgivningen om att de har det svårt, men ofta har inte personal kunnat koppla det till föräldrarnas missbruk. Skälet kan vara att föräldrarnas missbruk inte är synligt för omvärlden eller att man har bristande kunskap om hur föräldrarnas missbruk påverkar barnen. Barn som växer upp i en missbrukande familj uppvisar samma symtom som barn som utsätts för andra former av bristande föräldraomsorg. Barn i missbruksfamiljer kan berätta om eller visa upp: magsmärtor, huvudvärk, nedstämdhet, uttryckslöshet, koncentrationsproblem, ofrivillig urinavgång, ofrivillig tarmtömning, motorisk oro, trötthet, svårighet med vänner, överpresterande eller överdriven anpassning och känslomässig labilitet. Barn kan också bli kontaktsökande och klängiga och städigt söka bekräftelse från vuxna. Andra tecken är att barn blir omedgörliga när det gäller rutiner och upprepningar, eller att de reagerar med otrygghet eller oro på avvikelser från rutinerna. De kan också bli tillbakadragna, defensiva och iakttagande och vill försäkra sig om att de har kontroll över situationen innan de engagerar sig i något (Hansen, 1995).

3.3.3 Tecken på att barn blir sexuellt utnyttjade

Tecken på sexuellt utnyttjande kan vara självskada hos barn och även samma symtom som hos barn som är utsatta för omsorgssvikt. Andra tecken kan vara återkommande smärta i halsen och svalget, skador i underlivet och ändtarmsöppningen, greppmärken på lår eller skinkor och infektioner i underlivet. (Lucas och Otterman, 2012). Barn som blivit utnyttjade sexuellt har ofta mycket svårt att berätta om övergreppen. Orsaker till barnens oförmåga att berätta kan vara minnesförlust, deras oförmåga att organisera saker och händelser och deras annorlunda tidsuppfattning jämfört med äldre barn och vuxna. Det kan också vara så att barnen inte avslöjar något om övergreppen för att känslorna av förnedring och skuld är så starka, likaså känslan att inte bli trodd och oron för vilka konsekvenser ett avslöjande skulle kunna medföra. Barnen kan också göra aktiva försöka att glömma då övergreppen har varit förknippade med så mycket obehag och starka känslor. En del förövare har fått barnen att lova att inte berätta för någon om övergreppen (Svedin och Back, 2003).

3.4 Statistik över anmälningar till socialtjänsten

9 mycket lite forskning inom det här området riktat mot förskolebarn, i huvudsak gäller den här delen barn mellan 0-18 år.

3.4.1 Vem/vilka anmäler? Hur många anmälningar?

Att finna statistik på anmälningsfrekvensen till socialnämnden är svårt eftersom alla kommuner inte sammanställer sin statistik på samma sätt. Resultatet som presenteras ur Socialstyrelsens undersökning är att cirka 140 000 anmälningar kommer in per år och det leder till 30 000 utredningar i hela Sverige. De som anmäler är i första hand polisen, i andra hand förskola och skola och i tredje hand hälso- och sjukvården. (Socialstyrelsen, 2012). Brottsförebyggande Rådet (BRÅ) visar på att stora satsningar har skett sedan år 2001 då

Kommittén mot barnmisshandel rapporterade att barnomsorgen och skolan sällan rapporterade

sina misstankar om barn som far illa till socialtjänsten. Det ledde till att rutinerna förbättrades kring anmälningsplikten i förskola och skola. Det finns ingen nationell statistik om antalet anmälningar har ökat, men det finns mycket som visar på att satsningen kring anmälningsplikten har gett positiva effekter och att anmälningarna har ökat (BRÅ, 2011).

3.4.2 Hur många barn far illa? Vilka missförhållanden anmäls?

Det är svårt att säga hur många barn som far illa i praktiken. Definitionen ”barn som far illa” är inte entydig och inom forskning är det inte alltid samma grupper som studeras och därmed blir det svårt att göra jämförelser (Socialstyrelsen, 2012). BRÅ beräknar att vart tionde barn i Sverige beräknas vara i riskzonen med fara för sin fortsatta utveckling. Bland sexuella övergrepp är mörkertalet stort och en undersökning visar att knappt hälften av dem som har varit utsatta för övergrepp berättar om det. Kroppslig bestraffning av barn har inte minskat sedan år 2000 (BRÅ, 2011).

Anmälningar till socialtjänsten gäller fler pojkar än flickor och antalet anmälningar ökar med barnets ålder. I en studie av en grupp Stockholmsbarn visade det sig att de vanligaste typerna av registrerade problemen hos socialtjänsten var föräldrars vanvård, konflikter mellan föräldrar, föräldrars missbruk och psykiska ohälsa. Dålig ekonomi och social isolering var också vanligt (Backlund, Wikberg och Östberg, 2012).

De vanligaste tecken på omsorgssvikt som personal inom förskolan har reagerat på och observerat är känslomässiga brister i föräldra-barnrelationen och fysisk vanvård och försummelse. När förskolan däremot har gjort anmälningar har det istället handlat om missbrukande eller våldsamma föräldrar i kombination med något annat (Hindberg, 2006). 3.5 Hur yrkesgrupper i förskolan ska uppfylla anmälningsplikten

10 samråd får dock inte medföra att en anmälan försenas när det man misstänker är allvarligt. Inom förskolor är det verksamhetschefen som skriver under anmälan (Socialstyrelsen, 2004). Det är viktigt att arbetsledningen uppmärksammar personalens behov av handledning och stöd i en anmälningssituation. Arbetsledningen bör utarbeta rutiner för det stöd som personal kan behöva i samband med att en anmälan övervägs eller har gjorts (Socialstyrelsen, 2004).

Lundén (2010) konstaterar i sin avhandling att barnomsorgspersonal pratar mycket med varandra om de barn som de bekymrar sig om. Hon menar att tala med varandra är bra på många sätt men det kan också innebära att den oro som finns pratas bort och försvinner. Hur ska en anmälan göras? Åtskillig litteratur betonar vikten av att förskolan har handlingsplan och tydliga rutiner för arbetet med utsatta barn. Backlund et al. (2012) menar att planen ska vara ett stöd och hjälp för personalen. Den ska vara en tydlig och praktisk checklista om hur personalen möter och vidtar åtgärder för barn som misstänks fara illa. Drugli (2003) instämmer i detta och tillägger att man måste kartlägga omfånget, frekvensen och allvaret i det man oroar sig för, så att man kan bedöma barnets situation. Inför en anmälan ska personal i förskolan insamla detaljerad information om barnet. Man måste uttrycka anledningen till oron på ett konkret sätt: vad är det som gör att man är bekymrad? Det är också viktigt att man formulerar oron i observerbara och registrerbara termer.

Hansen (1995) delar synen på denna kartläggning. Han menar att det är nyttigt att utarbeta rutiner för dokumentation av gjorda observationer. Man bör skilja mellan faktiska upplysningar, konkreta observationer, mer vaga förnimmelser samt egna tolkningar och bedömningar. Relevanta observationer ska noteras skriftligen; som yttranden, beteenden och symtom, förändringar, konkreta episoder. Det blir ett viktigt redskap i arbetsgruppen, särskilt om det blir aktuellt att gå vidare med den informationen till socialtjänsten.

Socialstyrelsen framhåller att den som har ansvar för verksamheten, exempelvis förskolechefen, bör försäkra sig om att all personal känner till när och hur en anmälan ska göras. Det bör alltid finnas en aktuell adress- och telefonlista till ansvariga på kommunens socialtjänst, socialjour och polisen. Det får aldrig finnas någon osäkerhet om vem man ska vända sig till. Socialstyrelsen (2004) skriver:

Det är viktigt att det finns rutiner för när och hur en anmälan ska göras, att det finns ett samarbete mellan olika arbetsplatser och socialtjänsten som gör att man litar på varandra och att det finns en beredskap för att stötta och stödja varandra i en svår situation. Sådana åtgärder kan underlätta och förbättra ställningstaganden vid en anmälningssituation. (Socialstyrelsen, 2004, s.3)

11 3.6 Problematik med att göra anmälan

Varför gör inte personal i förskolan fler anmälningar? Litteratur lyfter fram en mängd olika anledningar. Backlund et al. (2012) pekar på kunskapsbrister om hur man tolkar information från små barn, brist på kunskap om sitt eget ansvar och om hur en anmälan hanteras. Andra orsaker är brist på tid, att socialtjänsten är svår att samarbeta med, att det saknas en rutin för hur man arbetar när man upptäcker att barn far illa eller att det inte finns någon handlingsplan. Det kan också vara så att personalen avstår från att göra en anmälan p.g.a. rädsla att föräldrarna byter förskola för barnet och att barnet på så sätt mister sin trygghet och personalen mister sina möjligheter att få insyn i barnens vardag (Backlund et al., 2012). Svenska studier om anmälningspliktsprocessen visade att personalen trodde att de måste ha tydliga bevis för att barnet for illa och att en misstanke inte var tillräcklig. Förskollärare och BVC-sjuksköterskor har en låg anmälningsfrekvens av barn som far illa. En förklaring till detta är att personalen beräknade konsekvenserna av en anmälan innan de bestämde sig för hur de skulle handskas med misstanken, de gjorde detta utifrån tidigare erfarenheter av anmälningssituationer (Cocozza, Gustafsson och Sydsjö, 2007).

12

4. Metod

I metoddelen ingår urval av deltagare och litteratur, beskrivning av datainsamlingsmetod, procedur, databearbetning och metoddiskussion.

4.1 Urval av deltagare

I undersökningen deltog fem kvinnor. Deras yrkestitlar var: barnskötare, förskollärare, förskollärare med specialpedagogutbildning och två förskolechefer. Personerna var anställda på sammanlagt tre olika förskolor i tre skilda områden både geografiskt och socioekonomiskt i en mellanstor stad. Fyra av personerna hade erfarenhet av att göra anmälningar till socialtjänsten. Jag hade svårt att få tag på intervjupersoner, vilket jag tror berodde både på tidsbrist hos de anställda, ämnets känslighet och framförallt bristande erfarenhet av ämnet. Jag mailade, ringde och besökte slumpvis utvalda förskolor i kommunen och endast fyra personer som jag kände sedan innan valde att delta. En person som jag inte kände innan fick jag kontakt med efter telefonsamtal.

4.2 Urval av litteratur

För en bred översikt av området barn som far illa och anmälningsplikten i förskolan har jag valt litteratur från olika källor. Min primära källa är dock Socialstyrelsen som bland annat utfärdar rekommendationer och regler gällande anmälningsplikten. Jag har sökt på internet efter olika hemsidor, artiklar, avhandlingar, lagar, rekommendationer och propositioner. Jag har även lånat en del böcker. Information och forskning om det här ämnet är omfattande och intressant och det var svårt att avgränsa sig. Många av källorna tog upp liknande information och eftersom jag började läsa det jag funnit från internet blev det naturligt att mycket av det kom med i litteraturgenomgången. Flertalet referenser är från 2000-talet eftersom jag ville ha så aktuell litteratur som möjligt, särskilt när det gällde statistik och lagar.

4.3 Datainsamlingsmetod

13 Intervjuerna innehöll öppna frågor utan förutbestämda svarsalternativ, vilket Trost (2010) kallar ostrukturerad intervju. Mitt syfte med intervjun var att få svar på mina frågeställningar och att förstå hur den intervjuade tänkte och kände, vilka erfarenheter den hade och hur den intervjuades föreställningsvärld såg ut. Jag följde Trosts råd och ställde inga frågor om känslor och det visade sig, precis som han skrev, att genom att fråga om beteenden och handlingar så får man också fram den intervjuades känslor. Genom mina enkla och raka frågor fick jag väldigt komplexa och innehållsrika svar med många intressanta berättelser, åsikter och mönster.

4.4 Procedur

Jag började med att författa ett informationsbrev som mailades ut till alla intervjuförfrågade (se bilaga 1). Eftersom jag var ute efter de intervjuades kunskaper så ville jag inte skriva alltför mycket om ämnet utan höll mig kortfattad i brevet. Det var viktigt för mig att informera deltagarna om de etiska aspekterna i undersökningen. Regel 1 i Vetenskapsrådets (2012) dokument om forskningsetiska principer behandlar frivilligheten i undersökningen. I början av varje intervju informerade jag om personens rätt att avbryta, att uppgifter som lämnas kommer endast att användas i uppsatsen och jag frågade även om tillåtelse att spela in intervjun. Alla deltagare godkände ljudinspelningen. Eftersom samtalsämnets känslighet och med tanke på den starka sekretessen i förskolan så försäkrade jag deltagarna både muntligt och skriftligt att de och förskolan kommer att avidentifieras.

Intervjuerna genomfördes på deltagarnas arbetsplatser i ett avskilt rum. De pågick mellan 20-45 minuter beroende på hur mycket deltagarna hade att berätta och hur mycket tid de kunde avvara. Särskilt förskolecheferna hade ont om tid och kunde avvara max 30 minuter. De blev även avbrutna av telefonsamtal emellanåt. Under intervjun hade jag i åtanke att inte visa vad jag själv hade för åsikter, varken genom frågor eller kroppsspråk. Jag ställde mestadels öppna frågor och frågade upp ibland om jag uppfattat det de sa korrekt. Som en del av min intervjuteknik använde jag mig av tystnad för att ge den intervjuade betänketid och utveckla sitt resonemang. Om något inte kom med på ljudinspelningen skrev jag ned det istället efter intervjutillfället.

4.5 Databearbetning, tillförlitlighet och giltighet

14 Trost (2010) skriver att tillförlitlighet innebär att en mätning är stabil, t.ex. att intervjuaren ställer samma frågor till alla, att situationen är likadan och att en mätning vid en viss tidpunkt ska ge samma resultat vid en ny mätning. Johansson och Svedner (2010) menar att hög tillförlitlighet är när allt material har samlats in på samma sätt, genomförandet av intervjuerna har gjorts på samma sätt, intervjufrågorna är välformulerade och täcker in alla viktiga aspekter av frågeställningarna. En studie har giltighet om resultatet täcker in det område som man avsåg att undersöka. Det här resonerar jag mer kring i metoddiskussionen.

4.6 Metoddiskussion

Jag har undersökt människors tankar och åsikter i metoden, och de är inte statiska menar Trost (2010). För att öka tillförlitligheten i min studie har jag tänkt på att utforma intervjuerna på liknande sätt. Alla deltagare fick ta del av informationsbrevet och samma muntliga information om etiska överväganden av mig. Alla intervjuer genomfördes i ett avskilt rum under ungefär samma tidsram och med samma grundfrågor. Det som höjer studiens tillförlitlighet ytterligare är att jag dokumenterade intervjuerna på samma sätt och jag genomförde och bearbetade intervjuerna på samma sätt.

Intervjufrågorna mäter det som de var avsedda att mäta, varmed studiens giltighet kan sägas vara god. Mina intervjufrågor var välformulerade och täckte in alla frågeställningar, det visade sig tydligt i resultatframställningen. En svaghet i frågorna var dock att jag inte tydliggjorde begreppet ”barn som far illa i sin hemmiljö”. När jag tillfrågade deltagarna vad de ansåg om begreppet tog jag för givet att de förstod att jag menade hemmiljön, vilket de också gjorde, även om tre deltagare i början av intervjun pratade om barn som far illa i förskolan.

Ett sätt att höja studiens giltighet ytterligare hade varit att presentera olika fall för deltagarna på barn som far illa och sedan fråga deltagarna vad de tänker och hur de skulle agera om de mötte ett sådant barn. Den förändringen kanske skulle gett ytterligare information om hur deltagarna gör bedömningen att ett barn far illa.

Jag upplevde val av ljudinspelningen som mycket positivt. Det gav mig möjlighet att endast fokusera på det personen sa och inte behöva skriva ner allt uttalanden och tonfall. Nackdelen med inspelning är, precis som Trost (2012) skriver, att det är tidskrävande att transkribera intervjuer. En annan nackdel är att deltagarna känner sig mer eller mindre begränsade av inspelningen. Det märkte jag i två fall då det blev ”en intervju efter intervjun”, som Trost också tar upp. När inspelningen stängdes av talade två deltagarna mer öppet och avslappnat. Vid genomlyssning av samtalen upptäckte jag några tillfällen där jag hade kunnat ställa följdfrågor för att få ett uttömligare svar. Vid andra tidpunkter när deltagaren sa något som skiljde sig markant från litteraturen valde jag att inte ställa följdfrågor som ”varför då?”, eller ”hur tänker du då?” eftersom jag inte ville visa mig kritisk till det uttalandet och därmed riskera att deltagaren ändrade åsikt.

15 att hennes svar blivit annorlunda. Om jag hade delgivit henne intervjufrågorna så hade jag även varit tvungen att göra det till alla deltagare och även ta hänsyn till hur lång tid alla hade att förbereda sig.

16

5. Resultatredovisning och analys

I resultatredovisningen har jag valt att ange mina intervjudeltagare utifrån dess yrkesroller: barnskötare, förskollärare, specialpedagog, förskolechef A och B. Barnskötaren i studien har jobbat inom barnomsorgen i 35 år. Förskolläraren har jobbat inom barnomsorgen i över 30 år. Specialpedagogen, som jobbar både som förskollärare och specialpedagog i dagsläget har arbetat som specialpedagog i 13 år. Förskolechef A med förskollärarutbildning i botten har jobbat cirka 20 år som ledare inom förskolan. Förskolechef B med pedagogisk utbildning har jobbat som förskolechef i 4,5 år och som skolledare i 17 år. Ord med fet stil i citaten innebär att den intervjuade betonade just det ordet.

5.1 Vad har pedagoger och förskolechefer för kunskap om barn som far illa? Jag redovisar här deltagarnas kunskap om: definition av barn som far illa, barns lojalitet mot föräldrar, alkohol- och drogproblematik hos föräldrar, att alla barn inte upptäcks och analys av frågeställning ett.

5.1.1 Definition av barn som far illa

Alla deltagare uttrycker att begreppet ”barn som far illa” är stort och rymmer väldigt mycket. Barnskötaren och förskolläraren beskriver framförallt exempel på barn som far illa. De tar då upp barnmisshandel, sexuella övergrepp, psykisk misshandel och omsorgssvikt. Tecken på barnmisshandel beskriver barnskötaren, förskolläraren och förskolechef A som att man ser blåmärken hos barnet. Barnskötaren och förskolechef A tar också upp att barnet är slagrädd, d.v.s. kryper ihop om man höjer handen hastigt. Psykisk misshandel beskriver barnskötaren som föräldrar som inte behandlar barn som man ska, föräldrar som inte förstår sin föräldraroll, hot om våld, mycket bestraffningar och att man ser att det inte fungerar mellan barn och föräldrar. Förskolläraren beskriver tecken på psykiskt misshandel med att barnet har dålig självkänsla och att föräldrar pratar ”hårt” till dem. Barnet kan berätta hur det har det hemma eller så kan förskolläraren ana det utifrån hur barnet agerar. Både förskolläraren och barnskötaren beskriver att föräldrars bristande omsorg visar sig genom att barnet är jättehungrig, har smutsiga kläder, smutsigt hår och luktar illa.

17 språkutveckling som inte stämmer med den kronologiska åldern. Specialpedagogen menar att när saker inte är åldersrelevant så är det varningstecken.

Förskolechef A beskriver omsorgssvikt med att barnet blir lämnat ensam fast det är litet och inte får tillräckligt med mat. Hon lyfter även många orsaker till att barn far illa: sociala svårigheter, föräldrasvikt, omständigheter som uppstår under kortare perioder, kulturkrockar där barn far illa, föräldrar som är osäkra i sin föräldraroll. Hon understryker att man inte kan säga att det är någons fel. Hon säger även: ”För mig är inte barn som far illa bara barn som

har ADHD eller aspergers eller handikapp av något slag. Utan för mig är handikapp att ha en kulturell problematik.”

5.1.2 Kunskap om barns lojalitet mot föräldrar

Barnskötaren pratar om att det kan vara svårt att upptäcka barn som far illa eftersom de sällan berättar själv om hur de har det hemma. Hon menar att barn är lojala mot sina föräldrar och lämnar inte ut dem till andra. Förskolläraren håller med att barn sällan berättar något dåligt om deras föräldrar men hon har erfarenhet av att ibland så kan barnet säga något litet om hur hemsituationen ser ut. Då gäller det att som pedagog vara uppmärksam och lyssna, för om man börjar fråga mer så kan barnet sluta sig och inte berätta mer.

5.1.3 Kunskap om alkohol- och drogproblematik hos föräldrar

Specialpedagogen beskriver det svåra i att upptäcka att barn har det dåligt hemma. Hon säger att det kanske finns barn till föräldrar med alkoholproblem men att personalen på förskolan inte upptäcker det eftersom föräldrarna inte kommer till förskolan och luktar sprit eller är fulla. Men hon tror ändå att det kan finnas signaler som personal i förskolan ser men som de inte vet vad de står för.

När förskolechef A pratar om drogproblematik hos föräldrar och äldre barn säger hon att hon inte har någon erfarenhet av droger, annat än alkohol. Alkohol, menar hon, har den fördelen att det luktar och därför blir det svårt för föräldrar att dölja det för personal i förskolan. Hon säger sig ha gått en utbildning i hur man kan upptäcka droger hos anställda. De symptom hon fick ta del av genom utbildningen tycker hon är svåra att utgå ifrån när man ska identifiera drogproblematik eftersom symptomen kan stämma överens med andra saker, till exempel en förkylning. Så här säger hon om drogproblematik: ”Men om man har tillräckligt mycket

erfarenhet och att man har en baskunskap så tror jag att det kan vara lättare. Men det är inte så många av oss som har det. Och jag vet inte om det är önskvärt heller.”

5.1.4 Kunskap om att alla barn inte upptäcks

18 till någon statistik om det. Så här svarar hon på min fråga ”Hur tror du att man kan upptäcka fler barn som far illa, alltså just i förskolan?”:

(Tystnad) ja... (tystnad). Jag tror inte att det är så himla lätt. Eller också är det inte så många barn som far illa. Finns det nån statistik på det? (skratt) Ungefär som att det finns att man vet att var tionde person kommer att få alkoholproblem. Alltså jag vet inte. Utan jag tror att det är så här att man får vara öppen och inlyssnande. Eh… och fundera utifrån varje signal man får. Hur hanterar jag det här? (tystnad) men frågan är… (tystnad) om vi missar så många. Det är ju också svårt att veta. Jag tycker ändå att pedagoger i dagsläget är ganska observanta. De är professionella, de är observanta och de är… de är duktiga. Jag tror inte att man missar så himla mycket. Och det man möjligen missar det vet jag inte om man skulle komma åt i alla fall.

5.1.5 Analys av frågeställning 1

De flesta deltagare har kunskap om hur man definierar barn som far illa, de täcker in flera exempel som Socialstyrelsen (2004) beskriver, dock inte alla. De tar inte upp kränkning och psykisk försummelse av ett barn. Deltagarna ger en del exempel på barn de mött som farit illa men de ger inte så många exempel på tecken som man kan se hos barn som blir utsatta för omsorgssvikt, som t.ex. Lundén (2010) beskriver. Specialpedagogen skiljer sig från de andra när hon beskriver att ett tecken att barn far illa kan vara att barnet uppvisar en funktionsnedsättning. Förskolechef A’s uttalande om att det inte bara är barn med ADHD, aspergers eller handikapp som far illa visar på att hon lägger in barn med funktionshinder i definitionen av barn som far illa. Det är inte i överensstämmelse med Socialstyrelsens definitioner.

De tre deltagarna med längst utbildning, förskolechef A, förskolechef B och specialpedagogen definierar barn som far illa med att barnen inte får det stöd som det har rätt till i förskolan. Alla deltagare beskriver orsaker hos föräldrar som gör att barn far illa, förskolechef A däremot gör det mer utbrett än de andra. Förskolechef A byter snabbt perspektiv från barnet till föräldern, om vad som är orsaken att föräldern låter sitt barn fara illa. Hon poängterar också att det inte behöver vara något fel på föräldern. Ingen litteratur indikerar heller att det behöver vara något fel på föräldern för att ett barn ska fara illa.

De flesta deltagares svar kan kopplas till Maslows behovshierarki (Imsen, 2009). Tillsammans behandlar deltagarnas definition av barn som far illa med bristen av behoven: fysiologi, trygghet och säkerhet, kärlek, säkerhet, erkännande och positiv självuppfattning. Ingen deltagarna beskriver vikten av positiv anknytning mellan det lilla barnet och vårdnadshavaren i Bowlbys anknytningsteori som Lundén (2010) beskriver. Några deltagare tar upp psykisk misshandel av barn som far illa, men deras uttalanden visar inte på att de känner till att det är den allvarligaste formen av omsorgssvikt hos barn.

19 önskvärd. Hon har inte heller kunskapen att många barn som far illa missas som Lundéns studie (2010) visar. Barnskötaren och förskolläraren uppger däremot att de kan ha missat en del barn i sitt arbetsliv.

5.2 Vad har deltagarna för kunskap och erfarenhet av anmälningsplikten? Tre av deltagarna har stor erfarenhet av anmälningar till socialtjänsten. Förskolechef A däremot har begränsad erfarenhet och barnskötaren har ingen erfarenhet. Förskolechef B säger att på de två förskolorna som hon ansvarar för genomförs anmälningar cirka fyra till fem gånger per år. Hon har inte gått någon utbildning i anmälningsplikten men däremot har hon gått en utbildning i hur man kan upptäcka psykisk ohälsa hos barn och vuxna. Förutom erfarenhet från förskolorna så har hon även jobbat ideellt med utsatta barn och kvinnor. Så här säger hon om anmälningsplikten: ”Anmälningsplikt i förskolan det är att vi naturligtvis ska

både se hur barnet mår, fysiskt och psykiskt, och är det så att vi befarar att ett barn far illa genom fysisk eller psykisk misshandel så blir det en anmälan till socialen.”

Hon säger vidare att det gäller att upptäcka barn som far illa i tid och att hon och sina anställda inte kan vara med och lösa all den problematik som finns men att de kan vara med och lyfta det i tid. Hon förtydligar också att man måste känna in så att man inte anmäler allt, utan man måste vara kunnig i barns utveckling för att veta vad det är för sorts problematik man ser. Hon tycker att det är väldigt bra med specialpedagogerna som de har på området då de besitter mycket kunskap inom det här ämnet, det underlättar också att de har ett bra samarbete med elevhälsan. Hon avslutar intervjun med att säga att för att göra en anmälan så måste man vara stark som person.

Specialpedagogen är till en början väldigt objektiv när jag frågar vad hon lägger in i begreppet anmälningsplikt i förskolan. Hon säger att hon inte lägger in något själv i det begreppet utan hon läser sig till vad anmälningsplikten innebär. Hennes jobb är att följa lagar och paragrafer: Och inte värdera eller tänka själv att ”det här är inte så farligt”, eller ”det kanske blir bättre”. Och i anmälningsplikten är jag skyldig att göra anmäla om jag upplever att ett barn far illa. Och det innebär att vi som jobbar i förskolan, inte bara jag själv alltså, utan vi som jobbar i förskolan inte ska sätta oss ner och prata med föräldrarna och reda ut det här, utan en anmälningsplikt innebär att man

anmäler. Man måste inte ta hänsyn till föräldrarna, och ibland ska man inte det heller… Och då

spelar det ingen roll om man tycker synd om familjen eller inte, och deras situation, utan anmälan är ju till för att familjen ska få hjälp.

20 Både barnskötaren och förskolläraren uttrycker att de har en skyldighet att anmäla till socialtjänsten när de misstänker att ett barn far illa. Förskolläraren beskriver det även som ”vid minsta misstanke”. Hon berättar om ett tillfälle då hon och hennes kollegor anmälde till socialtjänsten efter att de sett ett stort blåmärke på ett barns ländrygg. Det visade sig sedan att barnet inte blev misshandlat utan att märket berodde på barnets etnicitet. Förskollärarens tankar efter att det kommit fram var att hon kände sig dum för att ha anmält men hon säger att det ändå visar att hon och personalen tar barnen på allvar. Relationen till föräldrarna påverkades inte negativt utan blev snarare bättre än innan. Förskolläraren medger att det var längesedan hon gick någon kurs i det här ämnet men att hon har möjlighet att i en extra svår situation få hjälp och handledning från familjecentralen.

Barnskötaren har aldrig gjort en anmälan, men hennes arbetslag gjorde en anmälan om sexuellt utnyttjande av ett barn under tiden barnskötaren var ledig. Utredningen som socialtjänsten då genomförde visade att det inte fanns något belägg för misstankarna. Barnskötaren tycker att det är beklagligt att pappan i familjen blev misstänkt för något så allvarligt. Barnskötaren säger flertalet gånger i intervjun att hon tycker att anmälningar är väldigt svåra och känsliga. Men samtidigt säger hon att det är bättre att ta kontakt en gång för mycket med socialvården än inte alls. Den utbildning hon har fått i ämnet är från en person från socialkontoret som kom och informerade på ett personalmöte. Förskolläraren berättar om en tidigare incident när hon jobbade på en annan förskola och personalen misstänkte att ett barn for illa och de kallade föräldrarna till samtal. Föräldrarna kom aldrig till samtalet utan flyttade istället ifrån området.

5.2.1 Exempel där anmälningsplikten inte genomfördes

Specialpedagogen berättar om en situation som inträffade många år tidigare när hon inte jobbade som specialpedagog. Vid det tillfället berättade en förälder att hon slog till sitt barn när hon inte orkade med det. Mamman hade en jobbig situation i livet och den dåvarande rektorn tog in föräldern på samtal och sa att det beteendet inte var accepterat men att hon gav mamman en till chans. Specialpedagogen uttalar sig så här om det fallet:

Och det var ju fel. Där skulle det ha blivit en anmälan. Det är så som jag upplever att det var förr i tiden, att man tog hänsyn till föräldern. Man tog hänsyn till att den hade en jobbig situation, eller man tog hänsyn till att den skulle få det jobbigt om den hamnade i en utredning och så tog man in föräldern och pratade med dem och så satt man där och så var man så sympatisk, inte empatisk, utan man fick sympati med den här föräldern. Och så var det inte barnet det handlade om längre utan det var hur föräldern skulle må om man gjorde en anmälan… Så gick det till den gången. Men så får det alltså inte gå till. Då har man gjort tjänstefel som rektor.

21 kulturer är aga en del av uppfostran. Aga skulle hon inte anmäla när det inte är riktigt misshandel där barnen blir slagna så att de får blåmärken på kroppen:

Det där är ju jätte, just där är det väldigt svårt för där är det ju inte misshandel. Det är inte så att man slår barnen gul och blå men man använder det i uppfostringssyfte, vilket, som är förbjudet i Sverige. Vilket jag tog upp på ett föräldrasamtal med en familj, en utländsk pappa, att här i Sverige är det förbjudet. Men sen vet man ju inte hur det funkar hemma naturligtvis, men det var ju inte så att det kändes som att barnen for illa, alltså de visade inga tecken på att fara illa så, men det är klart... ja, det är väldigt svårt i såna lägen. Vart man drar gränsen.

Förskolechef A skiljde sig från övriga deltagare i sin definition av anmälningsplikten:

Ja… när man ser att det här barnet far så illa och förskolan kan inte göra mer och man tror att problemen ligger nån annanstans än... i ett barns handikapp eller vad de kan va. Man tror att mest troligt ligger det här problemet i hemmet eller social omständigheter eller, om det far illa helt enkelt. Sen kan det ju vara att man anmäler... ehm... för att man... tycker att föräldrar behöver stöd i föräldrarollen. Det blir en lite annorlunda anmälan men man kan faktiskt göra så.

Förskolechef A anser att anmälningar på förskolor är relativt ovanligt. Under hela sitt yrkesliv så har hon bara gjort cirka tre stycken. Hon tycker att det är svårt att se på yngre barnen om de far illa, i jämförelse med äldre barn som pratar mer. Förskolechef A har ingen utbildning inom ämnet. Hon säger själv att hon inte heller har någon utbildning i barnkonventionen eller barns rättigheter, sådan informationen kan hon få i form av lagar från ledningen.

Varken förskolechef A eller B säger sig ha erbjudit sin personal någon utbildning i anmälningsplikten eller barn som far illa.

5.2.2 Analys av frågeställning 2

Det visar sig tydligt att de tre deltagare med stor erfarenhet och/eller utbildning inom anmälningsplikten ger svar som stämmer bäst överens med vad Socialstyrelsen (2004) säger i frågan. Förskolechef B och specialpedagogens svar särskiljer sig från de andra deltagarnas eftersom de är tydliga med att utgångspunkten i en anmälningssituation är barnets behov, i likhet med Socialstyrelsen. Specialpedagogens korrekta uttalanden, som överensstämmer med Socialstyrelsen, beror säkerligen i stor del på Staffan Olssons föreläsningar, en författare som återfinns i min litteraturgenomgång. Förskolläraren beskriver vad ”minsta misstanke” innebär för henne genom att ge ett exempel på en anmälan som hon var med och genomförde. Hon visar också på att även om misstanken var felaktig så slutade det bra för barnet och föräldrarna.

Barnskötaren uppvisar bristande kunskap i frågan om aga. För Socialstyrelsen (2004) är aga att likställas vid fysiskt våld, vilket innebär anmälningsskyldighet.

22 eller Cocozza et al. (2007) som menar att socialtjänsten behöver kontaktas så fort som möjligt när ett barn misstänks fara illa. Även Olsson (2011) menar att det är bättre om förskolan tidigt inser att det inte är bra att allt för stor belastning läggs på personalen innan socialtjänsten kontaktas.

Ingen av förskolecheferna uppger att de har någon aktuell utbildning av anmälningsplikten eller har erbjudit sin personal någon sådan. Det står i motsättning till Lpfö 98 (rev. 2010) som skriver att förskolechefen har ett särskilt ansvar för att personalen ska få den kompetensutveckling som de behöver.

5.3 Hur går deltagarna tillväga när de misstänker att ett barn far illa?

Ingen av deltagarna i undersökningen har någon handlingsplan för hur de ska gå tillväga vid en anmälningssituation. Förskolechef B och specialpedagogen säger att det inte behövs eftersom pedagogerna redan vet och har så stor erfarenhet av anmälningar. Förskolechef A ställer sig negativ till en handlingsplan eftersom hon tycker att det blir för många planer att hålla reda på. Hon säger att om det finns behov av att få mer information om det här ämnet så kan hon och pedagogerna börja leta efter lösningar själva och titta på lagtexter tillsammans. Förskolechef A säger också att det är bra att kunna ringa socialtjänstens mottagningsenhet och rådgöra. Alla deltagare uppger att de först diskuterar i arbetslaget om vad de har sett kring barnet och sedan för man informationen vidare till förskolechefen som tar beslut om att göra en anmälan.

Förskolläraren tar upp att vid samtal med föräldrarna om en anmälan så finns förskolechefen med som stöd. Samtalet går till så att personalen beskriver för föräldrarna vad de har hört och sett och att de har anmälningsplikt. Båda förskolecheferna uttrycker att det är viktigt att pedagogerna känner att de har deras stöd i en sådan svår situation. Alla deltagarna är överens om att det är viktigt med stöttning av arbetskamrater och förskolechef på förskolan. Förskolechef A säger att personalen behöver stöttning och behöver diskutera lite innan de kan ta steget att göra en anmälan.

5.3.1 Oenighet vid anmälan

Förskolechef A säger att det ibland kan råda oenigheter i ett arbetslag om situationen ska leda till anmälan eller inte, och då går hon in och försöker väga ihop och ta beslutet. Specialpedagogen skiljer sig från övriga deltagare genom att hon refererar till Staffan Olssons föreläsning att varje enskild som är anställd i en förskola kan göra en egen anmälan, även om förskolechef eller annan personal inte håller med.

5.3.2 Grund i anmälan

23 Både förskolechef B och specialpedagogen säger först att de inte tycker att anmälningar är svåra förutom att det är svårt att se att barnet mår dåligt. Efter en stunds samtal kommer specialpedagogen ändå fram till att det är svårt att anmäla när det inte finns tydliga fysiska tecken hos barnet och föräldrar är jättetrevliga, men att barnet ändå signalerar att det mår dåligt. Förskolechef B säger efter en stund att det är svårt att vara vaken och uppmärksam och se barnet i tid så att det inte går för långt. Liknande svar ger även förskolläraren och barnskötaren.

Alla deltagare belyser vikten av att ha en grund innan man bestämmer sig för att göra anmälan. Specialpedagogen säger att man måste ha sett något ett tag och diskuterat i arbetslaget och man måste kunna göra en beskrivning av vad man ser. Undantag är uppenbara saker som blåmärken. Förskolechef B säger att pedagogerna måste ha observerat, fått bekräftat från barnet eller sett en förändrig av barnets utveckling över tid. Många gånger kan det vara dold misshandel och då gäller det att pedagogerna är väldigt vaksamma.

Barnskötaren, förskolechef A och B säger att när man är osäker på om ett barn far illa p.g.a. hemmiljö så kan man kalla föräldrarna till ett samtal. Förskolechef B säger att om det gäller väldigt små barn som inte har språket, där man inte har sett fysiska bevis utan man kanske ser att det skett en viss förändring så kan det i första läget behövas ett samtal med föräldrarna för att ta reda på om det har inträffat något i familjen. Om barnets beteende fortsätter så går förskolan vidare med en anmälan. Förskolechef B är tydlig med att beslut att göra anmälan är ingenting som ska diskuteras med föräldrarna:

Så det är inte så att jag säger att nu får ni sluta upp med det där, annars gör vi en anmälan, utan det jag vill ha, ska vi säga, är en förklaring över: hur förklarar föräldrarna själva förändringen hos barnet? Och tycker inte jag att det stämmer med vad vi ser så går vi vidare med en anmälan. Så det är liksom inte nån förfrågan om tillåtelse. Sen finns det andra anledningar till att barn kan må dåligt under vissa perioder och då måste man ju ta hänsyn till det också. Det här är inte en grund för en anmälan. Det här kanske mer är en grund för att en förälder kanske behöver få stöd i sin föräldraroll. Och då kan vi ju vidarebefordra information om hur ska ni kunna få det stödet. Och det finns ju föräldrautbildningar.

Barnskötaren och förskolechef A säger i likhet med förskolechef B att de inte kontaktar socialtjänsten när barnet far illa i familjen när föräldrar inte medvetet riktat det mot barnet, t.ex. vid skilsmässa, dödsfall, föräldrar blir arbetslösa, är ledsna eller inte orkar med barnen. Barnskötaren och förskolechef A anser att om det bara är en viss period som föräldrarna har det jobbigt ska man inte anmäla. Eftersom man inte vill anklagad en förälder felaktigt så måste även misstankarna vara ganska starka menar barnskötaren.

24 anmäler om hennes personal berättar om saker som hon uppfattar ligger utanför normen. Hon ger ett exempel på ett barn som alltid har urtvättade kläder:

Ja men du gör, barnet far inte särskilt väl i det, men du tar ju ett samtal med föräldern istället. Du gör ju inte en anmälan. Ja... och då kan det ju framkomma att man inte har ekonomi. Och då får man hjälpa föräldern i det läget. Vad gör vi då? Föräldern har inte råd. Då kan man komma med: vart kan du vända dig för att få hjälp och stöd?

Förskolechef A säger att undantag för att ge råd istället för att anmäla är vid misstankar på sexuella övergrepp, då erbjuder hon inte någon föräldrautbildning till föräldrarna. Då anser hon att det inte är upp till henne och personalen att fundera över vad som ligger bakom. Jag frågar henne om hon någon gång har misstänkt att ett barn far illa men inte gått vidare med anmälan och då svarar hon att hon alltid gör någon form av åtgärd, det behöver inte vara anmälan utan kan också vara ett allvarssamtal med föräldern eller en tipsning om föräldrautbildning. Hon gör alltid en individuell bedömning. När jag frågar vad hon gör om föräldrar inte vill ta emot rådet svarar hon:

Ja, om misstanken är tillräckligt stark då blir det ju en anmälan. Men man kanske, trots lagens tunga ord om misstanke så tror jag att, jag tror inte att jag egentligen (skratt), eller vi, är ensam om att man försöker först på samarbetsfronten om det är den typen av fara illa. Där man tror att en stärkt förälder skulle klara det här. Det kan ju vara jätteunga föräldrar som inte har nån större erfarenhet av barn eller småbarn och där far och mor, alltså där nätverket är långt borta. Det behöver ju inte vara något fel på dem som personer så att säga.

Det är bara specialpedagogen som tydligt uttrycker att det inte är pedagogernas uppgift att undersöka hur föräldrarna har det utan deras uppgift är att söka hjälp för barnet.

5.3.3 Dokumentation

Av de två förskolecheferna är det bara förskolechef B som vill att pedagogernas iakttagelser av ett barn som misstänks fara illa ska dokumenteras skriftligt, bl.a. för att man ska kunna se hur långt bak i tiden ett beteende har funnits hos barnet och vad som har utlöst det.

Förskolläraren beskriver att de får särskilda dokument från socialtjänsten när de ska göra en anmälan. De får också ibland instruktioner från socialtjänsten om att ge ett utlåtande av ett barn när anmälan har kommit någon annanstans än från förskolan. I dokumenten ska pedagogerna beskriva barnets situation och kontakt med föräldrarna. Förskolläraren tycker att det är svårt att veta hur man ska skriva och då är det bra att få hjälp av förskolechef eller specialpedagog. Förskolläraren menar att man måste vara tydlig med hur man skriver, att man är saklig och inte lägger in egna åsikter. Det är även viktigt att det som skrivs inte går att misstolkas.

5.3.5 Föräldrakontakt

25 pedagogerna. Hon tror också att pedagoger kan dra sig för att göra anmälningar för att de inte vet vad de ska säga till föräldrarna och hur de ska göra anmälan, hon uttrycker att det är viktigt att ha med sin chef i samtal med föräldrarna. Förskolechef B tycker inte att det är svårt att hantera föräldrarna, hon säger: ”… för min uttryckliga mening är att i första hand så

jobbar vi för barnets skull, för att skapa trygghet.”

Specialpedagogen tror att personal i förskolan drar sig för att göra anmälningar för att man tror att man straffar ut någon eller att föräldrarna kommer att förlora sina barn. Hon tror att det finns mycket okunskap hos pedagogerna. Det kan också vara svårt om man inte har tillräcklig erfarenhet och kompetens att möta föräldrarna där man kan hamna i ett motsättningsläge med dem. Hon säger:

Det är inte enkelt men jag tror att om vi alla tänker så här: om det vi ska titta på det ska vi titta på genom barnets perspektiv, inte ur vuxenperspektiv, eller föräldraperspektiv, utan barnperspektiv, då blir det lättare. Att de har ju ingen annan som pratar för dem, de kan inte prata för sig själva, eller juridisk, eller de vet inte att det skulle kunna vara på ett annat sätt.

Förskolechef A tycker att det är svårt att avgöra om anmälan kommer att leda till att barnet får det bättre eller sämre. Hon uttrycker att pedagoger vill ha en god föräldrakontakt för att kunna jobba med barnet och en anmälan kan leda till en negativ föräldrakontakt. Hon inflikar att utifrån barnets perspektiv är det naturligtvis inte så. Men för henne så är det viktigt att pedagogerna får föräldrarnas förtroende och att föräldrarna lyssnar till pedagogerna. Förskolechef A menar att det är hennes och pedagogernas jobb att hjälpa föräldern att bli starkare i sin föräldraroll och hon befarar att det inte går att uppnå om man har gjort en anmälan, utan i stället kanske barnet får byta förskola.

5.3.4 Analys av frågeställning 3

Ingen av deltagarna i undersökningen har någon handlingsplan eller checklista på sina arbetsplatser, som Backlund et al. (2012) och Drugli (2003) rekommenderar att man har. Alla deltagare beskriver att när någon börjar misstänka att ett barn far illa så diskuterar man först i arbetslaget om vad man har sett och sedan kontaktar man förskolechefen, detta stämmer med Socialstyrelsen (2004). Det är bara förskolläraren som nämner att diskussionen i arbetslaget kan leda till att oron förklaras bort, som Lundén (2010) skriver.

Kunskap kring dokumentation av ett barn finns hos förskolläraren, specialpedagogen och förskolechef B, det är också dem som har erfarenhet av flera anmälningar. Denna typ av dokumentation stämmer överens med Hansens (1995) syn på kartläggning.

26 Detta stämmer delvis med det Socialstyrelsen säger, men Socialstyrelsen menar också att det bara behövs en misstanke för att det ska leda till anmälan.

Att inte anmäla när föräldrar är i en tillfällig kris uttrycker flertalet deltagare som naturligt. Särskilt barnskötaren och förskolechef A säger att anmälan inte ska göras när omständigheter runt familjen, som föräldrarna inte har skapat avsiktligt, gör att barnet mår dåligt. Det överensstämmer inte med Gilbert et al. (2008) som redogör för att barn kan fara illa även om det inte är avsiktligt från föräldrarnas sida.

Socialstyrelsens beskrivningar av varför personal i förskolan inte gör anmälningar stämmer överens med det deltagarna uttrycker. De orsaker till att man inte anmäler, som deltagarna beskriver, grundar sig i ett vuxenperspektiv. Personal som inte gör anmälan när de misstänker att ett barn far illa tar hänsyn till hur jobbig en anmälan kommer bli för de själva eller för föräldrarna, inte för barnen. Specialpedagogen beskriver tydligt barnperspektivets betydelse i den här frågan, som även Melin (2004) menar ska finnas med i beslut som rör barn.

Av intervjuerna framgår det inte tydligt i vilka situationer förskolecheferna väljer att göra en anmälan. Förskolechef A uttrycker att när ett barn har urtvättade kläder så gör man inte en anmälan. Lucas och Otterman (2012) säger att sexuellt utnyttjande kan höra ihop med omsorgssvikt så därför kan det inte vara helt självklart att man inte ska göra en anmälan i en sådan situation. Att inte klä sitt barn i lämpliga kläder kan också vara en grund till anmälan eftersom det är en brist i omsorgen enligt Socialstyrelsen (2004). Socialstyrelsen är tydlig med att socialtjänsten har förutsättningar för att ge en familj hjälp och stöd, bland annat med ekonomin som förskolechef A anser är hennes och förskolans uppgift.

27

6. Resultatdiskussion

I arbetets inledning beskrev jag syftet och tre frågeställningar. Det var omfattande frågor men jag ansåg att jag inte kunde utesluta något, det hade t.ex. inte varit intressant för mig att bara skriva om barn som far illa och inte undersöka pedagoger och förskolechefers anmälningsbenägenhet. Jag har genomfört mitt arbete utifrån syftet och fått svar på alla frågeställningar. I syftet ingick tre delar, först ville jag undersöka hur personal i förskolan gör bedömningen att ett barn far illa. Det har varit svårt för mig att förstå exakt hur de gör den bedömningen. Orsaken till det kan vara deltagarnas varierande erfarenheter och kunskap om definitionen av barn som far illa och ämnets komplexitet. Bedömningen blir väldigt individuell när det inte finns några klara riktlinjer om hur den ska göras. I syftet ingick också att se om bedömningen att barn far illa leder till en anmälan till socialtjänsten, vilket det ska göra enligt lagen. Resultatet visar på att det inte är helt självklart att barns missförhållanden anmäls. Deltagare berättar om när de själva eller andra felaktigt avstått från att göra anmälningar. Sista delen i mitt syfte var att belysa orsaker till varför deltagarna inte gör anmälan. Deltagarna hade många tankar kring varför personal i förskolan avstår från att göra anmälningar. Det deltagarna tog upp var bland annat bristande kunskap om definitionen av barn som far illa och åsikten att förskolan har bättre möjlighet att hjälpa familjen än socialtjänsten.

De flesta deltagare har övergripande kunskap om vilka grupper av barn som ingår i begreppet barn som far illa, med undantag av definitionen misshandel hos en deltagare. Det var inte många deltagare som preciserade vilka symtom och tecken barnen kan uppvisa. Att känna till vilka tecken barn uppvisar anser jag kan leda till att man upptäcker barn som far illa fortare. En orsak till att deltagarna inte berättade om tecken kan också vara att jag inte specifikt frågade efter det i samtliga fall, men jag ställde ändå frågor som lämnade utrymme till de svaren.

Angående tolkningen av begreppet barn som far illa så fann jag förskolechef A’s inkludering av barn med funktionshinder märklig. Barn med funktionshinder, som ADHD eller aspergers, behöver inte må dåligt av sin hemmiljö per automatik. Om förskolechef A verkligen tyckte det eller om hon uttryckte sig felaktigt kan jag inte svara på. I ett uttalande senare om anmälningsplikten motsäger hon sig, då säger hon att hon inte anmäler när problemet ligger i ett barns handikapp. Det är tveksamt om hon har förståelse av vad begreppet barn som far illa eller lagen om anmälningsskyldighet innebär och hur de två hänger samman.