Idrottsledare och HBTQ
Perspektiv på diskriminering, medvetenhet och normer i ungdomsidrotten
Elin Byström
Examensarbete i idrottspedagogik, 15 hp Idrottsvetenskapliga programmet Pedagogiska institutionen
Vt 2015
Byström, Elin. (2015). Idrottsledare och HBTQ: Perspektiv på diskriminering, medvetenhet och normer i ungdomsidrotten. (Sports coaches and LGBTQ:
Perspectives on discimination, awareness, and norms in youth sport).
Examensarbete i idrottspedagogik, 15 Hp Idrottsvetenskapliga programmet.
Pedagogiska institutionen. Umeå universitet
Abstract
Many athletes experience homophobia in sport environments and lgbtq is a rather invisible topic in organized sport. The purpose with the study was to investigate coaches’ perspective on discrimination and heteronormativity in youth sport. Another purpose was to examine how coaches perceived their own awareness about lgbtq. The result is based on seven semi- structured interviews with coaches from four different sports and five different sport clubs. First of all, results showed that the role as a coach involved two main tasks. These were, education in the specific sport and social education. The result also showed that discrimination based on sexual orientation, gender identity and gender expression was said to be unusual from the coaches’ perspective. One coach experienced that discrimination had occurred to one of the players in his team. The coach from the opposing team argued that the player in the girls’ team was actually a boy, because of the person’s appearance and skills in floorball. Coaches experienced that their own awareness about lgbtq could improve and those with some theoretical knowledge about heteronormativity hadn’t implemented that in the role as a coach.
Regarding lgbtq, the result from the interviews also showed that coaches’ awareness was inadequate in some aspects, which affected how situations were handled. For example if negative language about lgbtq occurred it was many times seen as harmless and didn’t result in consequences from coaches. Negative languages about lgbtq were more or less normalized in all of the boy’s teams. At the same time lgbtq was not a subject that had been brought up in the training groups, between coaches, in the sport clubs or in coaches’ education. One possible conclusion to the ”invisibility” of lgbtq in the sport environments may be highly connected to a lack of awareness. For instance, problems in this context were principally connected to an individual who was discriminated against or treated badly.
Nyckelord: Idrottsledare, hbtq, heteronorm, ungdomsidrott.
Keywords: Coach, lgbtq, heteronormativity, youth sport.
Innehållsförteckning
ORDLISTA ... 1
VAD ÄR DISKRIMINERING? ... 1
INLEDNING ... 2
SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR ... 4
METOD ... 4
VAL AV METOD ... 4
URVAL ... 5
GENOMFÖRANDE ... 5
BEARBETNING ... 6
FORSKNINGSETISKA FRÅGOR ... 6
TEORETISK UTGÅNGSPUNKT ... 7
QUEERTEORI ... 7
TIDIGARE FORSKNING ... 8
HETERONORMATIVITET I IDROTTEN ... 8
DISKRIMINERING INOM IDROTTEN ... 9
RESULTAT ... 12
UPPFATTNING OM DET EGNA IDROTTSLEDARSKAPET OCH DESS UPPGIFTER ... 12
Idrottsledarskapets uppgifter ... 12
DISKRIMINERING ... 14
Hur upplevde idrottsledarna förekomsten av diskriminering? ... 14
POSITIV KONTRA NEGATIV SPRÅKANVÄNDNING OM HBTQ ... 14
Svordomar, kraftuttryck och slentrianmässiga uttryck ... 15
Vikten av att följa normer och positiva fördomar ... 16
UTRYMME FÖR HBTQ, UPPLEVD MEDVETENHET OCH IDROTTSLEDARNAS FÖRSLAG PÅ FÖRBÄTTRINGAR ... 17
Hur upplevde idrottsledarna utrymmet för hbtq-‐frågor? ... 17
Idrottsledarnas medvetenhet om HBTQ ... 18
Idrottsledarnas förslag för förbättringar ... 19
ANALYS ... 20
IDROTTSLEDARSKAPET OCH DEN SOCIALA ROLLEN ... 20
UPPLEVD FÖREKOMST AV DISKRIMINERING ... 20
NORMER OCH SPRÅKANVÄNDNING ... 21
HBTQ-‐FRÅGORS UTRYMME OCH FÖRSLAG FÖR FÖRBÄTTRING ... 22
I ETT MAKTPERSPEKTIV ... 23
SLUTDISKUSSION ... 24
RESULTATDISKUSSION ... 24
METODDISKUSSION ... 25
FÖRSLAG PÅ FRAMTIDA FORSKNING ... 26
REFERENSER ... 28
BILAGA 1. INTERVJUGUIDE. ... 30
1
Ordlista
Här följer ett antal begrepp som är av betydelse för denna studie (RFSL, 2015).
HBTQ: Ett paraplybegrepp för homosexuella, bisexuella, transpersoner samt andra personer med queera uttryck och identiteter.
Heterosexuell: En person som har förmågan att bli kär i och/eller attraherad av personer av annat kön.
Homosexuell: En person som har förmågan att bli kär i och/eller attraherad av personer av samma kön.
Bisexuell: En person som har förmågan att bli kär i eller attraherad av människor oavsett kön.
Transperson: Transperson är ett paraplybegrepp vilket bland annat innefattar transsexuella, intergender och intersexuella
.
Med transpersoner menas oftast personer som genom sina könsuttryck och/eller könsidentiteter avviker från normen om kön. Könsidentitet är en persons självidentifierade kön, vilket kan skilja från det biologiska könet. Könsuttryck handlar om hur en person uttrycker sig vilket exempelvis kan vara genom kläder, smink och kroppsspråk.Queer: Queer är ett ord som kan användas inom olika sammanhang och för olika syften. Inom queerteori eller politisk aktivism ligger fokus främst på att förändra förhållningssätt och maktstrukturer. I paraplybegreppet HBTQ kan det bland annat användas som ett begrepp för kön eller sexuell läggning när det gäller normbrytande. Personer kan använda queer för att inte behöva definiera sig mer ingående.
Vad är diskriminering?
Diskrimineringsombudsmannen [DO] skriver att det finns sju diskrimineringsgrunder som är:
religion, funktionsnedsättning, etnisk tillhörighet, ålder, kön, könsuttryck eller könsidentitet och sexuell läggning. Direkt diskriminering är när någon missgynnas genom att behandlas sämre än vad någon annan hade gjort i en jämförbar situation. Indirekt diskriminering är när någon missgynnas genom ett förfaringssätt som framstår som neutralt men som kan komma att missgynna personer särskilt utifrån diskrimineringsgrunderna. Trakasserier är ett uppträdande som kränker någons värdighet utifrån diskrimineringsgrunderna (DO, 2015).
2
Inledning
Idrotten Vill är Riksidrottsförbundets idéprogram om hur föreningsidrotten bör utformas när det gäller idrott i olika åldrar och ambitionsnivåer (Riksidrottsförbundet, 2009). För
ungdomsidrotten som innefattar åldern 13-20 år är en av målsättningarna i Idrotten Vill att idrotten ska utformas så att den ger alla en kamratlig, trygg och social gemenskap. Vidare framhävs i idéprogrammet att alla, oavsett vilken sexuell läggning personer har, ska kunna känna att det är meningsfullt att delta samt kunna uppleva en positiv och utvecklande fritidsmiljö (RF, 2009).
De senaste åren har flera studier undersökt hbtq-idrottares upplevelser av idrottandet och de visar att problemet är betydligt djupare än vad som kan mätas i kränkningar eller
diskriminering. Darj, Piehl och Hjelte (2013) skriver att flera hbtq-ungdomar upplevde att det saknades inkludering och bra bemötande mot hbtq-personer inom idrotten och flera hade slutat eller funderade på att sluta idrotta i föreningarna till följd av att det. Att vara öppet hbtq
upplevdes som en risk för många samtidigt som det kunde vara psykiskt påfrestande att behöva undanhålla saker för personer i ens omgivning. Personer upplevde även att homofobiska yttranden förekom bland träningskamrater och andra i idrottsmiljön (Darj, Piehl och Hjelte, 2013). Denison och Kitchen (2015) presenterar liknande resultat där hbtq-idrottare upplevde otrygghet och där konsekvensen i flera fall ledde fram till att personerna slutade idrotta. De skriver även att det var en högre andel unga idrottare än vuxna som uppgav att idrottsmiljön var otrygg för hbtq-personer. Statens folkhälsoinstitut (refererad i Ungdomsstyrelsen 2010) har genomfört studier kring hbtq-personers hälsa och levnadsvillkor. En större andel av hbtq- personer upplevde svår ängslan, oro eller ångest. Särskilt vanligt var det bland unga homo - och bisexuella kvinnor samt unga transpersoner. I studien var nedsatt psykiskt välbefinnande dubbelt så vanligt bland hbtq-personer i jämförelse med övriga befolkningen.
Det finns alltså brister som påverkar förutsättningarna för deltagandet och inkluderingen i föreningsidrotten för personer som inte lever upp till normen om sexuell läggning, könsidentitet eller könsuttryck. Rosenberg (2002) skriver om heteronormativitet och menar att heterosexualitet ses som det normala och homosexualitet något onormalt som måste förklaras.
Det icke-heterosexuella eller normbrytande inkluderas därför främst på heteronormens villkor, vilket sker genom marginalisering, osynliggörande och stereotypisering av hbtq-personer. Bland gruppen som bryter mot heteronormen är det inte ovanligt att självhat och internaliserad homofobi förekommer.
Utifrån vetskapen om normernas påverkan på förutsättningar och levnadsvillkor så blir det betydelsefullt hur hbtq-frågor hanteras i föreningsidrotten. RFSL:s studie med idrottsledare i Örnsköldsvik visade att inställningen till att lyfta hbtq-frågor var väldigt blandad. En del menade att de ansåg att frågan fått för lite utrymme medan andra upplevde att idrotten inte alls hade med hbtq att göra (RFSL Sundsvall, 2010). Två andra studier med deltagare från Svenska Fotbollsförbundet (Bengtsson, 2012) respektive specialförbund inom RF (Axelsson, 2005) visade att hbtq-frågan inte lyfts i någon högre grad. Det har även funnits sammanhang där hbtq- frågan lyfts upp på agendan. Regeringskansliet meddelade tidigare under året i ett
pressmeddelande att deras pågående hbtq-satsning skulle tilldelas ytterligare medel för att skolan skulle bli mer öppen och inkluderande (Regeringskansliet, 2015). Ishockeylaget Kiruna IF genomgick för inte så länge sedan en hbtq-certifiering där spelare och ledare genomgick en utbildning som RFSL har. Efter detta byttes även de nuvarande matchtröjorna mot en
regnbågsfärgad modell. Responsen som medier rapporterade om var allt från hyllningar och utmärkelser, till tappade sponsorer och upprörda supportrar.
Det har genomförts få studier om hbtq i föreningsidrotten i Sverige, och ännu färre studier där urvalsgruppen har varit idrottsledare. Enligt RF finns det mer än 600 000 idrottsledare och förtroendevalda i den svenska föreningsidrotten (RF, 2009). Eftersom att de spenderar oerhört
3
många timmar i idrotten så bedömdes de vara en relevant urvalsgrupp för denna studie. Det sågs även som särskilt relevant att avgränsa studien till idrottsledare i ungdomsidrotten utifrån målsättningen som finns i Idrotten Vill om ungdomsidrotten och hur den bör utformas. Den forskning som kort presenterats ovan visar också att särskilt unga hbtq-personer kan uppleva en otrygghet i idrotten, samt drabbas av nedsatt psykiskt välbefinnande. Det i jämförelse med personer som inte identifierar sig som hbtq. För att få en bredare bild av hur miljön kan se ut i relation till normer kring sexuell läggning, könsidentitet och könsuttryck så kommer studien utgå från idrottsledare i ungdomsidrotten. I denna studie kommer hbtq-frågor att användas som ett samlingsbegrepp för initiativ, planer, samtal eller annat som syftar att förbättra villkoren eller öka inkluderingen för hbtq-personer inom idrotten.
4
Syfte och frågeställningar
Det övergripande syftet är att undersöka vilka perspektiv idrottsledares har gällande diskriminering, normer och inkludering i den egna träningsgruppen och föreningen i relation till hbtq. Det specifika syftet är att undersöka hur idrottsledare i ungdomsidrotten uppfattar idrottsmiljön och sin egen medvetenhet när det gäller inkludering utifrån sexuell läggning, könsidentitet och könsuttryck.
• Hur uppfattar ledarna sin egen idrottsledarroll och vilka uppgifter i ledarskapet anses viktiga?
• Vilka är ledarnas upplevelse av förekomst av diskriminering i ungdomsidrotten utifrån sexuell läggning, könsidentitet och könsuttryck?
• Hur upplever ledarna förekomsten av negativt kontra positivt språkanvändning om hbtq?
• Hur upplever ledarna sin egen medvetenhet om hbtq, samt hbtq-frågors utrymme i föreningen och finns det något som kan bli bättre?
Metod
Resultatet i studien bygger på sju semistrukturerade intervjuer med idrottsledare från fem olika föreningar och olika träningsgrupper. Samtliga är idrottsledare för ungdomslag eller ungdomsgrupper.
Val av metod
Kvale och Steinar (2014) skriver att intervju som metod är flexibel då följdfrågor kan ställas, vilket i sin tur också ger mer utrymme att gå djupare i frågorna. Dessutom kan intervjupersonens tonfall, pauser och kroppsspråk utgöra ytterligare komponenter i inhämtningen, och sedan analysen av data. För kvalitativa intervjuer används framförallt ostrukturerade – eller semistrukturerade intervjuer. Ostrukturerad intervju beskrivs som mest fördelaktigt när syftet utgår från en bred frågeställning eller ämne. Här kan det räcka med en enda fråga som samtalet sedan kan utvecklas fritt utifrån. Semistrukturerad intervju är en lämplig metod när studien har ett mer avgränsat fokus och syfte. Här används i princip alltid en intervjuguide där intervjupersonerna får samma intervjufrågor, vilket gör det lättare att jämföra svaren i de olika intervjuerna. Samtidigt så finns här flexibiliteten att ställa olika följdfrågor och att ta frågorna i den ordning som blir naturligast, huvudsaken med metoden är att de bestämda temana eller ämnena behandlas.
Författarna skriver vidare att nackdelar med intervju bland annat är att det är tidskrävande att genomföra och bearbeta vilket begränsar antalet deltagare. De menar även att samtalsledarens förmåga att intervjua och föra samtalet får stor betydelse. Ledande intervjufrågor eller att samtalsledaren påverkar intervjupersonen är exempel på skevheter som kan uppstå. Det kan jämföras med enkäter där deltagarna utan samtalsledare besvarar frågor utifrån ett standardiserat frågeformulär (Kvale och Steinar, 2014). Trots nackdelarna med intervju som nämns ovan så kan fördelarna ses som större, och i princip avgörande för att kunna besvara frågeställningarna. Det handlar trots allt om idrottsledarnas egna uppfattningar och upplevelser, vilket gör det svårt att strukturera alla frågor på förhand, eller att knappt strukturera frågorna alls. I och med att denna studie har ett kvalitativt angreppssätt med
5
frågeställningar inom ett avgränsat ämne så bedömdes alltså semistrukturerad intervju som det mest lämpade alternativet.
Urval
Urvalet består av idrottsledare från fyra olika idrotter. Representationen av idrotter i studien är:
skidåkning, fotboll, innebandy och ishockey. De individuella träningsgrupperna, det vill säga skidåkning, var inte uppdelade efter kön utan hade mixade grupper. I fotboll var det en intervjuperson som var ledare för ett flick-/damlag. En intervjuperson var ledare för ett pojk- /herrlag i fotboll. En intervjuperson var ledare för två innebandylag, ett flicklag och ett pojklag.
En intervjuperson var ledare för pojklag i innebandy och en var ledare för ett pojklag i ishockey.
Skälet till att ha med idrottsledare från olika idrotter samt både lagidrott och individuell idrott var för att få perspektiv från olika idrottsmiljöer. Alla idrotter förutom ishockey har två deltagare i studien. Två ledare hade ett antal utövare i respektive träningsgrupp som var äldre än 20 år. En ledare hade på samma sätt ett antal utövare som var yngre än 13 år. I samtliga grupper var majoriteten av utövarna 13-20 år och därför bedömdes dessa träningsgrupper leva upp till urvalskriterierna. Samtliga intervjupersoner hade varit idrottsledare i minst 5 år och genomgått någon form av utbildning i den specifika idrotten. Tre av dem hade även själva hållit i utbildningar för andra idrottsledare och ledare gick utbildning på avancerad nivå, vilket var den högsta tränarutbildning som fanns tillgänglig i det idrottsförbundet. I urvalet var det ett krav att deltagarna varit ledare för samma grupp under ett par år för att underlätta för reflektionen kring miljön i laget/träningsgruppen, föreningen och sin egen ledarroll. Samtliga intervjupersoner i studien hade varit minst två år i den nuvarande träningsgruppen.
Kedjeurval var det första tillvägagångssättet som användes för att hitta intervjupersoner. Enligt Bryman (2012) innebär det att kontakt först tas med ett mindre antal personer i syfte att nå ut till större grupper som är relevanta för urvalsgruppen. Bekvämlighetsurval var det andra tillvägagångssättet som användes. Det innebär helt enkelt att urvalet utgår från de personer som finns tillgängliga (Bryman, 2012). I denna studie kontaktades föreningar och idrottsledare utifrån två tillvägagångssätt. Först mejlades ett antal personer i olika föreningar som var ordförande, vice ordförande, utbildningsansvarig eller hade en liknande övergripande post i föreningarna. I mejlet presenterades studien i korthet och den tilltänkta urvalsgruppen. Syftet var att nå ut till idrottsledare genom personer i föreningarna. Utifrån detta skapades kontakt med ett par av ledarna som sedan deltog i intervjuerna. Nästa tillvägagångssätt, för att få ett tillräckligt stort urval var alltså bekvämlighetsurval. För detta kontaktades ett flertal idrottsledare som hade träningsgrupper i den tilltänkta åldersgruppen utifrån kontaktuppgifter som fanns tillgängliga på föreningars hemsidor. Det var totalt sju personer som tackade ja till att medverka och som sedan deltog i intervjuerna för studien. Det var ytterligare tre personer som tackade ja till att delta efter att resultatet börjat sammanställas. Totalt var det tio stycken som tackade ja till intervjun för undersökningen men sju som deltog.
Genomförande
För semistrukturerade intervjuer bör en intervjuguide utformas för att kunna behandla studiens alla teman under intervjutillfället (Bryman, 2012). Efter en genomgång av tidigare forskning på ämnet utformades frågeställningar och senare en intervjuguide. Denna delades upp i tre delar:
idrottsledarens bakgrund, uppfattning om den egna ledarrollen och perspektiv på miljön i träningsgruppen. Samtidigt som upprättandet av intervjuguide påbörjades arbetet för att hitta intervjupersoner. Föreningar och idrottsledare kontaktades via mejl där studien presenterades i korthet. Bryman (2012) menar att en pilotstudie alltid är att föredra om det finns möjlighet. Det kan bland annat ses som ett tillfälle att öva på rollen som samtalsledare, testa om intervjufrågorna går att förstå eller inte passar av andra anledningar. Innan datainsamlingen påbörjades gjordes en pilotintervju för att testa intervjufrågorna samt för att träna på rollen som samtalsledare. Denna genomfördes i ett enskilt rum vid ett personligt möte. Efter pilotintervjun
6
ändrades några frågor i intervjuguiden och några togs bort för att bättre besvara syftesfrågorna då de bedömdes vara mindre relevanta.
Samtliga av de sju intervjuerna i datainsamlingen genomfördes vid personliga möten och i enskilda rum för att undvika störningar eller att utomstående personer skulle kunna höra samtalet. Intervjuerna spelades in digitalt och transkriberades sedan i närhet till intervjutillfället, vilket var samma dag eller som mest ett par dagar senare. Under intervjuerna i samband med frågan om diskriminering gavs en kort bakgrundsinformation till intervjupersonerna om vilka typer av diskriminering som finns. Det vill säga, direkt diskriminering, indirekt diskriminering och trakasserier. Majoriteten av intervjuerna tog mellan 35 och 45 minuter. Den kortaste tog 25 minuter och den längsta tog 66 minuter.
Bearbetning
Majoriteten av transkriberingarna gjordes samma dag som intervjuerna genomförts. I några fall där det inte var möjligt så gjordes detta dagen efter. Syftet att det gjordes nära i tid till varandra var för att lättare kunna använda sådant som intervjupersonens tonläge och pauser i samtalet och därmed få en bredare bild i transkriberingen. Transkriberingen gjordes ordagrann förutom då intervjupersoner använda flera ”eh” i följd, då transkriberades bara ett eller några av dessa.
Som tidigare nämnt så var ett syfte att få en omfattande bild och det gäller även här, därför användes en så ordagrann transkribering som möjligt. Totalt transkriberades 39 sidor. Efter detta började bearbetningen av data. Bryman (2012) skriver att meningskodning och meningskategorisering är verktyg för att kunna identifiera och kategorisera liknande typer av yttrande. Meningskodning och meningskategorisering användes i första stadiet av intervjuanalysen för att kunna sortera och överblicka data. Transkriberingarna lästes här igenom flera gånger samtidigt som anteckningar gjordes om de olika uttalandena. Det bidrog sedan till att kunna se vilka typer av yttranden som var vanligare och gemensamma bland intervjupersonerna.
I intervjuanalysen lades så småningom grunden till de teman som skulle utgöra resultatavsnittet. Data bearbetades ytterligare ett par gånger, samt under skrivandets gång, innan rubriker till de olika temana och dess underrubriker slutligen bestämdes. Hela intervjuanalysen ledde fram till fyra teman vilka var: Uppfattning om det egna idrottsledarskapet och dess uppgifter, Diskriminering, Positiv kontra negativ språkanvändning om hbtq samt Utrymme för hbtq-frågor, upplevd medvetenhet och idrottsledarnas förslag på förbättringar. Varje tema behandlar således en av de fyra frågeställningarna i syftet.
Forskningsetiska frågor
Studien utgår från de forskningsetiska principer som Vetenskapsrådet inom samhällsvetenskaplig och humanistisk forskning hänvisar till. Dessa är informationskravet, samtyckeskravet, nyttjandekravet och konfidentialitetskravet (Vetenskapsrådet, 2002). För att uppfylla informationskravet informerades först intervjupersonerna via mejl om studiens ämne, hur lång tid intervjun beräknades att ta och att datainsamlingen skulle användas för en kandidatuppsats. Intervjupersonerna informerades även om att data endast skulle användas för studien och att transkriberingarna inte skulle delas med någon utomstående. Det var endast handledaren för studien som kunde ta del av transkriberingarna om det ansågs vara nödvändigt.
Inga namn på personer eller föreningar skulle heller nämnas i rapporten.
För att uppfylla samtyckeskravet skickades alltså en förfrågan om att delta via mejl till intervjupersonerna. I samband med intervjun förtydligades att det var frivilligt att delta och samtliga fick frågan om det var okej att spela in intervjun. För att uppfylla konfidentialitetskravet överfördes ljudfilerna över till en dator samma dag som intervjun spelats in. Ljudfilerna raderades därmed allt eftersom från mobiltelefonen. Inte på någon av
7
enheterna eller i dokument med data användes intervjupersonernas namn eller föreningarnas namn, data sorterades med hjälp av initialer och nummer. För att uppfylla nyttjandekravet informerades intervjupersonerna om att studien endast skulle användas för vetenskapliga syften och personuppgifter skulle varken sparas eller användas till andra syften.
Teoretisk utgångspunkt
Queerteori
Ambjörnsson (2006) menar att queerteori i grund och botten handlar om att utmana föreställningarna om vad som anses normalt. Däremot har varken teorin eller begreppet queer en enhetlig definition, vilket ofta beskrivs som en fördel eftersom att själva syftet är att röra om och störa de normer som finns. Queerteori ställer frågor om hur det normala uppstår, hur det upprätthålls och vilka konsekvenser det får. Gemensamt för perspektiven, oavsett vilken typ av normalitet det är eller i vilket sammanhang, är att de undersöker normaliseringsprocesser.
Ambjörnsson skriver att ett centralt begrepp som används för att undersöka sexualitet inom queerteori är heteronormativitet. Heteronormen bygger på en maktstruktur där heterosexualitet värderas högre. För att kunna behålla maktstrukturen blir tydliga uppdelningar essentiella i vilka endast heterosexualitet kan ses som normalt och det som bryter mot detta är något onormalt. Författaren menar att i det queerteoretiska perspektivet finns ingen föreställning om att någon sexualitet skulle vara mer rätt än någon annan och därmed finns heller ingen idé om att söka acceptans för de personer som inte faller inom normen (Ambjörnsson, 2006).
Butler (2006) skriver att både genus och sexualitet är socialt konstruerat och regleras genom politik och kulturella lagar. Ett begripligt genus ska följa normen när det gäller såväl kön, genus, begär och sexuellt beteende. Det innebär att en person som tilldelats det biologiska könet man också ska identifiera sig som man, ha ett maskulint könsuttryck, attraheras av kvinnor samt endast ha intima relationer med kvinnor. Och det är endast män som ska vara maskulina och kvinnor som ska vara feminina, annars rubbas isärhållningen av könen och normerna kring dem bryts. Denna modell benämner Butler som den heterosexuella matrisen. Det den gör, förutom att hålla isär män och kvinnor, är att nedvärdera sexualiteter som stör den heterosexuella matrisen.
8
Tidigare forskning
Heteronormativitet i idrotten
Griffin (refererad i Scraton och Flintoff 2002) skriver att heteronormativitet manifesteras olika inom dam och herridrott utifrån kopplingen mellan kön och sexualitet. Inom damidrott, som hon skriver om, blir det betydande att ha ett feminint utseende för att inte uppfattas som manhaftig och icke-heterosexuell. Bilden av den stereotypa lesbiska personen är ”okvinnlig” och femininitet är förknippat med heterosexualitet. Normerna för hur en kvinnlig idrottare ska se och bete sig ut får betydelse oavsett vilken sexuell läggning personen har.
Fundberg (2009) skriver om hur manliga spelare i fotbollslaget han observerat i sin studie fostras i manlighet, både medvetet och omedvetet. I studien följde Fundberg ett fotbollslag under fyra säsonger och använde sig av observationer och intervjuer för datainsamlingen. Han undersökte hur fostringsmiljön förhöll sig i omklädningsrummet, under träning och match samt, turneringar. Uttryck som kärring och bög användes i negativa termer under fotbollsspelet, i omklädningsrummet och som del i jargonger. Tränarna kunde tillrättavisa spelarna genom att säga att det spelade som kärringar, vilket betydde att de spelade för dåligt. En del av spelarnas jargong var att dra bögskämt utifrån deras bild av hur den stereotypa bögen är och beter sig.
Fundberg menar att det kan bero på att närkontakt är närvarande i spelet och omklädningsrummet blir en intim plats i och med att de byter om och duschar tillsammans, därför måste spelarna förtydliga sin egen heterosexualitet genom att förlöjliga bögen som också förknippas med närhet.
Andreasson (2007) undersökte normer i ett herrlag och ett damlag inom lagidrott. I herrhandbollslaget kunde känslighet eller tillgivenhet förknippas med något ”bögigt”. Genom språkbruket gjordes bögen till en anti-identitet och något icke-önskvärt. Att skämta om bögar var dels ett sätta att skapa en gemenskap i laget och dels att tydliggöra normerna.
Homosexualitet ses inte som negativt av alla spelare men i laget blir otänkbart att någon skulle kunna vara bög. Bland annat så uttrycker spelare att de aldrig skulle vilja duscha med en lagspelare som är bög. I damfotbollslaget kopplades styrka och muskler ihop med maskulinitet vilket för vissa upplevdes som en frihet från könsnormerna och för andra skapade det en viss identitetsproblematik. Problematiken bestod i att fotboll sågs som en manlig idrott vilket skapade en myt om att damfotbollsspelare är lesbiska. Alla damspelare i studien hade antingen känt sig ifrågasatta eller misstänkliggjorda om huruvida de var lesbiska. Andreasson menar vidare att flera av de kvinnliga fotbollsspelarna kände ett behov av att poängtera att de var heterosexuella samtidigt som vetskapen av att det existerade lesbiska fotbollsspelare gjorde steget att vara ”öppen” lättare. Vissa spelare som var lesbiska kunde känna sig mindre ensamma då det fanns fler i laget med samma identitet. Spelare som var heterosexuella berättade att det blev tydligt att samkönade relationer eller icke-heterosexuella personer accepterades i gruppen och var något oproblematiskt.
I en studie intervjuades hbtq-personer som var idrottare på elitnivå i Sverige (Linghede, 2014).
För majoriteten av utövarna var idrottsmiljön ett sammanhang där heteronormen var väldigt påtaglig och det fanns en tystnad kring icke-heterosexualitet. Det kunde exempelvis vara att tränare eller andra inte reagerade på homofobiska uttalanden eller skämt och det var sällan eller aldrig som tränare lyfte likabehandlingsfrågor. Flera av intervjupersonerna ”valde” att leva dolt eller undvek att prata om vissa saker för att andra i träningsgruppen inte skulle känna sig obekväma. Men det fanns även undantag där framförallt kvinnliga idrottare kunde uppleva idrotten som öppen. I lag där det fanns fler personer som inte var heterosexuella var normerna inte alls lika påtagliga och det var i princip lika självklart att någon kunde ha en flickvän som det var att någon hade pojkvän. På så sätt öppnade det också upp för hbtq-personer att kunna vara mer personliga om exempelvis relationer och det kunde även underlätta själva ”komma ut- processen” (Linghede, 2014).
9
Darj, Piehl och Hjelte undersökte i sin studie vilka upplevelser unga hbtq-personer hade av idrotten i Sverige. Hbtq-personer som idrottade i föreningar eller lag där det fanns andra hbtq- personer upplevde att idrotten kunde vara en frizon där de kunde vara sig själva. Det var dock ett fåtal personer som upplevde att idrotten var en frizon. För de flesta var idrotten mer eller mindre heteronormativ eller homofobisk. Samtal som rörde hbtq existerade i princip bara genom homofoba eller transfoba uttryck och jargonger. Uttrycken förekom i omgivningen i stort, det vill säga i idrotten och utanför den, samt i den egna träningsgruppen bland träningskamrater och tränare. Transpersoner i studien hade upplevt exkludering från idrotten, dels på grund av utsatthet i idrottsmiljön och dels på grund av idrotters regler och policy kring könsuppdelning (Darj, Piehl och Hjelte, 2013).
Denison och Kitchen (2015) genomförde den första internationella studien kring homofobi i vilken drygt 9000 personer från ett flertal länder deltog, däribland USA, Australien, Irland och Storbritannien. Majoriteten av de vuxna och unga deltagarna upplevde en otrygghet i idrotten, påtagligast var det i ungdomsidrotten. Bland unga idrottsutövare var det 81 % av killarna och 74
% av tjejerna som dolde sin sexuella läggning. Av dem upplevde 73 % att ungdomsidrotten inte var trygg eller inkluderande för homo – och bisexuella personer. När det gäller både vuxna och ungdomar i studien så var det relativt få som var öppna med sin sexuella läggning. De två vanligaste anledningarna till varför de inte kände sig bekväma med att vara öppna med sin sexuella läggning var dels rädsla för att bli mobbade, vilket 49 % av männen upplevde och 24 % av kvinnorna. En annan anledning var rädsla att laget inte skulle acceptera dem. Detta var det 46 % av männen som upplevde och 42 % av kvinnorna. På frågan om vilka anledningar det var som gjorde att de inte ”kommit ut” så kunde deltagarna kryssa i flera alternativ.
Diskriminering inom idrotten
Axelsson (2005) genomförde en studie om diskriminering och trakasserier där enkäter skickades ut till samtliga specialförbund och ett antal SISU-distrikt. Av respondenterna som deltog svarade 22 av dem nej på frågan om de upplevt att någon utövare diskriminerats eller trakasserats på grund av sexuell läggning, 2 av dem svarade att de inte visste. Endast 4 av 24 specialförbund uppgav att de integrerat RF:s policy om diskriminering i verksamheten. Den dåvarande policyn hade formulerats år 2002 tillsammans med en handlingsplan som bland annat syftade att öka medvetenhet kring hbtq-frågor samt att det skulle vara ett inslag under alla ledarutbildningar under Riksidrottsförbundet (Axelsson, 2005). RF:s policy för diskriminering utifrån sexuell läggning, könsidentitet eller könsuttryck reviderades 2013.
Förutom ett övergripande syfte att motverka och förebygga diskriminering så nämner RF även mer konkreta syften. Dessa var dels att stödja specialförbund i olika frågor såsom värdegrund, ökad tillgänglighet, trygghet och trivsel. Dels var det att stödja specialförbunden i arbetet tillsammans med annat material, öka medvetenhet kring hbtq samt bemötande (RF, 2013).
Policyn från år 2013 har ännu inte utvärderats.
En studie för att undersöka hur idrottsföreningar arbetade för inkludering och öppenhet genomfördes 2010 i Örnsköldsvik (RFSL Sundsvall, 2010). I intervjuer med idrottsledare framkom att arbete med likabehandling och värdegrund upplevdes som viktigt men hbtq-frågor var sällan något som togs upp i det arbetet. Idrottsledarnas åsikter kring att arbeta med hbtq- frågor var väldigt spridda, en del av dem ansåg att hbtq-frågor inte alls hade med idrott att göra och andra upplevde att det behövde lyftas inom idrotten och att idrottsmiljön var bristande.
Enligt RFSL Sundsvall så var en möjlig anledning till att hbtq-frågor sågs som oviktigt av flera idrottsledare att kunskap saknades kring att sexuell läggning och könsidentitet oftast är en stor del av en individs sociala liv. De menar även att flera idrottsledare hade en uppfattning om att negativt eller kränkande språkbruk om hbtq var negativt först om personer i föreningen var hbtq och kunde ta åt sig personligen. Det fanns sällan ett större perspektiv hos idrottsledarna
10
om att negativa uttryck om hbtq kunde påverka miljön och dess inkludering (RFSL Sundsvall, 2010).
Bengtsson (2012) har intervjuat tjänstemän på olika nivåer inom RF för att bland annat undersöka hbtq-frågans utrymme och uppfattningar om hbtq-personers villkor inom idrotten.
Intervjupersonerna var alla ansvariga för arbete med värdegrundsfrågor på Svenska Fotbollsförbundet, Stockholms fotbollsförbund, SISU idrottsutbildarna eller centralt inom RF.
Bland intervjupersonerna fanns en motsättning till att arbeta mer med hbtq-frågor och anledningar till det skriver Bengtsson framförallt var att frågan ansågs vara känslig att ta upp eller vara utanför intervjupersonernas handlingsutrymme. Hbtq-frågor hade istället kopplats ihop med det generella värdegrundsarbetet och inte nämnts specifikt, det vill säga att alla skulle ha rätt att delta i idrotten och att ingen skulle bli utsatt för diskriminering. Det beskrevs bland annat av intervjupersoner som ett särintresse och att exempelvis, homofobi inte skulle vara ett stort problem inom idrotten. Bengtsson skriver att förklaringarna till att inte arbeta med hbtq- frågor tyder på ett motstånd till förändring, generellt så upplevde intervjupersonerna värdegrundsfrågor som någonting positivt att arbeta med.
Börjesson och Von Essen (2007) som intervjuat idrottsledare från ungdomsidrotten menar att det finns två huvudsakliga sidor av idrottsledarskapet: det idrottsliga och det sociala (Börjesson och Von Essen, 2007). Av idrottsledarnas svar om det sociala ledarskapet kunde identifiera fyra teman. Det första var den gemenskap eller sammanhang som de upplevde sig vara del i som idrottsledare. Det andra gällde saker som att skjutsa en av sina utövare eller att trösta någon som var ledsen. Den tredje dimensionen handlade om moraliska eller politiska frågor, samt utövare som hade problem hemma eller andra sociala problem som idrottsledaren engagerade sig i. Den sista dimensionen beskrivs som något där idrottsledaren ses som nyttig och bidrar som medborgare. När det gäller moraliska eller politiska frågor så upplevde en del idrottsledare att det var en del av ”rollen”, men de vanligaste svaren var att engagera sig socialt i utövarna eller gruppen. Idrottsledarna i studien upplevde att det var viktigt att vara engagerad i utövarna och värdesatte också relationen till dem högt. En bra relation upplevdes också som viktig för den idrottsliga prestationen. De skriver vidare att det samtidigt fanns spänningar mellan de två sidorna vilket främst handlade om delarnas utrymme i ledarskapet. Att ledarna var ideella hade stor betydelse för detta och bristen på tid var en stor faktor. Däremot så var de två sidorna alltid närvarande och det var snarare en fråga om vilka sociala dimensioner det fanns resurser och utrymme för. Den idrottsliga och den sociala sidan kunde även ta olika stor plats beroende på om prestationsfokus var större eller mindre.
11
12
Resultat
Studien utgår från sju intervjuer med idrottsledare från fyra olika idrotter och fem olika föreningar. Alla träningsgrupper förutom de två från skidåkningen var uppdelade efter kön. Av samtliga idrottsledares träningsgrupper fanns ett pojklag i ishockey, två pojklag i innebandy, ett flicklag i innebandy, ett flick-/damlag i fotboll, ett pojk-/herrlag i fotboll och två skidåkningsgrupper.
Intervjuanalysen ledde fram till tre teman som kommer att presenteras här i resultatavsnittet.
Det första är Uppfattning om det egna ledarskapet och dess uppgifter och omfattar dels hur intervjupersonernas upplevde sin egen medvetenhet och dels uttalanden från idrottsledarna som kan kopplas samman till medvetenhet i hbtq. Det andra temat är Diskriminering som beskriver hur idrottsledarna upplevt förekomsten av diskriminering utifrån sexuell läggning, könsidentitet och könsuttryck. Det tredje temat är Positiv kontra negativ språkanvändning om hbtq och omfattar hur idrottsledarna upplevde språkanvändning om hbtq och vilka uttryck som var mest vanliga. Det sista och fjärde temat heter Utrymme för hbtq och idrottsledarnas förslag på förbättringar. Här presenteras först idrottsledarnas uppfattning om vilket utrymme hbtq för tillfället har i både träningsgruppen och i föreningen. Sedan presenteras deras uppfattning om något behöver förändras och vad det skulle vara i sådana fall.
Uppfattning om det egna idrottsledarskapet och dess uppgifter
I detta avsnitt presenteras vilka uppgifter intervjupersonerna hade som idrottsledare. När det gäller uppgifter som idrottsledare så svarade samtliga att ett socialt eller fostrande ledarskap var en viktig del utöver att lära ut om den specifika idrotten. Det var både något som idrottsledare försökte föra in den idrottsliga biten, i samband med olika träningar och övningar men också vid separata tillfällen.
Idrottsledarskapets uppgifter
Om idrottsledarrollen som presenteras nedan så var den sociala eller fostrande rollen något samtliga intervjupersoner ansåg vara viktig. Gemensamt för många var också de begränsningar de upplevde som störst, vilket var brist på tid. Det var även vanligare bland intervjupersonerna att försöka föra samman de idrottsliga uppgifterna och de sociala eller fostrande. De intervjupersoner som gjort aktiviteter på sidan om med sina lag/träningsgrupper hade bland annat varit på föreläsning, haft värdegrundsövningar och diskussioner.
På frågan om uppgifter i idrottsledarollen uppkom flera svar och tolkningar, men samtidigt fanns många gemensamma grunder. Samtliga av intervjupersonerna nämnde en idrottslig och en fostrande del i rollen som idrottsledare. Att utövarna utbildades i den specifika idrotten beskrevs som det huvudsakliga eller något grundläggande av majoriteten av intervjupersonerna.
Den fostrande delen framhävdes samtidigt som mer eller mindre självklar och var något som skapade mervärde i idrottandet. Saker som flera intervjupersoner nämnde kring det var bland annat att utövarna skulle ha en bra gemenskap och att alla utövare skulle bli sedda under träningstillfällena. Flera intervjupersoner nämnde även att utövarna skulle ha möjlighet att utvecklas som individer och nämnde saker som självkänsla, självförtroende och att kunna reflektera över sig själv och sina egna värderingar. På frågan huruvida man kunde ha sociala krav på idrottsledare så upplevde samtliga intervjupersoner att det var viktigt eller ett måste.
Sociala krav kopplades av flera intervjupersoner ihop med de egna värderingarna och hur de förmedlades ut i träningsgruppen.
Flera av intervjupersonerna drog jämförelser till andra personer utanför den egna träningsgruppen. I sammanhang runt tävlingar och matcher upplevde flera av dem att andra
13
ledare, åskådare och föräldrar ibland förmedlade mindre bra värderingar genom hur de betedde sig och uttryckte sig. Gemensamt i situationerna som intervjupersonerna beskrev så hade det varit ett stort fokus på prestation och att vinna. Det kunde yttra sig i en hård framtoning, även inom barn - och ungdomsidrotten. Två av intervjupersonerna nämnde dessutom att det gjorde den egna ledarrollen ännu viktigare för att förmedla ”bättre” värderingar till den egna som träningsgruppen. Detta kan ses som ett sätt att väga upp för dåligt eller osportsligt beteende andra personer utanför det egna laget kunde visa upp, det var framförallt i samband med matcher. De två ledarna menade att deras uppgift att vara ett bra föredöme därför blev ännu viktigare. Båda intervjupersoner inom skidåkningen upplevde generellt inte den problematiken i den egna idrotten, utan de gav enbart exempel på situationer i andra idrotter och sammanhang där den typen av beteende funnits hos ledare och andra vuxna. Innebandyledaren i citatet nedan beskrev idrottsledare som viktiga för kulturen i träningsgruppen.
”Sen är det viktigt att man är medveten om hur man uttrycker sig, ganska snabbt snappar man upp vad som händer runt omkring. Idrottskulturen som sådan tycker jag har ganska stora problem med hur man uttrycker sig… Jag tror att det är mycket hur man uttrycker sig som ledare. Det blir som en kulturbärare, eller man sätter som en kultur i gruppen” (Innebandyledare).
Fotbollslaget med pojk-/herrspelare hade arbetat mycket med frågor kring rasism på grund av att det förekom. Fotbollsledaren berättade om en specifik händelse där en spelare utsatts för rasism och hot under en match av en motståndare. Vilket sedan inte togs vidare av förbundet trots att uttalandet anmälts. I en annan match med ett finskt lag berättade ledaren att ett flertal motspelare använt ”bög” för att förolämpa spelarna utan att deras egna ledare reagerat. I samband med att sådana händelser uppkom menade ledaren att värdegrundsfrågor lyfts. Laget hade även gått på en föreläsning om rasism och där materialet efteråt användes för vidare diskussioner. De andra intervjupersonerna beskrev att värdegrundsfrågor framförallt vara ett fortlöpande arbete i träningsgrupperna. I pojk- och herrlagen var det vanligare att det förekom negativ språkanvändning i allmänhet eller att mindre konflikter uppstod mellan utövare, därför var det endast intervjupersoner från pojk-/herrlagen som hade tidigare erfarenheter eller specifika exempel på hur sådana situationer hanterats tidigare. Innebandyledaren i citatet nedan beskrev att hen själv och de andra idrottsledarna i träningsgruppen, förutom att prata med utövare, diskuterade olika situationer med varandra för att alla skulle vara på nivå om vad som var okej och inte.
”Jag tror inte att det är så strukturerat så.. Vi diskuterar vi som ledare att vi accepterar ingen som uttrycker sig negativt mot andra i gruppen. Det gäller samma sak mot motståndare och domare. Så fort det händer säger man till, det här är inte acceptabelt, sånt här beteende funkar inte” (Innebandyledare).
Samtliga intervjupersoner menade att negativt beteende hanterades fortlöpande och att det huvudsakligen handlade om att prata med utövare som uttryckte saker som bröt mot den gemensamma värdegrunden. Nämnvärt är dock att uppfattningen om vad som bröt mot denna eller vad som var allvarligt kunde skilja mycket beroende på situationen. Ett uttryck som ”bög”
kunde som tidigare nämnt ses som mer eller mindre allvarligt beroende på framtoning och sammanhang. Samtliga av intervjupersonerna nämnde tidsbrist som en stor anledning till att värdegrundsfrågor inte arbetades med oftare, däremot upplevde de tidsbristen som mer eller mindre stor. Två av dem uttryckte att det ibland inte fanns tillräckligt med tid för att hinna med det idrottsliga under träningarna, vilket gjorde det svårare att prioritera arbete med värdegrundsfrågor.
14
Diskriminering
Detta avsnitt berör frågan om hur idrottsledarna sett eller upplevt att någon i deras närmsta idrottsmiljö blivit diskriminerad utifrån sexuell läggning, könsidentitet eller könsuttryck. En av idrottsledarna som hade ett tjejlag i innebandy hade varit med om en sådan situation. I övrigt var det ingen av ledarna som hade upplevt att någon diskriminerats utifrån diskrimineringsgrunderna som nämns ovan.
Hur upplevde idrottsledarna förekomsten av diskriminering?
Av samtliga intervjupersoner var det endast en idrottsledare som upplevt att en utövare diskriminerats utifrån de nämnda grunderna i studien, i det här fallet könsuttryck. Sättet de gjordes på var trakasserier från det andra lagets ledare. Nedan beskrivs den särskilda händelsen.
Innebandyledaren som hade två olika lag upplevde att diskriminering hade förekommit i en innebandymatch med flicklaget några år tillbaka. En ledare i motståndarlaget hade efter matchen påpekat till innebandyledaren att de inte fick använda pojkar i sitt tjejlag. Utövarna var vid tillfället runt 10 år gamla. Bakgrunden till uttalandet var att personen i fråga var väldigt duktig och hade kort hår. Det fick ledaren i motståndarlaget att ifrågasätta utövarens kön och rätt att tillhöra laget helt öppet efter matchen. I situationen hade flera i närheten reagerat på uttalandet och innebandyledaren uppfattade också att utövaren tagit illa upp av utspelet: ”hon kom fram till mig och var helt upprörd efteråt”. Sidåkningsledaren för den äldre gruppen upplevde att diskriminering kan ha förekommit i andra idrottssammanhang där hen varit åskådare. Det gällde då en språkanvändning som var nedsättande eller kränkande mot personer utifrån sexuell läggning. Skidåkningsledaren säger: ”Inte i den här sporten. Däremot i andra sporter har jag direkt hört det, föräldrar och åskådare på läktaren”.
Ingen av de övriga intervjupersonerna från lagidrotterna eller de individuella idrotterna hade uppfattat att någon av deras utövare hade diskriminerats utifrån sexuell läggning, könsidentitet eller könsuttryck. Däremot påtalade två av intervjupersonerna att diskriminering kan ha förekommit på andra grunder, såsom kön och etnicitet. I det senare fallet hade en intervjuperson anmält en händelse till det berörda förbundet då en motspelare uttalat sig rasistiskt mot en av fotbollsledarens utövare. Detta var i fotbollslaget med pojk-/herrspelare.
Skidåkningsledaren för den yngre gruppen upplevde att ett antal av hans utövare som var tjejer diskriminerats i samband med en tävling i och med att de fått andra förutsättningar än killarna i samma ålder. Fyra av intervjupersonerna menade att det kan ha förekommit diskriminering utan att de själva sett det eller fått vetskap om det. Ishockeyledaren resonerade bland annat kring den språkanvändning som kunde förekomma i träningsgruppen och om någon utövare blivit personligt drabbad av det.
Det har det väl säkert hänt som sagt.. Så vitt jag vet har jag faktiskt aldrig haft nån, jag aldrig jobbat med någon utövare som varit lagd åt det andra hållet, som har brutit mot normen.
Men däremot, det förekommer ju lite diskriminerande språk och såna saker. Det gör det”
(Ishockeyledare).
Eftersom att ingen utövare varit öppen med en normbrytande sexuell läggning eller brutit mot normer när det gäller könsidentitet eller könsuttryck så menade intervjupersonen att det har varit svårt att veta om den språkanvändningen varit personligt riktat mot någon. Ingen av utövarna hade heller berättat för intervjupersonen att de känt sig diskriminerade av språkanvändningen.
Positiv kontra negativ språkanvändning om hbtq
Från intervjuerna framkom flera olika sätt som hbtq pratats om och flera sätt som begrepp använts. Ett begrepp som var vanligt bland pojk-/herrlagen var bög vilket bland annat beskrevs
15
som ett svärord. Ingen av idrottsledarna upplevde att begreppet använts för att kränka någon på grund av dennes sexuella läggning, även om ordet i sig användes med en negativ innebörd. I damlaget var svordomar och andra uttryck ovanligt, men andra sätt att prata kring hbtq och särskilt lesbisk som någonting negativt förekom.
Svordomar, kraftuttryck och slentrianmässiga uttryck
Negativ språkanvändning om hbtq var vanligt i träningsgrupperna med pojk-/herrlag, det hade förekommit mer eller mindre i samtliga av dessa. Vanligast var ordet ”bög”. Nedan beskrivs exempel på språkanvändningen från de olika lagen.
Ordet ”bög” upplevde samtliga intervjupersoner i pojk-/herrlagen hade uttryckts negativt, antingen av utövarna i den egna träningsgruppen eller av motståndarspelare i samband med matcher. Specifika uttryck som intervjupersoner nämnde som exempel var ”bög” eller
”bögjävel”, det sistnämnda var det två av intervjupersonerna som nämnde om vilka negativa uttryck om hbtq de hört sina utövare säga. Även fast majoriteten av intervjupersonerna påtalade att språkbruket inte alls var accepterat i träningsgruppen så existerade det ändå. Några av intervjupersonerna lyfte en problematik med att utövarna påverkas av andra sammanhang, exempelvis skolan eller att själva kulturen i idrotten influerar. Det vill säga att olika uttryck, däribland ”bög”, blev normaliserat till att användas i ett vardagligt språk. Att säga ”bög” i någon kontext beskrivs i de flesta exemplen från intervjupersonerna som ett uttryck, jargong eller skämt som avsändaren inte har reflekterat djupare över. I citatet nedan ger ishockeyledaren ett exempel på den typen av normalisering och influens från ishockeyn.
”Det är dom här klassiska, jävla bögjävel och dom här som.. Ungdomarna slänger sig det mer mot varandra utan att egentligen reflektera över, tror jag.. Utan det blir mer ett kraftuttryck som dom använder” (Ishockeyledare).
Ungdomarna kunde kalla varandra för ”bögjävel” och även om det sas som en förolämpning så upplevde ishockeyledaren att det främst användes av vana och grundades inte i homofobi.
Ledaren menade även att ordet var del i en jargong, vilken var särskilt närvarande på isen under träningspassen. Då var ”bög” någonting som utövare använde när de exempelvis gjorde ett misstag på ishockeyplanen som en missad målchans eller passning. Denna användning var mer förekommande än den förstnämnda enligt ledaren, men oavsett mot vem och när det uttrycktes så var det oftast en svordom, eller ett kraftuttryck som ishockeyledaren beskrev det.
Innebandyledaren som hade två lag upplevde, likt ishockeyledaren, att bög eller bögjävel kunde användas av utövare.
”Dom tänker fasen inte alls utan det som kommer ut och det som låter häftigt det säger man utan någon som helst eftertanke. Och då kommer det nog så mycket bögjävel som dumjävel, alltså det är som ett svärord” (Innebandyledare).
Språkanvändningen benämns av intervjupersonerna som bland annat slentrianmässigt, som en allmän förolämpning eller som i citatet ovan, som ett kraftuttryck eller svordom. I samtalen om hur sådana situationer hanterades så menade samtliga av intervjupersonerna att de i påtalade för träningsgruppen eller enskilda utövare att språkanvändningen inte var accepterad. Det var ingen av intervjupersonerna som gav exempel där homofobi eller heteronormativitet berörts för att hantera språkanvändningen. Däremot menade en av innebandyledarna att de påtalat för en utövare att personer kan ta åt sig av att höra ”bögjävel” och att ”bög” inte är något negativt.
Överlag kan det så klart vara svårt att minnas hur olika situationer hanterats så det behöver inte innebära att det varit helt frånvarande. Men det var inget som intervjupersonerna kunde minnas.
Problem med negativ språkanvändning om hbtq kopplades av majoriteten huvudsakligen till att en utövare kunde ta åt sig personligen. Alltså att det fanns hbtq-personer i träningsgruppen som tog åt sig av uttrycken, skämten eller jargongerna. Tre av intervjupersonerna påtalade att åldern
16
hade betydelse för att lyfta hbtq, det vill säga att ämnet skulle vara mer relevant i en särskild ålder. Vilken ålder det skulle kunna vara varierade mellan intervjupersonerna men det kopplades samman med den ålder där utövarna börjat fundera kring sin egen sexuella läggning.
I citatet nedan fick fotbollsledaren som intervjuades frågan om heteronormativitet var något som hade reflekterats över i ledarrollen. Fotbollsledaren menade att det inte hade varit så närvarande men att utövarnas ålder möjligen gjorde att det var aktuellt att tänka mer på.
”Men jag tror att det är i den här åldern naturligtvis för jag tror att, om jag nu tittar bara. Nu är det ett väldigt allmänt svar här, jag tror att det är i den här åldern som naturligtvis såna saker på allvar börjar fundera på vad dom har för läggning och så det tror jag”
(Fotbollsledare).
Ingen av intervjupersonerna kopplade en inkluderande miljö utifrån hbtq till något grundläggande i alla åldrar, sammanhang och oavsett om utövare var hbtq-person eller inte.
Som tidigare nämnt hanterades utövares uttryck som ”bög” med att påtala att det inte var accepterat att säga i en negativ kontext. Det upplevdes också av intervjupersoner som mindre allvarligt om det uttryckte som ett svärord eller en allmän förolämpning, det vill säga utan djupare betydelse.
Vikten av att följa normer och positiva fördomar
Nedan presenteras språkanvändning om hbtq som inte kan räknas till svordomar, slentrianmässiga uttryck eller liknande. I de två första exemplen nedan är det istället utövares tankar om sig själva i relation till normer för kön och sexualitet som idrottsledaren har upplevt.
I det sista stycket beskrivs också en situation som en av innebandyledarna upplevt där en utövare uttryckt en ”positiv fördom” om bögar. Det var det enda exemplet i studien där hbtq nämndes av en utövare i en mer positiv kontext.
Fotbollsledaren som var ledare för flick-/damlaget uppfattade att negativt språkbruk om hbtq var relativt sällsynt i träningsgrupperna och det framkom bara i ett fåtal exempel i intervjuerna.
Här presenteras uttryck för normer i fotbollslaget som bestod av utövare från 15-22 år.
Fotbollsledaren berättade om två särskilda sammanhang där normer kring kön och sexualitet varit mer tydliga. Det första var i samband med fysträning där olika utövare vid fler än ett tillfälle uttryckt att de inte ville köra med tunga vikter för att inte få för mycket synliga muskler.
Fotbollsledaren uppfattade att det fanns en viss motsättning mellan bilden av ett stereotypt kvinnoideal och idrotten de utövade. Vidare beskrev personen att fotboll som idrott kräver fysisk styrka och tung styrketräning är en viktig del för att bli en bra fotbollsspelare, vilka många utövare uttryckt att de hade som mål. Men ändå fanns normer som delvis gjorde muskler till något negativt. Att vara vältränad och ha stora eller synliga muskler kom i konflikt med normerna kring femininitet och hur en kvinna eller tjej skulle se ut.
Fotbollsspelande kom även att kopplas samman med sexualitet, det särskilt för kvinnor som var bra i sporten. Fotbollsledaren berättade exempelvis att utövare i en skämtsam framtoning förtydligat att de var heterosexuella.
”Hon sa vid något tillfälle så där på skämt, haha jag är inte lesbiskt. Som att alla skulle tro det bara för att hon var bra. Det kan jag tycka kan förekomma ibland” (Fotbollsledare).
Fotbollsledaren för flick-/damlaget upplevde att det framförallt uttryckts av utövare som var väldigt bra på fotboll och som var fysiskt starka, därför var förtydligandet kanske ett sätt att slå hål på eventuella misstankar. Fotbollsledaren menade att just misstankar eller rykten kring kvinnliga fotbollsspelares sexualitet var något hen sett förekomma flera gånger. Det var både i och utanför den egna föreningen och laget. Det fanns också enligt fotbollsledaren en allmän föreställning att det var vanligt att kvinnliga fotbollsspelare var lesbiska. På en fråga om
17
personer i den närmsta idrottsmiljön var öppet homo – eller bisexuella menade fotbollsledaren dock att det var väldigt sällsynt. Vidare upplevde ledaren också att normer kring kön och sexualitet inte var något som pratats om i träningsgruppen, föreningen eller i ledarutbildningar.
Däremot när det gällde diskussioner kring kön och genus på ett övergripande plan så menade hen att det varit förekommande i ledarutbildningar. De hade exempelvis diskuterat skillnader och likheter i att träna tjejlag respektive pojklag.
Innebandyledaren som hade två lag berättade om en incident i pojklaget där en av de egna utövarna ropat bög till en annan motspelare i en spelsituation. Intervjupersonen berättade att efteråt när de pratade om incidenten så hade utövaren kommit fram till att bög egentligen inte var något negativt och att bögar oftast är snygga. Intervjupersonen menade att även om det var en generalisering så var det ett tillfälle där bög inte uttryckts som negativt. Ingen av de andra intervjupersonerna hade varit med om att språkanvändningen om hbtq varit positiv.
Utrymme för hbtq, upplevd medvetenhet och idrottsledarnas förslag på förbättringar
Det fjärde och sista avsnittet handlar om vilket utrymme idrottsledarna ansåg att hbtq-frågor hade i föreningen, samt deras egna förslag på förbättringar. Det var ingen av idrottsledarna som upplevda att hbtq-frågor hade något större utrymme, om det pratats om hbtq så var det vid något enstaka tillfälle. Det var däremot skillnad i om och vad de olika idrottsledarna ansåg kunde förändras och framförallt förbättras när det gäller hbtq-frågor. Att höja sin egen medvetenhet var för flera av dem ett steg i förbättringsarbetet.
Hur upplevde idrottsledarna utrymmet för hbtq-frågor?
Här beskrivs hur intervjupersonerna upplevde utrymmet för hbtq och i sådana fall i vilken utsträckning. Samtliga menade att hbtq-frågor var frånvarande i hela föreningsmiljön. Flera av dem var också osäkra hur den egna föreningsmiljön levde upp till inkludering i relation till sexuell läggning, könsidentitet och könsuttryck.
Ingen av intervjupersonerna upplevde att hbtq-frågor eller att ämnet lyfts i någon större utsträckning. Det innefattade både värdegrundsarbete i träningsgruppen och andra sammanhang i den närmsta föreningsmiljön. Det vill säga i träningsgruppen, mellan idrottsledare eller i föreningen. Om något kring hbtq kom upp var det främst i fråga om vilka uttryck som inte var accepterade att använda.
På frågan huruvida något kunde bli bättre i den egna föreningsmiljön för att öka inkludering ansåg drygt hälften av intervjupersonerna att de kunde lyfta hbtq-frågan i träningsgruppen, mellan ledarna eller i föreningen (framförallt i styrelsen). Den egna medvetenheten i hbtq menade även flera av dem kunde bli bättre. Just resultat kring medvetenhet kommer att presenteras närmare under nästa tema. Några av intervjupersonerna menade att det huvudsakligen var upp till förbunden att lyfta hbtq-frågor och föra in de på agendan. Trots skillnaden mellan olika träningsgrupper och idrotter i hur ofta negativ språkanvändning förekom, så var det ändå ingen skillnad i hur mycket hbtq hade lyfts. Frågan var ”osynlig” eller väldigt sällsynt enligt samtliga intervjupersoner. Fotbollsledaren och ishockeyledaren som själva utbildat andra idrottsledare ansåg inte att specifika ämnen som homofobi eller heteronormativitet berörts i ledarutbildningar.
”Den frågan skulle jag säga varit helt frånvarande. Möjligtvis, jag ska tänka efter.. Den kan komma fram när man diskuterar överhuvudtaget vad man säger och inte säger. Man skriker inte bögjävel eller nånting sånt där… Men det är inte så att man har diskuterat det särskilt ingående på kurserna, det tycker jag inte” (Fotbollsledare).
18
Ishockeyledaren beskrev att det fanns en stark ”machokultur” och tradition som gjorde det svårare att utmana normer. När det var tal om att införa mer jämställdhetstänk i förbundet upplevde ledaren att det fanns ett motstånd till förändring bland personerna där. Ledaren berättade sedan om en hbtq-satsning som ett ishockeylag i allsvenskan gjort och som inte togs emot helt positivt i ishockeysammanhang.
”Det kommer litegrann mer och mer. Nu hade Kiruna exempelvis nån jättesatsning, om vi pratar ishockeyn, och dom hade dom där regnbågströjorna och dom hade uttalat hbtq i sitt lag och det togs väl emot både gott och ont.” (Ishockeyledare).
Satsningen som sådan säger ishockeyledaren hade nämnts bland ledarna i träningsgruppen, men det var framförallt ett konstaterande och det hade inte lagts någon värdering i huruvida ishockeylagets hbtq-satsning var bra eller dålig. Överlag upplevde ishockeyledaren att det i andra ishockeysammanhang och bland andra personer i princip varit lika stor del som välkomnat initiativet och som varit emot det. På frågan om vilket utrymme hbtq-frågor hade så nämnde en av de andra intervjupersonerna, innebandyledaren för pojklaget, också Kirunas hbtq-satsning. Denna idrottsledare upplevde som majoriteten i studien att hbtq-frågan inte hade lyfts i den egna träningsgruppen eller föreningen. Däremot när det gällde hbtq-frågans utrymme i idrotten överlag så var Kiruna IF:s initiativ någonting hen själv lagt märke till.
Innebandyledaren upplevde också likt ishockeyledaren att initiativet skapat rabalder: ”om man tittar på den kultur som finns så tycker jag att det är mycket grabbighet och därför det blir så mycket rabalder”.
Idrottsledarnas medvetenhet om HBTQ
Nedan presenteras intervjupersonernas uppfattning om sin egen medvetenhet om hbtq. De flesta betonade vikten av att ha en viss medvetenhet samtidigt som flera av dessa menade att den behövde bli högre än i nuläget för att kunna hantera olika situationer bättre. Det var dels för att kunna lyfta hbtq i träningsgruppen på ett bra sätt och dels för att hantera situationer om skällsord eller homofoba skämt förekom.
Alla som var bekanta med ämnet heteronormativitet hade främst berört det i utbildningar på högskola och i sina yrken, vilket var fyra av intervjupersonerna. I ett antal av intervjuerna uttryckte intervjupersoner att det var svårt att bedöma sin egen medvetenhet om hbtq och att det var svårt att veta hur andra faktiskt upplevde denna. Men två av intervjupersonerna använde sig också av jämförelser i reflektionen kring detta, däribland hur språkanvändning och tankebanor kunde variera i olika sammanhang. Fotbollsledaren för flick-/damlaget i citatet nedan menade att det för hen blev en skillnad i att vara på arbetsplatsen och i träningsgruppen.
Bakgrunden till det menade fotbollsledaren var att det i princip aldrig varit utövare som varit öppna med att vara hbtq och att hen automatiskt utgick från att andra personer var heterosexuella. Hen menade att på arbetsplatsen var alla vuxna och det fanns även öppna hbtq- personer och därför blev det ett annat ”tänk” där. Denna fotbollsledare tog även som exempel att hen inte visste om reaktionen skulle bli annorlunda på något sätt eller ”naturligt” om en utövare någon gång skulle berätta om en samkönad partner.
”På något slags teoretiskt plan är jag väldigt medveten i någon mening… Men samtidigt är jag nog inte fullt medveten för jag har inte inordnat i mitt språkbruk och egentligen inte hundraprocentigt i mitt medvetande” (Fotbollsledare).
Totalt var det fyra intervjupersoner som hade en viss teoretiskt kunskap om heteronormativitet men som inte reflekterat eller tänkt något särskilt om att använda sig av medvetenheten i ledarrollen, eller om heteronormativitet i laget/träningsgruppen. Sex av de sju intervjupersonerna menade att de kunde eller borde ha en högre medvetenhet om hbtq. Det var alltså både idrottsledare som hade en viss teoretisk bakgrund om heteronormativitet och de som inte hade det.
