När utlandsadopterade författare skriver om sig själva:
om berättarposition och framställning i självbiografier
When transnationally adopted authors write about themselves:
considering narrator position and self-construction in autobiographies
Jennifer Sundelin
Fakulteten för humaniora och samhällsvetenskap Svenska
15HP
Handledare: Kari Lövaas
Examinator: Emma Tornborg & Alfred Sjödin Datum: 2021-01-22
Abstrakt :
Denna uppsats undersöker hur två utlandsadopterade författare, som båda är födda i Korea, använder sig av självkonstruktion, eller hur de iscensätter sig själva som subjekt i en självbiografisk berättelse. Den handlar också om hur multikulturalism påverkar författarnas perspektiv och hur de väver in detta i sitt berättande. Min tes är att när det saknas konkreta svar på frågorna hos den som söker efter sin identitet i det förflutna, skapas ett tomrum som måste fyllas. En jämförande läsning av de två adoptionsmemoarerna Kinamann (Tjønn, 2011) och Blod är tjockare än vatten (Trotzig, 1996), visar å ena sidan hur detta tomrum både uppmuntrar och försvårar konstruktionen av en narrativ identitet. Å andra sidan träder intressanta berättartekniska skillnader fram mellan de två författarnas sätt att konstruera och tolka sina liv.
Abstract:
This essay explores the life writing of two transnationally adopted authors of Scandinavian nationality. Both are adopted from Korea and the essay aims to analyse how they make use of self construction, or how they stage themselves as subjects in their autobiographies. It also discusses how multiculturalism affects the writers perspective and how this is woven into the narrative. My thesis is that those who are seeking their identity in their past, but cannot find any answers there, experience a certain void that needs to be filled. A comparative reading of the two adoption memoirs Kinamann(Tjønn, 2011) and Blod är tjockare än vatten (Trotzig, 1996) illustrates this. On the one hand this void both empowers and complicates the construction of narrative identity. On the other hand it allows for interesting differences in narrative technique to emerge between how the two authors construct and interpret their lives.
Innehåll
1. Introduktion ……….. 3
2. Syfte ………... 3
3. Frågeställning………... 4
4. Teori och metod ……….. 4
4.1. Riceour & Butler: “narrativ identitet” och “interpellation” …...5
4.2. Butlers teori om performativitet och talspråk ……….. 6
4.3. Vulovic metod och narrativanalys………... 8
5. Forskningsöversikt ………10
5.1. Geir Follevåg……….. 10
5.2. Tobias Hübinette ………... 11
5.3. Mara Lee……….. 12
6. Analys……….. 13
6.1. Kinamann………...13
6.1.1. Återblickar ………. 15
6.1.2. Att berätta om en resa ……… 16
6.2. Blod är tjockare än vatten ………19
6.2.1. Öppen frågeställning ………20
6.2.2. Att skriva som motstånd………. 22
7. Sammanfattning & slutsats ………. 24
1. Introduktion
Oavsett om hon lever eller inte vill jag att jag alltid ska ha funnits i hennes tankar. Alltid. Minnet av mig. Undran över vad som hände mig. Jag får inte upphöra att existera inom henne. (Trotzig, 1996, s. 42)
Denna uppsats är en redogörelse och analys av två olika böcker skrivna ur självbiografiskt perspektiv av utlandsadopterade författare. Den första är norsk och heter Kinamann(Tjønn, 2011) och den andra är Trotzigs Blod är tjockare än vatten (1996). Diskussionen i denna uppsats handlar främst om att utforska berättarposition och framställning i böckerna. Men även om att försöka bena ut hur självrepresentation, livsfrågor och samhällsperspektiv framskrivs.
Både Tjønn (2011) och Trotzig (1996) ger uttryck för sitt utanförskap. När Trotzig (1996) beskriver sin barndom är det i korta drag på varje sida. Tjønn (2011) är mer målande i sitt narrativ och där finns en viss värme när han minns gården han växte upp på vid Sognefjorden.
Genom att föra en diskussion kring de olika författarnas berättarteknik kan man också fortsätta att analysera vem, eller vilka, författarna vänder sig till. Ifall det i allmänhet handlar om självkonstruktion och identitetssökande, eller om det också hänger ihop med den generation författarna tillhör, det vill säga den första generationen utlandsadopterade i Skandinavien.
2. Syfte
Syftet med uppsatsen är att undersöka hur utlandsadopterade författare använder sig av självkonstruktion, eller hur de iscensätter sig själva som subjekt i berättelsen. För att identifiera vilka narrativa verkningsmedel författarna tillämpar handlar uppsatsen också om att undersöka frågor som kan kopplas till frigörelse. Målbilden är att lyfta fram funderingar som kretsar runt ämnet multikulturalism och hur skribenterna väver in detta perspektiv i sitt berättande.
När det gäller tolkningsprocessen bör det nämnas att jag själv är adopterad, därför är det extra intressant att föra en diskussion ur hermeneutiskt perspektiv, det vill säga läran om tolkning.
Enligt populär framställning av hermeneutik kan vi inte “lösgöra oss från våra egna traditioner eller vår tolkningshorisont och göra en absolut objektiv tolkning av en text”
(Nationalencyklopedin, u.å).
3. Frågeställning
Innebär självbiografier av den här sorten att sökandet och upptäckande av det egna jaget på något vis blir annorlunda för att det handlar om adoption?
Författarnas utgångspunkt är gemensam, båda är adopterade, men deras erfarenheter är olika.
Ett sätt att knyta samman dessa skilda berättelser är att fokusera på hur skribenterna beskriver sina tankar om identitet och tillhörighet och vilken berättarteknik de använder för att göra det.
Båda skriver om en resa tillbaka till sina ursprungsländer och hur de försöker smälta in i sin omgivning, både i ursprungslandet såväl som det land de är adopterade till. Dessa böcker kan ses som bildningsromaner, till viss del, eftersom de handlar om en resa som bidrar till nya perspektiv och ett slags vuxenblivande.
Sammanfattningsvis så handlar frågeställningen i min läsning om hur författarna gestaltar teman som samhörighet och utanförskap. Som läsare är det inte alltid helt lätt att förstå vad författarnas sökande bottnar i, utöver det faktum att de känner sig utanför. Att inte “veta vem man är” (Tjønn, 2011, s. 22) är utmanande, särskilt som startpunkt när man skriver en berättelse om sig själv. Är det självkonstruktion som ska stå i centrum, eller handlar det om att konstruera och kontextualisera den verklighet man befinner sig inuti?
4. Teori och metod
Teoretiskt har jag för avsikt att försöka knyta samman olika resonemang om självframställning och att koppla dessa direkt till berättandet i två väldigt olika historier om adoption. Huvudsakligen grundar jag min analys på Riceour (Kearny, 1996) och så kallad narrativ identitet. Detta försöker jag också knyta an till performativitet där interpellation är ett centralt grepp, enligt Hedlin Hayden och Snickare (2017).
4.1. Riceour och Butler: “narrativ identitet” och “interpellation”
Paul Riceour myntade begreppet narrativ identitet som innebär att det inte går att fastslå en identitet genom en historia; snarare att identitet skapas genom att berätta: “narrative identity takes part in the mobility of the story, in its dialectic of order and disorder” (Kearny, 1996, s.
6). Han menar också att genom återberättande blandas identiteter med varandra: “Thus, the story of my life is a segment of the story of your life; of the story of my parents, of my friends, of my enemies, and of countless strangers” (Kearny, 1996, s. 6).
Teoretiskt sett är det viktigt att diskutera hur identitet appliceras, om det handlar om positivt tillhörande eller om negativ disciplinering. Här kan man koppla till teorin ominterpellation i enlighet med hur genusforskaren Judith Butler (2005) beskriver tilltal och bemötande. “We start to give an account only because we are interpellated as beings who are rendered accountable by a system of justice and punishment. This system is not there from the start, but becomes instituted over time and at great cost to the human instincts”, skriver Butler (2005, s. 10). Konkret handlar det om “en utgångspunkt för en diskussion om hur och varför en känner sig tilltalad och inkluderad utifrån föreställningar om kön” (Hedlin Hayden &
Snickare, 2017, s. 24).
Diskussionen om interpellation kopplas teoretiskt till primärkällorna även i samband med disidentifikation som handlar om exkludering och inkludering. Butler menar att det är plågsamt att vara exkluderad från en gemenskap men att det också kan vara kvävande att
“påtvingas en gemenskap i form av epitet där vi känner både hemmahörighet och främlingskap” (Lee, 2014, s. 17). Det innebär alltså att disidentifikationkan ses som en slags frigörelse ifall man upplever att man blir påtvingad en gemenskap av samhället som gör att man känner sig underordnad. Å andra sidan kan disidentifikation också anses vara positivt i den bemärkelsen att identitet inte är fixerad utan mobil eller rörlig, så som Riceour (Kearny, 1996, s. 6) beskriver.
Paul Riceour och hans resonemang om den fiktiva idévärlden är alltså relevant till sammanhanget i min uppsats. I inledningen i antologin Paul Ricoeur: The Hermeneutics of Action (Kearny, 1996, s. 1) förklarar bokens redaktör att den snabbaste vägen från det egna jaget till en själv är genom andra människor och att detta är grundpelaren som Ricoeurs teori vilar på. Boken i sig innehåller tre essäer skrivna av Paul Ricoeur själv, samt ett antal essäer och uppsatser som behandlar Ricoeurs verk och teori ur olika perspektiv.
I inledningen ger Kearny (1996, s. 1) följande beskrivning av Ricoeurs filosofi, och menar att det är en: “long route of multiple hermeneutic detours through the exteriorities of sense, instantiated in culture, society, politics, religion and the human sciences”. I fri översättning resonemang som kan beaktas som en mångfacetterad väg i hermeneutisk anda, det vill säga läran om förståelse och tolkning och existentiell filosofi. Att det handlar om en inre reflekterande dialog som är beroende av en yttre och mer prövande dialog. Ricoeur bidrar själv i denna antologi med egna essäer, inledningsvis en om fragility and responsibility. Här resonerar han om hur handlingar i sig är kopplade till en viss sårbarhet men också ett ansvar.
Individualitet skapas enbart i kontakt med andra.
Suffice it to say that a capability must be awakened in order to become real and actual; and that it is in the midst of others that we become effectively responsible. Inversely, as soon as the other relies on or trusts in me, what he or she expects is precisely that I shall keep my word and behave as an agent, the author of my own acts. (Kearny, 1996, s. 15)
Det existerar en slags igenkänning i mötet mellan människor, där det skapas ett sätt att kategorisera, som i sin tur bygger på tillit och förtroende. Detta kan kopplas till det förtroende som skapas mellan författare och läsare, det vill säga ett läsarkontrakt där det är underförstått att den som skriver är till att lita på. Det måste finnas en tillit till berättarrösten för att den som skriver ska tas på allvar.
Det är alltså en balansgång som kontextualiseras i praktiken, det måste finnas en viss tillit från andra gentemot en själv och man har som enskild människa ett ansvar och en auktoritet i sina egna handlingar. Som exempel drar Ricoeur kopplingar till politiska perspektiv, hierarkier och maktordning där denna typ av svaghet och ansvarstagande också synliggörs. Denna uppsats undersöker hur adoptionsmemoarer vilar på samma grunder när det gäller narrativ och identitet och samspelet med andra, det vill säga att det inte är en essens i sig, utan skapas genom berättandet.
4.2. Butlers teori om performativitet och talspråk
Vidare bidrar Butler med relevanta teorier om performativitet och diskussionen om frigörelse; min utredning handlar om huruvida denna teori är synlig i adoptionsmemoarer.
Skriver författarna för att lösgöra sig från ett perspektiv som omgivningen har vad gäller
deras tillhörande, eller skriver de för att frigöra sig från sitt eget perspektiv? Denna uppsats har inte för avsikt att granska queerteori och genus och kön specifikt. Men om man tar avstamp i hur Butler relaterar genus och kön till performativitet och identitet så kan det kopplas till teori och metod i min uppsats. Butler menar att det skapas en viss illusion beträffande tillhörighet (Jagger, 2008, s. 21).
Rather than expressing some inner core or pre-given identity, the performance of gender produces the illusion of such a core or essence.
This then becomes a cultural effect, a product of particular signifying practices, as we shall see. (Jagger, 2008, s. 20–21).
De som är tidigt adopterade har inte någon möjlighet att tillskriva sig en specifik identitet, så som exempelvis koreansk eller thailändsk eller filippinsk. Man har, som adopterad, enbart tillgång till den gemenskap man lever inuti, som svensk eller norsk – kvinna eller man. Detta kan också jämföras med Butlers teori om performativitet och tillhörighet. Det vill säga att “ vi inte handlar på bestämda sätt för att vi känner oss som kvinnor eller män, utan vi känner oss som kvinnor eller män därför att vi handlar på bestämda sätt” (Nationalencyklopedin, u.å).
Utlandsadopterade tillskrivs en viss identitet på grund av sociala koder, ritualer och kulturella yttringar. Det råder också en viss subjektivitet som vävs in i sammanhanget när det gäller performativitet, specifikt med referens till teatralisk framställning. Vad Butler menar, enligt Jaggers förklaring (2008, s. 21), är att det alltid finns en skådespelare som väljer vilket manus hen ska följa, och därmed också kan separeras från själva handlingen. En fundering som dyker upp är att utlandsadopterade författare också väljer hur de tar sig an ett slags manuskrip, det vill säga manuskriptet eller texten om sina egna historier. Det finns en viss subjektivitet där också eftersom det kan handla om självkonstruktion och ett jagblivande, en definition som diskuteras av forskaren Tobias Hübinette (2006).
Butlers resonemang grundar sig också i teorier om talspråk och lingvistik som inte går att styra (Jagger, 2008, s. 116). Det vill säga att talakter är subjektiva och känslosamma, den effekt en utsago kan ha är utanför talarens kontroll. Det kan inte fixeras vid intention eller auktoritet. Det finns alltid en möjlighet att det som sägs får ett annan budskap än vad som var avsett till att börja med, att det sätt författaren skriver på får en annan mening beroende vem som läser texten.
Ur ett genusteoretiskt perspektiv diskuterar Butler transsexualitet och performativitet(Jagger, 2008, s. 138) och förklarar att det handlar om väsentligheten i att förkroppsliga en identitet, men också om den dualism som infinner sig i känslan av att befinna sig i en annans kropp.
Denna typ av dualism verkar stå i fokus hos utlandsadopterade författare också. Å ena sidan förhåller de sig till sitt liv i den skandinaviska kärnfamiljen, å andra sidan känner de att de kroppsligen inte hör dit på grund av sitt ursprung. Detta förkroppsligande av utanförskap framskrivs tydligt hos flera utlandsadopterade författare. Att kategorisera ett sammanhang, på samma vis som transpersoner tvingas att göra, kan vara ett motiv och tema i deras texter om sina liv.
What is required therefore is a rethinking of the categories themselves, including the categories of the body, gender, sexual difference, heterosexuality, homosexuality and desire. (Jagger, 2008, s. 142)
4.3. Vulovic metod och narrativanalys
För att diskutera metoder i denna uppsats handlar det om att lyfta fram distans eller närhet i berättandet. Hur är berättarrösten i de olika verken, och vilken typ av berättarstruktur använder sig författarna av i sina texter? Specifikt kommer jag att granska två olika böcker med gemensamt tema och belysa vad som är utmärkande i specifikt adoptionsmemoarer.
Båda författarna skildrar ett utanförskap, men på olika sätt. Därför är det intressant att jämföra vad de lyfter fram i sina perspektiv när det gäller samhörighet och utanförskap.
Det går också att belysa hur adoptionsmemoarer är konstruerade på liknande vis som bildningsromaner, vilka oftast handlar om att summera sitt liv för att på så vis ge sin identitet ett narrativ. Jag vill undersöka hur själva utgångspunkten i adoptionsmemoarer hamnar på en plats någonstans mellan avidentifiering och subjektskapande. Det är viktigt att förtydliga, i samband med metod specifikt, att jag kommer att anlägga ett narratologiskt perspektiv i min analys av texterna där jag undersöker berättare, fokalisering och hur texten är uppbyggd i förhållande mellan berättartid och historietid. Därutöver handlar det också om att undersöka hur narrativ identitet fungerar, det vill säga själva berättandet och tolkningen av författarnas erfarenheter och deras jagblivande i texterna.
Vad avser narrativanalys hämtar jag stöd i studentlitteratur av Vulovic (2013) som ger en översikt i sin teoribok vad gäller olika verktyg att använda. “Tyngdpunkten ligger
traditionellt sett inte på att tolka enskilda berättelser utan på att se deras strukturer”, enligt Vulovic (2013, s. 43). Miljöer i tiden är en viktig aspekt. De personer som gestaltas i ett narrativ “befinner sig alltid någonstans, det vill säga det finns alltid en tid/rum-relation som är deras värld” (Vulovic, 2013, s. 78). Detta blir aktuellt i läsningen av primärkällor eftersom tid och rum är avgörande för hur författarna skapar sin identitet, eller ger perspektiv på sin identitet/sitt tillhörande eller utanförskap.
Vidare nämner Vulovic (2013) tidsinstrument med referens till litteraturteoretikern Gérard Genette. Här inkluderas begreppetanalepssom innebär ett tillbakablickande, vilket är en stor del av adoptionsmemoarernas uppbyggnad. Detta särskiljer intrigens tid från kronologin i huvudberättelsens tid och “kan vara ett mycket betydelsefullt grepp för att vid sidan av exempelvis handlingar och språk teckna en bild av en romanperson, eller för den delen en händelse, genom att ge den en historia” (Vulovic, 2013, s. 79). Ytterligare ett begrepp är vad som kallastid-rumslig aspekt som innebär att “all tid och alla platser i ett narrativ är valda av den som författat detsamma. Därmed erbjuder platserna möjliga öppningar in i narrativ, öppningar där läsaren kan inträda i en analys- och/eller tolkningsprocess” (Vulovic, 2013, s.
86). Angående tid och rum refererar Vulovic till litteraturhistorikern Michail Bakhtins tankar om litteratur.
Tolkning av litterära verk är alltid en form av läsarens skapande tillsammans med den lästa författaren. Litteratur levandegörs med varje läsning – i just den läsningen. (Vulovic, 2013, s. 86)
Det är också viktigt att uppmärksamma vem som ser, hör och berättar. Film- och litteraturkritikern Seymore Chatman bidrar med användbara teorier och Vulovic förklarar att
“berättarröstens perspektiv kallar Seymour Chatman vinkeln genom vilken berättarens psykologiska, sociologiska och ideologiska prägling på det som berättas kan läsas” (Vulovic, 2013, s. 105). Dessa uttryck kan vara mer eller mindre explicita eller subtila. Vinkling är särskilt intressant i specifikt adoptionsmemoarer eftersom perspektivskifte kan synliggöra olika mönster och bekräfta hur dessa filtreras i berättandet.
5. Forskningsöversikt
Läsningen har blivit avgränsad till tre olika avhandlingar som på ett eller annat sätt behandlar adoption och identitet som tema.
5.1. Geir Follevåg
Den första är skriven av Geir Follevåg, Biologosentrisme: Om litterære framstellingar av adopsjon, spesielt Kong Oidipus og Mansfield Park (2006). Follevåg har granskat hur adoption är framställt i olika skönlitterära verk och refererar till det som en slags
“familieproblematikk” (Follevåg, 2006, s. 9). Med detta menar han att adoption traditionellt uppfattas som ett ämne inom samhällsvetenskap eller psykologi. Han argumenterar dock att det finns anledning att diskutera adoption ur ett historie-filosofiskt perspektiv också och resonerar utifrån en litteraturvetenskaplig ståndpunkt. Bland annat diskuterar han den grekiska tragedin Kung Oidipus och Mansfield Park av Jane Austen.
Follevåg menar att adoption har utelämnats när det gäller receptionsteorier och litteraturvetenskaplig analys.Tolkningen modifieras avsevärt om läsaren också begrundar adoption som ett viktigt tema i litteratur (Follevåg, 2006, s. 400).
Han diskuterar traditionella motsättningar som påvisas även i annan forskning och nämner etnocentrism och androcentrism.Etnocentrism handlar om “en överlägsen och nedvärderande attityd gentemot vad som uppfattas som annorlunda, men kan också innebära en uppfattning om att den egna kulturen är unik och central” (Nationalencyklopedin, u.å). Androcentrism definieras som “ett system där det manliga utgör centrum och norm” (Nationalencyklopedin, u.å). Genom att redogöra för dessa teorier lyfter han fram begreppet biologocentrism och argumenterar att själva ordet adoptera innebär att man gör ett val och tar på sig ett ansvar som förälder. Det är det valet som är avgörande, inte huruvida ett barn är biologiskt eller adopterat:
Adoptivrelasjonar og biologiske slektskapsband blir sidestilt som like legitime variantar av familie. Adopsjon blir ikkje natur-alisering, men har sjølvstendig raison d’être utover å vere eit supplement for den biologiske familien når den mot formodning ikkje lar seg realisere eller ikkje er ”god”. (Follevåg, 2006, s. 400)
5.2. Tobias Hübinette
Adoptionsprocessen ifrågasätts även i Comforting an Orphaned Nation: Representations of International Adoption and Adopted Koreans in Korean Popular Culture skriven av Tobias Hübinette (2005). Istället för att ifrågasätta vad som händer med den adopterades identitet handlar det om att tydliggöra och konkretisera en slags förlust av identitet i samband med adoption. I sin inledning i avhandlingen (som är skriven på engelska) förklarar författaren att han är “fascinated and enthralled by how international adoption and overseas adoptees complicate issues of ethnic identity and national belonging, as well as concepts of postcoloniality and transnationality” (Hübinette, 2005, s. 16). Författaren jobbar inom ett tvärvetenskapligt forskningsfält och är samtidigt politiskt aktiv. Detta är något han belyser direkt i inledningen till sin avhandling där han förklarar att han själv är adopterad och att detta påverkar hans tolkning av allt han läser och skriver. Frågeställningen i avhandlingen har som syfte att utforska hur nationalism yttrar sig i populärkultur och författaren har använt sig av film och popsånger som primärkällor.
I denna avhandling lyfts specifika frågor som handlar om hur det är att egentligen vara korean och vad som egentligen utgör ett tillhörande när det gäller koreansk nationalitet.
Hübinette (2005, s. 15) hävdar att det finns en stark nationalism i Korea och att familjeband av tradition är oerhört starka. Författaren ställer sig frågan om vad som faktiskt händer när ett land som lägger så stor vikt vid ett begrepp som kärnfamilj väljer att – som Hübinett (2005, s.
15) uttrycker det “skicka iväg så många av sina egna barn”. Författaren säger sig själv vara driven av flera olika motiv när det gäller skrivprocessen i avhandlingsarbetet. I fokus står frågor som rör bland annat “assimilation” (Hübinette, 2005, s. 16). Det vill säga integrering.
Problematiken med detta är att den adopterade känner sig avskalad och fråntagen sin identitet (Hübinette, 2005, s. 16). Det finns ett markant ställningstagande i avhandlingen. Det framgår tydligt att författaren subjektivt anser att adoption påvisar en slags maktposition hos de länder som tagit sig an adoptivbarn, att det råder en hierarki (Hübinette, 2005, s. 17). Även om subjektiviteten tillåts att framträda så är författaren noga med att vara självkritisk:
The only thing I can say on all these perhaps inevitable and understandable tensions, inconsistencies and ambivalences that are running throughout the study, is that I hope that my own ability to
practice critical self-reflexivity has been accomplished to the greatest possible extent. (Hübinette, 2005, s. 17)
5.3. Mara Lee
Den tredje avhandlingen är skriven av svenska Mara Lee och heter När andra skriver, skrivande som motstånd, ansvar och tid (Lee, 2014). Här utforskas relevanta frågeställningar vad gäller litterär gestaltning som berör “olika typer av temporaliteter som bryter upp och ifrågasätter vår linjära tidsuppfattning” (Lee, 2014, s. 13). Detta är en frågeställning som kan kopplas direkt till mitt eget syfte i denna uppsats. Enligt Lee (2014, s. 13) handlar det om att skapa en slags teori och befästa perspektiv när det handlar om representation och reproduktion. Här frågar sig författaren om man “måste välja mellan konstruktion versus dekonstruktion av identitet” (Lee, 2014, s. 13). Frågan om hur kommunikation förs fram genom skönlitteratur är viktig, särskilt eftersom jag undersöker en relativt ny erfarenhet som skrivs fram i denna typ av självbiografi. Man kan också fråga sig om skönlitteratur handlar om att kommunicera till att börja med, eller om det handlar om något annat. Därför är begrepp som performativitet inkluderat i sammanhanget. Det vill säga att språket “gör något, utöver att enbart förmedla något” (Lee, 2014, s. 21).
Min avsikt är att koppla Lees resonemang om hur performativitet yttrar sig i mina primärkällor och de självbiografier jag har läst. Ord har kraft och verkan, beroende på deras sammanhang. “De performativa handlingarna realiseras, legitimeras och möjliggörs i kraft av vissa institutioner, och kräver att vissa förutsättningar ska vara uppfyllda” (Lee, 2014, s. 22).
För att förklara hur performativitet fungerar ger Lee (2014) ett exempel på talspråk som får annan betydelse beroende på vem som säger det och när det sägs. Hon ställer olika uttryck jämsides med varandra. “Härmed döper jag dig till…”, “Här med dömer jag dig till livstid…”
och “Härmed förklarar jag er man och hustru” (Lee, 2014, s. 22). Konkret är det första yttrandet för ett dop, det andra för en dom och det tredje för en äktenskapsförbindelse.
Genom att beskriva hur uttrycket härmed döper jag dig tillskulle te sig om en person uttalade samma ord i ett annat sammanhang så påvisar Lee (2014) att ord kan tas ur kontext – eftersom man inte utför själva akten av ett faktiskt dop, även om man säger sig döpa någon, eller något, och ge det ett specifikt namn. Som nämnt tidigare så ger koder och ritualer i samhället, samt kulturella inpass, plats för en auktoritet som alltid står bakom performativa yttringar, förklarar Lee (2014, s. 22).
För att summera så har jag alltså valt att koppla min uppsats till forskning av Geir Follevåg för att undersöka begreppet biologocentrism närmare och dra detta i parallell till mina primärkällor. Jag använder Tobias Hübinette för att reflektera över adoption och svenskhet;
samt Mara Lee för att granska hur litterär gestaltning ser ut i mina källor. Det har gjorts forskning om adoption inom andra fält också, såsom sociologi eller kognitiv beteendevetenskap. Och det dyker upp många olika begrepp i avhandlingarna som är värda att lyfta längre fram i denna uppsats. Att använda denna forskning är ett sätt att få fatt på olika ingångar och perspektiv som kan kopplas till berättandet i böckerna. Hur ser utlandsadopterade på sig själva och hur tydliggörs detta i deras skrivande? Denna forskning hjälper mig alltså att kontextualisera texterna och på egen hand tolka den litterära gestaltningen i författarnas berättande.
6. Analys
Som nämnt i min inledning tänker jag alltså utgå ifrån Kinamann(Tjønn, 2011) och Trotzigs Blod är tjockare än vatten (1996). Det som intresserar mest är hur skribenterna förmedlar känslor, vilka motiv som finns bakom karaktärernas handlande och vilka typer av situationer som författarna har valt att sätta sina karaktärer i. I min läsning av de två primärkällorna uppstår flera olika frågor på olika nivåer. Det vill säga både narratologiskt och ur hermeneutiskt perspektiv. Självreflektion är explicit i båda texterna.
6.1. Kinamann
I boken Kinamann (Tjønn, 2011) inleder författaren med att tydligt introducera bokens huvudkaraktär som heter Gjermund Brekke. Inledningen gör läsaren explicit införstådd med vem det är som ser, hör och berättar (Vulovic, 2013, s. 104). Berättelsen filtreras genom den utlandsadopterade Gjermund som ger berättarröstens perspektiv, det vill säga vinkeln som Vulovic (2013) menar är en del av de verktyg som kan användas i narrativanalys.
Jeg er adoptert. Jeg heter Gjermund Brekke, jeg er 29 år gammel, jeg fikk toppkarakter i norsk på ungdomsskolen, jeg fikk toppkarakter i norsk på videregående, hver gang jeg snakker med noen på telefonen blir jeg behandlet som en hvilken som helst nordmann, fordi jeg heter Gjermund Brekke, fordi jeg høres ut som en voksen etnisk norsk mann
skal snart bli far for andre gang, jeg bor i et rekkehus i Olso [...]. ( Tjønn, 2011, s. 7)
En reflektion som dyker upp direkt är att inledningen enbart skrivs med kommatecken och utan punkt i meningsbyggnaden. Det är en enda lång mening som spänner över en och en halv sida och som låter huvudkaraktären ge uttryck för sina värderingar och perspektiv av sig själv. Det långa flödande anförandet placerar Gjermund i position till andra runtomkring, vilket är en del av det performativasom Butler (2005) beskriver när hon förklarar skillnaden i att berätta en historia om sig själv, eller förklara sig själv som en del av talaktsteorin. Till viss del verkar det som om huvudkaraktären försvarar sin position direkt genom att rättfärdiga sin plats i ett sammanhang som han sedan beskriver som exkluderande:
“[...] jeg vil få blikk på gaten, folk som møter meg for første gang og tror de skal møte en norsk, hvit mann som heter Gjermund Brekke, vil stusse når de ser meg, de vil lure på om jeg virkelig er Gjermund Brekke [...]
(Tjønn, 2011, s. 7)
Boken är skriven som en självbiografi där huvudkaraktären reflekterar över sin uppväxt på vestlandet i Norge som utlandsadopterad från Korea. Författaren refererar till sitt eget liv och karaktärerna i boken är inte enbart fiktiva, enligt en utsaga av författaren själv i en bloggintervju med journalisten Elin Brend Bjørhei på bloggen Bokelskerinnen (2011).
Kanske kan det klassas som en blandning av fiktion och fakta, men i och med att Tjønn (2011) själv tillkännager att han använder sin egen erfarenhet som adopterad för att skriva romanen går det att tolka boken som en slags självbiografi. Detta kan kopplas till frågan om distans och närhet i berättandet. Min tolkning är att Kinamann (Tjønn, 2011) är ett verk där det inte finns någon uppenbar distans mellan författare och text, att berättarinstansen är implicit, det vill säga underförstådd (Vulovic, 2013, s.95).
Boken handlar om Gjermund och hans erfarenhet av att vara en del av något som inte tillhör ens ursprung. Hur han ser på erfarenheten av att komma till Norge som treåring. Om känslan av att växa upp och känna sig utanför sin kropp, som om han inte hörde dit. Mycket på grund av saker som händer under barndomen, situationer som författaren drar sig till minnes, där saker blir sagda och gjorda som inte går att ändra på.
Hvorfor står jeg her igjen? Foran speilet på badet, kun iført boksershorts, slik jeg har gjort hver eneste natt de siste ukene? Hvorfor står jeg her og
studerer ansiktet mitt? Som om jeg aldri blir helt fortrolig med hvordan jeg ser ut, som om jeg aldri blir kjent med trekken mine. (Tjønn, 2011, s.
20)
6.1.1. Återblickar
Efter inledningen och positioneringen i tid och rum landar berättaren direkt i en återblick och funderar kring sin barndom och en händelse som han säger sig aldrig kunna glömma. Detta tillbakablickande är vad Vulovic (2013) definierar som analeps, det vill säga när en berättare vid en given tidpunkt i intrigen berättar om något som lett fram till den givna tidpunkten. “Ett annat exempel är om en romanperson minns något som har hänt tidigare i dennes liv”
(Vulovic, 2013, s. 171). I just detta ögonblick ger författaren en bild av sin adoptivfar, så som han minns honom från barndomen. “Når jeg lukker øynene kan jeg fremdeles, 23 år etter, se for meg fars nakne overkropp, de digre, senete og hårete armene, svetten som dryper fra pannen hans, och de kraftige nevene som holder hardt rundt en liten kattunge, kanskje bare fem-seks dager gammel, mens han kyler kattungen om og om igjen mot en flat stein på bakken” (Tjønn, 2011, s. 11).
På flera olika vis målar författaren ett porträtt av den norska landsbygden under en viss tidsperiod och han berättar om allt från sin tid i pojkarnas fotbollslag till hur det är att minnas adoptivpappan från barndomen. Han ger en synvinkel av både fadersgestalten och modern och ställer öppna frågor i sitt berättande. “Hva tenkte mor og far da de fikk beskjed om at jeg kunne bli hentet?” (Tjønn, 2011, s. 31). Han svarar inte alltid på frågorna han ställer, men blickar tillbaka på olika situationer och händelser; samt även den kontext som tillskrivs honom under hans tidiga barndom. På så vis får man en känsla av att frågorna som kommer upp längs vägen, under resan som boken tar en på, är ett sätt att få ett eget perspektiv på sin tillvaro och sitt sammanhang.
Kinamann (Tjønn, 2011) är som ett pussel, där huvudkaraktären retrospektiv får fatt på sig själv genom att finna bitar ur sitt liv som sedan skapar ett visst mönster, även detta kan kopplas till Vulovic (2013) och perspektivskiftet som nämnt i teori- och metoddelen.
Boken är strukturerad i två delar, den första börjar i den norska hembygden. Den andra delen handlar om återresan. Författaren blandar tillbakablickar på sitt liv i båda delarna och dekonstruerar sitt eget förhållningssätt till situationer i livet. Intressant är också att Tjønn
leva om han inte hade blivit adopterad. Gjermund Brekke reflekterar över omgivningen i Seoul, miljön och känslan av att vara tillbaka i Korea igen. Ett främmande land som plötsligt blir en konkret del av honom själv, men ändå inte:
For alt det som finnes foran meg er fremmed, en levende storby, så gigantisk, så forvirrende, at jeg ikke klarer å forholde meg till noe av det;
når jeg åpner vinduet, slår en voldsam larm mot meg, en kakofoni av bildur, menneskerop, trampende føtter, og når jeg lukker vinduet igjen, er det som om alt jeg ser er en film, at vinduet er et stort lerret og at jeg står utenfor alt dette, jeg er en mann i en kinosal, jeg er et ensomt publikum, en betrakter, uten evne til å trå inn i dette kaoset, i denne byen. (Tjønn, 2011, s. 237)
6.1.2. Att berätta om en resa
Det som Tjønn (2011) lyfter fram i sin bok handlar i slutändan om en resa, både inåt och utåt sett. Själva resan i sig kan vara en symbol likväl som ett förkroppsligande av själva identitetssökandet. Det finns ramar som styr och reglerar ur ett kulturellt sammanhang, likt det Butler diskuterar när det gäller performativitet (Jagger, 2008). Det finns ett poststrukturalistiskt perspektiv hos Butler, enligt Jagger (2008), och en uppfattning om att det inte går att separera olika begrepp som “the signifier (the word or image) from the signified (the concept), and of both of these from the referent (the thing in the world), to the matter of the body as putative referent” (Jagger, 2008, s. 62). Gjermund Brekke kan tolkas som en slags representation för ett sådant synsätt, det vill säga att karaktären explicit svävar mellan den bild han har av sin omvärld och det konkreta händelseförloppet han befinner sig i; och att han inom ramarna för detta därmed blir det som Butler kallar för referent (Jagger, 2008). Där Butler diskuterar perspektiv utifrån kön och genus finns det en koppling till identitetsprocessen:
Butler’s focus is thus on the performative production of sexed identity and the processes through which bodies are materialized as sexed, rather than taking the materiality (or biology) of the body as a starting point.
(Jagger, 2008, s. 69).
Begreppet interpellation, som nämnt tidigare, lyfts fram i Kinamann (Tjønn, 2011) eftersom det i det här fallet kan tolkas som en påtvingad gemenskap när Gjermund inte känner igen sig
själv i sitt sammanhang. Butler drar en direkt referens till transsexuella, som ett exempel.
“The problem for them is that they do not recognize themselves in the (discursive) categories that are given to them (based on their bodily features)[...]” (Jagger, 2008, s. 142). Detta sätt att känna sig utanför, och därtill behovet av att strukturera om och kartlägga identitetskategorier, syns explicit i Kinamann (Tjønn, 2011) där huvudkaraktären genomgående beskriver känslan av att befinna sig vid sidan av i sin tillvaro.
Jeg går inn på badet og ser på meg selv i speilet. Hvor mange ganger har jeg stått sånn, ikke for å gjøre meg klar til å gå på jobb, ikke for å pynte meg til et selskap, ikke for å se om jeg har fått kviser, mer skjeggvekst eller blitt brunere av solen, nei, jeg har stått sånn for å se på meg selv, studere dette ansiktet som jeg aldri har blitt fortrolig med, et ansikt som tilhører et helt annet kontinent, som er konstruert for helt andre klimaforhold, enn dette kalde, hvite vinterlandet jeg ble sendt til. (Tjønn, 2011, s. 28)
Det handlar alltså om en slags intellektuell motsättning, om en viss förväntningshorisont där det inte går att sortera in någon i en specifik kategori eller inom ett särskilt ramverk. Detta syns även i det sätt folk bemöter Gjermund Brekke under hans barndom. På ett vis kan det tolkas som ett sätt för huvudkaraktären att lösgöra sig från det perspektiv andra har av honom, men även som en frigörelse av den bild han har av sig själv.
Hvis jeg så et annet asiatisk barn, kjente jeg at rødmen spredde seg i kinnene, at svetten piplet frem under panneluggen. Jeg ble nok en gang minnet på hvordan andre mennesker så meg, jeg ble nok en gang minnet på at jeg egentlig ikke hørte til her, at min eksistens egentlig var tenkt å holde sted i et annet land, i andre miljøer, lukter, holdninger, tradisjoner.
(Tjønn, 2011, s. 30/31)
Samtidigt som huvudkaraktären ser sig själv som en person vid sidan av en förbindelse så blir det lika påtagligt att han också själv antar att hans föräldrar uppfattar honom på ett visst sätt.
Det resulterar i ett han själv kategorisera föräldrarna och deras perspektiv. Tjønn (2011) har sagt att beskrivningen av både modern och fadern i boken inte är fiktiv utan den faktiska bild han själv har av sina egna adoptivföräldrar, som tidigare nämnt enligt skribenten Elin Bjørhei på bloggen Bokelskerinnen (2011). Det är som om författaren själv söker att förstå det
perspektiv hans adoptivföräldrar kan ha haft när han var barn, för att förstå var han själv hör hemma.
Med disse armene har hun båret små lam, tunge vedsekker, overfylte klesbaljer, bøtter med jordbær, kasser med epler, med disse armene har hun stått opp om morgonen og gått ut på jordet, raket bakkene tomme for tørket gress, og etterpå har hun laget middag, tatt oppvasken, ryddet kjøkkenbenken, luftet dynene, før hun om kvelden har båret en halvt sovende fire år gammel sønn opp den bratte trappen til loftet, lagt ham under dynen, kysset ham på kinnet og sett på det solbrune ansiktet hans;
de store leppene, den flate nesen, det måneformede ansiktet, det kullsorte håret, ingenting av dette likner på henne, absolutt ingenting… (Tjønn, 2011, s. 56)
I ett långt målande stråk ger författaren en stark bild av sin norska mor som har levt ett liv på landet och jobbat hårt. Han ger också en bild av det synsätt han själv tror att modern har på honom, “denne eksotiske, lille gutten som hun aldri blir lei av å se på, som kom til henne som sendt fra en annen verden” (Tjønn, 2011, s. 56). Här är det tydligt att det finns en slags hegemoni, likt den Butler beskriver när det gäller patriarkala strukturer. Inte på så vis att föräldrarna anses ha någon makt på ett negativt sätt över sitt barn, men att det norska som föräldrarna innebor kan vara en slags symbol för en högre, eller annan, typ av tillhörighet än den han själv känner att han äger. Till detta hör också saker som andra säger och hur Gjermund reagerar på det som sägs, vilket också kan dras i parallell till performativitetsteorin.
Når jeg skal gå, reiser Teodor seg fra sofaen och kommer bort til meg.
“Gjermund, nå ser du nesten ikke asiatisk ut lenger. Jeg synes du ser helt norsk ut, akkurat som de andre”, smiler han. Jeg vet ikke hva jeg skal si, men smiler tilbake. Når jeg kommer hjem, går jeg rett inn på badet og ser meg i speilet, i håp om at det Teodor sa var korrekt. Men alt jeg ser er kruttsort hår, gyllen hud, flatt, rundt ansikt og smale øyne. Ingenting har forandret seg. (Tjønn, 2011, s. 118)
Ovanstående citat kan kopplas specifikt i relation till Butlers teori om talspråk och att talakter är subjektiva och känslosamma. Att mening och den effekt en utsago kan ha är utanför talarens kontroll, samt att detta inte kan fixeras vid intention eller auktoritet. Som nämnt
tidigare finns det alltid en möjlighet att det som sägs får ett annat budskap än vad som var avsett till att börja med. Explicit i miljöskildringen i romanen finns flera spår av detta. Bland annat tillfällen när det påpekas att Gjermund inte längre ser asiatisk ut. När de i hans omgivning, kanske med all välmening, säger att han ser helt vanlig och norsk ut. Det har en helt annan betydelse för huvudkaraktären än vad som var menat från talarens sida.
6.2. Blod är tjockare än vatten
När det gäller Astrid Trotzigs bok Blod är tjockare än vatten (1996) så kan man se liknande mönster som de Tjønn (2011) åskådliggör i Kinamann. Trotzig (1996) berättar även hon om att känna sig kluven, oviss och sökande och hur det är att känna sig utanför en viss gemenskap. Hon skriver att det känns som att “befinna sig på fel plats” (Trotzig, 1996, s. 7).
Boken anses vara den första i sitt slag och har kategoriserats som en “adoptionsmemoar”
inom svensk skönlitteratur, enligt forskaren Tobias Hübinette (2006, s. 2).
Författaren brottas med sin egen självbild och ger sig ut på en resa för att hitta sina rötter. Ur ett självbiografiskt perspektiv skriver hon om sin resa tillbaka till Korea, men hon gör även nedslag i sin barndom där hon beskriver scener ur det svenska folkhemmet på 80-talet. Det är, enligt Hübinette (2006, s. 2), ett ständigt jagblivande och en självkonstruktion som sätter författaren i relation till sig själv såväl som sin omvärld. Genom att skriva ner sin livsberättelse visar författaren hur identitet är socialt konstruerat.
Tanken, drömmen, är diffus. Jag vet inte ens vad det är jag drömmer om.
Men tanken lockar: Jag kunde leva ett helt annat liv. Jag kunde ha utvecklats till en helt annan människa. Kanske. (Trotzig, 1996, s. 28)
Ovan nämnda citat visar hur författaren använder sig av jagberättande i en historia som påminner mer om en dagbok än en skönlitterär berättelse. Hon använder sitt eget namn i boken, vilket ger en tydligare koppling till självbiografiskt narrativ än det i Kinamann(Tjønn, 2011) som kan ses mer som autofiktion. Språket är kortfattat, enkelt och koncist. I bokens inledning skriver författaren explicit att det finns många obesvarade frågor för utlandsadopterade personer. “Alltid närvarande: de ständiga frågorna utan svar. Det här är inte ett försök att besvara dem” (Trotzig, 1996, s. 7) och “Kanske är det främst ett försök att förstå något som borde vara självklart: att det inte är en motsättning att vara adopterad och älskad” (Trotzig, 1996, s. 7).
6.2.1. Öppen frågeställning
Här tar författaren direkt plats i sitt eget berättande och sätter ribban för vad läsaren kan vänta sig redan i sin inledning. Det är alltså inte fråga om en berättelse som avslöjar något i slutänden, som ger svar på frågor eller berättar enligt en tidsaxel med början, mitt och slut.
Det handlar om fria tankar och funderingar, reflektioner, tillbakablickar men även en slags sammanfattning av skribentens eget liv. Liknande berättarteknik som i Kinamann (Tjønn, 2011) men med öppnare frågeställning och kanske hårdare självrannsakan. Blod är tjockare än vatten (Trotzig, 1996) handlar också om en resa tillbaka till ursprungslandet Korea.
Boken är skriven i form av korta anteckningar; vissa sidor innehåller bara en eller två rader, eller en eller två avsnitt och författaren har valt att kopiera innehållet från sina adoptionspapper och redogör inledningsvis för sin så kallade “social study” (Trotzig, 1996, s.
9). Uppgifterna som läsaren får ta del av är kortfattade, en summering av barnets allmäntillstånd och hälsa, lite om barnets “personality and habit” (Trotzig, 1996, s. 11) och även kommentarer från socialstyrelsens anställda, eller motsvarande barnavårdsnämnd.
She is a little cut girl who can be grown healthy a proper environment is to be provided. She can be beloved by anyone. It is therefore recommended that she will be adopted by a suitable family for her healthy growth and development. She is a lovely small and cute girl.
(Trotzig, 1996, s. 11)
Myndighetsspråket är styltigt men formellt och på knackig engelska; och kommentarerna på engelska säger inte mycket om författaren. Att läsa sina adoptionspapper som är skrivna i tredje person om ett barn gör att det känns opersonligt, något författaren är medveten om.
“Det kunde lika gärna varit ett annat barn som beskrevs”, skriver Trotzig (1996, s. 16).
Genom att inkludera de opersonliga redogörelserna om det som markerar själva adoptionsprocessen ger författaren samtidigt en symbolisk inblick i hur det kan kännas att vara fråntagen sin identitet. Detta kan kopplas till den avhandling som Tobias Hübinette (2005) har skrivit om utlandsadopterade personer från Korea och “representations of adopted Koreans in Korean popular culture” (Hübinette, 2005). Han hävdar bestämt att utlandsadopterade till del har fråntagits sin identitet och förlorat den i samband med sin adoption. “I am at the same time strongly critical towards European assimilationism, which
strips the adoptees of everything Korean, as well as American multiculturalism with its ethnic chic and orientalist fetishism” (Hübinette, 2005, s. 16).
Trotzig (1996) skriver i sin bok om en identitet som i sin tur innebär ett slags tillhörande och sedan resulterar i en typ av gemenskap. Samtidigt uttrycker hon en viss ambivalens och menar att det inte finns någon gemenskap som hon kan ta fasta på eftersom hon tillhör två olika världar. I relation till den forskning som Tobias Hübinette (2005) har gjort så uppmärksammar han, som nämnt ovan, också dilemmat med att höra varken hit eller dit och menar att det skalar bort en bestämd form av tillhörighet, vilket också nämns av Trotzig (1996) i hennes berättelse om sig själv.
Författaren skriver i jagform och håller sig övervägande i presens i sitt narrativ, vilket ger läsaren en förankrad plats i berättandet. Man är med på resan och tar del av författarens perspektiv. Enligt narrativanalysens verkningsmedel är det på så vis Trotzig (1996) kontextualiserar vinkeln i sitt narrativ. Det verkar som om författaren kämpar för att hålla sig kvar i en verklighet genom att använda denna teknik där huvudkaraktären, det vill säga hon själv, berättar utifrån sin egen ståndpunkt. Genom att ställa sig själv i position till andra och ge endast kortfattade återblickar, eller kanske närmare bestämt, överblickar, av situationer i sitt liv tolkar man berättandet som direkt och påfallande, utan distans mellan författare och text.
Jag märker att människor med asiatiskt utseende söker varandras blickar.
Jag tror att vi som är adopterade studerar varandra i smyg. Om våra blickar möts ler vi i samförstånd eller låtsas som ingenting. (Trotzig, 1996, s. 85).
Det författaren synliggör i ovanstående citat är tidlöst, det är någonstans i hennes nu, men händelsen kan ha utspelat sig när som helst, i praktiken. Det är ett pågående som i sig antyder att hon befinner sig i den process där man som utlandsadopterad hittar sig själv i ett slags limbo. Trotzig (1996) ger intryck av att ha något gemensamt med andra asiater, men ändå inte. Explicit på raderna uttrycks en misstro, eller ett slags erkännande, att hon inte har något intresse av att vara på ett visst sätt, annat än den hon är. Däremot påkallar hon genomgående en önskan om att hitta en fast punkt, eller ännu hellre en bekräftelse på att det, som hon uttrycker det, “är naturligt” att vara där hon är (Trotzig, 1996, s. 62).
6.2.2. Att skriva som motstånd
Trotzig (1996) beskriver på många olika vis samma händelse på olika sätt och på olika ställen i boken, när folk frågar vem hon är, utgår ifrån att hon har en viss kunskap och uppfattning om sakers tillstånd för att hon är från Korea, eller har funderingar kring hennes ursprung.
Detta kan kopplas till Hübinette (2005) och hans resonemang om hierarki. I sin avhandling inkluderar han ett kapitel med titeln “Beyond Koreanness and whiteness” (Hübinette, 2005, s.
144). Här tar han upp reflektioner kring postkolonialism och kulturstudier och nämner så kallade “transcultural crossroads” (s. 145) som innebär att det idag finns en igenkänning och ett accepterande av gränsöverskridandet identitetskategorier.
These theoretical and methodological approaches which are often combined intersectionally, focus on how hegemonic power is formed, maintained and reproduced, but also how it can be interrupted and subverted. (Hübinette, 2005, s. 145)
För att resonera ur ett narrativanalytiskt perspektiv så menar Vulovic (2013) att ett intersektionellt seende hänger ihop med ett helhetsperspektiv där feministisk, postkolonialistisk och marxistisk teori växt fram. Det handlar om vinklar och hur de tas i anspråk i skrivandet. “Makt handlar om perspektiv. Väljer man att se enbart ett perspektiv utövar man på sätt och vis makt genom att osynliggöra andra perspektiv. Väljer man istället att ta in ytterligare perspektiv uppstår dialog”, skriver Vulovic (2013, s. 131). Trotzig (1996) använder dokumentering av sina adoptionspapper som en symbol för makt och osynliggörande där hennes “social study” (s. 16) skulle kunna vara skriven om en i mängden av utlandsadopterade barn i Sverige.
Att explicit väva in detta typ av narrativ, eller redogörelse i form av dokumentation, kan ses som en slags motståndspraktik. Språket i sig, i själva handlingarna, är performativt och legitimeras och möjliggörs i kraft av en institution. Lee (2014, s. 25) tar fasta på John Austins klassiska talaktsteori, det vill säga att språk blir till handling vilket också resulterar i ett visst motstånd i själva handlingen. Min tolkning är att skrivandet av adoptionsmemoarer i sig är ett slags uppror, eller motstånd, mot den förvillelse som beskrivs när det rör författarnas identitet. De skriver för att antingen hitta en egen identitet, eller förstå den identitet de lever i.
I detta sammanhang kan man också dra ytterligare en koppling till Mara Lee (2014, s. 25) som beskriver att hennes intresse för motståndets betydelse för själva skrivandet spåras till skapandets handling. Hon kallar det för temporalitet, eller “rumslighetens definition” (Lee, 2014, s. 15): “Jag vill försöka teckna konturerna av en Annanhet inom skrivandet som inte stödjer sig på rumslighetens definitioner, eftersom de tenderar att konstruera en annanhet som enbart kan situeras och identifieras i termer av inkludering/exkluring, utanför/innanför, här/där osv”, skriver Lee (2014, s.15). Hon följer sedan upp med en explicit förklaring:
Detta är skrivandets belägenhet för Andra. Ty när vi skriver är vi innanför, i skrivandet, i likhet med alla andra författare. Vi är en del av en språkgemenskap, men vi är lik förbannat Andra för varje bokstav som lösgör sig mot den vita bakgrunden. (Lee, 2014, s. 16)
Detta syftar på en typ av disidentifikation. Det vill säga “det som inte passar in, det som faller utanför varje försök att rama in, benämna, kategorisera och ge epitet, tvingar var och en av oss att uppmärksamma skillnaderna, deras arbiträra och provisoriska status, vilket därmed inbjuder/uppmanar oss till ett språkligt, kritiskt arbete” (Lee, 2014, s. 17).
I Blod är tjockare än vatten (Trotzig, 1996) finns det ett liknande trots mellan raderna.
Författaren skriver till exempel att hon inte är någon expert på koreansk politik och uttrycker en ilska över att folk drar henne över en kam bara för att hon är asiat. En underton som visar ett avståndstagande.
Ofta får jag frågor om koreansk politik. Som om jag skulle vara en expert. Hur ser jag till exempel på det nordkoreanska hotet om kärnvapen? Och vad tror jag om en eventuell återförening? Jag förväntas kunna uttala mig om dylika saker. Varför skulle jag kunna göra det?
Därför att jag är född där, men att leva i ett land är någonting annat.
(Trotzig, 1996, s. 63)
Fokaliseringen och sättet att positionera detta missnöje visar att författaren tydligt drar gränser i sitt sätt att placera sig själv i ett sammanhang. Genom tankar kring resan tillbaka till Korea, tankar kring nuet och berättandet i presens, så finns det också en reflektion som kan kopplas till en annan grad av vetande. Vid ett tillfälle i boken (s. 97) reflekterar författaren över sin
postkoloniala erfarenheter. I just denna passage i boken ger Trotzig (1996) sin mor en röst och en plats för att tillkännage en förändrad syn. I sig blir detta ett drag som känns igen i bildningsromanen där huvudkaraktären ger sig ut på en resa, upptäcker sig själv och återvänder bättre vetande med nya insikter.
Även om jag har minnen från min barndom av henne är det just bara det:
barnets minne av mamman. Det är först nu jag upptäcker den hon var då, med hennes egna ord, hennes funderingar och känslor, rädslor. Det som självklart är en del av en människas inre liv, men som i barnets förhållande till mamman är okänt. (Trotzig, 1996, s. 97)
Avslutningsvis finns det också en koppling till Follevåg (2006) och hans ställningstagande gällande adoption och biologocentrism som också konceptualiserar en liknande förspänning i maktstrukturer. Han menar att det biologiska inte är nödvändigt för att vara en bra förälder, men att samma sak även gäller adoptivföräldrar. Det finns en viss maktposition i att ta ett val när det gäller att bli föräldrar. Det handlar främst om att reflektera över hur familjeproblematik är mer djupgående än vad vi generellt anser. Att det har större inverkan på hur vi förstår andra sammanhang än vi tror.
Eg vonar eg har skapt større medvit og refleksjon om kor djupt familie-problematikk inngår i vår generelle tenkjing og verdsforståing.
Familiemetaforar, spesielt basert på det dikotomisk-hierarkiske skiljet adopsjon – biologisk familie, har blitt nytta som eit kognitivt, diskursivt, ideologisk paradigme for å forstå og klassifisere mange andre fenomen i verda – i langt sterkare grad enn dei fleste trur. (Follevåg, 2006, s. 400)
7. Sammanfattning & slutsats
Adoption lyfter egentligen fram något som gäller alla: det är möjligt att man hade kunnat växa upp någon helt annanstans, eller vara född i en annan kultur, än den man befinner sig i.
Tillhörighet är något vi tar för givet och lätt glömmer att det inte är självklart att man hör dit där man faktiskt befinner sig. Att man skjuter det ifrån sig, eller inte tänker på det, är en nödvändighet för att känna sig trygg och tillitsfull i sin omgivning. Det kan råda en viss kognitiv dissonans när adopterade blir bemötta i vardagen av människor de inte känner. Ett
slags kategoriserande där den adopterade faller utanför ramarna av igenkänning för att hen inte ser ut som en stereotypisk norsk eller svensk.
Det som inte skrivs fram explicit i boken Kinamann (Tjønn, 2011), men som gömmer sig mellan raderna, är vilka normer samhället har. Boken beskriver en landsbygd där människorna lever till viss del avgränsade från större sammanhang. Alla känner varandra på gårdarna i bygden, skolan där Gjermund studerar är liten, gruppdynamiken snäv och han växer upp med sociala aktiviteter utanför hemmet såsom fotbollsträning och skidåkning.
Författaren vinner förtroende genom sina detaljrika och observanta skildringar av det vackra och storslagna i den norska landsbygden, men även genom sin öppenhet och rättframma sätt att förklara skörhet och styrka i olika sammanhang. Vad gäller fokalisering är det jagberättaren som ser och hör och upplever. Men genom att ställa sig själv i position till andra, och därmed också uppfinna en alternativ jagberättelse, blir berättaren mer än själva huvudkaraktären i boken.
Det finns en stark subjektiv resonans av min tolkning av Kinamann (Tjønn, 2011) på grund av personlig erfarenhet som utlandsadopterad. När Tjønn (2011) skriver att huvudkaraktären är klängig till sin mor för att han är rädd att förlora henne (s. 55), samt att han är rädd för mörkret och det okända som man inte kan se (s. 179) så kanske just dessa detaljer sticker ut för mig på ett sätt de inte annars hade gjort för andra läsare. Som läsare kopplar jag det till min egen erfarenhet, med en förståelse för mörkerrädsla och bekräftelsebehov. Som adopterad hade jag samma sviktande självförtroende. En inbyggd oro och rädsla att förlora människor, likt den författaren beskriver i boken. Även detta möter teorier i enlighet med Butlers resonemang, särskilt när det gäller hur man kategoriserar sammanhang.
För att reflektera över Blod är tjockare än vatten (Trotzig, 1996) handlar det kanske om mångkulturalism och det faktum att det finns en lucka där författaren försöker att landa i sitt sätt att resonera. Boken beskriver den plats där författaren befinner sig både före sin resa tillbaka till ursprungslandet såväl som under själva resan i Korea. Allt från detaljer från känslan av att sitta på planet när hon reser dit, till flera andra detaljerade observationer av omgivningen i Korea när hon väl landar där. Här beskriver Trotzig (1996) hur hon kan “gå obemärkt genom området” (s. 192) när hon utforskar smala gränder och ser sömmerskor jobba vid sina symaskiner genom fönster som vätter ut mot gatan där hon går. Samtidigt tar författaren stora kliv in i en egen självbetraktelse när det gäller sin svenskhet.
Till skillnad från den första boken Kinamann (Tjønn, 2011) så ställer sig författaren inte i direkt position till andra, utan först och främst i position till sig själv. Hon yrkar också att det hon söker är obefintligt, den gemenskap hon är ute efter “går inte att finna någonstans. Inte ens i Sydkorea” (Trotzig, 1996, s. 123).
Min tolkning är att det går att koppla berättandet till normer i samhället, särskilt i Kinamann (Tjønn, 2011). Främst när författaren reflekterar över sina föräldrars synsätt och konstaterar att det finns en slags ovillkorlig kärlek där som överskrider alla gränser. På något vis kan man se det som ett sätt att bejaka det performativa och det rituella i praktiken; att formas socialt.
I den andra boken har svenskheten en given plats i författarens uppfattning om sig själv och blir till ett slags motstånd mot att anta en annan identitet än den hon redan har. “Kanske har jag insett att även om man hittar svaret på frågan om sitt ursprung löser det inte någon identitetsproblematik” (Trotzig, 1996, s. 277). Ett citat som visar att författaren någonstans också vill övertala, eller få läsaren att förstå syftet med boken, att skrivandet inte ger några svar – men att det ger insikt och möjlighet att ställa ytterligare frågor.
Betydelsen av min egen bakgrund i läsningen av adoptionsmemoarer aktualiserar också receptionsteoretiska överväganden. Tenngart (2008) till exempel, diskuterarslutna och öppna texter, med referens till litteraturvetaren Wolfgang Iser. Det handlar om att se läsarens makt och förstå det utrymme som mottagaren har i läsningen. “De flesta är emellertid överens om att både läsarens eget bagage, som är unikt för henne och som hon tar med sig in i läsningen, och det som faktiskt står där på boksidorna utgör de två viktigaste instanserna i tolkningsprocessen” (Tenngart, 2008, s. 60/61). Ytterligare en reflektion är att det inte finns någon påfallande distans mellan författare och text i de båda böckerna, i min tolkning. Det blir till viss del motsägelsefullt eftersom det alltid finns ett visst mått av fiktionalisering även i autofiktiva berättelser. “Den eller det som berättar är alltid, likt allt annat i ett verk, en konstruktion som ingår i det kommunikativa system som narrativet utgör” (Vulovic, 2013, s.95).
Utifrån den logiken i litteraturteori har jag anlagt mina inre premisser när det gäller tolkning av identitet och tillhörighet. Som jag ser det vill båda texterna förmedla en stärkande berättelse där nostalgi får ta plats och där bilden av en slags alternativ verklighet kan vara drömsk och lockande – men även ångestladdad när man har frågor som man vet aldrig blir
Summa summarum: det går att se adoption som både en lösning och ett problem. En lösning när man inte kan få barn eller har några föräldrar, men även en slags problematik när det gäller tillhörighet, kluvenhet och identitet.
Tolkningen är, avslutningsvis, att Tjønn (2011) ifrågasätter sig själv mer än Trotzig (1996) som snararebetraktar sig själv, men att båda arbetar med självkonstruktion. Dessutom tycks de reflektera över generationsfrågor som blivit gällande i deras liv när böckerna skrevs.
Särskilt när det gäller Tjønn (2011) där det framgår att när man själv får barn omskrivs ens självbild och det okända man inte har kunnat greppa tidigare blir viktigt att få fatt på så att man kan förmedla det vidare till sina egna barn.
Måhända är blod tjockare än vatten.
Men kärlek är tjockare än blod.
(Trotzig, 1996, s. 287)
Litteraturlista
Brend Bjørhei, E. (2011). Bokelskerinnen intervjuer Brynjulf Jung Tjønn. Bokelskerinnen. Med blikket på aktuelle bokutgivelser i inn-og utland [blogg], 23 augusti.
https://www.bokelskerinnen.com/2011/08/bokelskerinnen-intervjuer-brynjulf-jung-tjonn/
[2020-12-23]
Butler, Judith (2005). Giving an account of oneself [Elektronisk resurs]. 1st ed. New York:
Fordham University Press
Follevåg, Geir. (2006). Biologosentrisme : om litterære framstellingar av adopsjon, spesielt Kong Oidipus og Mansfield Park. Diss. Bergen: Historisk-Filosofisk Fak., Inst. for Lingvistikk og Litteraturvitskap, Seksjon for Allmenn Litteraturvitskap. Tillgänglig på Internet:https://bora.uib.no/handle/1956/2082 [2021-01-04]
Hedlin Hayden, M. & Snickare, M. (eds) (2017) Performativitet: Teoretiska tillämpningar i konstvetenskap: 1. [Elektronisk] Stockholm: Stockholm University Press
Hübinette, Tobias (2006). Att leva i den andres kropp: om transrasiala erfarenheter och identifikationer i utlandsadopterades självbiografier. Locus. Tidskrift för barn- och ungdomsvetenskap. Nummer 4. 16-31. Tillgänglig på Internet:
http://www.tobiashubinette.se/sjalvbiografier.pdf [2021-01-20]
Hübinette, Tobias (2005). Comforting an orphaned nation: representations of international adoption and adopted Koreans in Korean popular culture. Seoul: Jimoondang
Jagger, Gill (2008). Judith Butler, sexual politics, social change and the power of the performative. London: Routledge
Kearney, Richard (red.) (1996). Paul Ricoeur: the hermeneutics of action. [Elektronisk resurs] London: Sage
Lee, Mara (2014). När Andra skriver: skrivande som motstånd, ansvar och tid. Diss.
Göteborg: Göteborgs universitet
Nationalencyklopedin, androcentrism. Tillgänglig på Internet:
http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/androcentrism[2021-01-04]
Nationalencyklopedin, etnocentrism. Tillgänglig på Internet:
http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/etnocentrism[2021-01-04]
Nationalencyklopedin, hermeneutik. Tillgänglig på Internet:
https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/hermeneutik [2021-01-20]
Nationalencyklopedin, Judith Butler. Tillgänglig på Internet:
https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/judith-butler [2021-01-20]
Tenngart, Paul (2008). Litteraturteori. 1. uppl. Malmö: Gleerup
Tjønn, Brynjulf Jung (2011). Kinamann: roman. Oslo: Cappelen Damm
Trotzig, Astrid (1996). Blod är tjockare än vatten: biografi. Stockholm: Bonnier Vulovic, Jimmy (2013). Narrativanalys. 1. uppl. Lund: Studentlitteratur
