Er legitimitet ligger i vårt intresse

(1)

Institutionen för informatik och media

C-uppsats i medie- och kommunikationsvetenskap Framlagd VT 2020

Er legitimitet ligger i vårt intresse

En kvalitativ fallstudie om unga vuxnas uppfattning av Folkhälsomyndighetens legitimitet i covid-19-pandemin

Författare: Sanna Bäckström och Amanda Ohlsson Handledare: Philip Zetterlund

(2)

Abstract

The covid-19 pandemic in Sweden is characterized by high uncertainty and risk. Health experts and authorities play a central part in informing and guiding the public’s responses to a pandemic.

But to have the right to operate, an organization’s legitimacy is important. How does a health expert authority get people to follow the guidelines to ensure public health efforts success in the covid-19 pandemic?

This case study focused on Folkhälsomyndigheten’s perceived legitimacy by young adults in Sweden during the covid-19 pandemic, by understanding if Folkhälsomyndigheten was perceived as a legitimate expert and how their legitimacy was constituted through their conveying of risk. Hence, we aimed to contribute to health and crisis communication by adopting a public-centered approach to the constitution of legitimacy.

The empirical data was collected through three online focus group interviews with 20-24-year- olds. Suchman’s legitimacy theory and Giddens’s notion of the postindustrial risk society was used the analyze the results. Through a thematic analysis, we discovered a total of 12 themes distributed over 3 dimensions, showing that Folkhälsomyndigheten’s legitimacy was constituted on the premises of pragmatic legitimacy, based on the self-interest of the public. We could conclude that Folkhälsomyndigheten was viewed as a legitimate expert because of their status as an institutionalized health authority, and that the legitimacy of their expert position role was grounded in a democratic mindset. Folkhälsomyndigheten’s legitimacy was, through procedures, representatives, and human attributes, constituted by organizing the unstable situation for the young adults to gain a feeling of stability.

Keywords: Health crisis communication, risk society, legitimacy, covid-19, health experts

(3)

Innehållsförteckning

1. Inledning ... 1

1.1. Problemformulering ... 1

1.2. Syfte och frågeställningar ... 2

1.3. Avgränsningar ... 3

1.4. Centrala begrepp ... 4

1.5. Disposition ... 5

2. Bakgrund ... 6

3. Tidigare forskning ... 7

3.1. Hälsoexperter och legitimitet i en kris ... 7

3.2. Publikers uppfattningar i kris- och hälsokommunikation ... 9

4. Teori ... 12

4.1. Legitimitet ... 12

4.1.1. Pragmatiska dynamiken ... 13

4.1.2. Moraliska dynamiken ... 13

4.1.3. Kognitiva dynamiken ... 14

4.2. Risksamhället och tillit till expertsystem ... 14

4.2.1. Risksamhället ... 14

4.2.2. Expertsystem ... 15

5. Metod och material ... 17

5.1. Fokusgrupper online ... 17

5.1.1. Material och urval ... 17

5.1.2. Genomförande ... 18

5.2. Tematisk analys ... 19

5.2.1. Genomförande ... 20

5.3. Etiska överväganden ... 21

6. Resultat och analys ... 23

6.1. Folkhälsomyndigheten som expert ... 24

6.1.1. Praktisk erfarenhet ... 24

6.1.2. Institutionaliserad områdesspecifik kunskap ... 26

6.2. Folkhälsomyndighetens förmedling av risk ... 28

6.2.1. Stabilitet ... 29

6.2.2. De tre dimensionerna ... 30

6.2.3. Mänsklighet ... 31

6.2.4. Mänsklighet-Informationskälla ... 32

6.2.5. Informationskälla ... 34

6.2.6. Informationskälla-Vägledning ... 35

6.2.7. Vägledning ... 37

6.2.8. Vägledning-Mänsklighet ... 37

(4)

7. Diskussion ... 43

7.1. Frågeställning 1 ... 43

7.2. Frågeställning 2 ... 44

7.3. Vetenskapliga implikationer ... 46

7.4. Samhälleliga implikationer ... 47

8. Slutsats ... 49

8.1. Begränsningar och framtida forskning ... 50

Källförteckning ... 52

Bilaga 1 – Arbetsfördelning ... 59

Bilaga 2 – Intervjuguide ... 60

Bilaga 3 – Anmälningsformulär ... 64

Bilaga 4 - Deltagarlista till fokusgruppsintervjuer ... 67

(5)

1. Inledning

Våren 2020 präglades av den globala spridningen av ett nytt coronavirus, som orsakar en övre luftvägssjukdom kallad covid-19 (Folkhälsomyndigheten 2020a). Många länder har haft ett aggressivt angreppssätt till att få smittspridningen under kontroll; gränser har stängts, transportvägar begränsats och karantän har utlysts (Blomdahl 2020). Men i Sverige har man valt ett annat sätt att tackla virusets framfart. Folkhälsomyndigheten, vars uppgift bland annat är att ta fram och sprida vetenskapligt grundad kunskap som främjar folkhälsan (Folkhälsomyndigheten 2020d), har istället arbetat mer med rekommendationer, informationsspridning och förlitat sig på att befolkningen följer myndigheternas råd (Lund 2020). Denna strategi är unik, och karaktäriseras av individens eget ansvar att följa myndighetens rekommendationer (Giritli Nygren & Olofsson 2020).

1.1. Problemformulering

Hälsoexperter har generellt ett speciellt ansvar att informera allmänheten om risker och hur de ska hantera dem (Holland et al. 2012; Dupras & Williams-Jones 2012). I covid-19-pandemin ska hälsoexperter även implementera beteendeförändrande åtgärder för att bromsa smittspridningen av covid-19 (Finset et al. 2020). Dock har Folkhälsomyndigheten blivit starkt kritiserade (Giritli Nygren & Olofsson 2020), och det spekuleras i att mycket av kritiken verkar grundas i att människor har en högre misstänksamhet mot experter än förut (Kazimerska 2020;

Nilsson 2020). Wæraas (2018) menar att vetenskapliga fakta inte längre ger samma legitimitet som förut, utan istället har ens personliga övertygelser och populism en större roll. Detta går även i linje med Anthony Giddens (1990) beskrivning av det postmoderna risksamhället. Där ligger reflexiv modernitet till grund för både ökat beroende av experter men också ökad skepticism mot experter, vetenskaplig kunskap och de abstrakta system i vilka de verkar – speciellt i situationer som präglas av hög osäkerhet och överhängande risk. Covid-19-pandemin utgör dessutom en post-modern megarisk, där vårt beroende av experter ställs på sin spets (Giritli Nygren & Olofsson 2020).

Att lyssna på och följa rekommendationer från folkhälsomyndigheter är av största vikt för att säkerställa allmänhetens välbefinnande (Holroyd et al. 2020) – inte minst i kontexten av covid- 19-pandemin. Men statliga myndigheter är också beroende av allmänhetens villighet att genomföra rekommendationer i en pandemi (Teasdale & Yardly 2011). Allmänhetens villighet

(6)

att följa är extra viktigt för Folkhälsomyndigheten i covid-19-pandemin eftersom de använder sig mycket av rekommendationer (Giritli Nygren & Olofsson 2020). Det finns dock indikationer på att en specifik grupp inom allmänheten struntat i hälsomyndigheters rekommendationer i covid-19-pandemin: unga vuxna (Balog-Way & McComas 2020; Tonarp 2020). Detta väcker frågor om hur Folkhälsomyndigheten ser till att deras rekommendationer efterföljs även av unga vuxna, eftersom den svenska strategin bygger på individuellt ansvar.

Legitimitet ses som nyckeln till att uppnå samförstånd med allmänheten under en folkhälsokris som en pandemi (Yang 2018), och för att unga vuxna ska vilja lyssna och agera utifrån Folkhälsomyndighetens rekommendationer måste myndigheten därför uppfattas som legitim.

För att summera: Folkhälsomyndigheten spelar som hälsoexpert en central roll i covid-19- pandemin för att förmedla och informera om risk och hantering av risk (Dupras & Williams- Jones 2012), för att få hela allmänheten att anta ett beteende som begränsar smittspridningen.

Det finns indikationer på att Folkhälsomyndighetens expertroll ifrågasätts, och att unga vuxna är en grupp i allmänheten som inte följer Folkhälsomyndighetens rekommendationer. Ses Folkhälsomyndigheten som en legitim expert av unga vuxna i Sverige, och gör det att de vill följa deras rekommendationer? Dessa frågor ligger till grund för vårt syfte och våra frågeställningar.

1.2. Syfte och frågeställningar

Studiens syfte är att undersöka hur Folkhälsomyndighetens legitimitet är konstituerad i covid- 19-pandemin, för att förstå på vilka grunder unga vuxna vill följa deras rekommendationer.

Hälsoexperters roll i en pandemi är att informera allmänheten om risker (Holland et al. 2012;

Dupras & Williams-Jones 2012), hantering av risk samt att implementera beteendeförändrande åtgärder (Finset et al. 2020). Vi menar att detta endast kan uppfyllas genom att publikerna uppfattar dem som legitima. I kontexten av covid-19 i Sverige är det därför essentiellt att undersöka Folkhälsomyndighetens legitimitet för att förstå hur de kan få unga vuxna att följa deras rekommendationer. Detta gör att vår studie antar en fallstudiedesign, eftersom covid-19- pandemin i Sverige kan kategoriseras som en post-modern megarisk, inom vilken Folkhälsomyndigheten spelar en central roll. Det är alltså fallet i sig som är intressant att ingående studera och uttala sig om.

(7)

Hälsokommunikation är ett multidiciplinärt forskningsfält som sätter kommunikation om hälsorelaterade frågor i centrum (Schiavo 2013). Målet med hälsokommunikation handlar om att påverka, stötta och stärka olika samhällsgrupper och individer för att få dem att förändra, anta och bibehålla ett beteende som i slutändan förbättrar hälsa för individer och samhällen.

Legitimitet är nyckeln till att nå det målet, och i en pandemi bygger myndigheternas legitimitet på deras uppfattade förmåga att förmedla risk till allmänheten. Hälsokommunikation är ett fält som traditionellt sett präglats av en transmissionssyn på kommunikation (Paek 2016;

Folkhälsomyndigheten 2018). Men denna syn är förlegad, och istället har ett publikfokus efterfrågats men inte uppfyllts (Schiavo 2013; Folkhälsomyndigheten 2018). Ett publikfokus har också efterfrågats inom det angränsande fältet kriskommunikation. Kriskommunikation är ett subfält till public relations, som traditionellt handlar om att samla in, bearbeta och förmedla information som behövs för att en organisation effektivt ska kunna adressera en krissituation (Coombs & Holladay 2010). Men en ny ström inom kriskommunikationsforskningen menar att organisationer också måste inleda långvariga och samförstående relationer med publiker för att kunna hantera krissituationer, där sociala och kulturella faktorer tas med i beräkningen (Heide 2018; Falkheimer & Heide 2006). Genom att anta ett fokus på publikernas uppfattning i en hälsokrissituation som en pågående pandemi, menar vi att studien placeras inom ramen för både kris- och hälsokommunikationsfältet.

Utifrån problemformuleringen och syftet ämnar vi därför svara på dessa frågeställningar:

1. Anser unga vuxna i Sverige att Folkhälsomyndighetens är en legitim expert i covid- 19-pandemin, och på vilka premisser grundas den uppfattningen?

2. Vilka aspekter av Folkhälsomyndighetens förmedling av risk konstituerar legitimitet i covid-19-pandemin enligt unga vuxna i Sverige?

Vi antar inte att Folkhälsomyndigheten anses vara experter enligt unga vuxna i Sverige, då det finns en ökad skepticism mot experter i det risksamhälle vi lever i. Därför belyser frågeställning 1 om, och i så fall varför, de anses vara experter.

1.3. Avgränsningar

Vi ämnar inte studera legitimitet i covid-19-pandemin som helhet, utan har avgränsat oss till endast den specifika tidsliga kontext som studien genomförs inom. Vårt resultat ska ses som en ögonblicksbild av Folkhälsomyndighetens konstituerade legitimitet. Avgränsningen görs av naturliga skäl, då det är svårt för oss att studera uppfattningar som de haft innan studien

(8)

påbörjats. Dessutom hade det med studiens omfång inte varit realistiskt att studera uppfattningar såsom de förändrats över tid.

1.4. Centrala begrepp

Det finns några begreppsdefinitioner som är centrala för vår studie. Den första rör begreppet legitimitet. För förstå varför legitimitet är centralt för att allmänheten följer hälsoexperters råd under en global hälsokris menar vi att legitimitet bidrar till frivillig följsamhet (Weber 1968).

Vi ser legitimitet som normativa antaganden hos organisationens publiker om huruvida organisationens handlingar är önskvärda, vilket formas av kontexten organisationen rör sig inom (Suchman 1995).

Publiker är också ett viktigt begrepp i studien, eftersom vi menar att legitimitet är beroende av publikers uppfattningar för att kunna existera. Vi väljer att definiera publiker som individer eller grupper som både påverkas och påverkar en organisations aktiviteter (Freeman 1984). Vi anser att publiker är en heterogen grupp människor. Därför antar vi begreppet publiker i plural, för att illustrera mångfalden. Vi använder begreppet publiker när vi syftar till vår målpopulation unga vuxna, och begreppet deltagare när vi hänvisar specifikt till de individer som medverkat i studien.

Det är också viktigt att diskutera hur vi benämner Folkhälsomyndigheten.

Folkhälsomyndigheten kan ses som ett expertsystem (Dupras & Williams-Jones 2012), vilket beskrivs som abstrakta system av teknisk framgång eller professionell expertis som organiserar vår omgivning (Giddens 1990). Vi kommer därför använda oss av begreppet hälsoexpert för att beskriva Folkhälsomyndigheten, för att betona deras roll som experter och som hälsomyndighet.

Vi valde detta begrepp eftersom det är Folkhälsomyndigheten i rollen som just en hälsoexpert i den svenska kontexten av covid-19-pandemin som är intressant att undersöka utifrån problemformuleringen.

Vi vill också ta upp hur vi betraktar begreppet risk, som återfinns i frågeställning 2. Vi ser risk som förståelsen av att våra egna handlingar och beslut kan leda till oanade konsekvenser (Giddens 1990). Det innebär att konceptet risk beskriver en osäkerhet kring framtida händelser, och hur dessa framtida händelser kommer påverka oss.

(9)

1.5. Disposition

Vi börjar med att ge en bakgrund till intresseområdet covid-19-pandemin i Sverige och Folkhälsomyndighetens strategi för att minska smittspridningen. Vi presenterar därefter tidigare forskning inom områdena hälso-, risk- och kriskommunikation och experter i kriser, för att sedan redogöra för två centrala teorier: legitimitet och risksamhället. Efterföljande kapitel berör fokusgrupper online, som är vår metod för datainsamling, samt en beskrivning av processen för vår tematiska analys. Resultatet från fokusgrupperna samt den tematiska analysen presenteras sedan, där resultatet kopplas till våra centrala teorier. Därefter redogör vi för en diskussion där vi både svarar på och relaterar forskningsfrågorna till samhället och annan vetenskaplig forskning. I slutsatsen summerar vi studiens resultat, redogör för studiens begränsningar och ger förslag på fokusområden för framtida forskning.

(10)

2. Bakgrund

Den 31: a december 2019 fick World Health Organization (WHO) information om ett okänt sjukdomsutbrott i Wuhan, Kina (WHO 2020). Senare identifierades orsaken vara en ny typ av coronavirus och sjukdomen den gett upphov till är döpt till covid-19 (Folkhälsomyndigheten 2020a). Sjukdomen liknar vanlig säsongsinfluensa, men är allvarligare eftersom den sprids via ett nytt virus som människor inte har hunnit utveckla immunitet gentemot. Det är inte helt klarlagt exakt hur viruset sprids, men avstånd från andra människor i offentliga miljöer, god handhygien och stanna hemma när man är sjuk beskrivs som det allra mest centrala för att stoppa smittspridningen. Trots försök att stoppa spridningen förkunnade WHO covid-19 som pandemi den 11:e mars 2020. En pandemi är när en ny typ av smittsam sjukdom har spridits till alla kontinenter i världen och bedöms ha stor inverkan på vårt samhälle och världens befolkning.

I skrivande stund (20/5 2020) finns nära 5 miljoner bekräftade fall av sjukdomen runt om i världen, med ungefär 322 000 bekräftade dödsfall (Folkhälsomyndigheten 2020c). I Sverige finns runt 31 500 bekräftade fall, med cirka 3800 bekräftade dödsfall. De allra flesta fallen finns än så länge i Stockholm, men det finns fall runt om i hela landet.

I Sverige är det Folkhälsomyndigheten som har det nationella ansvaret för folkhälsofrågor, såsom denna pandemi (Folkhälsomyndigheten 2020d). Enligt deras uppdrag från regeringen ska de vara en verksamhet som står på vetenskaplig grund (SFS 2013:1020). Deras övergripande strategi för att stoppa smittspridningen har varit att plana ut kurvan av antal smittade över en längre tid, så att det alltid ska finnas intensivvårdsplatser för alla som behöver det (Folkhälsomyndigheten 2020e). Detta har gjorts genom dels restriktioner, såsom förbud mot folksamlingar över 50 personer, men framförallt genom rekommendationer och betoning av medborgares egna ansvar i att skydda sig själva och andra (Giritli Nygren & Olofsson 2020).

Dessa rekommendationer är att stanna hemma om man har symptom på covid-19, att tvätta händerna ofta och att avstå från sociala sammanhang med större antal deltagare (Folkhälsomyndigheten 2020b). Dessutom finns specifika rekommendationer till de som är i riskgrupp, såsom de över 70 år. För dessa gäller att undvika alla nära kontakter genom att hålla avstånd till andra både inomhus och utomhus, samt avstå från onödiga resor (ibid.).

(11)

3. Tidigare forskning

Vår förhoppning är att vår studie ska hjälpa till att brygga de brister som finns inom kris- och hälsokommunikationsfältet. Vi bemöter efterfrågan om ett större publikfokus i både hälso- och kriskommunikation och bidrar till luckor i kriskommunikationslitteraturen genom att titta ett fall som berör en statlig myndighet i en kris. Dessutom sätter vi frågan om hälsoexpertens legitimitet i en pandemi och vilka aspekter av deras legitimitet som tillåter dem att genomföra sitt uppdrag i en megarisk som covid-19-pandemin. Vi har inte hittat några empiriska studier inom kris- eller hälsokommunikation som tittar på hur legitimitet för hälsoexperter konstitueras, alltså på vilka grunder hälsoexperter kan uppnå följsamhet från allmänheten i en pandemi.

Däremot har vi identifierat studier som berör närliggande fokusområden, som stärker vår uppfattning om att det finns en forskningslucka inom detta specifika ämnesområde:

publikcentrerad hälso- och kriskommunikation med fokus på vad som får allmänheten att följa hälsomyndigheters råd i en pandemi genom att titta på deras legitimitet.

3.1. Hälsoexperter och legitimitet i en kris

Tankar om relationen mellan publik och expertis som fick stort genomslag inom medie- och kommunikationsstudier under 1980-talet var de som grundades i filosofen John Dewey och journalisten Walter Lippmanns idéer om huruvida expertrollen är nödvändig för en

fungerande demokrati eller inte (Jansen 2009; Schudson 2008; Schrock & Close 2017).

Experter, tillit och hur dessa relaterar till samhället är också något som adresserats av Ulrich Becks (1992) genom sin teori om risksamhället, som sedermera utvecklats av Anthony Giddens (1990), i hans verk om det postmoderna samhället. Giddens (1990) menar att det abstrakta system han kallar för expertsystem karaktäriserar det postindustriella samhället, och att tillit till dessa expertsystem är essentiellt för att få vardagen att fungera. Gällande empirisk forskning om experter och rollen deras legitimitet spelar i en kris är litteraturen skral. Vi genomförde en sökning på olika kombinationer av sökorden “health communication”,

“pandemic”, “experts”, “expertise”, “legitimacy”, “trust”, “crisis”, “health”, “public health”,

“public health authorities”, “risk”, “risk communication” och “health experts” i databaserna Communication & Mass Media Complete, Google Scholar, Uppsala Universitets

bibliotekstjänst, Applied Social Science Index and Abstract, samt CINAHL. De få studier som finns kring ämnet hälsoexperters legitimitet i en krissituation var framförallt relaterade till medie- och journalistikforskning, och berör de medieorienterade praktiker som experter

(12)

använder för att förmedla information till samhället under en kris (ex. Holland et al. 2012;

Jung et al. 2018; Armon 2018).

Vi identifierade endast ett fåtal studier på närliggande fokusområden inom hälsokommunikation. Cairns et al. (2013) menar att det är av största vikt att allmänheten följer rekommendationer för att förebygga och kontrollera smittsamma sjukdomar för att rekommendationerna ska ha önskad effekt. Tillit till och uppfattad legitimitet hos de som ger rekommendationerna är en viktig faktor som påverkar hur villig man är att följa råden. Dupras och Williams-Jones (2012) studie visar att hälsomyndigheter och hälsoexperter måste ta hänsyn till allmänhetens uppfattningar för att kunna bibehålla tillit i en pandemi. Holmes et al. (2009) har studerat tillit för experter, och menar att publiken har ett behov av att experter kommunicerar tvetydighet i en osäker situation. Tillit från publiken gör att de har en bättre förståelse för vad som är osäkert, men även hur och varför osäkerhet uppstår. Denna förståelse är i sin tur viktig för att publiken inte ska se förändringar i information som felaktig rapportering eller misstag av experterna utan som konsekvenser av den osäkra kontexten av en kris. I en tidigare artikel skriver Holmes (2008) också att det är viktigt att studera organisationers kommunikation före, under och efter pandemier, och att få empiriska studier inom risk- och hälsokommunikation fokuserar på allmänhetens uppfattning av myndigheters kommunikation i relation till en pandemi. Allmänhetens tillit till hälsomyndigheter gavs uppmärksamhet under mitten på 00-talet, men är ett ämnesområde som fortfarande är i sin linda (Cairns et al. 2013).

Mer forskning kring allmänhetens förståelser och uppfattningar av risk när en smittsam sjukdom sprids har därför eftersökts. En specifik efterfrågan av studier som undersöker hur tillit till experter som hälsomyndigheter i pandemier utvecklas, och ett större fokus på olika intressenters uppfattningar i en osäker situation åberopas (Holmes 2008). Trots att Holmes artikel skrevs för tolv år sedan, har alltså vi inte kunnat identifiera några senare studier som svarar till ett sådant fokus som efterfrågas. Vi menar alltså att vår studie fyller framförallt två luckor i hälsokommunikationsforskningen. Dels genom att undersöka vad som utgör grunden till hälsoexperters legitimitet i en pandemi, och dels genom att ansluta till ett publikcentrerat perspektiv där unga vuxnas uppfattningar ses som nödvändiga för Folkhälsomyndighetens legitimitet.

(13)

3.2. Publikers uppfattningar i kris- och hälsokommunikation

Det finns några huvudsakliga brister i den traditionella kriskommunikationsforskningen som varit betydande för vår studies forskningsfokus och utformning, såsom den positivistiska tradition som länge präglat sättet att se på kriser och kommunikation (Schultz & Raupp 2009).

Frontfigurer inom tidiga kriskommunikationsstudier inkluderar forskare som Timothy Coombs och Sherry Holladay, som bland annat utvecklade ett centralt teoretiskt ramverk över de mest effektiva svarsstrategierna beroende på typ av krissituation (Coombs & Holladay 1996;

Coombs 1998). Dessa tidiga studier har en objektivistisk, funktionell och rationell utgångspunkt, med målet att minska komplexiteten och öka förutsägbarheten i situationen för att kunna öka organisationens kontroll (Heide & Simonsson 2015; Zhao et al. 2017). Däremot tas inte hänsyn till kontextuella faktorer, och intressenter behandlas ofta som en homogen och passiv grupp som inte deltar i uppkomsten, förståelsen eller lösningen på en kris (Zhao et al. 2017). Den traditionella kriskommunikationsforskningen ger en väldigt förenklad bild över vad kriser är, hur de uppkommer, hur de förstås och rollen som organisationer spelar i den, och det funktionella synsättet har det senaste årtiondet kritiserats (Heide & Simonsson 2015). För att kunna driva utvecklingen av fältet framåt, föreslås därför socialkonstruktionism som en lämplig ontologisk utgångspunkt (Heide 2018; Falkheimer & Heide 2006; Zhao et al. 2017; Heide &

Simonsson 2015). Några framträdande förespråkare för ett socialkonstruktionistiskt perspektiv på kriskommunikation är Mats Heide, Jesper Falkheimer och Hui Zhao. De menar att socialkonstruktionismen sätter publikcentrering meningsskapande mellan organisation och publiker i fokus, vilket skiljer sig från traditionell kriskommunikationsforskning (Zhao et al.

2017). Det innebär att kommunikation inte ses som en objektiv variabel, utan som den meningsskapande process som producerar och reproducerar organisationer (Carey 2009; Heide

& Simonsson 2015). James Carey (2009) kallar denna syn för ritualperspektivet, där kommunikationen inte kan separeras från sin kulturella kontext. Publikerna ses också som aktiva deltagare som kan påverka, snarare än de traditionellt passiva mottagarna av information (Zhao et al. 2017). Detta innebär också att fokus skiftar från organisationens uppfattning av krisen och kommunikationen, till ett mer holistiskt perspektiv som tar hänsyn till publikernas uppfattningar. Kriskommunikationsforskning bör ur ett socialkonstruktionistiskt perspektiv ha ett community-fokuserat angreppssätt, som tar hänsyn till och försöker förstå olika socialt konstruerade uppfattningar som påverkar förändringsmotstånd i en kris. Med en socialkonstruktionistisk lins, förstås kriser inte som objektiva händelser med självklar mening,

(14)

avgränsade i tid och rum, utan som socialt konstruerade kommunikativa processer utan tydlig början och slut (Heide 2018).

Liknande luckor i forskningen kan hittas inom hälso- och riskkommunikation. Många studier inom hälsokommunikation har ett tydligt organisationsperspektiv med en transmissionssyn på kommunikation (Paek 2016; Folkhälsomyndigheten 2018). Denna syn på kommunikation är förlegad, och en mer nyanserad bild av kommunikation behövs (Holmes 2008; Paek 2016).

Inom riskkommunikation dominerar fortfarande synen på publikerna som passiva mottagare av korrekt information, trots att det fastställts att hänsyn till publikernas intressen, kunskap och prioriteringar behövs för att utforma effektiv riskkommunikation i en pandemi (Barrelet et al.

2013). Detta kräver en djup förståelse av nyckelintressenter och de samhällen som berörs av de hälsorelaterade frågorna, för att organisationerna ska ha möjlighet att anpassa mål, strategier och andra kommunikativa insatser utifrån publikernas deltagande och uppfattningar (Holmes 2008; Barrelet et al. 2013; Paek 2016). Därför föreslås ett skifte från organisationsfokus till publikfokus, där kommunikation ses som ett ömsesidigt deltagande och den sociala och kulturella kontexten tas hänsyn till. Många studier inom relaterade forskningsfält, exempelvis media-, journalistik- och managementstudier, har analyserat mediers nyhetsrapportering, publikers uppfattningar av nyhetsrapportering eller organisationers användning av nyhetsmedier i kriser (Holland et al. 2012; Oh, Paek & Hove 2015). Däremot är det bara ett fåtal studier som har tittat på allmänhetens uppfattning av myndigheters kris- och hälsokommunikation, exempelvis de som gjordes efter spridningen av coronaviruset SARS i början på 2000-talet (Powers & Xiao 2008).

Både risk- och kriskommunikation har identifierats som närliggande och konvergerande fält till hälsokommunikation, som tillför till forskning och praktik genom att ge kommunikationsperspektivet större utrymme (Dickmann et al. 2014; Heath & O’Hair 2008;

Schiavo 2013). Risk- och kriskommunikation är traditionellt uppdelade, där riskkommunikation ägnar sig till studiet av vad som kommuniceras före en händelse, medan kriskommunikation snarare fokuserar på under och efter händelsen (Walaski 2011). Med utgångspunkten i socialkonstruktionism är det dock inte möjligt att göra skillnad till vad som är före, under och efter en kris, vilket i sin tur gör det omöjligt att dela upp risk- och kriskommunikation i två enskilda forskningsfält. Alltså anser vi att kriskommunikation utifrån ett socialkonstruktionistiskt perspektiv kan ses som det övergripande fältet, som inkluderar traditionell riskkommunikation, där vårt valda fall även öppnar upp för implikationer inom

(15)

hälsokommunikation. Fallstudier inom kriskommunikation är begränsade till privat sektor, vilket är problematiskt då resultaten av dessa inte kan översättas till statliga organisationer på grund av grundläggande skillnader i organisationsstruktur (Schultz och Raupp 2009; Olsson 2014). Sammanfattningsvis menar därför att vår studie utvecklar både kriskommunikations- och hälsokommunikationsfältet, och placeras därför inom ramen för båda forskningsfälten.

(16)

4. Teori

Som verktyg i analysen, använder vi oss av två teorier för att uppnå syfte, kontextualisera och förstå vår empiriska data. Först presenteras Suchmans (1995) legitimitetsteori och därefter redogörs för Giddens (1990) tankar om risksamhälle och expertsystem. Legitimitetsteorin används för att kunna svara på hur Folkhälsomyndighetens legitimitet är konstituerad. Men konstitutionen av legitimiteten påverkas också av kontexten organisationen rör sig inom (Suchman 1995), och för att förklara covid-19-pandemin i Sverige används således risksamhällesteorin. Den utgör alltså svaret på varför legitimiteten kan ses konstitueras på ett sådant sätt i vår avgränsade kontext.

4.1. Legitimitet

För förstå varför legitimitet är centralt för att allmänheten följer hälsoexperters råd under en global hälsokris antar vi Webers (1968) syn att legitimitet bidrar till frivillig följsamhet.

Legitimitet skapar dessutom stabilitet och begriplighet för publiker (Suchman 1995). Därför blir legitimitet centralt för myndigheter och allmänheten i en osäker situation. Att förstå Folkhälsomyndighetens legitimitet är därför ett grundläggande steg för att sedan kunna stärka, reparera och upprätthålla legitimiteten för att allmänheten ska följa deras rekommendationer.

Suchman beskrev redan 1995 att konceptet legitimitet var svagt. Suddaby et al. (2017) menar att detta fortfarande stämmer 20 år senare, och menar att otydligheten kring legitimitet snarare har ökat sedan dess. Därför är vår huvudsakliga teori för analysen Suchmans (1995) organisationslegitimitetsteori, som är en vidareutveckling på Webers tankar om legitimitet.

Suchman menar att organisationers legitimitet påverkas av sin kulturella omgivning men att de fortfarande till en viss grad genom strategiska organisationsaktiviteter kan påverka legitimiteten.

Han ger därigenom legitimitet en bred definition:

”Legitimacy is a generalized perception or assumption that the actions of an entity are desirable, proper, or appropriate within some socially constructed system of norms, values beliefs, and definitions.” (Suchman 1995, s 574).

Legitimitet är generaliserad genom att den, delvis, överskrider specifika händelser men är beroende av organisationens historik (Suchman 1995). Legitimitet är en uppfattning eller ett antagande som representerar en reaktion från de som observerar organisationen, såsom de ser den. Organisationer kan alltså avvika från samhällsnormer men ändå behålla legitimiteten så

(17)

länge det inte observeras av publiken. Till sist är legitimitet socialt konstruerad genom att det reflekterar en överensstämmelse mellan organisationens beteende och de delade övertygelserna hos en social grupp. Alltså är legitimiteten oberoende av den enskilda observatören men beroende av den kollektiva publiken. Sammanfattningsvis menar Suchman att legitimitet är en social konstruktion hos organisationens publik, som formas av både organisationens historia och dess kulturella omgivning. Detta är också den definitionen av legitimitet vi antar i vår studie.

Den främsta anledningen till att vi anser att Suchmans konceptualisering av legitimitet är relevant för oss är hans uppdelning av legitimitet i olika dynamiker och typer. Dessa används senare i studien som analysverktyg för att förstå hur olika delar av Folkhälsomyndighetens legitimitet konstitueras. Suchman menar att legitimitet grundas i tre olika dynamiker: den pragmatiska, den moraliska och den kognitiva dynamiken (1995, s 577). Inom dessa dynamiker finns ytterligare uppdelning av olika legitimitetstyper, vilka redovisas härnäst.

4.1.1. Pragmatiska dynamiken

Den pragmatiska dynamiken bygger på egennyttiga uträkningar hos en organisations närmsta publiker (Suchman 1995). Ofta innebär dessa ett direkt utbyte mellan organisationen och dess publik, såsom att en organisations aktiviteter ger något av värde till dess publiker. Men det kan även innebära ett bredare politiskt, ekonomiskt eller socialt beroende av varandra där organisationen påverkar publikens välmående. Denna legitimitetstyp kallar Suchman för legitimitet i form av utbyte (s 578). En annan legitimitetstyp inom den pragmatiska dynamiken är legitimitet genom inflytande (s 578). Detta är när publikerna bli en del av organisationen, genom att de till viss del kan påverka hur organisationen agerar eller uppnår sina mål.

Publikerna kan genom inflytandet få en känsla av att de, i någon mån, kan styra organisationen utifrån deras egna intressen. Till sist finns även dispositionell legitimitet där publikerna personifierar organisationen och ger organisationen dispositionella attribut såsom att organisationen ”vill deras bästa” eller "är pålitliga” (s 578). Genom personifieringen ses organisationen ofta som en autonom, sammanhängande och moraliskt ansvarig aktör.

4.1.2. Moraliska dynamiken

Den moraliska dynamiken reflekterar en positiv normativ utvärdering av organisationen och dess aktiviteter, alltså om publikerna uppfattar organisationen och dess aktiviteter som rätt (Suchman 1995). Utvärderingarna görs vanligtvis i förhållande till samhällsnyttan, enligt publikernas socialt skapade värdesystem. Det finns fyra olika legitimitetstyper inom den

(18)

moraliska dynamiken: kausal legitimitet, legitimitet genom procedurer, strukturell legitimitet, och personlig legitimitet (ss 580-581). Inom kausal legitimitet bedöms organisationen utifrån vad de åstadkommer. Legitimitet genom procedurer baseras på bedömningar ifall organisationen uppfattas följa procedurer som är socialt accepterade. Strukturell legitimitet liknar legitimitet genom procedurer, men procedurer handlar om specifika rutiner medan strukturell legitimitet handlar om mer generella organisationsfunktioner som är en direkt konsekvens av hur organisationen är formad. Exempelvis tillhör myndigheters regeringsuppdrag den strukturella legitimiteten. Den fjärde formen av moralisk legitimitet är personlig legitimitet. Denna legitimitet bygger på karisman hos organisationsledare och representanter.

4.1.3. Kognitiva dynamiken

Den tredje dynamiken hos legitimitet är den kognitiva (Suchman 1995). Denna baseras på att organisationen ses som nödvändig eller oundviklig på grund av kulturella antaganden hos publikerna. Inom denna typ finns dels legitimitet baserad på lättbegriplighet och dels baserat på självklarhet (ss 582-583). Legitimitet genom lättbegriplighet handlar om huruvida organisationen är enkel att förstå i förhållande till den kulturella kontext organisationen och dess publiker befinner sig inom. Legitimitet genom självklarhet är när organisationen uppfattas som självklar, något som Suchman menar är svårt att uppnå då även de mest etablerade organisationerna kan ifrågasättas.

4.2. Risksamhället och tillit till expertsystem

Vi antar Giddens (1990) beskrivning av det postmoderna samhället och hans fokus på tilltro och misstro till experter, som bygger på Becks (1992) tankar om risksamhället. Detta fungerar som en förklaringsgrund till kontexten som coronavirusutbrottet i Sverige utspelar sig i. Teorin kommer användas i analysen för att resonera kring varför legitimiteten konstituerats på ett sådant sätt i denna kontext, och problematisera resultatet för att visa på implikationer för samhället.

4.2.1. Risksamhället

Risksamhället beskriver ett samhälle där maktstrukturerna baseras i definitionen av risk (Giddens 1990; Beck 1992) och som karaktäriseras av reflexiv modernitet – ett begrepp som beskriver hur sociala praktiker i vårt samhälle konstant utvärderas och förändras utifrån nya upptäckter och ny kunskap om dem i en allt snabbare takt (Giddens 1990). Reflexiviteten

(19)

innebär att aktörer i samhället har en oförmåga att förutse och lösa risker, eftersom nya risker hela tiden uppstår och förändras på kort tid (Laurent-Simpson & Lo 2019). Det kan ses som en slags rundgång av reflektion, där reflektionen kring sociala praktiker hela tiden skapar nya problem (Giddens 1990). Vår sociala värld ses i sin kärna vara instabil, och ny kunskap om den bidrar till dess instabilitet. Den svenska covid-19-strategin reflekterar just det: en postmodern värld som präglas av ständig hantering av risk, osäkerhet och ett beroende av experter (Beck 1992; Giddens 1990). Fokus på individens självhantering av risk som återfinns i den svenska strategin, bygger på ett antagande att människor kan hantera risker som kommer av covid-19 utan att utsätta sig för andra risker (Giritli Nygren & Olofsson 2020). Det är ett antagande om riskhantering som liknar risksamhällsperspektivet; att aktörer i samhället har en oförmåga att förutse och lösa risker, eftersom det hela tiden uppkommer nya.

4.2.2. Expertsystem

Den reflexiva moderniteten är starkt kopplat till det som Giddens kallar expertsystem (s. 27).

Expertsystem är abstrakta system av teknisk framgång eller professionell expertis som organiserar vår omgivning, där tillit till dessa system av expertis är centralt för att vår vardag ska fungera. Majoriteten har en inneboende tilltro till specialiserad kunskap, vilket ofta grundar sig i en pragmatisk syn på expertsystem – det fungerar ofta väl för individen att lita på dem.

Det finns också ett antagande om att dessa system regleras genom exempelvis formaliserade kontroller eller legitimeringar. I ett risksamhälle kan dock ingen vara en fullständig expert i mer än en liten del av det komplexa kunskapssystem de verkar i. Den reflexiva moderniteten har skapat en mångfald av heterogen kunskap, som Giddens definierar som claims to knowledge, där vetenskaplig kunskap inte längre har en överordnad position (Giddens 1990, s. 2). Individers riskhantering karaktäriseras därför av självintresse: ens attityd och agerande formas utifrån det som skyddar individens egna intressen från den överhängande risken snarare än det som är bäst för den kollektiva massan (Laurent-Simpson & Lo 2019; Giddens 1990). Men ibland maskeras egenintresset av argumentet att det också är bäst för kollektivet. Det resulterar i att samhällsmedborgare litar mer på sig själva än andra när de ska hantera risker. Själva utbrottet av covid-19 i Sverige kan ses som en post-modern megarisk, där vårt beroende till dessa expertsystem stärks men misstänksamheten mot dem också ökar (Giritli Nygren & Olofsson 2020).

Tillit till expertsystem eller individer präglas alltid av någon grad av osäkerhet, eftersom tillit endast krävs när det finns okunskap antingen kring anspråk på specialiserad expertis eller

(20)

personers egentliga intentioner (Giddens 1990). Tillit till individer formas av facework commitments (Giddens 1990, s. 88) där synliga indikatorer på en persons integritet eftersöks.

Tillit till expertsystem karaktäriseras i sin tur av faceless commitments (Giddens 1990, s. 88), en slags blind tilltro till expertis som människor inte har någon egen kunskap om. Expertis, specialiserad kunskap och processen genom vilken denna förskaffas och används ses ofta som otillgängliga till vanliga människor. Detta resulterar i att en helt enkelt inte har något annat val än att lita på eller misstro deras anspråks legitimitet. Men det finns vissa kontaktpunkter mellan individer och expertsystem, så kallade access points som beskriver representanter för abstrakta system (Giddens 1990, s. 88). Representanterna påverkar uppbyggnaden och hållbarheten av tillit för systemen starkt och detta sker genom kommunikation. Access points är därför där tillit till individer och tillit till system möts.

(21)

5. Metod och material

Den valda datainsamlingsmetoden utgörs av fokusgruppsintervjuer, utförda online som en följd av de praktiska begränsningar som coronavirusutbrottet medfört. Insamlade data analyseras med hjälp av en tematisk analys, som lämpar sig väl för vårt explorativa angreppssätt.

Metoderna reflekterar liksom våra frågeställningar vår ontologiska utgångspunkt i socialkonstruktionismen, då vi menar att vår kunskap om omvärlden endast kan nås genom hur människor i interaktion konstruerar mening (Sohlberg & Sohlberg 2019).

5.1. Fokusgrupper online

Vår datainsamlingsmetod är fokusgruppsintervjuer, som kommer med för- och nackdelar.

Nackdelar innefattar risken att deltagna i hög utsträckning håller med varandra och inte delger sin faktiska åsikt, samt att vissa deltagare tar större plats i diskussionen (Bryman 2018). Vi valde trots detta att göra fokusgrupper då det går att studera meningsskapandet såsom det sker i samspel med andra. Holmes (2008) föreslog också fokusgrupper som en lämplig metod för att undersöka attityder och åsikter kring vem publiker litar på i ett utbrott av en smittsam sjukdom.

Dessutom argumenterar gruppmedlemmarna med varandra och forskaren får därmed en mer realistisk beskrivning av människors uppfattningar, eftersom de tvingas reflektera i diskussionen (Bryman 2018). Vi anser att detta är en stor fördel för vår studie, som berör ett relativt komplext ämne som kan vara svårt att resonera om på egen hand.

Vidare ledde restriktioner till följd av det rådande utbrottet av covid-19 till att vi valde att göra fokusgrupperna digitalt, genom videokonferenser. Detta medförde både för- och nackdelar till studien. Fördelarna med att göra fokusgrupperna online är framförallt att studien inte är beroende av geografisk plats (Bryman 2018). Nackdelarna innefattar bland annat att det inte blir en lika naturlig miljö som en vanlig fokusgrupp, och vi som moderatorer behövde därför ta en mer aktiv och styrande roll än om vi utfört en vanlig fokusgrupp (ibid). Grupperna är vanligtvis mellan 6–12 personer beroende på studieområdet och praktisk genomförbarhet, men eftersom fokusgrupperna genomfördes över internet kunde grupperna inte vara för stora då det skulle ha krävt mer moderering.

5.1.1. Material och urval

Ett snöbollsurval genomfördes utifrån vår population (Bryman 2018, s. 245), där vi kontaktade personer i Sverige mellan 18-24 år och bad dem att hänvisa oss vidare till ytterligare deltagare.

(22)

Urvalet genererade totalt 15 deltagare i åldrarna 20-24 år, som delades upp i tre grupper á fem personer i varje. En överblick över deltagare och fokusgrupper finns att tillgå i Bilaga 4. Ett bekvämlighetsurval som snöbollsurval har fördelar, bland annat att man kan förvänta sig att deltagandet och bortfallet blir lägre (ibid). Däremot är det mycket osannolikt att urvalet är representativt för den population vi har avgränsat oss till. Eftersom vår studie är en fallstudie, och således inte ämnar generalisera resultatet, anser vi därför att denna begränsning är godtagbar. Vår begränsade tid att genomföra studien, samt de rådande omständigheterna med coronavirusutbrottet i Sverige och de restriktioner som har implementerats i samhället på grund av det, utgör dessutom praktiska begränsningar som gör ett bekvämlighetsurval mest realistiskt att lyckas genomföra.

Vi använde oss av videoelicitering i fokusgrupperna i form av att visa ett hopklipp från Folkhälsomyndighetens presskonferenser den 20/4 och den 21/4, för att hjälpa diskussionen kring det komplexa ämnet. Presskonferenserna valdes genom datumen; vi ville att de skulle vara aktuella och eftersom intervjuerna genomfördes den 22/4 och 23/4, blev det mest relevant att visa de presskonferenser som låg närmast i tid. Vi valde att visa två olika presskonferenser för att ge deltagarna en lite bredare bild av Folkhälsomyndighetens förmedling av risk under presskonferenserna. Varje presskonferens kortades ner till fem minuter, där först Folkhälsomyndighetens del av den dagliga uppdateringen av läget i Sverige visades, och sedan de första tre frågorna riktade till Folkhälsomyndigheten från journalister på presskonferensen.

Detta var för att deltagarna skulle hinna med en diskussion kring dem på den tid vi hade avsatt för fokusgrupperna. Presskonferenserna var alltså inte klippta för att ge en viss vinkel på presskonferensen, utan snarare tänkta att summera dem utifrån vad som presenterades just den dagen.

5.1.2. Genomförande

Inför en fokusgrupp skapas en intervjuguide (se bilaga 2) som ska fungera som ett underlag för vilka områden som ska täckas av diskussionen (Bryman 2018, s. 565). Vår intervjuguide är mer strukturerad än vad intervjuguider till fokusgrupper brukar vara, men vi ansåg att det var nödvändigt i och med att fokusgrupperna utfördes online och att det därmed inte blir lika naturligt för deltagarna att föra en diskussion. Vi utförde även en pilotfokusgruppsintervju utifrån vilken vi gjorde några mindre justeringar för att öka studiens pålitlighet. Innan fokusgrupperna genomfördes fick deltagarna fylla i ett digitalt formulär som innehöll korta demografiska frågor, frågor om när de var tillgängliga för att genomföra fokusgrupper,

(23)

information om studien, kontaktuppgifter till oss, samt ett samtyckes- och informationsformulär.

Där framgick bland annat syftet med studien, hur resultatet skulle användas, att svaren var konfidentiella, att deltagarna när som helst fick avbryta studien och att de godkände att fokusgrupperna spelades in. Intervjuguiden till fokusgrupperna utformades utifrån studiens syfte; hur Folkhälsomyndighetens legitimitet är konstituerat i covid-19-pandemin i Sverige enligt unga vuxna i Sverige. De tre övergripande teman som berördes var deltagarnas tankar kring coronavirusutbrottet överlag, Folkhälsomyndighetens roll i coronavirusutbrottet och experters roll i coronavirusutbrottet. I resultatet presenteras endast empiri från de sistnämna två temana eftersom materialet från det första temat visade sig inte ha någon relevans för vårt syfte och frågeställningar. Däremot bidrog det första temat med att sätta igång diskussionen för deltagarna. Intervjuguiden innehöll vidare många öppna, stora frågor för att förhålla oss öppna inför deltagarnas konstruktion av legitimitet. Detta kan ses i frågor såsom ”Vad tänker ni kring Folkhälsomyndighetens roll i den här situationen?” och ”Vad är era spontana tankar efter att ha sett presskonferensen”. Intervjuerna varade mellan en timme och en och en halv timme. Vi turades om att vara moderatorer, medan den som inte modererade antecknade intressanta observationer som kunde användas för resultat och analys. Moderatorn såg också till att ställa bekräftande frågor under intervjuns gång, för att validera deltagarnas svar och därmed öka trovärdigheten i det empiriska materialet. Dessutom ställde moderatorn frågor direkt till olika individer för att säkerställa att alla fick komma till tals. Intervjuerna transkriberades noggrant i efterhand där vi tog hänsyn till pauser, skratt, harkel om det ansågs relevant för tolkningen av resterande mening.

5.2. Tematisk analys

Tematisk analys är ett vanligt angreppssätt för att analysera den typ av kvalitativa data som transkriberingar från fokusgruppsintervjuer resulterar i (Braun & Clarke 2006; Nowell et al.

2017; Bryman 2018). Till skillnad från andra analysmetoder har denna metod inte en lika tydlig bakgrund eller specificerat tillvägagångssätt. Karaktärsdrag från den tematiska analysen går att finna bland många andra analysmetoder, såsom diskursanalys och kvalitativ innehållsanalys, eftersom sökandet av teman ofta är centralt inom kvalitativ dataanalys. Metoden tillåter oss, till skillnad från relaterade analysmetoder som diskursanalys och grundad teori, att ha en teoretisk frihet vilket passar vårt explorativa angreppssätt (Braun & Clarke 2006; Nowell et al. 2017).

Tematisk analys tillåter oss också att ge rika och nyanserade beskrivningar som speglar komplexiteten av insamlade data, vilket skiljer metoden från en kvalitativ innehållsanalys där

(24)

målet är att skapa djupa, men simpla beskrivningar av likheter och skillnader i data (Vaismoradi

& Snelgrove 2019). De rika beskrivningarna stöttar också studiens överförbarhet (Bryman 2018). Vårt teoretiska ramverk är komplext och utgörs av flera, av varandra beroende delar.

Analysmetoden gör det således möjligt för oss att beskriva den komplexa relationen mellan olika legitimitetsdynamiker, legitimitetstyper och hur de relateras till risksamhället och expertsystem. Detta behövs för att kunna svara på våra frågeställningar och syfte. En kvalitativ tematisk analys är således ett mer pragmatiskt och flexibelt tillvägagångssätt som tar hänsyn till komplexitet, som passar för både analys av transkriberade fokusgruppsintervjuer samt valda teorier.

Vi är dock medvetna om att en tematisk analys medför vissa utmaningar. Vissa forskare menar att man bör vara försiktig med att välja denna analysmetod, på grund av att tillämpningen ofta är vag och processen varigenom teman identifierats inte alltid redovisas (Bryman 2018, s 706).

För att bemöta kritiken mot att beskrivningen av tillvägagångssättet i analysmetoden anses vagt, har vi därför varit noggranna med att redovisa varför teman är viktiga för studien, genom att exempelvis visa relationer mellan dem, följderna av dem och kopplingen till teori. Även processen för hur vi kom fram till våra slutgiltiga teman har tydliggjorts och redovisas i kommande avsnitt, något som ökar studiens pålitlighet (Bryman 2018).

5.2.1. Genomförande

En tematisk analys har ett antal verktyg som kan användas för att påbörja sökandet av teman i sin data (Bryman 2018). Vi har använt oss av framförallt repetitioner, språkliga kopplingar och teorirelaterat material (Bryman 2018, ss 705-706). För att fokusera kodningen har vi valt att låta analysen styras av frågeställningarna för att avgränsa relevanta teman inom datasetet, vilket också ökar möjligheten att styrka och konfirmera resultatet eftersom analysen inte styrs av teori eller personliga värderingar (Bryman 2018). Forskningsfrågorna ledde till två huvudsakliga undersökningsteman: Folkhälsomyndigheten som expert samt Folkhälsomyndighetens förmedling av risk. Dessa utgjorde alltså studiens analytiska ramverk. Processen för analysen av de transkriberade fokusgruppsintervjuerna har sett ut enligt följande, och baseras på det generiska angreppssätt för kvalitativa data som beskrivs av Bryman (2018, s 707), samt den steg-för-steg-guide till en trovärdig tematisk analys som beskrivs av Nowell, Norris, White och Moules (2017):

1. Transkriberade materialet läses igenom

(25)

2. Transkriberade materialet läses igenom noggrant 3. Kodningen inleds genom öppen kodning

4. Koderna grupperas till teman, som motiveras och sammanfattas 5. Teman ifrågasätts och problematiseras

6. Teman och eventuella delteman namnges

7. Kopplingar och samband mellan teman undersöks

8. Teman kopplas till forskningsfrågor och teori och presenteras

Steg 5 är speciellt viktigt för studiens pålitlighet, genom att den ger analysen ett kritiskt förhållningssätt (Bryman 2018). Värt att nämna är att denna process inte är linjär, utan iterativ och reflexiv. Det innebär att vi i praktiken rör oss fram och tillbaka mellan dessa steg, tills resultatet presenteras.

5.3. Etiska överväganden

Vår studie avser att studera människor, men då vi varken kommer behandla känsliga personuppgifter, påverka deltagarna eller liknande behöver studien inte prövas enligt etikprövningslagen (Vetenskapsrådet 2017). Däremot måste uppsatsen ändå innehålla en etisk reflektion, då forskningen måste bedrivas utan att skada vare sig människor, djur eller miljö (ibid). Detta är också en del i att säkerställa studiens kvalitet, eftersom en etisk reflektion krävs för att studien ska kunna anses ha en hög standard (Bryman 2018). Vårt största etiska dilemma berör insamlingsmetodens praktiska genomförande, då vi har en samhällsspridning av coronaviruset i Sverige som lett till att myndigheter har avrått från att samlas i grupper och utöva social distansering (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap 2020). Att genomföra en fysisk fokusgruppsintervju skulle ha inneburit att vi behövt samla en grupp i ett avgränsat utrymme, vilket skulle kunna väcka känslor av obehag och dessutom utsätta både dem och oss själva för risk att bli smittade. Bryman (2018) varnar för att fokusgrupper inte är en lämplig metod i sådana lägen, när de genomförs i en situation som skapar obehag och oro för deltagarna.

Därför valde vi också att genomföra fokusgrupperna online för att göra studien etisk försvarbar.

En annan viktig aspekt är att få deltagarnas medgivande till att intervjua dem (Hansen & Machin 2019). Detta berör två av de etiska principer som är viktiga att förhålla sig till i svensk forskning;

informations- och samtyckeskravet (Bryman 2018; Vetenskapsrådet 2017). Informationskravet handlar helt enkelt om att informera potentiella deltagare i en fokusgrupp om vilka vi som studenter är, vad studiens syfte och intresseområde är och hur insamlade data kommer användas.

(26)

Detta förmedlades till deltagarna via en Google Enkätform (Bilaga 3), tillsammans med kontaktuppgifter till oss. Vi gjorde det tydligt att det insamlade materialet bara ska användas i forskningssyfte, och att enskilda personer inte ska kunna härledas utan kodas om för att ge deltagarna anonymitet. Dessutom gjorde vi dem införstådda i att deras medverkan i studien är både frivillig, konfidentiell och att de när som helst får meddela att de inte längre vill delta.

Detta gjordes för att uppfylla kravet på konfidentialitet och nyttjande (Vetenskapsrådet 2017).

Samtyckeskravet handlar om att deltagarna, efter de blivit informerade om grunderna för studien och fokusgruppen, fick ge sitt godkännande till att de deltar i studien. De fick även ge sitt godkännande till att fokusgruppen spelas in, något vi också förtydligade i samband med själva fokusgruppen. Att också samla in bild gör att det är svårare att anonymisera deltagarna (Bryman 2018), men eftersom endast ljudet behövs för att kunna genomföra transkribering och analys konverterades den automatiserade videofilen till en ljudfil. Videofilen raderades sedan från alla enheter där den fanns sparad. Eftersom vi genomför digitala fokusgrupper skickades både informationsbladet och samtyckesformuläret digitalt genom Google Enkätformen, som godkändes och skickades in av alla deltagare.

I vår intervjuguide och sedermera resultat namnger vi Folkhälsomyndighetens statsepidemiolog Anders Tegnell. Det skulle kunna ses som ett brott mot individskyddskravet, där individer ska skyddas mot otillbörlig insyn (Vetenskapsrådet 2017). Vi vill dock argumentera för att Tegnell, i detta sammanhang, är en offentlig person som kan namnges i relation till studien. Vi anser det därtill omöjligt att anonymisera honom, eftersom det är rimligt att anta att studiens läsare ändå skulle kunna förstå vem det är som har en framträdande roll på Folkhälsomyndigheten i covid- 19-pandemin. Därför anser vi att det, för tydlighetens skull, är rimligt att namnge Anders Tegnell utan att bryta kravet på individskydd i vår studie.

(27)

6. Resultat och analys

Det empiriska materialet från de transkriberade fokusgruppsintervjuerna presenteras i olika teman, som uppdelats efter undersökningstemana. Inom undersökningstemat vi kallar Folkhälsomyndigheten som hälsoexpert, beskrivs premisserna som ligger till grund för Folkhälsomyndigheten som en legitim expert i covid-19-pandemin. Detta undersökningstemat hade två huvudteman. Resterande identifierade teman i empirin faller under undersökningstemat Folkhälsomyndighetens förmedling av risk. Inom detta undersökningstema identifierades ett huvudtema och nio underteman. Dessa beskriver hur deltagarna vill att Folkhälsomyndigheten ska förmedla risk i denna situation för att uppfattas som legitima. Dessutom identifierades tre dimensioner, som beskriver relationerna mellan olika underteman. Sammantaget utgör undersökningstemana Folkhälsomyndigheten som expert och Folkhälsomyndighetens förmedling av risk konstitutionen av hälsoexpertens legitimitet i covid- 19-pandemin. Huvudtemana och dimensionerna summeras i tabell 1.

FOLKHÄLSOMYNDIGHETENS KONSTITUTION AV LEGITIMITET

Folkhälsomyndigheten som hälsoexpert Institutionaliserad områdesspecifik kunskap Praktisk erfarenhet

Folkhälsomyndighetens förmedling av risk Trygghet

Informationskälla Vägledning Mänsklighet

Tabell 1. Huvudtemana och dimensionerna som beskriver Folkhälsomyndighetens konstitution av legitimitet, genom deras uppfattade expertposition och önskad förmedling av risk.

(28)

6.1. Folkhälsomyndigheten som expert

De huvudteman som rör Folkhälsomyndigheten som expert i covid-19-pandemin identifierades vara Praktisk erfarenhet och Institutionaliserad områdesspecifik kunskap. Dessa två huvudteman beskrivs närmare i nedanstående stycken.

6.1.1. Praktisk erfarenhet

Det förstnämnda huvudtemat berör Folkhälsomyndighetens praktiska erfarenhet av att ha formaliserade uppdrag och arbetsuppgifter som berör aspekter av coronakrisen, och att de genom den erfarenheten som ackumuleras kontinuerligt också anses vara legitima experter.

De sitter ju, all statistik och all kunskap. Och de sitter ju även på den erfarenheten, det är ju… eller den erfarenheten de får utav det här. De är ju de enda som jobbar med det här just nu så de får ju… det är ju bara de som får den här erfarenheten.

- Man 2, fokusgrupp 2

Det känns som att eftersom myndigheterna… jobbar med det dem gör, i alla fall Folkhälsomyndigheten, att jag som enskild person har inte så pass djup insikt i ämnet så att då väljer jag hellre att lyssna på dem. Men som ni säger, absolut jag gör ju egna beslut å så men att… först och främst lyssnar jag på dem, för jag känner att dem har bättre koll.

- Kvinna 4, fokusgrupp 1

Hur som haver så är det väl ändå Folkhälsomyndigheten som ska… som sagt vara, experten om de har jobbat med det tidigare i mindre eller större skala…

Alltså det är väl som… det här *skratt* är ju som deras time to shine. Nej men det är nu de ska göra det… det de kan. Och…. Det är de som har jobbat hela livet som det här som har… förberett sig för en sådan här situation…

Deltagarna menar att den nuvarande situationen är alltför unik för att någon ska kunna ha praktisk erfarenhet av den. Därför sätts inte heller något sådant uttalat krav på tidigare erfarenhet för att Folkhälsomyndigheten ska ses som en legitim expert, eftersom deltagarna

(29)

menar att situationen i sig skapar tillräckligt praktisk erfarenhet för att de ska ses som legitima experter.

Egentligen… Ingen är ju typ superexpert på det här för det är så nytt. Så på det sättet är dem väl inte så här helt experter heller dem men…

Asså fakta och expertis, allting för mig är ju relativt *skratt* asså nånting som de säger nu kanske inte eeh är sant egentligen. Asså man vet ju inte, å särskilt i det här fallet då det kommer upp nya saker hela tiden.

Jag tänkte bara säga det är väl ingen som är helt expert för att alla är ju lite ovetandes, men de är väl mest expert av de… ja, de har väl i min… ja, ni fattar vad jag menar. Mest expert av alla ovetandes

Folkhälsomyndigheten ses dessutom som relativt unika i sin position som hälsoexperter vilket leder till att deltagarna inte ser så mycket val annat än att följa det de säger lita på dem.

Representanternas nuvarande arbetsuppgifter upplevs vara ett synligt tecken på att de faktiskt får praktisk erfarenhet av just covid-19-pandemin i Sverige.

Ja… det känns som att… jag håller med, alltså det känns som att vi har pratat lite om det här redan, men att de liksom… det är de… de är en av få som faktiskt är experter eller har bra koll på läget liksom… så vi andra bara… vi får liksom, såklart med kritiska ögon, men ändå på något sätt… ja… det är väl de enda man kan följa.

Jag har också sett att han, att den före detta statsepidemiologen har uttalat sig. Och då blir det så här amen han har säkert kunskap eftersom han har jobbat som det…

men jag skulle nog inte lita så här om man ska jämföra två personer, då skulle jag hellre lita på Tegnell för att han har verkligen… informationen. Medans den andra såhär har kunskapen men är ju inte, det är ju inte det han jobbar med just nu. Eeh. Så

(30)

på ett sätt är han ju expert, men jag skulle nog inte se han som en lika typ legitim expert som… Tegnell.

Och sedan gissar jag ju att [Tegnell] har jobbat… att han har någon sorts erfarenhet så att han är väl… expert i sig, så…

Praktisk erfarenhet utgjorde alltså en viktig premiss för huruvida deltagarna såg Folkhälsomyndigheten som en legitim expert eller inte. Representanternas arbetsuppgifter och nuvarande yrkesroll upplevdes vara en viktig aspekt av att ackumulera praktisk erfarenhet i just denna situation. Att praktisk erfarenhet fås av situationen just nu ansågs vara en viktig aspekt som konstituerade Folkhälsomyndigheten som legitim hälsoexpert, kan förklaras av den reflexiva moderniteten (Giddens 1990). Nya upptäckter och kunskap förändrar hela tiden situationen i sig, och deltagarna vill således att Folkhälsomyndigheten ska vara uppdaterade kring dessa nya upptäckter som hela tiden framträder. Däremot har Folkhälsomyndigheten utifrån ett risksamhällsperspektiv en oförmåga att förutse och lösa de nya riskerna som uppkommer (Giddens 1990). Detta speglas i empirin, då deltagarna menar att det inte existerar fullständiga experter i covid-19-pandemin.

Att Folkhälsomyndigheten får praktisk erfarenhet som byggs upp av deras arbete i covid-19- pandemin sågs som självklart. Detta eftersom erfarenheten ansågs fås till följd av organisationens struktur, i och med att de är en hälsomyndighet. Alltså kan temat Praktisk erfarenhet kopplas till legitimitetstypen självklarhet inom Suchmans (1995) kognitiva dynamik, men även den strukturella legitimiteten som ligger inom den moraliska dynamiken.

Expertpositionen legitimerades med andra ord genom Folkhälsomyndighetens regeringsuppdrag som gör att de arbetar aktivt med situationen just nu.

6.1.2. Institutionaliserad områdesspecifik kunskap

Det andra huvudtemat inom Folkhälsomyndigheten som expert kallar vi Institutionaliserad områdesspecifik kunskap. Temat innefattar deltagarnas underliggande antagande att

Folkhälsomyndigheten och deras representanter besatt en formaliserad kunskap, genom exempelvis en vetenskaplig utbildning, som var bekräftad genom institutionalisering, exempelvis att de blivit tillsatta av regeringen.

(31)

Ja och nej. Alltså jag tänker att, ja det är han [Tegnell]. Jag har ingen aning om vad han riktigt har… har pluggat eller har gjort för att ha den titeln han har. Men liksom därför anses han ju… alltså i och med den posten han har så ser… tycker jag i alla fall att han är… liksom… ja har expertis om det här.

- Kvinna 7, fokusgrupp 2

Särskilt när det är dem som är tillsatta att ha den expertkunskapen också så eeh känns det som att det är verkligen de som ska ha den… rollen i alla fall.

Precis, och sen som vi sa, han har ju säkert fått sin roll asså… statsepidemiolog eller vad det heter, eh av en anledning, i att han är kompetens för… sånna frågor.

Detta underliggande antagande om institutionaliseringsprocessen som bekräftar kunskap är en aspekt som gjorde att Folkhälsomyndigheten ses som legitima experter av deltagarna. Det är också viktigt att poängtera att Folkhälsomyndighetens institutionaliserade kunskap endast uttrycktes vara legitim inom ett avgränsat kunskapsområde i covid-19-pandemin, i detta fall institutionaliserad kunskap som berör folkhälsa.

Ja, jag skulle ba säga att deras roll är ju att ba ha ett övergripande, en övergripande koll på situationen och just… just den när det kanske kommer till amen hälsa delen. Och sen att det kanske är andra myndigheter som har hand om nått annat, men att de är de primärt ansvariga för det typ.

Ja en pandemi är ju så otroligt stort, det liksom berör ju liksom… alla i olika hörn av samhället. Så att liksom säga att de är experter på covid-19, de är experter på sin del och de gör så gott de kan med den informationen de får för varje dag.

Institutionaliserad områdesspecifik kunskap visar att deltagarna såg claims to knowledge med vetenskaplig bas som betydelsefullt för att se Folkhälsomyndigheten som en legitim expert. Det är intressant utifrån ett risksamhällsperspektiv, där Giddens (1990) menar att claims to

(32)

knowledge på vetenskaplig grund inte har en överordnad position för tillit. Men i covid-19- pandemin i Sverige, verkar alltså ändå vetenskaplig kunskap vara en viktig aspekt av unga vuxnas legitimering av Folkhälsomyndigheten. Folkhälsomyndighetens områdesspecifika och institutionaliserade kunskap ifrågasattes dock inte. Det antogs att denna kunskap existerade inom organisationen utan att egentligen ha insyn i organisationen. Detta visar att deltagarna såg Folkhälsomyndigheten som en legitim expert genom så kallade faceless commitments, den blinda tilltron människor har till expertsystem (Giddens 1990). Genom faceless commitments antogs Folkhälsomyndigheten redan vara granskade genom formella kontroller, vilket gjorde en ifrågasättning av kunskap meningslös. Det är viktigt att poängtera att deltagarna ansåg att Folkhälsomyndighetens kunskap endast sågs vara legitim inom en specifik aspekt av covid-19- pandemin. Detta stämmer överens med ett risksamhällsperspektiv, som menar att experter bara kan vara det inom en liten del av det kunskapssystem de verkar inom (Giddens 1990).

Institutionaliserad områdesspecifik kunskap är, precis som praktisk erfarenhet, kopplad både till legitimitetstypen självklarhet inom den kognitiva dynamiken, samt strukturell legitimitet inom den moraliska dynamiken. Kunskapen uppfattades fås till följd av organisationens struktur, i och med att de är tillsatta av regeringen och således antogs deras kunskap valideras genom en institutionaliseringsprocess. Det var alltså tack vare organisationens struktur som deltagarna såg dem som legitima experter, något som inte heller ifrågasattes utan sågs som självklart av deltagarna.

6.2. Folkhälsomyndighetens förmedling av risk

Vi har identifierat nio underteman i empirin som binds samman av tre dimensioner.

Dimensionerna ska inte ses som teman, eftersom de inte innehåller direkta kopplingar till empiri, utan som beskrivningar av relationerna som binder samman olika underteman. Dessa nio underteman leder alla till ett huvudtema, och tillsammans beskriver de vilka aspekter av förmedling av risk som deltagarna anser konstituera legitimitet för Folkhälsomyndigheten i covid-19-pandemin.

Vi börjar med att beskriva huvudtemat Stabilitet, som beskriver den primära legitimerande aspekten av Folkhälsomyndighetens förmedling av risk. Vi kommer därefter beskriva de tre dynamikerna, och sedan presentera undertemana för respektive dimensiondynamik.

Dimensiondynamikerna är när två dimensioner överlappar för ett undertema.